Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Befria bostaden från marknaden

DESCRIPTION:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]

CONTENT:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.

I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.

Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.

Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.

Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.

Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.

Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.

Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.

Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning. 

Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.

Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.

TITLE:
Befria bostaden från marknaden

DESCRIPTION:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]

CONTENT:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.

I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.

Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.

Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.

Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.

Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.

Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.

Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.

Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning. 

Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.

Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.

Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.

Versions

1. 2026-08-26 10:29:56

   Discovered: 2026-08-26 10:33:34 Hash: 7c4da63d38e6079fa2eee09a7b2c42dd4aa0d9ed
   Title:

   Befria bostaden från marknaden
   Description:

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]
   Content

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.
   
   I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.
   
   Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.
   
   Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.
   
   Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.
   
   Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.
   
   Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.
   
   Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.
   
   Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning.
   
   Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.
   
   Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.
   
   Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.
2. 2026-08-26 10:29:56

   Discovered: 2026-08-26 10:33:11 Hash: 5a2a87d40ed29a287d4808a2d99174bab0333540
   Title:

   Befria bostaden från marknaden
   Description:

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]
   Content

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.
   
   I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.
   
   Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.
   
   Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.
   
   Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.
   
   Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.
   
   Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.
   
   Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.
   
   Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning.
   
   Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.
   
   Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.

Changes

TITLE:
Befria bostaden från marknaden

DESCRIPTION:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]

CONTENT:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.

I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.

Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.

Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.

Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.

Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.

Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.

Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.

Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning. 

Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.

Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.

TITLE:
Befria bostaden från marknaden

DESCRIPTION:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]

CONTENT:
Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.

I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.

Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.

Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.

Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.

Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.

Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.

Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.

Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning. 

Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.

Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.

Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.

Versions

1. 2026-08-26 10:29:56

   Discovered: 2026-08-26 10:33:34 Hash: 7c4da63d38e6079fa2eee09a7b2c42dd4aa0d9ed
   Title:

   Befria bostaden från marknaden
   Description:

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]
   Content

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.
   
   I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.
   
   Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.
   
   Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.
   
   Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.
   
   Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.
   
   Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.
   
   Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.
   
   Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning.
   
   Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.
   
   Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.
   
   Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Se mer information på val.kommunisterna.org.
2. 2026-08-26 10:29:56

   Discovered: 2026-08-26 10:33:11 Hash: 5a2a87d40ed29a287d4808a2d99174bab0333540
   Title:

   Befria bostaden från marknaden
   Description:

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen. I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om […]
   Content

   Bostadsbristen och hyreshöjningarna borde vara två av valrörelsens största frågor. Istället lyser de med sin frånvaro i debatten mellan de partier som alla bär ansvaret för krisen.
   
   I Sverige lider över hälften av kommunerna av bostadsbrist. 127 av 290 kommuner rapporterar underskott på bostäder. Boverket räknar med att det behövs omkring 50.000 nya lägenheter om året fram till 2033 för att råda bot på detta, ett byggande vi inte är i närheten av. Samtidigt går fler än 10.000 byggnadsarbetare utan jobb, den högsta siffran sedan finanskrisen 2008.
   
   Det byggs för lite, och det som byggs är bostadsrätter och nyproduktion med hyror som en undersköterska eller lagerarbetare aldrig kan betala.
   
   Nästan 200.000 unga vuxna bor kvar hemma mot sin vilja. Trångboddheten närmar sig 20 procent och tär på familjerelationer, på barns sömn och studiero. I storstadsregionerna överstiger snitthyran 10.000 kronor i månaden.
   
   Samtidigt subventionerar staten de ägande hushållen genom ränteavdraget, där nästan hälften går till den rikaste fjärdedelen av befolkningen.
   
   Den svenska bostadsmodellen har medvetet monterats ned. Under 1990-talet och 2000-talet marknadsanpassades de kommunala bolagen, ombildningarna till bostadsrätt accelererade och den statliga bostadsfinansieringen avvecklades.
   
   Bostaden upphörde att vara en del av välfärden och blev en vara som alla andra. Och marknaden gör vad marknader gör: gynnar den som redan äger och slår mot den som inte gör det.
   
   Idag beter sig de allmännyttiga bostadsbolagen som vilka vinstdrivande fastighetsbolag som helst. Vilket parti ordföranden i bolagens styrelser tillhör spelar föga roll, hyrorna höjs ändå.
   
   Kommunisterna vill se något annat. Bostad är en social rättighet, inte ett vinstobjekt. Stat och kommun ska ta ansvar för hela bostadsförsörjningen: finansiering, byggande, reparationer, uthyrning och hyressättning.
   
   Utförsäljningarna av allmännyttan ska stoppas och spekulanterna ska kastas ut från bostadsmarknaden. De höga hyresnivåerna gör att det inte räcker med att frysa hyrorna, de måste sänkas.
   
