Tornevall Networks

Iran och USA har ingått ett ramavtal som ska leda till fred mellan länderna. Enligt den tidigare professorn vid Naval War College i USA, Tom Nichols, är avtalet en total kapitulation från USA:s sida.

Om avtalet håller och om kriget verkligen är slut, är det för tidigt att sia om. Men av det som hittills kommit ut så ser det ut som att president Trump och hans administration dragit det kortaste strået.

Lättade sanktioner för Iran, en investeringsfond på hisnande 3000 miljarder kronor för återuppbyggandet av landet och ett stopp för Israels attacker på Libanon är några av de krav som USA uppges ha gått med på. Det skulle isåfall vara en positiv nyhet för både Libanons och Irans befolkning.

Samtidigt ska Iran förbinda sig till att inte skaffa kärnvapen och göra sig av med sitt lager av anrikat uran. Avtalet sägs väldigt mycket likna det avtal som slöts mellan Obama och dåvarande regeringen i Iran – som Trump lät riva upp 2016.

Det framstår som minst sagt oklart vad Trumps mål med kriget var. Klart är att USA missbedömt Irans kapacitet att försvara sig.

Trump står allt mer naken. Vredesutbrotten från presidenten på sociala medier blir allt mer bisarra.

Lika bisarrt har det varit att inget svenskt riksdagsparti entydigt klarat av att fördöma kriget. Ännu ett tecken på hur totalt uppbundna kring USA-imperialismen den svenska borgarklassen och dess hantlangare inom politiken, från V till SD, är.

Hösten 2024 deltog jag på ett författarsamtal på ABF i Stockholm. Boken som behandlades var LO och arbetarrörelsens kris av den tidigare LO-utredaren Örjan Nyström.

Boken är en idéhistorisk bakgrundsteckning över den fackliga delen av arbetarrörelsen, som Nyström menar hamnat i skymundan av den partipolitiska delen. Det är en berättelse om en tid då fackföreningsrörelsen fortfarande trodde på något bortom kapitalismen. En kapitalism som skulle avvecklas genom reformer.

På mötet deltog många fackligt aktiva och förtroendevalda, många bekanta till Promenader mot strejkbryteri, den grupp som uppstod i samband med IF Metalls strejk mot Tesla, som anordnade samtalet. Rätt snart framkom det att många på plats var vänsterpartister och mötet tog snabbt en vändning till att handla om att fackförbunden måste knyta sig närmare Vänsterpartiet i sin facklig-politiska samverkan.

Bara ett fackförbund hade vid den här tiden formellt tagit ett kongressbeslut om facklig-politisk samverkan med Vänsterpartiet. Nämligen Fastighets.

På Fastighets kongress för några veckor sedan valde man att riva upp det här beslutet. Turerna kring den facklig-politiska samverkan kan knappast kallas för turer överhuvudtaget. Fastighets har gett Vänsterpartiets kalla handen och inte svarat på deras förfrågningar. Nu ska Fastighets enbart samverka med Socialdemokraterna.

Fastighets hantering av det facklig-politiska arbetet ger skäl till eftertanke. Vänsterpartiets fackliga strategi verkar vara att vinna förtroendeposter på så höga poster som möjligt och tidvis få igenom sin politik och eventuellt en facklig-politisk samverkan.

Samtidigt väljer man att anpassa sig efter fackföreningsrörelsen. Deras medlemmar inom facket talar samma språk och agerar som vilken annan socialdemokratisk facklig förtroendevald som helst. De anammar samma verklighetsbeskrivning och samma lojalitet till industriavtalet och märket.

Det är en strategi som är dömd att misslyckas och bevisligen har misslyckats. När Vänsterpartiet försöker gulla med LO, indoktrinerar Socialdemokraterna de förtroendevalda på Bommersvik och Runö efter klassamarbetets alla regler och villkor. 

På författarsamtalet med Nyström tog jag upp hans bok Verksamhetsberättelse, under pseudonymet Per Forsman. I den återberättas en politisk appell från ett årsmöte i en fackklubb på den tiden då mötena präglades av politiska diskussioner. På den vanliga arbetsplatsen idag är den politiska diskussionen död.

De fackligt förtroendevalda är allt mer sällan ens övertygade socialdemokrater, vilket syns på att de förtroendevalda sverigedemokraterna blir allt fler. Men högre upp sitter de trogna socialdemokraterna.

