Tornevall Networks

Det palestinska motståndet har många minnesdagar för sin kamp mot först den brittiska och senare den sionistiska koloniseringen. Det stod redan från slutet av 1880-talet klart att koloniseringen av Palestina avsåg att med alla medel, inklusive folkmord, rensa landet från dess befolkning. Men förtryck föder motstånd. Den stora revolten i Palestina 1936 är ett exempel på det.

Den 19 april 1936 utlystes en generalstrejk i Palestina som varade ända fram till oktober samma år. Det blev en av de längsta oavbrutna generalstrejkerna i historien – en protest mot det brittiska styret och den tilltagande sionistiska judiska bosättarkoloniseringen, understödd av Storbritannien, som fråntog palestinier sin mark och hotade att ödelägga det palestinska samhället.

Strejken krävde ett slut på judisk invandring och markförvärv och begärde upprättandet av en självständig nationell regering. Strejken omfattade även av en bojkott av judiska produkter och tjänster samt skattevägran för att paralysera ekonomin.

Den brittiska regeringen utlyste undantagstillstånd och tog till fascistiska metoder för att kväva upproret.

Efter generalstrejken skiftade konfliktens centrum till landsbygden. Ett folkligt bondeuppror följde där palestinier under tre års tid bedrev gerillakrigföring. Tidvis befriades stora delar av landet och flera större städer såsom Jaffa, Gaza, Ramallah, Betlehem och Gamla staden i Jerusalem.

I grunden var revolten ett uttryck för de motsättningar som orsakades av omvälvningen av Palestinas sociala och ekonomiska strukturer – från en i huvudsak arabisk, halvfeodal jordbruksekonomi till en västerländsk, kapitalistisk industriell ekonomi dominerad av judiskt-europeiskt kapital, understödd av brittisk imperialism.

Omvandlingen skedde förhållandevis snabbt och på bekostnad av både den palestinska småbourgeoisien och arbetarklassen.

Rebeller med gevär på sina hästar och med en variation på den palestinska flaggan som användes under revolten. Flaggan har ett kristet kors och en islamisk halvmåne i den röda triangeln. Foto: Public Domain.

När revolten bröt ut hade Palestina varit under brittiskt mandat efter den uppdelning som gjorts av segermakterna efter första världskriget. Det hemliga Sykes-Picot-avtalet hade redan 1916 styckat upp de delar av Västasien som varit under Osmanska rikets kontroll till Storbritannien respektive Frankrike. Palestina hamnade då, efter 400 år av osmanskt styre, under britternas koloniala och militära kontroll.

Det skulle dock visa sig att britterna hade andra planer för Palestinas kolonisering.

Raseringen av det palestinska samhället

En omfattande invandring av europeiska judar till Palestina tog fart i samband med Balfourdeklarationen 1917, vilken gav Storbritanniens tydliga stöd till sionisternas planer på att genom köp och stöld av palestinsk mark och egendom stegvis tillskansa sig makten över landet och upprätta ett judiskt hemland. Den judiska befolkningen mångdubblades och judiskt markägande mer än fördubblades.

Under 1930-talet ökade den judiska invandringen kraftigt till följd av nazisternas förföljelser i Tyskland och Adolf Hitlers maktövertagande. Mellan 1933 och 1936 invandrade mer än 160.000 judar till Palestina, 60.000 fler än under hela 1920-talet. År 1939 uppgick den judiska befolkningen i Palestina till över 445.000 personer, närmare 30 procent av den totala befolkningen. Samma siffra 20 år tidigare var mindre än tio procent.

Det palestinska samhället dominerades under denna period av jordbrukare och beduiner – de senare inte alls jordlösa nomader utan byar med gemensamma marker för boskapsskötsel med sitt eget produktionssätt, sina egna traditioner, kunskaper i jordbruk, hantverk och historia. Överskottet från odlingarna exporterades. Jaffaapelsinerna och den palestinska olivoljans höga kvalitet var kända världen över sedan sekler. 

I städerna arbetade arbetare och hantverkare med allt från smide till broderier. Där levde också handelsmän, fiskare, utbildare, bankirer, författare och feodalherrar. Samhället i stort var patriarkalt med ett fåtal rika släkter som styrde – ett klassamhälle.

Det var på landsbygden som motsättningarna var som skarpast och där konflikten antog sin främsta form. Landsbygden och beduinsamhället, som spelade en avgörande roll i revolten 1936-1939, raserades i koloniseringsprocessen och i övergången från brittiskt mandat till den sionistiska etnostaten Israel.

Författaren och PFLP-talespersonen Ghassan Kanafani beskrev 1972 förhållandena åren kring revolten 1936. 30 procent av de palestinska arabiska bönderna ägde ingen mark. Nästan 50 procent av de övriga ägde tomter som var för små för att tillgodose deras levnadsbehov.

Kanafani mördades senare samma år, 1972, av den israeliska underrättelsetjänsten, genom en bilbomb som sprängde honom och hans systerdotter i luften.

Genom fördrivning, exproprieringar, förvärv och uppköp förlorade palestinska bönder sin mark. Britterna understödde denna process genom att konfiskera palestinska markområden och överlåta dessa till judiska invånare. Detta resulterade i en växande klass av egendomslösa jordbruksarbetare som sökte sig till okvalificerat lönearbete i städernas utkanter. Men där fanns inte heller några jobb.

Sionistiska industrialister anställde endast judiska arbetare, även om dessa var helt oerfarna, som betalades högre löner. Enbart judisk arbetskraft fick arbeta i bosättningarna och bedriva jordbruk på de judiska gårdarna.

Palestinsk arbetskraft nekades anställning och möjlighet till försörjning. Den palestinska pärlindustrins exporter minskade med två tredjedelar mellan 1930 och 1935. ”Antalet palestinsk-arabiska tvålfabriker enbart i Haifa minskade från tolv stycken år 1929 till fyra år 1935”, skriver Kanafani.

Det brittiska mandatet beviljade dessutom skattelättnader och ekonomiska förmåner för judiska invandrare. Särskilda importregler och tullar implementerades till gagn för den växande judiska industrin. Medan britterna verkade för en medveten nedläggning av palestinska institutioner på alla nivåer, liksom allmän avväpning, stöttades sionisterna med kapital och beväpning utifrån.

