Tornevall Networks

– Det är inte lätt att jobba fackligt.

Det är den centrala slutsatsen i Ulrika Hedmans forskningsstudie om Journalistförbundets arbetsplatsklubbars verksamhet på Mittmedia under åren 2012–2019: ”In the midst of some crazy sitcom” – A case study of journalist union representatives’ work during disruptive change, som nyligen publicerades i tidskriften Journalism.

Det är något av en underdrift. I studien intervjuas fackligt förtroendevalda journalister på Mittmedia samt på Promedia, vars tidningar köptes upp av Mittmedia 2015.

Mittmedia

Mittmedia bildades 2003 och såldes till Bonnier News och norska Amedia 2019. Mittmedia ägde vid försäljningen 28 dagstidningar som nu ingår i Bonnier News Local, bland dem Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Sundsvalls Tidning, Östersunds-Posten, Nerikes Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning, Norrtelje Tidning, Hudiksvalls Tidning och Falu-Kuriren.

Mittmedia genomgick enorma sparpaket under de undersökta åren, och genomförde samtidigt en digital transformation som saknade motstycke inom den svenska dagspressen. ”Digitalt först”, var mottot.

De anonymiserade fackligt förtroendevalda tecknar en bild av ett kaos – med konstanta förhandlingar, en arbetsgivare som inte gick att rubba en millimeter i förhandlingarna och medlemmar som hela tiden krävde svar. Så här säger några av dem i studien:

”Såvitt jag kan minnas vann vi aldrig något. De bara körde på.”

”De låtsades inte ens lyssna. Vi avfärdades som motståndare till förändring, som digitalt okunniga.”

”Jag tror inte att många förstår hur tufft det var när det var som tuffast.”

”Det var som om vi var mitt uppe i någon galen sitcom.”

Fackrepresentanterna uppger att de inte var motståndare till förändring, utan försökte påverka hur förändringen genomfördes. Utan framgång.

”Vi ifrågasatte aldrig att vi var tvungna att bli mer digitala”, säger en av dem.

”Vi gjorde fantastiska framsteg med digitaliseringen. Utan tvekan. Där och då, kanske såg vi inte alltid det, eftersom så mycket handlade om att se så många av våra kollegor bli förödmjukade och behöva sluta”, säger en annan.

– Situationen var extrem eftersom arbetsgivaren helt uppenbart inte ville lyssna, säger Ulrika Hedman. Då blir det ju hopplöst. Vad säger man till medlemmarna när man inte kan visa att man vinner någonting i förhandlingarna? Sverige är ju väldigt speciellt. Här finns lagar och strukturer och kollektivavtal och upparbetade rutiner som väldigt mycket av det fackliga arbetet vilar på. Man litar på att det här funkar. I normalfallet gör det ju det också. På Mittmedia fungerade det inte alls.

– Det som hände på Mittmedia får väl betraktas som en ytterlighet både ur ett svenskt och ur ett internationellt perspektiv.

Det var inte bara de arbetsrättsliga frågorna som klubben behövde hantera, utan också de förändrade arbetssätten.

”Under de tuffaste åren skulle vi sända live [tv] på allt. Inte bara när [innehållet] passade för livestreaming, utan på allt, egentligen. Det var en börda. Och vi kunde alla se att vi nästan inte hade några tittare alls. Vi försökte diskutera detta [med ledningen], att vi var tvungna att göra mycket extra arbete för nästan ingenting. Men de ville inte … Det var så här arbetet skulle göras. De lyssnade inte”, säger en fackligt förtroendevald.

Hatet mot de tryckta tidningarna genomsyrade Mittmedia. En fackligt förtroendevald berättar:

”När man arbetade med print kände man sig som någon sorts paria. Folk var rädda för att ens säga ’Hej!’. Chefen kunde komma och säga: ’Du får inte prata med den här personen, du får inte tänka på print, du får inte låtsas att print existerar’.”

En annan uppger att prenumerationstappet eskalerade för att de tryckta tidningarna inte längre innehöll det som folk var villiga att betala för: ”Det var Mittmedias sätt att göra tidning.”

Nedplockad Mittmedia-skylt i Gävle 2020.

I studien framgår att det fanns interna konflikter bland de fackligt förtroendevalda, och särskilt tydligt blev det när Mittmedia köpte Promedia 2015.