Socialdemokraternas dominans över fackföreningsrörelsen kan inte reformeras bort genom kongressbeslut om att politiskt samarbeta med andra partier. Det krävs arbete underifrån, med aktiva och engagerade medlemmar. På så sätt kan fackföreningarna återigen blir ett idélaboratorium där medlemmar skolas politiskt. 

Nyligen träffade jag en bekant som undrade om jag var lyrisk inför VM. Svaret var ett rungande nej. Visst, jag kan titta på annan fotboll än Manchester United också, men precis som under Qatar 2022 kommer jag inte att se en minut av årets VM. ”Varför då?” finns det kanske någon som undrar.

Ja, var ska jag börja? Jag ser hela turneringen som en cirkus, arrangerad av jättebebisen i Vita kåken och Gianni Infantino, en man som fotbollsjournalisten Erik Niva helt befogat kallar “fotbollens värsta fiende”. Bara det borde räcka som förklaring, men om jag skrapar lite till på ytan så kan jag även nämna vätskepauserna, som egentligen är reklamavbrott och biljettpriser som knappt går att greppa. Och nej, det svenska landslagets deltagande innebär ingen skillnad för mitt ställningstagande (särskilt inte då offensiven förväntas ledas av spelare från Arsenal och Liverpool!).

Men nu ska jag lämna mina personliga åsikter och gå över till andra, mer graverande, saker som får mig att avstå. Till att börja med så har vi ju en VM-värd som har startat krig mot Iran, ett av de deltagande länderna och avrättat deras ledare. I Iran har USA i år bland annat bombat en skola där 168 människor dog – varav 110 barn. Något liknande har aldrig tidigare hänt i fotbollshistorien. Har ni hört några upprörda röster som kräver att USA inte ska få arrangera VM? Inte jag heller. Tänk om det var Ryssland som hade gjort samma sak före VM 2018! Låt oss heller inte glömma USA:s assistans i Israels folkmord i Gaza. Nämnde jag att Infantino förra året gav Fifas fredspris till Donald Trump? Sedan dess har denna “fredens president” inlett militära operationer i fyra olika länder.

Men i USA borde väl allt vara frid och fröjd? Knappast! Amnesty varnar för godtyckliga ICE-räder och att besökare kommer tvingas visa upp sina sociala medier i myndigheternas jakt på “antiamerikanism”. Och redan innan turneringen hade börjat staplades skandalerna på hög. Iran får inte bo i USA utan tvingas resa fram och tillbaka från Mexiko till matcherna. När Uzbekistan och Senegal landade tvingades de till långa säkerhetskontroller, något som heller aldrig skådats tidigare.

Sen har vi fallet med domaren Omar Artan, som när han landade i USA nekades inträde. Hans brott? Han kommer från Somalia. Ett land som Trump har sagt stinker och “Det är smutsigt, vidrigt. Det är en fruktansvärd plats.” Och invandrarna därifrån menar Trump är skräp och att “de alla är skurkar.” Detta rimmar inte så väl med Infantinos uttalande förra året om att “alla kommer vara välkomna”.

Alla beräkningar pekar på att Fifa kommer tjäna rekordstora pengar på årets turnering. Jag ska nu bara dra ett exempel på den fullständigt gränslösa girighet som regerar i det som påstås vara en folkfest. Om någon har en matchbiljett är det fritt fram att via Fifa sälja den vidare, för ett pris som biljettinnehavaren tycker är rimligt. Nyligen lade någon upp fyra biljetter till finalen för cirka 2,3 miljoner US-dollar (21,8 miljoner kronor) styck. Det var helt okej för Fifa. De tar nämligen 15 procent av köparen och 15 procent av säljaren! Det är verkligen “created by the poor, stolen by the rich” draget till sin absolut jävligaste spets.

För mig är allt detta mer än jag kan svälja. Jag hoppas bara att ingen United-spelare skadar sig, att Iran och USA kommer tvåa i sina grupper och att Iran sen krossar dem i sextondelsfinalen.

Tips: Om du är intresserad av fotboll men inte heller tänka titta – spana in Aftonbladets ”Fotbollsresan”. Där har du en skattkista framför dig. Erik Niva och Linn Nordström tar (helt gratis) med tittarna ut i fotbollsvärlden. Sammanlagt är det 103 timmar ren underhållning och folkbildning. Dessutom lämnar det ingen otrevlig eftersmak av blod, gränslös girighet och jippo i munnen efteråt.

