Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt

DESCRIPTION:
TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande.
– Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson.

CONTENT:
Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under senvåren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den…
Läs hela artikeln på journalisten.se

TITLE:
Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt

DESCRIPTION:
TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande.
– Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson.
Uppdaterad.

CONTENT:
Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under våren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den…
Läs hela artikeln på journalisten.se

Versions

1. 2026-06-23 13:43:34

   Discovered: 2026-06-23 14:57:24 Hash: a03658b371f184c96a9f4ab7d97c2ed3c8925452
   Title:

   Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt
   Description:

   TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande.
   – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson.
   Uppdaterad.
   Content

   Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under våren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den…
   Läs hela artikeln på journalisten.se
2. 2026-06-23 10:38:34

   Discovered: 2026-06-23 10:39:24 Hash: 58134c6ba4101d17d7fba0fa24a86f6d3e2dbb78
   Title:

   Tre sägs upp på TT – 10 lämnar frivilligt
   Description:

   TT Nyhetsbyråns sparpaket är färdigförhandlat. Tre journalister sägs upp och tio lämnar med avgångserbjudande.
   – Vi är djupt oroliga över hur det kommer att bli, säger klubbordförande Marcus Alexandersson.
   Content

   Nu står det klart hur många som lämnar TT Nyhetsbyrån i det sparpaket som förhandlats under senvåren. Tre journalister sägs upp: en reporter i vardera Göteborg och Malmö, och den…
   Läs hela artikeln på journalisten.se

Changes

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

Versions

1. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:59:20 Hash: 81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
   Title:

   ”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
2. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:32:23 Hash: cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
   Title:

   ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
3. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:27:24 Hash: ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5
   Title:

   ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

Changes

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

Versions

1. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:59:20 Hash: 81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
   Title:

   ”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
2. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:32:23 Hash: cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
   Title:

   ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
3. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:27:24 Hash: ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5
   Title:

   ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

Changes

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

TITLE:
”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”

DESCRIPTION:
Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning. 
– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon

CONTENT:
År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.

Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.

– När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.

Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.

I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.

I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.

Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.

Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.

– Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.

Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.

– Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.

För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv

Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.

– När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.

Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.

När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.

– Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.

På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.

På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.

Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.

Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.

– Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.

Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.

– Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.

Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.

– Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.

Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.

– Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.

Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.

Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.

– Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.

Vad drömde du om under åren i fängelse?

– Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.

Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.

Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.

– Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

Versions

1. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:59:20 Hash: 81b5e7d1027b4d4d855e2ad66faf951a93377762
   Title:

   ”Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon.
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
2. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:32:23 Hash: cbd70c81d951acc9d776e5410830e5c36e1e0add
   Title:

   ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.
3. 2026-06-23 10:26:07

   Discovered: 2026-06-23 10:27:24 Hash: ff518402991b43989cb7a91104b2ef127db747a5
   Title:

   ”När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet”
   Description:

   Den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva satt fyra år i fängelse för sin journalistik. Hennes man, journalisten Ihar Iljasj, kampanjade hela tiden för hennes frigivning.
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen, säger hon
   Content

   År 2020 greps den belarusiska journalisten Katsjarina Andrejeva tillsammans med sin kollega Darja Tjultsova under en direktsändning för den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat från det som kom att kallas Förändringarnas torg i Minsk. Platsen, den innergård där aktivisten Raman Bandarenka misshandlades svårt och senare avled, hade blivit en symbol för protesterna efter presidentvalet i Belarus 2020.
   
   Domstolen ansåg att journalisterna hade medverkat till att organisera protesterna och dömde dem till två år fängelse.
   
   – När jag gjorde reportaget visste jag att jag riskerade min frihet. Det enda jag ångrar är att min familj har fått gå igenom så mycket. Jag har däremot aldrig ångrat mitt arbete som journalist, säger Katsjarina Andrejeva.
   
   Kort därefter väcktes ett nytt åtal mot henne och i juli 2022 dömdes hon för högförräderi till ytterligare åtta år och tre månaders fängelse.
   
   I februari 2025 frigavs Katsjarina Andrejeva tillsammans med flera andra politiska fångar efter över fyra år bakom galler. Frigivningen skedde efter förhandlingar mellan Belarus och USA, som bland annat ledde till att vissa sanktioner mot landet lättades. Efter frigivningen fördes journalisterna till Litauen och lever i dag i Polen i en påtvingad exil.
   
   I fängelset var kontakten med omvärlden starkt begränsad. Katsjarina tilläts bara ta emot brev från sina närmaste familjemedlemmar, och alla telefonsamtal hem övervakades. De fick inte vara längre än fyra minuter och avbröts om hon klagade på förhållandena i fängelset.
   
   Det som hände utanför murarna nådde henne endast genom enstaka besök och brev från familjen. I övrigt kom nästan all information från statligt kontrollerade medier.
   
   Politiska fångar tvingades att se statliga propagandaprogram på tv två till tre timmar om dagen. Ett av programmen hette till och med ”Propaganda”, och där framställdes oberoende journalister som ett hot mot staten.
   
   – Ovanför tv:n satt en kamera. Personalen kunde se hur vi reagerade på nyheterna och om vi tittade tillräckligt uppmärksamt. Det var inte tillåtet att lämna rummet. Den som gjorde det riskerade att nekas paket och besök från anhöriga eller att hamna i isoleringscell.
   
   Även genom propagandan gick det att få en viss uppfattning om vad som hände i omvärlden. Efter tv-programmen försökte de politiska fångarna diskutera nyheterna i smyg.
   
   – Vi övervakades hela tiden, både genom kameror och genom intagna som samarbetade med administrationen. Därför fick vi ofta viska när vi pratade med varandra.
   
   Politiska fångar i Belarus utsätts ofta för misshandel och tortyr, men Katsjarina säger att hon själv inte utsattes för något fysiskt våld. I hennes fall handlade förtrycket framför allt om psykisk press, isolering och att hållas åtskild från familjen.
   
   – När jag fyllde 30 år fick jag inte ett enda brev på nästan en månad. Man ville få mig att tro att alla hade glömt mig – även min familj.
   