De nio journalistklubbarna på Mittmedia hade gått ihop till en storklubb 2012, och nu räknade man med att Promedias journalistklubb skulle gå in i Mittmediaklubben. Men Promediaklubben vägrade.

En av de förtroendevalda på Promedia beskriver i studien Mittmedia som en ”dysfunktionell familj” som Mittmediaklubben var en del av:

”De bråkade med ledningen om bemanning och så vidare, men när det gällde [digitalisering och framtiden för tryck] var de helt på. Och vi var dumma som inte kunde se att det var så det måste vara.”

Konflikten mellan arbetsgivaren och Mittmedias journalistklubb eskalerade, och 2017 riktade klubben en misstroendeförklaring mot personalpolitiken:

”Vi var desperata och såg ingen annan utväg. I efterhand vet jag inte om vi gjorde rätt. Men de vägrade lyssna när vi sa till dem att de inte kan behandla människor så här”, säger en av dem i studien.

Det ledde till att arbetsgivaren hotade journalistklubbens förtroendevalda med avsked. ”Arbetsrätt för neandertalare”, kallade Journalistförbundets dåvarande förhandlingschef Johan Lif förfarandet i en intervju med Journalisten. Relationen mellan klubben och ledningen bröt samman.

Finns det något man kan lära sig av detta?

– Ja, det tror jag. När Promediaklubben valde att inte gå ihop med Mittmediaklubben borde man ha stannat upp och funderat. Varför? Gör vi rätt saker? Man kanske hade behövt ta in nya perspektiv utifrån. När läget är så pressat för en fackklubb måste man ändå försöka få tid att tänka efter, säger Ulrika Hedman.

– En annan sak man kan lära sig är hur viktig informationen till medlemmarna blir när det är kris. Journalistklubben startade ett fackligt veckobrev till medlemmarna. Det brevet blev viktigt för klubben. Att man höjde informationsnivån från att kalla till klubbmöten till att proaktivt gå ut och tala om vad man vet, det var förmodligen en bra strategi.

Den digitala transformation som Mittmedias ledning började genomföra 2012 var omfattande och det gick snabbt.

– Problemet var att affären inte var där än. Folk ville ha sina papperstidningar och sina gamla tidningstitlar. Men idag är ju nästan alla redaktioner där, och har stora intäkter från digitala prenumerationer.

När man läser studien slås man av alla saftiga citat från de fackligt förtroendevalda. Det är väldigt hårda ord, eller hur?

– Ja, det håller jag med om, men citaten speglar verkligen intervjuerna. Mittmediaåren har lämnat spår, och jag tror att de spåren kommer att sitta kvar länge än, hos såväl fackliga företrädare som hos många av de som jobbade på redaktionerna. Jag vet inte om svenska journalistklubbar egentligen har haft att hantera något liknande, säger Ulrika Hedman.

När man flyttar ihop med någon får man nya bekantskaper, och man får ta del av nya medier. Sen i höstas får jag Kollega, fackförbundet Unionens tidning, hem i brevlådan. Det är ett kikhål in i en fruktansvärd verklighet, ett ”Upside-Down” som så gott som aldrig beskrivs i medierna; de arbetslösas, sjukskrivnas och utförsäkrades liv. Som egenföretagaren Klas. Han blev sjuk, nekades sjukpenning, förlorade jobbet, lägenheten – och sov hela vintern i ett fågelskådartorn i ett naturreservat utanför Uppsala. Ibland var det minus tjugo, men nollgradigt var värre, då kröp fukten in i sovsäcken.

Ett annat öde: chefen Christina som fick sparken. Som sökt hundratals jobb, redo att flytta långt för ett vikariat på en bensinmack. Nu kämpar hon mot ångesten, och berättar – under eget namn, och bild – att hon planerar att fläka ut sig på OnlyFans. Hon frontar omslaget, med rubriken: PÅ RUINENS BRANT.

