Full text
Libanon idag är annorlunda än det Libanon som existerade för tio år sedan. Ett land i storleken av Skåne präglas av interna konflikter, korruption, inflation och nu även Gazadoktrinen i södra Libanon, där Israel regelbundet bombar trots överenskommen vapenvila.
Landet styrs genom ett sekteristiskt politiskt system där makten fördelas mellan 18 erkända religiösa samfund. Presidenten måste enligt konstitutionen vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen i parlamentet shiamuslim.
Självklart måste de också vara libanesiska medborgare, ett medborgarskap som ärvs genom pappan och som en kvinna som gifter sig med en libanesisk man kan få, men inte en utländsk man som gifter sig med en libanesisk kvinna. (Libanons president Joseph Aoun gjorde ett undantag för det internationella fotbollsförbundet Fifas ordförande Gianni Infantino, som är gift med en libanesisk kvinna och tidigare i år fick ett libanesiskt pass av presidenten.)
Sedan 2019 har landet drabbats av en ny katastrof nästan varje år, där varje kris successivt har fört samhället närmare sammanbrott.
Foto: Lojane Mustafa
Den 17 oktober 2019 bröt protester ut efter att staten planerat att beskatta kostnadsfria kommunikationstjänster som Whatsapp och höja skatten på tobak och bensin. För många blev detta den sista droppen i ett land där människor redan länge levt med brist på rent vatten och elektricitet, med en arbetslöshet på nära 50 procent, stora ekonomiska klyftor och ett sekteristiskt ledarskap.
Samtidigt började Libanons ekonomiska kollaps, som enligt Världsbanken är den värsta ekonomiska krisen i modern historia. Före krisen motsvarade en amerikansk dollar cirka 1.500 libanesiska lira. Efter kollapsen steg kursen till omkring 90.000 lira per dollar, vilket innebär att valutan förlorade över 98 procent av sitt värde.
Bilal är läkare i södra Libanon. Han förlorade alla sina sparade pengar efter krisen 2019, två vårdcentraler 2024 och 2026 samt sin lägenhet 2024.
– Libanons ekonomiska system byggde på lån och höga räntor som lockade internationella investerare, medan samma politiska elit och banker styrde landet som en maffia. När systemet kollapsade 2019 försvann människors besparingar och bankerna begränsade uttagen. Vi fick inte ta ut pengar första fyra åren, sedan endast 300 dollar per månad. Nu får vi ta ut sammanlagt 1000 dollar per månad.
– Regeringen införde en subventionspolitik som innebar att staten subventionerade viktiga varor som bränsle, medicin och mat, men egentligen gynnade det bara smugglare och politiska nätverk mer än folket, säger Bilal.
Revolten hade potential att skapa stora förändringar i landet, men i början av 2020 slog covidpandemin till. Pandemin förvärrade situationen för de mest utsatta grupperna.
Arbetslösheten ökade ytterligare genom varsel och nedstängningar, trycket på sjukvården växte och fattigdomen blev värre. För många som redan hade svårt att få tillgång till vård på grund av höga privata kostnader blev sjukvård i praktiken otillgänglig. Samtidigt steg matpriserna och inflationen på livsmedel nådde extrema nivåer under 2020.
Några månader senare inträffade den enorma explosionen i Beiruts hamn, där omkring 220 människor dog, tusentals skadades och ännu fler tvingades lämna sina hem. Explosionen orsakades av säkerhetsbrister som hade ignorerats i sex år och blev ytterligare ett tydligt exempel på den omfattande korruptionen i landet.
Foto: Lojane Mustafa
Laila jobbar med import av varor, och har gjort det sedan innan krisen. Hon är dotter till en palestinsk pappa och en libanesisk mamma, vilket gör att hon räknas som en av de flera hundra tusen palestinska flyktingar som finns i landet, och som inte har samma rättigheter och privilegier som libanesiska medborgare.
– När den ekonomiska krisen och explosionen skedde varslades arbetarna och alla löner sänktes, berättar hon.
– Nu, flera år senare, har lönerna fortfarande inte höjts sedan dess. Däremot priserna på alla varor, liksom momsen fortsätter höjas och ska höjas till tolv procent i år. Vi kunde leva ett normalt liv på 1.000 dollar innan krisen, men samma summa räcker nu knappt till hyra, mat, bensin och uppvärmning och nedkylning av hemmet. Utöver det erbjuder jobbet inte försäkringar för icke-libaneser, så alla oplanerade utgifter måste du som palestinier betala själv.
Utöver död och fysisk förödelse ledde explosionen till massiva protester, avstängningar av högt uppsatta tjänstemän och en ännu djupare politisk polarisering, där olika grupper skyllde katastrofen på varandra. Händelsen fördjupade även den ekonomiska krisen ytterligare. Beiruts hamn var landets viktigaste och stod för majoriteten av Libanons import. Sex år senare är hamnen fortfarande inte återställd.
