Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
cf5b3ad573b5b49f455251225ba6e989bac23557Premissen med två SD-snubbar vilse i Rinkeby är åtminstone delvis lyckad.
Inlägget Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen dök först upp på Dagens Arena.
Premissen med två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby är kul och åtminstone delvis lyckad. Det tycker Jon Andersson som sett Micke Lindgrens “Flaggan”, med svensk premiär i dag.
Det är valkväll 2010 och Sverigedemokraterna har samlats i en källarlokal i Stockholm för vaka in valresultatet. När beskedet kommer att partiet fått över 4 procent och kommit in i riksdagen vet jublet inga gränser. De flesta politiskt intresserade minns den där kvällen då segerrusiga Sverigedemokrater hoppade omkring och gastade “Jimmie Åkesson tjalalala”. Just det ögonblicket har regissören och komikern Micke Lindgren velat återskapa i filmen “Flaggan”, med svensk premiär i helgen.
I filmen får vi följa de tre unga Sverigedemokraterna Ville (Noel Flike), Tobias (Arvid Swedrup) och KJ (Henrik Knutsson), som efter beskedet att partiet kommit in i riksdagen får i uppdrag att bege sig till Rinkeby torg för att hänga upp en enorm svensk flagga. Enligt den Björn Söder-liknande partistrategen som ger dem uppdraget, en symbol för att nationalistiska SD nu koloniserat Rinkeby.
Det ska dock visa sig vara lättare sagt än gjort att utföra uppgiften. KJ försvinner snart, samtidigt som Ville och Tobias irrar runt i området.
De två SD-sympatisörerna råkar ut för mängder av kulturkrockar under sin natt i Rinkeby. Foto: SF Studios
Premissen med två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby är kul och åtminstone delvis lyckad. Filmen sparkar åt alla håll och gör narr av alltifrån SD-snubbarna, till AFA-sympatisörer och finska alkoholister.
Lindgren visar också att han är duktig på politisk humor. Han driver såväl med ideologiskt drivna Sverigedemokrater som vänsteraktivister, som med 2026 års glasögon verkar en aning naiva. Att regissören har en vana att jobba med den typen av humor från program som “Grotesco” och “Svenska Nyheter” märks. Samtidigt lyckas Lindgrens film inte riktigt komma upp i samma högstanivå som dessa program.
Den första halvan av filmen är en galen färd genom Rinkeby, där de två SD-sympatisörerna råkar ut för mängder av kulturkrockar. Tyvärr tappar filmen lite tempo i den senare delen och blir lite mer av en klassisk romantisk komedi. Något som drar ner betyget en aning. “Flaggan” är på många sätt en bagatell. Men en ganska rolig sådan.
Jon Andersson
Inlägget Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen dök först upp på Dagens Arena.
cf5b3ad573b5b49f455251225ba6e989bac23557
51b9ead61714caea6c61fb753140835900c38c4c
TITLE: Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen DESCRIPTION: Premissen med två SD-snubbar vilse i Rinkeby är åtminstone delvis lyckad. Inlägget Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Flaggan Premissen med två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby är kul och åtminstone delvis lyckad. Det tycker Jon Andersson som sett Micke Lindgrens “Flaggan”, med svensk premiär i dag. Det är valkväll 2010 och Sverigedemokraterna har samlats i en källarlokal i Stockholm för vaka in valresultatet. När beskedet kommer att partiet fått över 4 procent och kommit in i riksdagen vet jublet inga gränser. De flesta politiskt intresserade minns den där kvällen då segerrusiga Sverigedemokrater hoppade omkring och gastade “Jimmie Åkesson tjalalala”. Just det ögonblicket har regissören och komikern Micke Lindgren velat återskapa i filmen “Flaggan”, med svensk premiär i helgen. Sparkar åt alla håll I filmen får vi följa de tre unga Sverigedemokraterna Ville (Noel Flike), Tobias (Arvid Swedrup) och KJ (Henrik Knutsson), som efter beskedet att partiet kommit in i riksdagen får i uppdrag att bege sig till Rinkeby torg för att hänga upp en enorm svensk flagga. Enligt den Björn Söder-liknande partistrategen