Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for joakimlamotte.se. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758aIlskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa.
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa.
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
TITLE: Här lurar Aftonbladet läsarna DESCRIPTION: Ilskan är enorm när Aftonbladet skriver om barn som ska utvisas. Men upprördheten bygger på en bild som inte stämmer. Här är genomgången Aftonbladet inte vill att du ska läsa. CONTENT: Prenumerera för hela artikeln Read more
5c51e84f30934c1bc9402c91bada311dfbeb758a
8e82f462829c35d84ee205e430b6f659f3d47de7
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733aNär barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
Det är en märklig prioritering.
Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6eNär barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
Det är en märklig prioritering.
Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom?
Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!Urhn!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F87547970-b53c-459c-a0e7-fac0f0fcbbe4_341x418.jpegBodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen
Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem.
Det är en märklig prioritering.
Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel.
För i verkligheten är det ofta precis tvärtom.
Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag.
Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med.
Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn.
Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva.
Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till.
Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem.
Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig.
Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det.
Det är, ärligt talat, mycket märkligt.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Bodström tar varje tillfälle att ge sig på Dumpen Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Bodströms märkliga fixering vid Dumpen DESCRIPTION: När barn utsätts för sexuella rovdjur på nätet riktar Thomas Bodström sin ilska mot Dumpen. Vad är det egentligen som driver honom? CONTENT: Det är något med Thomas Bodström och hans närmast tvångsmässiga fixering vid Dumpen som inte går att komma runt. Gång på gång återkommer han till samma sak. Samma ilska. Samma anklagelser. Samma behov av att göra just Dumpen till problemet. Nu är han ute igen. I en debattartikel i Expressen går han hårt åt både Dumpen och Jimmie Åkesson efter att Åkesson swishat en donation till Dumpens företrädare Sara Nilsson i samband med att hon dömdes för grovt förtal. Tonläget är upprört och moraliserande, som om det verkliga samhällsproblemet inte vore män som söker sexuella kontakter med barn, utan människor som försöker stoppa dem. Det är en märklig prioritering. Under flera år har Bodström beskrivit Dumpen som om de vore någon sorts rättshaverister eller medborgargarde utan moralisk kompass. Han menar att de bryter mot lagen och att de till och med försvårar polisens arbete. Just det påståendet återkommer han ständigt till. Men det är också där han har som mest fel. För i verkligheten är det ofta precis tvärtom. Många av de män som Dumpen avslöjar har aldrig tidigare funnits på polisens radar. De är inte dömda, inte misstänkta, inte ens kända. De sitter hemma bakom sina skärmar och letar barn i chattar, dag efter dag, utan att någon myndighet vet vilka de är. När Dumpen konfronterar dem blir de plötsligt synliga. Polisanmälningar upprättas. Utredningar startas och gripanden sker. Flera fall har slutat i fängelsedomar. Bara under förra året dömdes sju män till sammanlagt över arton års fängelse efter att ha avslöjats av Dumpen. Hade det inte varit för Sara Nilsson och Patrik Sjöberg skulle dessa män varit fria idag. Att påstå att Dumpen skulle sabotera polisens arbete är därmed svårt att ta på allvar. Snarare handlar det om att de gör det arbete som polisen, av resurs- och lagstiftningsskäl, inte mäktar med. Själv har jag dessutom sett hur det går till i praktiken. Vid ett tillfälle följde jag med som journalist när Dumpen konfronterade en man som aktivt sökt kontakt med barn på nätet. Jag stod där med kameran bara några meter ifrån honom och såg hur hela fasaden rasade när han förstod att han var avslöjad. Ursäkterna, lögnerna och paniken i blicken. Det var en av de mest obehagliga situationer jag varit med om i mitt yrkesliv. Och det gjorde något med mig, för plötsligt blev allt väldigt konkret. Det handlade inte om juridiska teorier eller fina principer, utan om en vuxen man som hade varit beredd att träffa ett barn. Efter det är det svårt att lyssna på människor som Bodström när de pratar om Dumpen som ett större problem än förövarna själva. Sedan starten har över 700 personer konfronterats. Hur många barn som därmed sluppit utsättas går inte att räkna, men det säger sig självt att det handlar om betydligt fler än vad någon debattartikel kan fånga. För många föräldrar är Dumpen inte en ideologisk fråga, utan en trygghet. Någon som faktiskt gör något när samhället inte räcker till. Det är därför Bodströms ständiga attacker framstår som så märkliga. Medan de flesta andra diskuterar hur lagstiftningen kan skärpas och hur polisen ska få bättre verktyg för att stoppa sexualförbrytare, verkar han ha bestämt sig för att det största hotet är personerna som avslöjar dem. Man kan förstå att metoder kan diskuteras. Men det här handlar inte om saklig kritik längre. Det är något annat. Nästan varje gång Dumpen nämns är Bodström där, redo att gå till angrepp igen, som om saken blivit personlig. Och någonstans där blir det svårt att inte ställa sig frågan vad det egentligen är som driver Bodström. Medan barn utnyttjas så väljer en tidigare justitieminister att gång på gång lägga sin kraft på att bekämpa dem som försöker stoppa det. Det är, ärligt talat, mycket märkligt. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
b57331a2b3263f75c631c0b98d7e27788b4e733a
288b330c0b8f5efd556feb9689b72832098d3c6e
2cf470e6cd23854bfbb61268d8b19492d45aadf7
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka.
Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer.
Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.
Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.
När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.
Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tBnU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1d06449f-b37d-4702-9977-32236be2d9ae_1288x1364.jpegGazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga.
Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.
Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.
Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.
Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?
De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.
Det är en total empatilöshet.
Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.
Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.
I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.
Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati - men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati – men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka.
Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer.
Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation.
Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja.
När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan.
Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst.
https://substackcdn.com/image/fetch/$s_!tBnU!,f_auto,q_auto:good,fl_progressive:steep/https%3A%2F%2Fsubstack-post-media.s3.amazonaws.com%2Fpublic%2Fimages%2F1d06449f-b37d-4702-9977-32236be2d9ae_1288x1364.jpegGazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga.
Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning.
Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras.
Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel.
Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om?
De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning.
Det är en total empatilöshet.
Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för.
Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka.
I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner.
Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati - men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Gazademonstranterna kräver vår sympati – men bryr sig inte om någon annan DESCRIPTION: Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras sak. Men själva visar de noll respekt för andra. De stör minnesdagar, skriker på sörjande och kapar våra gator, vecka efter vecka. CONTENT: Det har blivit en märklig normalbild i svenska städer. Varje söndag fylls centrum av flaggor, talkörer och megafoner när gazademonstranterna marscherar genom staden. Det spelar ingen roll vad som händer i omvärlden eller hur läget faktiskt ser ut. De är där ändå, vecka efter vecka, som om gatorna tillhör dem. Vanliga människor som ska till jobbet, handla eller bara ta en kaffe får snällt kliva åt sidan. Linjetrafiken leds om, kvarter spärras av och hela stadsmiljöer anpassas efter ännu en högljudd manifestation. Samtidigt har en annan grupp börjat synas allt oftare. Iranier som flytt från den islamistiska diktaturen. Människor som har fått sina släktingar fängslade, torterade eller avrättade. De demonstrerar inte för symbolpolitik utan för något så grundläggande som frihet. För rätten att slippa leva under en regim som hänger oppositionella i lyftkranar och skjuter kvinnor som vägrar bära slöja. När de här grupperna nyligen möttes i Göteborg blev skillnaden smärtsamt tydlig. Som en ren provokation började gazademonstranterna vifta med den iranska islamistiska regimens flagga. Alltså symbolen för exakt det förtryck som iranierna flytt ifrån. Det var varken okunskap eller ett misstag. Det var medvetet. Samma regim som mördar sina egna medborgare användes som rekvisita i ännu en politisk teaterföreställning. Sedan började de skrika om ”sionister” rakt i ansiktet på människor som själva är offer för islamistiskt våld. Situationen blev så hotfull att polisen fick gå emellan. Det säger egentligen allt. Det här handlar inte om solidaritet. Det handlar om att provocera, dominera och skrika högst. Gazademonstranter tågar genom Göteborg med iranska islamistiska regimens flagga. Samma hänsynslöshet syns överallt där gazademonstranterna dyker upp. På Förintelsens minnesdag, när judar och anhöriga samlas vid Stora synagogan i Stockholm för att minnas sex miljoner mördade människor, lyckas de inte ens visa grundläggande respekt. I stället ställer de sig utanför, år efter år, och vrålar slagord som ”From the river to the sea”, ”krossa sionismen” och “barnamördare”. Politiska hatbudskap riktade mot en judisk församling, just den dag då man hedrar offren för historiens värsta judeutrotning. Och det stannar inte där. Vid minnesceremonin för terroroffren på Drottninggatan, när människor samlades för att hedra dem som mördades 2017, upprepades samma sak. När TV4 intervjuade Ebba Åkerlunds pappa, med tårar i ögonen när han talade om sin dödade dotter, ställde sig gazademonstranter bakom honom och började skrika sina slagord så högt att intervjun fick avbrytas. En sörjande pappa fick alltså tystas för att deras budskap skulle höras. Om man inte ens kan visa respekt i ett sådant ögonblick är något allvarligt fel. Det som provocerar mest är hyckleriet. Gazademonstranterna kräver att hela samhället ska bry sig om deras konflikt. Politiker ska uttala sig, skolor ska flagga, medier ska rapportera och alla andra ska engagera sig känslomässigt. Hela världen förväntas kretsa kring deras sak. Men vad bryr de sig själva om? De bryr sig inte om ukrainare som bombas sönder. Inte om iranier som mördas av regimen. Inte om svenskar som dödas i terrordåd. Inte om offren i Jemen, Syrien eller Kongo. Och absolut inte om judar som försöker minnas Förintelsen eller föräldrar som sörjer sina mördade barn. Andras tragedier är bara störningsmoment i deras egen föreställning. Det är en total empatilöshet. Och det kanske mest