Tornevall Networks

Biografiskt lexikon för Finland (BLF) presenterar Elvi Sinervo så här:

”Elvi Sinervo var vänsterlitteraturens mest kända och erkända författare i efterkrigstidens Finland. Hon var en mångsidig skribent, som dock offrade en del av sin talang och sina krafter åt den kommunistiska världsåskådningen och partiet. Den skarpa politiseringen gjorde henne till en ’andlig mormor’ för de kommunistiska studenterna och konstnärerna på 1970-talet. Hon kallades ’diktarmoran’, och hennes dikter sjöngs och reciterades med hög röst och höjd, knuten näve; hos henne sökte man politisk upplysning och vägledning.”

Raljant och slarvigt, men inte utan en god träffbild. Elvi Sinervo offrade nästan fyra år av sitt liv i fängelse för det hon trodde på, och långt efter sin aktiva författargärning blev hon en del av den finländska ”vänstervågen”: Kaj Chydenius (1939-24), som 1969 grundade den politiskt progressiva KOM-teatern (som 1971 blev finskspråkig som KOM-teatteri), satte musik till flera av Elvi Sinervos dikter. Många skrivna under hennes år i fängelse under fortsättningskriget då Finland och Nazityskland marscherade tillsammans mot Sovjetunionen.

Den 28 augusti är det 40 år sedan Elvi Sinervo avled i Helsingfors. Det efter en rik produktion, där tyvärr mycket litet är översatt till svenska.

Elvi Sinervo beskrev i en intervju för 50 år sedan sig själv som en “professionell revolutionär”. Född den 4 maj 1912 i en en fattig familj i arbetarstadsdelen Sörnäs i Helsingfors, var Elvi det sjätte barnet i en skara på tio till plåtslagaren Edvard som stred på den röda sidan i klasskriget, och hans hustru Alma.

Familjen saknade materiellt överflöd men inte viljan att läsa, lära och att arbeta politiskt. Både Edvard och Alma Sinervo var aktiva i den då hårt ansatta politiska- och fackföreningsrörelsen. Edvard dog 1926 på fattighuset i den lilla staden Laihela i Österbotten dit familjen tvingats flytta efter klasskriget, och Alma Sinervo flyttade tillbaka till Helsingfors med barnen. Där tog Elvi Sinervo studenten våren 1931.

Redan 1930 hade Elvi och hennes syster Aira anslutit sig till det Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Helsingfors, och hon inledde ett förhållande med förbundets ordförande, den unge läkarstudenten Mauri Ryömä. De gifte sig 1933.

I april 1935 uteslöts Ryömä och Elvi Sinervo från det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. De valde en mer radikal politik i det av kommunister och vänstersocialister ledda Helsingfors arbetarförenings kamratförbund. Elvi Sinervo ledde studier och spelade teater i Työväen näyttämö (Arbetarscenen).

Då hade hon också börjat komma igång med författarskapet. 1933 publicerade hon sitt första litterära verk, novellen Lapsi katselee (Barnet ser), i tidskriften Tulenkantajat (Eldbärarna) utgiven av en radikal författargrupp med samma namn. Novellen fick goda recensioner, och 24 år gammal kom Elvi 1936 med i den antifascistiska konstnärsgruppen Kiila (Kilen). Här fanns bland andra också författaren Elmer Diktonius.

1937 gav Elvi Sinervo ut Kuno Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs) och 1939 kom Palavankylän seppä (Smeden i Palava by), på svenska 1945. Medan den förra väckte relativt stor och positiv uppmärksamhet försvann den senare i krigets krutrök: det dröjde till återutgivningen på 1960-talet innan Smeden i Palava By blev allmän egendom. Boken handlar om Hermanni Rintaluoma och hans familj som återvänder till landet efter klasskriget; en ny tid som Hermanni inte riktigt kan förstå.

Sommaren 1940, när de finska fascisterna under marskalk Mannerheim började samarbeta allt närmare med nazisterna och Hitlertyskland, axlade Elvi Sinervo och Mauri Ryömä posterna som ledare för Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen.

Paret greps och i juli 1941 dömdes de till fängelse för landsförräderi. Elvi Sinervo skulle avtjäna fyra år i Centralfängelset i Tavastehus. Mauri Ryömä dömdes till sju års tukthus.

En av Elvi Sinervos medfångar var kommunisten Hertta Kuusinen (1904-1974), dotter till Otto Ville Kuusinen (1881-1964), en av ledarna för de röda i det finska klasskriget 1918. Hertta Kuusinen ordnade hemliga studiecirklar i fängelset, och Elvi som gått in genom fängelseportarna som en vankelmodig men dock socialdemokrat, var en övertygad kommunist, välskolad och klar i sin övertygelse, när hon kom ut 1944.

