Tornevall Networks

Jag blir inte klok på vad det var som skedde egentligen på Musks Tesla i Sverige. Den arbetsmarknadspolitiska konflikt som påstås varit den längsta i modern tid i vårt land. 

Vad med fackets roll? Ena dagen strejkades det. Nästa dag avbröts strejken. Så strejk igen. Det har till och med givits en benämning som jag aldrig hört förr: jojo-strejk.

Hur det gick till när de strejkande nolltaxerades och förlorade sitt sjukpenningsgrundande inkomst (SGI) begriper jag överhuvudtaget inte. Men det torde givit allvarliga konsekvenser för strejkunderstödet. Och för uppslutningen runt strejken från medlemmarna, kan man antaga.

Alla sades upp efter att ha accepterat ett futtigt avgångsvederlag. Hur mycket berodde på Metalls velande? Det skulle inte förvåna mig om medlemmarna tröttnade på jojon. 

Gör facket till en kamporganisation, manades det förr. Glöm då IF Metall.

Det hävdas, ödesmättat, att strejken är viktig principiellt och inte bara handlar om Tesla, utan om kampen för den svenska modellen. Det kollektiva förhandlingssystemet. Om man inte lyckas få till ett kollektivavtal, vilka blir konsekvenserna? Är den svenska modellen på utdöende?

Kanske behöver man inte måla fan på väggen. Kanske kan det leda till att en genuin fackföreningsrörelse föds på nytt. Med en lokal facklig kamp. Det skulle kunna mobilisera medlemmarna. 

På 1970-talet skrev jag en avhandling om lokal facklig kamp, ”Från Konsul Göransson till MBL” (1979). Historiska jämförelser visar att facket självständiggjorts gentemot medlemmarna. De behövs inte för verksamhetens bedrivande. För att uttrycka det krasst. Rakt på sak.

Ta storavdelningsbildandet, centraliseringen. Medlemmarna reducerade till kontingentbetalande pappersmedlemmar. Ombudsmannamakt. Heltidsanställda funktionärer.

Medlemmarna förväntas hålla sig passiva. Sitta still i båten. Det är allt. Nå, de får inte vara med i SD eller hysa positiva sympatier för detta Socialdemokraterna utmanande parti. Kollektivanslutningen till S är visserligen borta. Men banden mellan LO och S är lika starka.

Och så, efter gruvstrejken och de vilda strejkerna som tog LO på sängen, den förkättrade arbetsrätten. MBL-tutan. Facket inlåst i arbetsrättens förhandlingsbur. Bakbundet.

Summa summarum. Jag vet inte om det är så dåligt att striden gått förlorad på Tesla. Till syvende og sist handlar det om vad medlemmarna är beredda till. Som alltid.

Lasse EkstrandTidigare ordförande på lokal nivå inom SACO.

De senaste fyra åren har Sverige i rekordfart gått från att vara militärt alliansfritt till att inlemmas i USA:s krigsmaskin Nato. De styrande politikerna, både den tidigare socialdemokratiska och den nuvarande Tidöregeringen, har dessutom upplåtit 17 militärbaser till USA genom DCA-avtalet.

Magdalena Andersson var fortfarande statsminister när Socialdemokraterna rekordsnabbt släppte sitt gamla motstånd mot att Sverige skulle gå med i Nato, för att det inte skulle bli en valfråga inför valet 2022.

Rysslands invasion av Ukraina i februari samma år var förevändningen för att den sittande regeringen – vars försvarsminister Peter Hultqvist lovat S-kongressen att ”det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering” – ändå beslutade ansöka om just det i maj 2022.

– Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla, hade Hultqvist sagt ett halvår tidigare inför S-ombuden på kongressen. Och i valet 2018 hade en majoritet av väljarna röstat på partier som inte ville att Sverige skulle gå med i Nato.

2022 fanns det inte längre något riksdagsparti som gick till val på att motsätta sig Natoanslutningen, då även Vänsterpartiet och Miljöpartiet tystnat i frågan. Sedan tog det Sveriges nya statsminister Ulf Kristersson två år av fjäskande för Turkiets president Erdogan till att Sverige formellt blev Natomedlem i april 2024.

DCA-avtalet – som ger USA rätt till svenska militärbaser i en tid när USA:s president hotar också Natoallierade Danmark med att annektera Grönland – förbereddes också av Socialdemokraterna och beseglades när Kristersson var statsminister.

