Tornevall Networks

Läget i förskolan fortsätter att stagnera och på många håll bli till det sämre. Det låga barnafödandet i landet ses som ett problem, istället för en möjlighet att ge personalen i förskolan rätt förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Avdelningar slås ihop och personal varslas. På många förskolor blir barngrupperna till och med större. Samtidigt riskerar var tredje förskollärare i flera kommuner att bli av med jobbet. 

Den övervägande majoriteten som jobbar inom förskolan är kvinnor. Många tvingas gå ner i arbetstid för att orka med tillvaron och många drabbas av utmattningssyndrom. Detta är ett välkänt mönster i de flesta välfärdsyrken. 

Barnen riskerar i sin tur att gå miste om såväl språklig utveckling som den mest basala omsorgen. Allt detta när vi har ett gyllene tillfälle att minska barngrupperna i förskolorna till följd av det låga barnafödandet. 

Förskollärarnas fackförbund Sveriges lärare har gått ut och krävt av politikerna att lagstifta om ett maxtak på barngruppernas storlek. De kräver även en lagstadgad minimibemanning beroende på barnens ålder. Detta är jättebra, men många undrar varför facket inte samtidigt hotar med strejkvapnet.

Facket ägnar sig istället åt att driva igenom ytterligare ett meningslöst titelskifte i hopp om att ”höja statusen” på yrket. Ett titelskifte, där förskollärarna numera ska tituleras som lärare i förskolan, löser inte problemen med för stora barngrupper och för låg personaltäthet. 

På grund av fredsplikten menar Sveriges lärare att en strejk enbart kan ske under avtalsrörelsen, trots att strejkkassan är mer än överfull. Man säger att SKR inte bryter mot kollektivavtalet, då de hela tiden hänvisar till att de ”följer processen i att skapa balans mellan uppdrag och resurser” och att en vild strejk hade varit till nackdel för personalen. 

Om vi då vänder blicken mot politikerna (som är fullt medvetna om läget) så får vi se förakt för kvinnor i sin renaste form. Kvinnorna som jobbar i välfärden mår inte bra, är lågavlönade och kämpar på med att jonglera familj och det obetalda hushållsarbetet med en orimlig belastning på lönearbetet.

Socialdemokraterna har räknat ut att det hade kostat lite mer än en miljard att följa fackets krav på maxtak på barngrupper och rimlig bemanningstäthet. Politikerna kan dock inte komma överens om huruvida sverige har råd med detta krav. Detta samtidigt som Sveriges försvarsbudget är uppe i flera hundra miljarder kronor. Det är skamligt!

Vad hade summan för ett värdigt arbetsliv och en trygg uppväxt varit i relation till krigsbudgeten? Det är tydligt vad som är viktigt i samhället, att värna om krigsindustrin. När blir det istället viktigt att värna om kvinnor och barn? 

Matilda Storbacka,Förskollärare

Kamil Abu Hanish, politbyråmedlem i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), släpptes ur israelisk fångenskap den 13 oktober 2025. Han är en av närmare 2.000 palestinier som frigavs i en fångutväxling i samband med att den senaste ”vapenvilan” mellan Israel och Hamas trädde i kraft.

Under sin tid i fängelse lärde Kamil Abu Hanish känna hundratals palestinska ledare såsom Marwan Barghouti, författaren Walid Daqqa och PFLP:s generalsekreterare Ahmad Sa’adat. Efter sin frigivning förvisades Kamil Abu Hanish till Kairo i Egypten där Proletären når honom på länk för att prata om den palestinska befrielserörelsen, tiden i fängelse och hans outtröttliga politiska arbete och livet han givit åt kampen.

Skulle du kunna berätta om din tid i det israeliska fängelsesystemet?

– Jag har spenderat totalt 23 år av mitt liv i fängelse, den längsta och viktigaste perioden i mitt liv. De har hållit mig i många olika fängelser: i Ashkelon, Shatta, Gilboa, Ramla, Hadarim, Eshel, Ohalei Kedar, Raymond och Nafha. Den längsta perioden i Raymond, cirka 14 år.

– Jag arresterades första gången 1994 i början av mitt universitetsliv i ungefär 40 dagar. Sedan fängslades jag också innan andra intifadan under sommaren år 2000. Jag utsattes för tortyr båda gångerna.

– Sista gången fängslades jag i april 2003. Efter två år gick jag upp i domstol och dömdes till nio livstidsstraff, motsvarande över 800 år fängelse. Jag dömdes även att betala 20 miljoner dollar i böter till israeliska bosättare.

– När jag kom till fängelset fanns det redan en organiserad rörelse av palestinska fångar som hade börjat bildas på 1990-talet och som jag engagerade mig i. Genom organisering och kamp, inte minst hungerstrejker, vann fångar rättigheter som förbättrade fängelseförhållandena. Jag själv kom att delta i åtta olika hungerstrejker. Vi hade till exempel bibliotek, vi hade ett kulturliv, ett föreningsliv. Dussintals fångar gav sina liv för detta.

