Tornevall Networks

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

”Effektiv strategi för att ge påtryckningar  trovärdighet och vetenskaplig grund”

Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. 

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. 

Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här.

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt än erfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges Hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Svenska Hantverksföreningens fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverksföreningen.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt än erfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges Hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Svenska Hantverksföreningens fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverksföreningen.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt än erfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges Hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Svenska Hantverksföreningens fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverksföreningen.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Missa inte talangerna som fått F

DESCRIPTION:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Krävs insatser för att fånga upp de som lämnat med lägsta betyget.

Det går att bygga ett snyggt staket, lägga ett vackert golv och räkna rätt på både mått och åtgång utan att analysera trävarors påverkan på samhället. Tusentals slumrande talanger får inte chansen att använda sina förmågor när skolan ser praktiskt kunnande som mindre värdefullt än att formulera teorier.

Studentmössan är inte mer värd än bygghjälmen, skriver Jan Gradvall i en krönika i DI Weekend (21 augusti 2026), och syftar på en markering från Storbritanniens nyvalda premiärminister, Labours Andy Burnham, som införde en ny skolpolicy i denna anda i Greater Manchester, där han tidigare var borgmästare. Nu vill han göra den nationell för att ge barn bättre chanser att komma in på arbetsmarknaden.

Vägen till färdigheter kan se olika ut

Där är vi inte i Sverige. Även om både bygg- och elprogrammen fått fler sökande på senare år väljer fortfarande majoriteten ett samhällsprogram till gymnasiet trots att alla program i dag ger högskolebehörighet. Den som vill bli exempelvis skomakare, eller urmakare får söka specialutbildning på folkhögskolor eller yrkeshögskolor som Hantverksakademin. Att serva bilar, laga kläder och skor, reparera maskiner, laga läckande tak, snickra verandor är viktigt för det cirkulära samhälle alla talar om. Hantverksyrken har också krav på att räkna, läsa, lösa uppgifter. Ingen kommer undan den tekniska utvecklingen.

Men vägen till färdigheter kan se annorlunda ut, handla mer om att lösa problemen konkret. Yrkesutbildningarna har lägre status i skolan som ser abstrakt analys som mer värdefullt änerfarenhetsbaserat lärande.

Det har varit en dyster utveckling för inriktningen finsnickeri på senare år, visar Skolverkets statistik: För tio år sedan fanns den på 40 skolenheter, förra året fanns den bara på 16 skolor.

Skolverket har sedan hösten 2025 avskaffat det nationella hantverksprogrammet till gymnasiet.

Gustaf Lüning, ledamot i Sveriges Hantverksråd och ordförande i Stockholms Snickarmästarförening oroas:

“Jag är rädd för att vårt yrkeskunnande är på väg att försvinna. Och försvinner det, är det väldigt svårt att få det tillbaka”, säger han i tidningen Yrkesläraren.

“Risken är att våra utbildningar blir ännu färre när vi inte längre blir del av ett större program. Och när en utbildning försvinner är det svårt att starta en ny med tanke på de stora investeringarna i nya maskiner.”

Sveriges hantverksråds fyndiga kampanj hjälp mitt barn vill bli hantverkare pekar på tidsandan och vänder på fördomarna om yrkesprogram.

Inför valet svarar partierna på hur de ska uppmuntra barn att välja ett yrkesprogram, men flertalet kommer inte mycket längre än till rot- och rutbidrag och nya upphandlingsregler. Ändringar som exempelvis Tidö-partierna kunnat genomföra för länge sen, om de varit intresserade.

Fått sämre färdigheter

Endast Socialdemokraterna vill göra något konkret åt hotet mot hantverksutbildningarna, visar partiernas enkätsvar till Hantverkarnas riksorganisation.

Regeringen har hittills valt att skikta unga studerande mellan teori och praktik samt att privatisera yrkesutbildningen. Det senare har lett till att unga får sämre färdigheter än de behöver eftersom skolorna snålar både med utrustning, ofta med digitalt innehåll, och handledning. Saker elever måste lära sig inkräktar på skolornas vinstmarginal. Därmed får unga vuxna sämre kunskap än vad de behöver, vilket bidrar till att Sverige halkar ner på OECD-listan över unga vuxnas färdigheter som nu är lägre i Sverige än de var 2012.