I oktober 1935 upptäckte hamnarbetare i Jaffa en hemlig vapenlast när de lastade av ett belgiskt lastfartyg vid namn Leopold II. Vapenlasten var avsedd för Haganah, den främsta judiska paramilitära gruppen under det brittiska mandatet (vilka britterna också samarbetade med) och som senare omvandlades till den reguljära israeliska armén IDF.

Kravaller i Jaffa 1936. Brittiska milismän skingrar den palestinska folkmassan. Foto: The Illustrated London News.

Kravet på ”endast judisk arbetskraft” var en central komponent i den sionistiska bosättarstrategin. Detta, tillsammans med markköp, storskalig invandring och kolonialt våld, utgjorde sionismens huvudsakliga metoder under denna period.

Situationen för de palestinska araberna var extremt pressad. Bönder fråntogs sin jord och befann sig längst ner i den sociala pyramiden. Arbetarna i städerna rönte i många fall samma öde. Beduinerna, som utgjorde ungefär en tredjedel av befolkningen, drabbades särskilt hårt med utbredd svält och stora umbäranden.

Förlusten och överföringen av markägande hade sina historiska föregångare. Palestinska feodalherrar hade i och med den osmanska jordreformen i mitten av 1800-talet köpt upp mark som tidigare endast kunde arrenderas. Alla jordbrukare hade inte lagfarter och de var kollektivt upptagna i byns namn. Samma förhållande gällde beduinerna.

Lägg därtill att många palestinska småbönder sålde sin mark till stora jordägare för att införskaffa vapen under al-Buraq-upproret 1929 – där beduinerna också spelade en huvudroll – och protesterna 1933 mot det brittiska mandatet.

Det palestinska ledarskapet

Revolten ledde palestinska ledare till att forma den så kallade Arabiska högre kommittén i slutet av april 1936, en sammanslutning av olika arabisk-palestinska fraktioner. Under ledarskap av stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, spelade kommittén en framträdande och viktig roll i generalstrejken och revolten.

al-Husseini kom från en välbärgad familj, en av Jerusalems mest framträdande. Både hans far och farfar var tidigare muftin. Haj Amin al-Husseini hade nära kopplingar till britterna, som 1921 tillsatte honom som stormufti, en post han tog över efter sin bror Kamil al-Husseinis bortgång.

Storbritanniens stöd till den sionistiska rörelsen fick dock det traditionella ledarskapet, inklusive stormuftin, att allt mer vända sig emot den brittiska överheten, istället för att agera lojala kompradorer som tidigare. Britterna fann å sin sida ”en mer lämplig allierad” i de judiska sionisterna, med Ghassan Kanafanis ord.

Den konservative Haj Amin al-Husseini var stark motståndare till Sovjetunionen och socialismen. I opposition mot britterna allierade han sig med det fascistiska Italien och Nazityskland, dit han också tog sin tillflykt under andra världskriget.

Skärpan i den nationella frågan ledde till en relativ intressegemenskap mellan arbetarklassen, bönder och den härskande klassen i Palestina. Det reaktionära ledarskapet var tvungna att ge efter för, och i viss utsträckning stödja, de revolutionära krav som restes under revolten.

”Å andra sidan kunde det palestinska feodala och religiösa ledarskapet inte tolerera framväxten av en arabisk arbetarrörelse som var oberoende dess kontroll. Rörelsen utsattes därför för terror från det arabiska ledarskapets sida”, skriver Kanafani, och fortsätter:

”I början av 1930-talet mördade muftins grupp Michel Mitri, ordförande för det arabiska arbetarförbundet i Jaffa. Flera år senare mördades även Sami Taha, fackföreningsman och ordförande för det arabiska arbetarförbundet i Haifa. I avsaknad av en ekonomiskt och politiskt stark nationell bourgeoisie konfronterades och förtrycktes arbetarna av det traditionella feodala ledarskapet”.

Fatima Khalil Ghazal (vit slöja) blev martyr i juli 1936 i eldstrider mot brittiska styrkor utanför Tulkarem. Foto: PLO:s samling, Institute for Palestine Studies.

Oaktat ledarskapet var revolten djupt förankrad i det palestinska folket. Restauranger erbjöd gratis mat och husrum till de behövande. Att servera mat åt de hungriga blev en revolutionär handling i sig. 

I samband med generalstrejken skapades lokala kommittéer runt om i landet för att underlätta och åtgärda problem som uppstod, bland annat genom att samla in och distribuera donationer. I Jerusalem fanns till och med subkommittéer för biltransport, medicin och vård, juridiskt stöd, hantverk och hjälp för de fattiga.

Här fanns tydliga exempel på klassöverskridande samarbete. Så erbjöd flera palestinska fastighetsägare sina hyresgäster att skjuta upp eller slippa betala hyran så länge revolten pågick. 

Palestinska kvinnor deltog i demonstrationerna i städerna, samlade in pengar för att finansiera upproret, organiserade kvinnokommittéer och smugglade vapen, ammunition och annat material till gerillastyrkorna. Det var heller inte ovanligt, i synnerhet på landsbygden, att kvinnor gjorde väpnat motstånd. 

Izz ad-Din al-Qassam

Den Syrienfödda religiösa ledaren Izz ad-Din al-Qassam, som givit namn åt Hamas beväpnade gren, spelade en särskild roll i revolten. Rörelsen som byggdes upp kring honom var avgörande i att förmå det traditionella ledarskapet att stödja det väpnade motståndet.

al-Qassam var känd för sin organisatoriska förmåga och folkliga förankring, i synnerhet bland de fattiga. Efter sin ankomst till Palestina i början av 1920-talet började al-Qassam predika för fördrivna bönder och äldre personer i slumområden nära Haifas bangårdar. 

Övertygad om att militärt motstånd var vägen till befrielse och det enda sättet att besegra sionismen och den brittiska kolonialismen byggde al-Qassam upp hemliga cellbaserade paramilitära nätverk. 

al-Qassam-rörelsen utgjorde ”en vändpunkt i den nationalistiska kampen och spelade en viktig roll i anammandet av en mer avancerad kampform i konfrontation med det traditionella ledarskapet som hade blivit splittrat och oenigt inför den växande kampen”, skriver Ghassan Kanafani. Han menar att ”den qassamistiska resningen, som utlöstes av shejk Izz ad-Din al-Qassam, var den verkliga starten på 1936 års revolt”, trots att al-Qassam själv hade dödats i en eldstrid med brittiska styrkor i Jeninområdet ett halvår tidigare.