Mikael Holmkvist

Fotbollssupporter

Almedalsveckan drar igång den 22 juni. En av få fredsröster på plats är Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som bjuder på ett fullspäckat program med samtal om hållbar fred, svensk vapenhandel, kärnvapen, samt hur fred och klimaträttvisa hänger ihop. Föreningen håller också tal på torget i Visby.

Kerstin Bergeå, ordförande i Svenska Freds, gör sig redo att delta. 

– Det känns jätteviktigt att vi syns och hörs där i och med att våra perspektiv om att det går att lösa konflikter fredligt ofta hamnar i skymundan, eller snarare trycks undan just nu. Och så är jag jätteglad att våra lokala fredsgrupp, Svenska Freds Gotland, ordnat ett så fint program, säger hon till Proletären. 

Valåret 2026 ser dystert ut för alla fredsvänner. Alla riksdagspartier står för ökad upprustning. Och fredsfrågor tar överhuvudtaget ingen plats i valrörelsen.

– Militarismen har vunnit mark de senaste åren, format tankar, attityder och politiska beslut, och det läggs otroliga resurser på att presentera den militära upprustningen som den enda vägen. Och då finns inte plats eller intresse för andra perspektiv. Vi har en enig riksdag när det gäller upprustning vilket bidrar till bristen på samtal, när det inte finns någon opposition i riksdagen. Sällan välkomnas kritiska perspektiv, utan det är lättare att bara sätta epitet i pannan på folk, som till exempel att det skulle vara naivt att verka för konfliktlösning.

Epitet som ”Putinkramare” och ”förrädare” haglar över alla som är emot upprustningen. Det märks i kommentarsfält och inkorgar hos alla som skriver om fred och alliansfrihet. 

Som exempelvis denna tidning. Eller föreningar som Svenska Freds.

– Jag tycker det är mycket sånt tyvärr, säger Kerstin Bergeå.

– Jag undrar om det är för att det är valår som de hårda kommentarerna är fler. Vi verkar absolut i ett hårt ”klimat” just nu. Men det vi framförallt märker är mångas tacksamhet för att vi lyfter de här frågorna och att vi problematiserar vad militär upprustning kan leda till, att den snarare riskerar att dra oss in i krig och öka spänningar. 

Vad skulle du vilja säga till politikerna i Almedalen?

– Det finns många hot, som att demokratin går ner, men det löser vi inte med vapen och den vapenhandel. Jag skulle säga till dem att de måste storsatsa på att istället för militär upprustning bygga den tillit och det samarbete som behövs för att fler skulle vilja rusta ner. För om vi på allvar vill se en säkrare världe måste vi satsa på konfliktlösning och då behövs det också avsättas stora resurser till det.

Vad hände i Göteborg 2001, under EU-toppmötet för 25 år sedan?

Sverige hade då varit medlem i EU i fem år och var detta år för första gången ordförandeland, vilket innebar att EU:s toppmöte skulle hållas i Sverige. Mötet förlades till Göteborg i mitten av juni.

Till råga på allt kom USA:s president George W. Bush samtidigt på besök för ett toppmöte mellan USA och EU. Med sig till Göteborg hade han Secret Service, med skarpladdade vapen på taket till det hotell där Bush skulle bo, Radisson vid Drottningtorget.

EU-motståndet i Sverige var stort och politiskt brett. Bara några år tidigare, vid folkomröstningen 1994, hade ja-sidan vunnit med liten marginal, trots all överlägsenhet de hade i media och propaganda. Några år senare, i en folkomröstning 2003, vann nej-sidan med större majoritet än vad ja-sidan gjorde 1994, Sverige gick inte med i EMU.

Sverige är fortfarande inte medlemmar i EU:s monetära union och har svensk krona och inte euro som valuta. Detta faktum är idag ett problem för det svenska kapitalet, och politiska högerkrafter har dragit igång ett propagandaarbete för att få med Sverige i EMU.

Händelserna i Göteborg började på torsdagen den 14 juni och höll på under helgen till den 17 juni.

EU-motståndet mobiliserade stort och brett för att demonstrera mot toppmötet och för kravet Sverige ut ur EU. En gigantiskt stor och folklig demonstration genomfördes med detta krav.

