Tornevall Networks

Det finns folkligt stöd för den politik som krävs.

Hopp är inget man känner, det är något man gör. Den stora klimatdemonstrationen i söndags var ett stort görande. Hoppet skapades av de över 280 deltagande organisationernaav  arrangörerna Naturskyddsföreningen, Rebellmammorna, Rebellpappor och Researchs Desk, och organisationer från Skydda skogen till Cykelfrämjandet och Scouterna.

Vi var minst 50 000 personer, det oändliga tåget av barnvagnar, rullatorer och människor slingrade sig längs med Dalagatan, Odengatan och Sveavägen, när de första kommit fram till Gustav Adolfs torg hade de sista ännu inte lämnat Norra Bantorget, det tog över tre timmar innan alla vara framme. Vi som gick där, med handmålade plakat och hemmasnickrade hattar, vi gjorde hopp.

Nästa kan bli ännu större

Det var en historiskt stor manifestation, men som sociologen Magnus Wennerhag och de andra forskarna kring forskningsplattformen Omstridd demokrati har konstaterat i sin protestbarometer, kan hela 40 procent av svenskarna tänka sig att delta i en miljö- eller klimatdemonstration, även om man aldrig gjort det tidigare. Nästa demonstration kan bli ännu större.

Ensam är det lätt att känna sig missmodig – är det bara jag som är orolig för klimatförändringarna? I söndags kände vi det alla tillsammans och var och en för sig: jag är inte ensam, vi är inte ensamma. Det finns hopp!

För ett par år sedan genomförde jag och LO-utredaren Marika Palmér Rivera tillsammans med några kollegor (tack alla!) en intervjustudie. Vi intervjuade över 200 personer på de svenska landsbygderna. En av frågorna framstår idag som än mer radikal än den var då. Vi frågade: Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats? Det är en fråga som gör var och en till expert, den kräver inte att man ska känna till antal ppm koldioxid i atmosfären eller paragraferna i Parisavtalet, frågan handlar om dig, om din vardag.

Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats? Det är en fråga som borde ställas oftare.

Fler politiker borde ställa frågan

De svar vi fick, i Sollefteå, Ljusdal, Fagersta och Hultsfred var både gripande och skrämmande. Människor sörjer det klimat som gått förlorat. Syrenerna som blommat ut innan de kan pryda midsommarstången, snön som ersatts av regn mitt i januari, eller förvandlats till rasande snökaos ”upp till kronan av äppelträdet”. Och människor är rädda. För stormarna som förvandlar skogen till plockepinn, för bortspolade banvallar och urspårade tåg. För vad vi lämnar över till våra barn och barnbarn.

Har du i din vardag märkt att klimatet har förändrats?

Det är en fråga som fler politiker borde ställa. Och sedan använda människors oro över sönderbrända gräsmattor, bevattningsförbud redan i mars och de skrämmande bilderna på rasande skogsbränder i Spanien och Frankrike för handling. Det behövs en radikal politik, men vardagen är ju radikal, om politikerna bara vågar utgå ifrån den finns folkligt stöd för den politik som krävs.

En kärnfacklig fråga

Allt fler fackliga organisationer har ställt frågan till sina medlemmar, och deras svar visar att klimatfrågan redan är en del av arbetsvardagen. Människor vill ta sig till jobbet på ett hållbart sätt, och de vill med sitt arbete kunna bidra till att minska klimatpåverkan. Handels medlemmar vill bidra till mindre slit och släng och återvinningslådor för second hand-kläder vid kassan, GS-facket vill se en jobbskapande klimatsmart skogspolitik, Elektrikerna slåss för en schysst bransch för att kunna kompetensförsörja elektrifieringen. Klimatfrågan är en kärnfacklig fråga.

Att fackförbunden ställt sig på de klimatpolitiska barrikaderna är ännu ett tecken på att den folkliga förankringen finns.

LO-fackens tåg var långt i söndags, Akademikerförbundet SSR syntes lång väg, och TCO:s ordförande Therese Svanström var en av huvudtalarna. Hoppfullt att se henne i tåget tillsammans med Unionen Stockholm, och ordförandena för Vision, Vårdförbundet och ST, de nästan dansade fram under banderollen: Här kommer den folkliga förankringen.

Lisa Pelling

Inlägget Hoppets demonstration dök först upp på Dagens Arena.

Vilgot Österlund skriver om våldsdådet på sin gamla gymnasieskola.

Återigen har en ensam gärningsman begått ett vansinnigt våldsdåd. Kvar står offer och anhöriga med en livslång sorg och saknad. Att se sin klasskompis bli mördad eller få en nyhetsnotis om pågående våldsdåd på barnens skola måste vara bland det värsta man kan vara med om.

Händelsen skapar också en oro i hela samhället, och det är naturligt att fråga sig hur vi kan skydda oss. Svaret är att det är mycket svårt.

Till skillnad från när jag själv gick på Brinellskolan är skolan numera låst, men eftersom gärningsmannen var elev på skolan var det inget hinder. Och med metalldetektorer vid entrén hade hans vansinnesdåd lika gärna kunnat ske vid skolans busshållplats eller på promenadstråket på väg till matsalen i Fagerstahallen.

Förpassats till utanförskap

I stället måste vi forma samhället åt ett håll där våldsbejakande miljöer och illdåd aldrig blir ett alternativ. Det finns inga ursäkter för de fruktansvärda handlingarna som utspelade sig i elevhallen i Fagersta. Ändå är det bara ett i raden av skoldåd som drabbat Sverige de senaste åren. Hur kan det komma sig?

I det högproduktiva och effektiva Sverige belönas driftiga människor med goda förutsättningar. Utsatta grupper som inte lever upp till de höga kraven ställs istället mot varandra och skapar konfliktlinjer som inte finns. Vi har tusentals män som – ofta redan i skolan – svikits av samhället och förpassats till utanförskap. Vi har tusentals kvinnor som i sin kamp för att leva upp till samhällets förväntningar blivit utbrända och deprimerade. Vi har tusentals invandrare som går år i SFI utan att lära sig bra svenska.

Alla ses de som bördor, som det närande Sverige tvingas bära runt på, trots att de egentligen bara är konsekvensen av ett samhälle med orimliga krav och bristande resurser. Det är ett hårt samhälle, där pojkar som far illa får höra uppskattning och känna sammanhang först i gängkriminella- eller våldsbejakande miljöer.

Omöjligt att veta

Självklart måste vi sätta stopp för gängens frammarsch och för techbolagens ovilja att ta ansvar över innehållet på deras plattformar. Men samhället behöver också bli mjukare.

I ett mjukare samhälle har skolan tillräckligt med lärare att ge alla elever det stöd de behöver. Där har socialtjänsten resurser och möjlighet att agera tidigt när barn far illa. Där finns jobb och stöttning även för dem som inte besitter alla kompetenser. Där finns bostäder även för dem med lägre inkomster. Där finns sammanhang även för de som inte följer alla sociala koder.

Om dådet på Brinellskolan hade kunnat undvikas i ett mjukare samhälle är omöjligt att veta. Kanske hade gärningsmannen gjort samma sak om han han inte blivit utsatt för våld under uppväxten och kanske hade han gjort samma sak om han haft mer närvaro i skolan. I efterhand hade varenda krona av förebyggande sociala insatser varit värt ett försök. För det kommer alltid att finnas människor som under fel förutsättningar är kapabla att göra de mest vansinniga illdåd, men alla människor är också kapabla att inte göra dem. Vi måste i alla fall försöka organisera samhället åt det hållet.

Vilgot Österlund

Inlägget Ett snällare samhälle är enda vägen dök först upp på Dagens Arena.

Teslastrejken nådde aldrig sitt mål. Ändå var den nödvändig och gav delvis positiva resultat, skriver German Bender.

