Tornevall Networks

Teslakonflikten fick ett abrupt slut när Tesla efter tre års konflikt köpte ut de sista strejkande medlemmarna i IF Metall. Trots nederlaget finns det viktiga lärdomar att bygga vidare på när vi försöker förstå den näst längsta strejken i svensk historia. Inte minst vad gäller den fackliga byråkratins natur.

Redan från första start visade IF Metall vad nästan 40 år av passivitet har gjort med den svenska arbetarrörelsen. En hel generation arbetare (och deras ombudsmän) saknar erfarenheter av konkret kollektiv kamp. De har varken strejkat eller arrangerat stormöten.

Fackliga segrar bygger på kollektiv kamp. Genom beslut som både fattas och genomförs av arbetarna själva. 

I de allt mer centraliserade LO-förbunden har medlemmarna blivit något farligt. Deras inflytande ska undvikas till varje pris. Istället för att mobilisera människor till gemensam kamp vill LO utkämpa sina strider med ombudsmän och jurister.

Denna centraliserade och konflikträdda syn på fackligt arbete är centralt för det som kallas den svenska modellen. En politisk idé som fungerat som fotboja för Sveriges arbetare i snart hundra år. 

Redan från början presenterades den som en kompromiss mellan kapitalets vinstintressen och dåtidens krav på sociala reformer. Tanken var och är en maktbalans som bygger på samförstånd. Där löner och arbetslivsfrågor ska lösas av “arbetsmarknadens parter” genom förhandlingar, utan statlig inblandning, men framför allt över huvudet på medlemmarna. 

Detta var ingången när Metallordföranden Marie Nilsson försökte lösa konflikten. “Många svenska arbetsgivare kan intyga att IF Metall är ett konstruktivt och lösningsorienterat fackförbund”, skrev Nilsson i ett personligt brev till Elon Musk för att få honom att förstå det svenska fackets roll.

Förutsättningen för den svenska modellen var att arbetarrörelsen skulle acceptera kapitalismen som grunden för samhällsutvecklingen och profiten som drivkraften för industrin. Det finns konkretiserat genom industriavtalets allra första mening som slår fast det gemensamma ansvaret för “parterna” att stärka industrins konkurrenskraft. 

Med modellen följer även Arbetsdomstolen som träder in när frågor mellan fack och arbetsköpare inte kan lösas genom förhandlingar. Då ska arbetarna hållas borta och processen lämnas över till jurister och förhandlare. 

Arbetsdomstolen är ingen neutral instans. Något sådant existerar inte. Den agerar utifrån lagar och bestämmelser som är stiftade i ett samhälle där en klass har herraväldet och den dömer därefter. Det blev IF Metall varse under konflikten när man stämde Tesla men själva blev betalningsskyldiga.

Den maktbalans som den svenska modellen eftersträvar var alltså redan från början skev. Kollektivavtalens påtvingade fredsplikt gäller bara arbetarna. Under skydd av fredsplikten försöker kapitalet ständigt nagga avtalen i kanten genom ökat tempo och försämrade arbetsvillkor. 

Under många år pågick en parallell maktkamp som svar på kapitalets offensiv. Arbetare runt om i landet snackade ihop sig. I lunchrum och på verkstadsgolv fanns en självständig och levande arbetarrörelse som tog strid för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor alldeles oavsett vad ombudsmännen tyckte. 

Den fackliga centraliseringen och nyliberalismens segertåg där massarbetslösheten gjordes permanent tömde den svenska arbetarrörelsen på kraft. Fackliga aktivister har marginaliserats och kämpande arbetarkollektiv lämnats ensamma. Den svenska modellen har blivit en tvångströja, som ett skyddsombud vid ett av matjätten Icas lager beskrev det för Proletären.

När IF Metall utlyste strejk mot en av världens rikaste kapitalister gjorde de det i en tid där fackföreningsrörelsen i Sverige knappt bedrivit en stor arbetsmarknadskonflikt på flera decennier. En hel generation arbetare har i princip aldrig strejkat och ombudsmännen är livrädda för att ens visa sig ute på arbetsplatserna. 

Det är något som den pensionerade LO-veteranden K-G Wanngård vittnar om i veckans Proletären. Under konflikten har han varje vecka organiserat demonstrationer utanför Teslas svenska huvudkontor i Stockholm. 

Flera gånger har han och de andra demonstranterna trakasserats av väktare och polis men inte en enda gång har de fått besök eller stöd av LO-förbunden själva. På en direkt fråga till LO om de inte borde skicka de som går spetsutbildningen för ombudsmän att delta i protesterna och prata med strejkbrytare blev svaret nej. 

