Tornevall Networks

TITLE:
Medborgarjournalistik är framtiden

DESCRIPTION:
Jag brukade ta det som en förolämpning att kallas medborgarjournalist – vadå, är jag inte en ”riktig” journalist? I dag bär jag titeln med stolthet.

CONTENT:
När västvärldens kanske mest kända medborgarjournalist, James O’Keefe, besökte mig i Stockholm blev det tydligt hur makten håller på att förskjutas.

Från redaktionerna.

Till medborgarna.

Jag visade O’Keefe runt i Rinkeby – en förort där folkutbytet gått längst. Vi gick genom kvarteren som politiker reducerar till ”utmaningar”, men som i verkligheten präglas av islamism, gängkriminalitet och ett monumentalt slöseri med skattebetalarnas pengar. Så sent som i morse skedde två sprängdåd i området.

Därefter tog jag honom till Cyklopen i Högdalen, högkvarteret för terrorgruppen Antifascistisk Aktion (AFA) i Stockholm. För O’Keefe, som infiltrerat vänsterextrema nätverk i USA, blev detta ett konkret exempel på hur militant vänsterextremism är ett globalt terrorhot.

O’Keefe slog igenom med sitt arbete i Project Veritas. När han infiltrerade CNN fångade han medarbetare som öppet talade om politiska motiv bakom bevakningen av Donald Trump.

Ändå var det budbäraren som attackerades.

Han har även infiltrerat den terrorstämplade gruppen Rose City Antifa. När jag följde upp spåren i Sverige kunde jag visa att grundarna av RCA numera befinner sig i Varberg – något som också uppmärksammades av Vita huset.

Länge upplevde jag det som nedvärderande att kallas medborgarjournalist. Som om det vore en andraklassens titel. Som om riktig journalistik krävde presstöd, rätt kontakter och rätt värdegrund.

Men efter mötet med O’Keefe insåg jag vad det egentligen innebär.

Vi har inga mediekoncerner bakom oss.

Inga partier som skyddar oss.

Inga lobbyister som sätter ramarna.

Bara läsare.

 

 
 Read more

TITLE:
Medborgarjournalistik är framtiden

DESCRIPTION:
Jag brukade ta det som en förolämpning att kallas medborgarjournalist – vadå, är jag inte en ”riktig” journalist? I dag bär jag titeln med stolthet.

CONTENT:
När västvärldens kanske mest kända medborgarjournalist, James O’Keefe, besökte mig i Stockholm blev det tydligt hur makten håller på att förskjutas.

Från redaktionerna.

Till medborgarna.

Jag visade O’Keefe runt i Rinkeby – en förort där folkutbytet gått längst. Vi gick genom kvarteren som politiker reducerar till ”utmaningar”, men som i verkligheten präglas av islamism, gängkriminalitet och ett monumentalt slöseri med skattebetalarnas pengar. Så sent som i morse skedde två sprängdåd i området.

Därefter tog jag honom till Cyklopen i Högdalen, högkvarteret för terrorgruppen Antifascistisk Aktion (AFA) i Stockholm. För O’Keefe, som infiltrerat vänsterextrema nätverk i USA, blev detta ett konkret exempel på hur militant vänsterextremism är ett globalt terrorhot.

O’Keefe slog igenom med sitt arbete i Project Veritas. När han infiltrerade CNN fångade han medarbetare som öppet talade om politiska motiv bakom bevakningen av Donald Trump.

Ändå var det budbäraren som attackerades.

Han har även infiltrerat den terrorstämplade gruppen Rose City Antifa. När jag följde upp spåren i Sverige kunde jag visa att grundarna av RCA numera befinner sig i Varberg – något som också uppmärksammades av Vita huset.

Länge upplevde jag det som nedvärderande att kallas medborgarjournalist. Som om det vore en andraklassens titel. Som om riktig journalistik krävde presstöd, rätt kontakter och rätt värdegrund.

Men efter mötet med O’Keefe insåg jag vad det egentligen innebär.

Vi har inga mediekoncerner bakom oss.

Inga partier som skyddar oss.

Inga lobbyister som sätter ramarna.

Bara läsare.

 

 
 Read more

TITLE:
När åklagare brister i rättssäkerhet uteblir samarbetet

DESCRIPTION:
Tingsrätten slog fast att beslaget av min elektronik var olagligt. Jag medverkar därför inte i Filippa Henkows "utredning" som från start kränkt grundlagsskyddet för journalistik.

