Tornevall Networks

Efter att ha misslyckats med att militärt besegra Iran och ta kontroll över Hormuzsundet hotade USA:s president Donald Trump förra veckan landet med ”den mest förkrossande ekonomiska operation som någonsin genomförts”. Han utlovade också ”oerhörda ekonomiska konsekvenser” för de länder som ger Iran ”någon typ av livlina”.

Det fick Iran att varna sina grannländer för att ansluta sig till USA:s ekonomiska krigföring.

– Vilket land som helst som deltar i att påtvinga oss ekonomiska restriktioner kommer att betraktas som fiende, sade Mohsen Rezaei som leder Irans högsta nationella säkerhetsråd.

– Vi kommer naturligtvis först förhandla med dem. Vi kommer att hålla samtal och säga till dem att ställa sig vid sidan av och distansera sig från USA. Men om de inte gör det slår vi till. Då kommer vi att attackera det landets intressen, fortsatte Rezaei i en intervju med iransk tv.

Talespersonen för Irans utrikesministerium Esmaeil Baghaei fördömde också i helgen USA:s drag att ge sig på andra länder som har handel med Iran – likt mot företag och länder som handlar med Kuba. ”Sådana sanktioner har inget stöd i internationell rätt”, konstaterade Baghaei på X.

Nu har finansminister Scott Bessent presenterat de nya åtgärderna och hans finansdepartement lagt hårda sanktioner på fler än 60 företag, individer och fartyg. Själv liknade han på måndagens presskonferens sanktionspaketet för en ”ekonomisk Dagen D” och lovade att den som ”hjälper Iran att tvätta pengar kommer att plockas bort från dollarsystemet”.

Bessent pekade samtidigt själv på hur hans och Trumps agerande kan innebära att de biter sig själva ännu hårdare i svansen än hittills, när han fick frågan om varför USA fortfarande bara hotar och inte straffar Irans handelspartners. 

– Tja, vi ger alla chansen att förbättra dåligt beteende. Varför skulle jag vilja spränga det globala finansiella systemet i luften?

USA har redan orsakat stora störningar i världshandeln genom kriget mot Iran, då Iran svarat med att stänga Hormuzsundet. 2025 passerade omkring en fjärdedel av all sjöburen oljeexport i hela världen det trånga sundet, enligt Internationella energimyndigheten IAE.

Sedan USA och Israel inledde kriget den 28 februari i år – genom att bland annat bomba en flickskola och döda 120 skolbarn samma dag – har det globala oljepriset stigit. Bensinpriset har under samma tid ökat i 145 länder världen över, enligt Global Petrol Prices som undersöker bensinpriset i 170 länder, skriver Al Jazeera.

I USA har bensinpriset under samma tid stigit med 39 procent, enligt amerikanska AAA Fuel Prices. Enligt en färsk opinionsundersökning från Reuters/Ipsos som släpptes under måndagen har det folkliga stödet för kriget mot Iran samtidigt sjunkit till den lägsta nivån hittills i USA, bara 31 procent av invånarna stöder nu amerikanskt militärt agerande mot Iran.

Bessent ville inte heller svara på om USA tänker lägga sanktioner på kinesiska banker. Kina är Irans största handelspartner och den i särklass största importören av iransk olja.

Iranska missil- och drönarattacker har orsakat ”skador som saknar motstycke” mot amerikanska övervaknings- och underrättelseanläggningar i Västasien. Det rapporterar NBC News under tisdagen och hänvisar till fyra anonyma källor med ”insyn i frågan”.

Enligt rapporten har attackerna lett till skador på byggnader och utrustning som används av CIA och andra amerikanska underrättelsetjänster för att samla in information. Reparationerna och ersättningen av all förstörd utrustning beräknas kosta flera miljarder dollar.

Omfattningen av förstörelsen beskrivs som större än någon annan skada som amerikanska underrättelsetjänster tidigare drabbats av.

Som svar på USA:s och Israels aggressionskrig har Iran angripit flera amerikanska militärbaser i regionen som används i krigföringen mot den islamiska republiken.

Ett CIA-kontor i Saudiarabiens huvudstad Riyadh och ett underrättelsecenter i provinsen Sulaymaniyah i Irak är två av de anläggningar med koppling till USA:s underrättelseverksamhet som träffats av iranska missiler och drönare.

Iranska missil- och drönarattacker har orsakat ”skador som saknar motstycke” mot amerikanska övervaknings- och underrättelseanläggningar i Västasien. Det rapporterar NBC News under tisdagen och hänvisar till fyra anonyma källor med ”insyn i frågan”.

Enligt rapporten har attackerna lett till skador på byggnader och utrustning som används av CIA och andra amerikanska underrättelsetjänster för att samla in information. Reparationerna och ersättningen av all förstörd utrustning beräknas kosta flera miljarder dollar.

Omfattningen av förstörelsen beskrivs som större än någon annan skada som amerikanska underrättelsetjänster tidigare drabbats av.