IF Metalls nederlag visar att maktbalansen i den svenska modellen inte bara är rubbad, den har helt kapsejsat. Att Tesla nu öppet visat att de vägrar skriva under kollektivavtal är början på slutet för den svenska modellen. Ett naturligt steg där decennier av nyliberala attacker på välfärd, på arbetsrätt och strejkrätt har punkterat den svenska fackföreningsrörelsen. 

Kapitalet är inte längre intresserade av att kompromissa. Varken politiskt eller fackligt.

Under Teslakonflikten agerade IF Metall som de brukar. Toppstyrt och odemokratiskt. De strejkande arbetarna fick inte delta i de beslut som rörde dem. 

Direktiven och strategierna togs inte fram på stormöten utan diskuterades i mötesrum på LO-borgen. Framtagna av ombudsmän som inte själva besökt arbetsplatserna. En sådan strejk är dömd att misslyckas. 

Sveriges arbetarklass måste inte bara återupptäcka strejkvapnet, utan också återupptäcka sig själva som politisk kraft. Det finns ingen framtid för LO-facken och deras politiska företrädare. 

Alternativet för arbetarklassen är samma nu som alltid, oavsett om den vill kämpa mot nedskärningar eller för bättre arbetsvillkor: att gå samman och agera självständigt. Det finns ingen anledning att vänta på att ombudsmännen på LO-borgen eller Sveavägen 68 hörsammar kraven. 

Nog med samförstånd – det är dags för motstånd!

Kritiken mot IF Metall och hur de hanterat den nu avblåsta Teslastrejken, en av Sveriges genom tiderna längsta arbetsmarknadskonflikter, har varit hård. En av kritikerna är K-G Wanngård, facklig veteran i Handels, som engagerat sig i konflikten sedan dag ett. 

K-G Wanngård har tillsammans med några andra veteraner i ur och skur promenerat till protest mot strejkbryteri. Han har mött strejkbrytare, rykt ihop med väktare och poliser och sett alla sidor av den nästan tre år långa strejken.

En strejk som han nu i efterhand menar inte hade förutsättningar att lyckas.

– Det är ingen ide att ge sig ut på en skidtur om man inte vallat riktigt. Det är bara att konstatera att IF Metall inte gjorde tillräckligt förarbete och sedan inte tillräckliga insatser bland de berörda arbetarna. Det var en ung publik, nästan uteslutande unga män, medelåldern var låg, medvetenheten var låg… Flera medlemmar valde att vara kvar och inte gå ut i strejk och hänvisade till att de inte visste, eller att de hamnade i någon sorts lojalitetssituation som de inte kunde behärska. De var för dåligt rustade och det är det absolut viktigaste, säger K-G Wanngård till Proletären.

– Om man velat få till en konflikt som drabbat Tesla, så skulle det ha varit tomt där. Facket fick ut ett antal i konflikt och sedan fylldes det på litegrann vartefter, men det skedde i en takt som gjorde att Tesla inte hade problem att fylla luckorna. De importerade arbetare från övriga EU, gjorde omfördelningar i landet, och efter en tid så rullar också Arbetsförmedlingen på och fixar strejkbrytare åt dem. 

De blockader som facket lagt mot Tesla har inte heller haft tillräcklig effekt, menar K-G Wanngård.

– Man måste se till att de som bryter blockaden blir utsatta för konfliktåtgärder. Det måste kosta något att hjälpa Tesla. Och varför togs till exempel inte all distributionstrafik ut i konflikten? Leveranserna till Tesla har bara kunnat fortgå. Man har också kopplat på el och allt möjligt. Tesla kunde till stora delar fortsätta med driften. 

– När vi i gruppen granskade blockaden mot avfallshanteringen så var där ingen uppföljning eller insatser mot dem som bröt blockaden. Det har varit en passiv, tillåtande attityd. Och man har inte varit på plats och konfronterat.  

Just det där med att vara på plats är något som K-G Wanngård återkommer till. Han menar att konflikten, från IF Metalls sida, i huvudsak har varit ”kameral”. Och de fackliga veteraner och andra fackliga aktivister som velat hjälpa till eller ordna utåtriktade aktiviteter har fått kalla handen.

– Generellt har det varit så att IF Metall inte har velat ha med oss att göra och sagt till sitt folk att inte befatta sig med våra aktiviteter, och övriga fack har hängt på. Det gäller även socialdemokratin. De har en distans till aktivism.

”Promenader mot strejkbryteri”. Gänget av fackliga veteraner har protesterat utanför Tesla sedan konfliktens början. Foto: K-G Wanngård

K-G Wanngård var länge anställd som ombudsman på Handelsanställdas förbund och minns förbundets strejk mot den amerikanska leksaksjätten Toys R Us för drygt 30 år sedan. Också då var han på plats för att markera vikten av anställdas grundläggande trygghet.

Striden handlade, då som nu, om rätten till kollektivavtal. Toys R Us skrev på ett avtal efter tre månaders strejk och sympatiåtgärder.