som ger dem uppdraget, en symbol för att nationalistiska SD nu koloniserat Rinkeby. Det ska dock visa sig vara lättare sagt än gjort att utföra uppgiften. KJ försvinner snart, samtidigt som Ville och Tobias irrar runt i området. De två SD-sympatisörerna råkar ut för mängder av kulturkrockar under sin natt i Rinkeby. Foto: SF Studios Premissen med två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby är kul och åtminstone delvis lyckad. Filmen sparkar åt alla håll och gör narr av alltifrån SD-snubbarna, till AFA-sympatisörer och finska alkoholister. Tappar i tempo Lindgren visar också att han är duktig på politisk humor. Han driver såväl med ideologiskt drivna Sverigedemokrater som vänsteraktivister, som med 2026 års glasögon verkar en aning naiva. Att regissören har en vana att jobba med den typen av humor från program som “Grotesco” och “Svenska Nyheter” märks. Samtidigt lyckas Lindgrens film inte riktigt komma upp i samma högstanivå som dessa program. Den första halvan av filmen är en galen färd genom Rinkeby, där de två SD-sympatisörerna råkar ut för mängder av kulturkrockar. Tyvärr tappar filmen lite tempo i den senare delen och blir lite mer av en klassisk romantisk komedi. Något som drar ner betyget en aning. “Flaggan” är på många sätt en bagatell. Men en ganska rolig sådan. Jon Andersson Inlägget Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen DESCRIPTION: Premissen med två SD-snubbar vilse i Rinkeby är åtminstone delvis lyckad. Inlägget Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Flaggan Premissen med två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby är kul och åtminstone delvis lyckad. Det tycker Jon Andersson som sett Michael Lindgrens “Flaggan”, med svensk premiär i dag. Det är valkväll 2010 och Sverigedemokraterna har samlats i en källarlokal i Stockholm för vaka in valresultatet. När beskedet kommer att partiet fått över 4 procent och kommit in i riksdagen vet jublet inga gränser. De flesta politiskt intresserade minns den där kvällen då segerrusiga Sverigedemokrater hoppade omkring och gastade “Jimmie Åkesson tjalalala”. Just det ögonblicket har regissören och komikern Michael Lindgren velat återskapa i filmen “Flaggan”, med svensk premiär i helgen. Sparkar åt alla håll I filmen får vi följa de tre unga Sverigedemokraterna Ville (Noel Flike), Tobias (Arvid Swedrup) och KJ (Henrik Knutsson), som efter beskedet att partiet kommit in i riksdagen får i uppdrag att bege sig till Rinkeby torg för att hänga upp en enorm svensk flagga. Enligt den Björn Söder-liknande partistrategen som ger dem uppdraget, en symbol för att nationalistiska SD nu koloniserat Rinkeby. Det ska dock visa sig vara lättare sagt än gjort att utföra uppgiften. KJ försvinner snart, samtidigt som Ville och Tobias irrar runt i området. De två SD-sympatisörerna råkar ut för mängder av kulturkrockar under sin natt i Rinkeby. Foto: SF Studios Premissen med två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby är kul och åtminstone delvis lyckad. Filmen sparkar åt alla håll och gör narr av alltifrån SD-snubbarna, till AFA-sympatisörer och finska alkoholister. Tappar i tempo Lindgren visar också att han är duktig på politisk humor. Han driver såväl med ideologiskt drivna Sverigedemokrater som vänsteraktivister, som med 2026 års glasögon verkar en aning naiva. Att regissören har en vana att jobba med den typen av humor från program som “Grotesco” och “Svenska Nyheter” märks. Samtidigt lyckas Lindgrens film inte riktigt komma upp i samma högstanivå som dessa program. Den första halvan av filmen är en galen färd genom Rinkeby, där de två SD-sympatisörerna råkar ut för mängder av kulturkrockar. Tyvärr tappar filmen lite tempo i den senare delen och blir lite mer av en klassisk romantisk komedi. Något som drar ner betyget en aning. “Flaggan” är på många sätt en bagatell. Men en ganska rolig sådan. Jon Andersson Inlägget Rolig komedi om natten då SD kom in i riksdagen dök först upp på Dagens Arena.