CONTENT:
Kammaråklagare Filippa Henkows kallelse till förhör hos polisens enhet för “demokratihotande brottslighet”.

Filippa Henkow: en oseriös åklagare

Efter att Stockholms tingsrätt nyligen underkände det oproportionerliga tillslaget mot mig – initierat av kammaråklagare Filippa Henkow – trodde jag att saken var avslutad.

Domstolen slog fast att beslaget av min elektronik saknade proportionalitet och riskerade att röja grundlagsskyddat journalistiskt material. Resonemanget låg mycket nära det som i juridiska sammanhang brukar beskrivas som en ”fishing expedition” – ett försök att samla in så mycket material som möjligt i hopp om att i efterhand hitta något belastande.

Ett allvarligt övertramp.

Mot den bakgrunden arbetar jag nu med en formell anmälan om tjänstefel, vilken kommer att lämnas in inom kort.

Men processen stannar inte där.

Den 19 februari har Filippa Henkow begärt att jag ska inställa mig till förhör hos polisens enhet för demokratihotande brottslighet. Ja – ni läser rätt.

Att journalistisk granskning av vänsterextrema miljöer, islamistiska aktivister och maktnära nätverk plötsligt skulle kategoriseras som “demokratihotande” väcker i sig frågor. Det ger intrycket av en rättsprocess som drivs vidare trots att domstol redan markerat tydliga gränser.

Jag kommer inte att medverka

Mot bakgrund av det inträffade saknar jag förtroende för åklagare Filippa Henkow.

Jag kommer därför inte att medverka i någon ytterligare utredningsåtgärd som leds av samma åklagare. 

Detta är inte ett avståndstagande från rättsstaten. Tvärtom.

När tvångsåtgärder redan har underkänts av domstol är det rimligt att kräva en rättssäker och transparent process framöver – det vill säga att en ny, kompetent åklagare tar över ärendet och i förlängningen lägger ned det.

Kammaråklagare Filippa Henkow (född 1988-10-18).

Detta handlar inte enbart om mig.

Det handlar om gränsen mellan legitim brottsutredning och åtgärder som riskerar att få en nedkylande effekt på granskande journalistik.

Om åklagare kan initiera långtgående ingrepp mot journalister utan att hållas ansvariga när domstol underkänner besluten – då förskjuts maktbalansen i tysthet.

Vill du stötta min journalistik kan du swisha 123 697 89 69 eller bli prenumerant. Ditt stöd är min livlina.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
När åklagare brister i rättssäkerhet uteblir samarbetet

DESCRIPTION:
Tingsrätten slog fast att beslaget av min elektronik var olagligt. Jag medverkar därför inte i Filippa Henkows "utredning" som från start kränkt grundlagsskyddet för journalistik.

CONTENT:
Kammaråklagare Filippa Henkows kallelse till förhör hos polisens enhet för “demokratihotande brottslighet”.

Filippa Henkow: en oseriös åklagare

Efter att Stockholms tingsrätt nyligen underkände det oproportionerliga tillslaget mot mig – initierat av kammaråklagare Filippa Henkow – trodde jag att saken var avslutad.

Domstolen slog fast att beslaget av min elektronik saknade proportionalitet och riskerade att röja grundlagsskyddat journalistiskt material. Resonemanget låg mycket nära det som i juridiska sammanhang brukar beskrivas som en ”fishing expedition” – ett försök att samla in så mycket material som möjligt i hopp om att i efterhand hitta något belastande.

Ett allvarligt övertramp.

Mot den bakgrunden arbetar jag nu med en formell anmälan om tjänstefel, vilken kommer att lämnas in inom kort.

Men processen stannar inte där.

Den 19 februari har Filippa Henkow begärt att jag ska inställa mig till förhör hos polisens enhet för demokratihotande brottslighet. Ja – ni läser rätt.

Att journalistisk granskning av vänsterextrema miljöer, islamistiska aktivister och maktnära nätverk plötsligt skulle kategoriseras som “demokratihotande” väcker i sig frågor. Det ger intrycket av en rättsprocess som drivs vidare trots att domstol redan markerat tydliga gränser.

Jag kommer inte att medverka

Mot bakgrund av det inträffade saknar jag förtroende för åklagare Filippa Henkow.

Jag kommer därför inte att medverka i någon ytterligare utredningsåtgärd som leds av samma åklagare, annat än att inställa mig till förhöret.

