Tornevall Networks

I söndags mördades tre palestinier, inklusive ett fyraårigt barn, i israeliska flyganfall mot centrala Gaza. Ett dussintal personer till skadades i angreppen.

Efter attackerna utfärdade Israel en varning mot Hamas om att de avser trappa upp militäroperationerna ifall drakar, ballonger eller drönare syntes i luften.

En handfull drakar har den senaste månaden drivit in på den israeliska sidan av gränsen mot Gazaremsan. Ingen av dem innehöll brandbomber eller farliga föremål.

Trots att till och med den israeliska militären under en inspektion slog fast att ”inga misstänkta föremål” hade påträffats och att drakarna inte utgjorde ”någon fara” för den israeliska befolkningen, beordrade försvarsminister Israel Katz armén att agera ”omedelbart och med kraft”.

– En ballong är som en drake, och en drake är som en drönare, oavsett om den bär sprängämnen eller inte, sade Katz.

Försvarsministern publicerade tillsammans med premiärminister Benjamin Netanyahu ett gemensamt uttalande under söndagen: ”Israel varnar Hamas för att om uppskjutningarna mot Israel inte upphör omedelbart kommer IDF att vidta åtgärder för att intensifiera riktade attacker mot de ansvariga för uppskjutningarna och evakuera befolkningen från områden som används som uppsändningsplatser för drakar, drönare och ballonger.”

Myndigheterna i Gaza utfärdade under måndagen ut varningar tillsammans med gräsrots- och välgörenhetsorganisationer till föräldrar att hindra barnen från att flyga drakar.

– Varje sommar flyger min son Ahmed, 10, och barnen på gatan de där drakarna för att roa sig. Men [nu] kommer jag inte att tillåta honom att göra det – inte längre”, berättar Umm Mohammed, en mamma i Gazastaden, för Reuters.

Amin, 6, bor i flyktinglägret Bureij och har två drakar. Hans pappa sa åt honom att lägga undan dem.

– Han sa att om jag flyger med dem så kommer israelerna att bomba mig. Jag är rädd, berättar Amin för Le Monde.

Basem Naim, politbyråmedlem i Hamas, avvisar Israels varningar.

– Är det tänkbart att försöken att blidka krigsförbrytaren Netanyahu har fått dem att beskriva oskyldiga barns aktiviteter som väpnade aktiviteter, samtidigt som Netanyahu fortsätter att döda och förstöra dagligen trots avtalet?, säger Basem Naim.

De senaste två veckorna har över 100 palestinier mördats och fler än 400 skadats i Gaza, som är till två tredjedelar ockuperat av Israel.

Tolv Sverigedemokrater, åtta moderater, sju socialdemokrater och sex centerpartister samt tre nämndemän från vardera Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet samt en ”lokalpartist” är alla dömda för brott under den senaste femårsperioden. Det enligt programmet Kaliber i P1.

Det handlar om alla typer av brott, från fortkörning och snatteri till förskingring och bedrägeri, våldtäkt och barnpornografibrott. Men kritiken handlar inte enbart om ren brottslig verksamhet; det handlar också om jäv och olämplighet av politiska skäl: män och kvinnor som kan avgöra frågan om liv eller död.

I helgen körde C-höjdaren Thomas Andersson rattfull och krockade med en EPA-traktor. Andersson är nämndeman i hovrätten för Nedre Norrland.

Nämndemännen är politiskt tillsatta av de lokala partierna och slumpas fram till de olika rättegångarna. Sommaren 2024 röstade tre nämndemän i migrationsdomstolen för att afghanen Hanif Jafari skulle utvisas, trots att trots att domaren ansåg att det fanns starka skäl till att han skulle få stanna i Sverige.

Samtliga de tre nämndemännen kom från SD och i efterspelet till deras agerande har Ludvig Andersson från SD i Halmstad, sparkats som nämndeman. Andersson, suppleant i SD:s partistyrelse, har också ertappats med ersättningsfusk.

Proletären kunde i förra veckan berätta om nämndemannen och SD-fullmäktigekandidaten Mattias Kron Eriksson i Ludvika som hotade en granne med pistol, och sedan anlände till rättegången med en kniv i fickan. Kron Eriksson dömdes för olaga hot till villkorlig dom och 37.700 kronor i böter, plus 5000 kronor i skadestånd. Något senare dömdes SD-politikern också till 8500 kronor i dagsböter för brott mot knivlagen.

En annan av de dömda är Hans Hägglund, centerpartistisk nämndeman i Hovrätten i Nedre Norrland. Mot sitt nekande fick han två års fängelse och tvingas betala skadestånd på 126.000 kronor för våldtäkt och sexuellt ofredande mot två kvinnor, mor och dotter, på ett hotellrum i Härnösand. Hägglund har själv dömt i flera grova sexbrottsmål.

Sverigedemokraten Ulf Börkell valde i början av 2026 att själv kliva av som nämndeman i tingsrätten i Kristianstad och Förvaltningsrätten i Malmö sedan Hovrätten konstaterat att han begått tjänstefel: Börkell friade en polis som besökt en massagesalong där det också såldes sex – utan att informera rätten om att han själv besökt salongen, och även varit indragen i utredningen om sexköp.