Under de dagar som toppmötet varade genomfördes tre stora demonstrationer i Göteborg. Den största som samlade 16.000 deltagare var den som krävde Sverige ut ur kapitalets union.

Detta finns inte med i den offentliga historieskrivningen idag. Det vanligaste svaret på vad som hände i Göteborg 2001 är istället kravaller.

Tillresta demonstranter och aktivister blev inkvarterade i skolor. De som var inkvarterade på Hvidtfeldska gymnasiet blev under torsdagen instängda genom att polisen ställde upp containrar runt skolan. Motiveringen sades vara att ”internationella terrorister” fanns inne på skolan. 

På fredagen stormade adrenalinstinna anarkister ner för Avenyn från Götaplatsen, efter att de misslyckats med att storma Svenska mässan och själva EU-toppmötet vid Korsvägen. På denna sin färd slog de sönder en del affärers och restaurangers fönsterrutor och utemöbler samt satte eld på papperskorgar.

Denna händelse, i sig inte så stor och snabbt överstånden, kablades av media ut under hela dagen och över hela Sverige och Europa som ”Göteborg brinner”.

På fredagskvällen sköt polisen skarpt mot en anarkistisk gatufest under namnet Reclaim the City och en av deltagarna i detta arrangemang blev allvarligt skadad.

På lördagen slog polisen till mot Schillerska gymnasiet och drog ut samtliga inkvarterade att lägga sig på skolgården. Detta på sin jakt efter vad man kallade för ”internationella terrorister”.

Samma lördagskväll inringades Järntorget för samma terroristjakt.

Det är detta som har gett bilden av vad som hände i Göteborg under Bushbesöket och EU-toppmötet i juni 2001. Det är detta som går under namnet ”Göteborgskravallerna”.

Det är denna bild som av överhet och EU-etablissemang användes och alltjämt används för att tysta ned och söka förneka det stora som hände i Göteborg under dessa dagar. Det är ett slags svenskt ”psykologiskt försvar” som slagit till och agerat.

Senast denna förnekelse och förljugenhet av vad som hände fördes fram var vid Niklas Hjulström uppsättning av dramatikern Jerker Beckmans Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig. Att det fanns något annat än kravaller nämns bara pliktskyldigt i en kort slutreplik.

Det stora som hände i Göteborg under dessa dagar var att tre stora och fredliga demonstrationer arrangerades och som tillsammans samlade 38.000 deltagare.

På torsdagen gick en antiimperialistisk demonstration genom Göteborgs gator under parollen ”Bush not welcome” som samlade fler än 12.000 personer.

På fredagen samlades på Järntorget och på Hagas tvärgator den största demonstrationen under dessa dagar med kravet ”Sverige ut ur EU” och 16.000 deltagare gick till Götaplatsen.

På lördagen gick 9.500 i Göteborgsaktionens EU-kritiska tåg med parollen ”För ett annorlunda Europa”.

Till dessa demonstrationer ska läggas ytterligare helt fredliga arrangemang såsom ”Fritt forum” som var en öppen mötesplats i Pustervik, ett seminarium på Folkets hus med ett brett spektrum av EU-motståndare samt en artistgala på lördagskvällen med bland andra Mikael Wiehe.

Det kan vara värt att för en stund stanna upp vid den största demonstrationen, som organiserades av ett nätverk med namnet ”Nätverket Göteborg 2001”, dess organisation och politiska bredd.

Nätverket Göteborg 2001 bestod av följande organisationer, föreningar och politiska partier: Emmaus Björkå, Enhetsinitiativet, Folket i Bild/Kulturfront, Folkrörelsen Nej till EU, Grön Ungdom, Hamnarbetarförbundet, KPML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet), Miljöpartiet, Proletären FF, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Sveriges kommunistiska parti, Sveriges småbrukare, Socialdemokratiska EU-kritiker, Socialistiska partiet, SSU-klubbar, Svenska fredskommittén, Svenska kvinnors vänsterförbund, Transportarbetarförbundet, Unga mot EU, Ung vänster och Vänsterpartiet.