Samhället “förlorar avgörande praktisk kompetens” när skolan sviker de praktiskt begåvade, som får känslan av att de är mindre kapabla. Trots att dessa förmågor är helt nödvändiga för att samhället ska fungera, larmar Erik Hedlund, doktor i pedagogik och professor vid Försvarshögskolan i en kritisk artikel av skolsystemets brist på likvärdighet i DN (18 augusti 2026).

En reform som träder i kraft först 2028 är otillräcklig när så många slås ut varje år. Det krävs omedelbara och kraftfulla insatser för att även fånga upp de tiotusentals, möjligen hundratusentals, ungdomar som redan lämnat skolan med betyget F. Alla som fått den Björklundska stämpeln oduglig måste få arbete, praktik, kort sagt ett självständigt liv.

Talanger som inte blir sedda

Enligt Skolverket lämnar omkring 16 000 niondeklassare – motsvarande 15 procent – grundskolan med underkänt i ett eller flera kärnämnen varje år. Det kan jämföras med EU-snittet på 4–5 procent, skriver Johanna Haraldsson (S) i en riksdagsmotion.

Skolmisslyckande ger ärr hos eleverna långt upp i medelåldern, understryker sex seniora forskare som också visar att tidiga insatser, skolhälsovård, mindre klasser hjälp till arbete kan ändra allt!

Skolan måste ge fler elever möjlighet att lyckas utifrån sina olika förutsättningar, inte klämma in alla elever i samma teoritunga form.

Vare sig det är grön omställning, rikets säkerhet, minskad arbetslöshet eller integration så behövs det politik för arbetsplatsutbildning verklighetsnära träning för fler unga vuxna.

Ofta med talanger och färdigheter som varken blir sedda eller tillvaratagna.

Liv Beckström

Inlägget Missa inte talangerna som fått F dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Så här tvättar SD pengar i valet

DESCRIPTION:
Ett av de rika partier som bränner mest pengar på valrörelsen är Sverigedemokraterna. De vill inte berätta hur mycket de spenderar, och de kringgår förbudet mot anonyma givare. Till skillnad från partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet vars valkampanjer ligger i tjugomiljonerkronorssklassen så vill SD inte berätta hur mycket deras valkampanj kostar. Men det handlar helt […]

CONTENT:
Ett av de rika partier som bränner mest pengar på valrörelsen är Sverigedemokraterna. De vill inte berätta hur mycket de spenderar, och de kringgår förbudet mot anonyma givare.

Till skillnad från partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet vars valkampanjer ligger i tjugomiljonerkronorssklassen så vill SD inte berätta hur mycket deras valkampanj kostar. Men det handlar helt klart om mycket pengar. Förra valet lade SD hela 65 miljoner på valrörelsen.1 

I år har SD till exempel hyrt reklamplats på Stockholms Central. Bara det bedöms kosta en cirka miljon kronor i veckan.2 Det är troligen partiet som betalar. Några av annonserna var så stötande att Jernhusen tog ner dem efter någon dag, och det verkar också som att partiet bryter mot lagen om märkning av politisk reklam. De är nu under utredning på Mediemyndigheten för detta.3 På frågan om hur mycket annonseringen kostar vill de inte ge något svar.

– Det håller vi för oss själva, säger SD:s presschef Oskar Cavalli-Björkman till tidningen Flamman.4

Men det finns tecken som tyder på att SD:s verkliga valbudget är ännu större än 65 miljoner. Strax efter förra valrörelsen avslöjade TV4 att partiets “oberoende” insamlingsstiftelse tagit emot mer än fem miljoner kronor i hemliga bidrag.5 Det bidrog till att regeringen tillsatte en utredning om att skärpa reglerna. I somras skärptes lagen mot att insamlingsorganisationer och stiftelser tvättar hemliga donationer till partierna.6 Men det finns fortfarande kryphål och den nya lagen träder underligt nog inte ikraft förrän 1 juli nästa år. 

“Inte partiet som bestämmer”

En central person när det gäller sverigedemokraternas hemliga pengar är partiets tidigare gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson, som länge varit en av Jimmie Åkessons närmaste män. Han driver både Insamlingsstiftelsen för Svensk Konservatism, ISK som samlar in pengar och tankesmedjan Oikos som gör av med dem. 