Den 15 april 1936, några dagar innan generalstrejken utlystes, attackerade anhängare till al-Qassam en lastbilskonvoj mellan Nablus och Tulkarem och dödade två judiska chaufförer. Det ledde till en kraftig ökning av våldsamma konfrontationer mellan judiska bosättare och palestinier.

Utöver sambandet mellan religion och nationell befrielse symboliserade al-Qassam enheten i den panarabiska kampen mot europeisk kolonialism. Han förklarade sitt stöd till Libyen efter Italiens angrepp 1911 och uppmanade folk att stödja det libyska folket. (Kriget 1911 var första gången bomber släpptes från flygplan, vilket Natostyrkor hundra år senare upprepade genom att på nytt bomba sönder Libyen 2011.) Mellan 1919 och 1920 stred Izz ad-Din al-Qassam även i upproret mot Frankrikes ockupation av Syriens kust.

Efter al-Qassams martyrskap utlyste Haifa generalstrejk under sorgetiden i november 1935. Alla affärer och restauranger stängde sina dörrar. Tusentals människor, mestadels fattiga, deltog i begravningsprocessionen, den största som staden någonsin hade skådat.

Britternas blodiga repression

Storbritannien trappade upp sin våldsapparat för att krossa upproret med avrättningar, polisräder, massgripanden, militär kontrollpunkter, utegångsförbud och hussprängningar.

Enbart i Gamla staden i Jaffa sprängdes över 200 hus i juni 1936 av brittiska styrkor, vilket lämnade tusentals palestinier hemlösa. Det går än idag att hitta stenbitar från förstörda palestinska hem längs med stränderna i vad israelerna idag kallar Tel Aviv.

Palestinas gränser stängdes och telefonledningar till grannländerna kapades. Britterna förbjöd tidningar, stängde alla arabiska tryckerier, brände ner åkrar och stal boskap. Hundratals rebeller hängdes offentligt.

Arabiska högre kommittén förbjöds i september 1937 och dess ledare arresterades, deporterades till Seychellerna eller avrättades. Hundratals rebelledare hölls fängslade i ett koncentrationsläger nära Akka, utan åtal eller rättegång. Andra, såsom Haj Amin al-Husseini, tvingades i exil, till Libanon, Syrien och Irak.

Palestinier stoppas av brittiska styrkor utanför Damaskusporten i Jerusalem för att visiteras i september 1938. Foto: USA:s kongressbibliotek, Bildarkivet, [LC-DIG-matpc-18698].

Britterna förbjöd till och med palestinier från att bära keffiyeh, som från början i huvudsak bars av bönder och beduiner men som under revolten kom att användas för att dölja personers identitet för att skydda mot britternas repression.

Som svar började palestinier över hela landet och i alla samhällsklasser bära keffiyeh i solidaritet med motståndsrörelsen. Även den mer välställda urbana klassen i städerna ersatte den osmanska fezen med keffiyehn, som blev en enande nationell symbol som stärkte den palestinska identiteten. En symbol för antikolonialism och motstånd mot det brittiska mandatet och sionismen.

Idag bär människor världen över keffiyeh för att visa solidaritet med Palestina.

Ett nederlag för befrielsekampen – som sådde fröna för framtiden

Ghassan Kanafani menade att upproret 1936-1939 resulterade i ett bakslag för den palestinska revolutionära rörelsen. Han identifierar tre fiender till denna rörelse: det lokala reaktionära ledarskapet, regimerna i arabstaterna som omger Palestina och den imperialistisk-sionistiska fienden.

Dessa krafter utgör fortfarande, om än i annan form, det huvudsakliga hindret för Palestinas nationella befrielse. Den palestinska myndigheten, som upprättades i samband med Osloavtalet på 1990-talet, är kollaboratörer till den israeliska ockupationen och medskyldiga i fördrivningspolitiken på Västbanken. Regeringarna i Egypten, Jordanien, gulfstaterna, Libanon och Syrien fortsätter svika det palestinska folket. Och USA har ersatt Storbritannien som den dominanta imperialistmakten som möjliggör Israels bosättarkoloniala projekt. 

Utbrottet av våld och civil olydnad i april 1936 var till sin natur spontan, trots att konflikten och spänningarna hade byggts upp under lång tid. Många års upprepade demonstrationer, fredliga protester och våldsamma sammandrabbningar kulminerade i revolten.

”I hela den palestinska kampens historia var det väpnade folkliga upproret aldrig närmare seger än under månaderna mellan slutet av 1937 och början av 1939”, skriver Kanafani. Kanske finns här likheter med dagens situation. Trots sin militära styrka har den israeliska apartheidstaten aldrig varit så försvagad som den blivit till följd av den motståndsvåg som Hamas inledde genom attackerna den 7 oktober 2023.

Revolten 1936 påminner oss om att fördrivningen och den etniska rensningen av Palestina började långt innan 1948, då den israeliska staten grundandes. Trots att den misslyckades så utgjorde revolten en vändpunkt i den palestinska självständighetskampen och lade grunden för de som än idag kämpar för ett fritt Palestina.

Slaget om Alger Foto: British Film Institute/Rialto Pictures

SLAGET OM ALGER 1966Spelfilm om Algeriets kamp för frihet som utspelar sig under åren 1954-1957 när FLN (Nationella befrielsefronten) kämpade mot frankrike. Filmen fokuserar på FLN:s organisering som gerillarörelse. Inte minst blir likheterna med dagens antikoloniala kamp i Palestina slående.

Om våld Foto: Folkets Bio

OM VÅLD 2014Dokumentärfilm som med hjälp av arkivmaterial från SVT skildrar viktiga ögonblick i den antikoloniala frihetskampen i tredjevärlden. Filmen är indelad i nio kapitel baserat på Franz Fanons bok Jordens fördömda.

Soy Cuba Foto: Potemkine Films 2020

SOY CUBA 1964Spelfilm med tre delar som skildrar livet i Kuba innan den Kubanska revolutionen såväl som kampen för att störta Batista. I filmen får vi följa en kvinna i staden, några studenter och några fattigbönder.