Trots tuffa förhållanden och tortyr så ägnade du tid åt studier, litteratur och politiskt arbete. Kan du berätta mer om hur ni lyckades omvandla fängelserna till universitet, till platser för att studera och organisera mot ockupationen?

– Jag läste glupskt, fem till tio timmar om dagen. Tre timmar dedikerade jag strikt till skrivandet. Jag höll i föreläsningar om politik, filosofi, historia och kultur. Jag var ständigt förföljd i mitt arbete och skrivande. Fångvakterna konfiskerade det jag skrev.

– Så vi gömde pappren och smugglade ut dem genom en metod vi kallade för ”kapseln”. En kortare text skriven med väldigt små bokstäver på transparent papper, som sedan veks och rullades ihop som ett piller. Därav namnet. Med hjälp av kapslarna kunde vi smuggla meddelanden och rapporter och på så vis kommunicera mellan fängelserna.

– Efter en tid lyckades vi smuggla in telefoner. Vi fick prata i en kvart eller halvtimme varannan eller var tredje dag. Jag använde den tiden för att spela in mina skrifter. Ett tiotal av mina böcker är helt och hållet inspelade via telefon.

Kamil Abu Hanish Foto: Privat

Förändrades förhållandena efter den 7 oktober 2023?

– Låt mig vara tydlig. Även om förhållandena var relativt goda innan 7 oktober så var det inget paradis. Men efter 7 oktober isolerades vi helt från världen – inga advokat- eller familjebesök, vi fick inte gå ut på gården, vi blev medicinskt försummade. De sökte igenom våra rum och konfiskerade allt: tidningar, tv- och radioapparater, rakhyvlar, kläder.

– Sång var förbjudet. Bön var förbjudet. Vi lämnades med ingenting annat än våra madrasser och filtar. Jag fick inte veta om min fars död förrän nio månader efter att han gick bort. En tre månader gammal nyhet ansågs färsk. Tortyren vi utsattes för var grym. Vi misshandlades. Vi korsfästes i timmar i både extrem kyla och värme. Vi var 15 personer i celler avsedda för sex. Ungefär 90 fångar dödades där jag var under denna period.

Kan du berätta om PFLP:s verksamhet i Gaza under Israels folkmordskrig?

– Det är svårt för mig att säga eftersom jag själv inte kommer från Gaza och jag nyligen släpptes fri. Men PFLP har länge varit verksamma i Gaza och är en del av motståndet mot ockupationen, såväl det militära som det civila.

Vad ledde dig till att gå med i PFLP? Du deltog i både den första intifadan, som du beskrivit som den ”viktigaste vändpunkten i din kamp”, och i den andra.

– Det stämmer. Jag gick med i PFLP under den första intifadan som började 1987. Då var jag bara ett barn, inte mer än tolv år gammal. Palestina var ett land under ockupation. Israelerna konfiskerade ständigt mer mark. Under den här perioden var det vanligt att ockupationsstyrkor plundrade familjers hem och grep och fängslade människor. De tog min far, de tog min farbror, de tog andra familjemedlemmar, de tog grannar till oss.

– Detta växte vi upp med, och det var i denna kontext som mitt nationella medvetande började ta form. Vi gjorde motstånd mot ockupationen genom folkliga medel – stenkastning, strejker, sit-ins och klotter. Jag gick med i martyren Ghassan Kanafanis förtrupp för ungdomar i byn Beit Dajan i Nablusområdet, där jag är född.

Hade Ghassan Kanafani en stor inverkan på dig?

– För mig är Ghassan Kanafani en av de största, en av de främsta författarna, och han har haft stor betydelse för mig och mitt författarskap. När jag själv, eller andra för den delen, läser min litteratur så ser man tydligt att jag har influerats av honom.

– Folkfronten såg till att alla som gick med allmänbildades. De hämtade in alla möjliga typer av litteratur – noveller, politisk litteratur, vetenskapliga texter, rysk litteratur från Sovjetunionen, men också böcker skrivna av Kanafani. Jag är en son av Kanafani-skolan.

På tal om utbildning så var du en av studentledarna för PFLP under din tid på universitet på Västbanken. Skulle du kunna berätta mer om det och vilken typ av verksamhet ni genomförde?

– När jag ungefär 18 eller 19 år gammal så började jag på An-Najah-universitetet i Nablus. Detta var 1994, efter den första intifadan och under den tid då Osloavtalet förhandlades fram, som för oss var en tuff period, en period av frustration och nederlag eftersom vi som organisation motsatte oss avtalet.

– Under den första intifadan fokuserade jag inte på den vänsterintellektuella tanketraditionen. Vi var unga och vi såg direkt kamp som vårt enda alternativ, vilket var vad som lockade mig till PFLP som revolutionär organisation. Men mina universitetsår var en tid av mognad där jag engagerade mig politiskt, utvecklade min vänsterintellektuella identitet och där min militanta identitet kristalliserades, vilket jag burit med mig sedan dess.

– Jag gick med i Progressiva studentaktionsfronten, där vi förde en kamp på tre fronter parallellt med varandra. För det första, den fackliga kampen för att förbättra våra villkor som studenter; för det andra, den demokratiska kampen mot myndigheternas agerande, vilka uttryckte sig i arresteringar och försöket att militarisera universiteten; och för det tredje, den nationella kampen mot Israel och den israeliska ockupationen.