Jag värjer mig mot hennes blick, den är så jobbig. Inte bara för att den påminner om hur bra jag har det, och hur mycket jag ändå gnäller. (Buhu, fick ingen inbjudan till förlagets glögg-mingel och får inte Villa San Michele-stipendiet i år för jag fick det i fjol.) Utan också för att det triggar min egen rädsla för att falla. Jag vet hur lite som skiljer mig från den utsattheten. En vansinnesfylla som resulterar i MeToo-rykten och cancelering. Mer än så krävs inte. Jag skulle yla om min oskuld i olika haveristpoddar, men ingen skulle tro mig, inte ens jag själv. Jag funderar på hur jag skulle kunna undvika fimbulvintern i fågelskådartornet.

Med tanke på att arbetslöshet är vardag för en halv miljon svenskar är det ändå underligt att frågan är så frånvarande i medierna; journalisterna borde rapportera, om inte annat av rent egenintresse, arbetslösheten i den egna branschen är skyhög. Men vem ska berätta, förutom fackförbundspressen. Präktiga DN? Kanske – nu när Patrik Lundberg är tillbaka från föräldraledigheten. Om han får feeling. SVT då? Flaggskeppet Dokument Inifrån, med fetast resurser i mediesverige? Men de vill ta upp kampen om tittarna med streamers som Netflix, det gör man med rafflande avslöjanden om styckmordet och Jockibois förträngda trauman, inte med Arnes kamp mot Försäkringskassan. Jag fattar det, så funkar världen.

Det är svårt att berätta om arbetslösa. Det finns ingen konflikt, bara ett statiskt tillstånd. Men stämmer det verkligen? Klas i fågelskådartornet är en bra story, och Christina på Onlyfans stark tragik. Journalisterna på Kollega har fattat det, men kanske har de inte fattat att det blivit fult att berätta om folk som offer för ett system.

Jag sträcker mig efter en annan ny bekantskap; ”HTSI, How To Spend It” – Financial Times glansiga bilaga; med reklam för diamantdiadem och handväskor från Miu Miu, reportage om longevity-kliniker i Schweiz och sydkoreanske kreatören Sang Woo Kim. En ny värld öppnar sig.

Sedan 2021 delar Seniorjournalisterna Sörmland årligen ut två stipendier till ”god lokalt publicerad journalistik”. Stipendierna är på 10 000 kronor vardera. I samband med föreningens årsmöte den 22 april delades årets stipendier ut. De gick till:

Frida Gunnvald, SVT Nyheter Sörmland.

Motivering: ”För att hon med ett stort driv som undersökande reporter i två granskningar avslöjat märkligheter och rena felaktigheter inom vård och hälsa. Så har ett par av de största nätläkarbolagen avslöjats med att i stor omfattning ta betalt för tjänster som enligt Regionen inte har utförts. Resultatet är en tvist som kan komma att kosta bolagen mångmiljonbelopp. I den andra visar Frida Gunnvald hur kosttillskott marknadsförs som lösningen vid PMS och mensvärk utan något som helst vetenskapligt stöd. Granskningarna är klockren och angelägen konsumentupplysning!”

Johannes Tångeberg och Sofie Collin, Södermanlands Nyheter.

Motivering: ”För det systematiska grävjobbet ‘Skolchefsrapporten’ som avslöjade inte bara felaktigheter utan också att AI härjat ganska fritt i en rapport som Nyköpings grundskolechef tagit fram. Den skulle bli underlag för målet att bli ‘Sveriges bästa skolkommun 2030’, men ledde i stället till turbulens och att skolledningen ifrågasattes. Först när skolchefen pressats ordentligt medgav hon falsarierna. Då hade den AI-belastade rapporten redan reviderats upprepade gånger. Till slut fick skolchefen gå! Låt var med ett väl tilltaget avgångsvederlag. Något som också rymdes i grävet.”

Det skriver Dagens Nyheter.

Som Journalisten rapporterat skickade DN för ett år sedan in en JO-anmälan för att klaga på den långsamma handläggningen i sju olika fall då DN begärde ut handlingar kopplade till den tidigare säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Som längst fick DN:s reportrar vänta 46 dagar på att få ut handlingar – men när DN begärde ut handlingar i annat namn tog det två dagar.

I januari 2026 riktade JO kritik mot Regeringskansliet. Justitieombudsmannen trycker i beslutet på att det är särskilt viktigt att just Regeringskansliet respekterar den i grundlagen garanterade insynsrätten.