Nu är det ännu tydligare än i förra valet att det inte finns något alternativ till krigspartierna i riksdagen. Alla riksdagspartier, inklusive Vänsterpartiet, har accepterat Natoanslutningen och ställer sig helt bakom den enorma miljardrullning till militären som följt i spåren av Natoanslutningen och DCA-avtalet.

Läs mer om Kommunisterna i valet på val.kommunisterna.org

Sveriges kanske mest omsusade kulturpris – Leninpriset – tillfaller i år musikern, konstnären och aktivisten Dror Feiler. Feiler har vid sidan av sin konstnärliga gärning gjort sig känd som en outtröttlig röst för palestiniernas rättigheter och mot de många högerpolitiker och debattörer som vill likställa all kritik mot Israel med antisemitism. 

”Med kompromisslös humanism, konstnärlig integritet och politiskt mod […] konsekvent bekämpat krig, fascism, rasism och förtryck och outtröttligt försvarat den konstnärliga friheten och den internationella solidariteten, också när det inneburit personliga och publika kostnader. Genom sin konst, sitt internationella perspektiv och sitt okuvliga engagemang för fred, rättvisa och människans frigörelse har han visat att den kritiska konsten fortfarande är en levande och fullständigt livsnödvändig kraft”, lyder motiveringen.

– Man känner sig omtumlad och mycket hedrad, säger Dror Feiler till Proletären.

– Inte minst för att man får ett pris uppkallat efter Lenin, som jag skattar högt. För mig är han inte en ikon, utan en människa. En människa som gjorde ett försök att förvandla världen. Ser man på hans gärning i sin historiska kontext så känns det väldigt hedrande.

–  Sen känner jag mig också lite melankolisk och ledsen för att min mamma och pappa, som var kommunister och som inte längre är med oss, inte får vara med om detta. De skulle vara väldigt stolta och glada idag.

Dror Feiler är född i Tel Aviv, tre år efter den israeliska statens grundande. Hans föräldrar, två judiska kommunister, hade samröre med palestinska befrielserörelsen och arbetade med ambulerande vårdcentraler i palestinska byar på Västbanken.

– Min mor var en aktivist fram till 95-årsåldern och kämpade för att förändra världen. Om någon sa till henne: ”Men du har inte lyckats förändra världen” svarade hon ”Förrvisso, men världen har heller inte lyckats ändra mig”. Utvecklingen i världen kommer inte heller att ändra min grund eller mitt sätt att se på saker. 

Feiler är ordförande för fredsorganisationen European Jews for a Just Peace och var en av de drivande personerna bakom Ship to Gaza. 2010 deltog han i en seglats mot Gaza och skadades när fartygen bordades av israelisk militär.

I de senaste årensPalestinademonstrationer har Feiler varit en framträdande röst, inte minst när det gäller att försvara den politiska konstens frihet – som i fallen med de hängda dockorna i Umeå 2025 och den kontroversiella Gaza/Auschwitz-porten i Stockholm tidigare i år.

Leninpriset delas årligen ut av Varbergsprofilen Lasse Diding till konstnärer och författare som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition – något som stämmer väl in på Feiler.

Priset instiftades 2009 och tidigare pristagare är Mattias Gardell, Roy Andersson, Maj Wechselmann, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou, Mikael Wiehe, Mikael Nyberg, Stefan Jarl, Sven Wollter, Göran Therborn, Kajsa Ekis Ekman, Nina Björk, Carl-Göran Ekerwald, Karl Ove Knausgård, Martin Hägglund samt fjolårets pristagare Andreas Malm.

– Tänk att jag är den förste icke-nordiske pristagaren!, konstaterar Dror Feiler glatt.

Leninpriset har i sjutton års tid upprört borgerliga kultur- och ledarskribenter, politiker och förståsigpåare. Samma typer som Dror Feiler oförtröttligt tagit debatten mot i hela sitt liv.

Kommer du hamna i skottgluggen ännu mer nu?

– Ja självklart. De tar varje tillfälle i akt att slå ner på alla kommunister, socialister, vänstermänniskor och Palestinaaktivister. Jag är ganska van vid det och bryr mig egentligen inte så mycket om det som de kanske önskar att jag skulle göra.

Leninpriset är inte bara ett av Sveriges mest omdebatterade kulturpris – det är också ett av de största – med en prissumma på 100.000 kronor. 

