Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
0c831503e26127b455bd27b8b308dfe78978f592Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär.
Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett “The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen.
Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i “Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i “Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i “The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar.
McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten.
När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung.
Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket.
Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri.
För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russel en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant.
“The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Med sin porträtt av Amziah King har Matthew McConaughey skapat ännu en odödlig karaktär.
Jon Andersson
Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
6bbf2b95ea5dcba01163f8c8e3fcbb37a920b6ea
bd123b45b07ad53809eb7db64636e36fec0db8cf
TITLE: Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare DESCRIPTION: Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär. Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Rivals of Amziah King Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett “The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen. Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i “Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i “Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i “The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar. Excentrisk och jovialisk McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten. När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung. Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket. Ändrar karaktär Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri. För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russel en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant. “The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Det är roligt att se Matthew McConaughey, som knappt gjort någon film under 20-talet, tillbaka i en stor roll. Med sitt porträtt av Amziah King har den amerikanska skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Jon Andersson Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare DESCRIPTION: Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär. Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Rivals of Amziah King Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett ”The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen. Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i ”Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i ”Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i ”The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar. Excentrisk och jovialisk McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten. När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung. Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket. Ändrar karaktär Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri. För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russell en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant. ”The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Det är roligt att se Matthew McConaughey, som knappt gjort någon film under 20-talet, tillbaka i en stor roll. Med sitt porträtt av Amziah King har den amerikanska skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Jon Andersson Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
f41765acee32ed86c990918d66679c5bd4b5388b
6bbf2b95ea5dcba01163f8c8e3fcbb37a920b6ea
TITLE: Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare DESCRIPTION: Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär. Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Rivals of Amziah King Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett “The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen. Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i “Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i “Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i “The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar. Det är roligt att se McConaughey, som knappt gjort någon film under 20-talet, tillbaka i en stor filmroll. Excentrisk och jovialisk McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten. När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung. Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket. Ändrar karaktär Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri. För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russel en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant. “The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Med sin porträtt av Amziah King har Matthew McConaughey skapat ännu en odödlig karaktär. Jon Andersson Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare DESCRIPTION: Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär. Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Rivals of Amziah King Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett “The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen. Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i “Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i “Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i “The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar. Excentrisk och jovialisk McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten. När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung. Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket. Ändrar karaktär Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri. För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russel en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant. “The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Det är roligt att se Matthew McConaughey, som knappt gjort någon film under 20-talet, tillbaka i en stor roll. Med sitt porträtt av Amziah King har den amerikanska skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Jon Andersson Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
0c831503e26127b455bd27b8b308dfe78978f592
f41765acee32ed86c990918d66679c5bd4b5388b
TITLE: Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare DESCRIPTION: Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär. Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Rivals of Amziah King Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett “The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen. Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i “Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i “Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i “The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar. Excentrisk och jovialisk McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten. När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung. Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket. Ändrar karaktär Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri. För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russel en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant. “The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Med sin porträtt av Amziah King har Matthew McConaughey skapat ännu en odödlig karaktär. Jon Andersson Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare DESCRIPTION: Den amerikanske skådespelaren har skapat ännu en odödlig karaktär. Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Rivals of Amziah King Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King har den amerikanske skådespelaren skapat ännu en odödlig karaktär. Det tycker Jon Andersson som sett “The Rivals of Amziah King”, med svensk premiär i helgen. Matthew McConaughey är en av Hollywoods främsta karaktärsskådespelare. Den Oscarsvinnande rolltolkningen som den AIDS-sjuke cowboyen Ron Woodroof i “Dallas Buyers Club” och skildringen av den galne börsmäklaren Mark Hanna i “Wolf of Wall Street” är bara två exempel. Med rollen som den banjospelande biodlaren Amziah King i “The Rivals of Amziah King” kan ytterligare en läggas till i raden av minnesvärda rolltolkningar. Det är roligt att se McConaughey, som knappt gjort någon film under 20-talet, tillbaka i en stor filmroll. Excentrisk och jovialisk McConaugheys karaktär lever ett stillsamt liv ute på landsbygden i Oklahoma. Hans huvudsysselsättning är att utvinna honung från de bikupor han äger. På fritiden spelar han med sitt bluegrassband. Gärna på parkeringen utanför ett snabbmatsställe i trakten. När Amziah av en slump stöter ihop med sin fosterdotter Kateri (Angelina Lookingglass), som han tappat kontakten med, bestämmer han sig för att se till att hon åter blir en del av hans liv. Amziah lär henne allt han kan – vilket bland annat inkluderar hur man gör för att välja rätt rätter på ett knytkalas, hur man håller en sångstämma i en bluegrasslåt och framför allt hur man sköter bin och utvinner honung. Karaktären är som klippt och skuren för McConaughey. Han lyckas på ett formidabelt sätt ge liv åt den excentriske och jovialiske Amziah. En karaktär det är svårt att tycka illa om. McConaugheys närvaro gör filmens första del till både varm och rolig. Att handlingen ibland spretar lite för mycket åt olika håll gör inte så mycket. Ändrar karaktär Efter ungefär halva filmen ändrar den helt karaktär. Medan den första delen var någon form av dramakomedi utvecklas den nu till en sorts brottsthriller eller neowestern. Den delen av filmen är inte lika bra som den första. Inte minst eftersom McConaugheys karaktär tar mycket mindre plats, till förmån för fosterdottern Kateri. För det här är till mångt och mycket McConaugheys film. Det finns en del spännande element även i den andra delen. Till exempel gör Kurt Russel en stabil insats som en kriminell företagsledare. Men det går inte att komma ifrån att när McConaughey inte är med i bild blir det inte lika intressant. “The Rivals of Amziah King” har både svagheter och styrkor. Dess främsta styrka är huvudrollsinnehavaren. Med sin porträtt av Amziah King har Matthew McConaughey skapat ännu en odödlig karaktär. Jon Andersson Inlägget Matthew McConaughey briljerar som musicerande biodlare dök först upp på Dagens Arena.