   Hon fick träffa sin man, journalisten Ihar Iljasj, under ett längre besök 2021. Sedan nekades hon vid upprepade tillfällen besök efter disciplinära beslut från fängelseledningen. Först 2023 fick de träffas igen. Ett år senare greps Ihar Iljasj, och kontakten mellan dem bröts i stort sett helt.
   
   När Katsjarina talar om åren i fängelse gör hon det med stor återhållsamhet och utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon fortfarande behöver tid för att bearbeta det hon har varit med om under åren i fångenskap.
   
   – Allt är strikt reglerat där. Måltiderna sker under tidspress. Man går in i matsalen fem i taget och har tio till femton minuter på sig att äta. Man får duscha en gång i veckan. För det avsätts totalt femton minuter – man ska hinna klä av sig, duscha, klä på sig igen och ställa upp sig i led. Alla hygienrutiner måste alltså klaras av på femton minuter i veckan.
   
   På syfabriken sydde Katsjarina uniformer åt säkerhetsstyrkorna. För det arbetet fick hon omkring 40 belarusiska rubel i månaden, motsvarande 12–13 euro. Efter den ordinarie arbetsdagen på åtta timmar väntade ofta ytterligare arbetsuppgifter. På vintern kunde fångarna till exempel tvingas fylla säckar med snö och bära bort dem från anstaltens område. Säckarna vägde mellan 20 och 50 kilo.
   
   På hennes avdelning fanns omkring hundra intagna. De flesta avtjänade straff för vanliga brott och hade ingen koppling till den politiska oppositionen. För många var Katsjarina bara ännu en medfånge.
   
   Katsjarina Andrejeva under en prisutdelning i Polen. Hon har tilldelats flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa.
   
   Samtidigt fanns det kvinnor som kände igen henne och tackade henne för hennes reportage. Andra visade sympati och stöd därför att de själva ansåg sig ha dömts alltför hårt och hade egna erfarenheter av rättssystemets godtycke.
   
   – Men efter sådana samtal blev de ofta omplacerade. Om någon vanlig intagen försökte visa sympati för en politisk fånge – även bara genom några vänliga ord – försökte administrationen flytta personen därifrån.
   
   Samtidigt fanns det intagna som samarbetade med fängelseledningen och på dess uppdrag utsatte Katsjarina för hån, trakasserier och psykisk press. Förbjudna föremål kunde plötsligt dyka upp i hennes säng, exempelvis en sax. Kort därefter genomfördes en kontroll där föremålen snabbt hittades. Konsekvensen kunde bli flera veckor i isoleringscell.
   
   – Det skapade en ständig psykisk press. För att orka med alla dessa år drog jag mig tillbaka in i mig själv. Man måste vara där fysiskt, men låta tankarna befinna sig någon annanstans.
   
   Katsjarina Andrejevas make, journalisten Ihar Iljasj, greps i oktober 2024. I februari 2025 dömdes han till nio års fängelse för bland annat “medverkan till extremistisk verksamhet” och “misskreditering av Belarus”. Anklagelserna byggde på kommentarer och intervjuer som han hade gett till oberoende medier. Människorättsorganisationer har beskrivit honom som politisk fånge och kopplat åtalet till hans journalistiska arbete och kampanj för sin hustrus frigivning.
   
   – Jag tror att det till stor del är tack vare honom som mitt namn och mitt fall fanns på dagordningen när förhandlingarna med USA inleddes.
   
   Inför frigivningen kom personalen helt enkelt och sa åt de politiska fångarna att packa sina saker. Därefter följde ett snabbt utvisande ur Belarus. Katsjarina fick heller inte själv välja om hon ville stanna eller lämna landet.
   
   – Några månader före frigivningen fick jag frågan om jag ville stanna i landet. Jag svarade att jag ville vara med min familj, framför allt med min man. Jag ser det som ännu ett övergrepp från statens sida – en påtvingad deportation.
   
   Katsjarina har belönats med flera europeiska journalistpriser, bland annat Free Media Awards och Prix Europa. Men efter frigivningen oroade hon sig för hur hon skulle kunna återvända till journalistiken efter åren i fängelse.
   
   Redan på bussen som förde henne ut ur Belarus började hon planera sin första intervju. Det blev ett samtal med människorättsaktivisten Anastasia Lojka, en av de politiska fångar som frigavs tillsammans med henne. Intervjun publicerades drygt en månad senare på den oberoende belarusiska tv-kanalen Belsat, där Katsjarina arbetade före gripandet.
   
   – Journalistiken är en del av min identitet. Jag skulle aldrig kunna ge upp det här yrket, oavsett hur många år jag hade suttit i fängelse.
   
   Vad drömde du om under åren i fängelse?
   
   – Jag föreställde mig alltid att jag och min man skulle bli fria samma dag. Jag drömde om att få krama honom och möta friheten tillsammans med honom. I stället krossades den drömmen.
   
   Hennes make, journalisten Ihar Iljasj, sitter fortfarande kvar i straffkolonin.
   
   Katsjarina säger att det nu är hennes tur att tala med journalister och politiker och berätta om honom, i hopp om att även han förr eller senare ska komma med på listorna över fångutväxlingar. Samtidigt undviker hon att gå in på detaljer om hans fängelsevillkor av rädsla för att det kan skada honom. Hon säger endast att han hålls under betydligt sämre förhållanden än hon gjorde och att han är helt isolerad.
   
   – Samtidigt drömde jag om något mycket enkelt: lugn, tystnad och friheten att kunna gå vart jag vill. Att inte längre vara omgiven av stängsel och taggtråd. Att kunna gå vart jag vill är kanske det bästa med friheten. Men det gör fortfarande ont att jag och min man inte fick ta de första stegen i frihet tillsammans.

Changes

TITLE:
Sparpaket på Journalisten – en journalist sägs upp

DESCRIPTION:
Journalistens redaktion krymper som en följd av att intäkterna från Journalistförbundet minskar. Klubben är kritisk till att förbundets egen tidning gör undantag från turordningsreglerna.

