Tornevall Networks

Fyra franska fregatter till Sverige och 66 saudiska miljarder till nöjesparker utanför Paris. Emmanuel Macron har kunnat presentera två stora affärer som på ytan saknar samband men som tillsammans pekar ut en tydlig riktning. De sammanfattar hans politiska projekt: ett militärt starkare Europa, en konkurrenskraftig fransk industri och ett Frankrike som lockar världens kapital – och därigenom stärker sin makt.

På ett av Götgatans pubhak sitter ett inte särskilt hemligt sällskap, vars gemenskap främst bygger på galenskap. Sedan skivorna Myndigheten för psykologiskt försvar och Stockholms artärer har Civil Polis vuxit ur rockbandsskorna, för att experimentera med både forum, nätradio och anarkistisk statsbildning. 

Nu är det kryptiska kollektivet tillbaka med det nysläppta albumet Våldsvågen. Singeln ”Valet är ditt” slår an ett slags munter paranoia, och just denna kväll ska valaffischerna för det nygrundade ”Civil Parti” sättas upp. Huvudsyftet är att bjuda in fans till bandpartiföreningens egna valvaka på Reimersholme – för den som säger ”nja till EMU och kanske till atomkraft”.

TV4, Svenska Dagbladet och Sveriges Radio är också här ikväll. Sistnämnda reporter verkar allra nojigast över att hamna på bild, eller förekomma i sammanhanget över huvud taget. 

– Är ni Civil Polis? frågar en av de andra journalisterna försiktigt klungan.

– Vissa av oss. Jo, men det är vi väl, svarar en person med svartfärgat hår och nitbälte.

Själv sitter jag bekvämt på minst två stolar, med Flamman-hatt och som någon som själv tidigare varit med på ett hörn i musiken. Jag, och alla andra som blivit tillräckligt nyfikna för att på något vis delta, blir nämligen automatiskt insugna i Civil Polis. Det smittar.

Frontgrabben i kollektivets centrum har krulligt hår, och en magnetism som drar till sig både politiskt frustrerade gymnasieelever och nyfiket medieklägg. Hans t-shirt proklamerar att ”Riksdagen är full av råttor”. Vi kan kalla honom ”Råttfångaren”. 

Vi vill vara partiet för dem som velar. Sedan hann vi inte registrera oss, men äh.

Att göra intervjun i grupp, som en kollektiv enhet, känns som det enda rimliga. Civil Polis är lite som en råttkung: alla sitter fast i varann på olika sätt. 

Vad är Civil Parti?

– Partiet väcktes ur insikten om att ett valår för med sig så många självklara svar. Vi vill vara partiet för dem som velar. Sedan hann vi inte registrera oss, men äh.

– Vi är ett illojalt gäng, som tror på tvivel, och rörlighet. I alla andra partier måste du vara med så himla länge.

De börjar debattera internt ifall rörelsen kan fortsätta räkna med oorganiserad tillväxt, eller om ”tvångsanslutning” och ”livslångt partimedlemskap” förr eller senare blir något nödvändigt ont.

– Och väldigt ledsna ögon. Som möter en varje gång man säger att man inte orkar.

Meningarna går isär. Det är veligt. Någon börjar ”tvivla på att det här med tvivel ens är nåt bra”. Skratt.

Velet är inte bara mellan partifärger, utan djupare och mer allmänt. Ett tvivel på sina medmänniskor, staten, hela samhället. På nästan allt, utom förmögenhetsskatt. Det verkar alla överens om.

– Är någon här förmögen? frågar en civilare.

Ingen räcker upp handen. De andra reportrarna skruvar neutralt på sig.

– Ju rikare vi blir, desto mer hopp får vi, tillägger killen med rått-tishan. 

Vi är ett illojalt gäng som tror på tvivel och rörlighet. I andra partier måste du vara med så himla länge.

Vad syftar ”våldsvågen” på, namnet på ert album?

– Ett väldigt historiskt tänk, i en väldigt modern skepnad.

Känner ni er träffade när folk säger att de hatar polisen?

– Jag hatar mig själv, så…

– Nä, men jag vill ändå säga nu, när alla partier tar cred för att de ”stoppade våldsvågen”: att Civil Polis startades ungefär när den kurvan började gå ner. Vi kanske är den riktiga Polisen.

Hur är man civil?

– Det är väl att vara sig själv lite mer, i motsats till att vara polis. Att inte spela en roll, för auktoritet.

”En civil polis är också en moralpolis. Förslappning i den moraliska kompassen är fascism”, står på en av de lite mer abstrakta valaffischerna. Resterande innehåller förvånansvärt konkreta krav i sakfrågor, som slopad karensdag och ökad vab-ersättning. 