Som svar på USA:s och Israels aggressionskrig har Iran angripit flera amerikanska militärbaser i regionen som används i krigföringen mot den islamiska republiken.

Ett CIA-kontor i Saudiarabiens huvudstad Riyadh och ett underrättelsecenter i provinsen Sulaymaniyah i Irak är två av de anläggningar med koppling till USA:s underrättelseverksamhet som träffats av iranska missiler och drönare.

I helgen anordnade gräsrotsorganisationen Folkets röst en valkonferens på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm inför valet den 13 september. Bakgrunden till konferensen är de rödgröna partiernas närmande till högern och ett politiskt landskap där tydliga skiljelinjer har suddats ut.

– Ungefär 200 deltagare och cirka 30 organisationer samlades för strategiska samtal och för att bygga allianser inom vänstern, vilket är helt nödvändigt, säger Mesir Taki från Folkets Röst, och fortsätter:

– Oavsett utfall i valet behöver vi fortsätta skapa nätverk och bygga förtroende för varandra. Konferensen visade att vi har många fler likheter än vad vi har skillnader.

Kommunistiska Partiet var en av organisationerna som medverkade.

– Vi har inga illusioner om vad som går att genomföra i de borgerliga parlamenten. Men det är nödvändigt att rösten för människovärde, fred och socialism representeras i de parlamentariska församlingarna, säger Krister Holm, ordförande i K:s Stockholmsavdelning.

– Politik är heller inte något som bara äger rum vid valurnorna vart fjärde år. Till skillnad från andra partier ser ni oss på stan även utanför valrörelsen, och vi vänder oss emot ombudsmannatänket. Det vi vill är att folk ska gå med i kampen för ett samhälle där arbetarklassen tar makten över sitt eget liv och sin framtid, säger han.

Inget av riksdagspartierna deltog på konferensen. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tackade nej till att delta. Miljöpartiet, som från början tackade ja, ställde in sin medverkan.

Politiska samtal och diskussioner varvades med musik, konst och poesi. Åhörarna fick bland annat lyssna på poeterna Marx, Nasir och Mark Sofin. Och hiphopgruppen Labyrint.

Proletären fick en pratstund med rapparen och låtskrivaren Jacco efter gruppens uppträdande.

Hur kommer det sig att ni ville spela här ikväll?

– För att den här konferensen är fett relevant för oss alla. Alla här pushar för en bättre framtid för Sverige och för alla oss som bor här.

– De senaste fyra åren har varit en katastrof. Jag har aldrig varit mer ledsen över mitt land. Regeringen har valt en farlig väg att gå som skapar osämja och splittrar folket.

DJ Sai, Jacco och AKI från Labyrint utanför Hägerstensåsens medborgarhus innan de klev upp på scen. Foto: Max Popovski

Många här menar att riksdagspartierna både till höger och vänster allt mer börjat likna varandra i sin politik. Vad tänker du om det?

– Jag håller med, det börjar bli väldigt enformigt. De som man förut mer eller mindre åtminstone hade lite tillit till har tappat det förtroendet hos folk eftersom de beter sig precis som alla andra.

– Partierna blir mer och mer opportunistiska. De ser vad som funkar och anpassar sig till det istället för att föra en konsekvent politik. Därför är det jätteviktigt att de här mindre partierna är här och visar att det finns alternativ. Du är inte låst till att bara välja mellan det som redan finns i riksdagen.

– Det är många som känner att politiker befinner sig på ena sidan landet medan resten av oss är här: vi kan rösta, men vi kan inte förändra. Men vi kan göra både och. Alla har makten att förändra, avslutar Jacco.

Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas riksorganisation (ASR), var också på plats. Han håller med om att riksdagspartiernas politik allt mer efterliknar varandras.

– Politiken idag har blivit ett marknadsföringsjobb som bara handlar om att erövra platser i riksdagen. För mig är det helt meningslöst att titta på de här partiledardebatterna. Jag förstår inte ens vad de håller på med längre, säger Kitimbwa Sabuni, och fortsätter:

– Det enda politikerna gör är att försöka sätta sin motståndare i någon slags debatteknisk fälla som de sedan ska försöka slingra sig ur, istället för att diskutera faktiska sakfrågor. Och sedan: ”vem vann debatten?”. Vadå vem vann debatten? Vad det säger är att man kan föra fram vilken politik som helst och bara snacka sig fram till seger.

– Vänsterpartiet har tyvärr helt gått in i den här logiken. På Nooshi Dadgostars sociala medier kan man se henne dansa, dricka champagne och vara på olika tillställningar, berättar Sabuni och skrattar.

Kitimbwa Sabuni håller i ett seminarie om rasbegreppet och rasismen i Sverige under konferensen. Foto: Max Popovski/Proletären

Han ställer sig även kritisk till hur varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet för samtal som problematiserar eller ifrågasätter kapitalismen.