I Kristianstad finns också en 55-årig socialdemokratisk lokalpolitiker och nämndeman som fått villkorlig dom, samhällstjänst i 120 timmar och ska betala runt 170.000 kronor i skadestånd och rättegångskostnader för att han vid tre tillfällen sökt kontakt med barn i sexuellt syfte, för sexuellt ofredande mot barn och för utnyttjande av barn för sexuell posering.

I Timrå kommun har lokala Timråpartiet (T) fem mandat. Monica Persson, 43, har sedan 2020 tjänstgjort som nämndeman och representant för partiet i tingsrätten i Sundsvall; där har hon dömt i flera narkotikarelaterade mål. I slutet av juli dömdes Persson av ”sin egen domstol” för flera narkotikabrott, trolöshet mot huvudman och rattfylleri till ett år och tre månaders fängelse. Persson har varit storgrossist i olika narkotiska preparat.

I Helsingborg tvingades en moderat nämndeman avgå sedan hon överbevisats om kopplingar till den gängkriminella miljön. Hon har haft partiets stöd att verka i stadens tingsrätt trots att hon skött bokföringen åt lokala företag med koppling till kriminella nätverk.

I Umeå fick kristdemokratiske nämndemannen Rabih Ballout villkorlig dom och samhällstjänst för att han bitit och slagit sin före detta sambo. Ballout ska också betala skadestånd på 43.000 kronor. En relativt mild dom – han dömdes av sina egna kollegor bland nämndemännen.

I våldtäktsmål har nämndemän tio gånger kört över den juridiskt utbildade domaren och friat den åtalade. En nämndeman, utsedd av SD, har varit inblandad i samtliga de tio målen. På sociala medier har SD-politikern, rapporterar Aftonbladets Oisín Cantwell, gillat sajter som startats för att sprida bilden att invandrare bär skulden för allt elände i tillvaron.

Pelusa, en av jordens mest humanistiska och vardagskämpande människor har dött. Alldeles för tidigt. Än ville Pelusa dela med sig av sin värme och sin visshet om att man måste leva sitt liv på ett solidariskt och kollektivt vis. Och än ville vi vara i hans närhet och låta oss inspireras.

Pelusa arbetade på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen, Göteborg. Ungdomar, de som var ungdomar förut och många, många andra, vet vad Pelusa betytt för både fritidsgården, för samhället och för Palestinasolidariteten.

När vi visar respekt för människovärdet, när vi uppför oss väl mot varandra, då har alla en plats och vi kan jobba för något bra ihop. Så är andan Pelusa varit med om att arbeta fram på Mixgården.

Det är väsensskilt från vad SD-reklamen för fram i sitt valbudskap, utskickat i massor till göteborgarna. Där ondgör sig och raljerar de över att sossarna, som hör till de styrande i Göteborg för tillfället, vill ”bryta segregationen”. Men när det ska byggas hyresrätter i höghus i gamla villa-områden menar SD att det leder till att (hedervärda?) människor måste flytta. Det handlar då om tvångsförflyttning.

Och inte kan deras (hedervärda?) barn gå kvar i skolor om de inte kan få ha sina skolor ifred från skolkamrater de inte vill ha där. Tvångsförflyttning då med.

Rasism, främlingsfientlighet och högerpolitik är inte vackert. Det blir inte heller vackrare av att smörjas in i snärjande ord om tryggheten som vi alla vill leva i.

Det finns många som arbetar med barn och unga, i sitt jobb eller på ideell basis som idrottstränare eller ungdomsledare med ett ärligt och hängivet engagemang. Men de motarbetas så ofta av samhällets styrande. Budgeten sätts inte efter de mångas behov. Det stöd och erkännande de som ger så mycket av sitt engagemang skulle behöva, är det få som fått uppleva. Vanligare är att mötas av nedskärningar, nedläggningar av väl fungerande verksamheter, hot om nedläggningar, ständiga omorganisationer, indragna träningstider på planerna, höjda lokalhyror för föreningarna och mer som försvårar i stället för att stötta det viktiga arbetet.

Det finns en djup och solidarisk mening i att säga att behoven måste styra budgeten, att det är välfärd inte vapen som behövs, att vi måste sätta människovärdet före marknadsvärdet och som det heter på ”Hammarkulliska”, myntat i protesterna där mot nedskärningarna på 1980- och 1990-talen: Det finns pengar fast i fel fickor.

Pelusa ville aldrig framhäva sig själv, hur stor vi andra än menade att han var. Och, jo, det finns många Pelusa i landet. Gott det. För de goda krafterna måste växa i mod och protest mot högerpolitiken och den ökande repressionen.

Men det är vår Pelusa jag haft lyckan att lära känna. I varje kram du Pelusa så frikostigt gett till så många, har vi känt värme och solidaritet och att vi är en del av en helhet.

Den folkkäre skådespelaren Sven Wollter beskrev sitt liv med att ”ett liv i kamp är ett gott liv”. Det är samma sak. Det är att förstå vad solidaritet är. Vi har inget annat än vår solidaritet. Låt oss vara rädda om den. 