– Våra metoder omfattade flygbladsutdelningar, seminarier, firandet av nationella högtider, bokmässor, konstutställningar och demonstrationer mot såväl den palestinska myndigheten som Israels ockupation. Vi arbetade med att utbilda och öka medvetenheten bland studenter. Jag var redaktör på en publikation som hette Handala, som kom ut varje vecka, och blev så småningom ledare för den progressiva studentaktionsfronten på Västbanken och även PFLP:s ansvarige för studentaktiviteter på universiteten. PFLP publicerade också en tidning som hette al-Hadaf al-Talibi [Studentmålet], uppkallad efter Ghassan Kanafanis tidskrift al-Hadaf.

Under den andra intifadan grundade du Abu Ali Mustafa-brigaderna, PFLP:s väpnade gren, på norra Västbanken. Skulle du kunna berätta mer om din roll och PFLP:s väpnade motstånd under denna period?

– Den andra intifadan började i september 2000. Då hade jag precis frisläppts för andra gången från israeliskt fångenskap. Efter allt som hade hänt så trodde jag mer och mer på den väpnade kampen. Därför övergick jag från studentrörelsen till den väpnade motståndsrörelsen. Vi bildade ett dussintal militärceller i Nablus, införskaffade vapen och inledde militära operationer mot fienden, inklusive martyrdödsoperationer [självmordsattentat]. Vi lärde känna hundratals unga krigare. Dussintals unga män kom till oss och ville utföra martyrdödsoperationer.

– Jag deltog själv i militära operationer. Som befälhavare måste du delta i fronten. Jag var en jagad man och utsattes för flera mordförsök, vilka jag nätt och jämnt undkom. Ockupationsstyrkor gjorde razzior mot mitt hus i Beit Dajan och arresterade mina syskon flera gånger. I början av 2003 demolerade de halva mitt hus.

Mellan 2000 och 2003 deltog du alltså i det väpnade motståndet?

– Ja, jag gav mitt allt till det väpnade motståndet under denna period. Vår brigad i Nablus på norra Västbanken var den mest effektiva i hela PFLP:s militära apparat. Den andra intifadan var en avgörande händelse i det palestinska folkets kamp. Det var kanske det andra stora väpnade upproret efter revolten 1936, som vi inspirerades av.

– Hundratals människor dog – vänner, familj, kamrater. Vi såg folkets lidande. Massakern i Jeninlägret och Nablus 2002. Alla fick betala ett högt pris. Men vi var fast beslutna att fortsätta. För egen del inspirerades jag av Ghassan Kanafani och hans ständiga uppmaning att försvara hemlandet till varje pris.

Hur har USA:s och Israels angreppskrig mot Iran och invasionen av Libanon påverkat Palestina? Vad betyder Iran för den palestinska motståndskampen?

– Sionismen handlar inte bara om att ockupera Palestina och rensa landet från dess befolkning. Det är ett större projekt för att kontrollera regionen, vilket folken i Libanon, Egypten, Syrien, Jordanien och Irak erfarit. Varje folk, varje rörelse och varje parti som gör motstånd mot Israel är för oss som palestinier förenligt med befrielsekampen. Vi stöder alla som bekämpar Israel.

– Om Iran gör motstånd mot den sionistiska enheten och konfronterar deras aggressiva expansionspolitik, då kommer vi att stå vid deras sida. Länder som Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som är vänligt inställda till ockupationen och allierade med USA och Israel, är för oss fienderegimer som strider mot våra nationella intressen.

– Det var inte Iran som startade detta krig. Iran har dessutom historiskt stöttat Palestinas sak och det palestinska motståndet, inklusive det arabiska motståndet genom Hizbollah i Libanon. Folkfronten är en del av en motståndsaxel som motsätter sig den sionistiska ockupationen och USA-imperialismens krigshärjningar i regionen. Se vad som hände i krigen mot Irak, Libyen och Syrien. Se vad som händer i Jemen, Libanon och Gaza just nu. Därför stöder vi Iran i detta krig, och vi stöder Hizbollah.

Stora infrastruktur- och byggprojekt i Sverige präglas av omfattande brister kopplade till arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet, skriver Arbetsmiljöverket.

Förra året genomfördes 668 myndighetsgemensamma kontroller mot arbetslivskriminalitet på byggarbetsplatser runt om i landet. Kontrollerna resulterade i 92 inspektionsmeddelanden med krav på åtgärder, 88 förbud där arbetsmoment stoppades på grund av allvarliga arbetsmiljöbrister och 91 faktaunderlag som kan leda till sanktionsavgifter.  

– Det vi ser är inte enskilda avvikelser, utan återkommande problem. Långa entreprenörsled kan bidra till otydlighet i ansvar och försämrad insyn, i de fallen ökar risken för arbetsmiljöbrister och andra typer av arbetslivskriminalitet, säger Robert Scarlini, chef för enheten Samordning av kontroll på Arbetsmiljöverket.