51b9ead61714caea6c61fb753140835900c38c4c
cf5b3ad573b5b49f455251225ba6e989bac23557
fbe763bb70c9897314f5ed3055cbc5bb668a731cDagens Arena har träffat Michael Lindgren bioaktuell med komedin “Flaggan”.
Inlägget “Min dröm är att SD:are och vänsterpartister ska garva åt filmen tillsammans” dök först upp på Dagens Arena.
Han ligger bakom humorsuccéer som “Grotesco” och “Svenska Nyheter” och är aktuell med komedin “Flaggan”, med biopremiär i helgen. En film som utspelar sig under valnatten då SD kom in i riksdagen. Dagens Arenas Jon Andersson har träffat Michael Lindgren och pratat gymnasieminnen, SD:s valframgångar och hur den högerextrema profilen Nick Alinia kunde bjudas in som panelist i SVT-programmet “IFS – Invandrare för Svenskar”.
Jag träffar Michael Lindgren i foajén på Scandic Anglais vid Humlegården i Stockholm. Han droppar in några minuter sent med två klädpåsar i händerna. Det märks att han är lite uppe i varv. Det är bråda dagar för regissören, skådespelaren, manusförfattaren och programmakaren. Premiären för hans nya film “Flaggan”, om två Sverigedemokrater som går vilse i Rinkeby, är bara dagar bort. Slutklippningen av filmen blev nyligen klar och marknadsföringen av filmen är i full gång. Det tar en liten stund för honom att komma ner i varv, men snart slår vi oss ner i en soffgrupp med utsikt mot Humlegården med varsin kopp kaffe i handen.
I dag är Lindgren ett av de mest etablerade namnen i humor-Sverige med succéer som “Grotesco”, “Svenska Nyheter” och “Herr Talman” på meritlistan. Men kanske hade han inte varit där han är i dag om det inte vore för en teatergrupp i hemorten Lidingö.
– Kärnan i gänget som sen blev Grotesco var egentligen en ungdomsteatergrupp från Lidingö som älskade att hitta på små sketcher och filma det. Långt innan Youtube fanns. Redan i mellanstadiet skrev Henrik Dorsin, som var min klasskompis, sin första originalmusikal. Sen fortsatte vi bara göra grejer och när vi blev vuxna så anslöt sig flera professionella skådespelare. Men jag, Henrik Dorsin och Emma Molin är alla kvar från Lidingötiden, berättar han.
Själv kom jag i kontakt med Michael Lindgren redan under gymnasiet, då vi gick i parallellklass på Mediagymnasiet i Nacka, en av Sveriges första medieutbildningar på gymnasienivå. Att han och kamraterna från Lidingö var lite duktigare än oss andra på att göra film och skriva manus märktes redan då.
– Vi kom direkt från högstadiet och kanske spöade vi de flesta med våra filmer för att vi hade hållit på redan. Vi hade kommit en bra bit, konstaterar han.
Bland annat gjorde Michael Lindgren och kompisarna filmen “Subway Justice” som blev en snackis på skolan.
– Det var en ganska fånig berättelse om någon sorts mörk superhjälte som hade cowboyhatt och lång rock och som verkade som en hämnare. Någon sorts vigilante i tunnelbanan som tog hand om folk som hade fötterna på sätet och sånt. Vi gjorde det lite quirky, med överdriven humor, musik och med en känsla för filmberättande som jag tror väckte lite uppseende i plugget.
Efter gymnasiet fortsatte gänget att göra teater på Lidingö och år 2000 satte de upp en krogshow. Men efter det kände Lindgren att det var dags att göra något annat.
– Jag började känna mig jävligt trött på att harva på Lidingö, så jag och Henrik bestämde oss för att nu skiter vi i det här. Det var uppenbart redan då att Henrik Dorsin var ett komiskt geni. Jag hade lite bättre självförtroende men mindre talang, så jag peppade honom “att nu ska vi breaka i stan”.
Dorsin skrev manus och stod på scen medan Lindgren producerade och regisserade. Men att slå igenom på teater – och revyscenerna i Stockholm skulle visa sig vara lättare sagt än gjort.