Marit Kalleson

Pensionerad förskollärare

ORD FRÅN REDAKTIONEN:

Stämningen var dämpad och sorgsen, men som alltid varm och välkomnande, på Mixgården i Hammarkullen. En central gestalt på fritidsgården, mentor, brobyggare och eldsjäl hade gått bort. Den av alla älskade Norberto Cornaglia, mer känd som Pelusa. Många hade kommit för att hedra honom, umgås och dela sorgen.

Pelusa var en Mixgårdslegendar som genom åren lärt ett oräkneligt antal unga vad det innebär att vara en solidarisk människa. Han var sinnebilden av en samhällsengagerad människa, som hade öga både för det stora och det lilla.

Pelusa var en god vän av vår tidning sedan årtionden tillbaka. Vi lämnade blommor och tände ett ljus på minnesbordet tillägnat honom. Det var ett ljus av många.

Vila i frid. Eller Hasta Siempre, som han kanske hade föredragit.

Proletärens redaktion

Pelusa, en av jordens mest humanistiska och vardagskämpande människor har dött. Alldeles för tidigt. Än ville Pelusa dela med sig av sin värme och sin visshet om att man måste leva sitt liv på ett solidariskt och kollektivt vis. Och än ville vi vara i hans närhet och låta oss inspireras.

Pelusa arbetade på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen, Göteborg. Ungdomar, de som var ungdomar förut och många, många andra, vet vad Pelusa betytt för både fritidsgården, för samhället och för Palestinasolidariteten.

När vi visar respekt för människovärdet, när vi uppför oss väl mot varandra, då har alla en plats och vi kan jobba för något bra ihop. Så är andan Pelusa varit med om att arbeta fram på Mixgården.

Det är väsensskilt från vad SD-reklamen för fram i sitt valbudskap, utskickat i massor till göteborgarna. Där ondgör sig och raljerar de över att sossarna, som hör till de styrande i Göteborg för tillfället, vill ”bryta segregationen”. Men när det ska byggas hyresrätter i höghus i gamla villa-områden menar SD att det leder till att (hedervärda?) människor måste flytta. Det handlar då om tvångsförflyttning.

Och inte kan deras (hedervärda?) barn gå kvar i skolor om de inte kan få ha sina skolor ifred från skolkamrater de inte vill ha där. Tvångsförflyttning då med.

Rasism, främlingsfientlighet och högerpolitik är inte vackert. Det blir inte heller vackrare av att smörjas in i snärjande ord om tryggheten som vi alla vill leva i.

Det finns många som arbetar med barn och unga, i sitt jobb eller på ideell basis som idrottstränare eller ungdomsledare med ett ärligt och hängivet engagemang. Men de motarbetas så ofta av samhällets styrande. Budgeten sätts inte efter de mångas behov. Det stöd och erkännande de som ger så mycket av sitt engagemang skulle behöva, är det få som fått uppleva. Vanligare är att mötas av nedskärningar, nedläggningar av väl fungerande verksamheter, hot om nedläggningar, ständiga omorganisationer, indragna träningstider på planerna, höjda lokalhyror för föreningarna och mer som försvårar i stället för att stötta det viktiga arbetet.

Det finns en djup och solidarisk mening i att säga att behoven måste styra budgeten, att det är välfärd inte vapen som behövs, att vi måste sätta människovärdet före marknadsvärdet och som det heter på ”Hammarkulliska”, myntat i protesterna där mot nedskärningarna på 1980- och 1990-talen: Det finns pengar fast i fel fickor.

Pelusa ville aldrig framhäva sig själv, hur stor vi andra än menade att han var. Och, jo, det finns många Pelusa i landet. Gott det. För de goda krafterna måste växa i mod och protest mot högerpolitiken och den ökande repressionen.

Men det är vår Pelusa jag haft lyckan att lära känna. I varje kram du Pelusa så frikostigt gett till så många, har vi känt värme och solidaritet och att vi är en del av en helhet.

Den folkkäre skådespelaren Sven Wollter beskrev sitt liv med att ”ett liv i kamp är ett gott liv”. Det är samma sak. Det är att förstå vad solidaritet är. Vi har inget annat än vår solidaritet. Låt oss vara rädda om den. 

Marit Kalleson

Pensionerad förskollärare

ORD FRÅN REDAKTIONEN:

Stämningen var dämpad och sorgsen, men som alltid varm och välkomnande, på Mixgården i Hammarkullen. En central gestalt på fritidsgården, mentor, brobyggare och eldsjäl hade gått bort. Den av alla älskade Norberto Cornaglia, mer känd som Pelusa. Många hade kommit för att hedra honom, umgås och dela sorgen.

Pelusa var en Mixgårdslegendar som genom åren lärt ett oräkneligt antal unga vad det innebär att vara en solidarisk människa. Han var sinnebilden av en samhällsengagerad människa, som hade öga både för det stora och det lilla.

Pelusa var en god vän av vår tidning sedan årtionden tillbaka. Vi lämnade blommor och tände ett ljus på minnesbordet tillägnat honom. Det var ett ljus av många.

Vila i frid. Eller Hasta Siempre, som han kanske hade föredragit.