CONTENT:
Journalisten tappar sin mest seniora medarbetare, som jobbat på tidningen i 26 år. Det står klart efter den senaste nedskärningen som tidningen tvingats göra för att anpassa redaktionen till krympande…
Läs hela artikeln på journalisten.se

TITLE:
Sparpaket på Journalisten – en journalist sägs upp

DESCRIPTION:
Journalistens redaktion krymper som en följd av att intäkterna från Journalistförbundet minskar. Klubben är kritisk till att förbundets egen tidning gör undantag från turordningsreglerna.

CONTENT:
Journalisten tappar sin mest seniora medarbetare, som jobbat på tidningen i 26 år. Det står klart efter den senaste nedskärningen som tidningen tvingats göra för att anpassa redaktionen till krympande resurser.

– Det är en stor förlust för tidningen och det är väldigt tråkigt för den som drabbas, säger chefredaktör och vd Axel Andén.

Den lokala fackklubben är kritisk till att arbetsgivaren valde att använda möjligheten att göra tre undantag från las.

– Alltså det här är Journalistförbundet. Det är ett fackförbund som i en uppsägning vänder upp och ner på las-listan, och säger upp en person som varit anställd i 26 år. Stämningen har varit förtvivlad, säger klubbordförande Johannes Nesser.

Jens Krey, ombudsman på Journalistförbundet, företrädde journalisterna i förhandlingarna eftersom klubbordföranden var jävig.

– Jag har haft möten med medlemmarna för att hämta in deras synpunkter och har fört fram dem till arbetsgivaren. I första hand ville de hitta andra intäkter och alternativa sätt att minska kostnader. Och om det inte gick var klubbens förslag att uppsägningar skulle ske enligt turordningen, säger han.

Förhandlingarna slutade i oenighet. Axel Andén försvarar sitt beslut med att han sett till tidningens bästa:

– Jag har att förhålla mig till lagar och kollektivavtalet. Och det har jag gjort. Sedan handlar det om att se till verksamheten och vilken organisation som jag tror är bäst lämpad att klara det här uppdraget framåt.

I den nya organisationen försvinner tjänsten som redaktionschef/layoutansvarig. Layouten av Journalisten kommer till stor del att göras externt.

Klubben är kritisk till att du gjorde ett undantag från turordningen. Hur tänker du kring det?

– Det är speciellt när vi är en så liten organisation och går igenom en sådan här process. Jag lyssnar såklart på medarbetarna, men i slutändan är det jag som vd som måste fatta det avgörande beslutet, säger Axel Andén.

Ulrika Hyllert är ordförande för Journalistförbundet, men även för tidningen Journalistens styrelse. Så här svarar hon på klubbens kritik:

– Det här är ju vd Axel Andéns uppdrag att genomföra på uppdrag av bolagsstyrelsen i tidningen. Både i den rollen och som förbundsordförande har jag fullt förtroende för de beslut Axel har fattat utifrån den situation som tidningen är i, och att han har gjort det som är bäst för verksamheten i den här väldigt beklagliga situationen, säger hon.

Journalisten har tvingats banta väsentligt de senaste åren. För drygt två år sedan tappade bolaget det externa uppdraget att göra Finansliv när Finansförbundet lade ned tidningen, och har inte lyckats ersätta det med något nytt uppdrag. Journalistens finansiering minskar också från Journalistförbundet, som hanterar en krympande medlemsbas.

Redaktionen har de senaste 15 åren minskat från 9 medarbetare till att i dag bestå av en chefredaktör, två reportrar och en fotograf, som för närvarande är föräldraledig utan vikarie. Utgivningen av papperstidningen har sedan 2020 minskat från 15 till sex nummer per år.

– Det måste bli stopp för de här nedskärningarna. Man behöver lite långsiktighet som tidning och redaktion, säger Johannes Nesser.

Chefredaktör Axel Andén känner sig ”hyggligt trygg” med att det inte kommer att bli fler nedskärningar under överskådlig framtid. Han har lagt en budget till 2029 och i den har han också tagit höjd för att intäkterna från förbundet fortsätter att minska.

Det blir färre utgåvor av Journalisten, kommer papperstidningen att överleva?

– Ja, men jag kan inte säga att det kommer att vara exakt sex nummer. Det kommer att vara papperstidning, podd och sajt i ungefär den här omfattningen som det är idag. Men jag vill inte stå och lova att det inte skulle kunna bli fem nummer per år under den här femårsperioden.

Enligt Journalistförbundets stadgar ska förbundet ge ut en tidning, och trots alla nedskärningar menar förbundsordförande Ulrika Hyllert att tidningen är prioriterad.

– Och om man jämför med andra fackförbund så lägger vi, utifrån hur många medlemmar vi har, en väldigt hög andel av våra resurser på att ha en medlemstidning.

Fotnot: Rakel Lennartsson är frilansjournalist.

Versions

1. 2026-06-22 15:14:59

   Discovered: 2026-06-22 15:15:26 Hash: 64054cb0f33f40665a9fb15eeed9f17523d2b380
   Title:

   Sparpaket på Journalisten – en journalist sägs upp
   Description:

   Journalistens redaktion krymper som en följd av att intäkterna från Journalistförbundet minskar. Klubben är kritisk till att förbundets egen tidning gör undantag från turordningsreglerna.
   Content

   Journalisten tappar sin mest seniora medarbetare, som jobbat på tidningen i 26 år. Det står klart efter den senaste nedskärningen som tidningen tvingats göra för att anpassa redaktionen till krympande resurser.
   
   – Det är en stor förlust för tidningen och det är väldigt tråkigt för den som drabbas, säger chefredaktör och vd Axel Andén.
   
   Den lokala fackklubben är kritisk till att arbetsgivaren valde att använda möjligheten att göra tre undantag från las.
   