– Det är ingenting om klassfrågor, ingenting om arbetsförhållanden, ingenting om motsättningen mellan arbete och kapital, ingenting om hur inkomsterna har förflyttats från arbetare till kapitalister.

– Dagens vänster vill ju inte ens ha ett kommunistiskt samhälle. De vill ha Nato, de vill ha stor lönespridning, de vill ha möjlighet till individuellt självförverkligande – och så lite välfärdsstat på det, vilket de romantiserar. Men vi är fler än vi tror som vill se ett annat samhälle, säger Kitimbwa Sabuni.

Ny forskning antyder att havsströmmarna inom Amoc-systemet (Atlantic Meridional Overturning Circulation) försvagas hastigare än förväntat och konsekvenserna kan bli ödesdigra. En varning som bland annat klimatforskarna Johan Rockström och Wendy Broadgate uppmärksammat i ett debattinlägg i SvD.

Amoc är ett stort system av havsströmmar i Atlanten, däribland Golfströmmen, som flyttar värme från tropikerna norrut mot Arktis. Det har en avgörande roll i att reglera klimaten i Europa. 

Amoc styr värme, syre, kol och näringsämnen i haven och har stor betydelse för ekosystemet och havet som kolsänka. Värmetransporten innebär bland annat att norra Europa har betydligt mildare klimat än andra områden på samma breddgrad. 

Havscirkulationen har sin grund i vattnets densitet, vilket avgörs av vattentemperaturen och salthalten hos en viss volym havsvatten på en viss plats. Skillnaden i densitet mellan en plats och en annan driver den termohalina cirkulationen (den vattencirkulation som som förekommer i djuphavet). 

När det tunga salta vattnet kyls sjunker det och strömmar söderut igen. Den är avsevärt långsammare än strömmen vid havsytan. Den låga hastigheten innebär att det tar 1000 år att byta djuphavsvattnet.

Våra utsläpp orsakar stigande temperatur, mer nederbörd och smältande isar, vilket gör att systemet saktar in. FN:s klimatpanel IPCC bedömde 2021 att Amocs kollaps inte är trolig före år 2100. Ny forskning pekar dock mot betydligt högre risk enligt klimatanalyser baserad på IPCC data.

Så har forskare vid Utrecht Universitet upptäckt via en så kallad modellanalys att temperaturen som sådan inte själv avgör Amocs utveckling, det är accelerationen som är kritisk. Är värmeökningen modest verkar Amoc behålla stabiliteten även vid en temperatur på 5 grader över nuvarande nivå. Vid snabb uppvärmning kan den kollapsa snabbare än de 2 graders höjning som är Parisavtalets röda linje.

Copernicus klimattjänst rapporterar att Västeuropa upplevt sin varmaste juni-juli-period av extremvärme denna sommar. Juli såg också den högsta havsytetemperaturen någonsin, påverkad av El Nino-effekten. I samband med starka och omfattande marina värmeböljor nådde temperaturen utefter Atlantkusten och västra Medelhavet drygt 21,6 grader Celsius, det vill säga 2,8 grader över genomsnittet 1999-2020.

Jämfört med tidigare decennier har inlandsisen på Grönland minskat kraftigt. Cirka 216 miljarder ton is försvinner i snitt ut i Atlanten varje år. Dess inlandsis täcker en yta tre gånger större än Sverige.

Sannolikheten för en drastisk inbromsning eller till och med en kollaps bedöms till ungefär 10 procent. Det kan verka som en avlägsen risk men följderna vore katastrofala. För Sverige skulle det innebära fler extremt kalla vintrar, kortare växtsäsonger, häftigare vinterstormar och utökad isutbredning. Detta samtidigt som större delen av jorden fortsätter att värmas upp.

Konsekvenserna för hela samhällslivet skulle bli mycket stora. Vårt energisystem, transporter, jordbruk, fiske och livsmedelsförsörjningen skulle utmanas på okänd nivå. Utsattheten öka med ekonomiska och politiska kriser som följd.

Likväl som de nu märkbara följderna av uppvärmningen, som extremtemperaturer, torka, bränder och översvämningar, bör Sverige betrakta Amoc som en strategisk risk som kräver uppmärksamhet redan idag, hävdar klimatforskarna.

Rockström och Broadgate föreslår bland annat en statlig utredning som analyserar säkerhetsriskerna kopplade till en avmattning av Amoc, investering i övervakningssystem av havsströmmarna samt påskyndandet av åtgärderna för att minska koldioxidutsläppen. Vår regering för istället en politik på tvärs mot klimatforskningens propåer. Skattelättnader på fossilbränslen, minskad reduktionsplikt och klartecken för fortsatt kalhuggning och avverkning av gammalskog.

Libanon idag är annorlunda än det Libanon som existerade för tio år sedan. Ett land i storleken av Skåne präglas av interna konflikter, korruption, inflation och nu även Gazadoktrinen i södra Libanon, där Israel regelbundet bombar trots överenskommen vapenvila.