The revolution will not be televised Skärmdump: Youtube Foto: Skärmdump: Youtube

THE REVOLUTION WILL NOT BE TELEVISED 2003Dokumentärfilm från 2003 som skildrar det misslyckade (CIA-stödda) kuppförsöket mot Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez. Dokumentärfilmarna hamnar mitt i kuppförsöket när de egentligen ska göra en film om Chávez.

Palestine 36 Foto: Watermelon Pictures

PALESTINE 36 2025Palestinas bidrag till årets Oscarscala i kategorin ”Bästa internationella långfilm” som skildrar den stora revolten mot det brittiska kolonialstyret 1936. En informativ film som blandar vackra bilder av den palestinska naturen och samhället med kolonialismens brutala verklighet och blodiga förtryck.

I januari i år stormade israelisk polis en visning av filmen i Östra Jerusalem, grep en biografmaskinist och utfärdade ett förbud mot framtida visningar av filmen i staden. Om du inte trodde det var möjligt att känna större avsmak för den brittiska imperialismen och sionismen, gå och se denna film.

– Det kubanska folket har en speciell plats i de afrikanska folkens hjärta. De kubanska internationalisterna bidrog till självständighet, frihet och rättvisa i Afrika på ett sätt som saknar motstycke vad gäller de principer och den osjälviskhet som karakteriserar dem.

Orden kommer från Nelson Mandela, i ett tal som den då nyss frisläppte sydafrikanske befrielsekämpen höll i kubanska Matanzas den 27 juli 1991. 

Mandela visste vilka som var hans och de svarta sydafrikanernas verkliga vänner, och en av de viktigaste var den kubanske revolutionären och sedermera statsöverhuvudet Fidel Castro.

Antiapartheidkämpen Madiba, som suttit fängslad i nästan 30 år som ledare för den av USA terrorstämplade befrielseorganisationen ANC, har sedan dess kommit att bli det hycklande standardsvaret för många liberala politiker när de får frågan om sina förebilder i livet.  

Det eftermälet har inte Kubas revolutionsledare och mångårige president Fidel Castro fått, då han symboliserar ett ännu mer helhjärtat och okuvligt motstånd mot USA-imperialismen än Nelson Mandela. 

Sydafrikanen tog på 1990-talet avstånd från den väpnade kamp som varit nödvändig för att befria Sydafrikas svarta från rasförtrycket, och omfamnade under sina sista år en mer borgerlig definition av demokrati och försoning med förtryckarna.

En väg som varken varit möjlig eller önskvärd för det revolutionära Kuba. Om Fidel och Kubas revolutionärer gjort likadant hade det socialistiska Kuba gått under för länge sedan.

I samma Matanzasprovins som Mandela höll tal 1991 deltog Kubas nuvarande president Miguel Diaz-Canel förra veckan i högtidlighållandet av hur det CIA-ledda invasionsförsöket i Grisbukten slogs tillbaka i april 1961.

Bara dagar tidigare höll han ett tal på 65-årsdagen av när Fidel vid samma tid deklarerade den kubanska revolutionen som socialistisk. Det gjorde Fidel i samband med begravningarna av de kubaner som dött i de amerikanska bombningar som ledde fram till invasionsförsöket några dagar senare.

– Vad imperialisterna inte kan förlåta oss är att vi är här, vad de inte kan förlåta oss är vår värdighet, vår styrka, vårt mod, vår ideologiska ståndaktighet, våra uppoffringar och det kubanska folkets revolutionära glöd, sade Fidel i sitt tal.

– Det är vad de inte kan förlåta oss, att vi är här och att vi har genomfört en socialistisk revolution rakt under näsan på USA! 

Den kubanska revolutionen hade segrat på nyårsdagen 1959, och snart kunde Fidel, Che Guevara,  Camilo Cienfuegos och de andra ledarna komma och fira med folket på gatorna i Havanna. Men det var ingen renodlat kommunistisk gerilla som Fidel, Che, Camilo och de andra lett i 26 juli-rörelsen, även om den hade starka kommunistiska inslag.

Det var USA:s och CIA:s allt mer terroristiska reaktion på revolutionens första landvinningar som fick den kubanske revolutionsledaren att öppet omfamna socialismen och de kommunistiska idealen – som han kom att hålla fast vid för resten av sitt liv.

Med socialismen fanns också antiimperialismen, som varit en självklar del även i 26 juli-rörelsens övergripande ideologi. Den baserades mycket på nationalhjälten José Martís tankar om kubansk självständighet från såväl det spanska som nordamerikanska imperiet, för att kunna föra en politik för landets egna fattiga invånares bästa.

”Jag har levt i monstret och känner dess inälvor”, skrev Martí om USA, innan han stupade 1895 i kampen för frihet från den då spanska överhögheten. 

När Fidel och 26 juli-rörelsen inledde sin revolution med anfallet på militärgarnisonen Moncada den 26 juli 1953 – som gav namn åt gerillan – hade USA och dess maffior tagit över den reella makten på Kuba från Spanien, med den inhemska diktatorn Fulgencio Batista som president.

Martí hade många gånger varnat för USA:s intentioner att styra över hela den amerikanska kontinenten, vilket kubanerna fick känna på under attacken i april 1961 – och har fått känna av inpå skinnet sedan dess. 

När det revolutionära Kuba svarade på USA:s terrorism och sabotage med att konfiskera och förstatliga amerikanska oljeraffinaderier införde USA en total ekonomisk blockad mot landet som gäller än idag – och som Donald Trump stärkt ytterligare sedan vissa lättnader genomfördes när Barack Obama var USA:s president.

På grund av blockaden är det inte möjligt för Kuba att importera någonting som har en enda USA-tillverkad komponent i sig, och USA låter inte länder som handlar med Kuba göra det också med USA. Även de som vill handla med och hjälpa Kuba har stora logistiska problem med det då USA straffar banker som gör överföringar till Kuba. 

Trots Kubas ekonomiska problem har landet aldrig gett avkall på sin internationella solidaritet. Samtidigt som revolutionen gett de egna invånarna gratis skola och sjukvård har kubanska läkare i tusental åkt också till andra länder för att göra medicinska insatser. 

Närmare en halv miljon kubaner åkte också som frivilliga till södra Afrika på 1970- och -80-talet, för att bistå befrielserörelsen i Angola och strida mot de reaktionära styrkor som försökte kväsa det antikoloniala uppror som lett till självständighet från kolonialmakten Portugal. Vilket var vad Nelson Mandela hänvisade till i sitt tal 1991, då den så kallade operation Carlota nyss avslutats.