bd123b45b07ad53809eb7db64636e36fec0db8cf
6bbf2b95ea5dcba01163f8c8e3fcbb37a920b6ea
f41765acee32ed86c990918d66679c5bd4b5388b
0c831503e26127b455bd27b8b308dfe78978f592
bcfa358c422c4f67a5b195043df064363c3a1c7dAnklagar fastighetsägare för att missbruka lagstiftningen för högre hyror. Kräver ny modell.
Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
Hyresgästföreningen menar att fastighetsägare missbrukar systemet med oberoende skiljeman för att få ut högre hyreshöjningar. Nu kräver man att det avskaffas och ersätts av en ny modell.
De senaste årens hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna har kraschat på löpande band. Dagens Arena har skrivit flera artiklar om hur allt fler förhandlingar i stället avgörs av en oberoende skiljeman. En tvistlösning som infördes 2023 för det privata fastighetsbeståndet. Enligt Fastighetsägarna kom det in 1 464 ärenden till hyresnämnden om att utse en oberoende skiljeman år 2023. Förra året var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år.
Hyresgästföreningen anklagar nu Fastighetsägarna för att överutnyttja skiljemannaförfarandet och man kräver att systemet avskaffas.
– Vi kan konstatera att det är ombudet Fastighetsägarna som går till tvist. Det händer inom allmännyttan också, men inte i den omfattningen, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen, till Dagens Arena.
Föreningen pekar på att endast 5 procent av förhandlingarna med allmännyttan gick till tvistlösning under 2025. För förhandlingarna med Fastighetsägarna var motsvarande siffra 67 procent. Under 2026 var andelen 15 procent inom allmännyttan och över 70 procent bland Fastighetsägarnas förhandlingar.
– När lagstiftningen infördes stod det tydligt att den ska användas restriktivt. Men redan första året, när de flesta förhandlingarna var avslutade, började man att gå till skiljeman. Nu överutnyttjar Fastighetsägarna det. Jag hör från förtroendevalda runt om i landet att man upplever att de inte tar förhandlingsuppdraget på allvar. Att man inte är intresserad av att ta förhandlingarna hela vägen, säger Marie Linder.
Hon framhåller att det påverkar hyresgästernas möjlighet att vara med och påverka hyrorna när fastighetsägare rundar förhandlingssystemet. Och att det kommit in oseriösa aktörer som utnyttjar lagstiftningen för att driva upp hyrorna. De driver enligt Hyresgästföreningen skenförhandlingar för att sedan föra tvister till skiljeman. Som Dagens Arena tidigare berättat blir hyrorna som avgörs av skiljeman en aning högre än de som görs upp i förhandling.
– I ett läge där många hyresgäster har en tuff ekonomisk situation är det viktigt att vi funderar över detta och har förhandlingar på ett seriöst sätt. Det är otroligt viktigt för legitimiteten för förhandlingssystemet. Tänk om det skulle vara så på arbetsmarknaden, att parterna inte försöker ta förhandlingarna så långt det går, säger Marie Linder.
Hyresgästföreningen säger sig inte vara emot en tvistlösning för privata fastighetsbeståndet men de vill ersätta dagens oberoende skiljeman med en ny modell. De vill bland annat ha en partsammansatt tvistlösning som det är inom allmännyttan, där företrädare för parterna sitter med i Hyresmarknadskommittén. Man vill också se en bättre medlingsfunktion, utökade möjligheter att återförvisa parterna till det lokala förhandlingsbordet om man inte fullföljt sitt förhandlingsuppdrag.
Fastighetsägarna avvisar Hyresgästföreningens krav.
– Att tvistlösningen används i stor utsträckning visar att det behövs en fungerande och rättssäker väg att avsluta förhandlingar där parterna inte lyckas nå en överenskommelse. Den oberoende tvistlösningen behöver därför finnas kvar, men samtidigt utvecklas så att förhandlingarna blir mer effektiva och transparenta, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige.
Branschorganisationen har själva tagit fram flera krav på förändringar i nuvarande lagstiftning. Bland annat vill man se en lagstadgad tillgång för alla hyresvärdar till tvistlösning, utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen. Man vill också att tidsfristen innan man kan gå till skiljeman ska kortas från dagens tre månaders förhandling till sex veckor.