I anslutning till Leninpriset delas också ett mindre pris – Robespierrepriset på 25.000 kronor – ut till en yngre förmåga som verkar i samma upproriska anda. Årets Robespierrevinnare har ännu inte tillkännagetts. Fjolårets vinnare var Andi Olluri, som ibland syns i denna tidning.

Lenin- och Robespierrepriserna delas ut på Varbergs Teater lördagen den 7 november 2026 kl. 13.00.

Sveriges kanske mest omsusade kulturpris – Leninpriset – tillfaller i år musikern, konstnären och aktivisten Dror Feiler. Feiler har vid sidan av sin konstnärliga gärning gjort sig känd som en outtröttlig röst för palestiniernas rättigheter och mot de många högerpolitiker och debattörer som vill likställa all kritik mot Israel med antisemitism. 

”Med kompromisslös humanism, konstnärlig integritet och politiskt mod […] konsekvent bekämpat krig, fascism, rasism och förtryck och outtröttligt försvarat den konstnärliga friheten och den internationella solidariteten, också när det inneburit personliga och publika kostnader. Genom sin konst, sitt internationella perspektiv och sitt okuvliga engagemang för fred, rättvisa och människans frigörelse har han visat att den kritiska konsten fortfarande är en levande och fullständigt livsnödvändig kraft”, lyder motiveringen.

– Man känner sig omtumlad och mycket hedrad, säger Dror Feiler till Proletären.

– Inte minst för att man får ett pris uppkallat efter Lenin, som jag skattar högt. För mig är han inte en ikon, utan en människa. En människa som gjorde ett försök att förvandla världen. Ser man på hans gärning i sin historiska kontext så känns det väldigt hedrande.

–  Sen känner jag mig också lite melankolisk och ledsen för att min mamma och pappa, som var kommunister och som inte längre är med oss, inte får vara med om detta. De skulle vara väldigt stolta och glada idag.

Dror Feiler är född i Tel Aviv, tre år efter den israeliska statens grundande. Hans föräldrar, två judiska kommunister, hade samröre med palestinska befrielserörelsen och arbetade med ambulerande vårdcentraler i palestinska byar på Västbanken.

– Min mor var en aktivist fram till 95-årsåldern och kämpade för att förändra världen. Om någon sa till henne: ”Men du har inte lyckats förändra världen” svarade hon ”Förrvisso, men världen har heller inte lyckats ändra mig”. Utvecklingen i världen kommer inte heller att ändra min grund eller mitt sätt att se på saker. 

Feiler är ordförande för fredsorganisationen European Jews for a Just Peace och var en av de drivande personerna bakom Ship to Gaza. 2010 deltog han i en seglats mot Gaza och skadades när fartygen bordades av israelisk militär.

I de senaste årensPalestinademonstrationer har Feiler varit en framträdande röst, inte minst när det gäller att försvara den politiska konstens frihet – som i fallen med de hängda dockorna i Umeå 2025 och den kontroversiella Gaza/Auschwitz-porten i Stockholm tidigare i år.

Leninpriset delas årligen ut av Varbergsprofilen Lasse Diding till konstnärer och författare som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition – något som stämmer väl in på Feiler.

Priset instiftades 2009 och tidigare pristagare är Mattias Gardell, Roy Andersson, Maj Wechselmann, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou, Mikael Wiehe, Mikael Nyberg, Stefan Jarl, Sven Wollter, Göran Therborn, Kajsa Ekis Ekman, Nina Björk, Carl-Göran Ekerwald, Karl Ove Knausgård, Martin Hägglund samt fjolårets pristagare Andreas Malm.

– Tänk att jag är den förste icke-nordiske pristagaren!, konstaterar Dror Feiler glatt.

Leninpriset har i sjutton års tid upprört borgerliga kultur- och ledarskribenter, politiker och förståsigpåare. Samma typer som Dror Feiler oförtröttligt tagit debatten mot i hela sitt liv.

Kommer du hamna i skottgluggen ännu mer nu?

– Ja självklart. De tar varje tillfälle i akt att slå ner på alla kommunister, socialister, vänstermänniskor och Palestinaaktivister. Jag är ganska van vid det och bryr mig egentligen inte så mycket om det som de kanske önskar att jag skulle göra.

Leninpriset är inte bara ett av Sveriges mest omdebatterade kulturpris – det är också ett av de största – med en prissumma på 100.000 kronor. 