– Det var skitsvårt att få en scen någonstans. Vi försökte överallt i stan. Till slut så fick vi hyra foajen på Tribunalen på Hornsgatan och där satte vi upp Henriks första show “Slängar av sleven” 2003, berättar Lindgren.
Några av medlemmarna i Grotesco samt regissören Anna Vnuk (i mitten) inför föreställningen på Scalateatern 2015. Foto: Wikimedia
Efter det fortsatte Lindgren och Dorsin att göra projekt ihop. 2006 gick de ihop med delar av det gamla barndomsgänget och nytillkomna skådisar för att delta i SVT:s tävling “Humorlabbet”. Förstapris var en egen humorserie i SVT – och det blev Grotesco.
– I början var det mer crazy och inte så himla politiskt. Säsong två blev lite mer politisk och säsong tre mycket mer politisk, säger han.
Den tredje säsongen som sändes på SVT 2017 innehöll avsnitt som “Flyktingkrisen – en musikal”, ”2022 – ett framtidsscenario”- utformad som en framtida valvaka i tv och “Ladies Night” – om patriarkala strukturer i humorbranschen. Men Lindgren var inte mätt på att göra politisk humor. Tvärtom. I samband med att tredje säsongen av “Grotesco” sändes fick han uppdraget att försöka få igång en svensk motsvarighet till det politiska satirprogrammet “The Daily Show”. Flera försök hade gjorts utan att få fäste. Lindgren menar att det finns flera orsaker till att han lyckades så bra med “Svenska Nyheter” när andra satsningar gått bet.
– Många av de andra satsningarna var det jag kallar för perukhumor. Man skojade om hur det såg ut och hur det kändes, men man glömde bort själva substansen. När jag fick i uppdrag att utveckla ett sådant program för SVT så skalade vi bort allt det där och fokuserade bara på substansen. Vi kom fram till att det räckte med en snubbe och ett skrivbord. Vi tog bort allt annat och satsade alla pengar på en enkel scenografi, publik och manus. Alltså journalister, researchers och komiker som skriver substantiellt och politiskt meningsfullt humormaterial.
Konceptet blev en succé och på fredag är det premiär för säsong 18 av det populära humorprogrammet. Michael Lindgren har dock sedan länge lämnat programmet och sökt sig vidare mot nya projekt. Det senaste året har all energi ägnats åt filmen “Flaggan”, en komedi om valnatten 2010 då SD kom in i riksdagen, med svensk premiär i dag fredag.
– Det första fröet till filmen föddes redan då när bilderna från SD:s valvaka kom, med de här männen som gastade ‘Jimmie Åkesson tjalalala’. Jag ville vara på den platsen den stunden och sätta mig in i deras perspektiv, berättar han.
I filmen får vi följa de tre unga Sverigedemokraterna Ville, Tobias och KJ, som efter beskedet att partiet kommit in i riksdagen får i uppdrag att bege sig till Rinkeby torg för att hänga upp en enorm svensk flagga. Enligt den Björn Söder-liknande partistrategen som ger dem uppdraget, en symbol för att nationalistiska SD nu koloniserat Rinkeby.
Genom de tre karaktärerna ville Lindgren spegla tre typiska Sverigedemokrater vid den här tiden.
– Jag föreställer mig att Ville kommer ifrån en moderat familj som han gör uppror emot, genom att vara lite mer anti-PK och göra farsan förbannad. Tobias, som är hans yngre kusin, har från början inspirerats av Ville men efterhand blivit mer ideologiskt driven. Han tror på värdekonservatismen och på nationalismen som idé. Jag tror att han högaktar Jimmie Åkesson som ledare för Sverigedemokraterna, men kanske ännu mer Mattias Karlsson som en sorts ideologisk kompass. Och sen träffar de KJ på den här valvakan som är en annan sort och som kanske har en bakgrund som skinnskalle i Lund på 90-talet men som nu tagit på sig kostym. Jag tycker att det är tre ganska distinkta SD-sorter som jag är övertygad om fanns. Särskilt då, 2010.
Men det går inte så lätt som de tre SD:arna tror och de blir kvar i Rinkeby betydligt längre än vad de tänkt. KJ försvinner snart, samtidigt som Ville och Tobias fortsätter att irra runt i området. Att de befinner sig just på den platsen är viktigt, menar Michael Lindgren.