Bland de återkommande och systematiska problemen i de stora byggprojekten listar Arbetsmiljöverket bland annat: svarta löner och omfattade skattebedrägerier, falska socialförsäkringsintyg, felaktigt angivna uppgifter i utstationeringsregistret och villkor som inte efterlevs, allvarliga arbetsmiljörisker, exploatering av arbetskraft och ökad sexuell exploatering kopplad till stora industrisatsningar.

Nu i maj hålls en översynskonferens för icke-spridningsavtalet av kärnvapen i FN:s regi i New York. En viktig konferens – som Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) beslutat att inte närvara på.

”Det är ett smärtsamt tydligt bevis på regeringens svala intresse för kärnvapennedrustning“, skriver Svenska läkare mot kärnvapen (SLK) tillsammans med Svenska Freds i en debattartikel.

De båda organisationerna är starkt kritiska till regeringen Kristerssons hållning i frågan om kärnvapen och att de mer eller mindre gett grönt ljus för placering av sådana vapen i Sverige.

– Vi är starkt emot Natos kärnvapendoktrin och att Sverige gått in både i Nato och DCA utan några restriktioner mot kärnvapen, det är väldigt allvarligt, säger Vendela Englund Burnett, ordförande i SLK, till Proletären.

Organisationens motstånd mot kärnvapen grundar sig i medlemmarnas yrkeskunskaper och etik berättar Vendela Englund Burnett.

– Vi är ju läkare och därför hävdar vi den alltmer ovanliga åsikten att alla människor är lika mycket värda. Dessutom vet vi som läkare hur dåligt människor fungerar om de utsätts för hot, stress, informationsbrist och så vidare.

– Om man nu ska tänka på Sverige, så är det väldigt farligt för oss att skapa en situation där man på andra sidan Östersjön, där det finns människor som är precis som vi, planterar misstanken att det ska placeras kärnvapen här med tre minuters flygtid till mål.

– Det gör det farligare för Sverige och höjer spänningen. Nej, det finns inget positivt med det och det är totalt ologiskt. 

Det blir alltså inte tryggare under Natos kärnvapenparaply?

– ”Kärnvapenparaply” är en förrädisk beskrivning av något som inte finns. Om vi accepterar det så accepterar vi att vi ska trovärdigt påstå att vi är beredda att döda miljontals människor. Men vi ska samtidigt inte skrämma upp dem så mycket att de är beredda att reagera på en felimpuls!

Tycker du att det talas mer lättvindigt om kärnvapen nu än till exempel under kalla kriget?

– Ja och det avslöjar en djup okunnighet. Man orkar inte ta till sig vad de faktiskt är och gör. När man hotar någon med vapen så säger man ju att man är beredd att använda det. Om man ska bli lite etiskt filosofisk – om det värsta och yttersta händer och hela vår civilisation hotas, ska vi påstå att vi är beredda att ge upp den då?

– Ska vi säga att vi är beredda att ge upp all humanitet, mänskliga rättigheter, framtiden, att döda miljoner, utlösa en kärnvapenvinter… Vad återstår då av vår ”civilisation”? Då har vi redan förlorat, för det var ju dessa värden jag trodde vår civilisation skulle stå för.

Men vad kan alla som inte vill ha kärnvapen i världen göra då? Eller är det kört?

– Vi ska ju tänka att vi har gjort ganska mycket förut, så sent som på åttiotalet fanns det 70.000 kärnvapen, idag omkring 12.000. Det gäller att få alla att på nytt förstå vad det är och börja prata med varandra om det.

– Bara några veckor innan invasionen av Ukraina sade de stora kärnvapenmakterna att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får utkämpas. Vi måste lyfta upp den sanningen, den logiken att det aldrig någonsin får hända. Och då är det balanserad och kontrollerad nedrustning som gäller.

– Låt oss komma tillbaka till att gemensamt göra detta. Det existensiella hotet är vår gemensamma fiende, vi måste rusta ned tillsammans annars går vi under tillsammans. Och då ingår det att motverka fiendebilden och idén att det är ”någon annan”, och inse att alla människor är vi.

I och med Socialdemokraternas skuggbudget meddelade partiet att de vill införa en höjd bankskatt på ”övervinster” – bland annat för att finansiera en höjning av barn- och studiebidraget.

Skatten ska enligt förslaget vara tillfällig och läggas på bankernas så kallade räntenetto. Den skulle inbringa ytterligare fyra miljarder kronor till statskassan.

I en intervju med TT kallade finansminister Elisabeth Svantesson (M) Socialdemokraternas förslag för en ”bolåneskatt” och menade att bankerna inte skulle bekosta skatten genom att sänka vinsterna. Kostnaderna skulle istället ”vältras över på kunderna”.

Hon ser ut att ha rätt.

I veckan rapporterade Dagens Industri att flera storbanker planerar att höja bolåneräntorna ytterligare för att kompensera – om den föreslagna skatten träder i kraft.

– Om skatten läggs på bankernas räntenetton kan det leda till höjda bolåneräntor, sänkta sparräntor eller en kombination av bådadera, sa SBAB:s chefsekonom Robert Boije till Dagens Industri.

