Tornevall Networks

Den svenske MÖP:en Carl Bildt har på regeringens uppdrag utrett det svenska underrättelsearbetet. Regeringen går nu på hans linje och lanserar en ny civil myndighet, ett svenskt CIA. 

Under förevändning att de militära och polisiära underrättelsekanaler som idag finns inte räcker till vill regeringen se en ny myndighet för att ”skydda Sverige”. Kostnaden beräknas till 2,8 miljarder kronor och enligt utrikesministern kommer den nya myndigheten att ”bättre matcha Natos strukturer”.

Den nya spionorganisationen ska verka i hela världen och den kommer få långtgående befogenheter för att inhämta underrättelser. Vad detta innebär lär vara hemligt, men då både CIA i USA och MI6 i Storbritannien nämnts som förebilder inser alla att det handlar om ljusskygg verksamhet i utkanten av lagens råmärken.

Planerna innebär ännu mer fjäskande för USA. Svenska folket ska skrämmas upp ytterligare för att motivera den skenande upprustningshysterin och den svenska våldsapparaten ställas  i imperialismens tjänst.

Regeringen tar härmed ytterligare ett reaktionärt steg framåt, bort från dialogens och samförståndets väg till konfliktens och misstroendets återvändsgränd. Svensk säkerhet behöver inte ett nytt CIA, vi behöver istället gå tillbaka till diplomati och samtal med våra grannländer inklusive Ryssland, fredens väg i stället för krigets.

Europas lyxbostadsmarknad håller på att kopplas loss från resten av ekonomin. Medan vanliga hushåll pressas av inflation, räntor och stigande bensinpriser fortsätter världens superrika att köpa bostäder för tiotals miljoner dollar – ofta i städer där skattereglerna är mest fördelaktiga.

Förklaringen är att de med störst förmögenhet ser sin inkomst växa snabbare än resten av ekonomin – och att bostäder för de allra rikaste allt mindre handlar om boende. De fungerar istället som investeringar – som ska underlätta skatteplanering och kapitalförvaring.

Utvecklingen märks också i hur bostäderna används.

Enligt Knight Frank spenderar personer med förmögenheter över 30 miljoner dollar mindre än 90 dagar per år i samma stad. I flera europeiska storstäder står därför exklusiva bostäder tomma stora delar av året.

I centrala London har fenomenet blivit så omfattande att vissa kvarter beskrivits som ”spökstäder för miljardärer”. I Paris uppskattar Le Monde att omkring 20 procent av bostäderna används som andrabostäder eller står tomma stora delar av året.

Proletären listar här städerna där miljardärerna köper fastigheter – för att komma undan beskattning.

Milano (och resten av Italien)

Milano har snabbt blivit Europas viktigaste tillflyktsort för värdens superrika. Foto: Jorge Lascar/CC

Italien har blivit en av Europas starkaste magneter för internationellt kapital – mycket tack vare att landet nyligen ändrade sin förmögenhetsskatt. Italien erbjuder världens superrika en fast skatt på 200.000 euro om året – oavsett hur många miljarder de tjänar från utlandet – vilket i praktiken fungerar som en massiv skatterabatt för superrika. Arvsskatten i Italien ligger också på blygsamma fyra procent.

Milano har blivit den främsta tillflyktsorten där efterfrågan överstiger utbudet av lyxbostäder. I staden bor 182 personer med tillgångar på över 100 miljoner dollar och 17 dollarmiljardärer. Milano har också den högsta koncentrationen av dollarmiljonärer i världen – ungefär 1 per 12 invånare. Det är högre än både New York, där motsvarande siffra är 1 per 22 invånare, och London med 1 per 41.

Zürich

Zürich har sedan länge varit boplats för Europas superrika. Foto: Pxhere/CC

Schweiz fortsätter att locka internationellt kapital genom politisk stabilitet, låg risk och ett finansiellt system byggt för stora förmögenheter. Under 2025 steg priserna i bostädernas toppsegment med 4,6 procent – nästan dubbelt så mycket som den övriga marknaden.

Schweiz har ett skattesystem där utländska miljardärers skatt baserar sig på omkostnader – inte inkomst. Något som i praktiken innebär en förmögenhetsskatt på cirka 4 procent.

Schweiz har länge fungerat som en fristad för europeiska industriförmögenheter. Bland annat bodde Ikeagrundaren Ingvar Kamprad i Lausanneområdet i nästan 40 år efter att ha lämnat Sverige av skatteskäl. Miljardären Frederik Paulsen är också permanent bosatt i Schweiz sedan 2006.

London

Under 2025 har flera superrika lämnat London på grund av ändringar i förmögenhetsskatten. Foto: Wikipedia/CC

London har länge fungerat som den globala överklassens huvudstad eftersom Storbritanniens så kallade non-dom-systemet länge gjort det möjligt för rika utlänningar att bo i landet utan att skatt på sina globala inkomster.

När reglerna stramades åt i april 2025 flyttade kapitalet vidare – till länder med mer förmånliga villkor. Resultatet blev att priserna i Londons toppsegment föll med 4,7 procent under 2025.