– Jag var i fängelse när jag för första gången fick höra om det massiva stöd som de kubanska internationalistiska styrkorna gav folket i Angola – på en skala som var svår att tro på – när angolanerna attackerades av sydafrikanska trupper, det CIA-finansierade FNLA, legoknektarna och Unitas och Zaires styrkor 1975, sade Madiba.

– I Afrika är vi vana vid att vara offer för andra länder som vill ta vårt land och kväva vår självständighet. I Afrikas historia finns inget annat exempel på ett folk som rest sig till försvar för oss.

Mandela avslutade sin hyllning till den kubanska solidariteten med att konstatera varför den kubanska revolutionen varit så viktig också långt utanför den lilla karibiska ön – och som är en stor del av anledningen till att den nu är under värre hot än någonsin från USA-imperialismen. 

– För det kubanska folket är internationalismen inte bara ord, utan något som vi sett i praktiken till förmån för stora delar av mänskligheten.

Det var i maj 1954 som den vietnamesiska folkarmén besegrade Frankrike i slaget vid Dien Bien Phu. En armé av barfotasoldater besegrade den franska arméns elitstyrka, förstärkt med 40 USA-piloter och soldater ur Franska främlingslegionen som kämpat under nazistiska SS-fanor i andra världskriget,

Det var den legendariske generalen Võ Nguyên Giáp (1911-2013) som ledde de vietnamesiska trupperna när de den 7 maj 1954 inledde angreppet mot Dien Bien Phu där fransmännen förskansat sig. Den franska armén i Vietnam var betydligt större än den vietnamesiska reguljära armén, Viet Minh: 445  00 (HUR MÅNGA?? FRÅGA JANNE B) soldater mot 252.000. 

Võ Nguyên Giáp ledde en armé av arbetare och bönder; en folkarmé. Han hade också stöd av en folkmilis på två miljoner män och kvinnor. Giaps soldater och folkmilisen hackade upp nya vägar för hand. Tunga vapen bars fram på soldaternas axlar, eller på cyklar eller åsnor. Kanoner släpades upp- och ner för bergssidor, raviner och genom skogar innan de placerades ut.

Viet Minh byggde ett nätverk av dolda vägar, tunnlar, ammunitionsdepåer och väl kamouflerade skyttevärn. Konvojer av studenter, fabriksarbetare, bönder, kvinnor och etniska minoriteter agerade som bärare som bar mat och krigsförråd till fronten. Stödet från denna tidvattenvåg av människor var Viet Minhs största styrka.

Den 5 maj inledde Giap anfallet. Den 7 maj kapitulerade den franska styrkan. Vietnams seger vid Dien Bien Phu fick stor betydelse. Det visade folken i Algeriet, Laos, Kambodja och andra franska besittningar att kolonialmakten kunde besegras. Det var också början till slutet för det franska kolonialväldet i Indokina. De franska förlusterna uppgick till totalt 47.000 soldater.

”Sista flyget hem”. Amerikaner flyr Saigon med svansen mellan benen 1975. Foto: Hubert van Es

USA hade tidigt sett möjligheterna till kontroll över naturresurser som tenn, olja, gummi och ris och redan under det franska kriget, började USA rikta blickarna mot regionen. Som mest hade USA över en halv miljon man i Vietnam. Vittnesmålen om grymheterna mot civilbefolkningen är många.

Men även amerikanerna fick fly med svansen mellan benen. Den 30 april 1975, ledde Giap de förband som med en stridsvagn körde ner den järnsmidda porten till presidentpalatset i Saigon – medan amerikanska funktionärer flydde i panik.

Proletären berättade om den holländske AP-fotografen Hubert van Es som den 29 april 1975 tog bilden av amerikaner som köar på taket av en byggnad för att komma med de sista helikoptrarna ut ur Saigon och undan de framryckande FNL-styrkorna och den nordvietnamesiska armén.

De flydde Saigon som råttor som lämnar ett sjunkande skepp. Hubert van Es fick många gånger förklara att bilden inte alls föreställde en evakuering från den amerikanska ambassaden i Saigon. Utan att helikoptern faktiskt stod på helikopterplattan på taket av spionorganisationen CIA:s högkvarter i Sydvietnam. De flesta av de som tog sig ombord på helikoptern var CIA-tjänstemän, ansvariga för hundratusentals vietnamesers liv, i ett krig som också kostade 58.000 amerikanska liv.

Här kan du läsa båda artiklarna: 70 år: Vietnams seger över kolonialherrarna och 1975: Sista flyget hem.

Det var annandag påsk, måndagen den 24 april 1916, som 1200 medlemmar av Irish Volunteers och Irish Citizen Army intog det centrala postkontoret i Dublin, och andra platser i staden. Styrkorna leddes av Patrick (Padraic) Pearse, ledare för Volunteers och den revolutionäre socialisten och arbetarledaren James Connolly, grundare av Citizen Army.

Rebellerna hoppades att deras aktioner i Dublin skulle utlösa ett nationellt uppror mot den brittiska ockupationsmakten och det imperialistiska kriget som rasade i Europa och som skickade irländska unga pojkar till fronten för att dö för den engelska överklassen.

Påskupproret fick också visst stöd, men den brittiska övermakten var överväldigande. Efter fem dagars bittra strider kapitulerade de överlevande för de brittiska styrkorna lördagen den 29 april.

Under striderna jämnade brittiskt artilleri en stor del av Dublin med marken. I summariska rättegångar dömdes Pearse, Connolly och 14 andra irländska ledare till döden. De avrättades i maj. Britterna tog omkring 3500 fångar och runt 1800 av dem skickades till läger eller fängelser i England.

Påskupproret i sig misslyckades. Men det fick ändå en enorm betydelse i den irländska kampen. Sinn Féin, det nationalistiska politiska partiet, växte snabbt i kölvattnet av upproret. År 1919 antog Volunteers som nu tagit in Citizen Army i sina led, namnet Irländska Republikanska Armén (IRA).