– Rinkeby är superviktigt för filmen. Det är ju kanske den mest kända symbolen för det som då från SD-håll upplevdes som det havererade mångkultursamhället. Så bara som en komisk premiss är det själva grejen. Alltså två SD-snubbar som är vilse i Rinkeby.
Huvuddelen av filmen är inspelad på plats i Rinkeby. För att det skulle funka var det viktigt att få med sig Rinkebyborna på båten.
– En del av projektet var att bygga relationer med lokalsamhället och förklara att vi ville göra någonting bra. Att vi skulle göra en film om några SD-snubbar som kommer och kränker ert torg med en jättestor flagga. Det visste jag att jag var tvungen att förankra.
– Det är en annan nyckel till att göra det just 2010, för att det var en lite oskyldigare tid. Det var innan gängkrigen hade slagit sönder familjer och det hade blivit som allra värst med skjutningar och sprängningar och sånt. Men det var också en tid med en jättestor somalisk inflyttning. Det var en cocktail av faktorer som gjorde att det gick så jävla illa sen. Dels hade du en avveckling av samhället. Under Reinfeldt 1 och det borgerliga styret i Stockholm så avvecklade man mycket service i Rinkeby. Polisen fanns inte kvar på samma sätt. Försäkringskassan och stadsdelsförvaltningen flyttade till Kista för att man skulle effektivisera och slå ihop allting. Så samhällsservicen försvann. Och samtidigt som det hände så hade man en väldigt stor somalisk inflyttning, på samma gång som många andra grupper flyttade därifrån.
– Min dröm är att SD:are och vänsterpartister och sossar och moderater ska kunna sitta i samma salong och garva åt den här filmen tillsammans.
Det som hände på valkvällen 2010 skulle också komma att förändra svensk politik i grunden, enligt Lindgren.
– Det finns så himla mycket man kan tänka på i relation till den där natten. Det finns ett före och ett efter. Efter det har vi inte kunnat bilda några stabila regeringar för att vi har hållit på med decemberöverskommelser och januariavtal . Nu har vi Tidö, för till slut kunde man inte ignorera ett parti som nu till och med är större än Moderaterna. Jag tycker att det är väldigt intressant och det hänger också ihop med den perioden som jag kallar för åsiktskorridoren mellan 2005-2015. Under de åren var det extremt politiskt känsligt att prata om invandring och integration på ett sätt som riskerade att tolkas som SD-vänligt. Det tror jag är en väldigt stor del av förklaringen till att SD växte så mycket. Varför ska vi inte kunna prata om antal invandrare som kommer under en given tid och hur vi integrerar dem med arbeten, boenden, utbildning och så vidare? Det var helt absurt att vi inte kunde göra det i ett välfärdssamhälle som Sverige.
– Det är klart att pendeln har svängt för långt på vissa sätt. Men om de andra partierna hade tagit i det på ett sundare sätt så hade SD:s narrativ inte fått så stor plats. Sen tror jag inte, till skillnad från många andra i det vänsterliberala etablissemanget, som jag ändå anser mig tillhöra, att SD är en ulv i fårakläder som ljuger om vilka de är. De har nazistiska vit makt-rötter, men inte bara. Jag skulle säga att konservativ nationalism och en sorts gråsosseideal som romantiserar folkhemmet är minst lika starka delar av deras fundament.
– Jag tycker att det är skräckpropaganda, ärligt talat. De har inte lagt några sådana förslag eller visat att de har auktoritära tendenser på det sättet. Utrensningen som de har gjort, genom att ändra partiprogrammet och utesluta rasistiska medlemmar, tror jag är på riktigt. De har splittrats två gånger i denna process, först bröt Nationaldemokraterna sig ut 2002 och efter införandet av nolltoleransen mot rasism uteslöts Kasselstrands fraktion, som bildade AfS 2018. De har varit tvungna att städa ur för att komma in i värmen, närma sig borgerligheten och bli trovärdiga hos medelklassen. Och det har kommit in nya generationer av SD:are som absolut inte kommer ur vit makt eller så. Det är så de har vuxit och är Sveriges andra största parti i dag. Att fortsätta brunsmeta dem som att ingenting alls förändrats tycker jag är intellektuellt ohederligt. Det betyder inte att det inte finns etnonationalistiska tendenser kvar – kampanjer som “Längtar du hem till Mogadishu” är inte riktad till frivilliga återvandrare, det är en rassig hundvissla. Ett annat tydligt exempel på deras splittrande retorik är den största smurfen av dem alla – Richard Jomshof – som har ett fullkomligt avhumaniserande sätt att prata om muslimer.