Efter att Sverige öppnade upp för kapitalflykt år 1989 har London fungerat som ett centrum för svenska miljardärsfamiljer. Flera medlemmar ur familjen Rausing är bosatta i Storbritannien, samtidigt som H&M-familjen Persson byggt upp stora egendomar i England.

Porto och Marbella

Marbella har blivit centrum för Europas tech- och finanselit. Den svenska dollarmiljardären Daniel Ek äger fastigheter på orten för över 300 miljoner kronor. Foto: Milan Trninic/CC

Spanien och Portugal tillhör de starkaste tillväxtregionerna i Europa när det kommer till lyxfastigheter. I Porto steg priserna med 8,5 procent – i Marbella med 8,1 procent.

Detta trots ändringar i Portugals så kallade Golden Visa-system, som tidigare gav dig ett direkt uppehållstillstånd i landet (om du köpte en fastighet för över 500.000 euro).

Marbella har utvecklats till ett centrum för den nya internationella tech- och finanseliten där svenska köpare nu är den näst största utländska gruppen på bostadsmarknaden. Bland de boende på Golden Mile på Marbella finns Spotifygrundaren Daniel Ek, som köpt fastigheter för över 300 miljoner kronor.

I Proletärens tidigare granskning av en muthärva inom SAS framgick att Malaga var ett av de vanligaste resmålen för de svenska överklassfamiljer som återkommande mutade en SAS-agent för att få tillgång till rabatterade stolar i business class.

Monaco

På grund av sekretessregler finns det inga offentliga uppgifter på vem eller vilka som köper fastigheter i furstendömet Monaco. Ett flertal svenskar har däremot varit bosatta på orten. Foto: Alexander Migl/Wikipedia.

Monaco fungerar i praktiken som en magnet för globalt kapital – där bostäder blivit ett sätt att lagra rikedom snarare än att bo.

Nyproducerade lyxbostäder hade ett genomsnittspris på 47,9 miljoner dollar under 2025 – över fem gånger mer än andra bostäder i det lilla furstendömet, vars snittpriset låg på 8,9 miljoner dollar.

Eftersom all bostadshandel i Monaco är sekretessbelagd är det svårt att ta reda på vilka miljardärer som köpt fastigheter i landet. En som haft sin bas i furstendömet är den svensk-norske finansmannen Alexander Vik, som byggde en enorm förmögenhet under IT-bubblan.

Nämnbara exempel i resten av världen:

Dubai

Dubai har satsat hårt på att attrahera miljardärer genom generösa skattelättnader. Kungadömets baksida präglas hårt av slavarbete och importerad arbetskraft från Sydostasien. Fotot: Norrlando Probe/Wikipedia

Dubai har på bara några decennier gått från ökenstad till ett av världens viktigaste centrum för global rikedom. Här säljs lyxvåningar för hundratals miljoner kronor i skattefria områden där miljardärer kan parkera både pengar och företag långt från europeiska skattemyndigheter.

Staden har blivit särskilt populär bland ryska oligarker, kryptomiljardärer och internationella finansprofiler som flyr från skattekontroller i Europa.

I Dubai har utvecklingen på lyxbostäder varit extrem. Enligt Knight Frank steg lyxbostadspriserna med 25,1 procent under 2025 – den starkaste ökningen i hela världen. Antalet bostadsförsäljningar över 10 miljoner dollar har samtidigt ökat från 113 stycken år 2021 till över 500 under 2025.

Samtidigt som miljardärerna flockas till Dubai har USA:s och Israels krig mot Iran blottlagt baksidan av ökenemiratets ekonomiska modell. På bara några dagar stängdes delar av Persiska vikens luftrum, flygtrafiken kollapsade och oron spred sig på finansmarknaderna.

Resultatet blev en anhopning av miljardärer som önskade fly till sina andra bostäder – men som var fast i ett skatteparadis de trodde stod över världens konflikter.

Tokyo

Eftersom Japan avskaffat sin förmögenhetsskatt har Tokyo numera blivit en tillflyktsort för världens superrika. Foto: David Kiernan/Wikipeida

Tokyo har fått en av världens mest explosiva bostadsmarknader. Nybyggda lyxlägenheter steg i pris med hela 58,5 procent på bara ett år – drivet av bostadsbrist, låga räntor och ett växande inflöde av utländska köpare från Asien.

Den japanska huvudstaden, som länge förknippats med relativt stabila bostadspriser, har nu blivit ett centrum för internationellt kapital. Den svaga yenen har dessutom gjort japanska lyxbostäder billigare för dollarmiljonärer från Kina, Singapore och USA.

Utvecklingen har samtidigt skapat växande ilska bland vanliga japaner. Flera japanska medier och opinionsmätningar visar att en stor majoritet vill begränsa utländska bostadsköp efter att priserna i centrala Tokyo skjutit i höjden. I vissa centrala stadsdelar uppges upp till 40 procent av nyproducerade lägenheter säljas till utländska köpare.

Singapore och Hongkong

I Hongkong finns det just nu över 3000 så kallade familjekontor – privata bolag vars enda uppgift är att förvalta en enskild miljardärsfamiljs pengar. Foto: Mutang Joe/Wikipedia

I Singapore och Hongkong växer marknaden för så kallade familjekontor – privata bolag vars enda uppgift är att förvalta miljardärsfamiljers pengar, skatteupplägg och investeringar världen över. Knight Frank beskriver hur de båda städerna blivit centrala nav i ett nytt globalt system för privat kapital, där miljardärsfamiljer flyttar pengar mellan olika jurisdiktioner för att minimera skatt och politisk risk.

