Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Journalisten. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten.
Han kommer närmast från Nordiske Medier där han varit reporter och redaktör.
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier.
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier där han varit reporter och redaktör.
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fdaär ny chefredaktör för Våra Fiskevatten.
Han kommer närmast från Nordiske Medier.
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier.
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier där han varit reporter och redaktör.
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8dDEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet.
Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen.
Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling.
Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff.
Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal.
En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår.
En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati.
Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet.
Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa.
I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel.
I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
Isabella Iverus
Chefredaktör, Byggnadsarbetaren
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa? Isabella Iverus Chefredaktör, Byggnadsarbetaren
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet.
Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen.
Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling.
Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff.
Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal.
En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår.
En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati.
Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet.
Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa.
I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel.
I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa? Isabella Iverus Chefredaktör, Byggnadsarbetaren
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
42d87dec19ef49e1833a2003f5dde8a3612716cb126 personer som uppgett att de är journalister finns på valbar plats i höstens val. 61 procent av dem är pensionärer. Av de yrkesaktiva arbetar majoriteten inte längre som journalister på etablerade medier, eller gör det i alla fall inte just nu. Journalisten har hela listan.
468 miljoner valsedlar
Den 9 april var sista dag för partier att anmäla kandidater för att låsa sina kandidatlistor inför valen till riksdag, region- och kommunfullmäktige den 13 september.
Det var också sista dag att beställa valsedlar för leverans innan röstningen börjar.
Hittills har partierna beställt cirka 468 miljoner valsedlar och 54 212 personer kandiderar till ett eller flera val.
Källa: Valmyndigheten
Bland de 54 212 svenskar som ställer upp i valet 2026 finns minst 126 personer som angett en titel med journalistanknytning.
I Valmyndighetens lista* över valbara personer har Journalisten sökt i fältet ”valsedelsuppgift”. Vi har sökt efter orden journalist, reporter, pressfotograf, redaktör, chefredaktör, krönikör, frilansjournalist och ledarskribent.
Av de 126 i Journalistens kartläggning är 61 procent pensionärer (över 65 år). Medelåldern för gruppen som helhet är 67 år. Den äldsta personen som angett att den är journalist är 90 år och den yngsta 26 år. 60 procent är män och 40 procent är kvinnor.
20 kandiderar till riksdagen, 28 till regionfullmäktige och 88 till kommunfullmäktige. Några kandiderar till flera poster.
27 kandiderar för Miljöpartiet, 21 för Vänsterpartiet, 17 för Socialdemokraterna, 14 för Centerpartiet, 11 för Kristdemokraterna, 10 för Liberalerna, 9 för Moderaterna och 6 för Sverigedemokraterna.
14 journalister kandiderar för lokala eller regionala partier, eller partier under riksdagsspärren, såsom Örebropartiet, Ambition Sverige, Kristna Värdepartiet, SKP Kommunisterna, Utvecklingspartiet Demokraterna, Linköpingslistan, Solidaritet Linköping, Sakpolitikerna, KommunPartiet Mellerud, Kommunistiska partiet, Norapartiet och Västjämtlands Väl.
Två journalister som arbetar för tidningen Proletären kandiderar för Kommunistiska partiet.
Bland de personer som uppgett journalistbakgrund är majoriteten pensionärer. Av dem som är i yrkesaktiv ålder är majoriteten inte längre verksamma som journalister på etablerade medier, åtminstone inte just nu.
Några namn ur listan:
Jenny Åkervall, 54 år, tjänstledig chefredaktör för S-ägda Aktuellt i Politiken, kandiderar för Socialdemokraterna i Stockholm till riksdagen på plats 29. Hon har tidigare varit aktiv för S i Danderyds kommun och tog tjänstledigt från tidningen november 2025. TV4 Nyheterna avslöjade att bolaget AiP Media Produktion AB drev memekonton och sajter med politiska budskap utan tydlig avsändare, men Åkervall tillbakavisade att hennes avslut hörde samman med det.
Lars Adaktusson, 71 år, länge programledare för SVT:s nyhetsprogram, står på plats 3 på Kristdemokraternas Jönköpingslista till riksdagen. Han har sedan 2018 varit politiskt aktiv för KD, både i riksdagen och i Europaparlamentet.
Henrik Simonsen, 47 år, frilansjournalist och avgående ordförande för Frilans Riks, kandiderar till kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Eksjö, på plats 13. Han har varit politiskt aktiv som ersättare i kommunfullmäktige sedan hösten 2021 och kandiderade även i valet 2022. I dagsläget är han ordinarie ledamot i myndighetsnämnden i Eksjö.