Två år senare nådde London, oförmöget att krossa det nationalistiska upproret med våld, en överenskommelse med borgerliga ledare för den irländska nationaliströrelsen om att dela Irland. Eamon De Valera, en överlevande veteran från påskupproret, blev i december 1922 president för den oberoende Irländska fristaten (Saorstát Éireann). Öns sex norra grevskap förblev dock under brittiskt kolonialstyre. IRA och Sinn Féin motsatte sig delningen och fortsatte kampen för ett oberoende, enat Irland.

Påskupproret var den första större revolten från förtryckta och utsugna i Europa sedan början av första världskriget. Det följdes av upproren i Ungern, Finland och Tyskland. Och av Oktoberrevolutionen i Ryssland. De irländska rebellernas revolutionära paroll ”Vi tjänar varken kung eller kejsare, utan Irland”, var ett slag i ansiktet på de europeiska socialdemokraterna som villigt ställt upp på sina nationella härskande klassers krigsäventyr, och medverkat till miljoner unga soldaters död på de blodiga slagfälten.

Lenin var en av de socialistledare som argumenterade och agerade mot kriget. I polemik med senare kontrarevolutionären Karl Radek som hävdade att ”rätten till självbestämmande… är en småborgerlig formel som inte har något gemensamt med marxismen” och att Påskupproret bara var ett kuppförsök, förklarade Lenin i artikeln Det irländska upproret 1916, betydelsen av de irländska revolutionärernas kamp:

”Den som kallar ett sådant uppror för en ’kupp’ är antingen en förhärdad reaktionär eller en doktrinär som är hopplöst oförmögen att föreställa sig en social revolution som ett levande fenomen […] Endast de som har en sådan löjligt pedantisk uppfattning kan förtala det irländska upproret genom att kalla det för en ’kupp’. […] En sådan person ger läpparnas bekännelse till revolutionen utan att förstå vad en revolution är.”

Gerry Adams, 78, tidigare ledare för Sinn Féin och IRA, menade i en intervju till 100-årsminnet av Påskupproret, att upproret är det viktigaste som hänt i den irländska historien:

– Det viktigaste som kom ut ur 1916 är Proklamationen [programförklaringen]. Tänk revolutionen och det enorma modet hos 3000 människor som gick ut mot världens största imperium… det är av enorm betydelse. Men Proklamationen är extraordinär och […] dess inledande rad, som erkänner kvinnor som jämlikar, var före sin tid, sade Gerry Adams.

Foto: Alexander Turnbull Library

Proklamationen är det dokument som Padraic Pearse (1879-1916) skrev tillsammans med James Connolly (1868-1916). Proklamationen riktade sig till Poblacht na h Eireann, till det irländska folket från Den provisoriska regeringen i den Irländska republiken.

”Irländska män och irländska kvinnor: i Guds namn och i namn av de döda generationerna från vilka vi hämtar vår irländska tradition av nationsbyggande, uppmanar vi vårt lands undersåtar att samlas kring vår flagga och slåss för [Irlands] frihet”.

– Den är baserad på att rättigheter eller bristen på rättigheter är kärnan i varje konflikt vi någonsin har sett. Den har sina rötter i den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen, men om man tittar på det nu så är det också för att diskutera om de rättigheter som de räknar upp finns i vårt samhälle idag?

I intervjun för tio år sedan, lika aktuell idag, konstaterade Gerry Adams att det Irland som existerar idag visserligen vann en revolution, men att det också förlorade en kontrarevolution:

– Det som saknas det i den nuvarande debatten är att det skedde en revolution 1916, men det skedde också en kontrarevolution och kontrarevolutionen vann, och hur det ser ut i samhället idag handlar helt om det.

– [Avrättningarna] var väldigt hänsynslösa och tog bort, och det var avsiktligt och inte bara en slags reflexmässig reaktion från imperiet, periodens viktigaste tänkare och författare […] De tog bort den republikanska kärnan, det revolutionära ledarskapet som mot alla odds organiserade upproret och ville genomföra proklamationen. Det fanns många bra människor i olika kulturella, sportsliga, sociala och feministiska rörelser, såväl som volontärer och andra kamporganisationer som överlevde, men just den här gruppen män och kvinnor som faktiskt drev frågan… de 16 som dödades, de var de verkliga ledarna, sade Gerry Adams.

En av de ledarna var James Connolly. Strax före resningen påsken 1916, skrev Connolly att ”kampen för arbetarklassen är kampen för Irland och kampen för Irland är kampen för arbetarklassen”. Connolly ville bygga en arbetarstat, istället för att bara byta ut den härskande eliten.

Imperialism är ett globalt system. Ett fåtal imperialistiska länder har genom kolonialism byggt upp väldiga ekonomier och enorm militär styrka som de använder för att dominera världen.

I grunden nekar imperialismen folks rätt till självbestämmande och suveränitet. Den härskande klassen i de imperialistiska kärnländerna – i Nordamerika, Västeuropa, Israel, Australien, Nya Zeeland och Japan – har konkreta materiella intressen i att upprätthålla den imperialistiska världsordningen för att konsolidera makt och profiter.

Det USA-ledda imperialistiska blockets metoder omfattar förutom det uppenbara – krig, statskupper och bombanfall – även mer till synes subtila former av terror, såsom den olagliga beslagtagningen av nationella tillgångar, rättslig och informationsmässig krigföring och sanktioner.

En studie publicerad av den brittiska medicinska tidskriften The Lancet visar att unilaterala sanktioner ålagda av USA och EU mellan 1970-2021 är kopplade till 38 miljoner dödsfall – motsvarande över 500.000 dödade per år.

När USA:s utrikesminister Madeleine Albright i en intervju i CBS-programmet 60 Minutes 1996 tillfrågades om de 500.000 barn som dödats på grund av USA:s sanktioner mot Irak, svarade hon: ”Vi anser att priset är värt det”.

Hela det kapitalistiska systemets uppkomst är tätt sammankopplat med den europeiska kolonialismens begynnelse. Kolonialmakterna lade beslag på stora delar av världen och byggde upp väldiga imperier genom etnisk rensning, militärt övervåld och ockupation, och berikade sig på förslavningen av människor och handeln av kolonialvaror.

”Erövringen av Tjakranegara på Lombok”. Nederländska skolplansch från tidigt 1900-tal. Delar av Indonesien – och tillslut hela öriket – var en nederländsk koloni från 1600-talet fram till andra världskriget. Foto: Wereldmuseum Amsterdam

De rikedomar och resurser som européerna stal från kolonierna och exploateringen av tvångsarbete finansierade industrialismen och lade grunden för kapitalismen. ”Europa är bokstavligen Tredje världens skapelse. Det välstånd som överöser henne är det som stulits från underutvecklade folk”, som den fransk-martinikanska marxisten Frantz Fanon uttrycker det i Jordens Fördömda.

