Tornevall Networks

Journalistförbundet har delat ut kreativitetsstipendier för andra halvåret 2026 i Aten. Stipendierna tilldelas:

• Filippa Armstrong-Wadell, Sveriges Radio

• Nina Bos, Omni

• Amandus Gustafsson, Barometern-OT

• Peter Kjellerås, frilans

• Malin Moberg, Länstidningen Östersund

• Ingar Nilsson, frilans

• Julia Nilsson, Journalisten

• Sara Norman, Tidskriften Njurfunk

• Pontus Ohlin, Dagens Arbete

• Leo Rehnfeldt, frilans

• Johanna Schreiber, frilans

• Erika Svensson, Aller Media

• Nina van den Brink, frilans

• Julia Vikberg, Norra Halland

• Klas Örnklint, frilans

Stipendiet omfattar fri vistelse i två veckor och ett rese- och omkostnadsstipendium á 15000 kronor.

För några år sedan blev Svensk Jakts reporter Lars-Henrik Andersson kontaktad av Sveriges Radios Martin Wicklin. Den senare ville intervjua vår reporter om den då aktuella jakthärvan i Norrbotten. Lars-Henrik undrade varför Sveriges Radio ville intervjua honom, en annan journalist.

”Ja, men du är ju jägare och har följt det här, skrivit så mycket om det…”

Med en smula smicker hoppades man få Svensk Jakts reporter till mikrofonen.

Vad ville han att Lars-Henrik skulle säga? Ville han att journalisten skulle tycka något?

Varför intervjuade han då inte en kriminolog, någon som med fakta och kunskap kunde förklara det som nu Sveriges Radio ville få förklarat för lyssnarna?

Lars-Henrik tackade nej, med motiveringen att han inte ville kommentera en nyhetshändelse som han nyligen bevakat. Han ville inte riskera att framstå som partisk, tyckande.

När Aktuellt (20/4) nu skulle fördjupa sig i Kristdemokraternas utspel om rennäringen ringde redaktionen förstås till någon utomstående person som är insatt i rennäringsfrågan. Eller?

Kanske två experter med motstående åsikter om utspelet, där tittarna fick bilda sig en egen uppfattning och få argument från utomstående serverade att fundera över och tycka till om?

Näpp.

Redaktionen ringde SVT-journalisten Johan Zachrisson Winberg ”…som följer den här frågan”, som studioankaret upplyste oss tittare om. Eller ringde och ringde – de behövde väl bara gå några meter bort till hans arbetsplats och fråga om han kunde fylla tiden i sändningen med att analysera och guida tittarna i denna komplexa fråga.

Problemet är bara att med denna lösning fick inte tittarna någon analys värd namnet.

Om nu Zachrisson Winberg följer frågan borde han veta att skillnaden mellan renägande samer (som utgör en liten minoritet av hela det samiska folket) och övriga samer är gigantisk när det kommer till rättigheter i Sapmi. När han talade om samerna under intervjun menade han förstås till största delen de renägande samerna.

Svepande drog han slutsatser och nämnde i sin analys av KD:s utspel att ”… jag tror att man flörtar med de här intressena jakt, fiske och turistnäring”.

I ”intressena jakt och fiske” inryms för övrigt merparten av det samiska folket, som alltså står utanför de rättigheter samebymedlemmar har.

SVT-reportern slog sedan fast att Kristdemokraterna vill att jakt och fiske fortsatt ska upplåtas av staten, för att sedan referera till samtal han haft med ”jurister inom samenäringen” som säger att det är ”ett brott mot HD:s domstol”.

Hade han följt frågan mer noggrant hade han vetat (och det kanske han gör) att HD:s dom i Girjasmålet endast gäller Girjas sameby. Att någon, oavsett parti, säger att jakt och fiske fortsatt ska upplåtas av staten är inget brott mot någon HD-dom.

Slutligen trodde han också att alla samer tycker att ”om man ger sig på rennäringen så ger man sig på oss”.