SEB:s presstalesperson Petter Brunnberg hävdade i samma artikel att bankernas marginaler på bolån redan var ”mycket låga”.

Men storbankernas egna siffror visar något helt annat.

De senaste åren har bankernas räntenetto – alltså skillnaden mellan vad bankerna tjänar på utlåning och betalar för inlåning – fullkomligt exploderat. Mellan 2021 och 2025 ökade storbankernas räntenetton med upp till 63 procent samtidigt som inflationen låg på 22 procent under samma tidsperiod.

Swedbanks räntenetto steg från 27 miljarder till 44 miljarder kronor. SEB:s ökade från 26 till 41 miljarder. Handelsbankens räntenetto ökade från 30 till 42,5 miljarder och Nordeas ökade från 50 till hela 77 miljarder kronor.

Bankernas vinster från ränteskillnaderna har alltså vuxit mer än dubbelt så mycket som priserna i samhället. Tillsammans drog de fyra storbankerna in över 200 miljarder kronor i räntenetto under 2025 – vilket motsvarar Sveriges försvarsbudget under ett helt år.

Att bankerna nu hotar med höjda bolåneräntor kommer i kölvattnet av ännu en kontroversiell höjning.

I slutet av mars meddelade samtliga storbanker att de höjer sina bolåneräntor med 0,15 procentenheter – trots att Riksbanken inte ändrat styrräntan. Bankerna kan därmed ta mer betalt för utlåningen utan att själva få högre finansieringskostnader. Sparräntorna på till exempel lönekonton lämnades samtidigt oförändrade.

Bankerna hänvisade bland annat till en osäkerhet kring framtida räntehöjningar och det geopolitiska läget efter USA:s anfallskrig mot Iran.

Riksbankschefen Erik Thedéen var kritisk mot att storbankerna vinstmaximerar. Foto: Skärmdump/Svt

När riksbankschefen Erik Thedéen fick frågan om bankernas agerande i SVT:s 30 minuter konstaterade han att det handlade om ren vinstmaximering.

– Ja, jag är kritisk eftersom retoriken inte hänger ihop, sa han och fortsatte:

– Man kan säga: ”Vi ökar vinstmarginalerna – för att vi kan och vi vill tjäna pengar.” Det är fine. Men men kan inte säga att man är tvingad av marknadsräntorna [att höja bolåneräntorna] och sen glömma bort det andra ledet [sparräntorna].

De svenska storbankerna redovisar nya jättevinster för årets första kvartal. Störst av alla är Nordea, som drar in över 17 miljarder kronor i vinst på bara tre månader.

Swedbank och SEB landar båda på vinster över 9 miljarder kronor, medan Handelsbanken gör en vinst på över 8 miljarder.

Trots miljardregnet beskriver bankerna ekonomin som osäker.

”Sammanfattningsvis var detta en stark start på året, trots utmanande finansmarknader senare under kvartalet”, understryker Nordeas vd Frank Vang-Jensen i bankens kvartalsrapport.

Samtidigt som de fyra storbankerna tillsammans håvar in 44,6 miljarder kronor under första kvartalet 2026 väntar högre kostnader för många bolånekunder.

I slutet på mars valde nämligen samtliga storbanker att höja sina bolåneräntor med 0,15 procent – trots att Riksbanken inte höjde styrräntan. Bankerna kan därmed ta mer betalt för utlåningen utan att själva få högre finansieringskostnader.

Samtidigt lämnades sparräntorna oförändrade. Resultatet: dyrare lån för kunderna – utan högre avkastning på sparkontot.

Trots att Swedbank presenterade en vinst på över 9 miljarder kronor första kvartalet meddelar banken att de ska minska antalet anställda med 550. Enligt banken väntas neddragningarna spara omkring en miljard kronor om året.

– Det är alltid tufft att gå ut med ett omstruktureringsprogram. Det här är medarbetare som har gjort ett bra jobb och därför ska vi se till att genomföra neddragningarna på ett sätt som är i linje med våra värderingar, sa Swedbanks vd Jens Henriksson på bankens presskonferens.

Bankernas starka resultat har också fått aktierna att rusa på börsen det senaste året. Swedbanks aktie har stigit med nästan 40 procent på tolv månader. Nordea har gått upp omkring 30 procent, medan Handelsbanken och SEB ökat med 24 respektive 18 procent.

Bakom uppgången ligger framför allt de senaste årens höga räntor, som gett bankerna rekordstora ränteintäkter. Samtidigt har kreditförlusterna varit lägre än väntat – och aktieägarna har kunnat kvittera ut miljarder.

Fotnot: Nordeas kvartalsrapport är redovisad i euro. Proletären har valt en snittväxelkurs för april (10,8) 2026 för vår uträckning.

Hon föddes år 1948. Inte i hemmets trygghet, utan i en värld som redan höll på att slitas sönder. En värld där hennes första dagar snabbt förvandlades till flykt.

Hon föddes inte till ljudet av vaggvisor, utan till ekot av skrik, skottlossning och dörrar som sparkades in i gryningen. Ändå fanns det spår i huset av att en nyfödd hade kommit till världen.