Om tiden i fängelset berättade Elvi Sinervo i boken Toveri, älä petä (Kamrat svik inte), utgiven 1947 och på svenska samma år. En kort, inte ens 100 sidor, men stark roman om livet i fängelset, om hennes medfånge Marja och om vikten att hålla ihop och tillhöra en gemenskap.

I ett förord, Cellkamratens inledningsord, skriver Elvi Sinervo om Marja att ”[vi] visste inte så mycket om varandra. Redan vid den tiden då hon kom till vår avdelning visste jag dock att hon var en av dem som visat sig svaga under förhören och som enligt de oskrivna lagar som gäller för politiska fångar, uteslutits ur kamratkretsen, antingen för alltid eller för en viss tid […] Marja hade uthärdat det utan att falla av, och visat att hon ville vara en av oss. Hon hade fått återinträde i kamratkretsen redan innan hon flyttades från tvångsklassavdelningen till vår avdelning”.

Elvi Sinervo berättar i Marjas berättelse om en kvinna med ett ansikte ”präglat av tvångsklassens livlöshet, som hos alla som i månader bara stirrar inåt” som efter en tid förvandlas till en av de ”kamrater som studerade ivrigast, en av dem som plötsligt började utvecklas snabbt […] och vilkas intellektuella intressen girigt sträckte sig åt alla håll”.

Kamrat svik inte är ett mästerverk. I Sverige gick den först som följetong i den kommunistiska veckotidningen Folkviljan som SKP började ge ut under transportförbundet mot partiets tidningar under världskriget. När boken återutgavs av förlaget Ordfront 1977 var det med en helt relevant baksidestext:

”Kamrat svik inte är en liten klassiker i den finska arbetarlitteraturen. Det är en politisk roman där handlingen tilldrar sig under fortsättningskriget – Finlands krig mot Sovjetunionen på Nazi-Tysklands sida. Samtidigt är det en av de finaste kvinnoskildringarna som skrivits i Norden.”

Författaren Carsten Palmær träffade Elvi Sinervo 1974, och i ett efterord i Ordfronts utgåva av Kamrat svik inte, återger han en intervju med henne:

– Folk tror ofta att det är jag som är Marja. Det stämmer inte, men allt som händer i boken är sant. Jag var mycket nyfiken under fängelsetiden, tänkte ’samla, samla’. Vi talade hela tiden, i cellerna, i arbetssalarna, på rastgården. Man lärde sig tala utan att läpparna rörde sig. 

Kamrat svik inte väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Elvi Sinervos roman bröt mot det borgerliga och socialdemokratiska litterära etablissemangets syn på hur arbetare skulle skildras. Och också mot hur vissa kommunister ansåg att arbetare skulle skildras.

– Redan före kriget hade jag velat skriva om kommunisterna. De socialdemokratiska författare som skildrat arbetarmiljön förstod dem inte. De framställde dem alltid som bittra, lungsjuka figurer och det stämde inte med dem jag träffat. De var människor som gjorde och gav allt och var villiga att betala med sina liv och sin frihet. Visst kunde vi vara lite träiga ibland; vi kommunister är nu en gång ganska skitviktiga. ’Du måste skriva om hjältar’, sa de. ’När jag träffar några hjältar ska jag skriva om dem’, sa jag. Och så gick just de jag talat med och blev hjältar under kriget.

I fängelset skrev Elvi Sinervo också diktsamlingen Pilvet (Molnen). Dikterna skrevs i smyg, på toalettpapper, och gavs ut i bokform 1944.

– Man fick inte skriva om fängelset och inte om politik. Men en av fångvakterskorna hjälpte mig hela tiden, gav mig extra mycket toalettpapper och en pennstump som jag gömde i kjolfållen.

1946 kom boken Viljami Vaihdokas (William Bortbyting, berättelsen om en gosse som ville bli lik Danko), på svenska 1947. Nio år senare, 1956, kom diktsamlingen Neidonkaivo (Jungfrukällan). Det blev Elvi Sinervos sista verk.

1958 blev Elvi Sinervo ensam när hennes make Mauri Ryömä dog i en bilolycka; han blev bara 47 år. När Ryömä dog var han riksdagsman för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och chefredaktör för kommunistiska partiets tidning Työkansan Sanomat (Arbetarfolkets tidning).

Elvi fortsatte som översättare, och i den långa rad av författare som fått sina verk översatta till finska märks bland andra John Reed, Bertolt Brecht , Anton Makarenko, Arthur Miller, Per Wästberg, Anna Seghers, Martin Andersen Nexö , Ivar Lo-Johansson, Franz Kafka och Sara Lidman, vars bok Gruva (Kaivos) gavs ut på finska 1970.

Elvi Sinervo avled i lungcancer den 28 augusti 1986. Hon fick uppleva hur hennes verk fick en ny läsekrets, hur hennes dikter tonsattes och hennes pjäser, till exempel Maailma on vasta nuori (Jorden är ännu ung) från 1952, spelades på både professionella och amatörscener runt om i Finland under 1970-talet.