Proletärens redaktion

Biografiskt lexikon för Finland (BLF) presenterar Elvi Sinervo så här:

”Elvi Sinervo var vänsterlitteraturens mest kända och erkända författare i efterkrigstidens Finland. Hon var en mångsidig skribent, som dock offrade en del av sin talang och sina krafter åt den kommunistiska världsåskådningen och partiet. Den skarpa politiseringen gjorde henne till en ’andlig mormor’ för de kommunistiska studenterna och konstnärerna på 1970-talet. Hon kallades ’diktarmoran’, och hennes dikter sjöngs och reciterades med hög röst och höjd, knuten näve; hos henne sökte man politisk upplysning och vägledning.”

Raljant och slarvigt, men inte utan en god träffbild. Elvi Sinervo offrade nästan fyra år av sitt liv i fängelse för det hon trodde på, och långt efter sin aktiva författargärning blev hon en del av den finländska ”vänstervågen”: Kaj Chydenius (1939-24), som 1969 grundade den politiskt progressiva KOM-teatern (som 1971 blev finskspråkig som KOM-teatteri), satte musik till flera av Elvi Sinervos dikter. Många skrivna under hennes år i fängelse under fortsättningskriget då Finland och Nazityskland marscherade tillsammans mot Sovjetunionen.

Den 28 augusti är det 40 år sedan Elvi Sinervo avled i Helsingfors. Det efter en rik produktion, där tyvärr mycket litet är översatt till svenska.

Elvi Sinervo beskrev i en intervju för 50 år sedan sig själv som en “professionell revolutionär”. Född den 4 maj 1912 i en en fattig familj i arbetarstadsdelen Sörnäs i Helsingfors, var Elvi det sjätte barnet i en skara på tio till plåtslagaren Edvard som stred på den röda sidan i klasskriget, och hans hustru Alma.

Familjen saknade materiellt överflöd men inte viljan att läsa, lära och att arbeta politiskt. Både Edvard och Alma Sinervo var aktiva i den då hårt ansatta politiska- och fackföreningsrörelsen. Edvard dog 1926 på fattighuset i den lilla staden Laihela i Österbotten dit familjen tvingats flytta efter klasskriget, och Alma Sinervo flyttade tillbaka till Helsingfors med barnen. Där tog Elvi Sinervo studenten våren 1931.

Redan 1930 hade Elvi och hennes syster Aira anslutit sig till det Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Helsingfors, och hon inledde ett förhållande med förbundets ordförande, den unge läkarstudenten Mauri Ryömä. De gifte sig 1933.

I april 1935 uteslöts Ryömä och Elvi Sinervo från det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. De valde en mer radikal politik i det av kommunister och vänstersocialister ledda Helsingfors arbetarförenings kamratförbund. Elvi Sinervo ledde studier och spelade teater i Työväen näyttämö (Arbetarscenen).

Då hade hon också börjat komma igång med författarskapet. 1933 publicerade hon sitt första litterära verk, novellen Lapsi katselee (Barnet ser), i tidskriften Tulenkantajat (Eldbärarna) utgiven av en radikal författargrupp med samma namn. Novellen fick goda recensioner, och 24 år gammal kom Elvi 1936 med i den antifascistiska konstnärsgruppen Kiila (Kilen). Här fanns bland andra också författaren Elmer Diktonius.

1937 gav Elvi Sinervo ut Kuno Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs) och 1939 kom Palavankylän seppä (Smeden i Palava by), på svenska 1945. Medan den förra väckte relativt stor och positiv uppmärksamhet försvann den senare i krigets krutrök: det dröjde till återutgivningen på 1960-talet innan Smeden i Palava By blev allmän egendom. Boken handlar om Hermanni Rintaluoma och hans familj som återvänder till landet efter klasskriget; en ny tid som Hermanni inte riktigt kan förstå.

Sommaren 1940, när de finska fascisterna under marskalk Mannerheim började samarbeta allt närmare med nazisterna och Hitlertyskland, axlade Elvi Sinervo och Mauri Ryömä posterna som ledare för Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen.

Paret greps och i juli 1941 dömdes de till fängelse för landsförräderi. Elvi Sinervo skulle avtjäna fyra år i Centralfängelset i Tavastehus. Mauri Ryömä dömdes till sju års tukthus.

En av Elvi Sinervos medfångar var kommunisten Hertta Kuusinen (1904-1974), dotter till Otto Ville Kuusinen (1881-1964), en av ledarna för de röda i det finska klasskriget 1918. Hertta Kuusinen ordnade hemliga studiecirklar i fängelset, och Elvi som gått in genom fängelseportarna som en vankelmodig men dock socialdemokrat, var en övertygad kommunist, välskolad och klar i sin övertygelse, när hon kom ut 1944.

Om tiden i fängelset berättade Elvi Sinervo i boken Toveri, älä petä (Kamrat svik inte), utgiven 1947 och på svenska samma år. En kort, inte ens 100 sidor, men stark roman om livet i fängelset, om hennes medfånge Marja och om vikten att hålla ihop och tillhöra en gemenskap.

I ett förord, Cellkamratens inledningsord, skriver Elvi Sinervo om Marja att ”[vi] visste inte så mycket om varandra. Redan vid den tiden då hon kom till vår avdelning visste jag dock att hon var en av dem som visat sig svaga under förhören och som enligt de oskrivna lagar som gäller för politiska fångar, uteslutits ur kamratkretsen, antingen för alltid eller för en viss tid […] Marja hade uthärdat det utan att falla av, och visat att hon ville vara en av oss. Hon hade fått återinträde i kamratkretsen redan innan hon flyttades från tvångsklassavdelningen till vår avdelning”.