Efter nästan tre år är Teslastrejken över. Dagen efter beskedet skrev jag på DN Debatt om tre lärdomar av strejken: svag internationell reglering, brister i skatteregler och socialförsäkringar, och behovet av motkrav för statliga subventioner.

Här vill jag diskutera något annat, nämligen om strejken var ett misslyckande och ett misstag. Det är två olika frågor och jag ska besvara dem i omvänd ordning.

Betydligt större risk

Som bekant slutade strejken utan kollektivavtal och har därför beskrivits som ett misslyckande av både IF Metall och ett flertal kritiker. På ett grundläggande plan har de rätt: målet med strejken var att teckna kollektivavtal med Tesla och det har man inte uppnått.

Men ett misslyckande är inte nödvändigtvis ett misstag.

Ponera att IF Metall hade valt att inte gå ut i strejk och i stället låtit Tesla köra vidare utan strid. Då skulle risken för att andra företag testade samma sak ha varit betydligt större. Den som till äventyrs överväger att vägra kollektivavtal vet nu vad det kan kosta: åratal av konflikt mot en samlad fackföreningsrörelse.

Priset för Tesla blev tiotals miljoner i omkostnader och ett raserat anseende. Frågan är om några andra företag är beredda att betala det priset för att undvika något så välfungerande och allmänt uppskattat som kollektivavtal.

För mig är svaret glasklart: strejken var absolut inte ett misstag.

Betyder det att tidpunkten var väl vald?

Utredning behöver söka svar

Där går meningarna isär, visade jag i min bok Frontalkrock – Teslastrejken och kampen om framtiden (Bokförlaget Atlas 2025). Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare för IF Metall när strejken drog i gång, menar att man borde ha organiserat och kanske varslat tidigare, innan Tesla hunnit växa sig stora i Sverige. Han får medhåll av sin motsvarighet Martin Wästfelt på Unionen och Elektrikernas ordförande Urban Pettersson.

Men när jag intervjuade Transports ordförande Tommy Wreeth var han snarare inne på motsatsen: att konflikten kanske borde ha skjutits upp tills förbundet hade fler och mer konfliktberedda medlemmar på plats.

Huruvida tidpunkten var väl vald och hur väl strejken sedan sköttes rent operativt är några av de många frågor som IF Metalls egen utredning behöver söka svar på.

Med det sagt är påståendet att strejken var ett misslyckande inte så entydigt som det ger sken av.

Strejken fick nämligen ett antal positiva effekter, trots att man misslyckades med det övergripande målet.

Inte utan facklig strid

Redan i början av strejken meddelade Tesla att de förbättrat villkoren för de anställda ”i enlighet med föreskrifter som kan förekomma i ett kollektivavtal”, bland annat hade man infört deltidspension och tjänstepension från 22 års ålder, gett samtliga anställda en årlig löneökning och friskvårdsbidrag.

Ett företag som vägrar teckna kollektivavtal beskriver alltså sina egna förbättringar genom att jämföra dem med kollektivavtalet. Det hade inte skett utan facklig strid.

En annan positiv effekt är att strejken varit folkbildande. Många vet i dag mer om hur den svenska modellen fungerar och vilka rättigheter och skyldigheter de själva har än de gjorde före strejken. Fler än tidigare har hört och förstår ord som kollektivavtal, varsel, blockad, sympatiåtgärd, strejkvakt och strejkbrytare.

Det är kunskap som ingen pr-kampanj hade kunnat köpa.

Mekanikerna som strejkade i nästan tre år gjorde det för fler än sig själva – de tog en fajt för oss alla. Under tiden fick de och deras kollegor bättre villkor, de tvingade fram en debatt som hela landet följde och gjorde det dyrare för nästa arbetsgivare som funderar på samma sak.

Vi ska inte hymla med att strejken var misslyckad sett till det övergripande målet. Men det innebär inte att den var fullständigt misslyckad.

Och det innebär definitivt inte att strejken var ett misstag.

Tvärtom var den nödvändig.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och arbetsmarknadsforskare knuten till Handelshögskolan och Harvard

Inlägget Teslastrejken – ett misslyckande, men inget misstag dök först upp på Dagens Arena.

Den gröna omställningens kombination av nationella och internationella offentliga medel leder till ett ohälsosamt risktagande. En individ eller ett företag tar alltför stora risker när det är någon annans pengar som man riskerar. Det är centralt i den kritik som han och andra riktar mot den gröna omställningen, menar Christian Sandström, en av de tongivande i antigröna expertlaget. Sandström har svarat på Dagens Arenas frågor via mejl.

 Dagens Arena: En grupp forskare/experter (du, Henrekson, Blomgren, Stenkula, Sundén, och Steinbeck främst) har medverkat totalt 280 gånger i frågor om energi/grön omställning sedan 2021 i alternativmedias tv-kanaler.  Ni kritiserar ofta företag inom vindkraft och grön omställning för att bedriva lobbying. Med samma betraktelsesätt som ni använder måste man kunna beteckna också det här som en utstuderad lobbykampanj?

– Jag förstår inte varför du summerar ihop mig och ett antal andra personers medverkan till en siffra. Men jag svarar gärna för mina egna texter och min medverkan i olika medier.

– Jag förstår inte heller varför du eller ni ägnat tid åt att sammanställa medverkan i det du kallar alternativmedia, utan att adressera pressklipp i annan media. Genom åren har mitt arbete uppmärksammats av samtliga större etablerade medier, det gäller SVT, SR, DN, Aftonbladet, Expressen, SvD och TV4. Ännu svårare är det att förstå varför du inte nämner eller vill diskutera innehållet i forskningen alls. Forskningen är central för det arbete vi gjort.

– Jag definierar lobbykampanj som ett försök att påverka enskilda politiska beslut till förmån för ett särintresse. Det är uppgiften för en lobbyist, som erhåller kompensation från ett särintresse. Jag har inte erhållit finansiering för att påverka ett specifikt utfall, ej heller har jag försökt att påverka ett specifikt utfall. Var anställd vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping JIBS (2020–2024) då betydande delar av mitt arbete gjordes om bland annat stålet, men även vindkraften.

– Primärt har jag i rollen som forskare försökt ta fram kunskap gällande den samhällsekonomiska nyttan i den gröna omställningens olika satsningar. Mig veterligt brukar lobbykampanjer inte handla om att författa vetenskapliga publikationer. Jag har även försökt att nå ut med denna kunskap i samhället. På lärosäten brukar detta definieras som ”den tredje uppgiften” efter forskning och undervisning, och det uppmuntras som regel eftersom forskare bör vara relevanta för samhället.

– När jag (ibland själv, ibland med medförfattare) skrivit i media och uttalat mig i media är det uppbackat av vetenskapliga publikationer, det gäller hela vägen tillbaka till 2021 när jag och Magnus började skriva om stålet. Jag har återgivit på flera ställen hur det kom sig att vi började skriva om stålet, det är inget konstigt med detta.

Dagens Arena: Ni pratar ofta om ”En allt mer politiserad kapitalallokering” till företag för grön omställning. Det väcker frågan:  Vilka backar upp er med kapital och är inte det en politiserad finansiering?

 – Under åren 2020–2024 var jag anställd vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping (JIBS). Jag forskade och skrev om den gröna omställningen som en del av min akademiska frihet på ett lärosäte. Bedrev också mycket annan forskning gällande digitalisering. Har svårt att förstå hur denna tjänst på ett svenskt lärosäte skulle vara en politiserad finansiering. Sedan jag slutade på JIBS 2024-12-31 har jag dels skrivit i Affärsvärlden och dels haft ett forskningsprojekt hos Hamrinstiftelsen.