– Fastighetsägarna värnar seriösa förhandlingar och strävar alltid efter att träffa förhandlingslösningar i första hand, det är bättre för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Det kräver emellertid att båda parterna förhandlar seriöst. När Hyresgästföreningen inte vill komma överens finns det inget annat alternativ än att lyfta förhandlingarna till en oberoende skiljeman, säger Anders Holmestig.
Men Marie Linder är skeptisk till förslagen.
– De förslag Fastighetsägarna lagt fram skulle leda till ytterligare tvister. Det vill inte vi. Vi vill mötas vid förhandlingsbordet, använda medlingsfunktionen och att endast ett fåtal fall ska gå till tvistlösning, säger hon.
Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
a08535dab7d8d9eefd0d0eb897e68086092c6f9d
bcfa358c422c4f67a5b195043df064363c3a1c7d
TITLE: Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman DESCRIPTION: Anklagar fastighetsägare för att missbruka lagstiftningen för högre hyror. Kräver ny modell. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Hyresgästföreningen menar att fastighetsägare missbrukar systemet med oberoende skiljeman för att få ut högre hyreshöjningar. Nu kräver man att det avskaffas och ersätts av en ny modell. De senaste årens hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna har kraschat på löpande band. Dagens Arena har skrivit flera artiklar om hur allt fler förhandlingar i stället avgörs av en oberoende skiljeman. En tvistlösning som infördes 2023 för det privata fastighetsbeståndet. Enligt Fastighetsägarna kom det in 1 464 ärenden till hyresnämnden om att utse en oberoende skiljeman år 2023. Förra året var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år. Hyresgästföreningen anklagar nu Fastighetsägarna för att överutnyttja skiljemannaförfarandet och man kräver att systemet avskaffas. – Vi kan konstatera att det är ombudet Fastighetsägarna som går till tvist. Det händer inom allmännyttan också, men inte i den omfattningen, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen, till Dagens Arena. Oseriösa aktörer Föreningen pekar på att endast 5 procent av förhandlingarna med allmännyttan gick till tvistlösning under 2025. För förhandlingarna med Fastighetsägarna var motsvarande siffra 67 procent. Under 2026 var andelen 15 procent inom allmännyttan och över 70 procent bland Fastighetsägarnas förhandlingar. – När lagstiftningen infördes stod det tydligt att den ska användas restriktivt. Men redan första året, när de flesta förhandlingarna var avslutade, började man att gå till skiljeman. Nu överutnyttjar Fastighetsägarna det. Jag hör från förtroendevalda runt om i landet att man upplever att de inte tar förhandlingsuppdraget på allvar. Att man inte är intresserad av att ta förhandlingarna hela vägen, säger Marie Linder. Hon framhåller att det påverkar hyresgästernas möjlighet att vara med och påverka hyrorna när fastighetsägare rundar förhandlingssystemet. Och att det kommit in oseriösa aktörer som utnyttjar lagstiftningen för att driva upp hyrorna. De driver enligt Hyresgästföreningen skenförhandlingar för att sedan föra tvister till skiljeman. Som Dagens Arena tidigare berättat blir hyrorna som avgörs av skiljeman en aning högre än de som görs upp i förhandling. – I ett läge där många hyresgäster har en tuff ekonomisk situation är det viktigt att vi funderar över detta och har förhandlingar på ett seriöst sätt. Det är otroligt viktigt för legitimiteten för förhandlingssystemet. Tänk om det skulle vara så på arbetsmarknaden, att parterna inte försöker ta förhandlingarna så långt det går, säger Marie Linder. Avfärdar kravet Hyresgästföreningen säger sig inte vara emot en tvistlösning för privata fastighetsbeståndet men de vill ersätta dagens oberoende skiljeman med en ny modell. De vill bland annat ha en partsammansatt tvistlösning som det är inom allmännyttan, där företrädare för parterna sitter med i Hyresmarknadskommittén. Man vill också se en bättre medlingsfunktion, utökade möjligheter att återförvisa parterna till det lokala förhandlingsbordet om man inte fullföljt sitt förhandlingsuppdrag. Fastighetsägarna avvisar Hyresgästföreningens krav. – Att tvistlösningen används i stor utsträckning visar att det behövs en fungerande och rättssäker väg att avsluta förhandlingar där parterna inte lyckas nå en överenskommelse. Den oberoende tvistlösningen behöver därför finnas kvar, men samtidigt utvecklas så att förhandlingarna blir mer effektiva och transparenta, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige. Kräver lagändringar Branschorganisationen har själva tagit fram flera krav på förändringar i nuvarande lagstiftning. Bland annat vill man se en lagstadgad tillgång för alla hyresvärdar till tvistlösning, utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen. Man vill också att tidsfristen innan man kan gå till skiljeman ska kortas från dagens tre månaders förhandling till sex veckor. – Fastighetsägarna värnar seriösa förhandlingar och strävar alltid efter att träffa förhandlingslösningar i första hand, det är bättre för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Det kräver emellertid att båda parterna förhandlar seriöst. När Hyresgästföreningen inte vill komma överens finns det inget annat alternativ än att lyfta förhandlingarna till en oberoende skiljeman, säger Anders Holmestig. Men Marie Linder är skeptisk till förslagen. – De förslag Fastighetsägarna lagt fram skulle leda till ytterligare tvister. Det vill inte vi. Vi vill mötas vid förhandlingsbordet, använda medlingsfunktionen och att endast ett fåtal fall ska gå till tvistlösning, säger hon. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman DESCRIPTION: Anklagar fastighetsägare för att missbruka lagstiftningen för högre hyror. Kräver ny modell. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Hyresgästföreningen menar att fastighetsägare missbrukar systemet med oberoende skiljeman för att få ut högre hyreshöjningar. Nu kräver man att det avskaffas och ersätts av en ny modell. De senaste årens hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna har kraschat på löpande band. Dagens Arena har skrivit flera artiklar om hur allt fler förhandlingar i stället avgörs av en oberoende skiljeman. En tvistlösning som infördes 2023 för det privata fastighetsbeståndet. Enligt Fastighetsägarna kom det in 1 464 ärenden till hyresnämnden om att utse en oberoende skiljeman år 2023. Förra året var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år. Hyresgästföreningen anklagar nu Fastighetsägarna för att överutnyttja skiljemannaförfarandet och man kräver att systemet avskaffas. – Vi kan konstatera att det är ombudet Fastighetsägarna som går till tvist. Det händer inom allmännyttan också, men inte i den omfattningen, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen, till Dagens Arena. Oseriösa aktörer Föreningen pekar på att endast 5 procent av förhandlingarna med allmännyttan gick till tvistlösning under 2025. För förhandlingarna med Fastighetsägarna var motsvarande siffra 67 procent. Under 2026 var andelen 15 procent inom allmännyttan och över 70 procent bland Fastighetsägarnas förhandlingar. – När lagstiftningen infördes stod det tydligt att den ska användas restriktivt. Men redan första året, när de flesta förhandlingarna var avslutade, började man att gå till skiljeman. Nu överutnyttjar Fastighetsägarna det. Jag hör från förtroendevalda runt om i landet att man upplever att de inte tar förhandlingsuppdraget på allvar. Att man inte är intresserad av att ta förhandlingarna hela vägen, säger Marie Linder. Hon framhåller att det påverkar hyresgästernas möjlighet att vara med och påverka hyrorna när fastighetsägare rundar förhandlingssystemet. Och att det kommit in oseriösa aktörer som utnyttjar lagstiftningen för att driva upp hyrorna. De driver enligt Hyresgästföreningen skenförhandlingar för att sedan föra tvister till skiljeman. Som Dagens Arena tidigare berättat blir hyrorna som avgörs av skiljeman en aning högre än de som görs upp i förhandling. – I ett läge där många hyresgäster har en tuff ekonomisk situation är det viktigt att vi funderar över detta och har förhandlingar på ett seriöst sätt. Det är otroligt viktigt för legitimiteten för förhandlingssystemet. Tänk om det skulle vara så på arbetsmarknaden, att parterna inte försöker ta förhandlingarna så långt det går, säger Marie Linder. Avfärdar kravet Hyresgästföreningen säger sig inte vara emot en tvistlösning för privata fastighetsbeståndet men de vill ersätta dagens oberoende skiljeman med en ny modell. De vill bland annat ha en partsammansatt tvistlösning som det är inom allmännyttan, där företrädare för parterna sitter med i Hyresmarknadskommittén. Man vill också se en bättre medlingsfunktion, utökade möjligheter att återförvisa parterna till det lokala förhandlingsbordet om man inte fullföljt sitt förhandlingsuppdrag. Fastighetsägarna avvisar Hyresgästföreningens krav. – Att tvistlösningen används i stor utsträckning visar att det behövs en fungerande och rättssäker väg att avsluta förhandlingar där parterna inte lyckas nå en överenskommelse. Den oberoende tvistlösningen behöver därför finnas kvar, men samtidigt utvecklas så att förhandlingarna blir mer effektiva och transparenta, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige. Kräver lagändringar Branschorganisationen har själva tagit fram flera krav på förändringar i nuvarande lagstiftning. Bland annat vill man se en lagstadgad tillgång för alla hyresvärdar till tvistlösning, utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen. Man vill också att tidsfristen innan man kan gå till skiljeman ska kortas från dagens tre månaders förhandling till sex veckor. – Fastighetsägarna värnar seriösa förhandlingar och strävar alltid efter att träffa förhandlingslösningar i första hand, det är bättre för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Det kräver emellertid att båda parterna förhandlar seriöst. När Hyresgästföreningen inte vill komma överens finns det inget annat alternativ än att lyfta förhandlingarna till en oberoende skiljeman, säger Anders Holmestig. Men Marie Linder är skeptisk till förslagen. – De förslag Fastighetsägarna lagt fram skulle leda till ytterligare tvister. Det vill inte vi. Vi vill mötas vid förhandlingsbordet, använda medlingsfunktionen och att endast ett fåtal fall ska gå till tvistlösning, säger hon. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
bcfa358c422c4f67a5b195043df064363c3a1c7d
a08535dab7d8d9eefd0d0eb897e68086092c6f9d
a08535dab7d8d9eefd0d0eb897e68086092c6f9dAnklagar fastighetsägare för att missbruka lagstiftningen för högre hyror. Kräver ny modell.
Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
Hyresgästföreningen menar att fastighetsägare missbrukar systemet med oberoende skiljeman för att få ut högre hyreshöjningar. Nu kräver man att det avskaffas och ersätts av en ny modell.
De senaste årens hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna har kraschat på löpande band. Dagens Arena har skrivit flera artiklar om hur allt fler förhandlingar i stället avgörs av en oberoende skiljeman. En tvistlösning som infördes 2023 för det privata fastighetsbeståndet. Enligt Fastighetsägarna kom det in 1 464 ärenden till hyresnämnden om att utse en oberoende skiljeman år 2023. Förra året var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år.
Hyresgästföreningen anklagar nu Fastighetsägarna för att överutnyttja skiljemannaförfarandet och man kräver att systemet avskaffas.
– Vi kan konstatera att det är ombudet Fastighetsägarna som går till tvist. Det händer inom allmännyttan också, men inte i den omfattningen, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen, till Dagens Arena.
Föreningen pekar på att endast 5 procent av förhandlingarna med allmännyttan gick till tvistlösning under 2025. För förhandlingarna med Fastighetsägarna var motsvarande siffra 67 procent. Under 2026 var andelen 15 procent inom allmännyttan och över 70 procent bland Fastighetsägarnas förhandlingar.
– När lagstiftningen infördes stod det tydligt att den ska användas restriktivt. Men redan första året, när de flesta förhandlingarna var avslutade, började man att gå till skiljeman. Nu överutnyttjar Fastighetsägarna det. Jag hör från förtroendevalda runt om i landet att man upplever att de inte tar förhandlingsuppdraget på allvar. Att man inte är intresserad av att ta förhandlingarna hela vägen, säger Marie Linder.
Hon framhåller att det påverkar hyresgästernas möjlighet att vara med och påverka hyrorna när fastighetsägare rundar förhandlingssystemet. Och att det kommit in oseriösa aktörer som utnyttjar lagstiftningen för att driva upp hyrorna. De driver enligt Hyresgästföreningen skenförhandlingar för att sedan föra tvister till skiljeman. Som Dagens Arena tidigare berättat blir hyrorna som avgörs av skiljeman en aning högre än de som görs upp i förhandling.
– I ett läge där många hyresgäster har en tuff ekonomisk situation är det viktigt att vi funderar över detta och har förhandlingar på ett seriöst sätt. Det är otroligt viktigt för legitimiteten för förhandlingssystemet. Tänk om det skulle vara så på arbetsmarknaden, att parterna inte försöker ta förhandlingarna så långt det går, säger Marie Linder.
Hyresgästföreningen säger sig inte vara emot en tvistlösning för privata fastighetsbeståndet men de vill ersätta dagens oberoende skiljeman med en ny modell. De vill bland annat ha en partsammansatt tvistlösning som det är inom allmännyttan, där företrädare för parterna sitter med i Hyresmarknadskommittén. Man vill också se en bättre medlingsfunktion, utökade möjligheter att återförvisa parterna till det lokala förhandlingsbordet om man inte fullföljt sitt förhandlingsuppdrag.
Fastighetsägarna avvisar Hyresgästföreningens krav.
– Att tvistlösningen används i stor utsträckning visar att det behövs en fungerande och rättssäker väg att avsluta förhandlingar där parterna inte lyckas nå en överenskommelse. Den oberoende tvistlösningen behöver därför finnas kvar, men samtidigt utvecklas så att förhandlingarna blir mer effektiva och transparenta, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige.
Branschorganisationen har själva tagit fram flera krav på förändringar i nuvarande lagstiftning. Bland annat vill man se en lagstadgad tillgång för alla hyresvärdar till tvistlösning, utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen. Man vill också att tidsfristen innan man kan gå till skiljeman ska kortas från dagens tre månaders förhandling till sex veckor.
– Fastighetsägarna värnar seriösa förhandlingar och strävar alltid efter att träffa förhandlingslösningar i första hand, det är bättre för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Det kräver emellertid att båda parterna förhandlar seriöst. När Hyresgästföreningen inte vill komma överens finns det inget annat alternativ än att lyfta förhandlingarna till en oberoende skiljeman, säger Anders Holmestig.
Men Marie Linder är skeptisk till förslagen.
– De förslag Fastighetsägarna lagt fram skulle leda till ytterligare tvister. Det vill inte vi. Vi vill mötas vid förhandlingsbordet, använda medlingsfunktionen och att endast ett fåtal fall ska gå till tvistlösning, säger hon.
Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
a08535dab7d8d9eefd0d0eb897e68086092c6f9d
bcfa358c422c4f67a5b195043df064363c3a1c7d
TITLE: Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman DESCRIPTION: Anklagar fastighetsägare för att missbruka lagstiftningen för högre hyror. Kräver ny modell. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Hyresgästföreningen menar att fastighetsägare missbrukar systemet med oberoende skiljeman för att få ut högre hyreshöjningar. Nu kräver man att det avskaffas och ersätts av en ny modell. De senaste årens hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna har kraschat på löpande band. Dagens Arena har skrivit flera artiklar om hur allt fler förhandlingar i stället avgörs av en oberoende skiljeman. En tvistlösning som infördes 2023 för det privata fastighetsbeståndet. Enligt Fastighetsägarna kom det in 1 464 ärenden till hyresnämnden om att utse en oberoende skiljeman år 2023. Förra året var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år. Hyresgästföreningen anklagar nu Fastighetsägarna för att överutnyttja skiljemannaförfarandet och man kräver att systemet avskaffas. – Vi kan konstatera att det är ombudet Fastighetsägarna som går till tvist. Det händer inom allmännyttan också, men inte i den omfattningen, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen, till Dagens Arena. Oseriösa aktörer Föreningen pekar på att endast 5 procent av förhandlingarna med allmännyttan gick till tvistlösning under 2025. För förhandlingarna med Fastighetsägarna var motsvarande siffra 67 procent. Under 2026 var andelen 15 procent inom allmännyttan och över 70 procent bland Fastighetsägarnas förhandlingar. – När lagstiftningen infördes stod det tydligt att den ska användas restriktivt. Men redan första året, när de flesta förhandlingarna var avslutade, började man att gå till skiljeman. Nu överutnyttjar Fastighetsägarna det. Jag hör från förtroendevalda runt om i landet att man upplever att de inte tar förhandlingsuppdraget på allvar. Att man inte är intresserad av att ta förhandlingarna hela vägen, säger Marie Linder. Hon framhåller att det påverkar hyresgästernas möjlighet att vara med och påverka hyrorna när fastighetsägare rundar förhandlingssystemet. Och att det kommit in oseriösa aktörer som utnyttjar lagstiftningen för att driva upp hyrorna. De driver enligt Hyresgästföreningen skenförhandlingar för att sedan föra tvister till skiljeman. Som Dagens Arena tidigare berättat blir hyrorna som avgörs av skiljeman en aning högre än de som görs upp i förhandling. – I ett läge där många hyresgäster har en tuff ekonomisk situation är det viktigt att vi funderar över detta och har förhandlingar på ett seriöst sätt. Det är otroligt viktigt för legitimiteten för förhandlingssystemet. Tänk om det skulle vara så på arbetsmarknaden, att parterna inte försöker ta förhandlingarna så långt det går, säger Marie Linder. Avfärdar kravet Hyresgästföreningen säger sig inte vara emot en tvistlösning för privata fastighetsbeståndet men de vill ersätta dagens oberoende skiljeman med en ny modell. De vill bland annat ha en partsammansatt tvistlösning som det är inom allmännyttan, där företrädare för parterna sitter med i Hyresmarknadskommittén. Man vill också se en bättre medlingsfunktion, utökade möjligheter att återförvisa parterna till det lokala förhandlingsbordet om man inte fullföljt sitt förhandlingsuppdrag. Fastighetsägarna avvisar Hyresgästföreningens krav. – Att tvistlösningen används i stor utsträckning visar att det behövs en fungerande och rättssäker väg att avsluta förhandlingar där parterna inte lyckas nå en överenskommelse. Den oberoende tvistlösningen behöver därför finnas kvar, men samtidigt utvecklas så att förhandlingarna blir mer effektiva och transparenta, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige. Kräver lagändringar Branschorganisationen har själva tagit fram flera krav på förändringar i nuvarande lagstiftning. Bland annat vill man se en lagstadgad tillgång för alla hyresvärdar till tvistlösning, utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen. Man vill också att tidsfristen innan man kan gå till skiljeman ska kortas från dagens tre månaders förhandling till sex veckor. – Fastighetsägarna värnar seriösa förhandlingar och strävar alltid efter att träffa förhandlingslösningar i första hand, det är bättre för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Det kräver emellertid att båda parterna förhandlar seriöst. När Hyresgästföreningen inte vill komma överens finns det inget annat alternativ än att lyfta förhandlingarna till en oberoende skiljeman, säger Anders Holmestig. Men Marie Linder är skeptisk till förslagen. – De förslag Fastighetsägarna lagt fram skulle leda till ytterligare tvister. Det vill inte vi. Vi vill mötas vid förhandlingsbordet, använda medlingsfunktionen och att endast ett fåtal fall ska gå till tvistlösning, säger hon. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med obereonde skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman DESCRIPTION: Anklagar fastighetsägare för att missbruka lagstiftningen för högre hyror. Kräver ny modell. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Hyresgästföreningen menar att fastighetsägare missbrukar systemet med oberoende skiljeman för att få ut högre hyreshöjningar. Nu kräver man att det avskaffas och ersätts av en ny modell. De senaste årens hyresförhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna har kraschat på löpande band. Dagens Arena har skrivit flera artiklar om hur allt fler förhandlingar i stället avgörs av en oberoende skiljeman. En tvistlösning som infördes 2023 för det privata fastighetsbeståndet. Enligt Fastighetsägarna kom det in 1 464 ärenden till hyresnämnden om att utse en oberoende skiljeman år 2023. Förra året var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år. Hyresgästföreningen anklagar nu Fastighetsägarna för att överutnyttja skiljemannaförfarandet och man kräver att systemet avskaffas. – Vi kan konstatera att det är ombudet Fastighetsägarna som går till tvist. Det händer inom allmännyttan också, men inte i den omfattningen, säger Marie Linder, förbundsordförande Hyresgästföreningen, till Dagens Arena. Oseriösa aktörer Föreningen pekar på att endast 5 procent av förhandlingarna med allmännyttan gick till tvistlösning under 2025. För förhandlingarna med Fastighetsägarna var motsvarande siffra 67 procent. Under 2026 var andelen 15 procent inom allmännyttan och över 70 procent bland Fastighetsägarnas förhandlingar. – När lagstiftningen infördes stod det tydligt att den ska användas restriktivt. Men redan första året, när de flesta förhandlingarna var avslutade, började man att gå till skiljeman. Nu överutnyttjar Fastighetsägarna det. Jag hör från förtroendevalda runt om i landet att man upplever att de inte tar