– Jag tror inte att den kommer att ha någon större påverkan. Det är ju faktiskt framför allt en jävligt fröjdig, dum buddy komedi. Två galna snubbar som hamnar på ett tokigt äventyr i en kontext som de inte förstår. Det är ganska allmänmänskligt och mest av allt roligt. Det kanske får någon att tänka till på marginalen, men jag har ingen avsikt att den ska ha någon valpåverkan. Jag ser inte filmen som partipolitisk, utan som en film om ett vägskäl i svensk modern historia. Jag använder de två SD-killarna för att skoja om hela Sverige.
– Ja, det är en PR-strategi och ingenting annat. Och det är ju smart. För det gör ju att folk blir peppade och intresserade. Det hade varit ganska tråkigt om den kom två veckor efter valet. Då hade ingen sett den.
– Det vet jag inte. Det ska bli väldigt spännande. Jag hoppas att de kommer att tycka om den. För min dröm är att SD:are och vänsterpartister och sossar och moderater ska kunna sitta i samma salong och garva åt den här filmen tillsammans. Kanske åt olika saker, men ändå ha någon sorts gemensam nämnare och referens. Det tycker jag är den finaste typen av underhållning. När man kan hitta en krysspunkt där vi kan garva tillsammans. Därför tycker jag att det är så häftigt att den går på bio också. För att just att sitta i en biosalong och skratta tillsammans är väldigt speciellt. Egot blir lite upplöst. När det är liksom 200 pers runt omkring en. Då hör du inte dig själv, så då garvar du mycket mer.
Filmen “Flaggan”, som Lindgren regisserat, har premiär i dag fredag.
Samtidigt som Michael Lindgren höll på med efterproduktionen av filmen blev han också en av huvudpersonerna i en kontrovers kring SVT-programmet “IFS- invandrare för svenskar” som blossade upp i början av sommaren. Lindgren, som var med och startade programmet, blev inför den senaste säsongen ombedd att komma med förslag på kontroversiella namn som kunde vara möjliga panelister i programmet, och föreslog bland annat Yasin Byn och Nick Alinia. Den senare är enligt EXPO högerextrem aktivist och har gjort sig känd för videos på sociala medier där han konfronterar alltifrån klimataktivister till Palestinademontranter och politiker han inte gillar. EXPO:skartläggningvisar att Alinia har kopplingar till nynazistiska och våldsbejakande organisationer, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och Aktivklubb Sverige.
Varför SVT valde att boka Alinia säger Lindgren att han inte har insyn i, eftersom han inte deltog i det redaktionella arbetet och inte hade insyn i processen. Vanligtvis lyfts kontroversiella namn upp till ansvarig utgivare, men så skedde inte i detta fall enligt uttalanden från ansvarig utgivare Helena Olsson. I en stillbild som Alinia la ut från besöket på SVT gör han vad många tolkat som en vit makt-gest. Helena Olsson meddelade senarei en text i Dagens Nyheteratt avsnittet med Alinia inte kommer att sändas.
– Hade jag jobbat som producent hade jag gjort min research och vetat exakt vem vi hade att göra med. Vad jag hade beslutat i det läget vet jag inte, säger Lindgren.
– Han var bara på min radar i periferin, som en ny Chang Frick eller Hanif Bali-typ. Givet efter allt jag har hört och det du säger så kanske jag inte hade föreslagit honom. Men det blir en väldigt hypotetisk situation. Om det är så att Nick Alinia har aktiva kopplingar till organisationer som NMR, om han är ideologisk rasist eller uppmuntrar till hot och hat och våld mot journalister skulle jag inte vilja att han var med i IFS. Men för att avgöra det så behöver jag göra min egen research. Och jag tar inte ditt andrahandsvittnesmål om vad EXPO säger som absolut sanning.