   Den politiken får vi inte gratis, varken av Tidöregeringen eller av en socialdemokrati som kapitulerade för marknaden för länge sedan. Den vinns när hyresgäster och arbetare organiserar sig och tar tillbaka makten över våra egna hem.

Changes

TITLE:
Tidötida betraktelser

DESCRIPTION:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]

CONTENT:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.

Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).

I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.

Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.

Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 

Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson

Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belafonte informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)

Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.

Jag håller inte med. 

I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 

När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 

Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 

Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 

Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.

TITLE:
Tidötida betraktelser

DESCRIPTION:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]

CONTENT:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.

Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).

I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.

Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.

Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 

Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson

Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belarbi informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)

Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.

Jag håller inte med. 

I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 

När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 

Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 

Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 

Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.

Versions

1. 2026-08-26 09:49:48

   Discovered: 2026-08-28 10:12:48 Hash: f0c9620afe2c390d0e2be05284b30b207cb59067
   Title:

   Tidötida betraktelser
   Description:

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]
   Content

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.
   
   Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).
   
   I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.
   
   Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.
   
   Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 
   
   Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson
   
   Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belarbi informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)
   
   Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.
   
   Jag håller inte med. 
   
   I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 
   
   När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 
   
   Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 
   
   Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 
   
   Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.
2. 2026-08-26 09:49:48

   Discovered: 2026-08-26 09:50:33 Hash: e2d0254d50c4c4a4f413be2be98e3066a13e8d20
   Title:

   Tidötida betraktelser
   Description:

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]
   Content

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.
   
   Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).
   
   I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.
   
   Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.
   
   Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 
   
   Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson
   
   Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belafonte informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)
   
   Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.
   
   Jag håller inte med. 
   
   I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 
   
   När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 
   
   Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 
   
   Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 
   
   Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.

Changes

TITLE:
Tidötida betraktelser

DESCRIPTION:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]

CONTENT:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.

Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).

I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.

Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.

Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 

Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson

Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belafonte informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)

Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.

Jag håller inte med. 

I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 

När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 

Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 

Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 

Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.

TITLE:
Tidötida betraktelser

DESCRIPTION:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]

CONTENT:
Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.

Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).

I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.

Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.

Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 

Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson

Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belarbi informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)

Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.

Jag håller inte med. 

I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 

När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 

Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 

Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 

Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.

Versions

1. 2026-08-26 09:49:48

   Discovered: 2026-08-28 10:12:48 Hash: f0c9620afe2c390d0e2be05284b30b207cb59067
   Title:

   Tidötida betraktelser
   Description:

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]
   Content

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.
   
   Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).
   
   I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.
   
   Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.
   
   Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 
   
   Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson
   
   Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belarbi informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)
   
   Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.
   
   Jag håller inte med. 
   
   I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 
   
   När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 
   
   Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 
   
   Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 
   
   Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.
2. 2026-08-26 09:49:48

   Discovered: 2026-08-26 09:50:33 Hash: e2d0254d50c4c4a4f413be2be98e3066a13e8d20
   Title:

   Tidötida betraktelser
   Description:

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna. Extra tydligt blir detta i förhållande […]
   Content

   Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.
   
   Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).
   
   I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.
   
   Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.
   
   Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse. 
   
   Tidötiden (Tecknaruppropet, 2026). Redaktörer: Alma Thörn och Karin Z. Sunvisson
   
   Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belafonte informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)
   
   Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.
   
   Jag håller inte med. 
   
   I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså. 
   
   När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid. 
   
   Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs. 
   
   Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör. 
   
   Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.

Changes

TITLE:
Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas

DESCRIPTION:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]

CONTENT:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.

Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:

”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.

Skärmdump: Facebook

Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.

1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?

2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?

3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?

I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:

”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.

Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”

Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.

Proletären har sökt Anders Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.

Därför väljer vi att publicera hans namn:

Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum, i ett offentligt kommentarsfällt under en av Sveriges större kvällstidningar. Mannens namn har publicerats i flera sociala mediekanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.

TITLE:
Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas

DESCRIPTION:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]

CONTENT:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.

Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:

”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.

Skärmdump: Facebook

Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.

1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?

2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?

3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?

I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:

”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.

Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”

Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.

Proletären har sökt Anders Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.

Fotnot. Därför väljer vi att publicera hans namn:

Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum. Mannens namn har därtill redan publicerats i flera sociala medie-kanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.

TITLE:
Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas

DESCRIPTION:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]

CONTENT:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.

Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:

”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.

Skärmdump: Facebook

Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.

1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?

2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?

3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?

I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:

”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.

Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”

Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.

Proletären har sökt Andreas Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.

Fotnot. Därför väljer vi att publicera hans namn:

Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum. Mannens namn har därtill redan publicerats i flera sociala medie-kanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.

TITLE:
Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas

DESCRIPTION:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]

CONTENT:
Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.

Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:

”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.

Skärmdump: Facebook

Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.