Talade på det avslutande mötet på Götaplatsen inför närmare 20.000 åhörare gjorde: Antony Coughlan från det irländska EU-motståndet (det irländska folket röstade nej till att gå med i EU men detta godtogs inte så det blev en ny folkomröstning till som resulterade i ett knappt ja), Sören Wibe (Socialdemokratiska EU-kritiker, riksdagsman för Socialdemokraterna och Folkrörelsen mot EU), Gudrun Schyman (partiledare för Vänsterpartiet), Per Gahrton (Miljöpartiet), Hans Lindqvist (Centerpartister mot EU och EU-parlamentariker), Anton Flink (Transportarbetarförbundet), Jan Myrdal (Folket i Bild/Kulturfront) samt Anders Carlsson (partiordförande i dåvarande KPML(r)).

Mötesledare var Ingela Mårtensson (Folkrörelsen mot EU) och undertecknad Jan Strömqvist (KPML(r)).

Till detta ska läggas att det på uppsamlingsplatsen på Järntorget organiserades appeller från bland andra Rune Lanestrand (Sveriges småbrukare) och Jørgen Pedersen (Kommunistisk Parti och representant för det danska EU-motståndet).

Efter att Jan Myrdal hållit sitt tal inför det imponerande stora avslutande mötet sa han till mig i egenskap av mötesledare att ”detta kan de inte förneka”. Med ”de” menade då Myrdal överheten och EU-etablissemanget.

Men Myrdal kom att få fel. Överheten förnekade det stora folkliga EU-motståndet och framhävde det som kom att bli ”Göteborgskravallerna”.

Detta var givetvis ett helt medvetet förhållningssätt. Det demonstrerande EU-motståndet var farligt och gick stick i stäv med vad det svenska kapitalet ville ha. Därför framhävde man de i sammanhanget små kravaller som förekom. Det blev tacksamt att lyfta fram.

Utifrån vad som hände vill jag göra följande värdering.

Kravallerna får de olika anarkistiska delarna ta ansvar för.  De gör de säkert också. Det var ju just det de ville skulle ske. De är säkerligen även väldigt tacksamma för all den uppmärksamhet de fick. Några brända papperskorgar kablades ju ut som att ”Göteborg brinner”.

Polisen får ta sitt fulla ansvar för sitt agerande.

Media får ta ansvar för sin förnekelse och förljugenhet av vad som hände under dessa dagar i juni 2001. I bästa fall var många i medievärlden aningslösa, men kvar står att de helt spelade överheten i händerna.

Hur många som hade tänkt demonstrera mot EU stoppade man från att komma in till demonstrationen på fredagskvällen genom sitt under dagen ständiga upprepande av att ”Göteborg brinner”? 1.000, 2.000, 10.000 eller fler?

Ingen vet, men vi vet att folk ställde in sina resor till demonstrationen för att ”Göteborg brann”.

Vi kommunister tar givetvis vårt fulla ansvar för att vi var delaktiga i att organisera ett stort folkligt EU-motstånd. Ett EU-motstånd som vi alltjämt driver och står för.

Genom Kommunistiska Partiet lever EU-motståndet vidare och det krav som den största demonstrationen förde fram är lika aktuellt i dag som det var i juni 2001: Sverige ut ur EU!

Ni kanske har sett filmen Pride (2014)? En modern klassiker som handlar om hur solidaritetsorganisationen Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM), grundad av ungkommunisten Mark Ashton, på 1980-talet samlade in över 22.000 brittiska pund (cirka 931.466 kronor i dagens penningvärde) till stöd för de strejkande gruvarbetarna i Wales. Solidariteten från LGSM resulterade också i att gruvarbetare marscherade i prideparader över hela Storbritannien och visade sitt stöd för HBTQ-rörelsen.

Nu 40 år senare visar gruvarbetarna att de inte glömt stödet de fick.

I staden Durham i nordöstra England har det högerradikala partiet Reform UK, som vann egen majoritet i lokalvalet förra året, strypt all finansiering av stadens Pride-arrangemang. Pride-arrangemanget förlorade en finansiering på cirka 2.500 pund, men tack vare Durhams gruvarbetare och ett gäng andra fackföreningar samlades det in totalt 25.000 pund – vilket gjorde att evenemanget i år kunde bli större än någonsin.

Ordförande i Durhams Miners Association, Stephen Guy, sade till The Guardian att HBTQ-gemenskapen visade sin heroism under gruvstrejken och inte bara samlade in pengar till dem utan besökte gruvarbetarna, muntrade upp dem och visade sin solidaritet. Han fastslog också att förhållandet mellan de båda grupperna kvarstått sedan dess. Därför valde gruvarbetarna att prioritera frågan och hjälpa dem som en gång hjälpte gruvarbetarna.