Landet styrs genom ett sekteristiskt politiskt system där makten fördelas mellan 18 erkända religiösa samfund. Presidenten måste enligt konstitutionen vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen i parlamentet shiamuslim. 

Självklart måste de också vara libanesiska medborgare, ett medborgarskap som ärvs genom pappan och som en kvinna som gifter sig med en libanesisk man kan få, men inte en utländsk man som gifter sig med en libanesisk kvinna. (Libanons president Joseph Aoun gjorde ett undantag för det internationella fotbollsförbundet Fifas ordförande Gianni Infantino, som är gift med en libanesisk kvinna och tidigare i år fick ett libanesiskt pass av presidenten.)

Sedan 2019 har landet drabbats av en ny katastrof nästan varje år, där varje kris successivt har fört samhället närmare sammanbrott.

Foto: Lojane Mustafa

Den 17 oktober 2019 bröt protester ut efter att staten planerat att beskatta kostnadsfria kommunikationstjänster som Whatsapp och höja skatten på tobak och bensin. För många blev detta den sista droppen i ett land där människor redan länge levt med brist på rent vatten och elektricitet, med en arbetslöshet på nära 50 procent, stora ekonomiska klyftor och ett sekteristiskt ledarskap.

Samtidigt började Libanons ekonomiska kollaps, som enligt Världsbanken är den värsta ekonomiska krisen i modern historia. Före krisen motsvarade en amerikansk dollar cirka 1.500 libanesiska lira. Efter kollapsen steg kursen till omkring 90.000 lira per dollar, vilket innebär att valutan förlorade över 98 procent av sitt värde.

Bilal är läkare i södra Libanon. Han förlorade alla sina sparade pengar efter krisen 2019, två vårdcentraler 2024 och 2026 samt sin lägenhet 2024. 

– Libanons ekonomiska system byggde på lån och höga räntor som lockade internationella investerare, medan samma politiska elit och banker styrde landet som en maffia. När systemet kollapsade 2019 försvann människors besparingar och bankerna begränsade uttagen. Vi fick inte ta ut pengar första fyra åren, sedan endast 300 dollar per månad. Nu får vi ta ut sammanlagt 1000 dollar per månad. 

– Regeringen införde en subventionspolitik som innebar att staten subventionerade viktiga varor som bränsle, medicin och mat, men egentligen gynnade det bara smugglare och politiska nätverk mer än folket, säger Bilal.

Revolten hade potential att skapa stora förändringar i landet, men i början av 2020 slog covidpandemin till. Pandemin förvärrade situationen för de mest utsatta grupperna. 

Arbetslösheten ökade ytterligare genom varsel och nedstängningar, trycket på sjukvården växte och fattigdomen blev värre. För många som redan hade svårt att få tillgång till vård på grund av höga privata kostnader blev sjukvård i praktiken otillgänglig. Samtidigt steg matpriserna och inflationen på livsmedel nådde extrema nivåer under 2020.

Några månader senare inträffade den enorma explosionen i Beiruts hamn, där omkring 220 människor dog, tusentals skadades och ännu fler tvingades lämna sina hem. Explosionen orsakades av säkerhetsbrister som hade ignorerats i sex år och blev ytterligare ett tydligt exempel på den omfattande korruptionen i landet.

Foto: Lojane Mustafa

Laila jobbar med import av varor, och har gjort det sedan innan krisen. Hon är dotter till en palestinsk pappa och en libanesisk mamma, vilket gör att hon räknas som en av de flera hundra tusen palestinska flyktingar som finns i landet, och som inte har samma rättigheter och privilegier som libanesiska medborgare. 

– När den ekonomiska krisen och explosionen skedde varslades arbetarna och alla löner sänktes, berättar hon.

– Nu, flera år senare, har lönerna fortfarande inte höjts sedan dess. Däremot priserna på alla varor, liksom momsen fortsätter höjas och ska höjas till tolv procent i år. Vi kunde leva ett normalt liv på 1.000 dollar innan krisen, men samma summa räcker nu knappt till hyra, mat, bensin och uppvärmning och nedkylning av hemmet. Utöver det erbjuder jobbet inte försäkringar för icke-libaneser, så alla oplanerade utgifter måste du som palestinier betala själv.

Utöver död och fysisk förödelse ledde explosionen till massiva protester, avstängningar av högt uppsatta tjänstemän och en ännu djupare politisk polarisering, där olika grupper skyllde katastrofen på varandra. Händelsen fördjupade även den ekonomiska krisen ytterligare. Beiruts hamn var landets viktigaste och stod för majoriteten av Libanons import. Sex år senare är hamnen fortfarande inte återställd.

Idag uppskattas att mer än 60 procent av Libanons befolkning lever i fattigdom. Som i många andra fall används flyktingar, såsom palestinier och syrier, som syndabock. Samtidigt har landet blivit allt mer splittrat och polariserat, där olika politiska och religiösa falanger lägger skulden för kriserna på varandra.