Utvecklingen har varit explosionsartad. I Singapore har antalet familjekontor ökat från omkring 700 år 2021 till över 2000 vid slutet av 2024. I Hongkong uppskattas samtidigt över 3300 familjekontor vara aktiva.

Kritiker menar att dessa strukturer blivit ett parallellt finanssystem för världens rikaste – ofta med betydligt mindre insyn än traditionella banker. Financial Times har flera gånger varnat för att familjekontoren kan användas för aggressiv skatteplanering, riskfylld spekulation och i vissa fall penningtvätt.

Singapore har redan skakats av en omfattande penningtvättsskandal där motsvarande över 20 miljarder kronor beslagtogs av myndigheterna. Flera familjekontor förlorade därefter sina skattefördelar efter kopplingar till misstänkt organiserad brottslighet.

Sent i tisdags kväll förra veckan skadades en 53-årig kvinna allvarligt i en olycka på Alleimas industriområde i Sandviken när hon blev påkörd av en truck. Dagen efter avled hon av sina skador. 

Kvinnan var den trettonde personen som dog på jobbet i Sverige i år. Alla förutom en polsk mekaniker har hört till den inhemska arbetskraften och nästan samtliga har varit arbetare. 

I bostadsområdet Ronna i Södertälje har SVT varit på besök för att fråga invånarna varför de är minst benägna i landet att ta sig till vallokalerna och rösta. I valet 2022 röstade bara 39,9 procent av de röstberättigade Ronnaborna. På liknande sätt ser det ut i flera av Sveriges socialt utsatta områden där valdeltagandet ofta ligger under 50 procent.

Att känna sig hörd, delaktig i samhället och känna att man kan påverka politiken är de främsta orsakerna till att folk tar sig till valurnorna. Det visar undersökningarna och det säger också Ronnaborna själva i SVT:s reportage.

Sveriges demokrati har en del i övrigt att önska. Gapet mellan politiker och deras väljare i blir större. Både vad gäller inkomst och ställning i samhället. Det är inte bara Ronnaborna som känner att de inte är representerade.Den statliga Demokratiutredningen från 2014, ledd av liberalen Olle Wästberg, kom fram till att bara 14 procent av svenskarna tycker att de har något att säga till om mellan valen. En bedrövligt låg siffra som visar vad som blir av verkligheten efter att valrörelsen och alla fina högtflygande vallöften landat platt.

Det urholkar inte bara innebörden av vad som faktiskt är ett löfte. Det urholkar själva demokratins kärna. 

Är det något det inte finns brist på så är det undersökningar och forskningsrapporter som visar det minskade deltagandet i demokratin och det politiska samtalet. Så har det sett ut länge. Så kan till exempel SOM-instituten visa att svenskar blir mindre och mindre benägna att uttrycka åsikter i offentliga sammanhang. Fler och fler svenskar ser också ökade hot mot demokratin.

På landets universitet och högskolor sitter forskare och professorer sitter och skriver rapporter. Ofta blir de refererade till i media och politiker säger sig oroa sig över tillståndet. Men när de högtravande orden om demokrati tar slut så är det samma politiker som inte vill se något folkligt deltagande.

Sverige har ministrar som öppet säger att de inte vill se folk på gatorna som uttrycker solidaritet med Palestina. Vi har också en riksdag som driver igenom beslut om att tillåta 17 amerikanska militärbaser på svensk mark utan offentlig diskussion.

En överväldigande majoritet av befolkningen vill inte se en sönderprivatiserad välfärd eller utförsäljningar av vårt gemensamma. Ändå får vi höra att det är den enda vägens politik.

Självklart är det inte så. Decennier av högerpolitik kan brytas och bytas till en framtid av vänsterpolitik.

Det är ingenting som kommer att lösas av dagens politiker eller mediaetablissemang. Inte heller av forskare eller professorer på universiteten. Det som krävs är att arbetare och vanligt folk börjar ta självständig kamp för sina intressen.

Antalet superrika i Sverige väntas öka kraftigt fram till år 2031, enligt fastighetskonsultbolaget Knight Franks rapport The Wealth Report.

Rapporten beskriver framväxten av en ny internationell överklass – med egna bostadsmarknader, egna investeringsmönster och hur de successivt kopplar bort sig från nationella ekonomier.

När världens samlade BNP ökade med drygt 3 procent förra året, så växte de superrikas tillgångar med 5,3 procent. Skillnaden kan tyckas liten. Men vid en årlig tillväxt på 3 procent tar det omkring 23 år att fördubbla en förmögenhet. Vid 5,3 procent tar det bara 13 år.

Resultatet blir att de superrika nu kopplas bort från övriga ekonomin och en allt större mängd kapital jagar nu samma begränsade tillgångar. Bostäder, aktier, konst, mark och guld fortsätter därför att stiga i värde – oavsett krig, kriser, räntor eller lågkonjunkturer.