förhandlingsuppdraget på allvar. Att man inte är intresserad av att ta förhandlingarna hela vägen, säger Marie Linder. Hon framhåller att det påverkar hyresgästernas möjlighet att vara med och påverka hyrorna när fastighetsägare rundar förhandlingssystemet. Och att det kommit in oseriösa aktörer som utnyttjar lagstiftningen för att driva upp hyrorna. De driver enligt Hyresgästföreningen skenförhandlingar för att sedan föra tvister till skiljeman. Som Dagens Arena tidigare berättat blir hyrorna som avgörs av skiljeman en aning högre än de som görs upp i förhandling. – I ett läge där många hyresgäster har en tuff ekonomisk situation är det viktigt att vi funderar över detta och har förhandlingar på ett seriöst sätt. Det är otroligt viktigt för legitimiteten för förhandlingssystemet. Tänk om det skulle vara så på arbetsmarknaden, att parterna inte försöker ta förhandlingarna så långt det går, säger Marie Linder. Avfärdar kravet Hyresgästföreningen säger sig inte vara emot en tvistlösning för privata fastighetsbeståndet men de vill ersätta dagens oberoende skiljeman med en ny modell. De vill bland annat ha en partsammansatt tvistlösning som det är inom allmännyttan, där företrädare för parterna sitter med i Hyresmarknadskommittén. Man vill också se en bättre medlingsfunktion, utökade möjligheter att återförvisa parterna till det lokala förhandlingsbordet om man inte fullföljt sitt förhandlingsuppdrag. Fastighetsägarna avvisar Hyresgästföreningens krav. – Att tvistlösningen används i stor utsträckning visar att det behövs en fungerande och rättssäker väg att avsluta förhandlingar där parterna inte lyckas nå en överenskommelse. Den oberoende tvistlösningen behöver därför finnas kvar, men samtidigt utvecklas så att förhandlingarna blir mer effektiva och transparenta, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige. Kräver lagändringar Branschorganisationen har själva tagit fram flera krav på förändringar i nuvarande lagstiftning. Bland annat vill man se en lagstadgad tillgång för alla hyresvärdar till tvistlösning, utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen. Man vill också att tidsfristen innan man kan gå till skiljeman ska kortas från dagens tre månaders förhandling till sex veckor. – Fastighetsägarna värnar seriösa förhandlingar och strävar alltid efter att träffa förhandlingslösningar i första hand, det är bättre för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Det kräver emellertid att båda parterna förhandlar seriöst. När Hyresgästföreningen inte vill komma överens finns det inget annat alternativ än att lyfta förhandlingarna till en oberoende skiljeman, säger Anders Holmestig. Men Marie Linder är skeptisk till förslagen. – De förslag Fastighetsägarna lagt fram skulle leda till ytterligare tvister. Det vill inte vi. Vi vill mötas vid förhandlingsbordet, använda medlingsfunktionen och att endast ett fåtal fall ska gå till tvistlösning, säger hon. Inlägget Hyresgästföreningen: Avskaffa systemet med oberoende skiljeman dök först upp på Dagens Arena.
bcfa358c422c4f67a5b195043df064363c3a1c7d
a08535dab7d8d9eefd0d0eb897e68086092c6f9d
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
– Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon.
För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott.
Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum.
Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv.
– Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon.
2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats.
– Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon.
Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin.
Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio
Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen.
– En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon.
Varför var du där och filmade, även om det var så farligt?
– Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi.
”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp.
– Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi.
Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio
Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”.
– I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia.
Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig?
– Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset.
Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt.
– Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon.
Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen.
– Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck.
I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi.
– Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå.
Jon Andersson
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra ”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
TITLE: “Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
– Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon.
För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott.
Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum.
Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv.
– Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon.
2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats.
– Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon.
Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin.
Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio
Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen.
– En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon.
Varför var du där och filmade, även om det var så farligt?
– Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi.
“De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp.
– Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi.
Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio
Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”.
– I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia.
Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig?
– Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset.
Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt.
– Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon.
Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen.
– Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck.
I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi.
– Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå.
Jon Andersson
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra ”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
TITLE: “Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
– Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon.
För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott.
Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum.
Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv.
– Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon.