Det är stor skillnad mellan att vara palestinsk-libanes och att vara palestinier i Libanon, berättar Laila. 

– En palestinsk-libanes lever utanför flyktinglägren med de ekonomiska och sociala svårigheter som drabbar libaneser och palestinier i vardagen. Samtidigt har man inte samma stöd eller rättigheter som palestinier som bor i flyktingläger. 

När man pratar om palestinier i Libanon syftar man ofta på personer som bor i flyktingläger och som får stöd från FN-organ som exempelvis Unrwa och andra hjälporganisationer. 

– En palestinsk-libanes befinner sig ofta i ett limbo: man påverkas av problemen som både libaneser och palestinier möter, men utan att fullt ut få del av de privilegier eller det stöd som någon av grupperna kan ha, säger hon.

Bilal ifrågasätter också stödet till Palestina i praktiken.

– Om palestinier verkligen prioriterades, varför lever de fortfarande i flyktingläger utan fulla medborgerliga rättigheter?

Palestiniern Mehdi, som likt de båda andra inte vill ha sitt riktiga namn i tidningen, berättar:

– Det sionistiska, systematiska våldet som startade 1948 har fortsatt ända fram till idag. Därför är jag nu, 30 år gammal, född och fortfarande bosatt i flyktinglägren i Libanon. Jag tror inte att någon överenskommelse kan uppnås med denna fiende, varken nu eller i framtiden. För varje dag är de olika palestinska generationerna alltmer fast beslutna att hålla fast vid rätten att återvända. Och även om en överenskommelse skulle nås i Libanon eller i Palestina, så är det folket som avgör sitt öde, inte myndigheterna eller regeringarna.

Israels krig mot Libanon har alltså inträffat i en tid då landet under flera år har präglats av korruption, fattigdom, död och ökande sociala spänningar. En redan katastrofal situation som på många sätt har förvärrats ytterligare. Förstörelsen är påtaglig: en sönderslagen hamn, förstörda gator och vägar, bilder på martyrer på gatorna, inflation och miljöföroreningar. 

Läkaren Bilal kritiserar kriget, men också den libanesiska motståndsorganisationen och partiet Hizbollah och dess koppling till Iran.

– Libanon befriades redan år 2000 från Israels ockupation. Fortsatta konflikter motiverades med ursäkter som Shebaagårdarna (ett omtvistat gränsområde mellan Libanon, Syrien och ockuperade Palestina) som Hizbollah använder som argument för att fortsätta sitt väpnade motstånd. Hizbollahs krig och regionala inblandning har fört med sig ockupation, förstörelse, ekonomisk kollaps och massförflyttningar, medan vanliga libaneser får bära konsekvenserna.

Mehdi har en annan åsikt om saken: 

– Självklart är motståndet till nytta och hjälper libaneserna, eftersom ockupationen har en kolonialistisk politik och mentalitet. Israel har planer på att ockupera och förändra hela Västasien. Därför är motståndet oundvikligt, berättigat och en rättighet enligt internationell rätt. 

– Det är också till nytta för palestinierna. Det ger dem hopp och optimism, samtidigt som det minskar trycket på dem och stödjer deras rätt till motstånd och uppoffring. Jag stödjer inte bara Iran, utan jag stödjer varje grupp som stödjer Palestina, palestiniernas rättigheter och det palestinska folket. Jag stödjer varje grupp som bekämpar denna ockupant. I den tid vi lever i, vem kan och vågar bekämpa USA, avskräcka dem och förstöra deras positioner och baser? Jag stödjer det väpnade motståndet även om det palestinska folket i Libanon, precis som libaneserna, påverkas.

Foto: Lojane Mustafa

Dessa är bara tre historier från tre personer som lever i Libanon. Deras liv präglas av olika utmaningar beroende på samhällsklass och etnicitet. Precis som svårigheterna skiljer sig mellan invånarna, så gör åsikterna om det väpnade motståndet i landet likaså. 

Många som vill dela med sig av sina tankar stöttar Hizbollah helhjärtat, men är emot iransk inblandning. Andra stödjer både partiet och Iran, medan vissa är helt emot det väpnade motståndet och istället anser att landets största parti bör rikta sina styrkor inåt för att förbättra situationen på hemmaplan. 

Trots de skilda uppfattningarna finns det en gemensam nämnare: en trötthet över den nuvarande situationen och den externa påverkan som fortsätter att fördjupa splittringen mellan civilbefolkningen. Oavsett politisk tillhörighet är det Libanons civilbefolkning, i synnerhet i södra Libanon, och inte politikerna som får bära konsekvenserna i ett land där kriserna överlappar varandra medan makthavarna fortsätter att skylla på varandra.

Fotnot: Bilal, Laila och Mehdi heter egentligen något annat.

Efter ett möte i Helsingfors i helgen har fotbollsförbunden i Sverige, Danmark, Finland, Island, Norge och Färöarna beslutat att ta sin hand från Fifabossen Gianni Infantino.