1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?

2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?

3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?

I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:

”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.

Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”

Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.

Proletären har sökt Anders Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.

Därför väljer vi att publicera hans namn:

Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum, i ett offentligt kommentarsfällt under en av Sveriges större kvällstidningar. Mannens namn har publicerats i flera sociala mediekanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.

Versions

1. 2026-08-26 09:17:52

   Discovered: 2026-08-26 10:30:53 Hash: 6034b4f445bc56041b0982ea174d1e5f1944b703
   Title:

   Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas
   Description:

   Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]
   Content

   Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.
   
   Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:
   
   ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.
   
   Skärmdump: Facebook
   
   Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.
   
   1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?
   
   2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?
   
   3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?
   
   I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:
   
   ”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.
   
   Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”
   
   Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.
   
   Proletären har sökt Anders Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.
   
   Fotnot. Därför väljer vi att publicera hans namn:
   
   Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum. Mannens namn har därtill redan publicerats i flera sociala medie-kanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.
2. 2026-08-26 09:17:52

   Discovered: 2026-08-26 10:07:37 Hash: 51d0151623807880485d7bba76cdf2989bd518ba
   Title:

   Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas
   Description:

   Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]
   Content

   Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.
   
   Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:
   
   ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.
   
   Skärmdump: Facebook
   
   Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.
   
   1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?
   
   2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?
   
   3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?
   
   I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:
   
   ”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.
   
   Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”
   
   Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.
   
   Proletären har sökt Anders Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.
   
   Därför väljer vi att publicera hans namn:
   
   Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum, i ett offentligt kommentarsfällt under en av Sveriges större kvällstidningar. Mannens namn har publicerats i flera sociala mediekanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.
3. 2026-08-26 09:17:52

   Discovered: 2026-08-26 09:18:22 Hash: 7023ad81889c8e0f3c500c728be2bcf2468e53f9
   Title:

   Socialsekreterare i Luleå vill se palestinier hängas
   Description:

   Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik. Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans: ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt […]
   Content

   Anders Klang är socialsekreterare i Luleå kommun. På sociala medier gläds Israelvännen Klang åt den enorma galge som Israel nu bygger och där palestinier ska hängas inför publik.
   
   Klang hoppas kunna följa avrättningarna på distans:
   
   ”Hoppas det går att se på någon streamningtjänst. Bara art [sic!] poppa popcorn”, skriver Klang i ett illa stavat offentligt inlägg i GT/Expressens kommentarsfält under en artikel om den avrättningsplats Israel bygger.
   
   Skärmdump: Facebook
   
   Med anledning av Klangs inlägg har Proletären ställt tre frågor till Socialförvaltningens chef i Luleå, Gabriella Sjöström.
   
   1. Är det lämpligt att en anställd inom socialförvaltningen i Luleå uttrycker sig så?
   
   2. Om en palestinsk familj söker hjälp av soc i Luleå, är då Anders Klang rätt person att hantera det ärendet?
   
   3. Hur kommer Socialförvaltningen i Luleå att handskas med detta?
   
   I två dagar svarar Sjöström inte i telefon när Proletären vill fråga om det är lämpligt att en av hennes anställda som enligt uppgift arbetar med familjerelaterade ärenden där han kan komma i kontakt med palestinier, offentligt uttrycker en sådan åsikt. Sjöström svarar inte heller på mejl. Istället kommer svar från verksamhetschefen Anna Saxin:
   
   ”Det här gäller uttalanden som gjorts i privata sammanhang. I Sverige råder yttrandefrihet och arbetsgivaren kan inte förhindra eller på annat sätt påverka vad en anställd person väljer att säga eller skriva på sin fritid. Skulle det vara något brottsligt däremot, görs en polisanmälan.
   
   Samtidigt tar arbetsgivaren Luleå kommun bestämt avstånd från det aktuella inlägget. För att säkerställa likvärdigheten i uppdraget kommer socialförvaltningen att utreda och vidta lämpliga åtgärder. Av hänsyn till sekretess kan vi inte kommentera enskilda medarbetare.”
   
   Saxin försäkrar att ”alla som kommer i kontakt med våra verksamheter ska kunna känna sig trygga med att bli bemötta med respekt och behandlade lika oavsett bakgrund, religion, etnicitet, kön, sexuell läggning eller andra personliga förhållanden”.
   
   Proletären har sökt Andreas Klang utan framgång. Vi kommer att följa upp fallet.
   
   Fotnot. Därför väljer vi att publicera hans namn:
   
   Mannen är en myndighetsutövande person och har skrivit sin hatkommentar i eget namn på ett offentligt forum. Mannens namn har därtill redan publicerats i flera sociala medie-kanaler som skildrar den pågående hetsen mot Palestinarörelsen och palestinier i allmänhet.