I familjens kök hade kanel, ingefära och kryddnejlika fått sjuda långsamt på spisen. En doftande dryck som familjer i Mellanöstern brukade bjuda dem som kommit för att gratulera till ett nyfött barn och önska modern hälsa och trygghet på.

Doften låg kvar i luften, mjuk och varm, som ett första tecken på en glädje som just höll på att ta form. Men ingen hann knacka på dörren. Ingen hann säga ”mabrouk”, grattis. Och den där välkomnande doften, som brukade följa ankomsten av ett nyfött barn, skulle snart blandas med stanken av död och massakrer utförda av ockupationens ligor. En doft av välkomnande som förvandlades till ett minne, som överröstats av brutaliteten i fördrivningen, ett våld som ryckte upp rötter och ersatte människor med andra som saknade band till platsen.

Hon bars ut ur Palestina som ett litet hoprullat bylte i famnen på en utmattad mor, medan dammet från hundratals nakna och slitna fötter steg mot himlen som en sorgens dimma.

Hennes framtid hann knappt ta form. Hon hade just kommit hem till det stora huset med den vida trädgården, jasminens doft och den porlande fontänen, ett hem som kunde ha blivit hennes första värld. Allt gick så snabbt att de inte ens hann ge henne ett riktigt namn innan de tvingades lämna allt bakom sig.

Dagarna hann knappt gå innan gatorna i den anrika staden Haifa, hennes stad, fylldes av människor som drevs bort från sina hem. En våg av fördrivning som svepte genom städer och byar över hela Palestina. Människor som rycktes upp med sina djupa rötter, från den jord där deras liv och minnen hade vuxit fram.

Hennes far låste dörren innan han gick. Inte för att skydda huset, utan för att lura sitt eget hjärta att de snart skulle återvända. Nyckeln låg kvar i hans hand som ett löfte han aldrig fick hålla.

Bakom dem stod byarna kvar några timmar till, tysta och övergivna. Kaffekopparna stod ännu varma på borden. Bröddegen vilade under tygdukar. Barnens skor låg vid dörrtröskeln.

Sedan kom elden. Sedan kom ockupationens ligor. Sedan blev namnen på byarna till bleknande minnen i gamla människors munnar.

Flickan fick ett namn, Sakina, som betyder lugnet, stillhet i allt kaoset. Ett namn som bar löftet om stillhet, som ett hopp om ett liv fyllt av saktmod, trygghet och kärlek, trots att världen omkring henne redan hade börjat rämna.

Hon växte upp i Beirut, Libanons huvudstad. Hon lärde sig alfabetet genom berättelser om städer hon aldrig sett, Jaffa, Haifa, Akka, Al Quds. Namn som uttalades med samma vördnad som heliga verser.

Varje kväll berättade hennes föräldrar om huset de lämnat bakom sig. Om jasminen vid fönstret. Om citronträdet på gården. Om havets doft om morgnarna. Så lärde flickan sig att älska ett land hon aldrig fått röra vid.

Åren gick, men exilen åldrades aldrig. Den följde henne i varje steg, i hennes ryggrad, i de tysta andetagen hon bar på, i de minnen som växte fram utan en plats att återvända till.

Hon bar exilen som ett andra skinn, som något som formade hennes sätt att se världen, hennes sätt att älska, hennes sätt att hålla fast vid det som en gång varit hennes. Och hon var inte ensam. Över 700.000 palestinier drevs bort under Nakban, katastrofen, 1948. Sakina växte upp med en låga av motstånd i bröstet, en låga som aldrig slocknade.

Trots att hon bara var ett spädbarn när hon rycktes bort från sitt land fortsatte hennes hjärta att slå för det. Som om varje hjärtslag bar ekot av en plats hon ännu inte hunnit lära känna.

Hon, som föddes samma år som Nakban, bar dess ålder i sitt eget liv. För varje år som gick kom hon ett steg närmare längtan, ett steg närmare drömmen om befrielse, ett steg närmare rättvisa för hennes folk.

Hon levde i Libanon, i Saudiarabien, i Sverige. Hon korsade länder och hav men hemlandet lämnade henne aldrig. Flamman inom henne brann vidare. Trots avstånd, trots år, trots världens tystnad.

Och till slut står hon här. Samma flicka, samma låga, samma okuvliga vilja. Hon fortsätter att tala, att försvara, att kämpa. Hon bär Palestina i sin röst, i sin blick, i sina hjärtslag.

Sakina fyller år den tionde maj, ett stilla datum som alltid tycks bära mer än bara tidens gång, som om hennes egen födelsedag rörde sig i takt med något mycket större än ett liv.

Min mamma Sakina brukar säga:

”Vi lämnade inte landet. Landet finns här i hjärtat och här i hjärnan.”

Rima Aboutouk

I torsdags förra veckan skadade en kvinna sin hand allvarligt vid en explosion på ammunitionstillverkaren Nammo i Lindesberg. Polisen utreder nu arbetsmiljöbrott och vållande till kroppsskada. 

