Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
fdfae8153630f9092f28c2930de61f008dabf839SVT har haft plats för kommunister, bankrånare och gangsterrappare, men Nick Alinia blev för mycket.
Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Wp2u!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1f912dc7-1b04-46ed-97a5-6c8b24c46d15_449x384.pngNick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan.
För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem.
När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare:
– Här röstar vi rött.
På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran.
I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid.
Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande.
I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret.
Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen.
Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service.
Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia.
Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan.
Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut.
Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller.
Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter.
TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte.
Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ”ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer”.
På vilket sätt då?
Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på.
Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck.
Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”?
Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster.
Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare.
På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om.
Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund.
”Våra egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern.
Därför luktar hela den här kampanjen illa.
När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna.
Det ser snarare ut som något betydligt enklare.
Man vill göra sig av med någon man inte tycker om.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
98094a0c0bad85c52f80798baaa545d1f002810f
fdfae8153630f9092f28c2930de61f008dabf839
TITLE: Vänstern får frikort men Nick Alinia ska stoppas DESCRIPTION: SVT har haft plats för kommunister, bankrånare och gangsterrappare, men Nick Alinia blev för mycket. CONTENT: Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen. Nick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan. För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem. När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare: – Här röstar vi rött. På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran. I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid. Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande. I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret. Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen. Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service. Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia. Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan. Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut. Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller. Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter. TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte. Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer. På vilket sätt då? Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på. Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck. Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”? Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster. Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare. På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om. Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund. ”Deras egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern. Därför luktar hela den här kampanjen illa. När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna. Det ser snarare ut som något betydligt enklare. Man vill göra sig av med någon man inte tycker om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Vänstern får frikort men Nick Alinia stoppas DESCRIPTION: SVT har haft plats för kommunister, bankrånare och gangsterrappare, men Nick Alinia blev för mycket. CONTENT: Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen. Nick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan. För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem. När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare: – Här röstar vi rött. På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran. I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid. Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande. I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret. Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen. Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service. Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia. Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan. Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut. Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller. Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter. TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte. Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ”ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer”. På vilket sätt då? Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på. Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck. Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”? Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster. Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare. På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om. Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund. ”Våra egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern. Därför luktar hela den här kampanjen illa. När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna. Det ser snarare ut som något betydligt enklare. Man vill göra sig av med någon man inte tycker om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
fdfae8153630f9092f28c2930de61f008dabf839
98094a0c0bad85c52f80798baaa545d1f002810f
98094a0c0bad85c52f80798baaa545d1f002810fSVT har haft plats för kommunister, bankrånare och gangsterrappare, men Nick Alinia blev för mycket.
Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Wp2u!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1f912dc7-1b04-46ed-97a5-6c8b24c46d15_449x384.pngNick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan.
För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem.
När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare:
– Här röstar vi rött.
På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran.
I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid.
Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande.
I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret.
Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen.
Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service.
Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia.
Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan.
Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut.
Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller.
Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter.
TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte.
Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer.
På vilket sätt då?
Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på.
Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck.
Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”?
Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster.
Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare.
På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om.
Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund.
”Deras egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern.
Därför luktar hela den här kampanjen illa.
När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna.
Det ser snarare ut som något betydligt enklare.