Den tydligaste symbolen för utvecklingen är kanske den exklusiva bostadsmarknaden. I Monaco får du idag knappt 16 kvadratmeter för en miljon dollar. I Genève 28. I London 33 och i New York 34.

För fem år sedan räckte samma summa betydligt längre.

Knight Frank sammanfattar utvecklingen: en snabb förmögenhetstillväxt, ett begränsat utbud och en konstant ström av globalt kapital har pressat ned vad en miljon faktiskt räcker till i bostädernas toppsegment.

Det är alltså inte bostäderna (tillgångarna) som genomgått en förändring. Det är mängden pengar i toppen som vuxit så snabbt att miljonerna nu tappat sin köpkraft.

Knight Frank menar också att personer med förmögenheter på över 30 miljoner dollar spenderar mindre än 90 dagar per år i en och samma stad. I stället lever de sina liv i olika tidszoner – något som rapporten beskriver som ett “dip-in, dip-out”-liv.

I Paris står till exempel omkring 20 procent av alla lägenheter tomma större delen av året, enligt tidningen Le Monde.

Grunden till deras jetsetliv är skatteregler. När Storbritannien stramade åt de så kallade non-dom-reglerna i april 2025 – och började taxera utländska inkomster för miljardärer skrivna i landet – sjönk de exklusiva bostadspriserna i London med 4,7 procent. Kapitalet flydde istället till Monaco, Italien och Dubai – där de nu byggt upp sina egna finansiella infrastrukturer.

I dag finns över 10.000 så kallade familjekontor i världen – privata finansbolag som sköter investeringar, fastigheter och skatter åt förmögna familjer – helt utanför de nationella banksystemen. I praktiken fungerar många av dem som privata investmentbanker – men för en enda familj. Enbart i Sverige uppskattar Dagens Industri att det idag finns 150 av dessa familjekontor.

Det är en helt vanlig skånsk dag under våren efter första maj, när rapsen börjar blomma. Lilleman och jag fixar saker på gården, helst ska det köras åkgräsklippare.

När vi är mitt i våra sysslor dundrar ett flertal gröna krigshelikoptrar in precis över oss. De flyger så lågt att de nästan stryker trädkronorna och hela skogen susar. Apache-rotorblad smattrar i luften och skakar ladugården. Vi har båda hörselkåpor, men pojken är chockad och undrar vad som händer.

– Det är Vietnamkrig i lilla Veberöd, skrockar jag.

Södra skånska regementet (P7) ligger en mil norr om oss. Pansarregementet är till för att producera och vidmakthålla krigsförband för armén och bidrar med en bataljon till Natos multinationella brigad i Lettland. P7 är en av de valda DCA-baserna, vilket innebär att jag kan bli granne till en kärnvapenbestyckad jänkarbas. 

I den civila byn Harlösa har Ica-handlaren glada dagar när de grönklädda har invaderat bygden. Aurora 2026 pågår nu från den 27 april till den 13 maj över hela Sverige. 18.000 soldater är utplacerade. Men nere i byn skämtas det mest om att holländarna äntligen får leka ”ryssen kommer”, medan bomberna smäller och blixtrar i natten.

Sedan 2024 har Sverige och USA ett bilateralt militäravtal, ett så kallat Defense Cooperation Agreement (DCA), som innebär att USA får tillgång till 17 svenska baser. Avtalet reglerar de amerikanska styrkornas rättsliga status och ger dem tillgång till svenska militärbaser för lagring av stridsfordon, ammunition och vapensystem.

I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. I både Norges och Danmarks DCA-avtal finns det däremot inskrivet att länderna inte accepterar kärnvapen placerade på sitt territorium.

Det allra mest skrämmande är tystnaden kring kärnvapen. Sveriges politiker lyfter inte ett enda krav på kärnvapenförbud mot imperialisterna, tvärtom samtalar man med Frankrike om att eventuellt placera fler kärnvapen i Europa. Vi bjuder in hotet i vårt eget vardagsrum.

Välfärden får betala för krigshetsen. En gång var Sverige en röst för fred. Det känns som en evighet sedan nu. Idag har rösten ersatts av ett metalliskt skramlande från en girig krigsmaskin på högvarv som vi aldrig fick chansen att tacka nej till.

Krigsalliansen Nato beskrivs ofta som en trygghet, men låt oss kalla det vad det faktiskt är: den militära grenen för att upprätthålla ett föråldrat kapitalistiskt system. Vid rodret sitter Donald Trump och Mark Rutte, och våra muppar i regeringen dansar lättsamt efter deras pipa. Men priset för att få sitta vid bordet är svindlande högt, och det är inte politikerna som betalar – det är du, jag och alla arbetare i alla länder.

Sättet vi trycktes in i den här alliansen på var inget annat än oacceptabelt, och nu ser vi konsekvenserna sippra in i vårt rättssystem. Genom ändringar i offentlighets- och sekretesslagen läggs en våt filt över insynen. Journalistförbundet har redan varnat för att det kommer bli betydligt svårare att granska vad det här samarbetet faktiskt innebär.

Medan våra vårdcentraler går på knäna och skolan svälts ut, slussar Sverige miljarder av våra gemensamma skattepengar rakt in i Natos gap. Det är en sjuk prioritering. Vi bygger ett befäst fattighus och finansierar massförstörelse.