Dagens Arena: Är det inte ett bekymmer för dig att granska grön omställning i Affärsvärlden med till stor del anonyma finansiärer?

– Jag vet vilka det är. De har ingen insyn i det redaktionella arbetet, de kan inte påverka vad vi gör och har inga partsintressen runt den gröna omställningen. Har aldrig upplevt mig styrd eller påverkad.

Dagens Arena: Ni hänvisar ofta till att ”sliriga lobbyister” och kommunikationsbyråerna är inblandade till stöd för grön omställning. Är inte ni också lobbyister i motsatt syfte? 

– Jag svarar helst för mig själv, så får andra svara för sig. Svaret är nej, av tre skäl: Jag har ingen finansiering från ett specifikt särintresse (företag eller branschorganisation) i samhället. Jag försöker inte heller påverka till förmån för något enskilt intresse. Min roll har varit att med hjälp av forskning och de senaste åren även journalistiskt arbete skärskåda den gröna omställningen. Forskning och journalistik är annat än lobbyism och sådant kommunikationsbyråer gör.

Dagens Arena: Den 20 oktober 2025 skrev du i Affärsvärlden: ”För en vänster som står på arbetarens och de mindre bemedlades sida blir det plötsligt naturligt att se Stegra som kortsiktig, finansiellt orienterad skojarkapitalism. Ett grönt hyckleri, signerat överbetalda chefer utan relevant industriellt kunnande, kombinerat med slirig lobbyism, och konsultklägg innanför Stockholms tullar. Sånt borde inte gå hem hos Socialdemokraterna. Eller hos någon väljare heller, för den delen”.

 Är inte just detta ett politiskt ställningstagande? 

– I den mån jag skrivit om partipolitik finns det gott om exempel på när även borgerliga partier och borgerligheten får kritik. Jag har kritiserat Ebba Busch uttalanden om amerikanska företaget Lytens övertagande av Northvolt. Och även kritiserat hennes försök att inskränka offentlighetsprincipen gällande gröna projekt. Jag har kritiserat Centerns näringspolitik som jag menar under en längre tid slirat mellan breda förbättringar av företagsklimatet och bidragskapitalism. Det finns även flera exempel på när jag riktat kritik mot Svenskt Näringsliv.

Dagens Arena: Du har själv en tung bakgrund i Fria Moderata Studentförbundet (FNS) och Timbros Stureakademin. När är du själv ex-politiker och när är du forskare? Redan 2012 svarade du för en tidig kritik av statens roll i grön omställning genom rapporten ”Guld och gröna jobb” på Timbro?

– Du har hittat två deltidsengagemang från mer än 20 år sedan och under min tid som student. Sedan dess har jag tagit examen som civilingenjör och som nationalekonom, doktorerat, blivit docent, gästforskat vid Cambridge och vid ETH i Zurich. Och har publicerat mer än 100 vetenskapliga alster, blev bedömd som kvalificerad för en professur i Linköping och återigen vid Linnéuniversitetet 2026.

– Om du bedömer att det du hänvisar till ovan som har två decennier på nacken gör det svårt att förstå när jag är ex-politiker och när jag är forskare, då är det din bedömning.

– Personligen anser jag inte att en forskare behöver bli mindre trovärdig för att den exempelvis skulle vara kopplad till fackliga Katalys eller Timbro. Vetenskapliga meriter får tala för sig och jag vet att det finns duktiga forskare som tillhör Katalys och liknande organisationer. Trovärdighetsproblemet uppstår när en forskare enbart ägnar sig åt att publicera icke-vetenskapliga alster men ändå försöker upprätthålla forskarens identitet och status. Alternativt när forskaren uttalar sig om saker som är långt utanför dess vetenskapliga expertis. Tittar jag på min publikationslista och specifikt gällande den gröna omställningen känner jag mig helt trygg med att så ej är fallet.

– Jag skulle heller aldrig drömma om att misstänkliggöra en duktig forskare knuten till Katalys för att dom skrivit en rapport för en tankesmedja, eller haft ett engagemang för två decennier sedan.

Dagens Arena: Du har stöd av Hamrin Foundation för att granska ”gröna bubblor”. Hur mycket bidrar de med? Och vad förväntar de sig av dig?

 – Det är ett treårigt projekt på totalt 1,8 miljoner kronor. Medel som ska bekosta overhead, arbetsgivaravgifter samt en del utlägg för konferenser, resor med mer, plus en del lön. Det rör sig alltså om forskning på deltid, som görs parallellt med mitt engagemang på Affärsvärlden. Jag erhöll denna finansiering när jag fortfarande var anställd vid JIBS och flera andra forskare erhöll finansiering enligt samma modell och belopp.

– En stor del av 2025 ägnades åt färdigställandet av forskarantologin A Green Entrepreneurial State? Exploring the pitfalls of green deals (Henrekson et al., 2026). Boken samlar totalt 20 forskare där den gröna industripolitiken skärskådas. Med utgångspunkt i evolutionär och politisk ekonomi finns det samtidigt tydliga beteendeekonomiska aspekter, som tillsammans bidrar till att förklara uppkomsten av gröna bubblor.

– För att möjliggöra maximalt spridning av resultaten har boken köpts loss som open access och kan därför laddas ner gratis av alla som är intresserade. Hamrinstiftelsen har bidragit med finansiering till detta.

– Antologin gör också ett bidrag genom att ta ett helhetsgrepp om EU:s gröna giv och Europas industripolitik. Ett centralt budskap är att Europa tappar i konkurrenskraft, delvis på grund av en missriktad miljöpolitik. Antologin innehåller ett flertal fall som visar hur dessa faktorer gemensamt bidrar till skapandet av gröna bubblor. Ett av dessa fall är Northvolt, som ägnas ett särskilt kapitel.

– Under 2025 publicerades också en bok om företagets spektakulära uppgång och fall – Northvoltkraschen. Boken släpptes i augusti, sex månader efter att bolaget hade gått i konkurs.

– Ett centralt resultat i årets skrifter är att den gröna givens kombinationer av nationella och internationella offentliga medel gemensamt ger upphov till ett ohälsosamt risktagande i ekonomin. Ekonomer talar ofta om Moral Hazard, som innebär att en individ eller ett företag tar allt för stora risker när det är någon annans pengar som man riskerar. Detta begrepp är tillsammans med beteendeekonomin centrala för att förklara varför Northvolt blev den största konkursen sedan Kreuger.

– Specifikt argumenterar boken att Vargas-gruppen besatt en unik kombination av å ena sidan bristande industriell kompetens och å andra sidan betydande finansiell och politisk/medial kompetens. Kombinationen medförde att Northvolt aldrig kunde lyckas, men blev trots denna i efterhand hopplösa utmaning så stort, hajpat och välfinansierat. Under 2024-2025 har även ett betydande arbete gjorts gällande ett annat fall av grön omställning, nämligen vindkraften. Tillsammans med ekonomen Christian Steinbeck har lönsamheten i sektorn studerats över en längre tid. Arbetet har resulterat i två publiceringar i den vetenskapliga tidskriften Ekonomisk Debatt, samt en ansenlig mängd artiklar i media.

– Såväl vindkraftsindustrin som politikerna har under flera års tid talat om att vindkraften står på egna ben och inte kräver några subventioner. Resultaten visar att detta inte är fallet. Vindkraften dras med kroniska förluster och har varit olönsam åtta år i rad 2017-2024, trots elcertifikat och ett flertal andra stödformer. Förlustmarginalen är betänklig med en genomsnittlig lönsamhet under dessa år på minus 38 procent.

– Resultaten verkar också försämras med tiden då marginalen för 2024 landade omkring minus 50 procent. Analyserna visar också att lönsamhetsproblemen är som störst i Norrland, där omkring 70 procent av vindkraften är belägen. Samtidigt uppvisar hela Sverige förluster, även i södra Sverige.

