Tornevall Networks

Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4 000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.

Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.

Men det är i princip tyst.

Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.

För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.

Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.

Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.

I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.

När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.

Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.

Ändå är det märkligt tyst.

Vad ska undanflykten bli nu?

Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.

Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.

För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.

Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.

I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.

Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.

Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.

För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Igår ägnade SVT:s Aktuellt en stor del av programmet åt Skolverkets nya rapport om den ökande antisemitismen i svenska skolor, en rapport framtagen på uppdrag av regeringen. Den ständigt aningslöse programledaren Nike Nylander skickade ut en reporter på stan för att ”ta pulsen” på ungdomar.

Och här blev det plågsamt tydligt vilken dubbelmoral som präglar public service.

SVT, som annars nästan slår knut på sig själva för att hitta “mångfald” i varje tänkbar situation, lyckades den här gången skrapa ihop sex kritvita tonåringar från Östermalm, alla helsvenska, alla etniskt homogena. Plötsligt var den exotiska representationen som brukar vara SVT:s högsta prioritet inte alls lika viktig. I ett ämne där det för en gångs skull hade varit väldigt relevant att åka till exempelvis Tensta gymnasium och ställa sina frågor, så valde man bort den målguppen helt.

Det är nästan komiskt. När SVT gör inslag om glass, elpriser eller vädret lyckas de alltid klämma in Abdi, Fatima och Hassan i reportaget. Men när ämnet är antisemitism i skolan blev det märkligt nog inte en enda elev med rötter i exempelvis Mellanöstern, Nordafrika eller andra miljöer där problemen enligt många lärare faktiskt är som mest påtagliga. Det valet säger mer än hela reportaget.

Sedan följde en studiopanel som mest svävade på målet. Vi fick veta att vissa elever vägrar delta i undervisning om Förintelsen. Jaha, men varför? Det verkade ingen vilja berätta.

Nike Nylander lyfte tre möjliga orsaker: högerextremism, ”skämtsam jargong” och givetvis att Israel varit dumma mot palestinier i Gaza.

Sällan har uttrycken ”gå som katten kring het gröt” eller ”inte våga nämna elefanten i rummet” passat bättre.

Hade SVT gjort sitt jobb hade de åtminstone kunnat antyda, om än försiktigt, att den ökande antisemitismen i Sverige under de senaste decennierna kanske, eventuellt, möjligtvis, lite grann, skulle kunna bero på att vi tagit emot hundratusentals människor från Mellanöstern där judehat är utbrett och ofta statligt sanktionerat.

Men det vore väl att hoppas på för mycket när det gäller SVT.

Samtidigt har vi en situation där judar i Sverige inte kan röra sig fritt i vissa områden, tvingas byta skolor eller till och med lämnar landet. Det är verkligheten 2025.

Jag tänker ofta på hur svenskar gärna slår sig för bröstet och berättar om Raoul Wallenbergs gärning med stolthet. Men vad tror ni att Raoul Wallenberg hade sagt om han såg vilken situation svenska politiker skapat för judar i dagens Sverige?

Och om att de som bär störst ansvar är vänstern, med Socialdemokraterna i spetsen, medan den statliga televisionen gör allt den kan för att undvika att tala klarspråk om problemen.

Att kalla det skamligt känns nästan för milt.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

När Sverigedemokraternas anonyma konton avslöjades i våras exploderade det politiska Sverige. Socialdemokraterna gick ut hårdast av alla och beskrev det som ett hot mot demokratin. Magdalena Andersson stod i varje TV-studio och talade om “odemokratiska metoder” och “hemliga trollfabriker”.

Men nu när det visat sig att Socialdemokraterna själva drivit en egen trollfabrik via sitt helägda bolag AiP Media är det desto tystare. Media viskar. Debatten är ljummen. Partiet slår ifrån sig, slingrar sig och kommer med undanflykter som ingen normalt funtad människa köper.

Det här är inte bara dubbelmoral. Det är ett hån mot svenska skattebetalare.

AiP Media är inte något oberoende mediehus. Det är ett dotterbolag till Socialdemokraterna, placerat på Sveavägen 68, samma adress som partiets högkvarter. Det är därifrån man drivit vinklade politiska satsningar, sajter som liknar neutrala informationskällor och konton i sociala medier som länge saknade tydlig avsändare.