absurda av allt är att protesterna fortsätter som om ingenting har förändrats. Striderna i Gaza har ebbat ut, vapenvilor har trätt i kraft och de mest extrema anklagelserna om ”pågående folkmord” har gång på gång ifrågasatts och motbevisats. Ändå står de där varje söndag och skriker samma slagord som om verkligheten inte spelar någon roll. Som om fakta är irrelevanta. Som om demonstrerandet i sig har blivit viktigare än det de påstår sig demonstrera för. Samtidigt fortsätter samhället att anpassa sig. Gator stängs av, kollektivtrafik leds om och polisen ser ofta mellan fingrarna när extrema symboler och aggressiva utspel tar över det offentliga rummet. Vanligt folk förväntas bara acceptera att deras stad regelbundet kapas av en rörelse som inte visar minsta hänsyn tillbaka. I mina ögon handlar detta numera bara om egoism, paketerad i flaggor och megafoner. Och jag tror att många svenskar börjar känna samma sak. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
32a614621f70faf4f843dc51d68d3af6563bee27
1bf5b26ea57d0b878e1174244d2654cc9f1b9432
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren.
Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat.
Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.
Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.
Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.
Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.
Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.
I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?
Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.
Upplägget kändes… ambitiöst.
Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.
Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.
Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?
Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.
Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.
Det märktes.
Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.
Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.
Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.
Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.
”Ge dem en kram.”
Det var förslaget.
Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.
Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.
Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.
Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.
Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren.
Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat.
Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.
Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.
Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.
Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.
Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.
I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?
Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.
Upplägget kändes… ambitiöst.
Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.
Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.
Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?
Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.
Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.
Det märktes.
Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.
Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.
Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.
Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.
”Ge dem en kram.”
Det var förslaget.
Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.
Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.
Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.
Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.
Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Kramar stoppar inga mord DESCRIPTION: Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren. CONTENT: Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat. Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med. Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade. Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed. Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer. Simon Superti Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse. I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund? Ayan Ahmed Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt. Upplägget kändes… ambitiöst. Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion. Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt. Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff? Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder. Superti påpekade också att han ”bara är musiker”. Det märktes. Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar. Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk. Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan. Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna. ”Ge dem en kram.” Det var förslaget. Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade. Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr. Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna. Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen. Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
7870e312617ba517e314895b2ad4d6e485387944
faca1c2f3035f2f7ced26e9a4dec7576dbec4214
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71eEfter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal?
Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön.
Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar.
När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet.
Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg.
Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen.
Men jag är långt ifrån ensam.
Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge.
Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil.
Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp.
Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock.
I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen.
Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt.
Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige.
När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv.
En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen.
Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar?
Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas?
Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv.
Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71e
TITLE: Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna? DESCRIPTION: Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal? CONTENT: Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön. Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar. När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet. Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg. Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen. Men jag är långt ifrån ensam. Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge. Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil. Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp. Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock. I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen. Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt. Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige. När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv. En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen. Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar? Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas? Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv. Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
TITLE: Varför krävs det kvinnomord för att politiker ska vakna? DESCRIPTION: Efter styckmordet i Rönninge vill politikerna nu ”se över” både förtalslagen och könsbyteslagen. Frågan är varför varningarna ignorerades i åratal? CONTENT: Efter det fruktansvärda styckmordet på 25-åriga My i Rönninge vill Moderaterna nu se över lagstiftningen på två områden. Nämligen förtalslagstiftningen och den nyligen införda lagen om byte av juridiskt kön. Det är två frågor som många av oss har varnat för i åratal. Frågan är varför det alltid krävs tragedier och ibland till och med mord innan politikerna vaknar. När det gäller förtalslagstiftningen är kritiken långt ifrån ny. Jag vet det av egen erfarenhet. Efter att ha granskat Tomas Åberg, företrädare för föreningen Näthatsgranskaren, dömdes jag för förtal. Detta trots att allt jag publicerade var sant. Rättsprocessen kostade mig runt 400 000 kronor. Än värre var att även personer som enbart delade mina reportage dömdes att betala skadestånd till Åberg. Den här luckan i lagen gjorde det möjligt för honom att massanmäla privatpersoner och på så sätt dra in stora summor pengar. Ett rättssystem som tillåter detta har tappat kompassriktningen. Men jag är långt ifrån ensam. Under åren har flera människor dömts för att de har varnat för dömda pedofiler. Ett av de mest uppmärksammade fallen är mannen som varnande för Robin, även kallad Vilma Andersson. Han dömdes till 15 000 kronor i skadestånd för att ha varnat andra. I dag sitter Robin/Vilma Andersson häktad, misstänkt för att ha styckmördat 25-åriga My i Rönninge. Just nu utreds även Dumpens företrädare Sara Nilsson för förtal, efter att ha avslöjat en pedofil. Detta är inte rättssäkerhet. Det är rättsövergrepp. Sveriges förtalslagstiftning är, enligt mig, helt barock. I andra demokratiska och normala länder kan du inte dömas för förtal om det du säger eller skriver är sant. I Sverige är det tvärtom. Här skyddas pedofiler och grova brottslingar, medan skötsamma människor riskerar böter, ruin, eller till och med fängelse för att de berättar sanningen. Min hållning är glasklar. Om det går att bevisa att det man påstår är sant ska det inte vara brottsligt. Punkt. Så fungerar det i andra länder. Så borde det fungera i Sverige. När det gäller den nya lagen om byte av juridiskt kön borde den aldrig ha drivits igenom från början. Riskerna var kända. Kritiken var massiv. En av farhågorna var att grova kriminella skulle kunna byta juridiskt kön för att placeras i kvinnofängelser. Trots detta drevs lagen igenom, med Moderaternas stöd och med statsminister Ulf Kristersson i spetsen. Att Moderaterna nu vill utvärdera lagen är i sig positivt. Men frågan kvarstår varför det krävdes kvinnomord innan man tog kritiken på allvar? Samma fråga gäller förtalslagstiftningen. Varför har den inte ändrats för länge sedan? Hur många människor ska först få sina liv förstörda av ett system som uppenbart missbrukas? Det är smått obegripligt hur politiker gång på gång kan vara så sena på bollen, medan vanligt folk får betala priset, ekonomiskt, psykiskt och ibland med sina liv. Kanske är problemet att alldeles för många makthavare lever i skyddade verkstäder, långt bort från verkligheten. Kanske borde de lämna sina trygga rum lite oftare och faktiskt möta den verklighet som resten av oss lever i, innan nästa tragedi inträffar. Joakim Lamotte Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här: Bli prenumerant! Eller donera via: Swish: 1233561149 BG: 5431-6872 Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
36f1187b9bcbf75e110f8a1a14fc80defed3b71e
ff6f14a006f025085190d7db1f0c2c231d3e5d04