– Den principiella vikten och uppmärksamheten, där frågan ställs på sin spets och där man utmanas av internationella bolag, där finns många paralleller. Men det finns också flera skillnader. Dels varade inte strejken lika länge, och dels var facket väldigt aktivt i att påverka kunderna, visa att man inte skulle handla där och hade picket lines med mera.

Proletären nr 33, 1995. Handels kom segrande ur kollektivavtalsstrejken mot den amerikanska leksakskedjan. 

– Företaget backade när bankerna kunde hålla på utbetalningar och så. Den typen av finansiella system finns inte idag. Som alltid är det så att ”money talks”. Man bromsade det ekonomiska flödet för Toys R Us, men under Teslakonflikten har man inte velat påverka marknaden.

I Teslakonfliktens inledning kontaktade K-G Wanngård IF Metall med några förslag som han tyckte var viktiga och angelägna, bland annat att försöka påverka kundunderlaget, kontakta alla företagskunder, och att facket skulle ha ett samtal med alla som hade förmånsbilar i firman. Och privatkunder skulle kontaktas med ett brev om konflikten.

– Men de menade att det skulle kunna uppfattas som hotfullt…

Visserligen har Teslaförsäljningen sjunkit under konflikttiden. Men det menar K-G Wanngård har mer att göra med att Elon Musk kommit ut som högerextremist.

– Han gjorde till stora delar jobbet som vi tycker att facket borde gjort.

Mest av allt är K-G Wanngård kritisk till hur snöpligt strejken avslutades. 

– Jag vänder mig inte främst emot att man avslutade den, allt kan inte fortgå i all oändlighet, men det sätt de avslutade den på och hur det drabbar de strejkande… bättre än så måste det alltid vara.

– Avslutet är djupt ovärdigt och alltihop måste utvärderas brett och respektfullt. Inte bara inom IF Metall, utan detta berör hela fackföreningsrörelsen. Det måste till en ordentlig analys av det här.  

Kommunistiska Partiet kräver en total bojkott av Israel – såväl ekonomisk och politisk som idrottslig, akademisk och kulturell. Inga pengar ska gå till tvångsfördrivning, etnisk rensning och ockupation. 

Medlemmar i K har arbetat med kravet på många fronter. Förra året skickade partimedlemmar in motioner om att verka för en bojkott av israeliska varor och ett fördömande av apartheidstaten på Handels, Livs och IF Metalls kongresser.

Arvid Taawo Foto: Proletären

Arvid Taawo står på K:s vallista i kommunvalet i Umeå och jobbar på ett lager som distribuerar livsmedel till restauranger. Han skrev en motion till Handels kongress som röstades ned med tre rösters marginal.

– En total bojkott av Israel vore ett kraftfullt medel för att isolera Israel internationellt. Samma metod användes för att isolera det rasistiska Sydafrika på 1980-talet och bidrog till apartheidsystemets fall. Vi kan göra det igen, säger Arvid Taawo, och fortsätter:

– Jag lade fram motionen eftersom det är en av de solidaritetshandlingar som palestinska fackföreningar efterfrågar av oss. Arbetarrörelsen har en stolt tradition av internationell solidaritet, en tradition som vi har ett ansvar att hålla levande.

Malin Åkerström, K:s förstanamn i Stockholm, tycker det är skamligt att sanktioner och bojkott inte redan införts i omfattande skala.

– Historien kommer att minnas vilka som valde att stå på folkmordsstaten Israels sida. Det gick fort att införa sanktioner mot Ryssland. Hyckleriet är skrämmande, säger hon.

K har spelat en aktiv roll i Palestinasolidariteten i Stockholm och i de demonstrationer som anordnats varje vecka sedan 7 oktober 2023.

– Vi har även arbetat med namninsamlingar. Runt tusen stockholmare skrev under ett medborgarförslag med krav på att Stockholms stad ska bojkotta israeliska varor och tjänster. 

Malin Åkerström berättar att avdelningen också startat en namninsamling som kräver att terrorstämpeln av det palestinska motståndet hävs.

– Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd, inklusive väpnat motstånd, enligt folkrätten. Den palestinska befrielsekampen är inte terrorism. Vi stödjer Palestinas motståndskamp på dess egna villkor.

Malin Åkerström. Foto: Achim Rödner

Jan-Åke Karlsson jobbar som lärare och är K:s förstanamn i Växjö. Han berättar att de vid två tillfällen lämnat in medborgarförslag om en kommunal bojkott av Israel.

– Det första för drygt 20 år sedan och det andra för två år sedan. Båda gångerna röstades det ned av alla partier i fullmäktige, inklusive Vänsterpartiet.

– Sedan 7 oktober har vi tillsammans med palestinska vänner arrangerat regelbundna Palestinademonstrationer. Från första stund bjöd vi in andra partier men ingen annan ville vara med, berättar Jan-Åke Karlsson.