Och allt detta har finansierats av oss skattebetalare.

Jag har tagit fram siffrorna hos Mediemyndigheten:

Prenumerera för hela artikeln




Read more

När kändisfeministen Nina Rung häromdagen gick till Coop för att handla genuscertifierade sojabönor inträffade katastrofen. Patriarkatet anföll, i form av en reklambild på Megan Fox:

Megan Fox och hennes alldeles för stora bröst (enligt Nina Rung).

Nina Rung (för tydlighetens skull).

I röd klänning stirrade Megan Fox ut från affischens glansiga yta, medan Nina Rung stelnade till som om hon bevittnat ett hedersmord på identitetspolitiken. Det var brösten. De där förbjudna, överdimensionerade, okontrollerat kvinnliga brösten. Alldeles för stora. Alldeles för… fria, tänkte Nina Rung.

Kvinnor ska ha små bröst. Eller åtminstone stora bröst som låtsas vara små. Är det verkligen för mycket begärt?

I sin upprördhet mindes hon med värme Coops kampanj i våras där kvinnor i slöja promotade vegetariska grillalternativ. Ordning och reda, suckade Nina Rung och marscherade ut genom affären med indignationens kraft som bränsle.

Väl hemma tog hon en lång dusch för att skrubba bort de sista spåren av Megan Foxs ”extremtypiska ideal” från sin själ. Men hur mycket hon än tvålade sig satt bilden kvar som en patriarkal tatuering på näthinnan. Brösten. Klänningen. Självförtroendet. Upproret mot rätt värdegrund.

Nina Rung visste att hon måste agera, även om det innebar en stor personlig uppoffring. Hon gjorde det som varje riktigt frälst feminist gör när civilisationens undergång står för dörren:

Hon skrev ett Instagraminlägg, självklart med modereringsspärr för att skydda sig mot otrygga kommentarer från vanligt folk.

Med myndig ton förklarade hon att Coop spred ”extremtypiska ideal”. Hon funderade kort över var idealens gräns egentligen gick? C-kupa? D-kupa? Men gav upp. Det viktiga var att Megan Fox både var vältränad och hade stora bröst. Det räckte för att undergräva åratal av feministiskt arbete.

Om kvinnor som råkar vara utrustade på detta vis skulle känna sig förminskade av att någon problematiserar deras kroppar, var inget som rörde henne i ryggen. Det viktiga var att inlägget hade potential att lajkas av såväl Stina Wollter som Zara Larsson. Det hade också bonuspotential: fler föreläsningsuppdrag i avfolkningskommuner där ryktena om hennes fejkade CV ännu inte hunnit cirkulera.

Fan vad smart jag är, tänkte Nina Rung stolt när hon postade texten.

När varken Stina Wollter eller Zara Larsson lajkade blev hon besviken i ungefär två sekunder. Sen kom glädjebeskedet. Coop backade och tog bort bilden. En seger för systerskapet! Eller åtminstone för hennes personliga varumärke.

Men kampen var inte över. Trots modereringsspärren slank några kommentarer igenom. Anklagelser om avundsjuka, bitterhet, dubbelmoral. En person skickade en bild på en barndocka i slöja i en svensk leksaksaffär och undrade varför hon inte reagerade på den, hon som var feminist.

Som att feminism skulle handla om konsekvens, tänkte Nina Rung upprört.

Som den kvinnokämpe hon är satt hon hela kvällen och raderade kritiska kommentarer med en frenesi som bara den som verkligen älskar demokrati kan uppbringa.

När dagen var över somnade Nina Rung nöjd. Hon hade gjort världen tryggare. Säkrare. Mer bröstneutral. Men framför allt hade hon gjort sitt eget varumärke lite större. Inte jättestort, inte Megan Fox-stort, men ändå ett steg i rätt riktning.

Den natten drömde hon om att Coop ringde och erbjöd henne ett stort arvode och rollen som rådgivare för framtida reklamkampanjer.

Slutet gott, allting gott.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Vid det här laget är det nog få som har missat namn och bilder på de fyra män från Aktivklubb Sverige som dömts för att ha misshandlat tre personer med utländsk bakgrund tidigare i år.