Torbjörn Sassersson, 61 år, kandiderar till riksdagen för partiet Ambition Sverige, som i sitt valprogram vill att Sverige ska lämna EU, lämna Nato och föra en stram invandringspolitik. Partiet grundades 2025 av den tidigare SD-politikern Elsa Widding och har även den tidigare SD-politikern Katja Nyberg på sin riksdagslista. Sassersson är redaktör för tidningen NewsVoice, som han grundade 2011. Expo beskriver NewsVoice som en konspirationsteoretisk nyhetssajt.
Thomas Lerner, 70 år (tidigare reporter på Dagens Nyheter) kandiderar till kommunfullmäktige på Ekerö för Miljöpartiet.
Annica Grimlund, 73 år (tidigare chefredaktör för Lärarnas Tidning), kandiderar till kommunfullmäktige på Lidingö samt till regionfullmäktige i Stockholm för Socialdemokraterna.
Opinionsjournalisterna Emil Nordfjell, 27 år, och Kalle Olsson, 42 år, kandiderar båda för Socialdemokraterna till riksdagen och är båda S-märkta ledarskribenter/krönikörer.
Här är hela listan:
Copy: Journalister på valsedlar
Fotnot: Den 9 april stängdes de låsta listorna för höstens val, de som valt att ha öppna listor kan lägga till eller ta bort namn fram till två dagar före valdagen. Listan hos Valmyndigheten uppdateras varje timme, dygnet runt. Det betyder dock inte att ändringarna behöver vara speciellt stora. Journalistens kartläggning bygger på listan som kunde laddas ned den 20 april.
58497c66e50c52ab6db98151b8ceb25f92e79405Köpet av Altinget och Mandag Morgen är nu formellt godkänt av de danska konkurrensmyndigheterna.
Att Altingets grundare Rasmus Nielsen ville sälja mediehuset till JP/Politikens hus offentliggjordes i september i fjol.
Altinget och Mandag Morgen kommer organisatoriskt att hamna under JP/Politiken Business Media.
”Vi ser fram emot att fortsätta utvecklingen av våra olika medie- och kunskapsprodukter tillsammans med nya, skickliga kollegor under ett stabilt och långsiktigt ägande”, säger Anne Marie Kindberg, vd för Altinget och Mandag Morgen,till svenska Altinget.
Köparen JP/Politikens Hus äger dagstidningarna Politiken, Jyllands-Posten och Ekstra Bladet, men också Monitor Medier och Watch Medier som ger ut en rad nischade branschsajter i Danmark och Norge. För ett år sedan etablerade sig Watch Medier också i Sverige med sajten Finanswatch.
Svenska Altinget, som är en efterföljare till Riksdag & Departement, har funnits sedan 2014 och bevakar politiken i Sverige och EU. Redaktionen har 13 medarbetare.
73fdfc43382c0ebec3097813056f109f5345c4e1MEN-FÄLLNING Mediernas etiknämnd klandrar Barometern-OT för att ha publicerat detaljer ur ett 36 minuter långt larmsamtal från en person som befann sig i ett brinnande hus.
Den 28 augusti publicerade Barometern-OT en artikel om en bostadsbrand i juni. En person hade befunnit sig i det brinnande huset men kunde inte ta sig upp ur sängen eftersom hen nyligen hade opererat lårbenet. Personen omkom i lågorna. I artikeln framkom att personen ringt SOS Alarm och stod i kontakt med dem i 36 minuter och 37 sekunder innan samtalet bröts.
Brandkåren var på plats i 20 minuter medan personen var vid liv, men inga räddningsförsök gjordes på grund av att ett befäl på plats fastnade ”i en felaktig tankeloop”, enligt Räddningstjänstens internutredning. I Barometern-OT:s artikel återgavs flera detaljer ur larmsamtalet.
Artikeln publicerades samma dag som begravningsceremonin för den avlidna personen och anmäldes till Medieombudsmannen (MO) av en anhörig. Enligt anmälaren ska inga av de anhöriga ha fått meddelande om publiceringen i förväg. Utredningen som artikeln byggde på var okänd för dem.
Medieombudsmannen anser att beskrivningen av larmsamtalet varit alltför närgången:
”Jag förstår att anhöriga reagerat på att så detaljerade uppgifter om nära nog ett dödsögonblick sprids i en tidningsartikel. Mediet hade kunnat beskriva händelseförloppet och räddningstjänstens ödesdigra misstag utan detaljerna om hur elden når hen i sängen”, skriver MO som anser att anmälaren utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada.