Janne Sundling

Dagens Arena har även kontaktat Magnus Henrekson för intervju och kommentarer. Han har inte återkommit.

Inlägget ”Jag har tagit fram kunskap om gröna omställningen” dök först upp på Dagens Arena.

Vilket inflytande kan lokala partier få runtom i landet efter valet i september? Vi frågade Erik Wångmar, docent i historia som undervisar i politik och förvaltning vid Linnéuniversitetet.

Vilken betydelse kan de lokala partierna få i valet 2026? Finns det några kommuner/regioner där lokala partier är på väg mot stort inflytande över makten?

– Jag ser var partierna ställer upp men huruvida de är i ropen eller inte är svårt att bedöma. Det kräver väldigt god inblick i vad som händer och sker och den överblicken är svår att ha. Lokala partier har varit med och styrt i ungefär 50 kommuner efter 2000- och 2010-talet. Det är ingen obetydlig andel. De har i viss mån förlorat sin allra viktigaste roll som vågmästare i takt med att SD accepterats som koalitionspartner. Det som har varit lite speciellt med de lokala partierna är att de har varit mer benägna att samarbeta med SD, ingen på riksplanet har kunnat ta dem i örat för det. Sen kom SD:s stora genombrott 2022. Från att ha suttit i styrande koalitioner i åtta kommuner 2018 till 50 kommuner 2022. Det är inte konstigt om man kopplar det till Tidösamarbetet. Så de lokala partiernas roll som vågmästare har minskat och det kommer vi förmodligen se mer av nu efter detta val, säger Erik Wångmar.

Vilka är de största lokala partierna just nu och vad har de gjort för att lyckas bland väljarna?

– Partier som är framgångsrika nu och som sitter i kommunfullmäktige är bland annat Oberoende Realister i Hagfors som styr på egen hand i minoritet. Det är ett av de mest framgångsrika partierna. Sen har vi Götenes framtid i Skaraborg som innehar ordförandeposten i kommunstyrelsen och Uddevallapartiet i Uddevalla kommun som styr tillsammans med M, KD och SD. Ett annat parti som varit starka och varit med och styrt är Nykvarnspartiet i Stockholms län, samt Malålistan i Malå kommun, säger Erik Wångmar.

Han fortsätter:

– En kombination av en lokal fråga, ett missnöje och personer som är kända i lokalsamhället eller har karisma att nå är sådant som spelar roll om man ska lyckas. För Oberoende Realister var skolnedläggningar i kommunen en viktig lokal fråga.

Hur har lokala partiers betydelse utvecklats de senaste decennierna, har de blivit mer eller mindre relevanta i svensk kommun/regionalpolitik?

– Det ligger relativt konstant i Sverige när det gäller hur stor andel av rösterna som går till lokala partier. Det finns länder i Europa där det ligger högt, till exempel i Nederländerna låg det på 29 procent 2018. Men i de nordiska grannländerna ligger det på samma nivå. I Sverige var det som lägst 1973 när nuvarande kommunindelning blev ett fullständigt faktum. Då låg andelen röster till lokala partier på en halv procent. I valet 2006 låg det på 5,5 procent och i valet 2022 på 5,2 procent. Så det är ingen större skillnad, säger Erik Wångmar.

Inlägget Vilken betydelse får lokala partier i valet 2026? dök först upp på Dagens Arena.

Samtal om frivillig återvandring bör handla mindre om hur människor ska förmås att lämna landet och mer om vad som krävs för att de ska lyckas efter återkomsten. Rätt utformad kan frivillig återvandring samtidigt skapa värden för den återvändande, ursprungslandet och Sverige, skriver två forskare.

Återvandring har blivit en av de mest laddade frågorna i svensk migrationspolitik. Sedan den 1 januari 2026 kan en vuxen få upp till 350 000 kronor för att frivilligt lämna Sverige och bosätta sig i sitt ursprungsland. Politiken har mött stark kritik. Kommuner har avböjt att medverka i regeringens dialog och kritiker har varnat för stigmatisering och signalen att människor som byggt sina liv här egentligen hör hemma någon annanstans.

Återvandring är en central samhällsfråga som riskerar att låsas i två positioner: för eller emot. Det leder fel. Hittills tycks dessutom det kraftigt höjda återvandringsbidraget ha haft ett begränsat genomslag.

Det finns människor som efter många år i diasporan vill återvända. Motiven varierar, från familj och social gemenskap till önskan att använda sina kunskaper, starta verksamheter eller bidra till ursprungslandets utveckling. Vad som krävs för att frivillig återvandring ska bli ett hållbart alternativ och för att den som återvänder faktiskt ska lyckas är den fråga vi har studerat.

Med finansiering från Migrationsverket genomförde vi en pilotstudie om frivillig återvandring till Somaliland. Därefter undersökte vi inom projektet Transnationellt entreprenörskap diasporans intresse för företagande och investeringar i Somaliland samt vilka stödstrukturer som efterfrågas.

Ekonomiska stödet inte viktigaste

Återvandring börjar efter återkomsten. Att återvända efter många år utomlands är inte detsamma som att återvända till det liv man en gång lämnade. Samhället kan ha förändrats samtidigt som man själv har förändrats. Sociala nätverk kan ha försvagats, kunskapen om arbetsmarknad och myndigheter blivit inaktuell och försörjningen osäker. Den som vill starta företag kan sakna finansiering, affärskontakter och kunskap om lokala villkor. Därtill kommer något som är svårare att mäta: känslan av tillhörighet. Att återvända till ett land man känner betyder inte självklart att man fortfarande känner sig hemma där.

Vad som väntar efter återkomsten kan därför väga tyngre än storleken på ett återvandringsbidrag. Ekonomiskt stöd kan vara värdefullt, men hållbar återetablering kräver mer. Politiken bör bedömas efter hur människor lyckas efter återkomsten, snarare än efter hur många som lämnar Sverige.

Integration kan vara en resurs för återvandring. Migration behöver inte förstås som en linjär rörelse från ett land till ett annat som avslutas med integration eller återvändande. Många i diasporan lever gränsöverskridande liv med relationer och verksamheter i flera länder.

Den som levt länge i Sverige eller andra länder kan ha skaffat sig utbildning, yrkeserfarenhet och professionella nätverk och samtidigt bevarat språket, relationerna och den kulturella kompetensen i ursprungslandet. Kombinationen av erfarenheter från flera samhällen kan utgöra en betydande resurs vid återvändande.

Utvidgat integrationsperspektiv

Det är detta vi avser med ett utvidgat integrationsperspektiv. Kunskaper och erfarenheter som utvecklats utomlands kan skapa nya möjligheter efter återkomsten. Integration och frivillig återvandring behöver därför inte vara motstridiga processer. I detta perspektiv kan diasporan också bli en viktig utvecklingsresurs.

I vår studie av transnationellt entreprenörskap fann vi ett betydande intresse bland personer ur den somaliländska diasporan och svenska entreprenörer för investeringar inom bland annat sjukvård, jordbruk, energi, fiske och utbildning. Samtidigt blev det tydligt att ekonomiskt stöd inte räcker för den som vill investera, arbeta eller starta företag. Tillförlitlig information, rådgivning, kunskap om juridiska och ekonomiska villkor samt kontakter med pålitliga aktörer och samarbetspartner kan vara minst lika viktiga.

Entreprenörer och yrkesverksamma i diasporan kan tillsammans med svenska myndigheter, företag och civilsamhälle bidra med investeringar, kompetens och internationella nätverk. Sådana partnerskap kan skapa försörjningsmöjligheter för dem som frivilligt återvänder och samtidigt stärka ekonomiska och sociala relationer mellan länder. Svenskt stöd till gemensamma investeringar skulle exempelvis kunna knytas till att verksamheten skapar arbetstillfällen för återvändare.