Medierna har arbetat föredömligt noggrant. Detaljerna har nystats upp, bakgrunder har granskats och de flesta tidningar, bland annat Aftonbladet, har gått ut med både namn och bild.

I gårdagens Aktuellt i SVT ägnades halva sändningen åt händelsen, där tittarna bland annat fick veta att gärningsmännen var ”vita i hyn” och etniska svenskar.

Hittills har rapporteringen varit heltäckande och tydlig. Precis så som journalistik ska fungera.

Men varför ser det aldrig ut så här när rollerna är omvända?

Varför publiceras namn och bild inte lika självklart när svenskar blir förnedringsrånade, misshandlade eller råkar ut för grova brott där motivet tycks vara att de just är svenskar?

Som i fallet i Umeå, tidigare i år, där en somalisk gärningsman förnedringsrånade och slog en 8-årig pojke och påstod att barnet ”såg ut som en sverigedemokrat”.

Eller den brutala tortyren i Solna, där två män med invandrarbakgrund i tio timmar misshandlade två 17-åriga svenska pojkar, tvingade dem att klä av sig, tryckte strumpor i deras munnar och pressade ner dem i gravar.

För att inte tala om alla gruppvåldtäkter där medierna konsekvent undvikit att redovisa förövarnas identiteter. Som när fem män från Syrien häromåret dömdes efter överfallet i Kungsparken i Malmö, där en ensam kvinna överfölls och utsattes för flera former av sexuellt våld av flera män samtidigt.

I dessa fall har Aftonbladet inte publicerat bilder eller namn.

SVT har inte bjudit in forskare för att diskutera hudfärg eller etnicitet.

I stället har luckorna i rapporteringen varit så stora att det stundtals blivit parodiskt. I några inslag i SVT har till och med våldtäktsmän med utländsk bakgrund beskrivits som offer.

Så vad är det som gör att medier helt plötsligt vill prata om etnicitet och ”vita gärningsmän” när svenskar står bakom brott, men nästan aldrig annars?

Det är faktiskt obegripligt.

För i brottsstatistiken är fallet med Aktivklubb-männen just en anomali. Att svenskar misshandlar personer med invandrarbakgrund på grund av deras bakgrund är så ovanligt att det i praktiken är försumbart i relation till det våld som begås i motsatt riktning. Företeelsen är så ovanlig jämfört med andra förhållanden att den inte påverkar brottsstatistiken på ett relevant sätt.

Ändå får detta enstaka fall en massiv bevakning.

Sannolikt beror det på att många journalister länge gått och väntat på ett dåd med tydliga rasistiska motiv. Och den politiska vänstern för nu fram detta som ett bevis i en större berättelse. Som DN:s Niklas Orrenius, som dagen efter domen skrev:
”Nazisterna döms – men politiker fortsätter peka ut invandrare som problem.”

Trots att det numera är välkänt att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i statistiken för både vålds- och sexualbrott försöker man vända på perspektiven av politiska skäl. Det är svårt att tolka det som något annat än medvetet.

Missförstå mig inte:
Det är utmärkt att dårarna från Aktivklubb Sverige avslöjats, dömts och identifierats i media.

Det enda jag frågar mig är varför man inte gör likadant i alla andra fall? Varför dessa dubbla måttstockar?

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Under den senaste veckan har ett explosivt dokument skakat om det brittiska medielandskapet. Ett internt brev skrivet av den tidigare BBC-rådgivaren Michael Prescott, avslöjar vad han menar är djupgående systemfel, politisk slagsida och upprepade journalistiska övertramp inom BBC.

Michael Prescotts vittnesmål resulterade i att två av BBC:s högsta chefer fick avgå. Hans brev har också väckt enorm internationell uppmärksamhet, men har ännu inte publicerats på svenska förrän nu.

Idag kan du för första gången läsa hela brevet på svenska, ord för ord, på min nyhetssajt Det är en unik inblick i hur en av världens mest inflytelserika nyhetsorganisationer enligt Prescott gång på gång misslyckats med sitt grunduppdrag. Nämligen att leverera opartisk, korrekt och trovärdig journalistik.