I maj riktas omvärldens blickar mot Helsingborg. Det är dags för det första stora Natotoppmötet på svensk mark. En milstolpe, säger vissa. En kampdag, säger jag.

Det är här den nya verkligheten blir konkret. Jag vägrar tro att vi är maktlösa. Vi är många som ser vansinnet i att prioritera vapen framför välfärd och konfrontation framför diplomati. Därför uppmanar jag alla att ansluta till protesterna i Helsingborg.

Vi måste visa att vi står enade för fred, solidaritet och folkrätten. Vi måste visa att vi inte accepterar att säljas ut till högstbjudande krigsherre.

Nato är inte välkomna till varken Veberöd eller Helsingborg. Vi ses på Furutorpsplatsen i Helsingborg den 16 maj!

Helgens lokalval i Storbritannien blev en riktig käftsmäll för landets premiärminister Keir Starmer. Den Israeltrogne högermannen, som blev partiledare efter att den livslånga vänsteraktivisten Jeremy Corbyn tvingats bort från partiledarposten 2020, har sedan dess hållit ett tal till nationen där han klamrar sig fast vid makten och säger att han inte tänker avgå.

Detta trots att Starmers Labourparti gjorde katastrofalt ifrån sig i de lokalval som hölls i helgen, bland annat i samtliga 32 Londonkommuner, eller boroughs som de heter i England.

Starmers högervridna Labour tappade sammanlagt 459 platser i de olika lokala fullmäktigena i huvudstaden, till fördel för dels det gröna partiet som leds av Zack Polanski och dels högerpopulisten Nigel Farages Reform. 

De gröna har blivit valet för många Palestinaaktivister och vänstertänkande besvikna tidigare Labourväljare, medan Reform rider på den extremhögervåg som går genom Europa och vinner röster på främlingsfientlig propaganda. 

I Storbritanniens valsystem där vinnaren tar allt i enmansvalkretsar ledde de grönas 22-procentiga uppgång i London ”bara” till att de tar borgmästarmakten i Hackney och Lewisham. Men inte minst säger avgångsbrevet från Liam Shrivastava, som blir ny borgmästare i Lewisham i sydöstra London, en del om det rådande politiska klimatet i London och Storbritannien.

Shrivastava var fullmäktigeledamot för Labour innan han i juli förra året bytte parti av samvetsskäl. I det offentliga brev som han då publicerade går att läsa både om hur Starmer styrt Labourpartiet och en besvikelse som Shrivastava delar med många tidigare Labouraktivister som fick sitt politiska uppvaknande med Corbyn – då Labour mångdubblade sitt medlemsantal till mer än en halv miljon medlemmar.

”Jag inspirerades av Jeremy Corbyns ledarskap, som formulerade en anti-åtstramningspolitik, en demokratisk socialistisk politik som miljontals människor röstade på 2017 och 2019”, skriver Lewishams nyvalda borgmästare. ”Ett decennium senare har Labourregeringen övergett arbetande människor till förmån för rika donatorer, företagslobbyister och finansbolag.”

Han fortsätter med det som nog varit den allra viktigaste frågan för många vänsteraktivister som lämnat Labour: 

”Labours allvarligaste brott är dess fortsatta materiella, diplomatiska och militära stöd till den folkmordsutövade israeliska regimen som har dödat över 55.000 människor, inklusive minst 18.000 barn. Labour har fortsatt att genomföra övervakningsflygningar över Gaza samt att sälja vapen och utrustning som används av Israel för att begå krigsförbrytelser mot palestinier. Även nu fortsätter de att stödja den högerextrema Netanyahu-regeringen när den trappar upp konflikten med Iran och skapar ett ännu farligare regionalt krig.”

Det är Farages Reform som fått rubrikerna i svensk media efter valet, men lika viktig är Labourflykten till det som blivit vänsteralternativet för många. Reform vann sammanlagt 1.451 platser i olika fullmäktigen i landet jämfört med de senaste valen, medan Labour tappade 1.496 platser. De gröna vann 441 platser.

Starmer valde att prata om att åter närma sig EU i sitt tal efter katastrofvalet, men om det är något som utvecklingen i Storbritannien visar så är det att väljarna inte vill ha tillbaka EU:s nyliberalism och krigspolitik. Efter hundra år som största parti i Wales tappade Labour den positionen till vänsterpartiet Plaid Cymru, Reform blev näst störst och Labour trea.

Tyvärr är det många arbetare som lyssnar på överklassgubben Farages billiga lögner om att allt är invandrarnas fel. Men det är positivt att många också markerar med sin röst att de står upp för vänsterpolitik, för Palestina och mot den öppna rasism som även Starmer ofta spelat på de senaste åren. 

Under många år har jag sett Proletären som mitt husorgan. Därför gör det särskilt ont när tidningen väljer att publicera en intervju med den iranska terrorregimens ambassadör utan kritiska följdfrågor och när Kommunistiska Partiet på sina egna manifestationer tillåter samma terrorregims flaggor: Ett slag i ansiktet på oss iranska flyktingar, och i synnerhet på oss iranska kommunister.