   – Alltså det här är Journalistförbundet. Det är ett fackförbund som i en uppsägning vänder upp och ner på las-listan, och säger upp en person som varit anställd i 26 år. Stämningen har varit förtvivlad, säger klubbordförande Johannes Nesser.
   
   Jens Krey, ombudsman på Journalistförbundet, företrädde journalisterna i förhandlingarna eftersom klubbordföranden var jävig.
   
   – Jag har haft möten med medlemmarna för att hämta in deras synpunkter och har fört fram dem till arbetsgivaren. I första hand ville de hitta andra intäkter och alternativa sätt att minska kostnader. Och om det inte gick var klubbens förslag att uppsägningar skulle ske enligt turordningen, säger han.
   
   Förhandlingarna slutade i oenighet. Axel Andén försvarar sitt beslut med att han sett till tidningens bästa:
   
   – Jag har att förhålla mig till lagar och kollektivavtalet. Och det har jag gjort. Sedan handlar det om att se till verksamheten och vilken organisation som jag tror är bäst lämpad att klara det här uppdraget framåt.
   
   I den nya organisationen försvinner tjänsten som redaktionschef/layoutansvarig. Layouten av Journalisten kommer till stor del att göras externt.
   
   Klubben är kritisk till att du gjorde ett undantag från turordningen. Hur tänker du kring det?
   
   – Det är speciellt när vi är en så liten organisation och går igenom en sådan här process. Jag lyssnar såklart på medarbetarna, men i slutändan är det jag som vd som måste fatta det avgörande beslutet, säger Axel Andén.
   
   Ulrika Hyllert är ordförande för Journalistförbundet, men även för tidningen Journalistens styrelse. Så här svarar hon på klubbens kritik:
   
   – Det här är ju vd Axel Andéns uppdrag att genomföra på uppdrag av bolagsstyrelsen i tidningen. Både i den rollen och som förbundsordförande har jag fullt förtroende för de beslut Axel har fattat utifrån den situation som tidningen är i, och att han har gjort det som är bäst för verksamheten i den här väldigt beklagliga situationen, säger hon.
   
   Journalisten har tvingats banta väsentligt de senaste åren. För drygt två år sedan tappade bolaget det externa uppdraget att göra Finansliv när Finansförbundet lade ned tidningen, och har inte lyckats ersätta det med något nytt uppdrag. Journalistens finansiering minskar också från Journalistförbundet, som hanterar en krympande medlemsbas.
   
   Redaktionen har de senaste 15 åren minskat från 9 medarbetare till att i dag bestå av en chefredaktör, två reportrar och en fotograf, som för närvarande är föräldraledig utan vikarie. Utgivningen av papperstidningen har sedan 2020 minskat från 15 till sex nummer per år.
   
   – Det måste bli stopp för de här nedskärningarna. Man behöver lite långsiktighet som tidning och redaktion, säger Johannes Nesser.
   
   Chefredaktör Axel Andén känner sig ”hyggligt trygg” med att det inte kommer att bli fler nedskärningar under överskådlig framtid. Han har lagt en budget till 2029 och i den har han också tagit höjd för att intäkterna från förbundet fortsätter att minska.
   
   Det blir färre utgåvor av Journalisten, kommer papperstidningen att överleva?
   
   – Ja, men jag kan inte säga att det kommer att vara exakt sex nummer. Det kommer att vara papperstidning, podd och sajt i ungefär den här omfattningen som det är idag. Men jag vill inte stå och lova att det inte skulle kunna bli fem nummer per år under den här femårsperioden.
   
   Enligt Journalistförbundets stadgar ska förbundet ge ut en tidning, och trots alla nedskärningar menar förbundsordförande Ulrika Hyllert att tidningen är prioriterad.
   
   – Och om man jämför med andra fackförbund så lägger vi, utifrån hur många medlemmar vi har, en väldigt hög andel av våra resurser på att ha en medlemstidning.
   
   Fotnot: Rakel Lennartsson är frilansjournalist.
2. 2026-06-22 12:54:59

   Discovered: 2026-06-22 15:49:24 Hash: 1cf11b6f65b4fa8dd1df884c0f2b409a7488a360
   Title:

   Sparpaket på Journalisten – en journalist sägs upp
   Description:

   Journalistens redaktion krymper som en följd av att intäkterna från Journalistförbundet minskar. Klubben är kritisk till att förbundets egen tidning gör undantag från turordningsreglerna.
   Content

   Journalisten tappar sin mest seniora medarbetare, som jobbat på tidningen i 26 år. Det står klart efter den senaste nedskärningen som tidningen tvingats göra för att anpassa redaktionen till krympande…
   Läs hela artikeln på journalisten.se

Changes

TITLE:
Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet

DESCRIPTION:
Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs uppdrag som chefredaktör för Fastighetsfolket.
– Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
Journalistklubben ser uppsägningen som ett ”direkt angrepp” på hela LO Mediehus oberoende.
UPPDATERAD

CONTENT:
I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick…
Läs hela artikeln på journalisten.se

TITLE:
Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet

DESCRIPTION:
Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs anställning som chefredaktör för Fastighetsfolket.
– Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
Journalistklubben ser uppsägningen som ett direkt angrepp på hela LO Mediehus journalistik.

CONTENT:
I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick veta att förbundet avslutar hennes anställning som chefredaktör och utgivare för tidningen Fastighetsfolket, med omedelbar verkan.

– Jag fick veta att det inte längre fanns ett förtroende, säger Helena Forsberg.

Fastighetsfolket gjorde förra året en stor granskning av den egna ägaren – något Helena Forsberg berättade för en intresserad publik på Fackförbundspressens dag så sent som för tre veckor sedan.

– Helt klart är vår granskning en av orsakerna. Ordföranden säger att vi inte agerar som medlemstidning, utan som Uppdrag granskning.

Ordföranden har också tagit upp synpunkter på tidningens rapportering, ner till hur nyheter vinklas, uppger hon.