Och även om brevet handlar om BBC är det svårt att inte dra paralleller till utvecklingen i svensk public service. Flera av problemen som Prescott beskriver, från vinklad rapportering till bristande självkritik och oviljan att rätta fel, är återkommande kritik som även riktats mot SVT och Sveriges Radio under många år.

Prescott var fram tills för bara några månader sedan rådgivare till BBC:s interna publicistiska råd, Editorial guidelines and standards committee (EGSC) och hans brev ger en sällsynt ärlig inblick i en mediejätte som, enligt honom själv, tappat kontrollen över sina egna principer.

Den som vill förstå hur detta kan ske i en demokrati, och dra slutsatser för svensk debatt, bör läsa hans ord i sin helhet där han avhandlar den vinklade rapporteringen kring USA-valet, etnisk mångfald, biologiskt kön och genus och Israel–Hamas-kriget.

Läs det omtalade brevet här:

Prenumerera för att läsa brevet




Read more

Det finns stunder när man tror att SVT inte kan sjunka lägre. Men så händer något nytt som får en att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.

Jag pratar om SVT:s senaste ”satsning” med programledaren Christopher Garplind. Ett program som enligt beskrivningen går ut på att han ”har för mycket på sitt bord” och därför ska åka på sex semestrar tillsammans med lika många kända svenskar som också ”behöver en paus”.

Läs det igen.

Vi talar alltså om en av Sveriges mest sönderdaltade och omhuldade programledare som får våra skattepengar för att… åka på semester?

Och inte nog med det. En av deltagarna i det här skattefinansierade lyxprojektet är ingen mindre än David Lagercrantz, make till SVT:s egen VD, Anne Lagercrantz.

Det här är inte bara pinsamt. Det är fullständigt… ja vad ska man säga… skandalöst kanske sammanfattar saken bäst.

Garplind och maken till SVT:s vd åker på semester för våra skattepengar.

Att SVT:s högsta chef låter sin man delta i ett program som finansieras med våra pengar, där programidén går ut på att en välbetald programledare ”behöver vila upp sig”, är en sådan nivå av självblindhet att man undrar om det finns någon kvar på SVT som har kontakt med verkligheten.

Jag vet inte vad som pågår på deras redaktioner, men om någon annan arbetsplats i Sverige hade låtit chefen bjuda sin partner på en lyxresa med sprit, spa och sol, ja då hade det kallats för korruption.

Men när det sker inom Public Service? Då heter det ”underhållning”.

SVT får nio miljarder kronor varje år. Nio miljarder som vi vanliga människor betalar vare sig vi vill eller inte. Pengar som skulle kunna gå till sjukvård, äldreomsorg eller polisresurser. I stället går de till att finansiera ännu en semester för överbetalda medieprofiler och deras bekanta.

Jag har själv jobbat på SVT. Jag vet hur det ser ut inifrån. Och tro mig, det blir inte bättre. När jag ser hur företaget utvecklats sedan jag slutade för tio år sedan skäms jag å Anne Lagercrantz vägnar. För själv verkar hon inte ha vett att göra det.

Man brukar tala om att ledarskap handlar om att föregå med gott exempel. Men här har vi i stället en vd som skickar sin man på semester med en av sina egna programledare.

Jag vet inte hur Anne Lagercrantz själv tänker, men jag kan inte tolka det på annat sätt än att hon saknar både självinsikt och respekt för de människor som betalar hennes lön.

Och det borde vara slutet för den här sortens vansinne.

För någonstans måste även SVT förstå att tålamodet är slut. Vi har fått nog av deras självgoda moralism, vinklade nyheter, deras ständiga gnäll på folket som försörjer dem, och nu detta.

Att bjuda sin egen make på semester för skattebetalarnas pengar är inte bara dåligt omdöme. Det är ett hån mot varje svensk som kämpar för att få ihop vardagen.

Men i SVT:s värld verkar verkligheten inte längre spela någon roll. Där flyter champagnen, semestern är betald och notan skickas till dig och mig.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

När en vanlig människa gör fel i deklarationen, betalar en snickare under bordet eller missar några tusenlappar i moms, då står staten redo med böter, indrivning och ibland fängelse. Men när politiker och höga tjänstemän i Västra Götalandsregionen slösar bort miljarder av våra skattepengar på ett havererat IT-system, då händer ingenting. Ingen får sparken. Ingen ställs till svars. Ingen ens rodnar.