Vad bygger han denna tro på? Tro är inte att veta. Därför lämnades tittarna i sticket när SVT ville förklara vår omvärld genom att intervjua…SVT.

Martin Källberg

chefredaktör Svensk Jakt

Fotnot: Denna text är en något kortad version av en krönika som publicerats på Svensk Jakt.

Norges bäst betalda journalister jobbar på Dagens Næringsliv, där den genomsnittliga månadslönen är 82 514 svenska kronor, 35 procent mer än snittet på Dagens Nyheter, som toppar den svenska löneligan. Det visar Journalistens kartläggning, som bygger på uppgifter från journalistklubbar på svenska redaktioner samt från det norska journalistförbundet, Norsk Journalistlag.

Dagens Nyheter hamnar på plats 84 i Journalistens lönelista över 288 svenska och norska redaktioner.

De lägsta norska lönerna har Lokalavisa Sør-Østerdal. Där tjänar journalisterna i snitt 45 044 svenska kronor i månaden, något mer än vad journalisterna på Göteborgs-Posten tjänar i snitt (44 952 kronor i månaden).

Samtidigt är levnadskostnaderna i Norge generellt högre än i Sverige. Enligt Eurostat låg priserna för konsumenter cirka tio procent högre i Norge än i Sverige 2024. Livsmedel och alkohol är betydligt dyrare i Norge än i Sverige, medan energi är billigare.

SVT-journalisten David Boati, med lång erfarenhet som Europakorrespondent, tilldelas Knut Ståhlbergs pris 2026.

Juryns motivering:

”För att David Boati i en tid av snabba rubriker och anglosaxisk dominans förvaltat det journalistiska hantverket med en sällsynt kombination av stilistisk elegans och intellektuellt djup – en gärning som ger oss en lektion i konsten att förstå ett samhälles själ genom dess kultur och historia.”

Pristagaren erhåller en av Ståhlbergs slipsar och hans samlade verk som ett referensbibliotek – två symboler för dennes känsla för stil.

Priset instiftades till minne av Knut Ståhlberg (1919–2015), mångårig SR- och SVT-medarbetare samt legendarisk Pariskorrespondent ,och delas ut till journalister som fördjupar rapporteringen om Europas politik, kultur och ekonomi i hans anda.

När det gäller sjukskrivna och föräldralediga så har arbetsgivaren inte rätt att proportionera friskvårdsbidraget. Skulle de proportionera för dessa personer så uppfyller arbetsgivaren inte kravet på att samma regler ska gälla för hela personalen. Dessutom är det ju ett direkt missgynnande att minska ersättningen för föräldralediga.

Friskvårdsbidraget är en skattefri förmån som arbetsgivaren ensidigt kan besluta om att erbjuda sina anställda. Men för att det ska vara skattefritt finns alltså vissa krav från Skatteverket. Bland annat att förmånen ska erbjudas samtliga på arbetsplatsen. Enligt Skatteverket är huvudregeln att ett friskvårdsbidrag ska ges med lika stort belopp till hela personalen – oavsett arbetstid och anställningsform.

Men, det framgår av förarbetena till lagen att arbetsgivaren har en möjlighet att proportionera beloppet för deltidsanställda eller visstidsanställda under förutsättning att samma villkor för proportionering gäller för hela personalen.

Efter sex månader som tillförordnad Head of AI kliver nu Peter Kurzwelly in i rollen permanent. Han har tidigare arbetat på AI Sweden.

”Jag vill att vi ska ge journalister och redaktörer ännu bättre verktyg för att göra det de gör bäst att bevaka, förstå och berätta om världen. Vi kommer att se nya sätt att producera innehåll, nya format och nya sätt att möta publiken. Medievanorna förändras och SVT ska ligga i ansvarsfull framkant som är den princip som satts av organisationen och som jag tycker är väldigt bra uttryckt”, säger Peter Kurzwelly till Allt om tv.