Elvi Sinervo berättar i Marjas berättelse om en kvinna med ett ansikte ”präglat av tvångsklassens livlöshet, som hos alla som i månader bara stirrar inåt” som efter en tid förvandlas till en av de ”kamrater som studerade ivrigast, en av dem som plötsligt började utvecklas snabbt […] och vilkas intellektuella intressen girigt sträckte sig åt alla håll”.

Kamrat svik inte är ett mästerverk. I Sverige gick den först som följetong i den kommunistiska veckotidningen Folkviljan som SKP började ge ut under transportförbundet mot partiets tidningar under världskriget. När boken återutgavs av förlaget Ordfront 1977 var det med en helt relevant baksidestext:

”Kamrat svik inte är en liten klassiker i den finska arbetarlitteraturen. Det är en politisk roman där handlingen tilldrar sig under fortsättningskriget – Finlands krig mot Sovjetunionen på Nazi-Tysklands sida. Samtidigt är det en av de finaste kvinnoskildringarna som skrivits i Norden.”

Författaren Carsten Palmær träffade Elvi Sinervo 1974, och i ett efterord i Ordfronts utgåva av Kamrat svik inte, återger han en intervju med henne:

– Folk tror ofta att det är jag som är Marja. Det stämmer inte, men allt som händer i boken är sant. Jag var mycket nyfiken under fängelsetiden, tänkte ’samla, samla’. Vi talade hela tiden, i cellerna, i arbetssalarna, på rastgården. Man lärde sig tala utan att läpparna rörde sig. 

Kamrat svik inte väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Elvi Sinervos roman bröt mot det borgerliga och socialdemokratiska litterära etablissemangets syn på hur arbetare skulle skildras. Och också mot hur vissa kommunister ansåg att arbetare skulle skildras.

– Redan före kriget hade jag velat skriva om kommunisterna. De socialdemokratiska författare som skildrat arbetarmiljön förstod dem inte. De framställde dem alltid som bittra, lungsjuka figurer och det stämde inte med dem jag träffat. De var människor som gjorde och gav allt och var villiga att betala med sina liv och sin frihet. Visst kunde vi vara lite träiga ibland; vi kommunister är nu en gång ganska skitviktiga. ’Du måste skriva om hjältar’, sa de. ’När jag träffar några hjältar ska jag skriva om dem’, sa jag. Och så gick just de jag talat med och blev hjältar under kriget.

I fängelset skrev Elvi Sinervo också diktsamlingen Pilvet (Molnen). Dikterna skrevs i smyg, på toalettpapper, och gavs ut i bokform 1944.

– Man fick inte skriva om fängelset och inte om politik. Men en av fångvakterskorna hjälpte mig hela tiden, gav mig extra mycket toalettpapper och en pennstump som jag gömde i kjolfållen.

1946 kom boken Viljami Vaihdokas (William Bortbyting, berättelsen om en gosse som ville bli lik Danko), på svenska 1947. Nio år senare, 1956, kom diktsamlingen Neidonkaivo (Jungfrukällan). Det blev Elvi Sinervos sista verk.

1958 blev Elvi Sinervo ensam när hennes make Mauri Ryömä dog i en bilolycka; han blev bara 47 år. När Ryömä dog var han riksdagsman för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och chefredaktör för kommunistiska partiets tidning Työkansan Sanomat (Arbetarfolkets tidning).

Elvi fortsatte som översättare, och i den långa rad av författare som fått sina verk översatta till finska märks bland andra John Reed, Bertolt Brecht , Anton Makarenko, Arthur Miller, Per Wästberg, Anna Seghers, Martin Andersen Nexö , Ivar Lo-Johansson, Franz Kafka och Sara Lidman, vars bok Gruva (Kaivos) gavs ut på finska 1970.

Elvi Sinervo avled i lungcancer den 28 augusti 1986. Hon fick uppleva hur hennes verk fick en ny läsekrets, hur hennes dikter tonsattes och hennes pjäser, till exempel Maailma on vasta nuori (Jorden är ännu ung) från 1952, spelades på både professionella och amatörscener runt om i Finland under 1970-talet.  

Vi har inget fredsparti i Sveriges riksdag idag.

Det är en obekväm sanning men den måste sägas. Vi lever i en tid då bomber faller över civila, en tid när folkrätten försvagas och en tid när militära lösningar allt oftare presenteras som den enda vägen framåt, i detta saknar Sverige en tydlig politisk kraft som sätter fred, nedrustning och självständighet främst. Vi har en stark tradition av fredsarbete och en växande fredsrörelse i Sverige, det bör vi värna om.

Under de senaste åren har världen bevittnat ett av de mest dokumenterade övergreppen mot en civilbefolkning i modern tid. Vi har sett barn, journalister och sjukvårdspersonal mördas och ett helt samhälle ödeläggas inför våra ögon. Världens första livesända folkmord. Samtidigt har stora delar av den politiska makten i väst valt en linje där principer om mänskliga rättigheter och folkrätt gång på gång får ge vika för geopolitiska intressen.