Man vill göra sig av med någon man inte tycker om.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
98094a0c0bad85c52f80798baaa545d1f002810f
fdfae8153630f9092f28c2930de61f008dabf839
TITLE: Vänstern får frikort men Nick Alinia ska stoppas DESCRIPTION: SVT har haft plats för kommunister, bankrånare och gangsterrappare, men Nick Alinia blev för mycket. CONTENT: Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen. Nick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan. För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem. När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare: – Här röstar vi rött. På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran. I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid. Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande. I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret. Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen. Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service. Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia. Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan. Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut. Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller. Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter. TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte. Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer. På vilket sätt då? Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på. Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck. Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”? Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster. Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare. På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om. Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund. ”Deras egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern. Därför luktar hela den här kampanjen illa. När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna. Det ser snarare ut som något betydligt enklare. Man vill göra sig av med någon man inte tycker om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Vänstern får frikort men Nick Alinia stoppas DESCRIPTION: SVT har haft plats för kommunister, bankrånare och gangsterrappare, men Nick Alinia blev för mycket. CONTENT: Det är en sak som nästan alla verkar missa i debatten om Nick Alinias medverkan i SVT:s program IFS (Invandrare för svenskar). Nämligen den fullständiga dubbelmoral som präglar diskussionen. Nick Alinias medverkan i SVT har skapat kaos bland åsiktseliten senaste veckan. För faktum är att SVT aldrig har backat en tum när det gäller att ge utrymme åt människor med kontroversiella bakgrunder eller politiska åsikter. Jag vet det, eftersom jag själv har arbetat där och mött flera av dem. När jag gjorde ett inhopp på Sveriges Radio fick jag redan första dagen höra av en medarbetare: – Här röstar vi rött. På SVT arbetade jag med en nyhetsreporter som samtidigt var medlem i Kommunistiska Partiet i Göteborg. Ena dagen producerade han nyhetsinslag. Nästa dag demonstrerade han under fanor med hammaren och skäran. I ett annat program rekryterades en medarbetare direkt från Revolutionär Kommunistisk Ungdom. För SVT:s räkning arrangerade han en så kallad ”överklassafari” som sändes på bästa sändningstid. Jag såg också hur politiker behandlades olika i studioprogrammen. Medan vänsterprofiler möttes med värme och kindpussar kunde Jimmie Åkesson få ett betydligt kyligare mottagande. I underhållningsprogrammen strösslade man med profiler från vänsterkanten. Jason ”Timbuktu” Diakité skrev en låt om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Kort därefter sommarpratade han i Sveriges Radio och blev en återkommande profil i SVT:s populära program På spåret. Gina Dirawi anklagades för att ha spridit antisemitiskt material i sociala medier. Trots det fick hon uppdrag som programledare för Melodifestivalen. Sedan har vi alla personer med kopplingar till den kriminella världen som fått den röda mattan utrullad framför sig. Den tidigare bankrånaren och gängkriminelle Dragomir Mrsic har figurerat i en lång rad produktioner, bland annat Stjärnorna på slottet. På P3 Guld-galan har priser tilldelats artister med pågående kopplingar till den kriminella miljön. Ena dagen rättegång. Nästa dag en scen på public service. Och då kommer vi tillbaka till Nick Alinia. Vid en snabb genomgång av de övriga deltagarna i IFS kan man konstatera att flera har dömts för narkotikabrott. En av dem har dessutom varit bland de mest högljudda kritikerna mot Alinias medverkan. Vad gäller Nick Alinia handlar det däremot om en ostraffad opinionsbildare på högerkanten som stämplas som högerextrem. Exakt vad som gör honom högerextrem verkar dock vara betydligt svårare att reda ut. Vid närmare granskning visar det sig att flera av de anklagelser som cirkulerat inte håller. Dagens ETC skrev att Alinia gjort en nazisthälsning och ropat ”Ausländer raus”. Det visade sig senare vara felaktiga uppgifter. TV4-profilen Lennart Ekdal påstod i direktsändning att Alinia ”trakasserat och hotat människor”. Några belägg för detta presenterades inte. Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki hävdade att Alinia har ”antidemokratiska värderingar”. Liknande resonemang fördes av SVT:s ansvariga utgivare Helena Olsson, som menade att Alinia har ”ett djupt tvivelaktigt förhållande till demokratiska principer”. På vilket sätt då? Den frågan får tittarna aldrig något tydligt svar på. Kanske syftar man på videon där Alinia kallar den tidigare statsministern Stefan Löfven för landsförrädare. Det är onekligen ett hårt uttryck. Men är det verkligen värre än att sjunga om att ”dunka Jimmie gul och blå”? Personligen är jag motståndare till cancelkultur, oavsett om den kommer från höger eller vänster. Jag tycker exempelvis inte att Gina Dirawi ska förlora sina jobb bara för att hon har åsikter som jag ogillar. Tvärtom tycker jag att hon gjort flera bra insatser som programledare. På samma sätt borde Nick Alinia få medverka i ett humorprogram om man anser att han passar där. Om han faktiskt är rolig eller inte har jag ingen aning om. Problemet är att SVT under decennier inte haft några större problem med att samarbeta med vänsterradikala aktivister, kontroversiella kulturpersonligheter eller personer med kriminell bakgrund. ”Våra egna”, som Janne Josefsson en gång fick höra när han ville granska våldsvänstern. Därför luktar hela den här kampanjen illa. När medieetablissemanget plötsligt mobiliserar för att stoppa en högerprofil från att medverka i ett humorprogram framstår det inte som en fråga om principer. Särskilt inte när flera av argumenten bygger på uppgifter som visat sig vara felaktiga eller kraftigt överdrivna. Det ser snarare ut som något betydligt enklare. Man vill göra sig av med någon man inte tycker om. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
fdfae8153630f9092f28c2930de61f008dabf839
98094a0c0bad85c52f80798baaa545d1f002810f
008ba7ef8bb3f8bca7f48d69fb0812b49865a09dDetta är riksdagsledamoten som misstänks för barnpornografibrott.