I en tidigare artikel i Journalisten argumenterade jag för att journalistiken misslyckas med att skildra alternativen. Det som går förlorat är inte information, utan jämförbara vägval. Men problemet är större än så. Journalistiken missar inte bara alternativen. Den missar hur makt utövas – och därmed hur beslut faktiskt blir till.

Den dominerande modellen är enkel: tes, antites, syntes. Två positioner ställs mot varandra. Konflikten driver berättelsen framåt. I bästa fall uppstår en fördjupad förståelse. Men i dagens medielogik sker det sällan. Berättelsen slutar i konflikt. Där sätts rubriken. Där delas innehållet.

Syntesen uteblir. Och när syntesen uteblir försvinner också det som gör journalistik relevant: förståelsen för hur makt fungerar i praktiken.

Vi diskuterar det som syns – inte det som styr.

Det märks i nästan varje nyhetscykel. En minister intervjuas – och frågorna handlar om vad hon tycker. En oppositionspolitiker svarar – och kritiken formuleras som en motposition. En expert kallas in – för att väga mellan två linjer. Formatet är tydligt. Men verkligheten ser inte ut så.

• Ta elräkningen som plötsligt stiger. Rapporteringen handlar ofta om vem som bär ansvaret. Men för hushållet spelar det mindre roll vem som “vinner” argumentet. Det avgörande är vad som faktiskt kan förändras – och där avgörs utvecklingen av elnät, tillstånd, investeringar och marknadsdesign.

• Eller skjutningarna. Rapporteringen rör sig mellan hårdare straff och förebyggande insatser. Men besluten formas i rättsväsendets kapacitet, kommuners resurser, skolsystemets funktion och hur olika myndigheter samverkar.

• Eller vårdköerna. Debatten handlar om pengar. Men patientens verklighet avgörs av bemanning, scheman, organisation och arbetsmiljö – långt innan budgetbeslut får effekt.

När journalistiken pressar in dessa frågor i konfliktens form händer något avgörande: makt blir osynlig. Vi får veta vem som är för och emot, men inte vem som faktiskt kan besluta. Vi får veta vad som låter handlingskraftigt, men inte vad som är möjligt att genomföra. Vi får veta vem som vinner argumentet, men inte vad som förändrar verkligheten.

Det som inte synliggörs kan inte heller påverkas.

Detta är inte bara en förenkling. Det gör medborgaren svagare. Den som inte ser hur makt fungerar kan inte heller påverka den. Resultatet blir en offentlighet där vi reagerar, tar ställning och delar innehåll – men sällan påverkar det som faktiskt avgör utvecklingen.

Samtidigt används AI i dag nästan uteslutande ytligt: som en sökmotor, som en rubrikmaskin, som ett sätt att producera fler artiklar på kortare tid. Det gör journalistiken effektivare, men inte bättre. Och framför allt förändrar det inte det grundläggande problemet.

För problemet är inte att journalistiken är för långsam. Problemet är att den förenklar fel saker. Den förenklar bort alternativen, beslutsstrukturen och hur makt faktiskt fungerar.

Invändningen är självklar: journalistik måste förenkla. Det stämmer. Men i dag förenklar vi ofta fel saker – och på fel sätt.

Det är här AI kan göra något helt annat. Inte genom att förenkla mer, utan genom att hjälpa journalistiken att hålla kvar komplexiteten – och göra den begriplig.

Rätt använd kan AI i realtid:

• Visa vilka alternativ som faktiskt finns – och vilka konsekvenser olika aktörer ser i dem

• Synliggöra vad som saknas i rapporteringen

• Koppla en nyhet till de system där beslut faktiskt formas

• Tydliggöra vad som krävs för att ett förslag ska bli verklighet

• Visa vad som händer om inget görs

Under en valrörelse skulle det kunna innebära ett skifte i själva nyhetsformatet. Varje politiskt förslag, varje utspel, skulle inte bara återges som positioner – utan kompletteras med exempelvis en strukturerad bild av vilka alternativ som finns i politiken.

AI kan inte bara hjälpa till konkret, utan också utbilda journalister i systemkritik med maktfokus – och på sikt utveckla inte bara den journalistiska modellen, utan också journalistiken som yrke.