Men detta handlar inte bara om Gaza. Det handlar om vilken roll Sverige vill spela i världen.

Samtidigt som Sverige har blivit medlem i Nato har vi övergett en säkerhetspolitisk tradition som präglat vårt land i över 200 år. En tradition som byggde på alliansfrihet, självständighet och ambitionen att stå utanför stormakternas krig.

Den politiken var inte perfekt. Den var aldrig fri från motsägelser. Men den gav Sverige ett handlingsutrymme. Den bidrog till att Sverige kunde föra en mer självständig utrikespolitik än många andra små stater. Den politiken kastades bort på mycket kort tid.

Medlemskapet i Nato drevs igenom utan den breda folkliga diskussionen som ett sådant historiskt vägval borde ha krävt. Därefter slöts Defense Cooperation Agreement (DCA-avtalet) med USA. Ett avtal som ger amerikansk militär tillgång till svenska baser och svenskt territorium, där svensk lag inte gäller de amerikanska styrkorna. Vi fick höra att detta skulle göra Sverige säkrare.

Men säkerhet handlar inte bara om fler vapen, fler soldater och fler militära samarbeten. Säkerhet handlar också om att kunna stå självständigt, att undvika att bli en bricka i stormakternas konflikter och om att ha möjlighet att säga nej när krigspolitiken trappas upp. Säkerhet handlar även om sammanhållning och solidaritet.

Ett land som blir en del av en militärallians blir också en del av alliansens konflikter. Det är en verklighet som Sverige nu måste förhålla sig till.

Natoanhängare säger att medlemskapet skyddar oss. Men de vägrar ofta att diskutera den andra sidan av frågan, nämligen att ett svenskt territorium som används för en stormakts militära intressen också kan bli en måltavla i en framtida konflikt.

Fred byggs genom diplomati, internationell rätt, nedrustning och genom länder som vågar stå upp för principer även när det är politiskt obekvämt. Det är här den svenska politiken har misslyckats.

Vi ser samma mönster gång på gång. Politiker som talar högt om demokrati och mänskliga rättigheter när det passar men blir tysta när allierade bryter mot samma principer. Vi ser en dubbelmoral där vissa människors liv väger tyngre än andras.

Det är därför vi behöver se oss i spegeln och säga som det är. Vi har inget fredsparti i Sveriges riksdag idag.

Visst finns det enskilda politiker som ibland höjer rösten. Det finns företrädare som kräver sanktioner, vapenvila eller större respekt för folkrätten. Men det finns inget parti som konsekvent driver en politik för fred, nedrustning och militär självständighet.

Oppositionen har i stora delar accepterat samma grundpremisser som regeringen. Skillnaderna handlar ofta om taktiken, inte om riktningen. Frågan är inte längre om Sverige ska militariseras, utan hur snabbt och i vilken omfattning. Men människor har rätt att kräva mer av sina politiker.

Demokratin kan inte bygga på att människor ständigt tvingas acceptera politik de egentligen motsätter sig, bara för att alternativet påstås vara eller är värre.

Utan människors krav på förändring, upphör politiken att utvecklas.

De största samhällsförändringarna kan vi av historien lära oss inte kommer uppifrån. De har kommit när människor organiserat sig, när folkrörelser vuxit fram och när vanliga människor vägrat acceptera att världen måste fortsätta som den gör.

Så var det när arbetarrörelsen kämpade för demokratiska rättigheter. Så var det när fredsrörelsen kämpade mot kärnvapen och kapprustning. Så har det alltid varit när människor tillsammans har förändrat historien.

Makten förändras inte för att den plötsligt blir övertygad. Makten förändras när människor underifrån kräver något annat. Vi behöver åter bygga en stark fredsrörelse i Sverige.

En rörelse som vågar säga nej till krig som politiskt verktyg. En rörelse som kräver att Sverige åter blir en röst för fred, diplomati och nedrustning. En rörelse som vägrar acceptera att vår säkerhet ska byggas genom att vi binds allt hårdare till stormakters konflikter. En röst som kräver utträde ur Nato.

Vi har inget fredsparti i riksdagen idag.

Då måste fredsrörelsen byggas utanför riksdagen.

Det är upp till oss.

Kamal El SalimOrdförande, Förbundet Tillsammansskapet

Bostadsbristen och segregationen i Sverige blir allt värre. Bostäder betraktas idag som en handelsvara som ska ge vinst, istället för att ses som en mänsklig rättighet. De allmännyttiga kommunala bostadsbolagen måste sedan 2011 enligt lag drivas enligt affärsmässiga principer. 

Ännu i början av 2000-talet beskrevs de övergripande bostadsmålen på följande sätt: “Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader, i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar”.

Idag beskrivs målen istället som“långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. 

2025 uppgav 127 kommuner att de har bostadsbrist. Hyresgästföreningen skrev i sin rapport Räkna med bostadsbrist från samma år att det enligt deras beräkningsmodell saknas totalt 110.000 bostäder i Sverige. För att bygga bort bostadsbristen skulle det behöva byggas nästan 50.000 bostäder per år. Störst är bristen i Sveriges mest befolkningstäta kommuner: i Stockholm skulle det behövas 7.500 nya bostäder varje år, följt av 5.500 i Göteborg och 3.700 i Malmö.