De två organisationerna är två sidor av samma mynt, och de berättar inte om sina finansiärer. TV4 har dock avslöjat att de byggdes upp med pengar från partiet.7 Det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. På Oikos hemsida står det till exempel att det är ISK som äger upphovsrätten.I praktiken arbetar de för att gynna SD. Men de påstår sig vara partipolitiskt oberoende trots att det finns starka personkopplingar till partiet. Men genom att påstå att de är partipolitiskt oberoende så kan de utnyttja ett kryphål i lagen om partifinansiering.8 I dag gäller den bara organisationer där ett parti formellt har det lagen kallar “bestämmande inflytande”.9 Organisationer där det bara är enskilda personer med stark koppling till en partiledning som bestämmer har hittills sluppit undan.Bland de ledande i ISK/Oikos finns förutom Mattias Karlsson även den tidigare Hill & Knowlton-lobbyisten Andreas Palmlöv som arbetade för SD som högt uppsatt politisk tjänsteman i riksdagen när han var med och grundade organisationerna.10

“Ingenting med en valkampanj att göra”

Det här upplägget innebär att Sverigedemokraterna kan finansiera kampanjverksamhet med anonyma donationer. För fyra dagar sedan fick till exempel Oikos in en debattartikel i Aftonbladet om att de gjort en rapport om att ”SD kan bli Sveriges arbetarparti i valet”. 11

Rapporten har fått en egen hemsida och är hela 41 sidor lång.12 Den här sortens rapporter är inte gratis. Det här är ett tydligt exempel på hur Oikos helt lagligt kan göra valpropaganda, samtidigt som de är finansierade av hemliga givare.På rapportens hemsida har Oikos också en minst sagt anmärkningsvärd integritetspolicy. Den första meningen lyder: “Denna sida har ingenting med en valkampanj att göra.”13Jomenvisst? Det ser inte ut så.

“Oberoende” smutskastning

Ett annat exempel på förtäckt valpropaganda är Oikos hemsida “Stoppa Tvångsblandningen”, som är en smutskastningssida där de påstår att “Socialdemokraterna vill tvångsblanda Sveriges välfungerande bostadsområden”. 14

På hemsidan påstår Oikos också att det bara finns fem socialdemokratiska riksdagsledamöter som bor i lägenhetsområde, och de anklagar socialdemokraterna för att hyckla. Det är mycket oklart vad den siffran bygger på, om den inte bara är fria fantasier. När tidningen Flamman faktakollade hittade de minst 27 S-ledamöter som bor i lägenhet.15

Enligt hemsida är den här kampanjen också oberoende och inte knuten till något parti.“Tvång.se är ett upplysningsinitiativ – inte en valkampanj och inte knutet till något parti”, skriver de på hemsidan.16Jasså. De skriver också:“Tvång.se ägs och drivs av Oikos (org.nr 559305-9719), som även finansierar initiativet.”17

Det här är inte en oberoende hemsida. Det är en sverigedemokratisk kampanjsida. Men genom att kalla sig partipolitiskt oberoende uppnår de två saker. Dels kan de lura människor som inte vet vilka Oikos är att stödja kampanjen. Och dels slipper de följa lagen som säger att partierna inte får ta emot stora donationer i hemlighet.

Lagen behöver skärpas. Igen.

Den första juli nästa år kommer den nya lagen om transparens för partifinansiering börja gälla. Några av kryphålen i dagens lagstiftning täpps till. Det blir svårare för partier att ta emot hemliga pengar. Partierna kommer att behöva undersöka varifrån pengarna kommer om de tar emot dem via ombud. Men Oikos kommer fortfarande kunna ta emot och sätta sprätt på pengar i hemlighet. 

Det finns ekonomiska intressen i Sverige som kan tjäna enorma pengar på att partier som vill gynna deras bolag vinner valet. Och i USA har Donald Trumps MAGA-rörelse drivit igenom att utrikesdepartementet ska stödja europeiska tankesmedjor för att gynna USA:s intressen. Bidragen riktar sig till tankesmedjor som ligger nära Oikos politiskt, och handlar om frågor som migration, suveränitet, västerländskt kulturellt arv, och yttrandefrihet.18 Med det menar de yttrandefrihet för högerextremister. Det här är dock extremt känsligt för Sverigedemokraterna eftersom Trump är så impopulär här.

Sverige har fortfarande en slapp lagstiftning om partifinansiering som ger ett öppet mål för politisk korruption.

Den nya lagen är bättre än den gamla. Men om de rödgröna vinner valet behöver vi se till att täppa till det här kryphålet mot hemliga donationer. Tidöpartierna har inte gjort det.