I anslutning till Leninpriset delas också ett mindre pris – Robespierrepriset på 25.000 kronor – ut till en yngre förmåga som verkar i samma upproriska anda. Årets Robespierrevinnare har ännu inte tillkännagetts. Fjolårets vinnare var Andi Olluri, som ibland syns i denna tidning.

Lenin- och Robespierrepriserna delas ut på Varbergs Teater lördagen den 7 november 2026 kl. 13.00. .

Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir, som för bara några dagar sedan sade att Israels militär borde ”döda 30-40” palestinier varje natt i Gaza, visade på ett filmklipp i sociala medier under tisdagen upp den plats där Israel håller på att bygga en galge där palestinier ska hängas inför öppen ridå.

– Vi skriver historia. Terrorister förtjänar bara en sak: döden genom hängning, säger Ben-Gvir i filmklippet, och fortsätter:

– Jag lovade att försämra förhållandena för terrorister i fängelserna. Det genomfördes fullt ut. Jag lovade att införa dödsstraff för terrorister. Det är genomfört. Och nu börjar även dödscellerna och en galge ta form.

Anläggningen kommer även att ha visningsbås varifrån israeler kan bevittna avrättningar.

I mars röstade israeliska parlamentet igenom en dödsstraffslag endast för palestinier.

Över 9.300 palestinier, däribland hundratals barn, är fängslade i det israeliska fängelsesystemet. 3.000 av dessa hålls i ”administrativt förvar”, utan vare sig åtal eller rättegång.

Närmare 99 procent av målen mot palestinier i militärdomstolar resulterar i fällande dom.

Det var den 20 juli som Proletären skickade tre frågor till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Efter två påminnelser inkom SOK med ett svar i slutet av förra veckan.

Här är Proletärens frågor, SOK:s svar och våra kommentarer till dem.

Proletärens mejl till SOK: I ett uttalande nyligen tar SOK klart ställning mot ett eventuellt ryskt och belarusiskt deltagande i OS, och konstaterar att ”den svenska och nordiska idrottsrörelsen har hållit en samlad linje att ryska idrottare inte ska få tävla internationellt så länge anfallskriget mot Ukraina pågår”.

Med anledning av detta vill tidningen Proletären gärna ha svar på några frågor.

1. USA för just nu ett blodigt anfallskrig mot Iran. Bombningar av civil infrastruktur som järnvägar, broar, vattenledningar och annat kan enligt internationell lag betraktas som krigsförbrytelser.

Vår fråga: Kommer SOK att kräva att USA stängs ute från framtida olympiska spel?

2. Israel har dödat minst 70 000 människor i Gaza, de flesta kvinnor och barn. I brutala och skoningslösa bombmattor har Israel helt utplånat den idrottsliga strukturen i Gaza och dödat över 1 000 aktiva idrottsmän. På Västbanken bryter Israel mot Fifa:s regelverk genom att låta fotbollsklubbar, från enligt FN illegalt ockuperad mark, spela i den israeliska ligan.

Vår fråga: Kommer SOK att kräva att Israel utesluts ur den idrottsliga gemenskapen?

SOK:s svar: ”Vi följer löpande utvecklingen och har en dialog med våra kollegor inom den svenska och nordiska idrottsrörelsen liksom Internationella Olympiska Kommittén, och inhämtar kunskap från experter på området när så behövs. Men vi vill heller inte använda idrotten och idrottare som politiska redskap, som vi ibland anklagar andra länder för att göra. Eventuella samlade aktioner bör i första hand beslutas på politisk nivå (Sveriges regering, EU, FN). Så svaret just nu är nej.”

Proletärens kommentar: SOK säger sig inte vilja ”använda idrotten och idrottare som politiska redskap” vilket ju är exakt det man gör när det gäller Ryssland. Vilka ”experter” SOK litar till när det gäller USA:s och Israels krig är okänt, men klart är att just de brister i expertisen. SOK, som säger sig söka stöd för eventuella aktioner på bland annat FN-nivå, hade om viljan funnits kunnat hitta experter i FN:s Human Rights Office of the High Commissioner som den 10 augusti 2026 skickade ut den här rapporten om situationen under den israeliska ockupationen:

”FN-experter fördömde idag den kraftiga eskaleringen av attacker mot palestinska civila över det ockuperade palestinska territoriet i juli och registrerade en kraftig försämring av en redan katastrofal situation för mänskliga rättigheter (…) dödssiffran i den härjade enklaven sedan den så kallade vapenvilan uppgår till mer än 1 200. Detta inkluderar kvinnor, barn, äldre personer och andra som hade sökt skydd i tält och områden dit de hade anvisats för sin egen säkerhet”, konstaterar FN-experterna.