a281a5181c5b69163a5cc2cdb645bf5b02f3f85fNamn och bilder på de som dömdes igår i Uddevalla tingsrätt.
Det började med planer på att mörda den Irankritiska analytikern Arvin Khoshnood i Malmö.
Sedan följde skjutningen mot en man i Uddevalla där offret träffades i bakhuvudet på sin arbetsplats.
Parallellt diskuterades också attacker mot det Israelkopplade företaget Aimpoint.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!woDq!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fe8bfe53e-3119-4511-b50d-d647d4157851_170x220.webpBild på chattkonversation ur polisens förundersökning. Jappish betyder mord och tabbe är slang för pistol.
Nu har domen kommit i det omfattande målet och jag kan idag visa namn och bilder på de inblandade och brutala chattkonversationer.
43640a158e02d20a266884b3027946675d7647d4Årets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.
Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM-slutspel med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!FzbJ!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F200efe21-0701-42f5-ac88-9350f7733a9b_421x315.pngThomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt.
Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.
Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg.
Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta.
Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.”
Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt och inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar.
Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt.
Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.”
Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket?
Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det.
Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge.
För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
cf11514a3de42a5626c93ea25e068ef13891f2cb
43640a158e02d20a266884b3027946675d7647d4
TITLE: Byt ut Thomas Stenström DESCRIPTION: Årets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. CONTENT: Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid. Thomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt. Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg. Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta. Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.” Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt — inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar. Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt. Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.” Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket? Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det. Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge. För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Byt ut Thomas Stenström DESCRIPTION: Årets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. CONTENT: Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM-slutspel med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid. Thomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt. Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg. Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta. Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.” Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt och inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar. Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt. Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.” Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket? Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det. Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge. För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
43640a158e02d20a266884b3027946675d7647d4
cf11514a3de42a5626c93ea25e068ef13891f2cb
cf11514a3de42a5626c93ea25e068ef13891f2cbÅrets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.
Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!FzbJ!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F200efe21-0701-42f5-ac88-9350f7733a9b_421x315.pngThomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt.
Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”.
Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg.
Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta.
Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.”
Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt — inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar.
Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt.
Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.”
Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket?
Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det.
Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge.