Affisch med texten “Snorpolisen vill att du vabbar”. Foto: Liz Fällman.

Texten fortsätter: ”Vi måste alla agera moralpoliser åt varandra för att tanken inte ska vandra till förtryckande idéer som att någon är värd mer än någon annan. Ingen mår bra av dagdrömmeri och vandrande tankar. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig.”

När jag diskret försöker anteckna något ”Råttfångaren” säger, efter jag stängt av inspelningen, kommer lagens långa arm. Han sliter mobilen ur handen på mig, och jag får brottas lite för att få tillbaka den utan ölstänk. Det är inte allvar, men inte bara lek heller. Han har också pluggat journalistik. 

–Jag vet ju hur vi jobbar! utbrister han skrattandes. 

Någonstans då dimper hundraåttio valaffischer ner på bordet. Jag får en bunt i handen och en rulle frystejp. Sedan skingras råttkungen i Södermalmsskymningen.

De första upptejpningarna sitter rätt kasst. Jag känner mig som en svag länk i civilsamhället. Sedan blir jag sakta men säkert lite bättre för varje affisch. 

Trots att de själva lyfter fram ovanligt offensiva reformförslag är det ändå hotet om ”tolv SD-ministrar” som hörs mest från Socialdemokraterna i valrörelsen. – Tyvärr blir väl det här regeringsfrågevalet, men jag hoppas fortfarande det kan bli det stora välfärdsvalet, säger Tobias Baudin (S), partisekreterare.

Trots att de själva lyfter fram ovanligt offensiva reformförslag är det ändå hotet om ”tolv SD-ministrar” som hörs mest från Socialdemokraterna i valrörelsen. – Tyvärr blir väl det här ”regeringsfrågevalet”, men jag hoppas fortfarande det kan bli det stora välfärdsvalet, säger Tobias Baudin (S), partisekreterare.

Myten om romers tjuvaktighet är en av de äldsta, mest spridda och mest skadliga stereotyperna inom antiziganismen. Denna fördom har använts i århundraden för att misstänkliggöra, kriminalisera och utestänga romer från majoritetssamhället. Verkligheten bakom myten handlar inte om genetik eller kultur, utan om systematisk förföljelse, historiska näringsförbud och socioekonomiska faktorer. Det historiska ursprunget till myten om romers … Fortsätt läsa Antiromska myter: ”Tjuvaktighet” →

I deras alternativa verklighet finns det inte någon klimatkris att oroa sig för, agera på eller för oss väljare att ta hänsyn till när vi röstar. Vissa av dem ropar att vi är bäst, men det är vi inte alls – och det är livsfarligt för oss att tro det.

Myten om romers tjuvaktighet är en av de äldsta, mest spridda och mest skadliga stereotyperna inom antiziganismen. Denna fördom har använts i århundraden för att misstänkliggöra, kriminalisera och utestänga romer från majoritetssamhället. Verkligheten bakom myten handlar inte om genetik eller kultur, utan om systematisk förföljelse, historiska näringsförbud och socioekonomiska faktorer. Det historiska ursprunget till myten om romers … Fortsätt läsa Myter om romer: ”Tjuvaktighet” →

Första gången jag insåg att min kropp var ”fel” var runt nioårsåldern. Jag kom tidigt i puberteten och min fjäderlätta flickkropp kändes tyngre. Jag kände mig som en sugga bland en massa griskultingar i skolan. Magen blev rundare, höfterna så breda att de inte längre fick plats i däckgungan på skolgården. Mamma tog mig till BikBok i Täby Centrum för att köpa ”tonårskläder”. Vuxet, spännande, förvirrade.

Det var då jag bestämde mig för att gå ned i vikt för första gången. Jag tillbringade tio minuter på mina föräldrars antika träningscykel innan jag gav upp och åt glass i stället.

Jag var förstås långt ifrån ensam. 

”För att starta en eld krävs tre saker: syre, bränsle och värme”. Så inleder ETC-journalisten Annie Croona sin debutbok Optinoja (Verbal, 2026). Boken, vars omslag är olyckligt lik Tone Schunnessons senaste roman Ultravåld, är enligt beskrivningen ”ett försök att förstå vår tids skönhetshets”. Det om något är ju också en sorts strukturellt våld. Med hjälp av forskning, intervjuer med bland andra David Lagercrantz och Åsa Linderborg, samt egna erfarenheter utforskar boken skönhetsideal, relationen till den egna kroppen och sociala mediers inverkan. 

