Valnatten 2010. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Medan publiken skanderar ”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la” får SD-kusinerna Ville (Noel Flike) och Tobba (Arvid Swedrup) ett viktigt uppdrag av partitoppen Palmroth (Alfred Svensson) – de ska åka ut till Rinkeby och hänga en jättelik svensk flagga över entréskylten till torget som en markering. […]
Content
Valnatten 2010. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Medan publiken skanderar ”Jimmie Åkesson, sha-la-la-la-la” får SD-kusinerna Ville (Noel Flike) och Tobba (Arvid Swedrup) ett viktigt uppdrag av partitoppen Palmroth (Alfred Svensson) – de ska åka ut till Rinkeby och hänga en jättelik svensk flagga över entréskylten till torget som en markering. Detta enkla uppdrag blir början på en nattlång vandring genom Rinkeby i bioaktuella Flaggan.
För regin står Mikael Lindgren, känd från Grotesco och som upphovsman till Invandrare för svenskar.
Filmen är gjord i samförstånd med lokalsamhället i Rinkeby, vilket de många lokalprofiler som skymtar förbi i bild och premiärvisningen på Rinkeby Folkets Hus gör tydligt. Förutom alla Rinkebybor som medverkar som statister får den lokala S-politikern Elvir Kazinic en stund i rampljuset och miljöpartisten Tomas Beer står i publiken på den antirasistiska manifestationen vid filmens crescendo. Tenstarapparen Jozef Wojciechowicz (Z.E) fortsätter sin bana som typecast-tuffing, vilket han började med i Snabba Cash (2021).
Rollfigurerna må vara schablonartade – men i Flaggans kaotiska, lite smått surrealistiska värld passar de väl in. Den ogenerat sviniga, tjackstinna SD-gubben KJ (Henrik Knutsson) är välbekant för alla som hängt med i partiets många skandaler. Vänsterflummarna vi möter i ett haschosande källarrum i det ockuperade ”Rinkebyhuset” är lika välbekanta från såväl fantasi som verklighet. Stilen och talrytmen i förortsaktivisten Kayas (Laura Majid) dikt är som hämtad från Ortens bästa poet.
Igenkänningsfaktorn är alltså hög. När den finska värstingen Antti (Marko Lehtosalo – även känd som Markoolio) framför ett långt tal om hur Rinkeby var så mycket bättre när han kom 1979 för att alla pratade finska och sedan helt utan självinsikt börjar klaga på senare invandrare fick han mig att skratta högt – för jag har träffat ”Antti” många gånger. Det är den uppskruvade versionen av verkliga företeelser som Flaggan gör bäst.
Tyvärr blir det lite väl mycket buskis. Om än Flaggans knasiga stereotyphumor lockar fram skrattet då och då, framkallar dess överdrivna sex- och könshumor lika mycket suckar. Redan filmens första scen, där vi får träffa huvudkaraktären Ville mitt i samlaget, gör det tydligt att det är chockhumor och ”hö hö” som står på menyn. Det känns som att filmskaparna inte litar på att den politiska humorn räcker för publiken, varför de strösslar in lite pornografiska inslag eller att någon visar penis för allmänheten för billiga skratt.
Flaggan är i grunden en nostalgisk film om ett Sverige som inte finns längre – ett Sverige där sverigedemokrater ännu kände sig nödgade att dölja att de ens var med i partiet. Säkerligen är det även därför filmen släpps nu, fyra år in i Tidöregimen och knappt en månad före ett val där Sverigedemokraterna väntas behålla sin plats som Sveriges största högerparti.
Även om jag var något besviken på den potential som tappas någonstans mellan penisskämt tre och fyra, gick jag ändå road från bion. Allt behöver ju trots allt inte vara blodigt allvar. Förvänta er inga djupgående analyser av SD:s framväxt. Koppla istället bort hjärnan och skratta lite in i avgrunden.