För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
cf11514a3de42a5626c93ea25e068ef13891f2cb
43640a158e02d20a266884b3027946675d7647d4
TITLE: Byt ut Thomas Stenström DESCRIPTION: Årets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. CONTENT: Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid. Thomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt. Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg. Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta. Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.” Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt — inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar. Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt. Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.” Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket? Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det. Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge. För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Byt ut Thomas Stenström DESCRIPTION: Årets vm-låt är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. CONTENT: Det svenska fotbollslandslaget ska alltså försöka ta sig till VM-slutspel med hjälp av en officiell låt signerad Thomas Stenström. Jag säger inte att det är därför Sverige riskerar att haverera i gruppspelet. Jag säger bara att om man kliver in i ett mästerskap till ljudet av melankolisk indiepop från en man som ser ut som Liam Gallagher beställd från Temu, då ska man kanske inte bli förvånad om det slutar med förlust mot Tunisien och existentiell kris i halvtid. Thomas Stenström har gjort Sveriges officiella vm-låt. Det här är nämligen inte en VM-låt. Det är ljudet av en kommunal kulturförvaltning som fått tre miljoner i projektstöd för att “utforska fotbollens normativa uttryck i en polariserad samtid”. Och det mest svenska av allt är förstås att man väljer en artist som är mer känd för politiska brandtal än för att få folk taggade inför avspark. Vi pratar alltså om en man som gärna håller föreläsningar från scen om hur hemska SD-väljare är, skriver under upprop om Gaza och verkar se landskamper mest som en möjlighet att signalera godhet inför kulturnämnden i Göteborg. Det är lite svårt att föreställa sig gamla landslag gå igång på detta. Tänk Tomas Brolin i omklädningsrummet 1994: “Grabbar, nu går vi ut och kör över Rumänien! Men först ska vi lyssna på en lågmäld låt om inre sårbarhet framförd av en man som tycker att nationalism är problematiskt.” Nej, förr fattade man ju grejen. Då skickade Sverige fram E-Type som såg ut som en vikingaberserk och lät som att han personligen tänkte återerövra Baltikum. Eller Markoolio som åtminstone förstod att sport ska vara kul, stökigt och folkligt och inte ett panelsamtal på Kulturhuset om vithetsnormer inom hörnläggningar. Det märkliga är att svensk elit fortfarande inte verkar förstå varför vanligt folk tröttnat på den här typen av kulturpersonligheter. Vanliga fotbollssupportrar vill ha puls, humor och patriotism. Inte ännu en artist som liter av klimatångest och ser ut att börja gråta om någon viftar med en svensk flagga för entusiastiskt. Och ja, jag vet redan vad kulturjournalisterna kommer skriva: “Sport och musik måste få vara politiskt.” Visst. Men måste det alltid vara exakt samma politik? Måste varje artist vara någon sorts kombination av indiepoet, aktivist och självutnämnd moralisk överdomare över halva svenska folket? Kanske är det dags att göra något radikalt. Att välja någon som faktiskt gillar Sverige utan att först behöva be om ursäkt för det. Ring E-Type. Ring Markoolio. Ring vem som helst som kan få pulsen att gå upp mer än till viloläge. För om detta är ljudet av svensk fotboll 2026 så känns det redan nu som att vi spelar för 0–0 och moralisk seger. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
43640a158e02d20a266884b3027946675d7647d4
cf11514a3de42a5626c93ea25e068ef13891f2cb
91f0bff9d7b468e46d1c7aea387cb1f8c5e3f214S-toppen Lena Hallengren kräver en ursäkt från SD. Men vem är det egentligen som borde be om ursäkt?
Jag har följt svensk politik länge nog för att minnas hur Sverigedemokraterna behandlades när de kom in i riksdagen 2010. Därför har jag också väldigt svårt att ta den nuvarande moralpaniken kring kvittningsbråket på allvar.
För den som missat turerna handlar det kortfattat om att Sverigedemokraterna nyligen bröt mot en kvittningsöverenskommelse i riksdagen under en viktig omröstning. Kvittningssystemet är en gammal informell överenskommelse mellan partierna som gör att ledamöter kan vara frånvarande utan att styrkeförhållandena i riksdagen förändras. Om en ledamot från ena sidan är sjuk eller bortrest avstår någon från andra sidan från att rösta. Systemet bygger alltså helt på förtroende mellan partierna.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Hj0Z!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F80d2ec1c-a088-4f17-bff4-4014ff49a947_1079x908.pngS-toppen Lena Hallengren kräver SD:s ursäkt.
Nu anklagas SD för att ha saboterat detta system. Politiker talar om att demokratin hotas och S-toppen Lena Hallengren kräver att SD ber om ursäkt. samtidigt som medierna fylls av upprörda kommentarer om brutna normer och förlorat förtroende. Men nästan ingen journalist verkar vilja prata om den uppenbara frågan. Nämligen hur Sverigedemokraterna själva bemöttes när de kom in i riksdagen?