Den 20 mars återvände jag hem besviken och sviken. Jag hade tagit mig till Medborgarplatsen i Stockholm för att delta i en manifestation som K hade kallat till för att protestera mot den imperialistiska aggressionen i Palestina, Iran, Libanon, Venezuela och Kuba. Väl framme såg jag flaggor tillhörande terrorregimen i Iran, symboler för en regim som under sina 47 år vid makten förtryckt, förföljt, fängslat, torterat och avrättat meningsmotståndare. 

Jag sökte upp en av K:s representanter på plats och förklarade varför jag och flera med mig anser att det är fel att tillåta terrorstatens flaggor att viftas på en vänsterdemonstration. Han lyssnade men avfärdade mina argument. Jag och mina kamrater såg inget annat alternativ än att vända hem.

Varje fredag sedan dess har K kallat till nya manifestationer och prioriterat terrorregimens symboler före iranska kommunister. Därför har jag stannat hemma – trots att jag annars alltid brukar finnas på plats.

Varför tillåter K att den iranska regimens flaggor förs fram i egna demonstrationer? Och varför anser jag att detta är fel?

K tillåter regimens anhängare att med flaggor i händerna visa sig i kommunisternas led, med motiveringen att Iran är utsatt för USA-imperialismens och den israeliska sionismens aggression.

Vi är helt överens när det gäller fördömandet av kriget: det gäller att avslöja det orättfärdiga kriget, ta avstånd från det och fördöma angriparna. Men ska detta leda till att kommunister tillåter terrorstatens symboler att besudla våra egna manifestationer?

K och jag ger två olika svar. K anser tydligen att vi i kampen mot imperialismen ska kunna stå sida vid sida med en fascistisk stats symboler. Jag anser däremot att vi kan försvara folkrätten och bekämpa imperialistisk aggression samtidigt som vi tydligt skiljer våra led från terrorregimens led. Vi ska kunna vara en kommunistisk kraft som står mot imperialismen men i handling visa att vi inte håller en fascistisk stat om ryggen.

Den iranska regimen har under sina 47 år vid makten gång på gång visat sitt antifolkliga ansikte. Massmorden på politiska fångar sommaren 1988, massakrerna på demonstranter 2009, 2019, 2022 och 2026. Detta är bara ett axplock. Regimen har berövat Irans folk sina friheter. Individuella, politiska och fackliga rättigheter existerar inte eller är djupt kränkta.

Åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet är obefintliga. Kvinnor har berövats sina mest grundläggande friheter. Kommunister tillåts inte existera.

Vilka är då de som med regimens flaggor i handen tar sig till ”våra” manifestationer? Är de en del av de politiska flyktingar som fått fristad i Sverige? Eller är det personer med direkta eller indirekta kontakter med den teokratiska ambassaden – ett spionnäste?

Hur kan ett parti som kallar sig kommunistiskt låta individer med kontakt med terrorregimens spionnäste röra sig ostört bland oss som i åratal aktivt bekämpat regimen och fortfarande med all kraft gör det. Vet man inte att regimens lakejer har mördat flera regimmotståndare utanför Irans gränser – även i Sverige?

Proletären som under många år varit mitt husorgan publicerat en intervju med Irans ambassadör i Sverige. Han har fått utrymme att sprida regimens propaganda utan att en enda kritisk följdfråga ställts för att avslöja regimen han representerar.

Hur är detta möjligt? Hur kan huvudorganet för ett parti som en gång representerades av namn som Frank Baude, Teddy-John Frank, Anders Carlsson och Sven Wollter slå oss iranska kommunister så hårt i ansiktet?

Jag vänder mig inte mot kampen mot imperialismen. Tvärtom delar jag den. Men jag vänder mig mot att den kampen förvandlas till en plattform för en fascistisk stats symboler och propaganda. Att kalla sig kommunist innebär att stå på de förtrycktas sida inte att blunda för förtrycket bara för att förtryckaren just nu befinner sig i konflikt med en imperialistmakt.

Vad skulle kunna hända om K inte tillät den islamiska regimens flaggor vid manifestationen? Vilka skulle kunna tänkas opponera sig? Och vad skulle det i sådana fall innebära för kommunisternas mål och syfte med manifestationen?

Om K och Proletären fortsätter på denna väg kommer de att ha förlorat förtroendet hos oss iranska kommunister. Inte för att vi lämnar kampen mot imperialismen utan för att kampen mot imperialismen har lämnat oss. Förhoppningsvis tänker K om och visar sin solidaritet med vårt förtryckta folk i handling och ger oss iranska kommunister möjlighet att delta i manifestationer som självklart borde ta emot oss med öppen famn.

Nader SaniIransk kommunist i exil

SVAR DIREKT:

Vi vill först och främst beklaga att du inte känt dig välkommen på de manifestationer mot kriget som Kommunistiska Partiet varit med och arrangerat. Självklart måste personer med iransk bakgrund som motsätter sig kriget känna att de kan delta i protesterna. Vi har stor respekt för alla de iranier som kämpat för demokrati och arbetares rättigheter i Iran genom åren, och de många som flytt undan regimens förföljelser. 

Frågan om hur vi som antiimperialister bäst ska bekämpa imperialismen är viktig. Vi välkomnar därför en debatt och diskussion i ämnet. 