NoterVisaDöljhttps://www.fokus.se/veckans-fokus/ojamlika-kampanjkassor-praglar-odesvalet/ ↩︎https://www.svd.se/a/y5VnEr/sd-s-valkampanj-pa-stockholm-central-plockas-ner, https://www.flamman.se/sa-mycket-kostar-sds-jattekampanj-i-stockholm/ ↩︎https://www.mitti.se/nyheter/flera-anmalningar-mot-sdreklamen-pa-centralen-6.3.380482.653a478585 ↩︎https://www.flamman.se/sa-mycket-kostar-sds-jattekampanj-i-stockholm/ ↩︎https://www.tv4.se/artikel/36q921Gi05AS2NIZ0EwuQh/avsloejar-sd-toppens-stiftelse-tog-emot-miljoner-i-hemliga-bidrag ↩︎https://klagget.nu/2026/04/30/antligen-far-sverige-ett-lobbyregister/ ↩︎https://www.tv4.se/artikel/3qy58iyPBnYKUz0bstKgpg/sd-betalar-stiftelse-bakom-hoegerradikalt-manifest-i-hemlighet ↩︎https://www.tv4.se/artikel/36q921Gi05AS2NIZ0EwuQh/avsloejar-sd-toppens-stiftelse-tog-emot-miljoner-i-hemliga-bidrag ↩︎I lag (2018:90) om insyn i finansiering av partier, står bland annat i paragraf 11 : ”Första stycket 8 och 9 gäller även för intäkter i en verksamhet som bedrivs i bolag eller i någon annan verksamhetsform, om den ideella förening som intäktsredovisningen avser har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Detsamma gäller för intäkter i en stiftelse som är knuten till den ideella föreningen. Sådana intäkter ska anges särskilt i intäktsredovisningen.”, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-201890-om-insyn-i-finansiering-av-partier_sfs-2018-90/, https://www.gp.se/nyheter/sverige/sd-toppens-stiftelse-tog-emot-miljoner-i-hemliga-bidrag.93c6f380-3fe3-4b2c-8885-3e8c1d657620 ↩︎https://www.bolagsfakta.se/5593059719-Oberoende_Institutet_Konservativ_Opinionsbildning_Sverige_OIKOS_AB#arbetsstallen, https://www.linkedin.com/in/andreaspalmlov/details/experience/ ↩︎https://www.aftonbladet.se/debatt/a/bOjlx3/sd-kan-ersatta-s-som-sveriges-arbetarparti-efter-valet ↩︎Länken är arbetarklass [punkt] se ↩︎https://arbetarklass.se/integritetspolicy ↩︎Länken är tvang [punkt] se ↩︎https://www.flamman.se/sd-knuten-tankesmedja-vilseleder-om-blandning/ ↩︎https://tvang.se/om-oss ↩︎https://tvang.se/om-oss ↩︎https://www.state.gov/drl-nofo-developing-civilizational-bonds-democratic-resilience-and-rule-of-law-in-europe, https://www.politico.eu/article/maga-friendly-european-think-tanks-donald-trump-funding/ ↩︎

TITLE:
Så här tvättar SD pengar i valet

DESCRIPTION:
Ett av de rika partier som bränner mest pengar på valrörelsen är Sverigedemokraterna. De vill inte berätta hur mycket de spenderar, och de kringgår förbudet mot anonyma givare. Till skillnad från partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet vars valkampanjer ligger i tjugomiljonerkronorssklassen så vill SD inte berätta hur mycket deras valkampanj kostar. Men det handlar helt […]

CONTENT:
Ett av de rika partier som bränner mest pengar på valrörelsen är Sverigedemokraterna. De vill inte berätta hur mycket de spenderar, och de kringgår förbudet mot anonyma givare.

Till skillnad från partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet vars valkampanjer ligger i tjugomiljonerkronorssklassen så vill SD inte berätta hur mycket deras valkampanj kostar. Men det handlar helt klart om mycket pengar. Förra valet lade SD hela 65 miljoner på valrörelsen.1 

I år har SD till exempel hyrt reklamplats på Stockholms Central. Bara det bedöms kosta en cirka miljon kronor i veckan.2 Det är troligen partiet som betalar. Några av annonserna var så stötande att Jernhusen tog ner dem efter någon dag, och det verkar också som att partiet bryter mot lagen om märkning av politisk reklam. De är nu under utredning på Mediemyndigheten för detta.3 På frågan om hur mycket annonseringen kostar vill de inte ge något svar.