Idag uppskattas att mer än 60 procent av Libanons befolkning lever i fattigdom. Som i många andra fall används flyktingar, såsom palestinier och syrier, som syndabock. Samtidigt har landet blivit allt mer splittrat och polariserat, där olika politiska och religiösa falanger lägger skulden för kriserna på varandra.
Det är stor skillnad mellan att vara palestinsk-libanes och att vara palestinier i Libanon, berättar Laila.
– En palestinsk-libanes lever utanför flyktinglägren med de ekonomiska och sociala svårigheter som drabbar libaneser och palestinier i vardagen. Samtidigt har man inte samma stöd eller rättigheter som palestinier som bor i flyktingläger.
När man pratar om palestinier i Libanon syftar man ofta på personer som bor i flyktingläger och som får stöd från FN-organ som exempelvis Unrwa och andra hjälporganisationer.
– En palestinsk-libanes befinner sig ofta i ett limbo: man påverkas av problemen som både libaneser och palestinier möter, men utan att fullt ut få del av de privilegier eller det stöd som någon av grupperna kan ha, säger hon.
Bilal ifrågasätter också stödet till Palestina i praktiken.
– Om palestinier verkligen prioriterades, varför lever de fortfarande i flyktingläger utan fulla medborgerliga rättigheter?
Palestiniern Mehdi, som likt de båda andra inte vill ha sitt riktiga namn i tidningen, berättar:
– Det sionistiska, systematiska våldet som startade 1948 har fortsatt ända fram till idag. Därför är jag nu, 30 år gammal, född och fortfarande bosatt i flyktinglägren i Libanon. Jag tror inte att någon överenskommelse kan uppnås med denna fiende, varken nu eller i framtiden. För varje dag är de olika palestinska generationerna alltmer fast beslutna att hålla fast vid rätten att återvända. Och även om en överenskommelse skulle nås i Libanon eller i Palestina, så är det folket som avgör sitt öde, inte myndigheterna eller regeringarna.
Israels krig mot Libanon har alltså inträffat i en tid då landet under flera år har präglats av korruption, fattigdom, död och ökande sociala spänningar. En redan katastrofal situation som på många sätt har förvärrats ytterligare. Förstörelsen är påtaglig: en sönderslagen hamn, förstörda gator och vägar, bilder på martyrer på gatorna, inflation och miljöföroreningar.
Läkaren Bilal kritiserar kriget, men också den libanesiska motståndsorganisationen och partiet Hizbollah och dess koppling till Iran.
– Libanon befriades redan år 2000 från Israels ockupation. Fortsatta konflikter motiverades med ursäkter som Shebaagårdarna (ett omtvistat gränsområde mellan Libanon, Syrien och ockuperade Palestina) som Hizbollah använder som argument för att fortsätta sitt väpnade motstånd. Hizbollahs krig och regionala inblandning har fört med sig ockupation, förstörelse, ekonomisk kollaps och massförflyttningar, medan vanliga libaneser får bära konsekvenserna.
Mehdi har en annan åsikt om saken:
– Självklart är motståndet till nytta och hjälper libaneserna, eftersom ockupationen har en kolonialistisk politik och mentalitet. Israel har planer på att ockupera och förändra hela Västasien. Därför är motståndet oundvikligt, berättigat och en rättighet enligt internationell rätt.
– Det är också till nytta för palestinierna. Det ger dem hopp och optimism, samtidigt som det minskar trycket på dem och stödjer deras rätt till motstånd och uppoffring. Jag stödjer inte bara Iran, utan jag stödjer varje grupp som stödjer Palestina, palestiniernas rättigheter och det palestinska folket. Jag stödjer varje grupp som bekämpar denna ockupant. I den tid vi lever i, vem kan och vågar bekämpa USA, avskräcka dem och förstöra deras positioner och baser? Jag stödjer det väpnade motståndet även om det palestinska folket i Libanon, precis som libaneserna, påverkas.
Foto: Lojane Mustafa
Dessa är bara tre historier från tre personer som lever i Libanon. Deras liv präglas av olika utmaningar beroende på samhällsklass och etnicitet. Precis som svårigheterna skiljer sig mellan invånarna, så gör åsikterna om det väpnade motståndet i landet likaså.
Många som vill dela med sig av sina tankar stöttar Hizbollah helhjärtat, men är emot iransk inblandning. Andra stödjer både partiet och Iran, medan vissa är helt emot det väpnade motståndet och istället anser att landets största parti bör rikta sina styrkor inåt för att förbättra situationen på hemmaplan.
Trots de skilda uppfattningarna finns det en gemensam nämnare: en trötthet över den nuvarande situationen och den externa påverkan som fortsätter att fördjupa splittringen mellan civilbefolkningen. Oavsett politisk tillhörighet är det Libanons civilbefolkning, i synnerhet i södra Libanon, och inte politikerna som får bära konsekvenserna i ett land där kriserna överlappar varandra medan makthavarna fortsätter att skylla på varandra.
Fotnot: Bilal, Laila och Mehdi heter egentligen något annat.