Det fackliga deltagandet i Durhams Prideparad 30 maj var efter insamlingen större än någonsin och prideflaggor fick trängas med fackliga banderoller. Vinst för HBTQ-personer och fackföreningar, förlust för Reform. Vad kan man säga mer än Solidarity forever?

TV Som Proletären tidigare skrivit fick SVT kalla fötter och ställde in Invandrare för svenskar-avsnittet där högerprovokatören Nick Alinia skulle medverka. Detta efter en omfattande kulturdebatt och kritik från bland annat Journalistförbundet.

En som tyckte ledningen tog fel beslut är programmets skapare och producent Michael Lindgren, som i Expressen (9 juni) skriver att SVT:s velande bara gynnade Alinia:

”Det hade varit kul att se hur övriga panelen tacklade någon med hans åsikter. Jag tror helt enkelt att troll frodas i skuggorna – och dör i dagsljus”, och fortsätter:

”Hans medverkan hade troligtvis sänkt hans status bland de som uppskattar honom. SVT:s beslut att inte sända avsnittet, och hela det här drevet, gör honom nog bara mer ’farlig och spännande’”.

Proletären nr 25, 2026

En annan som var inne på samma spår är denna tidnings chefredaktör August Eliasson, som kommenterade beslutet: 

– Det är så klantigt agerat av SVT. Hur optimerar man genomslaget för Nick Alinia? Jo, genom att först ge honom utrymmet i programmet så att det blir en nyhet, sedan ge olika budskap i debatten om varför, för att till sist göra det till en ännu större nyhet genom att ”cancella” honom. Den enda vinnaren på detta är Alinia själv som nu fått nationellt genomslag och ändå kan utmåla sig som ett offer för censuren.

Nya säsongen av Invandrare för svenskar har premiär i höst. 

Ett musiksläpp i samma anda som Wiehe-hyllningen kommer från Kapten Röd. Jajamän, den göteborske reggae-ikonen är tillbaka efter flera års frånvaro – och bjuder på ett smakprov från den kommande fullängdaren. Singeln Röd jord släpptes idag den 12 juni och är riktigt fin.

Kaptenens återkomst till musiken smygstartade i våras med Håkan Hellström-samarbetet Eld fire fogo och Elton John-covern Din sång, som han sjöng på sin mors begravning. Men nu lägger han i en högre växel. Texten till Röd jord ger en hint om var kaptenen vill styra skutan:  

När barnen räcker upp handen 

vem kan förklara den tanken 

varför ett sandkorn äger hela stranden

Mikael Wiehe har kallats för en av Sveriges mest betydelsefulla låtskrivare. I våras fyllde musiklegendaren 80 år. Nu hyllas han med skivan Ska nya röster sjunga, där några flera ur landets artistelit tolkar hans låtar.

Hyllningsskivan, som släpps den 16 oktober, samlar namn som Thåström, Lars Winnerbäck, Alba August, David Ritschard, Ebba Forsberg, Tomas Ledin, Lisa Ekdahl och Mira Ray. Den sistnämnda står för skivans första singel, som släpps redan imorgon den 12 juni. Låtvalet är lite otippat – Mitt hjärtas fågel – en av Mikaels mindre politiska sånger.

– Jag kände att jag ville ha en härlig sommarpeppig låt. Man behöver lite hopp i den här jävla pissvärlden och den låten tycker jag verkligen ger en det. Man behöver hitta ”sitt hjärtas fåglar” var de än är just nu för att orka, säger Mira Ray till Proletären.

– Och så är låten också en sån jäkla rackarrökare.

Mikael Wiehes musikaliska – och politiska – gärning har varit stor. Men är låtarna fortfarande relevanta?

Mer än någonsin, menar Mira Ray.

– Såna som både han och Björn Afzelius är verkligen det. Såna som har sjungit tydligt och klart var de står och om världens olika problem. Det är inte jättemånga som gör det idag, i alla fall inte ute i folkligheten, de finns på de mindre scenerna. Men både Björn och Mikael hade alltid med så klara röster gjort det tydligt var de stod, men ändå varit så folkliga. Det hoppas jag se mer av, sett till världsläget.

– Jag tror också att folk längtar efter att få höra klara röster som vågar tro på något och inte tänker på marknadsvärdet hela tiden och allt man kan förlora på att ta ställning. Vi måste hålla hårt om de här låtskrivarna som vågar ta kampen.