Karl Marx skriver i första volymen av Kapitalet att kolonialismen utgjorde ”morgonrodnaden för den kapitalistiska produktionsperioden.” Det är dock först ledaren för de ryska bolsjevikerna och oktoberrevolutionen, Vladimir Lenin, som i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium utvecklar en teori om imperialism som än idag, över 100 år senare, utgör grundvalen i marxismens förståelse av begreppet.

Lenin expanderade klasskampsbegreppet genom att också lyfta kampen för nationell befrielse: ”Den socialistiska revolutionen kommer inte enbart, eller i första hand, att vara en kamp som förs av de revolutionära proletärerna i varje land mot sin egen bourgeoisie – nej, den kommer att vara en kamp som förs av alla imperialistiskt förtryckta kolonier och länder, av alla beroende länder, mot den internationella imperialismen”, sade Lenin på en internationell kongress i Moskva 1919.

Lenin argumenterade att sammansmältningen av bank- och industrikapital ledde till uppkomsten av en finansoligarki – eller finanskapital – som tillsammans med deras nationalstater strävar efter att kontrollera världens befolkningar och resurser. Den ekonomiska grunden är internationella monopolistiska sammanslutningar – multinationella bolag – vilka sedan 1990-talet sett sin makt och inflytande växa till otroliga nivåer.

Kapitalism och imperialism går inte att separera från varandra. Genom den imperialistiska utsugningen av de förtryckta länderna dämpas motsättningarna och klasskonflikterna i väst samtidigt som fortsatt ackumulering av kapital säkras genom rovdrift av resurser, ojämlikt utbyte och exploatering av billig arbetskraft utomlands.

Den imperialistiska världsordningen i det 21:a århundradet har blivit allt farligare och mer dekadent i takt med västvärldens avtagande hegemoni. Det USA-ledda imperialistblockets växande krigslust och brutalitet är en reflektion av detta. I ett försök att hålla fast vid sin makt spänner USA-imperialismen och dess Natoallierade de muskler som ännu är starka – militären.

1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika och 1993 infördes fängelse i straffskalan för eget bruk. Där ingår bestraffning och andra åtgärder som man trodde skulle leda till ett narkotikafritt samhälle. Vad vi kan se är att dessa insatser inte lett till de önskade resultaten.

Vad som är tydligt är att bruket av narkotika inte har minskat och att den svenska narkotikadödligheten ligger på en hög nivå internationellt, och Sverige har idag flest narkotikabrott per capita i hela EU.

Den viktigaste tvistefrågan i internationell narkotikapolitik i dag handlar om hur och med vilka medel kampen mot narkotikans skadeverkningar ska föras. Två huvudriktningar kan identifieras: skadelindring/skademinimering (harm reduction) och det narkotikafria samhället. Sverige är det land i västvärlden som i särklass och tydligast har drivit den senare linjen vilken har visat sig vara ett stort misslyckande. 

Allt fler länder har övergett idén om ett narkotikafritt samhälle och blivit förespråkare för skademinimering medan andra argumenterar för ett antal möjliga mellanvägar.

Skademinimering är ett paraplybegrepp för åtgärder som kan minska de sociala, ekonomiska och hälsomässiga skador narkotikaanvändning leder till för både individen och samhället. Utgångspunkten betonar missbrukaren som individ, en medborgare, och den beroendes rätt till vård och behandling. 

Skademinimerande insatser som är av stor betydelse är sprutbytesprogram och underhållsbehandling med metadon eller subutex. Dessa metoder stöds av WHO och Internationella röda korset. En ytterligare insats är naloxon-nässpray som kan häva en överdos av opiater. Tanken är att med hjälp av dessa program möta missbrukaren och vid dessa tillfällen motivera att söka hjälp.

Narkotikaberoende är en multifaktoriell sjukdom och det rimliga borde vara att avkriminalisera bruket av narkotika och i stället erbjuda vård och behandling. Avkriminalisering är inte detsamma som legalisering.  Detta är en missuppfattning.

Avkriminalisering innebär att ta bort det straffrättsliga ansvaret för eget bruk och mindre innehav av narkotika. Vad som behövs är en förändrad human narkotikapolitik som går från straff till vård, stöd, behandling, prevention och skademinimering och som hjälper den beroende att komma tillbaka till ett liv utan droger. 

Skademinimeringsperspektivet är inte bara en narkotikapolitisk åtgärd utan också en hälsopolitisk insats för utsatta människor. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård. Vad som saknas är oftast möjligheterna att få hjälp när man är motiverad. Bruk och missbruk av narkotika kan med framgång minskas, begränsas, regleras, bekämpas men aldrig helt elimineras.

Vi måste rikta vårt fokus åt rätt håll genom att fortsättningsvis kriminalisera drogen, avkriminalisera missbrukaren och erbjuda adekvat vård och återge missbrukaren människovärde. Internationella studier visar att en avkriminalisering inte leder till ökat narkotikabruk (Estrada, Stenström, Tham 2024).

Skademinimerande åtgärder minskar de skador och kostnader som narkotikamissbruket orsakar. Synsättet står inte i strid med en restriktiv narkotikapolitik. Det handlar om att bygga kontakter med missbrukaren och minska de narkotikarelaterade sociala konsekvenserna liksom hälsoriskerna. 

I Sverige måste vi få en ökad acceptans för skademinimerande åtgärder och en avkriminalisering av ringa användning för eget bruk. Åtgärder som inte är villkorade utan som i förlängningen kan leda fram till ett drogfritt liv. 

Avslutningsvis vill jag föreslå att en utredning tillsätts för att utreda avkriminalisering av eget bruk och mindre innehav. Kostnaderna för att upprätthålla ett förbud mot att använda narkotika är omfattande och en avkriminalisering skulle avlasta rättsväsendet väsentligt. Dessa frigjorda resurser kan då användas till vård, prevention och skademinimering.