– Det håller vi för oss själva, säger SD:s presschef Oskar Cavalli-Björkman till tidningen Flamman.4

Men det finns tecken som tyder på att SD:s verkliga valbudget är ännu större än 65 miljoner. Strax efter förra valrörelsen avslöjade TV4 att partiets “oberoende” insamlingsstiftelse tagit emot mer än fem miljoner kronor i hemliga bidrag.5 Det bidrog till att regeringen tillsatte en utredning om att skärpa reglerna. I somras skärptes lagen mot att insamlingsorganisationer och stiftelser tvättar hemliga donationer till partierna.6 Men det finns fortfarande kryphål och den nya lagen träder underligt nog inte ikraft förrän 1 juli nästa år. 

“Inte partiet som bestämmer”

En central person när det gäller sverigedemokraternas hemliga pengar är partiets tidigare gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson, som länge varit en av Jimmie Åkessons närmaste män. Han driver både Insamlingsstiftelsen för Svensk Konservatism, ISK som samlar in pengar och tankesmedjan Oikos som gör av med dem. 

De två organisationerna är två sidor av samma mynt, och de berättar inte om sina finansiärer. TV4 har dock avslöjat att de byggdes upp med pengar från partiet.7 Det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. På Oikos hemsida står det till exempel att det är ISK som äger upphovsrätten.I praktiken arbetar de för att gynna SD. Men de påstår sig vara partipolitiskt oberoende trots att det finns starka personkopplingar till partiet. Men genom att påstå att de är partipolitiskt oberoende så kan de utnyttja ett kryphål i lagen om partifinansiering.8 I dag gäller den bara organisationer där ett parti formellt har det lagen kallar “bestämmande inflytande”.9 Organisationer där det bara är enskilda personer med stark koppling till en partiledning som bestämmer har hittills sluppit undan.Bland de ledande i ISK/Oikos finns förutom Mattias Karlsson även den tidigare Hill & Knowlton-lobbyisten Andreas Palmlöv som arbetade för SD som högt uppsatt politisk tjänsteman i riksdagen när han var med och grundade organisationerna.10

“Ingenting med en valkampanj att göra”

Det här upplägget innebär att Sverigedemokraterna kan finansiera kampanjverksamhet med anonyma donationer. För fem dagar sedan fick till exempel Oikos in en debattartikel i Aftonbladet om att de gjort en rapport om att ”SD kan bli Sveriges arbetarparti i valet”. 11

Rapporten har fått en egen hemsida och är hela 41 sidor lång.12 Sådana rapporter är inte gratis. Det här är ett tydligt exempel på hur Oikos helt lagligt kan göra valpropaganda, samtidigt som de är finansierade av hemliga givare.På rapportens hemsida har Oikos också en minst sagt anmärkningsvärd integritetspolicy. Den första meningen lyder: “Denna sida har ingenting med en valkampanj att göra.”13Jomenvisst? Det ser inte ut så.

“Oberoende” smutskastning

Ett annat exempel på förtäckt valpropaganda är Oikos hemsida “Stoppa Tvångsblandningen”, som är en smutskastningssida där de påstår att “Socialdemokraterna vill tvångsblanda Sveriges välfungerande bostadsområden”. 14

På hemsidan påstår Oikos också att det bara finns fem socialdemokratiska riksdagsledamöter som bor i lägenhetsområde, och de anklagar socialdemokraterna för att hyckla. Det är mycket oklart vad den siffran bygger på, om den inte bara är fria fantasier. När tidningen Flamman faktakollade hittade de minst 27 S-ledamöter som bor i lägenhet.15

Enligt hemsida är den här kampanjen också oberoende och inte knuten till något parti.“Tvång.se är ett upplysningsinitiativ – inte en valkampanj och inte knutet till något parti”, skriver de på hemsidan.16Jasså. De skriver också:“Tvång.se ägs och drivs av Oikos (org.nr 559305-9719), som även finansierar initiativet.”17

Det här är inte en oberoende hemsida. Det är en sverigedemokratisk kampanjsida. Men genom att kalla sig partipolitiskt oberoende uppnår de två saker. Dels kan de lura människor som inte vet vilka Oikos är att stödja kampanjen. Och dels slipper de följa lagen som säger att partierna inte får ta emot stora donationer i hemlighet.

Lagen behöver skärpas. Igen.