Det har skett flera sprängolyckor hos Nammo där anställda skadats, rapporterar Dagens Arbete. I november 2024 fick företaget böta 2,1 miljoner kronor efter en explosion vid fabriken i Karlsborg, där en mekaniker skadades allvarligt i arm och ben. Bara två månader tidigare skadades en kvinna vid samma anläggning allvarligt i hand och i ansikte vid en explosion när hon monterade tändhattar.

Nammo har vuxit kraftigt på senare år till följd av upprustningen, rapporterar Nerikes Allehanda. I fjol lade Försvarets materielverk en rekordstor order på 1,8 miljarder kronor – deras största order på minst 30 år.

För ett år sedan hade företaget ett 30-tal anställda på fabriken i Lindesberg – nu är de över 110 och det finns planer på att anställa fler. Det finns också planer på en ny fabrikslokal och ett forskningscentrum.

För den nya miljardärsklassen har världen blivit ett nätverk av tillfälliga baser – sammanbundna av flygplatser, kapital och skatteplanering.

Även i Sverige märks utvecklingen tydligt. I början av 2025 kunde DN avslöja att 89 procent av alla passagerarflyg som landade på Bromma flygplats var privat- eller affärsflyg.

Bakom utvecklingen ligger en enkel logik: pengar, risk och skatt. Kapitalet placeras där avkastningen är som högst och dess ägare följer efter. Och när skattereglerna ändras i ett land, lyfter de – bokstavligen – och landar någon annanstans.

Privatflyg mellan Abu Dhabi och London ökade med 238 procent under 2025. Foto: Pexels/Chris/CC

Siffror från privatflygbolaget VistaJet visar hur snabbt denna livsstil växer. Vissa rutter har sett en fördubbling på bara ett år. Mellan Abu Dhabi och London ökade flygningarna med 238 procent under 2025 – en direkt spegling av hur kapital och investeringar knyter ihop städerna.

Allt fler superrika lever ett ”dip-in, dip-out”-liv där de stannar en kort tid på varje plats, och har flera baser i olika länder. En miljardär kan alltså ha ett hem i London, ett sommarboende i Marbella och skattehemvist i Dubai – och röra sig mellan bostäderna året runt.

Detta märks också i vilka som flyger. Nästan hälften – 47 procent – av alla nya privatflygsresenärer är nu under 45 år. Det är en ny generation förmögna, mer global, mer rörlig – och mindre bunden till en och samma plats.

Klassiska stråk som New York–London–Miami dominerar fortfarande men den snabbaste tillväxten sker i de mindre uppenbara rutterna.

Här är flygrutterna som växer snabbast bland världens privatjets (anledning till ökning inom parentes):

Jeddah – Riyadh: +269 procent (Saudiarabiens förmögenhetsexplosion)

Abu Dhabi – London: +238 procent (kapital, statliga fonder, utbildning)

Nantucket – New York: +192 procent (liv mellan flera hem)

Nice – Palma: +137 procent (Medelhavets lyxkretslopp)

Farnborough (London) – Samedan (Schweiz): +133 procent (Alperna, vintersport)

Washington – White Plains (New York): +107 procent (politik och finans)

Cannes – Paris: +100 procent (festivaler och globala event)

Boca Raton – New York: +70 procent (superrika med dubbla baser)

Mumbai – New Delhi: +68 procent (startup- och näringslivsboom)

Milan – Paris: +66 procent (mode, lyx och affärer)

Hongkong – Tokyo: +65 procent (regional ekonomi i Asien)

London – Savoy (Schweiz): +50 procent (alpint liv och säsongsboende)

Enligt fastighetsbyrån Knight Franks årliga rapport kommer antalet superrika i världen att växa explosionsartat fram till 2031. Enbart i Sverige kommer personer med en förmögenhet på över 30 miljoner dollar – motsvarande drygt 300 miljoner kronor – att växa från dagens 6.845 personer till 10.633 år 2031. En ökning med 55 procent.

Mycket tyder däremot på att de superrikas konsumtion inte längre handlar om lyx eller status – utan om tillgångar som kan lagra värde, öka i pris och flyttas mellan länder.

Proletären har gått igenom miljardärernas inköpslistor – från konst för hundratals miljoner till dinosauriefossiler.

Fossiler

Ett kranium från en edmontosaurus såldes för 630.000 dollar under 2025 – och ökade i pris med 22,4 procent på bara åtta och en halv månad. Fotot: Wikipedia/CC

Under 2025 började dinosaurier, meteoriter och fossiler på allvar behandlas som investeringsobjekt för den globala miljardärsklassen.

Under året såldes ett 66 miljoner år gammalt kranium från en edmontosaurus för 630.000 dollar. Kraniet hade ökat i värde med 22,4 procent – på bara åtta och en halv månad.

Intresset för dessa udda tillgångar växer snabbt. Fossiler, mineraler, meteoriter – och dinosaurier – pekas ut som nya investeringsobjekt, drivna av kulturell betydelse och extremt begränsad tillgång.

Edmontosaurusaffären ska därför ses som ett tydligt exempel på en bredare trend där kapitalet rör sig bort från traditionella lyxvaror som handväskor, viner och diamanter, och i stället söker sig till mer unika och svåråtkomliga objekt.