Detta är inte analyser i efterhand. Det är journalistik i nyhetsögonblicket.

Det innebär ett avgörande skifte. I dag kommer systemkritiken sent, om den kommer – i reportage, poddar eller analyser som få hinner ta del av. Men i en snabb offentlighet formas förståelsen i första mötet med nyheten. Och om det mötet är en konflikt, stannar förståelsen där.

Med AI kan journalistiken i stället visa hur makt fungerar medan den utövas. Inte bara vem som står mot vem, utan var besluten formas, vilka alternativ som finns, vad som blockerar dem – och var påverkan faktiskt är möjlig.

Detta är inte ett tekniskt tillägg. Det är en ny modell.

Så länge journalistiken domineras av en ensidig konfliktstruktur kommer den att fortsätta producera tydlighet på bekostnad av förståelse. Men nu finns möjligheten att göra något annat: att använda AI inte för att producera mer innehåll, utan för att göra makt begriplig.

Om journalistiken inte tar det steget riskerar den att göra något den aldrig avsett: att förstärka konflikten – och samtidigt försvaga vår gemensamma förmåga att förstå, påverka och förändra de beslut som faktiskt formar samhället.

Jan Axelsson

vetenskapsjournalist, Umeå

Läs också Jan Axelssons tidigare inlägg ”Journalistiken misslyckas med att skildra alternativen”, som detta inlägg tar som startpunkt.

Den 1 april överfördes utgivarskapet för Sveriges Ingenjörers medlemstidning Ingenjören från chefredaktören till förbundets kommunikationschef. Sveriges Ingenjörer vägrar svara på frågor om beslutet att frånta tidningen dess redaktionella oberoende.

Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert är kritisk till Sveriges Ingenjörers agerande.

– Vi reagerar väldigt starkt utifrån att det här är en av våra viktigaste yrkesfrågor, att värna oberoende journalistik. Flyttar man utgivarskapet till kommunikationschefen är det självklart att det minskar oberoendet och skadar förtroendet, säger Ulrika Hyllert.

Beslutet är ett steg mot att Ingenjören blir en ren kommunikationsprodukt, menar hon.

– Man förlorar då det värde och det förtroende som journalistiken ger. Jag tycker att fackförbund ska föregå med gott exempel som demokratiska organisationer. Vi ska respektera självständig journalistik och dess roll i både organisationen och i samhället.

Varför tror du att Sveriges Ingenjörer gör så här?

– Det skulle jag också vilja veta. Jag hoppas att det beror på okunskap och inte på att man vill toppstyra allt. Ett fackförbund är en demokratisk organisation, inte ett företag. På kort sikt kan det förstås kännas bekvämt att styra en medlemstidning, men på längre sikt förlorar tidningen trovärdighet och möjligheten att fylla en demokratisk funktion.

Vad tänker du om att Sveriges Ingenjörer vägrar svara på frågor om beslutet?

– Jag tycker att det är anmärkningsvärt och beklagligt. Fackförbund är starka spelare i civilsamhället och fackförbundsordförande är makthavare. Man ska kunna ställa samma krav på ledare för fackförbund som på andra makthavare i samhället. Självklart ska man ställa upp på intervjuer.

Har du haft kontakt med Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand om den här frågan?

– Jag träffar Ulrika Lindstrand och de högsta ansvariga i Sveriges Ingenjörer i flera fackliga sammanhang. Jag hörde av mig direkt till dem i samband med att jag gick ut i sociala medier och kritiserade beslutet att frånta Ingenjören oberoendet, och bjöd in till samtal. Bollen ligger hos dem.

Du har inte fått något svar?

– Jag har inte fått någon förklaring till beslutet.

Det är inte första gången ett fackförbund tar kontrollen över sin medlemstidning och omvandlar den till en kommunikationsprodukt. Vad tänker du om det?