I veckan frågades Ulf Kristersson ut i riksdagens KU om saken. Statsministern sade under utfrågningen att hans bild är att Regeringskansliets hantering av utlämnandeärenden normalt sett fungerar bra, men medgav  att det funnits brister, rapporterar DN.

Pelle Nyström arbetade på SVT från 1983 tills 2020. Han inledde sin SVT-karriär på lokalredaktionen i Örebro och gick senare till sportens redaktion i Göteborg. Som reporter för SVT Sport bevakade han bland annat åtta OS och många världs- och europamästerskap.

Pelle Nyström gick bort i fredags efter en tids sjukdom, skriver SVT.

I en intervju med statsminister Ulf Kristersson den 25 oktober ställde P1 Morgon frågor om ett uttalande som biståndsministern hade gjort dagen innan, om att svenska biståndspengar gått till organisationen ICHR med kopplingar till terrorstämplade Hamas.

I den sista frågan sade programledaren: ”Men att Sida betalat ut bistånd till en organisation vars ledare öppet hyllat Hamas, påverkar det ditt förtroende för Sida och dess ledning?”

En person som anmälde inslaget till Granskningsnämnden för radio och tv ansåg att biståndsministerns uttalande om att pengar gått till terrorstämplade organisationer framställdes som om det vore ett erkänt sakförhållande. Enligt anmälaren hade ursprungskällan kopplingar till den israeliska regeringen och avsikten att misstänkliggöra bistånd till Palestina.

SR anser att inslaget överensstämmer med kraven på opartiskhet och saklighet, och hänvisar i sitt svar till Granskningsnämnden till en intervju med biståndsministern i Aftonbladet den 24 oktober samt till en artikel i danska tidningen BT som innehöll uppgiften att ICHR:s ledare talat om Hamas rätt att styra och att Hamas existens bidrar till allas intresse.

SR betonar också att P1 Morgon trots ”omfattande försök” inte själv lyckades ytterligare värdera uppgifterna i Aftonbladets intervju, men att man i anslaget till intervjun betonade att källan till uppgifterna var biståndsministern.

Granskningsnämnden anser dock att det i den avslutande frågan till statsministern framställdes som ett faktum att Sida betalat pengar till en organisation vars ledare öppet hyllat Hamas. SR har inte visat grund för att ledaren hyllat Hamas, bara att han uttryckt stöd till Hamas fram till 2021. Därför blev inslaget missvisande och stred mot kravet på saklighet, bedömer nämnden.

En ledamot, Ulrika Hansson, var skiljaktig och ville fria SR.

På söndag leder jag en manifestation på ABF i Stockholm. Den tredje maj är pressfrihetens dag och då uppmärksammar yttrandefrihetsorganisationer och medier från Stockholm till New York det fria ordet, yttrande- och pressfriheten.

I år bör vi varje dag uppmärksamma det fria ordet och fria medier överallt, eftersom antalet auktoritära länder ökar. Den som läser tidningen Journalisten regelbundet och ögnar igenom press- och yttrandefrihetsorganisationers hemsidor inser snabbt att situationen för det fria ordet blir bara sämre och sämre.

Jag ryste när jag läste årets Demokratirapport från det ansedda V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet: tio nya länder, varav sex i Europa och Nordamerika, identifieras som länder som går i en auktoritär riktning. Yttrandefriheten försämrades i 44 länder i fjol och mediefriheten i USA är den sämsta på 60 år. En mening i rapporten har fastnat i mitt minne: ”De senaste 25 åren har yttrandefriheten varit det vanligaste målet för autokratiserande ledare att attackera”.

Och vem kan bäst symbolisera den globalt alltmer försämrade situationen för press- och yttrandefriheten under de senaste 25 åren? Utan tvekan den svenske journalisten Dawit Isaak som i september suttit exakt ett kvartssekel i en fängelsecell på två gånger tre meter i enpartistaten Eritrea som också kallas för ”Afrikas Nordkorea”. Därmed är det en svensk journalist som suttit längst i fängelse i världen för sitt journalistiska arbete.