Konst

2025 såldes världens dyraste konstverk på auktion i New York – Gustav Klimts Bildnis Elisabeth Lederer gick för cirka 2,2 miljarder kronor. Foto: Soderbys/Wikipedia.

Den samlade försäljningen av fin konst på de stora auktionshusen ökade till 4,56 miljarder dollar under 2025 – en uppgång med 11 procent jämfört med året innan.

Det mest spektakulära exemplet var Gustav Klimts porträtt Bildnis Elisabeth Lederer, som såldes för 236 miljoner dollar (cirka 2,2 miljarder kronor) i New York – den högsta summan som någonsin betalats för ett modernt konstverk.

Samtidigt ökade försäljningen av verk värda över 10 miljoner dollar med nästan 20 procent – och landade på 1,48 miljarder dollar. Impressionistisk konst rusade med över 80 procent, drivet av namn som van Gogh, Munch och Monet.

Bilar

En Ferrari F50 från 1995 såldes för 9,2 miljoner dollar under 2025. Foto: Alexandre Prevot/Wikipedia

Marknaden för klassiska bilar hade ett svagt år, med ett fall på 3,7 procent enligt The Historic Automobile Group International Top 50-index. Men under Monterey Car Week i Kalifornien uppstod ett slags undantagstillstånd. När äldre och mer eftertraktade modeller dök upp försvann tanken om pris nästan helt.

En Ferrari F50 från 1995 såldes för 9,2 miljoner dollar, och i början av 2026 fortsatte uppgången med ännu mer spektakulära affärer: en Ferrari 250 GTO från 1962 gick för 38,5 miljoner dollar, en Ferrari Enzo för nära 18 miljoner och ytterligare en Ferrari 50 såldes för 12 miljoner.

Viner

Ett rött Burgundy-vin såldes för 590.000 dollar under 2025. Foto: Pickpik/CC

Det breda indexet för exklusiva viner föll med 2,5 procent under 2025. Nedgången är särskilt tydlig i regioner som Champagne och Bourgogne, där priserna pressats av svagare efterfrågan och nya amerikanska tullar, som fått amerikanska köpare att halvera sina inköp.

Men precis som på bostadsmarknaden är det främst det absoluta toppsegmentet som fortsätter att stiga i värde.

En låda Domaine Leroy Musigny Grand Cru 2009 såldes nyligen för över 590.000 dollar – vilket är rekord.

Diamanter

Färgade diamanter såg en tydlig ökning i pris under 2025. Foto: 35Oz33/Wikipedia

Diamantmarknaden hade ett tufft år under 2025, pressad av både svag efterfrågan i Kina och konkurrens från laboratorieskapade diamanter. Men i toppsegmentet syns en helt annan utveckling. Så kallade färgade diamanter – som utgör mindre än 0,1 procent av den globala tillgången – har sett en ökad efterfrågan.

Det mest eftertraktade segmentet var blå diamanter. Den 9,51 karat stora Mellon Blue såldes i Genève för 26,6 miljoner dollar, medan Mediterranean Blue, på drygt 10 karat, gick för 21,5 miljoner dollar.

Väskor

Under 2025 såldes den dyraste handväskan någonsin för 10,1 miljoner dollar. Foto: United States Department of Homeland Security/CC

För vissa investerare fungerar väskor som ett alternativ till guld – eftersom de är en relativt stabil ekonomisk tillgång i oroliga tider. Det mest anmärkningsvärda är dock hur konsumtionen förändras.

Det som tidigare sågs som slitage har nu blivit ett bevis på autenticitet – och därmed mer värdefullt.

Nu riktas efterfrågan allt mer mot begagnade och synligt slitna väskor – så kallade beater bags. Ett extremt exempel är en välanvänd Birkin-väska som tillhört Jane Birkin själv, som såldes för 10,1 miljoner dollar – den dyraste handväskan någonsin.

Yachter

Marknaden för yachter har nått nya topphöjder. Foto: Christian Ferrer/Wikipedia

Försäljningsvärdet på superyachtmarknaden ökade med hela 70 procent jämfört med året innan och nådde 8,5 miljarder dollar – en nivå som bara överträffats under toppåret 2021.

Den enskilt viktigaste drivkraften var USA. Amerikanska köpare stod för omkring 45 till 50 procent av alla transaktioner globalt – tack vare en kombination av starka börser och skattefördelar. Amerikanska skatteregler gör det nämligen möjligt att skriva av hela kostnaden för privata flygplan och yachter – om de används inom bolagets verksamhet.

Särskilt tydlig var utvecklingen för lyxyachter i det absoluta toppsegmentet. Försäljningen av superyachter över 70 meter ökade med 60 procent, vilket bidrog till att pressa upp det genomsnittliga priset på en såld yacht till 16,6 miljoner dollar.

Samtidigt genomfördes flera spektakulära affärer under 2025, däribland en rekordförsäljning av den 118,8 meter långa megayachten Breakthrough, som såldes i en affär för cirka 650 miljoner dollar – över sju miljarder kronor.