Infantino, som i flera år också med alla medel fifflat bort kraven på en fotbollsbojkott av Israel, fick kritik när han på eget bevåg överräckte Fifa:s nyinstiftade fredspris till sin gode vän Donald Trump, och gick över gränsen när han ville privatisera delar av fotbolls-VM:

”Vi förväntar oss att Fifa lämnar bindande garantier för att organisationens styrning eller tävlingar aldrig igen öppnas upp för privat ägande”, skriver de sex förbunden i ett uttalande.

De vill också ha en oberoende granskning av Fifa:s regelverk.

I sextetten har Norges förbundsordförande Lise Klaveness länge varit en hård kritiker av Infantino. Det svenska förbundet har anslutit sig till kritikerna relativt sent.

Också bland fotbollsfansen är kritiken hård mot den schweiziske Fifabossen. I slutet av förra veckan meddelade Football Supporters Europe (FSE) att den fått nog av Infantino. FSE kallar Infantinos agerande ”ett skamligt svek” och en del i ”en serie attacker mot fotbollen” av en man med en ”hotfull personlig maktkultur”.

Svenska Fotbollssupporterunionen (SFSU) hänger på:

”Gianni Infantino har förbrukat förtroendet som FIFA-president. Nu krävs förändring och det första steget är tydligt: Infantino måste avgå. Vi uppmanar alla fotbollssupportrar att stå upp för transparens, demokrati och en fotboll som tillhör oss alla”, skriver SFSU i ett uttalande.

Det var efter VM som Infantino lanserade idén att sälja ut delar av VM-turneringarna till privata intressenter: amerikanske miljardären Joshua Kushners riskkapitalbolag Thrive Capital skulle ta över bland annat biljetthanteringen. Bolaget är knutet till den klan som kontrolleras av Donald Trump. Joshua Kushner är bror till Trumps svärson Jarred Kushner.

I den deal som Kushner och Infantino gjort upp, ingick också en vd-post med en mångmiljonlön till Infantino.

Efter ett avtal med svenska hockeyligan SHL har energidrycksjätten Red Bull fått ge namn åt matchernas förlängningsperioder, Red Bull Overtime.

Supportrarna fruktar nu att det bara är början på dryckesjättens expansion i svensk hockey, på samma sätt som skett i flera andra länder. I samband med SHL-klubbarnas årsmöten röstade Djurgårdens, Linköpings, Frölundas, Luleås och Färjestads medlemmar för att deras klubbar ska arbeta för att häva avtalet med Red Bull.

Nu blir Djurgården första klubb att gå ut med kravet att hockeyn ska bryta med Red Bull. I ett brev till SHL-ledningen konstaterar klubbens ordförande Rikard Josefson att årsmötet gick på medlemmarnas linje, trots att styrelsen var emot förslaget.

Josefson skriver att ”styrelsen i DIF sympatiserar starkt med de föreningsdemokratiska principer som genomsyrar svensk idrott. Medlemmarna i DIF har den yttersta beslutande makten i frågor som rör DIF. I enlighet med medlemmarnas instruktion begär DIF således, i egenskap av delägare i SHL, att SHL verkar för att avtalet med Red Bull avslutas. Vidare begär DIF att inga framtida avtal med Red Bull ingås […]  I den mån frågan blir föremål för omröstning eller beslut bland SHL:s ägare kommer DIF att rösta i enlighet med vad som framförts här”.

– Red Bull har en historik i Europa att runda hörn för att ta makt över klubbar. Jag tror inte föreningsdemokratin är hotad av Red Bull, men däremot kan jag förstå att Red Bull i supporterled skapar väldigt mycket känslor. Det måste man ta på allvar. Supportarna säger egentligen ’tänk på oss’, säger Rikard Josefson i en kommentar.

Motionen på Dif:s årsmöte lades fram sedan Hockeysupporterunionen (HSU) drivit kravet i SHL-klubbarna. Medlemmarna i ”mesta mästarlaget” Dif, med 16 SM-guld, Färjestad (10), Frölunda (5), Luleå (2) och Linköping (-)  röstade för att bryta med Red Bull, medan bland andra regerande svenska mästaren Skellefteå (5) och ”näst-mesta mästarlaget” Brynäs (13) röstade emot.

I Gävle kämpade Brynässupportern Emil Hansson förgäves.

– Red Bull är ingen vanlig samarbetspartner, vi vet att de aldrig nöjer sig med att bara synas. Vi måste sätta ned foten nu. Klubbmärken får inte bli varumärken, sade Emil Hansson på mötet.

Proletären har flera gånger rapporterat om Red Bull-striden, och hur bolaget agerat när det tagit över fotbolls- och hockeyklubbar, dolt alla traditioner under berg av energi-drycksburkar och kört över föreningsdemokratin – i Sverige den så kallade 51-procentsregeln – och bytt namn på de klubbar de tagit över.