Mediernas etiknämnd (MEN) delar MO:s bedömning och klandrar Barometern-OT för att ha brutit mot god publicistisk sed.
bf358d678d41309d2eab7f87823449c8255af9d7Dagens ETC skrev att Ekot inte berättade att en intervjuperson var aktivist. Nu fälls tidningen för att inte ha låtit aktivisten bemöta kritik som riktades mot honom.
I en nyhetsartikel från augusti skrev Dagens ETC att SR Ekot ”anklagas för att mörka rasistiska utspel”. Ekots inslag handlade om att allt fler judar lämnar Sverige på grund av antisemitism. En av de som intervjuades presenterades i Ekot som Malmöbo. Ekot nämnde inte att mannen var aktivist och hade jobbat för en sionistisk tankesmedja.
Dagens ETC citerade hård kritik som uttryckts mot mannen i sociala medier, och citerade hans uttalande i en egen podd där han hade sagt att det är ”det palestinska folket, inte Hamas, utan det palestinska folket och den palestinska nationella rörelsen, som är förövaren i den här konflikten”.
Dagens ETC skrev också en ledartext om saken.
Mannen anmälde båda texterna till Medieombudsmannen och påpekade att han inte hade getts tillfälle att bemöta kritiken trots att tidningen namngav honom.
Dagens ETC:s chefredaktör menade i sitt svar till MO att hans bestämda uppfattning var att det inte fanns någon skyldighet att låta mannen bemöta kritiken i nyhetsartikeln. Anledningen var att ”anmälarens egen opinionsbildning och åsikter om palestinier, Gaza, och medier grundligt och med sanningens överensstämmande redovisades i artikeln. Anmälaren framställdes i enlighet med hur anmälaren själv agerade i offentligheten”.
Medieombudsmannen anser dock att mannen borde ha fått bemöta den skarpa kritiken mot honom som framfördes i Dagens ETC:s nyhetstext. ”Till exempel citerades ett Instagraminlägg där det påstås att anmälaren trakasserat Palestinaaktivister och att han sprider grov rasism. Detta är sådana konkreta påståenden och värderande kommentarer om anmälaren att han borde ha fått möjlighet att bemöta kritiken”, skriver MO.
Däremot ger ledartexten inget skäl till klander, i en opinionsartikel får omskrivna personer normalt tåla mer.
Mediernas Etiknämnd delar MO:s bedömning och klandrar Dagens ETC för att ha brutit mot god publicistisk sed, eftersom tidningen åsidosatte den grundläggande medieetiska skyldigheten att låta en kritiserad person komma till tals.
a641da019e319294a0ebb7caee468f994f525734GRN-BESLUT Mediemyndigheten fick in 2 406 anmälningar mot SVT Dokument inifrån: ”Hatet”, som granskar influencern Joakim Lundell. Nu har programmet friats av Granskningsnämnden.
Granskningsnämnden skriver i beslutet om sin praxis:
Kravet på opartiskhet innebär bland annat att ”kontroversiella ämnen eller händelser inte får behandlas ensidigt, det vill säga så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, men i så fall bör detta klart framgå”.
Kravet på saklighet innebär främst att ”uppgifter som är av betydelse för framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas”.
I det aktuella fallet gör nämnden följande bedömning:
Opartiskhet: Ett program får ha en kritisk infallsvinkel eller utgångspunkt så länge detta framgår tydligt för tittaren. Dessutom ska det råda en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet för de medverkande som inte är programledare, reportrar eller på annat sätt företrädare för programföretaget.
Saklighet: Nämnden granskar om uppgifter som är av betydelse för framställningen är korrekta och att framställningen inte blivit vilseledande genom att till exempel väsentliga uppgifter har utelämnats. ”I situationer när ord står mot ord eller medverkande annars har skilda uppfattningar om vad som förevarit går det sällan att avgöra vad som är riktigt och granskningen får då en delvis annan inriktning. För att kravet på saklighet ska anses vara uppfyllt i dessa situationer krävs att programföretaget har visat tillräcklig grund för de uppgifter som framkommer i programmen och det urval som gjorts avseende dessa”.
Nämnden anser att SVT i detta fall har visat tillräcklig grund för uppgifterna och urvalet, och går igenom olika aspekter som anmälarna tagit upp. Bland annat hur den granskade framställdes jämfört med andra medverkande. Nämnden skriver att Joakim Lundell ”ingående beskrivit övergrepp i sin bok och i intervjuer och av handlingarna framgår att mamman inte fått möjlighet att bemöta dessa uppgifter tidigare. I dokumentären lyftes hennes och andra personers perspektiv fram”. Nämnden anser inte att mamman eller andra medverkande framställdes på ett mer positivt sätt eller att det saknades kritiska motfrågor till dem.