Jag minns mycket väl hur partiet behandlades under sina första år. Det var inte bara så att man tog avstånd från SD politiskt. Man behandlade dem som politiskt orena människor som inte skulle få ingå i samma demokratiska gemenskap som andra partier. Det talades ständigt om att man inte fick “normalisera” Sverigedemokraterna. Och det stannade inte vid debatter och TV-soffor. Det påverkade också hur riksdagen fungerade rent praktiskt.
SD fick under lång tid inte delta i kvittningssystemet på samma villkor som övriga partier. Jag minns hur sjuka och rörelsehindrade SD-ledamöter tvingades ta sig till voteringar därför att partiet inte kunde lita på samma parlamentariska överenskommelser som andra partier tog för givna. Jag minns när Jimmie Åkesson hjälpte en rullstolsburen partikamrat in till kammaren för att rösten behövdes.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!hacz!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F9a561dc0-cc33-4888-8255-5189466abff0_519x343.pngJimmie Åkesson hjälper rullstolsburne ledamoten Stellan Bojerud till kammaren. Bojerud avled 2015. Foto: Jörgen Fogelklou
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!ra6i!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2Fb3d460a2-40ad-4016-9cd1-64776f2d9168_582x121.pngSD-politikern Markus Wiechel påminner socialdemokraten Hillevi Larsson om läget för några år sedan i riksdagen.
Var var alla de journalister och politiker som nu låter chockade över att förtroendet mellan partierna skadats?
De flesta var tysta medan andra oblygt applåderade isoleringen. Hela idén under dessa år var ju att SD inte skulle behandlas som ett normalt parti. Man skulle frysa ut dem, misstänkliggöra dem och göra allt för att markera att de stod utanför den politiska gemenskapen trots att hundratusentals svenskar röstat in dem i riksdagen.
Det är därför det nuvarande mediedrevet känns så falskt.
Plötsligt låtsas samma människor som i över ett decennium aktivt bidrog till att bryta sönder förtroendet mellan partierna som om detta förtroende alltid varit heligt. Plötsligt talar man om vikten av parlamentariska principer som om dessa principer gällt lika för alla hela tiden.
Sanningen är att svensk politik länge byggde på ett undantagstillstånd kring Sverigedemokraterna. Regler, normer och principer gällde, utom när det handlade om SD. Då kunde man motivera nästan vad som helst i kampen mot det “onda” partiet. Och medierna ställde nästan aldrig några kritiska frågor om det demokratiska hyckleriet.
Nu ser vi resultatet.
För man kan inte i femton års tid behandla ett parti som paria och samtidigt bli förvånad när tilliten till systemet till slut försvinner. Man kan inte först säga att SD inte är värda samma förtroende som andra partier och sedan plötsligt kräva att SD ska vara garanten för samma system som användes för att hålla dem utanför.
När S-toppen Lena Hallengren nu kräver en ursäkt från SD, är det väl i så fall på sin plats att hon själv ber om ursäkt först.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667Dessutom är det dags att sluta vilseleda om forskningen på området.
I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum.
Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”.
Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska.
Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Eh1C!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F86cd04ec-80a6-4aa9-8361-078e6ebc75e8_1122x978.jpegIsmail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!zwAA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F12643444-ff58-4f13-b43a-d639134fe502_683x367.pngAftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen.
Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat.
För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte.
Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger.
Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt.
Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning.
I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk.
För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska.
Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667
TITLE: Inte rasism att avskaffa modersmålsundervisningen DESCRIPTION: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. CONTENT: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”. Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska. Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut. Ismail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad. Aftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat. För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte. Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger. Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt. Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning. I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk. För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska. Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Inte rasism att avskaffa modersmålsundervisningen DESCRIPTION: Dessutom är det dags att sluta vilseleda om forskningen på området. CONTENT: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”. Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska. Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut. Ismail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad. Aftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat. För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte. Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger. Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt. Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning. I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk. För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska. Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum.
I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum.
Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”.
Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska.
Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Eh1C!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F86cd04ec-80a6-4aa9-8361-078e6ebc75e8_1122x978.jpegIsmail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!zwAA!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F12643444-ff58-4f13-b43a-d639134fe502_683x367.pngAftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen.
Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat.
För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte.
Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger.
Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt.
Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning.
I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk.
För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska.
Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667
TITLE: Inte rasism att avskaffa modersmålsundervisningen DESCRIPTION: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. CONTENT: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”. Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska. Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut. Ismail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad. Aftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat. För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte. Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger. Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt. Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning. I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk. För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska. Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Inte rasism att avskaffa modersmålsundervisningen DESCRIPTION: Dessutom är det dags att sluta vilseleda om forskningen på området. CONTENT: I debatten om avskaffandet av modersmålsundervisning upprepas ett påstående som om det vore ett obestridligt faktum. Centerpartiets Ismail Ali skriver att “forskning visar tydligt att barn lär sig svenska bättre när de samtidigt får utveckla sitt modersmål”. Aftonbladets ledarskribent Sebastian From fyller på, orerar om rasistiska idéer, och hävdar att forskningen visar att modersmålsstudier till och med stärker läsförståelse och ordförråd i svenska. Problemet är att det inte stämmer med hur forskningsläget faktiskt ser ut. Ismail Ali representerar Centerpartiet i Stockholms stad. Aftonbladets ledarsida kallar det rasism att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Till skillnad från vissa andra debattörer har jag tagit mig tid att gå igenom de studier som brukar lyftas fram och hittar inte några entydiga bevis för att den svenska modersmålsundervisningen förbättrar elevers svenska. Det man hittar är i huvudsak studier som visar sambandet att elever som deltar i modersmålsundervisning ibland presterar bättre även i svenska. Men det är något helt annat än att visa att modersmålsundervisningen orsakar dessa resultat. För det finns ett välkänt problem i den här typen av studier. Nämligen att de elever som deltar i modersmålsundervisning inte är en slumpmässig grupp. De är ofta mer studiemotiverade, har starkare stöd hemifrån och är beredda att lägga mer tid på skolarbete. Det är därför fullt möjligt, och i forskningssammanhang närmast självklart att överväga, att dessa elever hade haft bättre resultat i svenska oavsett om de gått i modersmålsundervisning eller inte. Detta påtalas också i genomgångar av forskningsläget. Ändå fortsätter politiker och ledarsidor att beskriva resultaten som “tydliga”. Det är inte bara en förenkling, utan en missvisande beskrivning av vad forskningen faktiskt säger. Därtill blandas olika saker ihop. Mycket av den internationella forskning som används som argument handlar om tvåspråkig undervisning där elever undervisas i flera ämnen på två språk. Det är något helt annat än den svenska modellen, där modersmålsundervisningen ofta består av enstaka timmar i veckan, ibland förlagda utanför ordinarie skoltid. Att luta sig mot sådan forskning för att försvara den svenska ordningen är metodologiskt tveksamt. Mot denna bakgrund framstår det som allt mer märkligt att Sverige fortsätter att lägga miljardbelopp på modersmålsundervisning. Pengar som hade kunnat användas där behoven är uppenbara. Exempelvis för att stärka undervisningen i svenska, anställa fler lärare, ge stöd till elever som halkar efter. Eller för den delen till vård, äldreomsorg och brottsbekämpning. I grunden handlar det om vad skolan ska vara till för. Skolans uppdrag är att ge elever de kunskaper de behöver för att fungera i det svenska samhället. Då är det svenska språket helt avgörande. Att staten samtidigt ska finansiera undervisning i andra språk inom ramen för skolan är inte en självklarhet. Jag vet inget annat land än Sverige där man kan komma som invandrare och kräva att ens barn ska lära sig hemlandets språk. För min del är slutsatsen tydlig. Skattepengar ska inte användas till att organisera undervisning i exempelvis somaliska i den svenska skolan. Det är inte ett kärnuppdrag för staten. Inte ett öre bör gå till det, så länge vi samtidigt ser hur elever lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i svenska. Att Aftonbladets ledarsida avfärdar detta som “rasistiska idéer” är i praktiken ett erkännande av att argumenten inte räcker till. När sakargumenten tar slut återstår epiteten. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
809e2e8069218c6acee17f13cdbe79dc4e102667
972980c9a8891ac6733f5b543fad1ef39c73d684