Vidare:

”Experterna rapporterade med oro att hela bostadskvarter får evakueringsorder precis innan stridsflygplan förstör dem”, konstaterade expertgruppen som också fördömde ”attacker mot sjukhus och skyddsrum, mordet på poliser och FN-kontrakterad personal (…) samt morden på humanitär personal, som arbetar med att skydda och främja grundläggande mänskliga rättigheter”.

Uttalandet från FN är undertecknat av bland andra Francesca Albanese, särskild rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i det palestinska territorium som ockuperats sedan 1967 och Andrea Bolaños Vargas, särskild rapportör om situationen för försvarare av de mänskliga rättigheterna.

Uttalandet avslutas:

”Folkmordet fortsätter med oförminskad styrka.”

Proletärens mejl till SOK: 

3. Om svaret på de två frågorna härovan är nej, är vår tredje fråga:

Vilken är skillnaden på det folkrättsvidriga anfallskrig Ryssland bedriver i Ukraina och de USA och Israel bedriver i Iran och Gaza?

SOK:s svar: ”Ryssland har varit avstängda av idrottsvärlden för brott mot idrottens egna regelverk. Det är den centrala skillnaden. Ryssland bröt mot idrottens egna regler angående den olympiska freden för tredje gången i och med invasionen av Ukraina i februari 2022. Likaså beslutade Ryssland att några ockuperade områden i Ukraina skulle betraktas som ryska och inkluderas i den ryska idrotten, vilket bidrog till IOK:s beslut.”

Proletärens kommentar: SOK ser inte skogen för alla träd: visst bröt Ryssland den ”olympiska freden”, men vad gör Israel och USA? Är de inte inblandade i aggressiva anfallskrig som bryter freden?

SOK:s skrivning om att Ryssland har ockuperat områden i Ukraina och inkluderat dem i den ryska idrotten och att det är därför IOK bojkottar Ryssland är att noga undvika att se verkligheten, alternativt inte känna till den. Eller ännu värre: att IOK, och därmed SOK, gör skillnad på folk och folk: att palestinska liv är värda mindre än ukrainska.

Den 3 oktober 2024, i ett av många uttalanden i frågan, skrev FN:s experter att det internationella fotbollsförbundet ”Fifa måste respektera internationell lag gällande israeliska fotbollsklubbar.” Bland andra Fernanda Hopenhaym, ordförande i FN:s arbetsgrupp för frågan om mänskliga rättigheter och Ashwini K.P., särskild rapportör om samtida former av rasism och relaterad intolerans, konstaterar att ”minst åtta fotbollsklubbar [har] utvecklats eller identifierats som att de spelar i israeliska koloniala bosättningar på den ockuperade Västbanken. Israeliska klubbar, av vilka många har uppvisat rasism mot det palestinska folket och spelare under årens lopp, är integrerade i det israeliska fotbollsförbundet (Ifa)”.

”En sådan integration och ett sådant uppförande inom Ifa innebär att man erkänner den situation som uppstår till följd av Israels olagliga närvaro på det ockuperade palestinska territoriet som laglig. Detta strider mot internationell rätt, vilket upprepats av Internationella domstolen (International Court of Justice, ICJ) i sitt rådgivande yttrande av den 19 juli 2024.”

FN:s experter och IJC konstaterar att Israels fotbollsförbunds agerande strider mot Genèvekonventionen, att det juridiskt sett utgör en illegal aggressionshandling och att det utgör flera brott enligt Romstadgan.

På vilket vis skiljer sig det mot vad Ryssland sägs göra i Ukraina? SOK blir svaret skyldigt. 

I veckan gick startskottet för att sätta upp valaffischerna. Tävlingsinriktade ungdomsförbundare närmast slogs om de mest attraktiva platserna i flera av våra städer. Kanske borde de tagit det lugnt och gått samman om gemensamma affischer i stället för att konkurrera. Tar man bort partiloggorna på affischerna är det nämligen svårt att veta vilket parti de tillhör.