Detta är inte ett avståndstagande från rättsstaten. Tvärtom.

När tvångsåtgärder redan har underkänts av domstol är det rimligt att kräva en rättssäker och transparent process framöver – det vill säga att en ny, kompetent åklagare tar över ärendet och i förlängningen lägger ned det.

Kammaråklagare Filippa Henkow (född 1988-10-18).

Detta handlar inte enbart om mig.

Det handlar om gränsen mellan legitim brottsutredning och åtgärder som riskerar att få en nedkylande effekt på granskande journalistik.

Om åklagare kan initiera långtgående ingrepp mot journalister utan att hållas ansvariga när domstol underkänner besluten – då förskjuts maktbalansen i tysthet.

Vill du stötta min journalistik kan du swisha 123 697 89 69 eller bli prenumerant. Ditt stöd är min livlina.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
När åklagare brister i rättssäkerhet uteblir samarbetet

DESCRIPTION:
Tingsrätten slog fast att beslaget av min elektronik var olagligt. Jag medverkar därför inte i Filippa Henkows "utredning" som från start kränkt grundlagsskyddet för journalistik.

CONTENT:
Kammaråklagare Filippa Henkows kallelse till förhör hos polisens enhet för “demokratihotande brottslighet”.

Filippa Henkow: en oseriös åklagare

Efter att Stockholms tingsrätt nyligen underkände det oproportionerliga tillslaget mot mig – initierat av kammaråklagare Filippa Henkow – trodde jag att saken var avslutad.

Domstolen slog fast att beslaget av min elektronik saknade proportionalitet och riskerade att röja grundlagsskyddat journalistiskt material. Resonemanget låg mycket nära det som i juridiska sammanhang brukar beskrivas som en ”fishing expedition” – ett försök att samla in så mycket material som möjligt i hopp om att i efterhand hitta något belastande.

Ett allvarligt övertramp.

Mot den bakgrunden arbetar jag nu med en formell anmälan om tjänstefel, vilken kommer att lämnas in inom kort.

Men processen stannar inte där.

Den 19 februari har Filippa Henkow begärt att jag ska inställa mig till förhör hos polisens enhet för demokratihotande brottslighet. Ja – ni läser rätt.

Att journalistisk granskning av vänsterextrema miljöer, islamistiska aktivister och maktnära nätverk plötsligt skulle kategoriseras som “demokratihotande” väcker i sig frågor. Det ger intrycket av en rättsprocess som drivs vidare trots att domstol redan markerat tydliga gränser.

Jag kommer inte att medverka

Mot bakgrund av det inträffade saknar jag förtroende för åklagare Filippa Henkow.

Jag kommer därför inte att medverka i någon ytterligare utredningsåtgärd som leds av samma åklagare. 

Detta är inte ett avståndstagande från rättsstaten. Tvärtom.

När tvångsåtgärder redan har underkänts av domstol är det rimligt att kräva en rättssäker och transparent process framöver – det vill säga att en ny, kompetent åklagare tar över ärendet och i förlängningen lägger ned det.

Kammaråklagare Filippa Henkow (född 1988-10-18).

Detta handlar inte enbart om mig.

Det handlar om gränsen mellan legitim brottsutredning och åtgärder som riskerar att få en nedkylande effekt på granskande journalistik.

Om åklagare kan initiera långtgående ingrepp mot journalister utan att hållas ansvariga när domstol underkänner besluten – då förskjuts maktbalansen i tysthet.

Vill du stötta min journalistik kan du swisha 123 697 89 69 eller bli prenumerant. Ditt stöd är min livlina.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
När åklagare brister i rättssäkerhet uteblir samarbetet

DESCRIPTION:
Tingsrätten slog fast att beslaget av min elektronik var olagligt. Jag medverkar därför inte i Filippa Henkows "utredning" som från start kränkt grundlagsskyddet för journalistik.

CONTENT:
Kammaråklagare Filippa Henkows kallelse till förhör hos polisens enhet för “demokratihotande brottslighet”.

Filippa Henkow: en oseriös åklagare

Efter att Stockholms tingsrätt nyligen underkände det oproportionerliga tillslaget mot mig – initierat av kammaråklagare Filippa Henkow – trodde jag att saken var avslutad.