– Ja, det är tyvärr en utveckling som vi har sett. Främst är det Sacoförbund som antingen har tagit bort oberoendet eller tagit bort sina medlemstidningar helt och hållet. Flera TCO-förbund har gjort likadant. Inom LO-förbunden är det mycket mer vanligt att man har kvar sina oberoende medlemstidningar.

Varför är det just fackförbund för akademiker och tjänstemän som avvecklar den oberoende journalistiken, medan fackförbund för arbetare värnar den?

– Det vet jag inte, det skulle vara intressant att få svar på. Kanske ser organisationerna på sig själva på olika sätt. I LO-förbunden sitter förtroendevalda på högre nivåer i organisationerna jämfört med hur det ser ut i Sacoförbunden. Kanske det leder till att LO-förbunden blir mer av demokratiskt levande organisationer med starkare medlemsinflytande. Det här är ju en spekulation från min sida. Jag är ute på ganska tunn is.

Swedbanks tidigare vd Birgitte Bonnesen dömdes i Svea hovrätt till ett år och tre månaders fängelse för grovt svindleri. Nu frias hon helt av Högsta domstolen – tack vare meddelarfriheten.

Fallet rör uttalanden som Birgitte Bonnesen gjorde i två intervjuer med Svenska Dagbladet och Nyhetsbyrån TT den 23 oktober 2018, i samband med att Swedbank släppte en kvartalsrapport. I intervjuerna hävdade Bonnesen att man inte hittat några misstänkta penningtvättskopplingar i Swedbanks estländska verksamhet.

SVT:s Uppdrag granskning avslöjade 2019 att Bonnesens uttalanden var felaktiga.

Högsta domstolen anser i likhet med Svea hovrätt att det är bevisat att Birgitte Bonnesen kände till att det fanns indikationer på att det under åren 2007–2015 förekom omfattande misstänkta penningtvättstransaktioner mellan kunder i Swedbanks estländska verksamhet och motpartskunder i Danske Banks verksamhet i Estland, samt att det fanns allvarliga brister i Swedbanks processer för penningtvättsbekämpning. Det är sålunda klarlagt att Birgitte Bonnesen lämnat vilseledande information i intervjuerna.

Högsta domstolen anser att det inte har framkommit att Birgitte Bonnesens syfte med att ställa upp på intervjuerna var att använda dem ”som ett medel för att sprida vilseledande uppgifter som skulle påverka bedömningen av Swedbank i ekonomiskt hänseende”.

Intervjuerna har enligt HD i stället utgjort ett led i journalistisk verksamhet och ligger inom ramen för meddelarfriheten i yttrandefrihetsgrundlagarna. Det var med andra ord SvD:s och TT:s ansvariga utgivare som var ansvariga för uttalandena.

Birgitte Bonnesens advokat Per E Samuelsson säger till Dagens Nyheter att domen kommer att få stor principiell betydelse:

”Här knuffar Högsta domstolen tillbaka ansvaret till journalisten och den ansvariga utgivaren. Det är ni som får tänka er för vad som trycks, inte den som lämnar meddelandet till er. Finns det ett vilseledande budskap är det den ansvariga utgivaren som är ansvarig”, säger Per E Samuelsson till DN.

Måndag 27/4 håller Publicistklubben i Stockholm en debatt med rubriken ”Har journalistkåren blivit höger?”.

”Svenska journalister har länge dragits med en vänsterstämpel och förtroendet sjunker hos den del av befolkningen som står längst till höger. Men nu har kritiken delvis bytt skepnad och en ny fråga surrar: Har journalistiken blivit högervriden? Är allt bara en blårödgrön röra – eller finns det ett svar på den eviga högervänster-frågan?”

I panelen:

• Magnus Alselind, redaktionschef, Kvartal

• Henrik Jönsson, chefredaktör och programledare, 100%

• Michael Kucera, chef för samhällsprogrammen, SVT Nyheter

• Jesper Strömbäck, professor i journalistik, JMG

• Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys

• Anna Åberg, redaktionchef, Dagens Nyheter

Debatten leds av Publicistklubbens ordförande Camilla Kvartoft.