– Men Växjöborna har kommit till demonstrationerna och visat sin solidaritet med Palestina. Israel begår folkmord, fördriver systematiskt palestinier och stjäl deras land. Det måste vi agera mot.

En bojkott av Israel är inte bara en protest mot förtryck, mot krigsindustrin och de multinationella företag som dominerar världsekonomin och livsmedelsindustrin. Det är ett försvar av mänsklig värdighet, frihet och liv. Det menar Albetol Mohammed, som inte är medlem i K men som står med på K:s vallista i Örebro.

– Kommunistiska Partiet har visat att de står stadigt i sitt stöd till det palestinska folket, till skillnad från de andra partierna som antingen accepterar eller aktivt försvarar den pågående ockupationen.

– Det inger hopp och stärker tron på att solidaritet fortfarande kan förändra världen. En röst på Kommunistiska Partiet är en röst för Palestina, säger Albetol Mohammed.

Läs mer om Kommunisterna i valet på val.kommunisterna.org

Några veckor efter att det regionala försvarssamarbetet Meckapakten först presenterades den 7 augusti har företrädare för de hittills enda tre medlemsländerna haft sitt första toppmöte. På måndagen samlades försvarsministrarna och andra representanter för Turkiet, Saudiarabien och Pakistan i Istanbul, för att ta nästa steg i vad som kommit att kallas för ett muslimskt Nato.

Liknelsen med den USA-ledda militäralliansen bygger på att också Meckapakten vilar på grundprincipen att ett militärt angrepp på en medlem ska ses som en attack på samtliga, likt Natos artikel 5. 

Till skillnad från Nato har den helt färska Meckaalliansen ännu inte en gemensam militär och försvarspolitisk struktur. Samtidigt är den nya försvarspakten åtminstone indirekt ett resultat av USA:s allt kärvare relationer med övriga Natoländer och andra allierade under Donald Trump – och mer direkt av den ökade instabiliteten i regionen i svallvågorna av USA:s och Israels krig mot Iran. 

Trump, som vill att allierade länder ska stå för sina egna militärutgifter, har hyllat initiativet till Meckapakten, medan mer klassiskt Natotillvända politiker och opinionsbildare i USA ser den nya alliansen för vad den är: ett bevis på USA:s minskade inflytande i Mellanöstern. Vilket också är rubriken på en artikel publicerad av den New York-baserade tankesmedjan Council of Foreign Relations.

I artikeln konkluderar författaren Steven A. Cook att det inte går att överskatta betydelsen av den nya militäralliansen, och att det med Meckapakten som konkurrent till Israel och det block av länder i regionen som normaliserat relationerna med Israel genom de så kallade Abrahamavtalen (Bahrain och Förenade Arabemiraten) inte längre går att tala om en USA-ledd ordning i Mellanöstern.

Även om det är för tidigt att slå fast, är det tydligt att USA:s inflytande i regionen minskar. När Iran har slagit tillbaka mot amerikanska militärbaser i Mellanöstern har också flera av USA:s allierade fått lära sig priset för att hysa militärinstallationer i utbyte mot att hålla Washington på gott humör. 

Och det kan komma att bli än värre för Trump och USA när Meckapakten växer, vilket är ett uttalat mål. Förutom Egypten, som Turkiets utrikesminister Hakan Fidan kallat för en framtida ”naturlig partner” i alliansen, har det kommit uppgifter från Teheran som Trump knappast lär välkomna.

Förra helgen sade chefen för det iranska parlamentets pressavdelning Mehdi Rahimi i en intervju med Al Mayadeen att Irans ledarskap för närvarande överväger en inbjudan att ansluta sig till Meckapakten. Dagen därpå förnekade dock talespersonen för det iranska utrikesministeriet Esmaeil Baghaei att Iran skulle mottagit en formell inbjudan. 

Samtidigt finns det analytiker som menar att det i själva verket är en antiiransk allians som ser dagens ljus och som beskriver Meckapakten inte bara som ett muslimskt Nato utan mer specifikt ett sunnitiskt Nato, med udden riktad mot det shiamuslimska Iran. Den tolkningen motsägs dock inte bara av den icke bekräftade inviten till Teheran utan också av Pakistans roll för att få slut på kriget mellan USA och Iran. 

När representanterna för de tre länderna i Meckapakten möttes i Istanbul i måndags var Pakistans högsta militära chef Asim Munir en av deltagarna. Toppmötet hölls en vecka efter att Munir senast varit på besök i Teheran, för fjärde gången sedan USA och Israel inledde kriget mot Iran för ett halvår sedan.

Munir var i Iran för att försöka återuppliva förhandlingarna mellan USA och Iran, som ledde till det samförståndsavtal som undertecknades i Pakistans huvudstad Islamabad i juni – men som inte respekterades av USA och som Iran därför lämnade en månad senare. 