Plattityderna är legio och i år verkar det mer utslätat än vanligt. ”Dags att ta Sverige på allvar”, säger S. ”Sverige kan mer”, säger C. ”Vi gör Sverige till Sverige igen”, hävdar SD. ”Sverige vinner på grön politik”, menar MP . ”Tro på Sveriges familjer”, hälsar KD.

”Nationalism light”, beskrev DN det som. Vem är mest svensk och vem är mest emot brottslingar?

Åtgärder och framför allt orsaker lyser med sin frånvaro bland de politiska budskapen. Och de avgörande frågorna saknas. 

Ingen valaffisch från riksdagspartierna tar upp Nato, militarismen, upprustningen eller EU. Om dessa viktiga frågor har partierna inget att säga. Helt enkelt för att de är överens. 

I måndagens partiledardebatt kom Nooshi Dadgostar ut som Natovän, ännu en gång. Eftersom vi är med i Nato ska vi fortsätta vara medlemmar, deklarerade hon.

Militarismen och upprustningshesten har präglat hela världen och inte minst Sverige sedan förra valet. Under fyra år har över 800.000 människor fått sätta livet till i konflikter runt om i världen. Det gör den senaste valperioden till en av de mest våldsamma på tre decennier. Men detta verkar ha gått riksdagspartierna förbi.

Den svenska vapenexporten har ökat med närmare 40 procent sedan förra valet och Sverige har deltagit i 15 olika militära insatser och samarbeten utomlands under perioden. Men om detta är det knäpptyst, inte ett ord i valrörelsen om den fråga som har störst och allvarligast betydelse för oss, frågan om krig och fred.

Sedan den svenska neutraliteten och alliansfriheten i en handvändningen kastades överbord strax före förra valet, har hotet mot vårt land blivit allt större. Sverige är idag både ett uppmarschområde och en måltavla på ett sätt som vi aldrig tidigare varit.

Trupper och krigsmaterial från USA får numera finnas på 17 svenska militärbaser utan insyn eller kontroll från svenska myndigheter, genom DCA-avtalet som skrevs under i december 2023. En så omfattande omläggning av svensk säkerhetspolitik borde självklart underställas ett val så svenska folket får säga sitt. 

Vill vi att amerikanska trupper fritt ska få använda baser i Sverige? Denna fråga borde vara en central valfråga. Men avsaknaden av en verklig opposition gör valet till en skådeprocess. 

Militarismen och upprustningen smyger in överallt i samhället. Vi ska gradvis vänja oss vid det nya och taktiken är att tiga ihjäl de som opponerar sig.

Uppslutningen bakom USA och deras militära intressen går allt snabbare. Sedan den 1 augusti är det möjligt för trupper från 36 olika länder att kunna operera i och från Sverige. Det behövs nu endast en inbjudan från regeringen.

Av de 15 militära utlandsinsatserna har sex skett inom ramen för EU och tre inom ramen för Nato. Denna typ av insatser kommer att öka i framtiden. Fler svenska killar och tjejer kommer att bära vapen utomlands. Ja, får Donald Trump som han vill kommer siffran mångdubblas och med tanke på hur lismande de svenska politikerna är inför USA-imperialismen är det fullt möjligt.

För deltagande i dessa krigshetsande sällskap betalar vi i år över 54 miljarder kronor i medlemsavgift till EU och 750 miljoner till Nato.

2026 är det Sverige som riksdagspartierna säger sig värna ett till delar ockuperat land som styrs av makthavare i Bryssel och Washington. Vår självständighet har offrats för krigsprofitens skull. Minns att Socialdemokraterna ändrade uppfattning i Natofrågan två dagar efter de varit med på Jacob Wallenbergs hemliga möte i Finland våren 2022. 

Sedan dess har vapenexporten skjutit i höjden. De senaste fyra åren har svenska företag exporterat vapen till ett värde av 100 miljarder kronor. 2025 exporterades krigsmateriel till 61 länder till ett värde av 28 miljarder kronor. Mest säljer Wallenbergs företag där Saab AB och Saab Dynamics AB fyllt sina orderböcker för år framåt och där börsvärdet stigit med upp 400 procent.

Det svenska stödet till Ukraina är en stigande utgiftspost i budgeten. Hittills har Ukraina fått svenskt militärt stöd till ett värde av 128 miljarder kronor. Det är tre miljarder mer än vad staten betalade i generella statsbidrag till kommunerna förra året. 