Diasporan blir då en bro mellan länderna. Människor, kunskap, kapital och idéer kan röra sig mellan länder samtidigt som banden med Sverige består. Det innebär inte att alla återvändare blir företagare eller att alla investeringar lyckas. Men dessa möjligheter bör tas till vara. Den återvändande kan få bättre förutsättningar att bygga ett självständigt liv, ursprungslandet får tillgång till kompetens och investeringar och Sverige kan utveckla handels- och företagssamarbeten och använda biståndets resurser mer strategiskt.

Frivillighet – inte politisk styrning

Sverige behöver en långsiktig politik för frivillig återvandring byggd på praktiskt samarbete. Pilotprogram med lämpliga ursprungsländer bör prövas där återetablering, diaspora, bistånd och näringslivssamarbete förs samman. Programmen bör bygga på:

1. Individuella återetableringsplaner. Kvalificerad information och stöd för att planera försörjning, arbete eller företagande.

2. En funktion för diaspora och återetablering. Ett informationscentrum som ger rådgivning och sammanför myndigheter, diasporaorganisationer, näringsliv och aktörer i ursprungslandet.

3. Entreprenörskap och kompetensöverföring. Finansiering i kombination med rådgivning, mentorskap och företagskontakter.

4. Samordning med bistånds- och handelspolitiken. Diasporans kompetens och nätverk tas till vara i utvecklingsprojekt, investeringar och företagssamarbeten. Somaliland är ett studiefall och förutsättningarna varierar mellan länder. Modellen måste anpassas till skillnader i säkerhet, ekonomi, institutioner och rättssystem. Den generella lärdomen är att hållbar frivillig återvandring i hög grad avgörs av de förutsättningar människor möter efter återkomsten.

Frivillighet får samtidigt inte förväxlas med styrning. Politikens uppgift bör inte vara att få människor att fatta ett visst beslut, utan att ge den som själv vill återvända rimliga förutsättningar att lyckas.

Ett annat samtal är möjligt. Återvandringsfrågan behöver frigöras från den låsning som uppstår när alternativen reduceras till att vara för eller emot. Ett mer konstruktivt perspektiv utgår från frivillighet, människors egna resurser och deras möjlighet att skapa en framtid. Det förskjuter fokus till det som borde vara den centrala frågan:

Hur skapar vi förutsättningar för att den som frivilligt vill återvända faktiskt ska lyckas? Det är där ett annat samtal om återvandring börjar.

Petros Gougoulakis & Ali Osman, professorer i pedagogik vid Stockholms universitet

Inlägget Vi behöver ett annat samtal om återvandring dök först upp på Dagens Arena.

Oförändrat läge inför valet? Eller? Vi träffar Torbjörn Sjöström, VD för Novus.

Opinionsmätningarna har sett likadana ut i snart fyra år, med övervikt för den rödgröna oppositionen.

Men kan man lita på opinionsundersökningarna? Vi träffar Novus VD Torbjörn Sjöström för ett samtal om mätmetoder, varför det blivit fel i Brexit och USA och en helt del annat.

Dessutom återkommer både Vilgot Österlund om vinster i skolan och Vanessa och Mia, som granskar valfilmer från de svenska partierna.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Se avsnittet här.

Inlägget Kan man lita på opinionsmätningar? dök först upp på Dagens Arena.

Tjugosju år av Almedalstal visar hur svensk politik har gått från reform och framtidstro till oro, ordning och en ny kamp om samhällets förmågor.

Olof Palme talade aldrig från ett lastbilsflak i Almedalen, då, den 25 juli valåret 1968.

Men legenden om Palme på flaket, Almedalsveckans urberättelse, innehåller ändå en fast kärna av fakta. Visst talade han, men vid kruttornet i Almedalens utkant, och från en mobil scen tillsammans med statsrådskollegan Krister Wickman.

Så föddes bilden av Almedalen som ”Palmedalen”.

Palme hade klottrat sitt manus på baksidan av ett konsumkvitto från Fårö och hans tal tycks ha handlat bland annat om Vietnam och om medborgarrättsrörelsen i USA. Mycket mer än så vet vi tyvärr inte om innehållet.

Däremot vet vi en hel del mer om vad Palmes många efterföljare på Almedalens scen har talat om. Mer än 130 almedalstal av politiker från åtta partier under 27 år finns nämligen bevarade på den förnämliga sajten svenskatal.se. Det här är ett försök till sammanfattning av detta rika politiska innehåll, med hjälp av datorstödd textanalys.

Från modernisering till kontroll

Ett första nedslag: svensk politik har under ett kvarts sekel bytt både melodi och tonart. Vid millennieskiftet handlade framtiden om att reformera, modernisera och frigöra; i dag lika ofta om att skydda, kontrollera och rusta.

Analysen av 133 Almedalstal mellan 1999 och 2026 visar hur jobb och tillväxt först tog plats, hur oro och kriminalitet därefter trängde sig fram och hur en ny fråga nu har blivit överordnad: klarar staten och samhället verkligen att leverera det politiken lovar?

Almedalstalen beskriver inte bara löften, reformer och motståndare utan också vad Sverige är, vad som hotar och vem som ska handla: individen, marknaden, staten eller samhället. Ett tal är kampanjmaterial; 133 tal tillsammans blir ett politiskt seismogram där begrepp stiger, faller och avslöjar nya epoker. Riktningen är tydlig, trots att utvecklingen inte är linjär.

Tidigt 2000-tal domineras av reform, arbete, framtid och modernisering. Efter finanskrisen förstärks välfärd, jobb och tillväxt. Från mitten av 2010-talet växer oro och rädsla, därefter exploderar brott, kriminalitet, gäng och våld, samtidigt som kris, hot, risk och beredskap flyttar in i centrum. Åren 2025–2026 återkommer tillväxt och konkurrenskraft, men nu i en värld av krig, energisäkerhet, industriell upprustning – och förstås AI.

Ulf Kristersson under Almedalsveckan 2018. Photo: News Øresund – Johan Wessman © News Øresund – Johan Wessman.

Svensk politik har alltså gått från reform till oro, från oro till ordning, och från ordning till en kamp om kapacitet. Ideologierna har inte försvunnit; de syns i valet av problem och verb: bygga, skydda, straffa, frigöra eller producera.

Politikens uppdrag tycks bara ha omdefinierats.

Sverige återvänder som politisk måttstock

Nationen förblir central. Orden ”Sverige” och ”svensk” används frekvent av nästan alla partier. Valåret 2026 förekommer de 73 gånger hos Socialdemokraterna, 72 hos Sverigedemokraterna, 60 hos Centerpartiet, 57 hos Kristdemokraterna, 50 hos Miljöpartiet, 49 hos Moderaterna, 30 hos Liberalerna och 20 hos Vänsterpartiet.

I hela serien har Sverigedemokraterna högst relativ frekvens för svenskheten, Moderaterna ännu högre när träffarna relateras till talens längd, och Socialdemokraterna flest absoluta träffar.

Men nationen är ingen exklusiv ideologisk egendom; skillnaden ligger i vad Sverige kan betyda: folk och kulturarv, välfärdsstat och industri, demokratiskt samhällskontrakt eller position i Europa och världen.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson talar i Almedalsparken i Visby 29 juni 2023. Photo: News Øresund – Johan Wessman © News Øresund – Johan Wessman

Under globaliseringens glansdagar kunde nationen förmodas blekna bort, men talen visar motsatsen. Sverige blir i stället allt oftare skalan för ”konkurrenskraft”, ”säkerhet” och ”välfärd”. Det är inte alltid fråga om renodlad nationalism, men en tydlig nationalisering av politikens måttstock: ”Sverige” blir ett test på politikens handlingsförmåga.