Måndagens möte i Istanbul hölls också bara timmar efter att USA på nytt anfallit Iran, efter att USA:s utrikesminister Marco Rubio förra veckan sagt att han inte såg framför sig några nya militära operationer utan att fokus nu var på fler och hårdare ekonomiska sanktioner.

På måndagsmorgonen attackerade USA robotramper på ön Larak i Hormuzsundet, varpå Iran svarade med att skicka missiler och drönare mot militärbaser i Jordanien och Förenade Arabemiraten som härbärgerar amerikanska trupper.

De tre länderna som hittills utgör Meckapakten har all anledning att vara oroade över kriget mot Iran och de ytterligare ökade spänningarna det medför i regionen, utöver Israels folkmord i Gaza och regelbundna attacker på Libanon. Saudiarabien är en av USA:s närmaste allierade i Mellanöstern och har sett Iran slå tillbaka mot såväl militärbaser och energianläggningar som USA:s ambassad i landet.

Turkiets relationer med Israel har samtidigt stadigt försämrats sedan den 7 oktober 2023 och Israels efterföljande folkmord på palestinier i Gaza. När Israel bombade en flygbas i den syriska provinsen Idlib för några veckor sedan, under förevändning att stoppa en förestående utplacering av turkiska trupper där, fördömde den turkiska regeringen det som ett sätt att sabotera dels Turkiets ökade samarbete med Syrien under den tidigare al-Qaidaledaren Ahmed al-Sharaa, och dels Meckapakten som presenterats bara några dagar tidigare.

Syriens utrikesminister Asaad al-Shaibani har också sagt att Syrien överväger att gå in i Meckapakten, som det återstår att se hur den utvecklas. De tre nuvarande medlemmarna har ett gemensamt intresse av stabilitet men samtidigt olika intressen och rivaler. 

Saudiarabien har redan sedan länge ett nära militärt samarbete med kärnvapenstaten Pakistan, men medan ledarskapet i Riyadh fokuserar på oljeexporten och konflikten med huthirebellerna i Jemen är det Indien som är Pakistans stora rival och som det var nära att bli krig med förra våren.

Natomedlemmen Turkiet skulle i teorin också kunna dra in Nato i ett krig om Turkiet attackeras efter att ha hjälpt Saudiarabien eller Pakistan i en militär konflikt. 

Frågetecknen är fortfarande många, men klart är att allt fler länder helt enkelt har slutat lita på USA. Medan Donald Trump presenterar även dåliga nyheter för landet han leder som personliga framgångar, och hans krigspolitik stadigt eldar på imperiets utdragna dödsdans.

Valnatten 2010. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Medan publiken skanderar ”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la” får SD-kusinerna Ville (Noel Flike) och Tobba (Arvid Swedrup) ett viktigt uppdrag av partitoppen Palmroth (Alfred Svensson) – de ska åka ut till Rinkeby och hänga en jättelik svensk flagga över entréskylten till torget som en markering. Detta enkla uppdrag blir början på en nattlång vandring genom Rinkeby i bioaktuella Flaggan.

För regin står Mikael Lindgren, känd från Grotesco och som upphovsman till Invandrare för svenskar.

Filmen är gjord i samförstånd med lokalsamhället i Rinkeby, vilket de många lokalprofiler som skymtar förbi i bild och premiärvisningen på Rinkeby Folkets Hus gör tydligt. Förutom alla Rinkebybor som medverkar som statister får den lokala S-politikern Elvir Kazinic en stund i rampljuset och miljöpartisten Tomas Beer står i publiken på den antirasistiska manifestationen vid filmens crescendo. Tenstarapparen Jozef Wojciechowicz (Z.E) fortsätter sin bana som typecast-tuffing, vilket han började med i Snabba Cash (2021).

Rollfigurerna må vara schablonartade – men i Flaggans kaotiska, lite smått surrealistiska värld passar de väl in. Den ogenerat sviniga, tjackstinna SD-gubben KJ (Henrik Knutsson) är välbekant för alla som hängt med i partiets många skandaler. Vänsterflummarna vi möter i ett haschosande källarrum i det ockuperade ”Rinkebyhuset” är lika välbekanta från såväl fantasi som verklighet. Stilen och talrytmen i förortsaktivisten Kayas (Laura Majid) dikt är som hämtad från Ortens bästa poet.

Igenkänningsfaktorn är alltså hög. När den finska värstingen Antti (Marko Lehtosalo – även känd som Markoolio) framför ett långt tal om hur Rinkeby var så mycket bättre när han kom 1979 för att alla pratade finska och sedan helt utan självinsikt börjar klaga på senare invandrare fick han mig att skratta högt – för jag har träffat ”Antti” många gånger. Det är den uppskruvade versionen av verkliga företeelser som Flaggan gör bäst.