Domstolen slog fast att beslaget av min elektronik saknade proportionalitet och riskerade att röja grundlagsskyddat journalistiskt material. Resonemanget låg mycket nära det som i juridiska sammanhang brukar beskrivas som en ”fishing expedition” – ett försök att samla in så mycket material som möjligt i hopp om att i efterhand hitta något belastande.

Ett allvarligt övertramp.

Mot den bakgrunden arbetar jag nu med en formell anmälan om tjänstefel, vilken kommer att lämnas in inom kort.

Men processen stannar inte där.

Den 19 februari har Filippa Henkow begärt att jag ska inställa mig till förhör hos polisens enhet för demokratihotande brottslighet. Ja – ni läser rätt.

Att journalistisk granskning av vänsterextrema miljöer, islamistiska aktivister och maktnära nätverk plötsligt skulle kategoriseras som “demokratihotande” väcker i sig frågor. Det ger intrycket av en rättsprocess som drivs vidare trots att domstol redan markerat tydliga gränser.

Jag kommer inte att medverka

Mot bakgrund av det inträffade saknar jag förtroende för åklagare Filippa Henkow.

Jag kommer därför inte att medverka i någon ytterligare utredningsåtgärd som leds av samma åklagare, annat än att inställa mig till förhöret.

Detta är inte ett avståndstagande från rättsstaten. Tvärtom.

När tvångsåtgärder redan har underkänts av domstol är det rimligt att kräva en rättssäker och transparent process framöver – det vill säga att en ny, kompetent åklagare tar över ärendet och i förlängningen lägger ned det.

Kammaråklagare Filippa Henkow (född 1988-10-18).

Detta handlar inte enbart om mig.

Det handlar om gränsen mellan legitim brottsutredning och åtgärder som riskerar att få en nedkylande effekt på granskande journalistik.

Om åklagare kan initiera långtgående ingrepp mot journalister utan att hållas ansvariga när domstol underkänner besluten – då förskjuts maktbalansen i tysthet.

Vill du stötta min journalistik kan du swisha 123 697 89 69 eller bli prenumerant. Ditt stöd är min livlina.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen till Kronofogden och Polisen så förändrades något. Polisen började dokumentera alla gånger som Peter sågs köra bilen i Oxie.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakten Peter Sunde förlorar Teslan

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen till Kronofogden och Polisen så förändrades något. Polisen började dokumentera alla gånger som Peter sågs köra bilen i Oxie.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakten Peter Sunde förlorar Teslan

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen till Kronofogden och Polisen så förändrades något. Polisen började dokumentera alla gånger som Peter sågs köra bilen i Oxie.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakten Peter Sunde förlorar Teslan

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen till Kronofogden och Polisen så förändrades något. Polisen började dokumentera alla gånger som Peter sågs köra bilen i Oxie.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakten Peter Sunde förlorar Teslan

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen till Kronofogden och Polisen så förändrades något. Polisen började dokumentera alla gånger som Peter sågs köra bilen i Oxie.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Det som alltid fascinerat mig med Peter Sunde är inte hans intelligens – den är överreklamerad – utan hans outtröttliga rättshaverism. Han har förfinat den till en sorts livsstil, ett självbedrägeri som gränsar till konstform. I hans värld är inga dokument korrekta, inga myndigheter kompetenta, inga adresser giltiga och inga skulder verkliga. När Kronofogden står framför honom med utskrifter, foton, pass, kvitton, fraktsedlar och i princip hela hans garderob i handen, reagerar han som en man ertappad med handen i kakburken som hävdar att kakburken inte existerar.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

Han har inga skulder. Allt är preskriberat.

Han bor inte i Sverige – och absolut inte på den här adressen.

Värdesakerna i huset tillhör inte honom, utan Josephine.

Att polisen och Kronofogden under kvällen hittade pass, kläder, skor, minnessaker, bankkort, post och försändelser adresserade till honom betraktade han som oväsentliga detaljer. Åkgräsklipparen i sidobyggnaden – med kvitto i hans namn – var enligt samma logik också betydelselös.

Till slut delgav polisen Peter Sunde misstanke om folkbokföringsbrott, då man ansåg att han undanhållit Skatteverket det faktum att han alltid bott i Sverige.

Efter tre och en halv timme var det över.

Teslan kördes iväg. Åkgräsklipparen likaså.

Kronofogdens arbete var avslutat.

Adressen som Peter Sunde har folkbokfört sig på i Berlin existerar inte enligt Deutsche Post.