Världen kommer närmare

Det internationella språket följer ingen rak globaliseringskurva. ”EU” och ”Europa” dominerar, följt av ”globalisering” och ”USA”. ”FN” och ”Norden” förekommer bara sparsamt. Liberalerna är mest konsekvent europeiska, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har bredare internationell vokabulär, medan Sverigedemokraterna främst utmärker sig i migrations- och flyktingspråket. Partierna skiljs alltså också av den internationella världens geografi.

År 2016 är det stora internationella året med toppar för ”EU”, ”Europa” och flyktingfrågan. Efter Rysslands fullskaliga invasion 2022 stiger Ukraina och Ryssland kraftigt: med topp 2022–2023. Omvärlden kommer in i stötar – Europa, flyktingkris, pandemi, krig och säkerhet – när den pressar vardagen och nationalstaten.

Migrationsspråket skiftar samtidigt. ”Flykting” dominerar kring 2014–2016, men under 2020-talet växer ”migration” som policyterm och når sin högsta nivå 2026; ”migrant” är däremot nästan frånvarande i almedalsspråket. Förskjutningen går från människan i en viss situation till system, flöden och statlig styrning. Det humanitära perspektivet försvinner inte helt, men individen träder tillbaka och systemet fram.

När tryggheten tar plats bredvid friheten

De klassiska värdeorden lever vidare med olika tyngd. ”Frihet” är den starkaste traditionella normativa ordstammen; Liberalerna ligger högst, men ordet är också starkt hos Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Socialdemokraterna dominerar i ”jämlikhet”, medan Vänsterpartiet har högst relativ koncentration. Bland fyra centrala tillståndsord är ”trygghet” vanligare än såväl ”frihet”, ”säkerhet”som ”tillit”. ”Trygghet” toppar kring 2019, ”säkerhet ”2025, medan ”frihet” får en sen topp samma år och ”tillit” är mest synlig 2022.

Orden byter innehåll snarare än försvinner. ”Frihet” kan betyda skatter och valfrihet, men också frihet från gängvåld eller utländsk makt; ”trygghet” kan vara socialförsäkring eller trygghet på gatan; ”säkerhet” personlig, nationell, digital eller energipolitisk.

Striden gäller vem som får fylla gamla ord med ny mening.

Tre skiften som förändrar politikens tonläge

När orden samlas i tematiska index framträder tre skiften. Det första kommer kring 2007–2008, när ”välfärd/arbete” och ”framtid/hopp” stiger efter att ”tillväxt” och ”konkurrenskraft” vänt upp. ”Välfärd” och ”arbete” toppar 2010 och 2012, ”tillväxt” och ”konkurrenskraft” 2012, medan ”framtid” och ”hopp” är starka 2012 och 2014. Reformpolitikens språk – ”jobb”, ”sysselsättning”, ”företag”, ”investeringar” och ”produktivitet” – behandlar framtiden som ett bygge.

Det andra skiftet kommer 2014–2015 när ”oro” och ”rädsla” stiger, med topp 2019 och starka år 2015 och 2018. Problemen framställs nu allt oftare som hot mot något som kan ha gått förlorat.

Annie Lööf talar i Almedalen 2018. Foto: Wikimedia Commons.

Det tredje skiftet är störst. Mellan 2019 och 2021 skjuter ”brott”, ”kriminalitet”, ”gäng” och ”våld” i höjden. Brytpunktsanalysen visar drygt 20 indexenheters förändring, större än i något annat tema, med topp 2021–2023. Åren 2021–2022 stiger även ”kris”, ”hot”, ”risk” och ”beredskap”, som toppar 2025.

Tidsserier är inte ödesbestämda, och 2020 saknas eftersom Almedalsveckan ställdes in på grund av pandemin. Men när flera oberoende index vänder samtidigt blir mönstret mer än enstaka årseffekter: först reform, sedan oro, därefter ordning och beredskap. Framtiden ska först byggas, sedan räddas och till sist göras beroende av statens kontrollförmåga.

Ingen enkel högervridning

Utvecklingen är inte heller en enkel högervridning. Från 2021 ligger M+L+KD+SD klart högre än S+V+MP+C i brottsindexet. Men det rödgröna/centerorienterade blocket ligger högre i ”framtid/hopp”, ”stat/samhälle/gemensamt” och, under senare år, även i ”tillväxt/konkurrenskraft”.

Det senare speglar bland annat grön industri, Centerpartiets företagsretorik och Socialdemokraternas industripolitik. Tillväxtens återkomst är därför inte en ren repris på 2000-talets marknadsliberalism utan kan vara mer statlig, geopolitisk och knuten till energi, industri, teknik och försörjningsförmåga.

Begreppet ”kapacitet” fångar denna gemensamma nerv. Under reformeran talade politiken om ”incitament”, ”system”, ”valfrihet” och ”konkurrens”. På 2020-talet förväntas staten dessutom stoppa skjutningar, bygga elproduktion, rusta försvaret, kontrollera gränser, skydda digital infrastruktur och säkra industrins framtid. Staten återkommer här som handlingsstat: ”genomförande”, ”kontroll”, ”investering” och ”ingripande” blir nyckelord.

Rättsstaten ska inte bara skydda – den ska leverera

Rättsstatsanalysen visar förändringen särskilt tydligt.

Fyra dimensioner mättes: ”liberal rättsstat”, ”lagbundenhet och regelstyre”, ”repressiv/verkställande” stat samt ”institutionell legitimitet och tillit”. De sammanfördes till rättsstaten som begränsning respektive kapacitet. Begränsningsdimensionen omfattar ”rättssäkerhet”, ”grundlag”, ”domstolar”, ”oberoende”, ”rättigheter” och ”maktdelning”. Dimensionen kapacitet omfattar ”polis”, ”straff”, ”fängelse”, ”brott”, ”kriminalitet”, ”kontroll”, ”övervakning”, ”utvisning” och ”säkerhet”.

Båda dimensionerna stiger efter 2019–2021, men olika mycket: ”begränsning” med knappt sju indexenheter, ”kapacitet”med nästan 26.

Rättsstaten försvinner inte som liberal norm, men tyngdpunkten flyttas från hur makten begränsas till om den fungerar – från skydd mot makten till makt att handla.

Nooshi Dadgostar talar i Almedalen 2026. Foto: Wikimedia Commons.

Det är ingen enkel resa mot polisstat, eftersom begränsningsspråket också ökar. Men den repressiva och verkställande sidan växer mycket snabbare och ändrar balansen mellan rättigheter och handlingskraft.

Från 2021 ligger Moderaterna högst på kapacitetsdimensionen, följt av Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Det verkställande rättsstatsspråket har därmed spridits in i det politiska centrum. På begränsningsdimensionen ligger Centerpartiet högst, följt av Kristdemokraterna och Socialdemokraterna. Efter 2021 går S+V+MP+C om M+L+KD+SD i begränsningsspråket, medan högerblocket ligger mycket högre i kapacitet.

Två rättsstatsideal stärks alltså samtidigt: ett som begränsar och legitimerar makten, och ett som ingriper och verkställer. Men det senare växer klart snabbast och bär på en av samtidens största demokratiska konflikter.

Från självständig individ till beroende medborgare

Utvecklingen kan också läsas genom hur den förväntade medborgaren gestaltas. I reformfasen är hon en handlande individ som ska arbeta, utbilda sig, välja och ta ansvar; politiken öppnar möjligheter och skapar drivkrafter. I välfärds- och arbetsfasen bär hon både rättigheter och plikter: jobbet ger försörjning, integration och gemenskap, välfärden trygghet och förmåga.