Tyvärr blir det lite väl mycket buskis. Om än Flaggans knasiga stereotyphumor lockar fram skrattet då och då, framkallar dess överdrivna sex- och könshumor lika mycket suckar. Redan filmens första scen, där vi får träffa huvudkaraktären Ville mitt i samlaget, gör det tydligt att det är chockhumor och ”hö hö” som står på menyn. Det känns som att filmskaparna inte litar på att den politiska humorn räcker för publiken, varför de strösslar in lite pornografiska inslag eller att någon visar penis för allmänheten för billiga skratt.

Flaggan är i grunden en nostalgisk film om ett Sverige som inte finns längre – ett Sverige där sverigedemokrater ännu kände sig nödgade att dölja att de ens var med i partiet. Säkerligen är det även därför filmen släpps nu, fyra år in i Tidöregimen och knappt en månad före ett val där Sverigedemokraterna väntas behålla sin plats som Sveriges största högerparti.

Även om jag var något besviken på den potential som tappas någonstans mellan penisskämt tre och fyra, gick jag ändå road från bion. Allt behöver ju trots allt inte vara blodigt allvar. Förvänta er inga djupgående analyser av SD:s framväxt. Koppla istället bort hjärnan och skratta lite in i avgrunden.

Två och ett halvt av fem järnrör.  

Israel och Finland har i tysthet undertecknat ett samförståndsavtal för gemensam forskning, utveckling och upphandling av krigsmateriel och militär utrustning, rapporterar finska Yle.

Avtalet bygger på ett tidigare protokoll som undertecknades 2013. Finland föreslog i början av 2024 att avtalet skulle förlängas med tio år, till skillnad från den tidigare giltighetstiden på fem år.

I Israels jakande svar till förfrågan skriver de att ”förhållandet mellan Finland och Israel är baserat på gemensamma värderingar och intressen”.

Yle rapporterar att avtalet förblivit hemligt eftersom det finska försvarsministeriet inte offentliggjort det eller meddelat utrikesministeriet om avtalets förlängning.

Försvarsminister Antti Häkkänen, som godkände samförståndsavtalet i slutet av 2024, försvarar beslutet.

– Det handlar om genomförande av köpet av luftförsvarssystem och annat upphandlingssamarbete. Det är ingen dramatisk ny riktlinje, säger Häkkänen.

Förra veckan meddelade även utrikeshandels- och utvecklingsminister Ville Tavio att Finland följer den svenska linjen och avslutar sitt stöd till FN:s organ för palestinska flyktingar Unrwa, med hänvisning till dess påstådda kopplingar till Hamas.

I november 2023, en månad efter den Hamas-ledda attacken mot den israeliska ockupationen av Gazaremsan, köpte Finland in israeliska vapenföretaget Rafaels luftförsvarssystem ”Davids slunga” för 317 miljoner euro.

Varje år betalar staten, kommunerna och regionerna ut stora summor av våra gemensamma skattepengar till privata företag som sköter exempelvis äldreomsorg, personlig assistans och boenden för människor som behöver stöd.

Men en del av dessa pengar riskerar att hamna i helt fel händer.

I den nya rapporten Den sårbara välfärden har researchföretaget Acta Publica, tillsammans med Polismyndigheten, granskat privata vård- och omsorgsbolag som har tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.

Resultatet visar att personer från kriminella miljöer har lyckats ta sig in i den skattefinansierade välfärden.

Acta Publica har hittat 87 personer med kopplingar till bland annat ekonomisk brottslighet, kriminella mc-gäng, våldsbejakande extremism och lokala kriminella nätverk. Tillsammans har de haft inflytande över 99 olika vård- och omsorgsbolag som omsatt mer än tre miljarder kronor.

Sedan 2022 har 39 av verksamheterna delat ut nästan 260 miljoner kronor till sina ägare. Det går inte att slå fast hur mycket av pengarna som hamnat hos personer med kriminella kopplingar men rapporten visar hur människor från kriminella miljöer har kunnat skaffa sig inflytande över företag vars verksamhet till stor del finansieras med offentliga pengar.

Problemet försvinner inte heller alltid när myndigheterna upptäcker att något är fel. Ivo kan exempelvis förbjuda ett företag att bedriva omsorg eller dra in dess tillstånd. Men de kriminella aktörerna kan istället dyka upp på nytt i andra delar av välfärden.

Rapporten hittar 170 verksamheter som fått sina tillstånd indragna av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. De kriminella aktörerna som tidigare styrt dessa verksamheter går samtidigt att koppla till hundratals andra vård- och omsorgsverksamheter som fortfarande har tillstånd.

Totalt har 73 personer som varit företrädare för de granskade vård- och omsorgsverksamheterna tidigare avtjänat fängelsestraff.