JO-anmälan för “polisens kidnappning”

Istället för att erkänna det uppenbara valde Peter Sunde en annan väg.

Redan i september försökte han lämna in en anmälan till Justitieombudsmannen. Rubriken löd: ”olaga frihetsberövande”. Argumentet? Att polisen skulle ha tvingat honom att köra hem mot sin vilja.

I anmälan hävdade hans advokat, Kristoffer Ståhl, att skulderna rörde ett civilmål. Men Kronofogden gör ingen åtskillnad mellan olika typer av skulder – och i sak stämmer det inte. Skulderna har sin grund i en dom för upphovsbrott.

Vidare påstods att fordringarna skulle vara preskriberade. Även det föll på sin egen orimlighet. Utmätning hade skett i närtid, bland annat i samband med ett arv efter hans mor.

Men det stannade inte där.

I skrivelsen till JO hävdades dessutom att Peter skulle ha skyddade personuppgifter på grund av en påstådd hotbild. En lögn som inte håller vid kontroll med Skatteverket – och det är dessutom inte möjligt att ha skyddade personuppgifter efter att man har utvandrat.

Det var samma strategi som alltid: 

Att skapa dimridåer och hoppas att ingen granskar detaljerna.

Misslyckad överklagan

Peters sambo Josephine, som stod som målvakt för bilen, anlitade i sin tur flera juridiska ombud för att försöka överklaga beslutet – överklaganden som i princip innehöll osanningar i varenda rad.

Exempelvis skriver advokaten å Josephines vägnar:

”Även det faktum att andra familjemedlemmar än Josephine använder bilen ska beaktas. I bilen finns det exempelvis en förarprofil för Josephines pappa men inte för Peter Sunde.”

Detta var en lögn.

Vid Kronofogdens visning av bilen passade jag på att undersöka och dokumentera färddatorn. Där fanns ingen användarprofil för Josephines pappa, Lennart Olsson. Däremot fanns, utöver Josephines profil, ytterligare en – märkt ”P” – registrerad som huvudanvändare.

Läsaren kan själv dra sina slutsatser om vem denne ”P” är.

Färddatorn innehöll enbart två användarprofiler: ”Jossan” och ”P”. Foto: Christian Peterson.

Exekutiv auktion hos Kronofogden

Den 8 december var det dags för visning på Kronofogdens kontor i Malmö.

Där rådde fotoförbud – men jag valde ändå att dokumentera tillfället. Samtidigt passade jag på att gå igenom bilens färddator för att kartlägga vilka adresser den registrerade huvudanvändaren, ”P”, faktiskt hade besökt.

Förutom en rad körningar till olika privatadresser noterades återkommande stopp vid Maria förskola och Framtidskompassen grundskola. Därutöver fanns regelbundna besök registrerade vid en psykiatrimottagning på Cirkusplatsen.

Det sistnämnda väcker frågor, inte minst med tanke på att han under sin tid i i fängelset åkte fast för innehav av narkotikaklassade tabletter.

Teslan såldes av Kronofogden för 710 000 kronor. Pengar som nu går till att betala av de tre dömdas skadestånd på över 120 miljoner kronor.

Peter Sundes sätt att hantera konfrontationer är alltid detsamma: skratta bort, förneka, förvirra, föreläsa om sina ”rättigheter” och antyda att han är för stor, för smart, för internationell för Sveriges myndigheter. Som om han levde i en film om digital motståndskamp, fast han i själva verket fastnat i en banal utmätningssituation i Oxie.

Och kanske är det just därför han klamrar sig fast vid sin självbild. För vad återstår egentligen om den faller?

Det var aldrig han som byggde The Pirate Bay. Det vet alla som kan skilja på teknisk briljans och politisk aktivism. Sunde var aldrig hjärnan – han var megafonen. Den mest högljudda i rummet, ja, men aldrig den mest begåvade. Han surfade på vågen som Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm skapat, två faktiska tekniska genier som skrev koden, byggde strukturen och bar hela projektet på sina axlar.
Det enda Sunde gjorde var att politisera det – och efteråt, i sann opportunistisk anda, ta på sig glansen från ett verk han själv inte hade skapat.

Fredrik Neij fångade det bäst, när han för några år sedan twittrade till Sunde:

”Hur känns det att skapa en hel persona baserat på något som jag och Gottfrid byggt?”