Det handlar om journalsystemet Millennium. Ett projekt som redan kostat över 3,7 miljarder kronor och som enligt regionens egna siffror kommer sluta på över 5,5 miljarder. Pengar som skulle kunnat gå till vårdplatser, sjuksköterskor, ambulanser och äldreomsorg. I stället har de gått till konsulter, överbetalda byråkrater och ett amerikanskt bolag som levererat ett system som inte fungerar och som nu aldrig kommer tas i bruk. Det är helt sanslöst.

När läkare larmade om att patientjournaler blev fel, att systemet var så tungrott att vårdpersonal grät på jobbet, då svarade regionledningen med att ”läget är utmanande men under kontroll.” Kort därefter tvingades man backa och pausa hela systemet. Det gamla journalsystemet fick återinföras. Man hade alltså lagt miljarder på att köpa sig ett problem.

Regionstyrelsen med Johnny Magnusson (M) i spetsen tog beslutet att köpa systemet 2018. Den dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under, och programägaren Ragnar Lindblad tecknade avtalet. Sedan dess har projektet snurrat på som en pengaslukande karusell, utan att någon hålls ansvarig. Konsultnotan ligger på nästan 800 miljoner kronor, och under tiden som systemet stått still har man fortsatt bränna över 14 miljoner kronor i månaden.

Hur är det ens möjligt att man kan elda upp skattemedel på det här sättet utan att någon pratar om brottslighet?

Om en privatperson lurat till sig en bråkdel av detta hade polisen gjort husrannsakan samma dag. Men när det är politiker och regiondirektörer som blåser medborgarna på miljardbelopp kallas det bara ”projektmisslyckande”.

I Sverige finns uppenbarligen två rättssystem. Ett för vanligt folk och ett för makthavare.

Det är inte bara sjukt. Det är farligt. För varje gång ansvariga slipper undan cementeras bilden av att politiker kan leka med våra pengar utan konsekvenser.

Jag anser att det borde vara straffbart att slösa bort miljarder i offentliga medel utan resultat.

Den som ansvarat för Millenniums fiasko borde inte sitta kvar på sina poster. De borde utredas, avsättas och dömas.

Svenska skattebetalare förtjänar bättre än att gång på gång bli lurade av inkompetens som gömmer sig bakom fina titlar. Det är hög tid att kräva ansvar och straffa de politiker och tjänstemän som tror att de kan göra vad som helst med andras pengar.

Här är de ansvariga för miljardhaveriet Millenium:

Ragnar Lindblad ledde regionens arbete med Millenniuminförandet.

Dåvarande regiondirektören Ann-Sofi Lodin skrev under avtalet.

Johnny Magnusson (M) tog beslutet att köpa systemet 2018.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

När svenska medier rapporterar om uppmärksammade rättsfall finns det en tydlig trend. Man berättar det som passar narrativet. Resten lämnas utanför.

Det såg vi senast i fallet med SVT-profilen Micke Leijnegard, där rubrikerna handlar om “sexuellt ofredande” och “pussade kvinnlig kollega” på en fest inför vittnen under inspelningen av Mästarnas mästare. Men i de flesta artiklar får vi bara läsa hans ursäkts-sms och inte vad kvinnan skrivit till honom, vilket jag nu kan berätta.

Prenumerera för hela artikeln




Read more

I dag kom beskedet att Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centerpartiet. Den officiella förklaringen är “hot och hat.”

Men ju mer jag lyssnar på hennes uttalanden, desto mer skaver det. Något stämmer inte.

Visst, hot och hat är ett verkligt problem. Jag vet det bättre än de flesta. Jag har jobbat som journalist i över tjugo år och fått utstå mer hot än vad många politiker ens kan föreställa sig. Jag har gjort hundratals polisanmälningar. Jag har fått dödshot mot mig själv och min familj. Jag har fått börja dagen med att leta efter bomber under bilen innan jag körde barnen till skolan. Så jag vet hur det känns och önskar inte någon att uppleva samma.

Men i det här fallet, med Anna-Karin Hatt, finns det för mycket som inte går ihop.