Rapporten beskriver dessutom hur kriminella aktörer använder bulvaner, ägarbyten och köp av redan existerande företag för att ta sig in på välfärdsmarknaden. Ett företag som redan har tillstånd att bedriva omsorg kan vara särskilt attraktivt. Om ett ägar- eller styrelsebyte inte anmäls kan den nya personen i praktiken ta sig in på marknaden utan att först granskas av Ivo.

Det firades rejält i Reykjavik på lördagskvällen när det stod klart att islänningarna sagt nej till att återuppta de förhandlingar om medlemskap i EU som pausades 2013.

– Vi behöver inte EU, vi sköter oss själva och klarar oss bra, sade ett äldre par till Proletären i samband med det sista valmötet som EU-motståndarna i Áfram Island (ung. Fram för Island) arrangerade på Austurvöllurtorget i centrala Reykjavik.

– Vi litar inte på EU, det gynnar inte oss att vara med där.

Den stora anledningen till nej-sidans seger är EU-hotet mot den isländska fiskeindustrin. Fisk- och industrier inom den marina miljön står för närmare 40 procent av Islands export. Fisket, som en gång gjorde Island till en nation med en relativt hög levnadsstandard, är en del av den isländska folksjälen.

Det isländska fisket är starkt privatiserat och monopoliserat – en handfull familjer äger i princip hela industrin. Oppositionen mot monopoliseringen ökar men industrin sysselsätter också många islänningar som är rädda om sina jobb.

Runt 30.000 personer, en stor del av den arbetsföra befolkningen på ön som har 400.000 invånare, jobbar inom och nära industrin. Många fruktar att fiskeflottor från större EU-länder med Bryssels mandat skulle tillåtas slå ut det isländska fisket.

Det var arbetarna i lantbruket och den stora fiskeindustrin, liksom runt 60 procent av de unga väljarna mellan 18 och 29 år, som grundlade nej-sidans seger.

Islänningarna har lätt att minnas de tre så kallade torskkrigen mellan 1958 och 1976: sedan Island utökat sin fiskegräns till 200 sjömil utanför kusten, fick man kämpa mot en invaderande flotta av brittiska fiskefartyg.

1976 var Sigurbjörn Svavarsson styrman på kustbevakningsfartyget Ægir, ett av de många små isländska fartyg där sjömännen bedrev gerillakrig mot den brittiska flottan: de klippte av britternas trålar, gäckade den kungliga flottans krigsfartyg och lyckades också hålla britterna borta från isländska vatten.

I lördags var Svavarsson en av dem som röstade nej:

– Jag känner mig rädd att vi kan förlora kontrollen över det vi kämpat för, sade Svavarsson till nyhetsbyrån Reuters.

Omröstningen handlade till sist om Islands oberoende från klåfingriga EU-byråkrater. Islands Socialistparti (Sósíalistaflokkur Íslands) var en del av motståndet. I ett uttalande före omröstningen förde partiet fram också hotet mot den inhemska livsmedelsproduktionen, och konstaterade att ”isländskt jordbruk verkar under helt andra villkor än jordbruket på det europeiska fastlandet. Tullskydd och en oberoende jordbrukspolitik är nödvändiga verktyg för att skydda den inhemska produktionen, landets befolkning och nationens förmåga att försörja sig”.

Nejsidan samlade 52,8 procent av rösterna mot ja-sidans 47,2 procent. Valdeltagandet på 82,5 procent är det högsta i en folkomröstning på Island sedan den om självständighet 1944.

Sannolikt hade nej-sidan vunnit större om inte USA-presidenten Donald Trump skrämt upp väljare med sina hot mot Grönland – i ett tal i januari förväxlade Trump flera gånger Grönland med Island. Omröstningen var också tidigarelagd ett år just på grund av Trumps hot mot Grönland.

Det islänningarna sagt nej till är fortsatta samtal om ett fullt medlemsskap i EU:s tullunion och på sikt också i eurozonen. Island är redan en del av EU:s inre marknad och den gränsfria Schengenzonen.

Det firades rejält i Reykjavik på lördagskvällen när det stod klart att islänningarna sagt nej till att återuppta de förhandlingar om medlemskap i EU som pausades 2013.

– Vi behöver inte EU, vi sköter oss själva och klarar oss bra, sade ett äldre par till Proletären i samband med det sista valmötet som EU-motståndarna i Áfram Island (ung. Fram för Island) arrangerade på Austurvöllurtorget i centrala Reykjavik.

– Vi litar inte på EU, det gynnar inte oss att vara med där.

Den stora anledningen till nej-sidans seger är EU-hotet mot den isländska fiskeindustrin. Fisk- och industrier inom den marina miljön står för närmare 40 procent av Islands export. Fisket, som en gång gjorde Island till en nation med en relativt hög levnadsstandard, är en del av den isländska folksjälen.