Thomas Thomasson

Drogfri narkoman och tidigare universitetslektor i sociologi

Natten mot torsdagen den 30 april utsattes Global Sumud Flottilla, som seglar mot Gaza med nödhjälp för att häva Israels illegala blockad, för ännu en piratattack av Israel, denna gång utanför Greklands kust.

– 21 båtar har blivit bordade av beväpnade israeliska styrkor med dragna vapen, drönare, signalstörare och speedboats. Besättningarna terroriserades och är troligtvis kidnappade på väg till Israel, säger Anna Fransson, talesperson för Global Sumud Sverige, och fortsätter:

– Ytterligare en båt förstördes av israeliska styrkor och lämnades drivande på vågorna, samtidigt som en storm är på väg in över området. Övriga flottan åkte in i grekiskt farvatten för att söka skydd.

Flottiljen bestod av totalt 58 båtar med delegationer från över 50 länder. Båtarna hade nyligen seglat från Italien för att sluta upp med andra båtar från europeiska hamnar på väg till Gaza.

Båtarna bordades 1150 km från Gaza, motsvarande över 600 sjömil, utanför den grekiska ön Kreta.

– Grekiska myndigheter har förmodligen sett mellan fingrarna med attackerna. Det hade till exempel förmodligen inte kunnat ske utanför Spaniens eller Italiens kust, säger Anna Fransson.

Anna Fransson berättar att Annika Forsberg, läkare från Malmö, troligtvis är bland de kidnappade.

– Vi har kontaktat UD och uppmanat dem att prata med grekiska myndigheter. Vi förväntar oss att regeringen ska agera.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard verkar dock inte dela den uppfattningen.

”Om man som svensk väljer att medverka i flottiljen tar man en medveten risk. Jag vill understryka att UD inte har några möjligheter att bistå svenskar konsulärt till havs”, säger Malmer Stenergard i ett uttalande på torsdagsmorgonen.

Ingenstans i uttalandet nämns det olagliga i Israels piratdåd. Däremot har Italien fördömt det.

– Utrikesministerns uttalande gör det tydligt att de än en gång ignorerar internationell rätt, precis som de gjort i Gaza och på Västbanken. Regeringen bidrar till urvattnandet av internationell rätt genom att acceptera att ett annat land kidnappar deras medborgare, vilket synliggör deras medskyldighet till Israels brott, säger Anna Fransson.

– Hyckleriet är häpnadsväckande. Israel beter sig bokstavligen som pirater och kommer undan med det med en axelryckning. Samtidigt som svenskar som för nödhjälp till Ukraina hyllas.

Trots nattens händelser finns inga tecken på att besättningarna vill ge upp. Tvärtom.

– De hoppas att vi ska skrämmas till tystnad och inaktion men vi kommer inte ge upp. Vapenvilan är en pappersprodukt. Vi bevittnar ett folkmord som allt mer börjar likna en förintelse. Vi står bakom det palestinska folket och kommer att fortsätta segla till dess att blockaden hävs, säger Anna Fransson.

Under torsdagskvällen arrangeras flera manifestationer runt om i Sverige till stöd för besättningarna i Global Sumud Flotilla. I Stockholm är det samling kl. 19:30 på Sergels torg, medans det i Göteborg är utlyst en demonstration kl. 18:00 på Gustaf Adolfs torg.

Natten mot torsdagen den 30 april utsattes Global Sumud Flottilla, som seglar mot Gaza med nödhjälp för att häva Israels illegala blockad, för ännu en piratattack av Israel, denna gång utanför Greklands kust.

– 21 båtar har blivit bordade av beväpnade israeliska styrkor med dragna vapen, drönare, signalstörare och speedboats. Besättningarna terroriserades och är troligtvis kidnappade på väg till Israel, säger Anna Fransson, talesperson för Global Sumud Sverige, och fortsätter:

– Ytterligare en båt förstördes av israeliska styrkor och lämnades drivande på vågorna, samtidigt som en storm är på väg in över området. Övriga flottan åkte in i grekiskt farvatten för att söka skydd.

Flottiljen bestod av totalt 58 båtar med delegationer från över 50 länder. Båtarna hade nyligen seglat från Italien för att sluta upp med andra båtar från europeiska hamnar på väg till Gaza.

Båtarna bordades 1150 km från Gaza, motsvarande över 600 sjömil.

– Grekiska myndigheter har förmodligen sett mellan fingrarna med attackerna. Det hade till exempel förmodligen inte kunnat ske utanför Spaniens eller Italiens kust, säger Anna Fransson.

Anna Fransson berättar att Annika Forsberg, läkare från Malmö, troligtvis är bland de kidnappade.

– Vi har kontaktat UD och uppmanat dem att prata med grekiska myndigheter. Vi förväntar oss att regeringen ska agera.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard verkar dock inte dela den uppfattningen.

”Om man som svensk väljer att medverka i flottiljen tar man en medveten risk. Jag vill understryka att UD inte har några möjligheter att bistå svenskar konsulärt till havs”, säger Malmer Stenergard i ett uttalande på torsdagsmorgonen.

Ingenstans i uttalandet nämns det olagliga i Israels piratdåd. Däremot har Italien fördömt det.

– Utrikesministerns uttalande gör det tydligt att de än en gång ignorerar internationell rätt, precis som de gjort i Gaza och på Västbanken. Regeringen bidrar till urvattnandet av internationell rätt genom att acceptera att ett annat land kidnappar deras medborgare, vilket synliggör deras medskyldighet till Israels brott, säger Anna Fransson.

– Hyckleriet är häpnadsväckande. Israel beter sig bokstavligen som pirater och kommer undan med det med en axelryckning. Samtidigt som svenskar som för nödhjälp till Ukraina hyllas.

Trots nattens händelser finns inga tecken på att besättningarna vill ge upp. Tvärtom.

– De hoppas att vi ska skrämmas till tystnad och inaktion men vi kommer inte ge upp. Vapenvilan är en pappersprodukt. Vi bevittnar ett folkmord som allt mer börjar likna en förintelse. Vi står bakom det palestinska folket och kommer att fortsätta segla till dess att blockaden hävs, säger Anna Fransson.

Under torsdagskvällen arrangeras flera manifestationer runt om i Sverige till stöd för besättningarna i Global Sumud Flotilla. I Stockholm är det samling kl. 19:30 på Sergels torg, medans det i Göteborg är utlyst en demonstration kl. 18:00 på Gustaf Adolfs torg.