Det är svårt att hitta ett mer koncentrerat destillat av sanningen.

Peter Sunde har byggt sin offentlighet på retorik, inte kompetens. På poser, inte prestationer. På myten om sig själv som ett slags digital Che Guevara, trots att hans faktiska bidrag inskränker sig till att sola sig i andras arbete och sedan spendera femton år med att fly undan skulder och låtsas vara någon annan: Kalevi här, Kolmisoppi där, adress i Berlin, adress i Köpenhamn, och ett hem i Oxie där hans skor, hans pass, hans kläder, hans fraktsedlar och hans gräsklippare berättar en helt annan historia än han själv gör.

Christian Peterson

Kommentarer förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakten Peter Sunde förlorar Teslan

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more

TITLE:
Efter polisrazzian: AFA-målvakt förlorar lyxbil

DESCRIPTION:
Min granskning visade att AFA-målvakten Peter Sunde alltjämt är bosatt i Sverige. Det utlöste en samordnad insats mellan polis och Kronofogden där vänsterextremistens Tesla tvångsauktionerades.

CONTENT:
Peter Sundes Tesla Model X Plaid parkerad hos Kronofogden i Malmö. Foto: Christian Peterson.

Omringad av poliser

Eftermiddagen den 26 augusti rullade Peter Sunde ut från gårdsplanen på Käglingevägen i sin Tesla Model X för sista gången. Bilen, med ett inköpspris på 1,2 miljoner kronor – trygg i tron att hans gamla metod för att undkomma Kronofogden fortfarande fungerade.

Vad han inte visste var att polisens spanare redan låg bakom honom, på diskret avstånd.

Han hann knappt en kilometer innan flera polisfordon plötsligt dök upp. Blåljusen tändes. Vägen spärrades.

Vid trafikkontroller brukade hans lilla teaterföreställning börja. Det finska körkortet åkte fram. Den självsäkra minen. Berättelsen om att han var en finländare på tillfälligt besök som bara hade ”lånat bilen”.

I femton år hade det fungerat. Polisen hade gång på gång misslyckats med att koppla mannen framför sig till den ökände brottslingen. Han hade stoppats flera gånger, till och med lagförts för trafikbrott – utan att någon förstått vem de egentligen hade framför sig.

Men denna dag fungerade det inte längre.

Han sträckte, som så många gånger förr, fram sitt finska körkort. Redo att kliva in i rollen som Kalevi Kolmisoppi.

Den här gången möttes han inte av förvirring.

Den här gången föll masken.

Felaktigt folkbokförd i Berlin

I våras började jag lägga pusslet. Bit för bit växte en bild fram som inte gick att bortse från.

Han var registrerad som körkortshandledare för flera personer i Sverige. Han hämtade och lämnade barnen på förskolan. Fortkörningsböter landade i brevlådan. Och det fanns mer – små detaljer, tidsstämplar, mönster som tillsammans pekade åt samma håll.

Han bodde här. Inte i Berlin på den påhittade adressen i Mitte.

Varför spelade det roll? För att lagen utgår från verkligheten, inte från vad som står på ett papper.

Kronofogden ser till vem som faktiskt kör bilen och disponerar den i vardagen. Den som sitter bakom ratten presumeras vara ägaren. Bor han i bostaden kan tillgångar tas där. Är han i praktiken bosatt i Sverige kan en felaktig folkbokföring bli föremål för brottsutredning. 

Allt hänger ihop.

Efter att jag lämnat in dokumentationen förändrades något. Hans bil började punktmarkeras. Kontrollerna blev fler. Stopp efter stopp under sommaren.

Nu var det dags för slutklämmen.

Husrannsakan på Käglingevägen

Omringad av poliser beordrades han att köra tillbaka till gården på Käglingevägen, av en polis som satte sig i passagerarsätet – en fastighet han under många år ägt via bulvan – eskorterad av flera polisfordon.

Gården på Käglingevägen i Oxie där razzian ägde rum. Foto: Christian Peterson.

Han lydde, sannolikt i tron att han ännu en gång skulle kunna prata sig ur situationen. Den där ständiga, självsäkra övertygelsen om att han är smartare än alla andra.

Men när polisbilarna rullade in på gårdsplanen och tjänstemän från Kronofogdens specialenhet redan stod och väntade förändrades något i luften.

Det var inte längre han som styrde berättelsen. Ändå började han på sina inövade ramsor:

 

 
 Read more