Inslaget frias av en enig nämnd.
8a27bf50ea9a0fa17e7c60a25e8b102994777c58Smålandsposten i Växjö är Sveriges mest distansarbetande lokaltidning, men nu har vinden vänt. Journalisterna tvingas in till arbetsplatsen fyra dagar i veckan – och minst en av redaktionens sex långdistansarbetare har börjat leta nytt jobb. Journalistklubben är kritisk till förändringarna.
Smålandsposten har varit en av Sveriges mest generösa mediearbetsgivare när det gäller distansarbete. Journalisterna som bor i Växjö har efter pandemin kunnat arbeta mycket hemifrån. SMP har också sex journalister som i olika former jobbar långdistans, varav fyra i Stockholm, en i Malmö – och så Adam Sjöborg som bor i uppländska Vittinge i Heby kommun. De flesta av dem är tillsvidareanställda.
När Journalisten träffade honom för två år sedan var han glad och ”supertacksam” mot Smålandsposten som efter en provperiod gett honom en fast anställning som reporter i Tingsryd och Älmhult, med placering 50 mil norrut.
Men nu har arbetsgivaren dragit ned kraftigt på möjligheten till distansarbete. Journalisterna i Växjö ska vara på redaktionen fyra dagar i veckan. De sex distansarbetande journalisterna ska arbeta från redaktionen i Växjö minst fem veckor per år – samtidigt som det i ett dokument som medarbetarna tagit del av uppges finnas en målsättning att öka till tio veckor per år.
Adam Sjöborg, reporter på Smålandsposten, utanför bostaden i Vittinge i Uppland. Foto: Tor Johnsson
– Jag bor ju längst bort av de som jobbar på distans. Så sett till avstånd och kanske livssituation så påverkar det mig mest, säger Adam Sjöborg.
– Fem veckor per år i Växjö har fungerat bra för mig, det blir två veckor på våren, två på hösten och så backar man upp på sommaren. Man kan ofta spara lite större jobb som kräver närvaro tills man är på plats. Men att vara i Växjö tio veckor per år går inte ihop för mig. Jag har barn varannan vecka och ett hus att se efter. Det finns ekonomiska aspekter också, resorna är dyra.
När han påtalade problemen för arbetsgivaren fick han svaret att han kanske ska söka ett annat jobb.
– Jag försöker söka andra jobb men det är en jättetuff arbetsmarknad.
Anna Karolina Persson, ordförande i Smålandspostens journalistklubb. Foto: Tor Johnsson
Anna Karolina Persson sitter i styrelsen för den lokala journalistklubben på SMP. Vi träffar henne över en lunch på PM & Vänner. Hon arbetade tidigare på Smålänningen, men började på Smålandsposten som lokalredaktör i Alvesta efter pandemin.
– SMP har haft en generösare hållning när det gäller distansarbete och det var en av de saker som lockade mig. Men med tiden har reglerna skärpts. Nu ska man vara på plats på redaktionen minst fyra dagar i veckan. Vill man jobba hemifrån en dag måste man ansöka om det senast torsdagen veckan innan.
Det finns en oro bland de som jobbar långdistans, vad tänker klubben om det?
– Vi har förståelse för att det behövs tydligare regler för distansarbete, eftersom det har varit lite otydligt. Samtidigt tycker vi att arbetsgivaren, som från början öppnade upp för den här möjligheten, har ett ansvar att se till att de som arbetar på distans kan fortsätta göra det under rimliga förutsättningar. Det är tråkigt när det drabbar våra medlemmar negativt. De har byggt upp sina liv utifrån de överenskommelser som gjordes då.
Smålandspostens redaktion ligger mitt i Växjö. Foto: Tor Johnsson
Det finns ett annat problem med att öka antalet närvaroveckor från fem till tio per år: boendet.
Smålandspostens chefredaktör Kristina Bingström låser upp dörren till den lilla lägenheten ovanför redaktionen. Den är fräsch och går i skandinaviskt vitt och grått.
– Lägenheten utnyttjas inte bara av redaktionen, utan används av hela företaget, förklarar Kristina Bingström.
Det är här Adam Sjöborg bor när han är på plats i Växjö. Om alla sex långdistansjournalisterna ska jobba tio veckor per år från redaktionen räcker inte den enda lägenheten till. De måste hitta andra boenden, vilket kan bli kostsamt.