Det isländska fisket är starkt privatiserat och monopoliserat – en handfull familjer äger i princip hela industrin. Oppositionen mot monopoliseringen ökar men industrin sysselsätter också många islänningar som är rädda om sina jobb.

Runt 30.000 personer, en stor del av den arbetsföra befolkningen på ön som har 400.000 invånare, jobbar inom och nära industrin. Många fruktar att fiskeflottor från större EU-länder med Bryssels mandat skulle tillåtas slå ut det isländska fisket.

Det var arbetarna i lantbruket och den stora fiskeindustrin, liksom runt 60 procent av de unga väljarna mellan 18 och 29 år, som grundlade nej-sidans seger.

Islänningarna har lätt att minnas de tre så kallade torskkrigen mellan 1958 och 1976: sedan Island utökat sin fiskegräns till 200 sjömil utanför kusten, fick man kämpa mot en invaderande flotta av brittiska fiskefartyg.

1976 var Sigurbjörn Svavarsson styrman på kustbevakningsfartyget Ægir, ett av de många små isländska fartyg där sjömännen bedrev gerillakrig mot den brittiska flottan: de klippte av britternas trålar, gäckade den kungliga flottans krigsfartyg och lyckades också hålla britterna borta från isländska vatten.

I lördags var Svavarsson en av dem som röstade nej:

– Jag känner mig rädd att vi kan förlora kontrollen över det vi kämpat för, sade Svavarsson till nyhetsbyrån Reuters.

Omröstningen handlade till sist om Islands oberoende från klåfingriga EU-byråkrater. Islands Socialistparti (Sósíalistaflokkur Íslands) var en del av motståndet. I ett uttalande före omröstningen förde partiet fram också hotet mot den inhemska livsmedelsproduktionen, och konstaterade att ”isländskt jordbruk verkar under helt andra villkor än jordbruket på det europeiska fastlandet. Tullskydd och en oberoende jordbrukspolitik är nödvändiga verktyg för att skydda den inhemska produktionen, landets befolkning och nationens förmåga att försörja sig”.

Nejsidan samlade 52,8 procent av rösterna mot ja-sidans 47,2 procent. Valdeltagandet på 82,5 procent är det högsta i en folkomröstning på Island sedan den om självständighet 1944.

Sannolikt hade nejsidan vunnit större om inte USA-presidenten Donald Trump skrämt upp väljare med sina hot mot Grönland – i ett tal i januari förväxlade Trump flera gånger Grönland med Island. Omröstningen var också tidigarelagd ett år just på grund av Trumps hot mot Grönland.

Det islänningarna sagt nej till är fortsatta samtal om ett fullt medlemsskap i EU:s tullunion och på sikt också i Euro-zonen. Island är redan en del av EU:s inre marknad och den gränsfria Schengenzonen.

Förra veckan meddelade USA:s finansdepartement att de inför sanktioner mot och terrorstämplar tre politiska organisationer, som en del av Trumpadministrationens fokus på ”det växande hotet från våldsamma extremvänstergrupper”. Det rör sig om Italienbaserade Autistici/Inventati, brittiska Palestine Action samt Masar Badil, ”som fungerar som en frontorganisation för Folkfronten för Palestina befrielse”.

– Vänsterextremister, deras täckorganisationer och deras medhjälpare ska veta vi kommer att använda hela tyngden av våra ekonomiska verktyg. Politisk terrorism har ingen plats i vårt samhälle, och vi kommer att fortsätta skära av dessa gruppers finansiella livlinor tills de har eliminerats, säger USA:s finansminister Scott Bessent i ett uttalande.

I praktiken innebär åtgärderna att olika former av stöd till grupperna förbjuds, att anhängare riskerar nekas visum till USA och att gruppernas tillgångar i landet fryses.

– Palestine Actions verksamhet i USA och på andra håll har alltid handlat om att rädda liv genom att sätta käppar i hjulet för den israeliska krigsmaskinen som begår folkmord i Gaza med stöd av USA:s regering, säger Huda Ammori, medgrundare till den brittiska aktivistgruppen, till Al Jazeera.

– Det faktum att Trump nu hämtar inspiration från Storbritanniens förtryck av rörelsen för Palestinas frihet visar hur farligt detta förbud är och bör vara en väckarklocka för alla som bryr sig om yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter, fortsätter hon.

Palestine Action, som bildades 2020, har genomfört flera aktioner mot anläggningar och företag som är inblandade i förintelsekriget i Gaza, inklusive den israeliska vapenjätten Elbit Systems och baser tillhörande Storbritanniens flygvapen.

”Vi har sedan juli 2025 varnat för att Keir Starmers historiska förbud mot Palestine Action skulle uppmuntra autokrater och demagoger runt om i världen. Idag har den varningen visat sig vara välgrundad”, skriver gruppen Defend Our Juries i ett uttalande.