På HSU:s hemsida ger supportrarna exempel på klubbar där Red Bull skaffat sig ett avgörande inflytande. Som hockeyklubben EC Salzburg, som sedan 2004 är ett aktiebolag med Red Bull som helägare. Dryckesjätten fortsatte med fotbollsklubben SV Austria Salzburg där Red Bull själva till- och avsätter styrelseledamöter; den traditionstyngda klubben har också bytt namn till FC Red Bull Salzburg.

Efter några misslyckade försök tog sig Red Bull in i den tyska fotbollen via SSV Markranstädt från Leipzig, en klubb i femte divisionen, där 51-procentsregeln inte gällde. Klubben döptes om till RB Leipzig (RasenBallsport Leipizig – Gräsbollsport Leipzig) och dryckens logotyp är nu upphöjd till klubbmärke. Här har föreningsdemokratin avskaffats helt: i juni förra året hade RB Leipzig 23 medlemmar med rösträtt – de flesta med anknytning till Red Bull.

”Beslutanderätten i klubben är förbehållen företaget. Klubben ska ha åskådare och konsumenter, inte supportrar som är delaktiga i beslutsfattandet”, konstaterar HSU.

RB Leipzig avancerade snabbt genom divisionerna, och spelar nu i Bundesliga – i första omgången av tyska cupen (DFB-pokal) i lördags blev det seger med 6-0 mot Eintracht från Trier, den stad där Karl Marx föddes 1818.

Red Bull har nu lag i fem länder: förutom Österrike och Tyskland också i USA (New York Red Bulls), Brasilien (Red Bull Bragantino) och Japan (RB Omiya Ardija). 

Jag vill genom ett litet urval visa hur den västerländska elitintelligentian och medieapparaten ger stöd och apologetik för västerländsk aggression och terror i Latinamerika, specifikt Venezuela och Kuba.

Innan Washington attackerade Venezuela, accepterade all elitmedia de officiella lögnerna.

Jippot om Maduros ”narco-trafikanter” blev snabbt för pinsamt att repetera. Åtskilliga underrättelserapporter klargjorde att Venezuela stod för nästan minst tillverkning och export av narkotika i Latinamerika. Samtidigt hann Trump inte ens flyga den kidnappade Maduro till USA innan han benådade en av Latinamerikas mest ökända knarksmugglare, kuppmakaren och Honduras tidigare president Juan Orlando Hernández .

Partilinjen blev då att “diktatorn Maduro” valfuskar. Ett påstående som enligt CIA:s underrättelsestudier saknar bevis.

USA och dess hantlangare ”kan inte tolerera” sådana hemskheter. Det upprepades utan ironi, samtidigt som USA öppet intervenerat i Argentina och Honduras för att lägga sig i valen, samt ger entusiastiskt stöd till diktaturer som Saudiarabien och Egypten, vilka inte ens låtsas tillåta val och opposition.

Media uppfyllde sin roll med briljans, således.

Efter attacken blev Venezuela en ”proxy” åt USA under ”vicekungen” Marco Rubio, och “en de-facto vasallstat” som styrs av ”amerikanska bolag – inklusive Exxon Mobil, Conoco Phillips, Halliburton och GE Vernova”. USA kontrollerar hela oljesektorn och dess intäkter, enligt New York Times och Time Magazine.

Vi kan läsa, återigen utan ironi, att attacken i januari ”öppnat möjligheter som i decennier var bortom räckhåll” inom ”oljesektorn” och om ”Venezuelas gruvsektor som har enorm ekonomisk potential”, enligt Foreign Affairs.

”Venezuela har sin bästa chans på över ett decennium att återinföra demokrati och fixa sin kollapsade ekonomi” (en kollaps väst orsakade, vilket inte får nämnas). ”USA kommer vara avgörande” för att skapa ”demokratiska val”, som tankesmedjan Chatham House skriver i sin venezuelanska framtidsstudie.

Med andra ord: målet ”att återinföra demokrati”, som bestått av mordiska sanktioner, kuppförsök och militär aggression, kan endast uppfyllas genom att USA löper hela linan ut med sin militära aggression. Själva idén om att landet som förtryckt Venezuela, försökt genomföra statskupper, krossat dess ekonomi och dödat otaliga med sanktioner, attackerat och nu koloniserat det, nu ska ”återinföra demokrati” och leda ”demokratiska val” är så fanatiskt att det inte ens kan diskuteras bland minimalt rationella vuxna. Men dessa fraser krävs för propagandans skull, och därför är de fakta.

Även i Kuba ska ”amerikansk tillsyn” till sist ”återinföra demokrati” för att förvandla landet till en vasallstat. I över 60 år har illegala sanktioner använts i hopp om att ”skapa hunger, desperation och störtandet av regeringen”, som det heter i Mallory-memorandumet från 1960. Resultaten är ganska goda: blockaden har kostat Kuba troligen över två biljoner dollar.