– Alla exempel är publicistiska beslut som jag står helt förankrad i utifrån min journalistiska kompass. Förbundet vill ha en annan slags tidning, närmare knuten till förbundet. De vill att vi ska skriva om vissa saker på ett visst sätt – och det är inte journalistik. Vi är medlemmarnas tidning, men ordföranden vill att vi ska vara deras organ.

Kan du ge något konkret exempel?

– Till exempel fick vi tips av förbundets kommunikatör om att intervjua Fastighets valgeneral. Det gjorde vi inte, och det tog ordförande upp i mötet med mig. I stället gjorde vi journalistik om de frågor som är viktiga för förbundet i valet, som karensavdraget, säger hon.

– Förbundet säger att de vill ha en oberoende journalistisk tidning, men deras agerande stärker inte det.

Journalisten har sökt Fastighets ordförande Nicklas Nilsson. Benjamin Schunnesson, pressansvarig på Fastighetsanställdas Förbund svarar per mejl.

Förbundet menar att det är ”helt felaktigt” att beslutet skulle vara en bestraffning för granskningen som gjordes våren 2025:

”Det har ju stärkt förbundet. Orsaken till att vi justerar rollerna på Fastighetsfolket är just för att förbundet under en längre tid upplevt att chefredaktören har ett bristande intresse för verksamheten, vilket är en förutsättning för att leda vårt medlemsorgan. Som chefredaktör på Fastighetsfolket har man parallella roller – att granska förbundet när behovet finns, men också att kunna skildra och berätta om förbundets ordinarie verksamhet. Till exempel genom enkla ”Hallå där”-artiklar vid nya centrala satsningar, genom att intervjua ledningspersoner som väljs på kongresser, genom att hålla sig ajour med större rörelser inom förbundet. Detta är ett absolut grundkrav för att organet ska fylla sin funktion”, skriver Benjamin Schunnesson.

Vilken slags tidning vill ni ha?

”Förbundet varken kan eller vill styra någon. Därför hänger så mycket på att styrelsen känner ett förtroende för chefredaktören. I det här fallet har förbundet försökt påtala det här under en längre tid och trots fysiska möten mellan ägare, chefredaktör och VD och trots tydliga önskemål om att bygga ett närmre förtroende har vi inte sett någon förändring. Fastighetsfolket kommer naturligtvis att behålla sitt oberoende och publiceras som vanligt under LO Mediehus. En oberoende medlemspublikation är och fortsätter vara vitalt för förbundet.”

Journalistklubben på LO Mediehus är ”chockade” över Fastighets beslut, enligt ordföranden Mattias Dahlgren.

– Oenigheten handlar i grunden om att förbundsledningen velat detaljstyra tidningens innehåll och använda redaktionen som ett kommunikationsorgan för förbundskontoret. Men Fastighetsfolket är till för Fastighets medlemmar i första hand, inte för förbundskontoret eller enskilda ledare som vill slippa obekväm journalistik, säger klubben i ett uttalande till Journalisten.

Klubben betonar att Helena Forsberg är en ”stark och uppskattad publicist som konsekvent har stått upp för idén att ett fackförbund måste tåla att granskas av sin egen tidning”, och en uppskattad chef i LO Mediehus.

– Att komma med ett sådant här besked när vi dessutom står utan ordinarie vd och precis innan semestern är uppseendeväckande. Det är ett agerande som vi i vanliga fall bara förväntar oss av de mest oseriösa aktörerna på arbetsmarknaden.

Journalistklubben förväntar sig att de övriga ägarförbunden inom LO Mediehus tar avstånd från Fastighets agerande och lyfter vikten av oberoende journalistiska medlemstidningar.

– Det som nu sker är därför inte en isolerad intern fråga för Fastighets – det är ett direkt angrepp på hela det gemensamma mediehusets oberoende och trovärdighet, säger klubben i uttalandet.

SVT:s programdirektör Michael Österlund presenterades idag som nästa vd för LO Mediehus, han tillträder 1 november. Michael Österlund säger till Journalisten att han under rekryteringsprocessen varit noga med att ställa frågor om LO Mediehus ägarbild och hur den påverkar det redaktionella oberoendet.

– Man har försäkrat mig om att de redaktionella processerna i mediehuset är oberoende av ägarna, att normala journalistiska principer och fristående gäller. Man kan också se att det har gjorts granskningar åt alla håll genom åren, säger han.

Hur reagerar du utifrån det på att en chefredaktör tvingas lämna på dagen?

– Det förvånar mig.

LO Mediehus ledningsgrupp skriver i ett uttalande att beskedet från Fastighets är ”olyckligt”.

”Vi hade önskat att vår kommande vd fått möjlighet till dialog med förbundet innan beslutet. Helena Forsberg är en mycket kompetent redaktör och redaktionen har det senaste året granskat förbundets kris. Det är en journalistik mediehuset står bakom”, skriver Linda Flood, chef för publik och publicering, Yonna Waltersson, chefredaktör Arbetet och Sanna Gustavsson, chefredaktör Kommunalarbetaren.

Helena Forsberg är fortsatt anställd i LO Mediehus. Sanna Gustavsson utses till tillförordnad ansvarig utgivare för Fastighetsfolket.

TITLE:
Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet

DESCRIPTION:
Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs uppdrag som chefredaktör för Fastighetsfolket.
– Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
Journalistklubben ser uppsägningen som ett ”direkt angrepp” på hela LO Mediehus oberoende.

CONTENT:
I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick…
Läs hela artikeln på journalisten.se

TITLE:
Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet

DESCRIPTION:
Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs uppdrag som chefredaktör för Fastighetsfolket.
– Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
Journalistklubben ser uppsägningen som ett ”direkt angrepp” på hela LO Mediehus oberoende.
UPPDATERAD

CONTENT:
I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick…
Läs hela artikeln på journalisten.se

Versions

1. 2026-06-22 15:12:59

   Discovered: 2026-06-22 15:13:30 Hash: 6f044b7019f2eac8ac8efb51d9865ce2b9a8397e
   Title:

   Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet
   Description:

   Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs anställning som chefredaktör för Fastighetsfolket.
   – Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
   Journalistklubben ser uppsägningen som ett direkt angrepp på hela LO Mediehus journalistik.
   Content

   I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick veta att förbundet avslutar hennes anställning som chefredaktör och utgivare för tidningen Fastighetsfolket, med omedelbar verkan.
   