Idag är imperialismen och borgarklassen i väst allt mer öppet chauvinistisk, rasistisk och aggressiv. Det är viktigare än någonsin att ställa sig på folkrättens sida och försvara länder och folk som attackeras av imperialismen.

Attacken mot Iran syftar till att underkuva Iran som självständig stat, att slita sönder landet och göra det till ett nytt Libyen, Syrien eller Irak. Liksom vi försvarat dessa och andra länder mot imperialismens angrepp, försvarar vi Iran och Irans folks rätt att välja sin egen väg. Det betyder inte att vi försvarar det teokratiska styret eller övergrepp som begås mot Irans befolkning.

I Proletären har vi flera gånger lyft arbetarkampen och protesterna mot regeringen, bland annat genom intervjuer med facklliga aktivister som Reza Shahabi. Detta samtidigt som vi motsatt oss imperialismens sanktioner och hot. 

Nu lever Iran och Irans folk under terrorbombningar från USA och Israel, där målet för imperialisterna är att krossa Iran som självständig stat.

I detta sammanhang ser Kommunistiska Partiet Irans officiella nationsflagga som en symbol för nationen Iran snarare än dess regering. Precis som vi deltagit i demonstrationer med Libanons, Iraks, Syriens och andra staters flaggor genom åren, utan att vi för den delen nödvändigvus sympatiserat med dessa staters regeringar.

Vi menar att det är vikttigt att att samla till brett motstånd mot krig och krigshets. I en sådan proteströrelse är det ofrånkomligt att vi också demonstrerar tillsammans även med de som inte gör samma analys som vi av till exempel Irans styre.

Vad gäller Proletärens intervju med Irans ambassadör så ser vi det som självklart att i ett läge där Iran attackeras av imperialismen också ge representanter för det iranska styret sin syn på kriget och situationen. I intervjun med ambassadören ställde vi också kritiska frågor om de iranska säkerhetsstyrkornas dödande av demonstranter i januari liksom vi ställde frågor om den berättigade kritik som finns mot kvinnoförtrycket och bristen på demokrati i landet. Men dessa frågor, eller frågor om till exempel historiska händelser i Iran, kan inte vara huvudsidan i en sådan intervju.

Det är viktigt att komma ihåg att imperialismen, och dess medier, försöker svartmåla styret i Iran i syfte att rättfärdiga ett krig. Där ser vi det som Proletärens uppgift att också bemöta imperialismens propaganda och visa på överdrifter och ibland rena lögner. Inte heller detta betyder att vi stödjer styret eller försvarar övergrepp.

Filip Astvaldpartisekreterare i Kommunistiska PartietAugust Eliassonchefredaktör för Proletären

Den 11 och 12 maj stod Kenya värd för Africa Forward Summit med Frankrike, ett toppmöte som ämnar att stärka den franska imperialismens neokoloniala grepp om Kenya och Östafrika efter fransmännens nederlag i Sahelregionen i Västafrika.

Ledande befattningshavare från franska Total Energies och Orange, som har omfattande investeringar i Kenya, närvarade på mötet. Franska rederikoncernen CMA CGM åtog sig att investera 700 miljoner euro för att modernisera en terminal i hamnstaden Mombasa.

Åtminstone 140 franska företag är verksamma i Kenya. Företagen har länge kritiserats för att investera i landet för exploatering och utsugning, inte för utveckling till gagn för det kenyanska folket.

Flera afrikanska statsöverhuvuden deltog på Africa Forward Summit, från Senegal, Egypten, Ghana, Rwanda, Nigeria, Marocko, med flera.

Kenyas kommunistparti CPM-K organiserade en motkonferens med organisationer och kommunistpartier från världen över i protest under namnet Pan-Africanism Summit Against Imperialism (Pasai). Konferensen hölls på United Kenya Club, endast två kilometer från toppmötet med Kenyas president William Ruto och hans franska motpart Emmanuel Macron.

Pasai-konferensen besöktes på måndagen av såväl militäruniformerad personal och polis, samtidigt som seminarier och paneldiskussioner hölls av mötesdeltagarna.

Booker Omole talar på Pasai-konferensen: ”Macron vill mörda oss!” Foto: Max Popovski

Under tisdagen samlades deltagare i Pasai till en demonstration under parollerna: ”Stoppa den imperialistiska krigshetsen” och ”Frankrike ut ur Afrika”. Militär och polis använde tårgas och arresterade ett dussintal personer, såväl kenyaner som internationella delegater, för att upplösa demonstrationen.

Helt oprovocerat attackerade polisen demonstrationståget och sköt tårgas mot demonstranterna.

– De kan misshandla oss. De kan fängsla oss. Men vad jag önskar att William Rutos regering visste var hur de ska lösa den ekonomiska kris som orsakar lidande och misär för det kenyanska folket, sade Booker Omole, generalsekreterare för CPM-K, på en presskonferens efter demonstrationen.

Demonstranterna fördes till den ökända Central Police Station i Nairobi.

– Fängelset har en lång historia av övergrepp och tortyr. Det finns fall där de dödat fängslade personer. Jag har själv suttit fängslad där flera gånger, säger Mwairu Kaluka, CPM-K:s nationella ordförande, till Proletären.