Croona har, som jag, lidit av ätstörningar och utseendefixerat självhat. Det var inte internet som var roten till min ätstördhet. Pressen kom från människorna i min närhet: den söta killen i skolan som inte ville sitta bredvid mig för att jag var ”tjock”. Vuxnas kommentarer om att jag åt för mycket och en av mammas väninnor som påpekade att min tolvåriga kropp hade en ”muffin top”. 

Med åren lärde jag mig svältandets konst. I högstadiet slutade jag att äta frukost och lunch och gick ned flera storlekar. Jag fick beröm av människor som stod mig nära. Jag blev hög på berömmet och pressade mig själv ännu mer, tills det en dag inte gick längre.

Trots höga förväntningar lämnar Optinoja inget större avtryck. Boken är i sin struktur märkligt akademisk och svår att förstå. Croona vill avhandla både skönhetsideal, ätstörningar, miljöpåverkan, överkonsumtion, kollektivet kontra individen, sociala medier, kapitalism och klass i en enda röra. Ämnena kastas om och återuppstår utan förklaring flera sidor senare. Jag tappar koncentrationen och börjar scrolla. Det första som poppar upp är ett tips om en kalorisnål kebabsallad som ska få dig att ”rasa i vikt utan att tumma på smaken” och en influencer som säger att du bara måste börja ”tänka som en smal person” så kommer du att gå ned i vikt. Tydligen fungerar deras hjärnor helt annorlunda.

Jag får bara ångest och återgår till boken. Plötsligt kommer en passage om arbetsvillkoren för fabriksarbetare i Bangladesh, blandat med varför Annie Croona hatar Zara Larssons underklädesreklam. 

Igenkänningen blir så stark att jag måste lägga ned boken och lägga mig i fosterställning en stund.

”Zara Larsson behöver inte sälja underkläder som komplement till sitt artisteri, och framför allt behöver hon inte marknadsföra dem med poser som påminner om 90-talets utvikningsestetik – men ändå gör hon det.”

Öh, gud vad störigt moraliskt högtravande. 

Några meningar senare skriver hon: 

”Om vi vill visa omtanke, och om vi vill bli fria från det här, då måste vi göra det. Vi måste hjälpa varandra i stället för att trycka ned varandra.”

Hur då, Annie? 

Det är svårt att förstå vart Optinoja är på väg och vad den till slut kom fram till. I inledningen reserverar hon sig med att det inte är en självhjälpsbok eller facit. Okej, men vad är den då? När hon skriver att hon hoppas att boken ska hjälpa unga tjejer som känner sig otillräckliga blir upplägget ännu mer förbryllande. Ingen ätstörd 13-åring kommer att orka läsa facklitteratur. De vill bara lära sig älska sig själva igen.

Men boken innehåller även ett avsnitt som faktiskt berör mig: Croonas egen berättelse. Här beskriver hon alla regler hon satte upp för sig själv för att ha kontroll över sin vardag. Långpromenader 05.00 och hur vissa livsmedel behövde kompenseras för med ännu mer träning. Att avvika från rutinerna ledde till grov ångest och stress. 

Igenkänningen blir så stark att jag måste lägga ned boken och lägga mig i fosterställning en stund.

Varför får jag inte veta mer? Varför får jag inte följa med Croona djupare in i mörkrets hjärta? Så synd att hon inte vågade tro mer på sin egen berättelse. Detta är vad jag vill läsa om. Jag tror dock att jag förstår vad Croona kommer ifrån. Vi är båda kulturintresserade prestationsprinsessor. Man känner andra som man känner sig själv. 

https://www.flamman.se/varfor-vill-charli-xcx-bli-gubbe/

Varför vill Charli XCX bli gubbe? 

Charlie XCX har lämnat livsglädjen för inrökt nostalgi

Kultur Anna Mosten

Efter en onlinebehandling på en av Stockholms ätstörningskliniker kämpar jag fortfarande, fem år senare. Detta är egentligen något jag inte velat berätta offentligt. Inte för att jag skäms över att ha varit sjuk, utan för att jag fortfarande inte vill att någon ska titta på min kropp och bedöma den på samma sätt som jag själv gör.

För att skriva en bok krävs tre saker, Annie: en tydlig idé, en röd tråd, och kill your darlings. Våga vara mer sårbar och släpp de moraliska pekpinnarna så tror jag att du har en bästsäljare. 

30-tal bilar fick däcken sönderskurna i Stockholm, man åtalas för sexbrott inom hemtjänsten i Sundsvall, kvinna åtalas efter knivattack i Norrköping och person gripen för kopparstöld i Vaggeryd.

När högerextrema miljöer producerar gärningsmän och dödsoffer behandlas SD som om partiet befann sig på en annan planet. Det är politisk feghet förklädd till opartiskhet.