Det betalades ut totalt 116 miljarder kronor i statsbidrag till regionerna förra året. Tänk på detta när du läser om budgetunderskott, försämringar eller nedskärningar i skolan, vården eller omsorgen. 

Till välfärden finns det inga pengar men till upprustning och militarism finns hur mycket som helst. Bara en bråkdel av alla de pengar som skänks för att förlänga kriget och lidandet i Ukraina hade kunnat täcka hålen i offentlig verksamhet och kunnat bibehålla kvalitén i välfärden.

Så när du går runt bland riksdagspartiernas nationalistiska valparoller och besöker valstugor bör du fråga politikerna varför så mycket av våra skattepengar går till krig och upprustning, och så lite till den alltmer havererande välfärden. De är oss svaret skyldiga!

Att en så avgörande fråga för hela vår planets existens som klimatfrågan knappt ens diskuteras i årets valrörelse är skrämmande. Inte minst med tanke på att koldioxidutsläppen nådde nya rekordnivåer förra året.

Så länge kapitalismen råder kommer den gröna energin inte ersätta den fossila. Sol, vind och vatten tränger inte undan kol och olja. Istället läggs den ovanpå i ett system som hungrar efter mer energi, i jakt på mer tillväxt och mer profit.

Det som saknas är inte kunskap om hur klimatet kommer att förändras eller vad som behövs för att hindra klimatkatastrofen – utsläppen av växthusgaser måste minska! Men det nuvarande systemet klarar inte av det.

Därför måste en klimatpolitik värd namnet utmana kapitalismen. Det är också därför våra systemförvaltande politiker inte talar om klimatet.

Dessbättre finns de som vill sätta klimatet på agendan. Ett stort antal organisationer har kallat till klimatmarsch i Stockholm nu på söndag för att få upp frågan på dagordningen.

Ett bra första steg! Nu gäller det att visa att en grön klimatpolitik måste vara röd för att få effekt.

Aftonbladets Andreas Cervenka har åkt tunnelbana i Stockholm och skriver om att det räcker med att åka en station för att möta två helt olika världar. Klassklyftorna är stora, ojämlikheten brutal. De i botten av klasspyramiden har inte alls samma förutsättningar till ett gott liv som de högre upp.

Det är inget unikt för Stockholm. Man hade kunnat göra samma resa men med andra färdmedel i alla Sveriges större städer och resultatet hade varit detsamma. Det är heller ingen nyhet, vilket Cervenka själv påpekar genom att referera till en artikel i Aftonbladet tio år tidigare där samma resa gjordes.

Däremot har det blivit värre. Jämfört med för tio år sedan har klassklyftorna ökat.

Det är inte bara de senaste tio åren som ojämlikheten blivit större. Det har varit medveten politik sedan decennier tillbaka. Oavsett vilket block som haft riksdagsmajoritet eller vilket parti som innehaft statsministerposten.

Ändå talar plötsligt alla om välfärd och minskade klyftor, nu i valtider. Den 14 augusti presenterade Magdalena Andersson Socialdemokraternas stora vallöfte: statsbidragen till kommuner och regioner ska räknas upp i takt med inflationen. Den största principiella förändringen av välfärdens finansiering på 30 år, enligt henne själv.

Vänsterpartiet går till val på en miljardärsskatt och Nooshi Dadgostar formulerar det slagkraftigt när hon säger att den som står i kassan på Hemköp inte ska betala mer i skatt än den som äger Hemköp.

Magdalena Anderssons indexering av statsbidragen kommer inte att rädda välfärden. Den håller i bästa fall den nuvarande nivån stilla och den nuvarande nivån är resultatet av just de decennier av nedskärningar som Cervenka också ser konsekvenserna av på sin tunnelbanefärd.Den hand Andersson sträcker ut för att få igenom förslaget sträcks dessutom inte ut åt vänster, utan till Ebba Busch och Kristdemokraterna.

Miljardärsskatten då? Att beskatta miljardärer hårdare är helt rätt, ett krav som såklart delas av Kommunisterna. Ett litet steg i rätt riktning för att råda bot på ojämlikheten.