Hatt tillträdde som partiledare så sent som i maj. Det är inte ens ett halvår sedan.
Under den tiden har hon knappt synts i offentligheten. Hon har inte stuckit ut i några obekväma frågor. Hon har inte rört sig i kontroversiella ämnen, inte tagit några stora risker.

Den enda gången hon överhuvudtaget väckte uppmärksamhet var för några dagar sedan, när hon sa åt Nooshi Dadgostar att dämpa sig under partiledardebatten i SVT.

Om det är det som har orsakat hatstormen, då får man ju fråga sig vilka som egentligen står bakom hoten.

Är det Vänsterpartiets anhängare som gått bananas den här gången? Det vore i så fall ironiskt, med tanke på att just vänstern alltid är snabbast att skrika om “hat och hot från högern”.

Men oavsett vilket, så har jag svårt att se att det är hela sanningen.

Det mest anmärkningsvärda i Hatts uttalande är att hon inte har gjort en enda polisanmälan.

Inte en enda.

När en toppolitiker hotas på riktigt brukar Säpo kopplas in omgående. Det blir skydd, utredningar, åtal och allt dokumenteras. Men i det här fallet säger hon bara att beslutet grundas på “en samlad bedömning”.

Vad betyder det ens?

Det låter mest som en svepande formulering för att slippa förklara vad som egentligen ligger bakom avgången.

Jag har som journalist haft kontakt med polis och Säpo otaliga gånger, och jag vet att de tar politikerhot på största allvar (till skillnad mot när vanligt folk drabbas). Om Hatt verkligen hade utsatts för något konkret hade det funnits mängder av ärenden registrerade. Men det gör det alltså inte.

Hatt påstår också att det politiska klimatet har blivit mycket värre de senaste tio åren.
Det har jag svårt att hålla med om.

För tio år sedan hade vi flyktingkrisen. Då var det fullskaligt krig i kommentarsfälten. Politiker ljög väljarna rakt upp i ansiktet. Folk såg rött. Den ena sidan kallade alla som ifrågasatte invandringen för rasister. Den andra sidan var förbannad över hur Sverige styrdes mot katastrof.

Jag har aldrig upplevt ett så infekterat samhällsklimat som då och jag var mitt i stormen. Att säga att det skulle vara värre i dag är helt enkelt inte sant. Snarare har det lugnat ner sig något, åtminstone i jämförelse med 2014–2016. Förutom de Gaza-aktivister som dagligen terroriserar folk helt öppet på gator och torg. Men deras ilska har riktats mot företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte mot Centerpartiet och Anna Karin Hatt.

Jag kan inte släppa känslan av att “hot och hat” bara är ett bekvämt svepskäl för att slippa tala om något annat.

Kanske insåg Hatt att uppdraget var omöjligt. Att stå till vänster, försöka samarbeta med Hamas-vänner och kommunister, samtidigt som man inte vill ta i SD med tång, det är ett politiskt självmordsuppdrag.

Kanske märkte hon att skeppet började ta in vatten och valde att hoppa av innan det sjönk helt. Att säga “jag avgår på grund av hot och hat” låter snyggare än att säga “jag orkade inte”.

Missförstå mig inte. Ingen ska behöva hotas för sina åsikter. Det är oacceptabelt.
Men det är också dags att vi slutar låta “hot och hat” bli ett magiskt ord som ingen får ifrågasätta.

Jag har sett det här mönstret gång på gång. Politiker som möter kritik, ofta berättigad sådan, ropar “hat” så fort någon ifrågasätter dem. Det blir ett sätt att slippa ta ansvar.

Och jag tror att det är precis det vi ser här. En partiledare som inte klarade trycket men som inte vill säga det rakt ut.

Så nej, jag köper inte Anna-Karin Hatts förklaring. För mycket är oklart. För lite är konkret.

Hot och hat existerar, det vet jag bättre än någon. Men i det här fallet luktar det politik och strategi mer än verklig hotbild.

Kanske ville hon bara ut innan hon själv hamnade i stormens öga.

Joakim Lamotte

Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:

Bli prenumerant!

Eller donera via:

Swish: 1233561149

BG: 5431-6872

Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.