En mer redaktionell vy: AI-analyser först som bakgrundsläsning, därefter kategorins artiklar presenterade som i en nyhetsöversikt med versionshistorik kvar.
Thanks to generative AI tools, fake images showing politicians with Epstein are commonplace. This is an example.
Thanks to generative AI tools, fake images showing politicians with Epstein are commonplace. This is an example.
Sverige behöver inte skämmas för att vara Sverige. Men Sverige bör vara försiktigt med att grundlagsfästa vad det innebär att vara svensk.
Sverige behöver inte skämmas för att vara Sverige. Men Sverige bör vara försiktigt med att grundlagsfästa vad det innebär att vara svensk.
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […]
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län.
Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aaaa-1.jpg
Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…).
Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C).
Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien.
Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD.
Det ska tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
Om ÖP tar sig in i riksdagen den 13 september så skrivs svensk politisk historia. Detta har då inget parti någonsin lyckats med sedan fyraprocentsspärren infördes 1968, som också innefattar regeln att om ett parti får 12% (eller mer än så) i en viss valkrets så går det att runda spärren och komma in i riksdagen ”bakvägen”. KD, som då hette KDS, var dock nära att göra det i 1988 års riksdagsval när partiet under ledning av Alf Svensson erhöll hela 10,6 % i Jönköpings län. Vidare tog Arbetarpartiet kommunisterna (APK) hem 2% i Norrbottens län i 1979 års val, Norrbottenspartiet erhöll 9% i samma län i 2002 års val, SD vann 7% i Skånes västra valkrets i 2006 års val och Feministiskt initiativ, som idag heter Feministerna, fick lite mer än 7% i Stockholms kommun (som räknas som en valkrets) i 2014 års val.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti. Om ÖP tar sig in i riksdagen den 13 september så skrivs svensk politisk historia. Detta har då inget parti någonsin lyckats med sedan fyraprocentsspärren infördes 1968, som också innefattar regeln att om ett parti får 12% (eller mer än så) i en viss valkrets så går det att runda spärren och komma in i riksdagen ”bakvägen”. KD, som då hette KDS, var dock nära att göra det i 1988 års riksdagsval när partiet under ledning av Alf Svensson erhöll hela 10,6 % i Jönköpings län. Vidare tog Arbetarpartiet kommunisterna (APK) hem 2% i Norrbottens län i 1979 års val, Norrbottenspartiet erhöll 9% i samma län i 2002 års val, SD vann 7% i Skånes västra valkrets i 2006 års val och Feministiskt initiativ, som idag heter Feministerna, fick lite mer än 7% i Stockholms kommun (som räknas som en valkrets) i 2014 års val.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […]
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län.
Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aaaa-1.jpg
Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…).
Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C).
Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien.
Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD.
Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti. Om ÖP tar sig in i riksdagen den 13 september så skrivs svensk politisk historia. Detta har då inget parti någonsin lyckats med sedan fyraprocentsspärren infördes 1968, som också innefattar regeln att om ett parti får 12% (eller mer än så) i en viss valkrets så går det att runda spärren och komma in i riksdagen ”bakvägen”. KD, som då hette KDS, var dock nära att göra det i 1988 års riksdagsval när partiet under ledning av Alf Svensson erhöll hela 10,6 % i Jönköpings län. Vidare tog Arbetarpartiet kommunisterna (APK) hem 2% i Norrbottens län i 1979 års val, Norrbottenspartiet erhöll 9% i samma län i 2002 års val, SD vann 7% i Skånes västra valkrets i 2006 års val och Feministiskt initiativ, som idag heter Feministerna, fick lite mer än 7% i Stockholms kommun (som räknas som en valkrets) i 2014 års val.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […]
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län.
Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aaaa-1.jpg
Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…).
Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C).
Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien.
Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD.
Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti. Om ÖP tar sig in i riksdagen den 13 september så skrivs svensk politisk historia. Detta har då inget parti någonsin lyckats med sedan fyraprocentsspärren infördes 1968, som också innefattar regeln att om ett parti får 12% (eller mer än så) i en viss valkrets så går det att runda spärren och komma in i riksdagen ”bakvägen”. KD, som då hette KDS, var dock nära att göra det i 1988 års riksdagsval när partiet under ledning av Alf Svensson erhöll hela 10,6 % i Jönköpings län. Vidare tog Arbetarpartiet kommunisterna (APK) hem 2% i Norrbottens län i 1979 års val, Norrbottenspartiet erhöll 9% i samma län i 2002 års val, SD vann 7% i Skånes västra valkrets i 2006 års val och Feministiskt initiativ, som idag heter Feministerna, fick lite mer än 7% i Stockholms kommun (som räknas som en valkrets) i 2014 års val.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […]
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län.
Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aaaa-1.jpg
Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…).
Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C).
Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera.
Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD.
Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism.
I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti. Om ÖP tar sig in i riksdagen den 13 september så skrivs svensk politisk historia. Detta har då inget parti någonsin lyckats med sedan fyraprocentsspärren infördes 1968, som också innefattar regeln att om ett parti får 12% (eller mer än så) i en viss valkrets så går det att runda spärren och komma in i riksdagen ”bakvägen”. KD, som då hette KDS, var dock nära att göra det i 1988 års riksdagsval när partiet under ledning av Alf Svensson erhöll hela 10,6 % i Jönköpings län. Vidare tog Arbetarpartiet kommunisterna (APK) hem 2% i Norrbottens län i 1979 års val, Norrbottenspartiet erhöll 9% i samma län i 2002 års val, SD vann 7% i Skånes västra valkrets i 2006 års val och Feministiskt initiativ, som idag heter Feministerna, fick lite mer än 7% i Stockholms kommun (som räknas som en valkrets) i 2014 års val.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […]
Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län.
Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD.
https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/08/aaaa-1.jpg
Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…).
Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C).
Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera.
Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD.
Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism.
I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti. Om ÖP tar sig in i riksdagen den 13 september så skrivs svensk politisk historia. Detta har då inget parti någonsin lyckats med sedan fyraprocentsspärren infördes 1968, som också innefattar regeln att om ett parti får 12% (eller mer än så) i en viss valkrets så går det att runda spärren och komma in i riksdagen ”bakvägen”. KD, som då hette KDS, var dock nära att göra det i 1988 års riksdagsval när partiet under ledning av Alf Svensson erhöll hela 10,6 % i Jönköpings län. Vidare tog Arbetarpartiet kommunisterna (APK) hem 2% i Norrbottens län i 1979 års val, Norrbottenspartiet erhöll 9% i samma län i 2002 års val, SD vann 7% i Skånes västra valkrets i 2006 års val och Feministiskt initiativ, som idag heter Feministerna, fick lite mer än 7% i Stockholms kommun (som räknas som en valkrets) i 2014 års val.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska slutligen tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP och möjligen skulle ÖP kunna betecknas som ett slags nationalbolsjevikiskt parti.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
TITLE: Är Markus Allards Örebropartiet det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan vid en första anblick uppfattas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/värdekonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog knappast känner sig särskilt bekväma med ÖP. ÖP har nämligen rakt av anammat SD:s gamla etnonationalism och går till val på ett Trump-liknande program med starka libertarianska drag vilket innebär att partiet snarare liknar AfS än gamla S eller för den delen KP.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige.
TITLE: Kan Markus Allards Örebropartiet bli det svenska TAN-vänster-partiet? DESCRIPTION: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i […] CONTENT: Idag åtnjuter Örebropartiet (ÖP) och dess ledare Markus Allard maximal medial uppmärksamhet med två stora artiklar i landets två största tidningar (det vill säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) mot bakgrund av att opinionsundersökningar har indikerat att ÖP inte bara kommer att göra ett succéval i Örebro utan att Allard möjligen kan komma in i riksdagen genom att ta hem 12% i Örebro län. Allard har en radikalvänsterbakgrund och ÖP kan sägas vara det första försöket att skapa ett TAN-vänster-parti, det vill säga ett populistiskt parti från vänster, som både kapitaliserar på SD:s framväxt och samtidigt utmanar SD. Det är att slå in öppna dörrar att säga att SD har revolutionerat det svenska politiska landskapet och det dessutom på rekordtid. SD har både lyckats med att decimera S till ett 30%-parti (från att i decennier ha legat på 40-50%) och samtidigt lyckats med att högerradikalisera borgerligheten