Frågan är bara vad pengarna ska användas till. När Dadgostar i Sveriges Radio fick frågan om hur den militära upprustningen ska finansieras blev svaret just miljardärsskatten.Pengarna är alltså inte tänkta att bli fler händer i äldreomsorgen, åtminstone inte i första hand. Men ekvationen går inte ihop när militärutgifterna ska upp till fem procent av Sveriges BNP. Oavsett vad Nooshi Dadgostar säger.Statsbidragen till kommunerna kommer att minska i takt med att statens utgifter för militär och vapen ökar. Samtidigt kommer skolor, vårdcentraler och äldreboenden i hela landet att sättas på svältkur ute i kommuner och regioner.Så länge vapen och krig prioriteras framför välfärd, vilket alla riksdagspartier skriver under på, spelar det mindre roll hur statsbidragen indexeras eller vem som beskattas. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lovar att förvalta samma system och fortsätta samma politik som tidigare, fast möjligen lite mjukare.

Kommunistiska Partiet ställer upp i valet med löftet att aldrig medverka till ett enda nedskärningsbeslut. Pengarna måste gå till välfärden före skattesänkningar och militären.

Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.

”Får jag inte dansa, vill jag inte vara med i er revolution”, eller vad det nu var den gamla anarkisten Emma Goldman ska ha sagt. Hursomhelst så är det ord som klimataktivist- och technomusik-kollektivet Planéte Boum Boum tagit fasta på.

Fransmän är redan världsbäst på att göra fest av strejker och protester. Planéte Boum Boum har bara tagit det ett steg längre. 

– Vi har inte uppfunnit något nytt egentligen, utan spinner vidare på en långvarig tradition, men vi började experimentera med hur man kan göra technobeats till demonstrationsparoller, ”coolifiera” det för att locka folk, berättar Planéte Boum Boums frontfigur Marie Cohuet för Proletären.

Det har lyckats. I de stora demonstrationerna mot den avskydda pensionsreformen i landet 2023 var ”klimatblocket” bland de festligaste inslagen. 

Klippen på demonstranterna, bland annat Planéte Boum Boums Mathilde Caillard, som rejv-dansade till pumpande technoparoller blev virala:

Retraite, climate – même combat! / Pas de retraitées, sur une planète brûlé! (Pensioner, klimat – samma kamp! Inga pensionärer på en bränd planet!) och Taxer les riches! Taxer les riches! (Beskatta de rika!).

Förra sommaren släppte Planéte Boum Boum kanondängan Ça crame! (Det brinner), en svidande kritik mot det ekonomiska system som utarmar planeten – och snart gör att den står i lågor:

Jobba mer / för att konsumera mer / för att exploatera mer / för att förorena mer / för att kämpa mer / för att jobba mer/ för att jobba mer, för att jobba…

Stopp!

Ja, visst är det kul att arbeta när det är femtio grader varmt / Jag höll på att kvävas på jobbet

Allt för BNP:s skull / För att bränna ner allt / För att fylla fickorna på en bekväm elit / Det är vårt mål

– Det största hotet mot vårt klimat är kapitalismen. Grunden till våra samhällen. Att bara roffa åt sig resurser utan hänsyn till människoliv eller miljö, säger Marie Cohuet.

Ur ett klimatperspektiv var förra sommaren fruktansvärd i Frankrike. Men årets värmeböljor var ännu värre – med temperaturer en bra bit över 40-strecket och skogsbränder som tvingat tusentals på flykt.

– Man skulle kunna tro att alla blev varse om hur ”brännande” klimatfrågan är, men de konservativa och ytterhögersfären vill marginalisera ämnet, eller bara vagga in oss i ett lugn om att vetenskapen kommer att lösa allt. 

– Det finns en strategi från maktens håll om att söndra och distrahera folket från frågan, eller på andra sätt hitta anledningar att inte agera. Men klimatet gör sig påmint i folks liv – det var över 200 000 personer som evakuerades [till följd av skogsbränderna], många är oroliga över att inte kunna flytta tillbaka. Det påverkar folks uppehälle, många bönder och så vidare. Jag vet inte om det här kommer trigga något hos folk men det är vår uppgift som aktivister att få folk som tidigare varit bortkopplade från frågan att inse att den påverkar allas liv.

Men man kommer ingenvart med bara dystra budskap, menar Marie Cohuet. Snart släpper kollektivet en ny låt som handlar om att det faktiskt går att få till förändringar, om folk sluter sig samman.

– Den handlar om forna tiders segrar. Däribland socialförsäkringssystemet, som arbetare kämpade till sig efter andra världskriget. Det var ett stort skifte från ett helt och hållet kapitalistiskt system. Det var faktiskt en ”massive win” som man-kan peka på för folk som säger att vissa mål är orealistiska eller utopiska.