   – Jag fick veta att det inte längre fanns ett förtroende, säger Helena Forsberg.
   
   Fastighetsfolket gjorde förra året en stor granskning av den egna ägaren – något Helena Forsberg berättade för en intresserad publik på Fackförbundspressens dag så sent som för tre veckor sedan.
   
   – Helt klart är vår granskning en av orsakerna. Ordföranden säger att vi inte agerar som medlemstidning, utan som Uppdrag granskning.
   
   Ordföranden har också tagit upp synpunkter på tidningens rapportering, ner till hur nyheter vinklas, uppger hon.
   
   – Alla exempel är publicistiska beslut som jag står helt förankrad i utifrån min journalistiska kompass. Förbundet vill ha en annan slags tidning, närmare knuten till förbundet. De vill att vi ska skriva om vissa saker på ett visst sätt – och det är inte journalistik. Vi är medlemmarnas tidning, men ordföranden vill att vi ska vara deras organ.
   
   Kan du ge något konkret exempel?
   
   – Till exempel fick vi tips av förbundets kommunikatör om att intervjua Fastighets valgeneral. Det gjorde vi inte, och det tog ordförande upp i mötet med mig. I stället gjorde vi journalistik om de frågor som är viktiga för förbundet i valet, som karensavdraget, säger hon.
   
   – Förbundet säger att de vill ha en oberoende journalistisk tidning, men deras agerande stärker inte det.
   
   Journalisten har sökt Fastighets ordförande Nicklas Nilsson. Benjamin Schunnesson, pressansvarig på Fastighetsanställdas Förbund svarar per mejl.
   
   Förbundet menar att det är ”helt felaktigt” att beslutet skulle vara en bestraffning för granskningen som gjordes våren 2025:
   
   ”Det har ju stärkt förbundet. Orsaken till att vi justerar rollerna på Fastighetsfolket är just för att förbundet under en längre tid upplevt att chefredaktören har ett bristande intresse för verksamheten, vilket är en förutsättning för att leda vårt medlemsorgan. Som chefredaktör på Fastighetsfolket har man parallella roller – att granska förbundet när behovet finns, men också att kunna skildra och berätta om förbundets ordinarie verksamhet. Till exempel genom enkla ”Hallå där”-artiklar vid nya centrala satsningar, genom att intervjua ledningspersoner som väljs på kongresser, genom att hålla sig ajour med större rörelser inom förbundet. Detta är ett absolut grundkrav för att organet ska fylla sin funktion”, skriver Benjamin Schunnesson.
   
   Vilken slags tidning vill ni ha?
   
   ”Förbundet varken kan eller vill styra någon. Därför hänger så mycket på att styrelsen känner ett förtroende för chefredaktören. I det här fallet har förbundet försökt påtala det här under en längre tid och trots fysiska möten mellan ägare, chefredaktör och VD och trots tydliga önskemål om att bygga ett närmre förtroende har vi inte sett någon förändring. Fastighetsfolket kommer naturligtvis att behålla sitt oberoende och publiceras som vanligt under LO Mediehus. En oberoende medlemspublikation är och fortsätter vara vitalt för förbundet.”
   
   Journalistklubben på LO Mediehus är ”chockade” över Fastighets beslut, enligt ordföranden Mattias Dahlgren.
   
   – Oenigheten handlar i grunden om att förbundsledningen velat detaljstyra tidningens innehåll och använda redaktionen som ett kommunikationsorgan för förbundskontoret. Men Fastighetsfolket är till för Fastighets medlemmar i första hand, inte för förbundskontoret eller enskilda ledare som vill slippa obekväm journalistik, säger klubben i ett uttalande till Journalisten.
   
   Klubben betonar att Helena Forsberg är en ”stark och uppskattad publicist som konsekvent har stått upp för idén att ett fackförbund måste tåla att granskas av sin egen tidning”, och en uppskattad chef i LO Mediehus.
   
   – Att komma med ett sådant här besked när vi dessutom står utan ordinarie vd och precis innan semestern är uppseendeväckande. Det är ett agerande som vi i vanliga fall bara förväntar oss av de mest oseriösa aktörerna på arbetsmarknaden.
   
   Journalistklubben förväntar sig att de övriga ägarförbunden inom LO Mediehus tar avstånd från Fastighets agerande och lyfter vikten av oberoende journalistiska medlemstidningar.
   
   – Det som nu sker är därför inte en isolerad intern fråga för Fastighets – det är ett direkt angrepp på hela det gemensamma mediehusets oberoende och trovärdighet, säger klubben i uttalandet.
   
   SVT:s programdirektör Michael Österlund presenterades idag som nästa vd för LO Mediehus, han tillträder 1 november. Michael Österlund säger till Journalisten att han under rekryteringsprocessen varit noga med att ställa frågor om LO Mediehus ägarbild och hur den påverkar det redaktionella oberoendet.
   
   – Man har försäkrat mig om att de redaktionella processerna i mediehuset är oberoende av ägarna, att normala journalistiska principer och fristående gäller. Man kan också se att det har gjorts granskningar åt alla håll genom åren, säger han.
   
   Hur reagerar du utifrån det på att en chefredaktör tvingas lämna på dagen?
   
   – Det förvånar mig.
   
   LO Mediehus ledningsgrupp skriver i ett uttalande att beskedet från Fastighets är ”olyckligt”.
   
   ”Vi hade önskat att vår kommande vd fått möjlighet till dialog med förbundet innan beslutet. Helena Forsberg är en mycket kompetent redaktör och redaktionen har det senaste året granskat förbundets kris. Det är en journalistik mediehuset står bakom”, skriver Linda Flood, chef för publik och publicering, Yonna Waltersson, chefredaktör Arbetet och Sanna Gustavsson, chefredaktör Kommunalarbetaren.
   