och dessutom inte bara M och KD utan även L (som SD därtill även har lyckats med att utplåna…). Än viktigare är att SD också tycks ha vunnit kampen om svenskheten och kampen om svenskarnas själar (och hjärtan och hjärnor) – det vill säga kulturkriget och den kulturella hegemonin för att tala med Antonio Gramsci (eller för den delen med Mattias Karlsson). För även om Tidöpartierna förlorar och SD går bakåt i årets val så har SD närmast förintat GAL-högern (det vill säga något förenklat Reinfeldts liberala Alliansen-höger) och kraftigt åderlåtit GAL-vänstern (det vill säga något förenklat den gröna, antirasistiska och feministiska vänstern som främst är förknippad med V, MP, S’ vänsterfalang och numera även C). Idag är i stället nästan hälften av svenskarna TAN-vänster, det vill säga något förenklat pro-välfärdsstaten men anti-utomeuropeisk invandring/kulturkonservatism, och det är det jättelika segmentet av väljare som ÖP försöker attrahera och mobilisera. Samtidigt ska det sägas att Kommunistiska partiet (KP), det vill säga före detta KPML(r), kan sägas ha varit TAN-vänster ända sedan 70-talet (det vill säga långt innan GAL-TAN-skalan ens var uppfunnen) och S var likaså mer eller mindre TAN-vänster fram tills Kalla krigets slut medan V också var det under större delen av Kalla kriget. Idag orienterar sig också S under Magdalena Andersson alltmer mot TAN-vänsterhållet och även V har försökt att göra detsamma om än inte mindre utsträckning än S och i båda fallen handlar det om att försöka ta tillbaka arbetarväljarna från SD. Det ska också tilläggas att de röster inom den svenska vänstern som genom åren har efterlyst en vänsterpopulism som vänsterns enda räddning och lösning för att just kunna ta tillbaka arbetarväljarna från SD (såsom Göran Greider och Åsa Linderborg med flera) nog inte känner sig särskilt bekväma med ÖP, som rakt av har anammat SD:s gamla etnonationalism. I andra länder i Europa har det sedan länge funnits ett vänsterpopulistiskt parti som både utmanar det gamla, historiska socialistiska arbetarpartiet och de nya högerpopulistiska partierna och det med varierande framgång såsom LFI i Frankrike, BSW i Tyskland och M5S i Italien och det återstår nu att se om ett TAN-vänster-parti kan få sitt politiska genombrott även i Sverige. Sedan går det så klart att ifrågasätta om ÖP ens är ett populistparti från vänsterhåll utan snarare ännu ett högerradikalt parti bredvid SD, AfS, MED och ytterligare ett antal minipartier.
I São Paulo är utomhusreklam förbjuden. I Grenoble också. Sverige höll emot ganska länge. Nu tjänar en fransk koncern pengar på att vår politiska frustration kanaliseras till köpsug. Joakim Forsberg funderar på hur det gick till när Pressbyråns reklambyrå brainstormade fram sin senaste, cyniska kampanj och varför vi bara lyder och köper ännu en kanelbulle.
I São Paulo är utomhusreklam förbjuden. I Grenoble också. Sverige höll emot ganska länge. Nu tjänar en fransk koncern pengar på att vår politiska frustration kanaliseras till köpsug. Joakim Forsberg funderar på hur det gick till när Pressbyråns reklambyrå brainstormade fram sin senaste, cyniska kampanj och varför vi bara lyder och köper ännu en kanelbulle.
Påståendet att Sverige håller på att bli ett muslimskt land är falskt. Sverige är en sekulär stat där kristendomen har historiska rötter, även om islam idag är den näst största religionen i landet. Demografi och statistik Det förs ingen officiell statistik över invånarnas religiösa tillhörighet i Sverige. Enligt uppskattningar från bland annat Pew Research Center har omkring … Fortsätt läsa Myt: ”Sverige håller på att bli ett muslimskt land” →
Påståendet att Sverige håller på att bli ett muslimskt land är falskt. Sverige är en sekulär stat där kristendomen har historiska rötter, även om islam idag är den näst största religionen i landet. Demografi och statistik Det förs ingen officiell statistik över invånarnas religiösa tillhörighet i Sverige. Enligt uppskattningar från bland annat Pew Research Center har omkring … Fortsätt läsa Myt: ”Sverige håller på att bli ett muslimskt land” →
Under sommaren har bosättarvåldet på Västbanken trappats upp. Moskéer har satts i brand, samhällen belägrats och palestinier dödats. Våldet sprider sig också till områden som tidigare brukade vara relativt förskonade.
Under sommaren har bosättarvåldet på Västbanken trappats upp. Moskéer har satts i brand, samhällen belägrats och palestinier dödats. Våldet sprider sig också till områden som tidigare brukade vara relativt förskonade.
