Tornevall Networks

Jag vill genom ett litet urval visa hur den västerländska elitintelligentian och medieapparaten ger stöd och apologetik för västerländsk aggression och terror i Latinamerika, specifikt Venezuela och Kuba.

Innan Washington attackerade Venezuela, accepterade all elitmedia de officiella lögnerna.

Jippot om Maduros ”narco-trafikanter” blev snabbt för pinsamt att repetera. Åtskilliga underrättelserapporter klargjorde att Venezuela stod för nästan minst tillverkning och export av narkotika i Latinamerika. Samtidigt hann Trump inte ens flyga den kidnappade Maduro till USA innan han benådade en av Latinamerikas mest ökända knarksmugglare, kuppmakaren och Honduras tidigare president Juan Orlando Hernández .

Partilinjen blev då att “diktatorn Maduro” valfuskar. Ett påstående som enligt CIA:s underrättelsestudier saknar bevis.

USA och dess hantlangare ”kan inte tolerera” sådana hemskheter. Det upprepades utan ironi, samtidigt som USA öppet intervenerat i Argentina och Honduras för att lägga sig i valen, samt ger entusiastiskt stöd till diktaturer som Saudiarabien och Egypten, vilka inte ens låtsas tillåta val och opposition.

Media uppfyllde sin roll med briljans, således.

Efter attacken blev Venezuela en ”proxy” åt USA under ”vicekungen” Marco Rubio, och “en de-facto vasallstat” som styrs av ”amerikanska bolag – inklusive Exxon Mobil, Conoco Phillips, Halliburton och GE Vernova”. USA kontrollerar hela oljesektorn och dess intäkter, enligt New York Times och Time Magazine.

Vi kan läsa, återigen utan ironi, att attacken i januari ”öppnat möjligheter som i decennier var bortom räckhåll” inom ”oljesektorn” och om ”Venezuelas gruvsektor som har enorm ekonomisk potential”, enligt Foreign Affairs.

”Venezuela har sin bästa chans på över ett decennium att återinföra demokrati och fixa sin kollapsade ekonomi” (en kollaps väst orsakade, vilket inte får nämnas). ”USA kommer vara avgörande” för att skapa ”demokratiska val”, som tankesmedjan Chatham House skriver i sin venezuelanska framtidsstudie.

Med andra ord: målet ”att återinföra demokrati”, som bestått av mordiska sanktioner, kuppförsök och militär aggression, kan endast uppfyllas genom att USA löper hela linan ut med sin militära aggression. Själva idén om att landet som förtryckt Venezuela, försökt genomföra statskupper, krossat dess ekonomi och dödat otaliga med sanktioner, attackerat och nu koloniserat det, nu ska ”återinföra demokrati” och leda ”demokratiska val” är så fanatiskt att det inte ens kan diskuteras bland minimalt rationella vuxna. Men dessa fraser krävs för propagandans skull, och därför är de fakta.

Även i Kuba ska ”amerikansk tillsyn” till sist ”återinföra demokrati” för att förvandla landet till en vasallstat. I över 60 år har illegala sanktioner använts i hopp om att ”skapa hunger, desperation och störtandet av regeringen”, som det heter i Mallory-memorandumet från 1960. Resultaten är ganska goda: blockaden har kostat Kuba troligen över två biljoner dollar.

De senaste åren har den intensifierats. Detaljerade studier pekar på ”ojämförbar ökning” av spädbarnsdödlighet i modern tid. Blockaden ”har dödat många bebisar” och ”dramatisk ökat antalet dödsfall”, ”omfattande undernäring, oerhörd försämring av sanitära förhållanden och en ökning av sjukdomar”.

Det enda problemet hjärntvättade västerlänningar finner i det är att de inte lyckats, som New York Times påpekat. ”Chansen att sanktionerna misslyckas uppnå sina mål är signifikant”, skriver Christopher Sabatini på tankesmedjan Chatham House.

Endast våldets och terrorns utsikter spelar roll och meriterar diskussion bland eliter. En attack lär vänta Kuba, ”som kommer falla väldigt snart”, enligt USA:s president Trump. Han menar att planen ”kommer fungera mycket väl. Det kommer fungera precis som i Venezuela” där USA ska ”ta Kuba”. Trump har också föreslagit att låta Marco Rubio bli Kubas president.

Försök hitta sådan öppet kolonial retorik någonstans, ens i de brittiska eller tyska arkiven. I västerländsk terrorkultur, däremot, passerar de utan några större reaktioner.

Inför det har en lång rad medvetet lögnaktiga ursäkter för att attackera ön – som att Kuba är ett ”hot” mot USA eller en bas för Kina och Ryssland – presenterats. Att dessa skulle avslöjas av mediesystemet som inget mer än transparenta ursäkter för attack, och än mer, påpeka att ryssarna skulle kunna använda samma argument för att attackera valfritt europeiskt land, är långt bortom det tänkbara i ett samhälle som vårt.

Media har lojalt svarat med taktisk debatt om en attack bör genomföras och ”demokratisera och demilitarisera ön”, för att citera New York Times. BBC skrev att en kidnappning av Castro ”är möjlig – men att det hade varit riskabelt och komplicerat”. Ledande strateger har också varnat för att ”dekapitering av ledarskapet är svår” (CSIS), och att en ockupation av Kuba ”är extremt riskabel”. Inte att det skulle vara fel och olagligt.

Såhär kan man fortsätta i oändlighet.

Ingen tvekan om att ryska generalstaben eller Moskvapressen hade samma diskussioner om hur ”dekapitering av ledarskapet är svår”, och att en ockupation ”är extremt riskabel” innan de invaderade Ukraina. Det är precis vad de som tjänar och jobbar för statens planer och terror har till uppgift att göra i vilket fungerande propagandasystem som helst.