Den första juli nästa år kommer den nya lagen om transparens för partifinansiering börja gälla. Några av kryphålen i dagens lagstiftning täpps till. Det blir svårare för partier att ta emot hemliga pengar. Partierna kommer att behöva undersöka varifrån pengarna kommer om de tar emot dem via ombud. Men Oikos kommer fortfarande kunna ta emot och sätta sprätt på pengar i hemlighet. 

Det finns ekonomiska intressen i Sverige som kan tjäna enorma pengar på att partier som vill gynna deras bolag vinner valet. Och i USA har Donald Trumps MAGA-rörelse drivit igenom att utrikesdepartementet ska stödja europeiska tankesmedjor för att gynna USA:s intressen. Bidragen riktar sig till tankesmedjor som ligger nära Oikos politiskt, och handlar om frågor som migration, suveränitet, västerländskt kulturellt arv, och yttrandefrihet.18 Med det menar de yttrandefrihet för högerextremister. Det här är dock extremt känsligt för Sverigedemokraterna eftersom Trump är så impopulär här.

Sverige har fortfarande en slapp lagstiftning om partifinansiering som ger ett öppet mål för politisk korruption.

Den nya lagen är bättre än den gamla. Men om de rödgröna vinner valet behöver vi se till att täppa till det här kryphålet mot hemliga donationer. Tidöpartierna har inte gjort det.

NoterVisaDöljhttps://www.fokus.se/veckans-fokus/ojamlika-kampanjkassor-praglar-odesvalet/ ↩︎https://www.svd.se/a/y5VnEr/sd-s-valkampanj-pa-stockholm-central-plockas-ner, https://www.flamman.se/sa-mycket-kostar-sds-jattekampanj-i-stockholm/ ↩︎https://www.mitti.se/nyheter/flera-anmalningar-mot-sdreklamen-pa-centralen-6.3.380482.653a478585 ↩︎https://www.flamman.se/sa-mycket-kostar-sds-jattekampanj-i-stockholm/ ↩︎https://www.tv4.se/artikel/36q921Gi05AS2NIZ0EwuQh/avsloejar-sd-toppens-stiftelse-tog-emot-miljoner-i-hemliga-bidrag ↩︎https://klagget.nu/2026/04/30/antligen-far-sverige-ett-lobbyregister/ ↩︎https://www.tv4.se/artikel/3qy58iyPBnYKUz0bstKgpg/sd-betalar-stiftelse-bakom-hoegerradikalt-manifest-i-hemlighet ↩︎https://www.tv4.se/artikel/36q921Gi05AS2NIZ0EwuQh/avsloejar-sd-toppens-stiftelse-tog-emot-miljoner-i-hemliga-bidrag ↩︎I lag (2018:90) om insyn i finansiering av partier, står bland annat i paragraf 11 : ”Första stycket 8 och 9 gäller även för intäkter i en verksamhet som bedrivs i bolag eller i någon annan verksamhetsform, om den ideella förening som intäktsredovisningen avser har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Detsamma gäller för intäkter i en stiftelse som är knuten till den ideella föreningen. Sådana intäkter ska anges särskilt i intäktsredovisningen.”, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-201890-om-insyn-i-finansiering-av-partier_sfs-2018-90/, https://www.gp.se/nyheter/sverige/sd-toppens-stiftelse-tog-emot-miljoner-i-hemliga-bidrag.93c6f380-3fe3-4b2c-8885-3e8c1d657620 ↩︎https://www.bolagsfakta.se/5593059719-Oberoende_Institutet_Konservativ_Opinionsbildning_Sverige_OIKOS_AB#arbetsstallen, https://www.linkedin.com/in/andreaspalmlov/details/experience/ ↩︎https://www.aftonbladet.se/debatt/a/bOjlx3/sd-kan-ersatta-s-som-sveriges-arbetarparti-efter-valet ↩︎Länken är arbetarklass [punkt] se ↩︎https://arbetarklass.se/integritetspolicy ↩︎Länken är tvang [punkt] se ↩︎https://www.flamman.se/sd-knuten-tankesmedja-vilseleder-om-blandning/ ↩︎https://tvang.se/om-oss ↩︎https://tvang.se/om-oss ↩︎https://www.state.gov/drl-nofo-developing-civilizational-bonds-democratic-resilience-and-rule-of-law-in-europe, https://www.politico.eu/article/maga-friendly-european-think-tanks-donald-trump-funding/ ↩︎