Mira Ray stod på scen på Gala för Gaza i Stockholm den 10 april. Som namnet antyder var galan ett välgörenhetsevent för Palestina, men det var också en hyllning till Wiehe, som fyllde 80 samma dag.Det var en ära att få fira honom, berättar Mira Ray.

Med på scen var också Nikke Ström (känd från Nationalteatern, Tältprojektet, Nynningen, med mera), en musiklegendar i egen rätt. Nikke avled tidigare i veckan efter en tids sjukdom.

– Det är en jättestor sorg, både för hela musiksverige och för mig som person, säger Mira Ray.

Nikke Ström (1951-2026) och Mira Ray. Foto: Privat

De två stod varandra nära och hon berättar att han varit lite som en mentor för henne.

– Nikke har verkligen ”enablat” för många av oss yngre, inte minst kvinnor inom pop och rock, och peppat oss mycket. Jag har haft det tufft med skivbolag som droppat mig, men då så han bara ”skit i det där, du ska bara fortsätta göra din grej”.

– Det är många av de här pionjärerna som försvinner nu och därför känns det viktigt att det finns några som tar vid.

För två år sedan erbjöd Naturvårdsverket Sveriges kommuner att få vara med i ett pilotprojekt för byggandet av nya kärnkraftverk. Undersökningen skulle bland annat visa om det fanns lämpliga platser att bygga kärnkraftverk på.

Kommunerna kunde ansöka om att få ekonomisk ersättning för sitt deltagande. Det ekonomiska bidraget ställde som villkor för deltagande att det gällde ”kommuner med intresse av att det etableras kärnkraftsanläggningar i kommunen”.

Karlshamn har sedan valet 2022 ett rent högerstyre bestående av M, SD och KD, så det var givet att dessa var intresserade av att delta i detta pilotprojekt. Nu är ju detta en stor fråga, som man förväntar sig ska föras ut till diskussion och debatt innan kommunfullmäktige fattar ett sådant beslut.

Så vad hände då? Det blev ingen debatt, frågan kom inte upp i kommunfullmäktige för beslut. Den kom inte ens upp för beslut i kommunstyrelsen eller dess arbetsutskott. Beslut om ansökan togs istället av kommunstyrelsens ordförande Magnus Gärdebring (M). Ett fullständigt demokratiskt haveri.

Oppositionen i kommunfullmäktige ville då ha en folkomröstning gällande intresset för att det skulle byggas kärnkraft i Karlshamn, men Gärdebring tyckte det var en för komplicerad fråga för oss invånare att rösta om.

Lars Jeppsson Foto: Privat

Fyra av fullmäktiges partier gick samman och startade en namninsamling med krav på en lokal folkomröstning i Karlshamn, med frågan Ja eller Nej till att anlägga kärnkraftverk i vår kommun. Man lyckades samla in över 4.000 namn och därmed kunde inte Gärdebring & Co stoppa folkomröstningen.

Nu bytte man fot i rådhuset, nu gällde det att se till att så få som möjligt röstar. Folkomröstningen blir därför inte på valdagen i september utan den 14 juni, mitt i skolavslutningar och semesterförberedelser.

Syftet är att få ner valdeltagandet så mycket att de kan avfärda ett opassande valresultat.

Nu var det inte längre en för komplicerad fråga utan nu var den så viktig, enligt högerstyret, att den behövde en egen valdag. En folkomröstning på ordinarie valdag beräknas kosta kommunen 250.000 kronor. Nu kommer notan att landa på 2,5 miljoner kronor.

Kommunistiska Partiet i Karlshamn uppmanar alla att rösta nej i folkomröstningen och som det står på valsedeln: ”Karlshamns kommun ska säga nej till kärnkraft”.

Dels är det en demokratisk fråga, men vi röstar också nej till kärnkraften inte bara i Karlshamn utan i hela landet.

Sverige hade en folkomröstning om kärnkraften redan 1980. Det var före de allvarliga olyckorna i Tjernobyl och Fukushima.

Det fanns tre linjer att välja på där alla ville avveckla kärnkraften, men på olika lång tid. Detta för att den är för farlig och att vi lämnar ett giftigt avfall för en oändligt lång tid till framtida generationer. Detta har absolut inte ändrats.

Lars Jeppsson,Kommunistiska Partiet Karlshamn