Flera redaktioner har försökt att räkna på andelen kandidater utifrån socioekonomisk bakgrund och bland annat har Arbetsvärlden kategoriserat de runt 54 000 kandidaterna i de tre olika valen utifrån klass. Arbetsvärldens undersökning ger vid handen att 40% av kandidaterna är att betrakta som tjänstemän medan endast 18% är arbetare och utöver dessa två grupper tillkommer […]
Content
Flera redaktioner har försökt att räkna på andelen kandidater utifrån socioekonomisk bakgrund och bland annat har Arbetsvärlden kategoriserat de runt 54 000 kandidaterna i de tre olika valen utifrån klass. Arbetsvärldens undersökning ger vid handen att 40% av kandidaterna är att betrakta som tjänstemän medan endast 18% är arbetare och utöver dessa två grupper tillkommer företagare, pensionärer och övriga (såsom till exempel studenter och personer som arbetar inom konstnärliga yrken). Enligt undersökningen uppvisar SD (överlägset) den högsta andelen kandidater som är arbetare (38%) och därefter kommer S (24%), C (21%), V (18%), KD (17%) och M (12%). MP och L framstår ”omvänt” som de stora tjänstemannapartierna.
Reform Society har i sin tur inriktat sig på att kategorisera de 2478 kandidater som ställer upp i riksdagsvalet utifrån utbildningsnivå. Reform Societys undersökning visar att SD:s kandidater uppvisar den lägsta utbildningsnivån och därefter kommer S, KD, M och C. V, L och MP framstår i samma undersökning som utpräglade akademikerpartier sett till riksdagskandidaterna och hela 9,2% respektive 6,6% av MP:s samt L:s kandidater har en doktorsexamen.
Kort och gott är SD ett utpräglat arbetarparti medan S numera är det i mindre utsträckning och MP, L och V är i sin tur tydliga tjänstemanna- och akademikerpartier. Historiskt var dock både S och V en gång i tiden utpräglade arbetarpartier medan L alltid har varit ett parti för tjänstemän och akademiker.