I orosfasen blir medborgaren mer utsatt för brott, ekonomisk osäkerhet, krig, desinformation och upplösning. Politikens uppgift blir mindre frigörelse och mer minskad sårbarhet. I kapacitetsfasen blir hon åter handlande, men beroende av ett samhälle som kan försvara sig, producera, hålla samman och fatta beslut under press.

Rörelsen går från autonomi till beroende men också från privat till kollektiv förmåga. Individuell frihet blir tunn när polis, elförsörjning, domstolar, sjukvård eller digital infrastruktur inte fungerar. Dessutom är tillit kapacitetens osynliga infrastruktur: institutioner kräver inte bara regler och pengar utan legitimitet och en förväntan på att andra följer spelreglerna.

Risken är att verkställigheten kopplas loss från legitimiteten. Begränsningsspråket växer, men ”ingripande” och ”verkställighet” växer mycket snabbare. Handlingskraft utan rättssäkerhet är farlig; rättssäkerhet utan handlingskraft kan bli tom. Nästa stora konflikt kan därför komma att gälla hur det samhällets förmåga stärks utan att den enskilde blir mindre fri.

Kapacitetspolitikens löfte – och risk

Sammantaget framträder en förändring större än något enskilt sakområde. Det tidiga 2000-talets framtidsbild är reformistisk: bättre system, fler jobb, tillväxt och valfrihet. Under 2010-talet stiger oro och rädsla, migration blir systemfråga, kriminaliteten växer och omvärlden kommer närmare som kris, krig och sårbarhet.

På 2020-talet flyttar ordning och förmåga in i centrum. Brottsspråket rusar, kris och beredskap förstärks, rättsstaten beskrivs genom vad den kan genomföra och AI genom vem som kan investera, producera och konkurrera.

Fyra skiften i Almedalens grundspråk

Period

Dominerande språk

Politisk grundfråga

1999–2007

Reform, modernisering, frihet

Hur förbättrar vi systemen?

2008–2014

Arbete, välfärd, tillväxt, framtid

Hur bygger vi nästa steg?

2015–2019

Oro, rädsla, migration, sårbarhet

Vad håller på att gå förlorat?

2021–2026

Brott, säkerhet, beredskap, kapacitet

Vem kan återta kontroll och forma framtiden?

Framtiden försvinner inte: framtid/hopp-indexet är starkt och toppar 2023. Men hoppet är inte längre en självklar grundton, utan mobiliseras mot en bakgrund av oro. I reformpolitiken ligger framtiden framför oss, i riskpolitiken måste den försvaras och i kapacitetspolitiken göras möjlig.

”Sveriges” återkomst får därmed full betydelse. Nationen blir nivån där förmåga samlas: att producera, försvara, styra och konkurrera. Den nya syntesen förenar tre rörelser: mer nationell problemram, mer säkerhetsorienterat språk och produktion samt ”konkurrenskraft” som återvänder till politikens centrum.

Där korsar också blockgränserna. Högern driver brotts- och kapacitetsspråket hårdast och Socialdemokraterna rör sig delvis åt samma håll. Samtidigt är S+V+MP+C på senare år starkare i språk om ”stat”, ”samhälle” och ”gemensamt” – och även om ”tillväxt” och ”konkurrenskraft”.

Ebba Busch talar i Almedalen 2016. Foto: Wikimedia Commons.

”Kapacitetspolitik” är därför ett möjligt namn på den nya epoken. Den är inte nyliberal, eftersom staten återkommer; inte klassiskt socialdemokratisk, eftersom trygghet inte bara gäller sociala risker; och inte snävt nationalistisk, eftersom den är sammanflätad med EU, krig, teknik och global konkurrens.

Huvudfrågan blir inte enbart hur välstånd fördelas eller marknader regleras, utan om samhället kan bygga ut elproduktion, stoppa gängvåld, rusta försvaret, hantera migration, utveckla AI, skapa ny industri och skydda demokratiska institutioner – helst samtidigt. Almedalstalen beskriver övergången från ett samhälle som tog stabiliteten för given till ett som gör den egna förmågan till politikens kärna.

Utvecklingen behöver förstås inte bli bestående. Åren 2025–2026 syns en ombalansering: ”tillväxt” och ”konkurrenskraft” stiger, ”AI” blir framtidsord och ”friheten” får en ny topp. Men reformpolitiken återkommer i en värld efter pandemi, flyktingkris, Ukrainakrig, gängvåld och plattformsmakt. Den nya tillväxtpolitiken gäller därför också sådant som motståndskraft, kritisk infrastruktur och förmågan att forma utvecklingen.

För vänstern kan uppgiften bli särskilt svår. Om ”kapacitet” bara betyder fler befogenheter, hårdare kontroll, fler straff och starkare verkställande makt, blir staten kraftfull men smal. Ett demokratiskt kapacitetsprojekt måste också omfatta fungerande sjukvård, bostadsbyggande, elproduktion, utbildning och institutioner som verkligen förtjänar medborgarnas tillit. Frågan är därför vems problem kapaciteten ska lösa, med vilka medel och under vilken demokratisk kontroll.

Vad Olof Palme hade sagt om han fått tala i Almedalen 2026 vet vi förstås inte. Men precis som Almedalsveckan själv har vuxit ut och förvandlats till något som ingen kunde föreställa sig då 1968 skulle Palme nog haft väldigt svårt att känna igen sig, såväl i dagens politiska verklighet som i dess språk. Politik är inte längre att vilja, det är att positionera, paketera – och kommunicera.

Lars Ilshammar

Appendix: Så har resultaten tagits fram

Analysen bygger på 133 Almedalstal under perioden 1999–2026. Äldre tal har hämtats främst från svenskatal.se, men 2026 års tal från partiernas officiella talarmanus hos Region Gotland. År 2020 saknas eftersom veckan ställdes in på grund av pandemin. Korpusen är något ojämn: alla partier finns inte med varje år och Piratpartiet bara under ett år. Parti- och blockjämförelser visar därför mönster i materialet, inte representerar inte ett helt balanserat panelunderlag

Grundanalyserna räknar ordstammar, bland andra Sverige*, svensk*, frihet*, trygg*, EU*, Europ*, flykting*, migration*, ukrain* och rys*, både som råantal och per 1 000 ord. I sju tematiska index räknades och standardiserades ordstammar per 1 000 ord, vägdes lika inom teman och skalades till medelvärde 100 och standardavvikelse 15. Temana var kris/hot/risk/beredskap; välfärd/arbete; tillväxt/konkurrenskraft; stat/samhälle/marknad/gemensamt; brott/kriminalitet/gäng/våld; framtid/hopp; oro/rädsla. Diagrammen använder treåriga centrerade glidande medelvärden.

Brytpunkter valdes genom den delning av tidsserien som gav lägst samlad variation före och efter punkten. De visar statistiska mönster, inte orsaker; historiska händelser används som tolkning men behöver inte ses som en belagd förklaring. Rättsstatsanalysen byggde på fyra delindex – liberal rättsstat, lagbundenhet/regelstyre, repressiv/verkställande stat samt institutionell legitimitet/tillit – och två huvudmått: rättsstat som begränsning respektive kapacitet.

Metoden har begränsningar: sällsynta ord kan väga tungt i standardiserade index, ord kan vara ironiska eller mångtydiga och korpusen varierar mellan år. Resultaten gäller därför förändringar i politiskt språkbruk, inte förändringar direkt samhället eller i väljarnas åsikter. Styrkan är kombinationen av långa tidsserier, parti- och blockjämförelser och manuell kontroll av känsliga tolkningar.

Inlägget Kapacitetspolitikens födelse: när framtiden blev ett säkerhets- problem dök först upp på Dagens Arena.

Vi måste våga ställa frågan: varför blir vissa människor föremål för en granskning som verkar gå långt utöver själva sakfrågan? Professor Girma Berhanu skriver om Jason Arday och hans död.