   Helena Forsberg är fortsatt anställd i LO Mediehus. Sanna Gustavsson utses till tillförordnad ansvarig utgivare för Fastighetsfolket.
2. 2026-06-22 12:50:59

   Discovered: 2026-06-23 09:48:17 Hash: df2706ffb71a177ab413df004cc29e81026c5574
   Title:

   Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet
   Description:

   Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs uppdrag som chefredaktör för Fastighetsfolket.
   – Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
   Journalistklubben ser uppsägningen som ett ”direkt angrepp” på hela LO Mediehus oberoende.
   UPPDATERAD
   Content

   I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick…
   Läs hela artikeln på journalisten.se
3. 2026-06-22 12:50:59

   Discovered: 2026-06-22 15:49:24 Hash: 7eb1f98c4d134cdc109b1424e510312e57b123a7
   Title:

   Chefredaktör tvingas bort av ägarförbundet
   Description:

   Fackförbundet Fastighets avslutar Helena Forsbergs uppdrag som chefredaktör för Fastighetsfolket.
   – Vi har fått höra att vi inte agerar som medlemstidning utan som Uppdrag granskning, säger hon.
   Journalistklubben ser uppsägningen som ett ”direkt angrepp” på hela LO Mediehus oberoende.
   Content

   I förra veckan kallades Helena Forsberg till ett möte med Fastighets ordförande Nicklas Nilsson, som tog över i oktober och blev formellt vald av kongressen i maj 2026. Hon fick…
   Läs hela artikeln på journalisten.se

Changes

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.

I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut (Albert Bonniers förlag). Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.

Journalisten når Daniel Andersson på telefon.

Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?

– Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.

Vilka skäl har angetts?

– Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.

Har din bok angetts som skäl? 

– Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.

Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?

– Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.

Det var en total överraskning?

– Det får man säga.

Vad tänker du om att det händer?

– Jag är förvånad. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.

I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.

– Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.

Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?

– Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.

Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.

Har det att göra med hans bok?

– Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.

I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.

Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken…
Läs hela artikeln på journalisten.se

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.

I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut. Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.

Journalisten når Daniel Andersson på telefon.

Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?

– Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.

Vilka skäl har angetts?

– Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.

Har din bok angetts som skäl? 

– Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.

Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?

– Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.

Det var en total överraskning?

– Det får man säga.

Vad tänker du om att det händer?

– Jag är förvånad, och besviken. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.

I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.

– Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.

Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?

– Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.

Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.

Har det att göra med hans bok?

– Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.

I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.

Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.

I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut (Albert Bonniers förlag). Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.

Journalisten når Daniel Andersson på telefon.

Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?

– Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.

Vilka skäl har angetts?

– Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.

Har din bok angetts som skäl? 

– Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.

Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?

– Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.

Det var en total överraskning?

– Det får man säga.

Vad tänker du om att det händer?

– Jag är förvånad. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.

I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.

– Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.

Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?

– Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.

Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.

Har det att göra med hans bok?

– Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.

I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.

Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

Versions

1. 2026-06-22 12:57:12

   Discovered: 2026-06-22 15:49:24 Hash: 8346a0185fc59ab21a596483f49309fd14bfc476
   Title:

   TV4 köper ut Daniel Andersson
   Description:

   Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson.
   – Jag är förvånad, säger han.
   Content

   Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken…
   Läs hela artikeln på journalisten.se
2. 2026-06-22 12:57:12

   Discovered: 2026-06-22 14:53:26 Hash: dcb87023e34f754e9cf4639da97d9ee5f26c6637
   Title:

   TV4 köper ut Daniel Andersson
   Description:

   Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson.
   – Jag är förvånad, säger han.
   Content

   Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.
   
   I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut (Albert Bonniers förlag). Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.
   
   Journalisten når Daniel Andersson på telefon.
   
   Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?
   
   – Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.
   
   Vilka skäl har angetts?
   
   – Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.
   
   Har din bok angetts som skäl? 
   
   – Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.
   
   Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?
   
   – Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.
   
   Det var en total överraskning?
   
   – Det får man säga.
   
   Vad tänker du om att det händer?
   
   – Jag är förvånad. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.
   
   I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.
   
   – Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.
   
   Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?
   
   – Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.
   
   Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.
   
   Har det att göra med hans bok?
   
   – Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.
   
   I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.
   
   Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.
3. 2026-06-22 12:57:12

   Discovered: 2026-06-22 12:58:22 Hash: 8cbda2951a0607df4e8b1d43d3261261049375c2
   Title:

   TV4 köper ut Daniel Andersson
   Description:

   Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson.
   – Jag är förvånad, säger han.
   Content

   Daniel Andersson hade ett nästan årslångt uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.
   
   I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut. Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.
   
   Journalisten når Daniel Andersson på telefon.
   
   Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?
   
   – Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.
   
   Vilka skäl har angetts?
   
   – Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.
   
   Har din bok angetts som skäl? 
   
   – Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.
   
   Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?
   
   – Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.
   
   Det var en total överraskning?
   
   – Det får man säga.
   
   Vad tänker du om att det händer?
   
   – Jag är förvånad, och besviken. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.
   
   I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.
   
   – Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.
   
   Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?
   
   – Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.
   
   Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.
   
   Har det att göra med hans bok?
   
   – Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.
   
   I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.
   
   Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

Changes

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.

I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut (Albert Bonniers förlag). Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.

Journalisten når Daniel Andersson på telefon.

Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?

– Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.

Vilka skäl har angetts?

– Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.

Har din bok angetts som skäl? 

– Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.

Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?

– Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.

Det var en total överraskning?

– Det får man säga.

Vad tänker du om att det händer?

– Jag är förvånad. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.

I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.

– Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.

Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?

– Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.

Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.

Har det att göra med hans bok?

– Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.

I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.

Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken…
Läs hela artikeln på journalisten.se

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.

I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut. Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.

Journalisten når Daniel Andersson på telefon.

Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?

– Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.

Vilka skäl har angetts?

– Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.