Under tisdagen släpptes fem studenter från CPM-K:s ungdomsförbund som arresterades under måndagen för att ha protesterat mot det fransk-kenyanska toppmötet. De har rättegång på måndag nästa vecka.

– President William Ruto använder utomrättsliga metoder, bland annat fängslandet av våra kamrater, för att få lugn och ro så att han kan fortsätta exploatera det kenyanska folket, sade Booker Omole i sitt tal på Pasai-konferensen.

Deltagare på den antiimperialistiska konferensen sjunger internationalen.

Samtidigt som flera länder i Afrika, inte minst i Sahelregionen, har kastat ut franska och amerikanska soldater och stängt ned utländska militärbaser, ökar den västerländska militära närvaron i Kenya.

Toppmötet mellan Frankrike och Kenya är det första av sitt slag i Afrika utanför ett land som tidigare varit fransk koloni. Tidigare i år anlände 800 franska soldater till Mombasa för en gemensam övning med den kenyanska armén. I november skrev Kenya och Frankrike under ett bilateralt DCA-avtal för att fördjupa ländernas militära samarbete.

Systembolagets depå i Brunna, Upplands-Bro, lägger ned sin verksamhet och ett 30-tal anställda sägs upp. För lagerarbetaren Amir innebär beskedet att han nu måste sälja bilen för att klara ekonomin.

– Jag ska lägga upp en annons idag. Annars kommer jag inte ha råd med utgifterna efter sommaren, säger Amir, som egentligen heter något annat men vill vara anonym på grund av rädsla för repressalier.

Beskedet om nedläggningen kom under ett möte tidigare i veckan. Uppsägningstiden började dagen därpå och den sista september stänger verksamheten.

– Många av oss har barn och familjer att försörja. Det kommer bli svårt att hitta jobb på tre månader, speciellt när sommaren snart är här, säger Amir.

Många anställda tycker att Systembolaget gjort för lite för att till exempel erbjuda anställda andra jobb inom företaget.

– Vi har slitit med ett tungt jobb dag ut och dag in. Då tycker jag att vi åtminstone borde erbjudas jobb någon annanstans inom Systembolaget. Men det kommer inte ske.

När Proletären når ansvariga på Systembolaget vill de inte kommentera det som hanteras inom den fackliga processen.

– Vår ambition är dock att förändringen sker så ordnat och omtänksamt som möjligt med hänsyn till de medarbetare som berörs, säger Robinson Paz, verksamhetsområdeschef.

Enligt Systembolaget sker nedläggningen för att bolaget behöver ”anpassa den löpande verksamheten efter förändrade marknadsförutsättningar och minskade volymer”. En förklaring Amir inte tror på. Han beskriver depån i Brunna som en arbetsplats präglad av dålig planering, bristande ledarskap och en arbetsmiljö som under lång tid slitit ut personalen.

– Det här har varit en katastrof från ledningens sida. De har slösat en massa skattepengar samtidigt som arbetarna pressats hårdare och hårdare.

Enligt Amir var lagret redan från början dåligt anpassat för plockverksamhet vilket gjort arbetet mer fysiskt belastande. Samtidigt har det saknats tillräckliga hjälpmedel för de anställda, så att de ska kunna uppfylla kvoterna utan att slita ut sig.

Han beskriver en arbetsmiljö där anställda blivit sjuka av stress och utmattning.

– Folk har svimmat på jobbet. Andra har stått och gråtit för att de inte orkat längre. För ett tag sedan somnade en kille på trucken mitt under arbetspasset.

Han menar att personalen försökt slå larm om situationen utan att ledningen tagit problemen på allvar.

– Ledningens dåliga styrning har kört slut på folk. Och när de sedan väljer att lägga ned depån skyller de på personalen.

I ett fall som Amir särskilt minns hade en yngre arbetskamrat, som nyligen varit med om en olycka, nekats ledighet för att åka till läkaren.

– Systembolaget vill heller inte ha folk som säger ifrån. En kille som jobbade här hade erfarenhet inom lagerverksamhet, och påpekade ofta när cheferna gjorde fel. Han blev inte långvarig.

Robinson Paz, verksamhetsområdeschef på Systembolaget, säger till Proletären att bolaget systematiskt arbetar med arbetsmiljöfrågor.

– Systembolaget ska vara en attraktiv och omtänksam arbetsgivare. Vi tar alltid frågor om arbetsmiljö på allvar och hanterar sådana i våra interna processer, säger han.

Han upprepar samtidigt att beslutet att avveckla depån grundar sig i en övergripande analys av logistik och resursbehov samt sjunkande försäljning.

Amir tycker inte att Systembolaget tagit ansvar för situationen i Brunna.

– Rent krasst är det mycket skattepengar som bara slängts i sjön på grund av inkompetens från ledningen. De har slutit dåliga avtal med leverantörer och konsulter och nu lägger man ned depån efter bara några år i drift.

Han suckar.

– Och sedan pratar alla om att spara pengar. Kommer vd:n gå ned i lön? Jag tvivlar starkt på det.

Proletären har sökt representanter för Unionen – som förhandlar med Systembolaget om arbetarnas uppsägningar. De har inte återkommit med ett svar.