De senaste åren har den intensifierats. Detaljerade studier pekar på ”ojämförbar ökning” av spädbarnsdödlighet i modern tid. Blockaden ”har dödat många bebisar” och ”dramatisk ökat antalet dödsfall”, ”omfattande undernäring, oerhörd försämring av sanitära förhållanden och en ökning av sjukdomar”.

Det enda problemet hjärntvättade västerlänningar finner i det är att de inte lyckats, som New York Times påpekat. ”Chansen att sanktionerna misslyckas uppnå sina mål är signifikant”, skriver Christopher Sabatini på tankesmedjan Chatham House.

Endast våldets och terrorns utsikter spelar roll och meriterar diskussion bland eliter. En attack lär vänta Kuba, ”som kommer falla väldigt snart”, enligt USA:s president Trump. Han menar att planen ”kommer fungera mycket väl. Det kommer fungera precis som i Venezuela” där USA ska ”ta Kuba”. Trump har också föreslagit att låta Marco Rubio bli Kubas president.

Försök hitta sådan öppet kolonial retorik någonstans, ens i de brittiska eller tyska arkiven. I västerländsk terrorkultur, däremot, passerar de utan några större reaktioner.

Inför det har en lång rad medvetet lögnaktiga ursäkter för att attackera ön – som att Kuba är ett ”hot” mot USA eller en bas för Kina och Ryssland – presenterats. Att dessa skulle avslöjas av mediesystemet som inget mer än transparenta ursäkter för attack, och än mer, påpeka att ryssarna skulle kunna använda samma argument för att attackera valfritt europeiskt land, är långt bortom det tänkbara i ett samhälle som vårt.

Media har lojalt svarat med taktisk debatt om en attack bör genomföras och ”demokratisera och demilitarisera ön”, för att citera New York Times. BBC skrev att en kidnappning av Castro ”är möjlig – men att det hade varit riskabelt och komplicerat”. Ledande strateger har också varnat för att ”dekapitering av ledarskapet är svår” (CSIS), och att en ockupation av Kuba ”är extremt riskabel”. Inte att det skulle vara fel och olagligt.

Såhär kan man fortsätta i oändlighet.

Ingen tvekan om att ryska generalstaben eller Moskvapressen hade samma diskussioner om hur ”dekapitering av ledarskapet är svår”, och att en ockupation ”är extremt riskabel” innan de invaderade Ukraina. Det är precis vad de som tjänar och jobbar för statens planer och terror har till uppgift att göra i vilket fungerande propagandasystem som helst.

Israels mest förhärdade vänner tvingas nu medge det som varit uppenbart för hela världen i decennier. Staten Israel är en rasistisk folkmordsstat som inte kan försvaras. Den senaste veckan har såväl vice statsminister Ebba Busch som Judiska centralrådets Aron Verständig kritiserat Israel. Busch lyfter i en poddintervju med Daniel Suhonen till och med möjligheten att införa sanktioner mot Israel.

Den israeliske säkerhetsministern Ben-Gvirs uttalande om att 30-40 Gazabor borde dödas varje natt, och att det finns folk i Gaza som inte förtjänar att leva eftersom de inte är människor, visar bortom allt tvivel att staten Israel styrs av rasister och folkmördare. Samma minister visade nyligen upp den avrättningsplats där Israel tänker hänga palestinier offentligt.

Ben-Gvir är inte ensam. Han är företrädare för en högerextrem politisk rörelse som är utbredd i det israeliska samhället. Det handlar inte bara om den fascistiska bosättarrörelsen utan om hela det sionistiska projektet. Sionismen är en extrem nationalistisk ideologi som verkar för ett Storisrael.

Avskyn från omvärlden mot Ben-Gvirs uttalanden och agerande är närmast total. Det är snart bara fundamentalister som Alice Teodorescu Måwe som tiger.

Israel är en kolonial statsbildning som saknar existensberättigande. Att inte stå upp för en enstatslösning är att acceptera kolonialism, ockupation och fördrivning.

Det palestinska folkets självklara rätt till sitt eget land erkänns inte av något av riksdagspartierna. I Palestinagruppernas valundersökning framförde samtliga svarande riksdagspartier, inklusive S, MP och V, att de vill se en tvåstatslösning. En sådan hållning är att gå sionismens ärenden och att svika det palestinska folket.

FN har i flera resolutioner slagit fast att ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. Detta motstånd, som även inkluderar väpnat motstånd, har som syfte att driva ut ockupanten för att befria landet från kolonial och utländsk dominans.

Riksdagspartierna måste sluta krypa för Israel och gå från ord till handling. Det räcker inte med att kritisera Israels agerande eller kräva ett stopp för folkmordet. De måste också agera. Den främsta och viktigaste åtgärden är att införa en total bojkott av staten Israel och verka för att landet isoleras i alla sammanhang.

Det palestinska folkets lidanden måste få ett slut och rättvisa skipas. För ett fritt och demokratiskt Palestina, från floden till havet!