Har din bok angetts som skäl? 

– Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.

Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?

– Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.

Det var en total överraskning?

– Det får man säga.

Vad tänker du om att det händer?

– Jag är förvånad, och besviken. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.

I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.

– Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.

Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?

– Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.

Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.

Har det att göra med hans bok?

– Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.

I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.

Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

TITLE:
TV4 köper ut Daniel Andersson

DESCRIPTION:
Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson. 
– Jag är förvånad, säger han.

CONTENT:
Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.

I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut (Albert Bonniers förlag). Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.

Journalisten når Daniel Andersson på telefon.

Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?

– Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.

Vilka skäl har angetts?

– Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.

Har din bok angetts som skäl? 

– Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.

Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?

– Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.

Det var en total överraskning?

– Det får man säga.

Vad tänker du om att det händer?

– Jag är förvånad. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.

I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.

– Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.

Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?

– Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.

Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.

Har det att göra med hans bok?

– Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.

I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.

Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.

Versions

1. 2026-06-22 12:57:12

   Discovered: 2026-06-22 15:49:24 Hash: 8346a0185fc59ab21a596483f49309fd14bfc476
   Title:

   TV4 köper ut Daniel Andersson
   Description:

   Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson.
   – Jag är förvånad, säger han.
   Content

   Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken…
   Läs hela artikeln på journalisten.se
2. 2026-06-22 12:57:12

   Discovered: 2026-06-22 14:53:26 Hash: dcb87023e34f754e9cf4639da97d9ee5f26c6637
   Title:

   TV4 köper ut Daniel Andersson
   Description:

   Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson.
   – Jag är förvånad, säger han.
   Content

   Daniel Andersson hade ett nästan årslångt under cover-uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade på heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.
   
   I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut (Albert Bonniers förlag). Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.
   
   Journalisten når Daniel Andersson på telefon.
   
   Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?
   
   – Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.
   
   Vilka skäl har angetts?
   
   – Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.
   
   Har din bok angetts som skäl? 
   
   – Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.
   
   Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?
   
   – Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.
   
   Det var en total överraskning?
   
   – Det får man säga.
   
   Vad tänker du om att det händer?
   
   – Jag är förvånad. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.
   
   I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.
   
   – Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.
   
   Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?
   
   – Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.
   
   Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.
   
   Har det att göra med hans bok?
   
   – Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.
   
   I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.
   
   Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.
3. 2026-06-22 12:57:12

   Discovered: 2026-06-22 12:58:22 Hash: 8cbda2951a0607df4e8b1d43d3261261049375c2
   Title:

   TV4 köper ut Daniel Andersson
   Description:

   Två år efter att han wallraffade i SD:s trollfabrik väljer TV4 att köpa ut Daniel Andersson.
   – Jag är förvånad, säger han.
   Content

   Daniel Andersson hade ett nästan årslångt uppdrag för Kalla fakta 2023-2024, där han under fem månader wallraffade heltid inne på Riks och SD:s kommunikationsavdelning. Granskningen Undercover i Trollfabriken gav Kalla fakta Stora Journalistpriset, Guldspaden och Kristallen.
   
   I april i år kom Daniel Anderssons bok Lögnare ut. Där berättar han detaljerat om wallraffet och avslöjandet. Enligt uppgifter till Journalisten ska innehåll i boken ha bidragit till att TV4 för någon vecka sedan kallade honom till möte och lade ett avgångserbjudande framför honom.
   
   Journalisten når Daniel Andersson på telefon.
   
   Stämmer det att du har fått ett erbjudande om att bli utköpt från TV4?
   
   – Ja, det stämmer. Jag har nyligen skrivit på överenskommelsen.
   
   Vilka skäl har angetts?
   
   – Jag kan inte gå in i detaljer om överenskommelsen. Det jag kan säga är att erbjudandet kommit helt på TV4:s initiativ, och att ingenting nytt har hänt eller uppkommit den senaste tiden.
   
   Har din bok angetts som skäl? 
   
   – Det är känt att jag har skrivit en bok. Den har jag fått grönt ljus för att skriva innan jag ens kontaktade något förlag. Alla som citeras i boken har fått ta del av sina citat. De på redaktionen har också fått ta del av manuset i sin helhet och fått lämna synpunkter på manuset innan det skickades till tryck. Jag kan inte gå in på vad de säger är skälen till den här överenskommelsen.
   
   Har det funnits en diskussion om att du ska sluta?
   
   – Jag hade inte hört någonting förrän jag satt med erbjudandet framför mig i juni.
   
   Det var en total överraskning?
   
   – Det får man säga.
   
   Vad tänker du om att det händer?
   
   – Jag är förvånad, och besviken. Det har jag också framfört. Nu har det hanterats på det här sättet. Praxis är ju annars att gå andra hållet, att landa i ett sådant här erbjudande efter att andra alternativ diskuterats, men det här var det första jag fått ta del av.
   
   I boken lyfter han den wallraffandes situation och är kritisk till hur han upplevt bitvis bristande stöd från Kalla fakta-redaktionen.
   
   – Nu har det blivit så att jag om en vecka inte kommer att vara kvar på TV4. Jag hade gärna varit kvar på TV4, jag är stolt över det uppdrag jag fick, och glad över att jag fick möjligheten att skriva en bok. Det känns tråkigt att de nu erbjuder mig att sluta.
   
   Handlar det om samarbetssvårigheter med andra på redaktionen?
   
   – Det har inte angetts någon form av arbetsmiljömässiga skäl eller samarbetssvårigheter. Det här är ett erbjudande från TV4:s håll.
   
   Viveka Hansson är programdirektör på TV4. Hon bekräftar att TV4 nått en överenskommelse med Daniel Andersson.
   
   Har det att göra med hans bok?
   
   – Det har inte att göra med att han har skrivit en bok. Det har inte att göra med kritik mot oss, säger hon.
   
   I övrigt vill Viveka Hansson i nuläget inte kommentera saken mer.
   
   Journalistklubbens ordförande på TV4, Ted Friskman, vill inte kommentera personalärendet.