Två unga pojkar från ett utsatt område i Göteborg kontaktade mig nyligen för att fråga när höstens läxhjälp skulle börja. När jag svarade att det var två veckor kvar frågade de plötsligt:

”Känner du Professor Jason?”

Frågan ledde till ett samtal om Jason Arday, hans akademiska meriter, autism, ras, representation, mångfald och den omfattande mediala granskning som kom att omge honom. Jag hade själv börjat skriva om frågan. Men efter beskedet att professor Jason Arday hade hittats död lade jag mitt manus åt sidan. Det finns tillfällen då skrivande kräver mod. Men det finns också tillfällen då det kräver återhållsamhet.

Arday hade på kort tid blivit en symbol för flera olika konflikter. För vissa handlade det om akademisk integritet och påståenden om plagiering. För andra handlade det om bristande institutionell kontroll. För ytterligare andra kom han att bli en symbol i den större konflikten kring ras, representation och mångfald, jämlikhet och inkludering – DEI.

Alla dessa frågor kan vara legitima att diskutera. Akademisk integritet ska granskas. Påståenden ska utredas. Institutioner måste kunna hållas ansvariga. Men det finns en avgörande skillnad mellan ansvarsutkrävande och offentlig förnedring.

Kritik är inte samma sak som förnedring

Jason Arday var inte dömd för något brott. Och oavsett vilka frågor som återstår kring hans akademiska karriär hade han ett liv som var betydligt större än den kontrovers som kom att omge honom. Han var en svart man. En neurodivergent man. En professor. En son, vän och kollega. En människa som hade tagit sig från betydande hinder till ett av världens mest prestigefyllda akademiska rum.

En mamma till ett autistiskt barn formulerade det på ett sätt som fastnade hos mig: ett svart, neurodivergent barn med omfattande stödbehov växte upp och tog sig in på en av världens mest prestigefyllda akademiska institutioner. Han tog sig inte bara genom dörren – han stod längst fram i rummet och undervisade.

Det perspektivet får inte försvinna.

För bakom varje akademisk titel finns en människa. Bakom varje meritförteckning finns ett liv. Och bakom varje kontrovers finns en person med relationer, erfarenheter, sårbarheter och en historia som inte kan sammanfattas i en rubrik.

När människan blir en symbol

När den första svarta professorn, chefen eller dekanen utses kan personen snabbt bli större än sig själv. Framgången blir ett bevis på institutionens framsteg. Men när samma person senare kritiseras kan misstagen i nästa ögonblick användas som argument mot själva idén om representation.

Individen blir en symbol – och därmed också en måltavla.

Det betyder inte att all kritik mot en svart akademiker är rasistisk. Det vore lika förenklat som att hävda att all kritik är helt frikopplad från frågor om ras, makt och samhällsstrukturer.

Men vi måste våga ställa frågan: Varför blir vissa människor föremål för en granskning som verkar gå långt utöver själva sakfrågan?

Medier och sociala plattformar har en enorm makt att forma berättelser om människor. En komplex akademisk karriär kan på kort tid reduceras till en rubrik, en konflikt eller en etikett.

I fallet Arday är det därför också relevant att granska vilka aktörer som drev frågan, vilka ideologiska utgångspunkter som fanns och hur kritiken presenterades. Det är inte oviktigt att den person som drev plagiatanklagelserna, postdoktoranden Nathan Cofnas, har beskrivit sig själv som ”rasrealist” och har publicerat texter där han argumenterar för kontroversiella påståenden om intelligens och ras.

Det innebär inte automatiskt att hans kritik av Arday var felaktig. Sakfrågor måste bedömas utifrån bevis, inte utifrån vem som framför dem. Men det innebär att även granskaren måste kunna granskas.

Efter döden måste kravet på saklighet vara större

När akademisk kritik sammanfaller med större politiska och ideologiska konflikter kring ras, DEI och representation blir frågan mer komplicerad. Då måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: akademisk integritet är viktig – och makt, ideologi och ras kan påverka hur konflikter uppstår, förstärks och framställs offentligt.

Det mest bekymmersamma är kanske inte att Arday blev granskad medan han levde. Akademiker med stort inflytande ska kunna granskas. Det bekymmersamma är när människan försvinner bakom kontroversen. Och ibland fortsätter granskningen även efter döden. Det borde göra oss försiktiga.

Girma Berhanu

När en människa har avlidit kan hon inte längre svara för sig själv. Då måste kravet på saklighet och respekt vara ännu större, inte mindre. Det är möjligt att diskutera akademisk kvalitet och integritet utan att reducera en människas hela liv till misstanke.

Det är möjligt att kritisera DEI utan att göra en avliden svart akademiker till slagträ i en större kulturpolitisk konflikt. Det är möjligt att ifrågasätta institutionella beslut utan att förneka en människas prestationer.

Och det är möjligt att säga: vi vet inte allt ännu.

Girma Berhanu, professor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet

Inlägget När människan blir en symbol dök först upp på Dagens Arena.

Kontraproduktiv att göra ett parti på den “egna” sidan till huvudfiende.

I veckan har två opinionsundersökningar visat att den rödgröna oppositionens försprång över Tidöpartierna står sig.

I Verians mätning var skillnaden 10 procentenheter till oppositionens fördel, i Novus omkring 7.

Det ser med andra ord ut att vara rejält kört för Tidöprojektet, särskilt som Liberalerna i båda mätningarna låg på runt 2 procent och därmed är på väg ut ur riksdagen.

Ändå är det fascinerande att se hur Vänsterpartiet och Centern just nu tävlar om vem som är bäst på att krympa avståndet och göra de sista veckorna till en match igen.

Skillnaderna kända sedan länge

I Expressens tv-debatt lanserade Centerpartiet ett “mittenalternativ” och deklarerade att deras mål är att bli så stora att Vänsterpartiet helt kan hållas utanför en framtida regering. Under en diskussion om ISK-konton rök Nooshi Dadgostar och Elisabeth Thand Ringqvist ihop ordentligt. C-ledaren anklagade Vänsterpartiet för att vilja “skrämma framgångsrika företagare”.

Nooshi Dadgostar kontrade med att kalla Centerpartiets ekonomiska politik för “förlegad och utdaterad”. Hon slog fast att valet i praktiken står mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet om man vill påverka vilken riktning en regering ledd av Socialdemraterna ska ta.

I en radiodebatt hamnade Vänsterpartiets Ida Gabrielsson i en liknande debatt med Centerns partisekreterare Hannes Hervieu. Då räckte i alla fall Gabrielsson ut handen och ville bjuda centerpartisten på kaffe och bulle.

Milt uttryckt kontraproduktivt

Det är inte på något sätt okänt sedan tidigare att Centern och Vänstern har olika politik, främst i ekonomiska frågor. Men det är också allmänt bekant att de båda är med och utmanar Tidöpakten om makten.

Alla förstår också att matematiken när röstfördelningen är klar den 14 september kan leda till att de måste samarbeta.

Centerns försök att lansera en mittenregering där även Kristdemokraterna ingår är förstås en tänkbar lösning, men den avfärdades bryskt och omedelbart av Ebba Busch. Även det lite fånigt eftersom hon samtidigt lägger ut så många krokar mot mitten att det rimligen måste göra de andra Tidöpartierna rasande.

Det är med andra ord, milt uttryckt, kontraproduktivt att hugga varandra i halsen på det sätt som C och V nu gör. Inget fel att markera var partierna skiljer sig åt, men att ställa ultimata krav och utesluta ett närmare samarbete är inte bara dumt, det är också något de kan tvingas ta tillbaka om de vill förhindra en ny Tidöregering.

Jesper Bengtsson

Inlägget C och V måste kanske samarbeta dök först upp på Dagens Arena.