Dawit Isaak har fängslats bara för att han har skrivit ett par regimkritiska artiklar i den eritreanska tidningen Setit som han var delägare i. Eritreas nyckfulle och despotiske president Isayas Afwerki tål inte den minsta kritik och låter fängsla alla som inte upprepar hans positiva narrativ om läget i Eritrea, trots att landet inte har haft några parlamentsval sedan självständigheten 1993 och varje år intar jumboplatsen i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Trots att Dawit Isaak snart har varit frihetsberövad i 25 år nekas han åtal, rättegång, advokat och familjebesök. Eritreas ledare struntar i internationella konventioner när det handlar om Dawit Isaak. Som svensk medborgare har han till exempel rätt till svensk konsulär hjälp men Eritrea låter ingen svensk diplomat besöka sin svenske medborgare med motiveringen att ”Dawit är eritreansk medborgare”. Diktaturen i Eritrea har inte bara stulit 25 år av Dawit Isaaks liv, utan också hans svenska medborgarskap. Det är svårt att ta in.

Dawit Isaaks hemland Sverige har tyvärr inte engagerat sig tillräckligt för Dawit och har gömt sig bakom orden ”tyst diplomati”.

Men nyligen väcktes ett hopp inom mig ifråga om Dawit Isaaks frihet: Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard tilläts besöka Eritrea och träffade flera makthavare där. Jag hade givetvis förväntat mig att vår utrikesminister skulle ha besökt Dawit i fängelset men så blev det inte.

Jag vet inte exakt vad vår utrikesminister gör för Dawit Isaaks frihet, men jag hoppas att hon inte sviker mannen som betalat ett alldeles för högt pris för sin journalistik och det fria ordet.

Kurdo Baksi

journalist och författare

I fredags var sista dagen för att ansöka om avgångsvederlag på SVT. Hur många som sökt och hur många som kommer att beviljas är okänt.

– Utifrån de kontakter vi har haft med medlemmar så verkar det som att det främst är personer som närmar sig pension som är intresserade av att söka. Det behöver inte betyda att det främst är personer i den åldersgruppen som har sökt avgångsvederlag, men det kan vara en fingervisning, säger Johan Wiechel, ordförande i journalistklubben på SVT.

– Dessutom har varslet på programdivisionen mildrats. Det är inte lika många personer som man befarar blir övertaliga där.

Hur många handlar det om?

– Från början var det fråga om en minskning med 27 tjänster på programdivisionen, den siffran kryper nu neråt, mot ett tjugotal. Det är bara preliminära siffror, de kan ändras. Men så ser läget i förhandlingarna ut just nu.

Vad beror det på?

– Man har hittat andra sparåtgärder, samt några vakanta tjänster.

Man drar in vakanta tjänster, men slipper säga upp någon?

– Ja, precis. Det betyder ju att varslet om uppsägningar mildras.

Hur är stämningen?

– Alla väntar på besked om hur många som får avgångsvederlag, först då vet vi hur många uppsägningar det kan bli fråga om. Vi är i stormens öga just nu. Innan det kommer besked om eventuella uppsägningar ska vi också titta på omplaceringar, så det är inte en fullt så rak linje. Men de initiala chockvågorna har lagt sig och det har kommunicerats mer specifikt på de olika redaktionerna vad det är man ser framför sig för förändringar. Det leder till nya frågor förstås.

Vilket är det största problemet i förhandlingarna just nu?

– Hur organisationen på Riksnyheterna ska se ut. På programdivisionen och på de lokala nyheterna har vi kommit längre.

Den arbetstagarkonsult som fackklubbarna på SVT begärt för att utreda förslaget till sparåtgärder är klar med sin rapport. Två av konsultens synpunkter har journalistklubben tagit vidare med arbetsgivaren.

– Konsulten anser att det inte är tydligt hur organisationen på Riksnyheterna ska se ut. Dessutom beskrev han lösningen med visstidsanställningarna på SVT som ”okoordinerad med risk för suboptimering”. Vi har cirka 230 programanställda och tillfälliga intag, och där föreslog konsulten en bättre samordning för att minska kostnader.

Han föreslog fler tillsvidareanställningar och färre visstidsanställningar?

– Det är vår slutsats. Det är bättre att fastanställa folk så att vi har en bättre grundberedskap – det är samma argument som vi har haft jättelänge. Vi ser hans analys som ytterligare argumentation för att fortsätta jobba med frågan om och villkoren för visstidsanställningar.

Hur tog arbetsgivaren emot det?

– Man är på det. Det finns plötsligt en öppning i dialogen om visstidsanställningar. Det välkomnar vi.