Men att bara bygga nytt löser inte heller bostadsbristen. De nybyggda lägenheterna är för dyra. Under de senaste åren har det rapporterats om lägenheter som står utan hyresgäst. Det hänvisas till avfolkning i kommuner som boven – men även i kommuner där bostadsbristen är stor står hyreslägenheter tomma.

Det är hyresnivåerna i nybyggda lägenheter som är problemet. Det bekräftas av att köerna i många kommuner är längre till det äldre beståndet, där hyrorna är lägre. Enligt SCB var den genomsnittliga hyran för en trea i Sverige 2024 8.641 kronor, för en nybyggd trea var den genomsnittliga hyran 12.177 kronor. 

Hyreshöjningarna i nybyggnation har dessutom skenat. De senaste åren har vi sett de högsta hyreshöjningarna på länge. Sedan 2024 har den genomsnittliga höjningen varit över 4 procent. På tio år har hyrorna höjts med över 30 procent. I nybyggnation gick hyrorna mellan 2023 och 2024 upp hela 13,2 procent.

Läs mer om Kommunisterna i valet på val.kommunisterna.org

Kommunpolitikerna i Sundsvalls och Timrå är på väg att sälja ut det kommunala bolaget Torsboda Industrial Park AB till Google. I industriparken – ett 214 hektar stort kalhygge i Torsboda, Timrå kommun, vill Google bygga ett elintensivt datacenter för AI-beräkningar. Det uppges kunna ge 500 jobb. 

Den 17 augusti röstade kommunfullmäktige i Sundsvall och Timrå ja till försäljningen, men det innebär inte att den affären är klar, bland annat ska en återköpsklausul i köpeavtalet omförhandlas. Köpeskillingen är drygt 911 miljoner kronor. Google ska även lösa bolagets lån från kommunerna på 286 miljoner kronor och stå för samhälls- och infrastrukturinvesteringar för uppskattningsvis 924 miljoner kronor. 

Torsboda industripark står tom. Foto: Torsboda Industrial Park

Googles planerade anläggning har ett elbehov som i en första fas ligger på 650 megawatt och en möjlig utbyggnad till 1000 megawatt. På längre sikt beräknas elbehovet till 1800–2000 megawatt (effekt anges i watt och beskriver hur mycket el som används vid ett visst tillfälle).

Sveriges högsta elförbrukning vintern 2025/26 inträffade den 12 januari i år och var omkring 24.800 megawatt per timme, enligt Svenska kraftnät. Ett uttag på 2000 megawatt per timme motsvarar drygt åtta procent av hela Sveriges förbrukning under den timmen. Ett stort kärnkraftverk har en effekt på 1000 till 1500 megawatt. 

Om 2000 megawatt används dygnet runt under ett helt år blir energimängden 17,5 TWh (terrawattimmar). Sverige använde 134,2 TWh under 2025 (Ekonomifakta/SCB). Ett konstant uttag på 2000 MW skulle därmed motsvara ungefär 13 procent av Sveriges nuvarande årliga elanvändning. 

Det här har fått finansmarknadsminister Niklas Wykman (M), ansvarig för regeringens finansiering av ny kärnkraft, att kalla Google till ett möte den 17 september. Syftet är att få dem att bidra till utbyggnaden av ny kärnkraft.

Det finns i dag ingen statlig kontroll över elanvändningen i Sverige. Svenska kraftnät lägger sej inte i vad elen ska användas till eller vem som behöver den. Det enda Google behöver göra för att få el är att teckna avtal med elleverantören, tillika nätägaren EON, som ägs av tyska energikoncernen E.On SE.

Torsboda Industrial Park AB bildades 2022 och ägs av Sundsvall och Timrå kommuner tillsammans. Företaget skulle bli en del av den gröna omställningen och förvärva, äga, sälja, bebygga och förvalta fastigheter för näringslivets behov och infrastruktur för tillväxt inom Sundsvallsregionen. Syftet var att skapa förutsättningar för en sysselsättningsintensiv storskalig etablering med mellan 2000 och 4000 arbetstillfällen. Först hoppades kommunerna att Volvo Cars skulle bygga en batterifabrik i Torsboda men Volvo Cars valde Göteborg, och sedan blev det ingenting av där heller. Sedan kom kinesiska PTL och skulle bygga en batterifabrik med 1900 anställda, med då sa statliga Inspektionen för strategiska produkter (ISP) nej av säkerhetsskäl. 

Torsboda Industrial Park AB har inga anställda. 2025 gjorde företaget en förlust med 10 miljoner och om företaget inte säljs kommer de båda kommunerna att få pumpa in ett antal miljoner för bolagets löpande kostnader, bland annat pågående investeringar i vatten och avlopp. Samtidigt behöver både Timrås och Sundsvalls kommuner få in pengar.

I Sundsvalls kommunfullmäktige var Vänsterpartiets fem ledamöter de enda som röstade nej till affären, övriga 65 röstade ja. I Timrå röstade sex ledamöter nej och 30 ledamöter, däribland Vänsterpartiets, ja. Nejrösterna kom från två politiskt obundna (tillhörande det nybildade Norrlandspartiet), samt Timråpartiet och Sverigedemokraterna.