2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats.
– Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon.
Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin.
Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio
Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen.
– En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon.
Varför var du där och filmade, även om det var så farligt?
– Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi.
“De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp.
– Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi.
Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio
Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”.
– I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia.
Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig?
– Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset.
Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt.
– Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon.
Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen.
– Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck.
I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi.
– Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå.
Jon Andersson
Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra ”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
TITLE: “Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6
8dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). ”Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det.
Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”.
En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han.
Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter.
Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar.
Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten.
Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju densamma även om klassen har en eller ett par elever färre.
När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen.
Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död.
I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor.
I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar.
Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket.
Lisa Pelling
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd07863
8dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7
TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). ”Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju densamma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
8dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd07863
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd07863Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det.
Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”.
En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han.
Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter.
Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar.
Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten.
Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre.
När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen.
Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död.
I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor.
I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar.
Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket.
Lisa Pelling
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd07863
8dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7
TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). ”Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju densamma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
8dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd07863
a67c1120804f82798653bd1994f865b339596e03Vi reder ut vad partierna vill göra med arbetsmarknaden vid en valvinst.
Inlägget Så här vill partierna utforma arbetsmarknadspolitiken dök först upp på Dagens Arena.
Vi reder ut vad partierna vill göra med arbetsmarknaden om de vinner valet.
Hur stor skillnad kommer det att bli när det gäller frågor som a-kassan, arbetslösheten och karensavdraget beroende på vilka som vinner valet den 13 september?
Gäst: Mats Wingborg, journalist och författare till rapporten ”Var står partierna i arbetsmarknadspolitiken?”
Programledare: Jon Andersson
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns
Inlägget Så här vill partierna utforma arbetsmarknadspolitiken dök först upp på Dagens Arena.
80a598d75a5a5c62f8ee6618ac00e6fd239c4c91S valmanifest är välkommet, men kan väljarna hålla reda på alla löften?
Inlägget Låt det bli ett värderingsval dök först upp på Dagens Arena.
S valmanifest är välkommet, men kan väljarna hålla reda på alla löften?
När Socialdemokraterna till slut presenterade sitt valmanifest innehöll det en stor och välkommen reform – billigare tandvård. Vuxna ska betala max tio procent av priset för en behandling,
En sådan förändring skulle göra stor skillnad. Så sent som igår talade jag med en närstående som behöver en ny tand. Räkningen skulle landa på närmare 40 000 kronor.
Sverigedemokraterna var snabbt ute och hävdade att de var först med att föreslå en sådan här förändring. Men det argumentet är ihåligt. Dels för att redan Göran Persson på sin tid hade ett liknande förslag, som inte kunde genomföras när Alliansen vann valet 2006 och prioriterade skattesänkningar. Dels för att Sverigedemokraterna under den gångna mandatperioden har haft makten och kunnat genomföra förslaget i princip när som helst, om man inte i stället prioriterat strypt migration och sänkta skatter.
En förändring har genomförts. Den som är över 67 och har stora behov av tandvård har fått den billiga tandvård som nu ska tillfalla alla, men det gjordes till priset av att ungdomar mellan 19 och 23 år inte längre har gratis tandvård.
Med gårdagens besked har S ett paket av förslag inför valdagen, där minskade klasser i skolan för de minsta barnen till 12 elever per lärare och ett extra barnbidrag inför julen och sommaren är de största och mest konkreta. I alla fall när det kommer till plånboksfrågorna.
Problemet är att nästan alla partier under flera månader nu har regnat vidlyftiga vallöften över väljarna.
Jag undrar om de som ska rösta om drygt tio dagar ens kan minnas vem som har lovat vad.
Kanske kan Magdalena Anderssons besked igår ändå vrida debatten ett snäpp. Vi är många som har undrat varför Socialdemokraterna varit så passiva i valrörelsen, och varför valmanifestet dröjt så länge att många redan hunnit förtidsrösta när det kommer ut.
Hittills har valkampanjen i stort sett gått Tidöpartiernas väg. Det är deras frågor som har dominerat dagordningen. Ibland för att de blivit mer extrema (läs Jomshofs och Sverigedemokraternas utspel) ibland för att kriminalpolitiken trots Socialdemokraternas triangulering hamnat i centrum (Tidölaget har gjort allt de kan för att beslå S med att vilja ge mängdrabatt för brott, vilket närmast måste betraktas som desinformation) och när debatten svängt och börjat handla om välfärd har Tidöpartierna strösslat miljardreformer omkring sig.
Så hur ska väljarna kunna bringa reda i alla dessa välfärdsförslag?
Ett sätt är att ställa sig frågan om det är troligt att ett block som har som främsta mål att fortsätta sänka skatterna kommer klara av att leva upp till alla dessa kostsamma vallöften.
Eller om den tilliten i stället ska ges till ett block som faktiskt inser att välfärden kostar pengar.
Ett annat sätt är att inte lägga den stora vikt vid plånboksfrågorna som partierna tycks göra.
Låt det bli ett värderingsval.
Vilken väg tycker du att Sverige ska gå under de kommande åren?
Jesper Bengtsson
Inlägget Låt det bli ett värderingsval dök först upp på Dagens Arena.