Kristina Bingström tror inte att det kommer att bli ett problem.
– Den policy som Gota Media har är att distansarbete helt och hållet är en arbetsledningsfråga och att man ska hitta individuella lösningar mellan medarbetare och chef. De som bor långt från redaktionen har olika lösningar. Någon distansjobbar halva arbetstiden, någon har fem veckor per år på plats, och så vidare. Vi har löst det, och vi kommer att fortsätta att ha individuella lösningar. Det finns inget beslut om att alla ska jobba ett bestämt antal veckor per år i Växjö, säger Kristina Bingström.
– Allt handlar om verksamhetens behov, och om behoven förändras kan även förutsättningarna för de som bor långt borta förändras. Om verksamheten kräver att arbetsuppgifter ska utföras här, då är det ju här de ska utföras.
I det dokument som vi tagit del av nämns arbete från redaktionen tio veckor per år som en framtida riktlinje. Stämmer inte det?
– Min upplevelse är nog att just den skrivningen har övertolkats. Det är inte alls säkert att det kommer att se likadant ut för alla. Riktlinjen för 2026 är att vi tycker att det är rimligt att de som bor utanför länet är på plats på redaktionen i Växjö fem veckor under året. Sen får vi se hur riktlinjer och individuella lösningar ser ut framåt.
De flesta av SMP:s journalister utgår ständigt från redaktionen. Allmänreportern Elvedin Basic är en av dem. Han bor också nära redaktionen. Foto: Tor Johnsson
Det myckna distansarbetet har inte varit helt oproblematiskt, menar Kristina Bingström. Även medarbetare som ofta jobbar hemifrån vill gärna att andra är på plats när de själva är det. Det har försvårat sammanhållningen, enligt henne.
– Vi har vid några tillfällen märkt att vi har varit lite för få inne på redaktionen. Vi måste säkerställa att vi har folk på plats som vi kan skicka ut på jobb. Det har funnits en otydlighet på redaktionen om vad som gäller, och därför ville vi ta fram tydligare riktlinjer. En av dem är att utgångspunkten är att det är arbete från redaktionen som gäller, för att säkerställa att inte alla vill jobba hemifrån samma dag. Vi behöver också träffas förstås. Det är jätteviktigt för alla att man har en samhörighet, säger Kristina Bingström.
Sofia Ek Hallonqvist vikarierar som ledarskribent på Smålandsposten i Växjö men bor i Skåne. Vid Journalistens besök är hon på plats på redaktionen i Växjö och har med sig dottern Elisabeth Ek Hallonqvist, 10 månader. Foto: Tor Johnsson
Att Smålandsposten hittade egna lösningar under pandemin är en underdrift. Man anställde sex journalister som bor utanför länet. Man slopade också alla morgonmöten – nu har man återinfört två i veckan.
– Pandemin tvingade fram ett annat arbetssätt och ett annat tankesätt. Vi bestämde oss för att bryta alla mönster, nollställa. Att vi nu har sex journalister som bor långt från redaktionen beror på två saker: dels fick vi en mycket större rekryteringsbas, dels fanns det medarbetare som på grund av olika händelser i livet behövde flytta härifrån men som trivdes hos oss och som vi trivdes med. I stället för att gå skilda vägar har vi varit öppna för att hitta andra lösningar.
Ni har också tagit bort flera möten?
– Under pandemin tog vi bort morgonmötena. De kunde dra ut på tiden och var ibland mer tillbakablickande än framåtsyftande. Och så kände vi oss fram tillsammans – vilken typ av möten behöver vi? Vad ska de syfta till? Vi skapade gemensamma kanaler där alla berättade vad de höll på med. Kommunikationen är superviktig, men det är inte givet att den måste ske på möten.
Efter en testperiod bestämde man sig för att införa först ett morgonmöte i veckan, sedan två.
Kristina Bingström, Smålandspostens chefredaktör, på sitt kontor i Växjö. Foto: Tor Johnsson
Det låter som att ni har en ganska speciell redaktions- och företagskultur på Smålandsposten. Är det så?
– Tja, vi är nog inte rädda för att testa något nytt. Det är någonting som jag kanske kan få försvara ibland i koncernen. Sen måste man vara ödmjuk och utvärdera vad som blev bra och vad som inte blev bra. Man kan aldrig hitta en lösning som alla medarbetare tycker fungerar väldigt bra. Det kanske inte alltid kan vara målsättningen heller. Det handlar om vad vi behöver och vad får vi ut av det vi har.