Ibland talar vi revolutionära kommunister om parlamentariska val som en värdemätare. Hur bra når vi ut med vår politik, hur mogen är arbetarklassen för vår ideologi? 

Det är inte ett helt dumt sätt att se det, eftersom den sätter en kort valrörelse i ett större sammanhang. 

Men en god värdemätare ska vara passiv i förhållande till det den ska mäta och det är raka motsatsen till hur vi kommunister ska agera i valet. Vi vill såklart att så många människor som möjligt ställer sig bakom vår politik.

I min egen hemstad Göteborg sitter det idag 13 vänsterpartister och ett 20-tal sossar i stadens kommunfullmäktige. Hur skulle politiken här förändras av en vänsterpartist eller socialdemokrat mer eller mindre? Inte ett skit! 

Samma sak gäller på andra orter. Det politiska samtalet är stelt och dött och utmanas bara av högerextrema partier. 

En kommunist i fullmäktige hade varit en kvalitativ skillnad jämfört med om det röstas in ännu en trött vänsterpartist eller sosse. Det senare hade verkligen varit en bortkastad röst!

Det som behövs är en kompromisslös röst som försvarar freden och välfärden. När alla andra partier administrerar nedskärningarna och ställer sig bakom miljardrullningen till militären. 

Ett bra valresultat för oss, oavsett om vi tar mandat eller ej, bidrar till att flytta fram positionerna för alla som kämpar. För fredsaktivister och Palestinavänner, stridbara arbetare och hyresgästaktivister. 

Kommunistiska Partiet har inga ambitioner att administrera den lagstadgade nyliberala åtstramningspolitiken. Vi kan med handen på hjärtat lova att vi aldrig kommer rösta igenom en enda arbetarfientlig nedskärning. 

I år ställer Kommunistiska Partiet upp i 18 kommunalval och ett regionalval. Men vår politik inskränker sig inte till det lokala. Vi går till val på helheten i vår politik och under paroller som vi arbetat med över lång tid. Därför vet vi att människor vi möter i valrörelsen kommer be oss om råd om vilka de ska rösta på i riksdagsvalet. 

Det går att vara både politisk och pragmatisk. Dagens rödgröna partier utgör inte någon opposition till dagens politik. De accepterar både Natomedlemskapet, krigshysterin, nedskärningarna, Tidöpartiernas ökade repression och det pågående israeliska folkmordet. 

Trots det kommer vissa väljare ha svårt att släppa den vänsterpartisiska snuttefilten. Rädslan för fyra nya år med en blåbrun regering gör att de lägger sin röst på “det minst dåliga” alternativet. Andra väljare har med rätta tappat tron på de rödgröna och kommer kanske lägga sin röst på den nya vänsterlistan Enad röst, som består av organisationerna Solidaritet och Feministerna.

Alldeles oavsett hur resonemanget går i riksdagsvalet finns det en möjlighet för alla som ställer sig bakom vår politik att dela på sina röster och stötta Kommunistiska Partiet i de kommun- och regionval vi ställer upp i. Varje röst på Kommunistiska Partiet är en röst för en verklig opposition mot nedskärningar och krigshets.

Det israeliska våldet mot journalister blir allt värre. Just nu genomför den israeliska armén en kampanj på Västbanken, där journalister som rapporterar om bosättarnas våld mot palestinska familjer, beskjuts, hotas och trakasseras.

Under de tre senaste månaderna har organisationen Journalister utan gränser dokumenterat flera händelser där palestinska journalister attackerats eller hindrats i sitt arbete. Vid minst ett tillfälle har israeliska soldater använt skarp ammunition mot journalisterna.

I Gaza har över 250 journalister dödats – ingen armé i historien har mördat så många journalister som den israeliska armén. Den israeliska tidningen Haaretz berättar att även israeliska journalister hotas av de extremistiska bosättarna och att armén står på bosättarnas sida.

– [Reporters sans frontières] fördömer den israeliska arméns attacker mot journalister och uppmanar Israels allierade att sätta press på landets myndigheter för att få ett slut på dessa handlingar. Samtidigt som våldet från extremistiska judiska bosättare mot den palestinska befolkningen ökar på den ockuperade Västbanken, angrips journalister av israeliska soldater. Därmed hindras information från att nå ut från ett område som i allt högre grad isoleras från omvärlden, säger Martin Roux, samordnare för RSF:s krishjälp, i ett uttalande.

I samband med ettårs-minnet av den dödliga attacken mot Nassersjukhuset i södra Gaza, då fem journalister dödades, har den israeliska armen valt att trappa upp våldet mot dem som försöker skildra det som händer.

Det var den 25 augusti i fjol, som de fem mördades i en så kallad double tap-attack: först en projektil mot den del av sjukhuset där journalister hade överblick och brukade filma ifrån, och tio minuter senare när fler journalister och räddningsarbetare kommit till platsen, ytterligare en projektil. 

Ett 20-tal människor dödades på sjukhuset. Fem var journalister: Hussam al-Masri, Mariam Abu Dagga, Mohammed Salama, Moaz Abu Taha och Ahmed Abu Aziz. Den svenska frilansjournalisten Baraa Lafi skadades.