– Ja. Då skulle jag vilja veta vad han gjort då, exakt vad han gjort. Jag tycker att det har funnits en tendens i svensk offentlighet att brunsmeta och misstänkliggöra personer genom guilt by association. Det andra är att jag är yttrandefrihetsextremist. Jag tycker i princip att om du inte har begått yttrandefrihetsbrott, och det är hets mot folkgrupp eller förtal, så har du rätt att yttra dig i svensk offentlighet. Och han är inte dömd eller ens åtalad för sådana brott, vad jag vet. Då undrar jag, var är den rykande pistolen?
Michael Lindgren säger också att det var fel av SVT att inte sända programmet.
– Jag jobbade inte med programmet. Jag har inte sett inspelningen. Men jag har hört av de som var där att han fick rätt mycket skit. Och att han såg ganska torr och tråkig ut, för att han inte är en rolig person. Det är inte så att han inte fick mothugg. Det är inte heller så att man legitimerar en persons åsikter för att man sitter bredvid den personen i ett rum. Det är inte så det fungerar. Om du sitter där och håller käften eller fnissar med, då legitimerar du personen. Men om du säger emot, då gör du tvärtom. Då står du upp mot personen. Och det är det vi behöver lära oss i Sverige. Det enda som krävs för att ondskans ska segra är att de goda är tysta.
Den närmaste tiden har Michael Lindgren tänkt ägna åt att vila upp sig. Produktionen av “Flaggan” har varit intensiv. Beslutet om att filmen skulle göras kom först i november och hela 2026 har ägnats åt inspelning och efterproduktion. Slutklippningen blev klar bara några dagar innan den första förhandsvisningen i förra veckan.
– Jag måste ha semester. Jag jobbade ju rakt igenom hela sommaren. Så jag har inte haft någon semester alls, säger han.
Men det kan dock bli en kort semester om han får möjlighet att ägna sig åt ett nytt drömprojekt.
– Jag har en aktuell idé som det är lite brådis med. Det är att jag skulle vilja göra en nyårsspecial av “Herr talman”. En dockmusikal om regeringsbildningen nu efter valet. För det kommer att bli en sån jävla cirkus. Hur det än går så kommer det bli katastrof. Jag tror att det skulle bli en jävligt rolig dockmusikal. Jag hoppas att vi kan få till det. Men jag vet inte om vi hinner.
Jon Andersson
Inlägget “Min dröm är att SD:are och vänsterpartister ska garva åt filmen tillsammans” dök först upp på Dagens Arena.
65ac8a79ae5362b3603aee2c97453c8a6d7d31f4I de kretsarna är kärnkraften en allena saliggörande möjlighet.
Inlägget Granskningen av antigröna expertlaget viktig bild dök först upp på Dagens Arena.
I de kretsarna är kärnkraften en allena saliggörande möjlighet.
Dagens Arenas reportage om det ”antigröna expertlaget” ger en intressant och viktig bild av kampanjen mot den gröna omställningen. Janne Sundlings text är ett föredömligt stycke journalistisk.
Han sätter pusselbitarna på plats, och skapar ett sammanhang. För den här antigröna kritiken har varit mycket intensiv de senaste åren, vilket många har identifierat och noterat. Reportaget visar hur sammanvuxet det här nätverket är. Och att det finns pengar som finansierar rapporterna och kampanjen. Kritiken har riktat udden mot vind- och solkraft. Men även och kanske framför allt den gröna industriomställningen i norra Sverige.
Dessa ”experter” och ”journalister” utgör en allians mellan den salongsfähiga borgerligheten och ytterhögern. Inte minst har olika slags alternativmedier blivit en plattform för klimatkritiken. Det är väl också det riktigt intressanta i sammanhanget. Det antigröna är en mix av allt möjligt. Där finns klimatförnekare. Eller de som hävdar att lilla Sverige inte ska eller kan göra så mycket. Och att det snarare är dom andra (dom i Syd) som måste sänka sina utsläpp. Många i det här gänget hyser en aversion mot Miljöpartiet, som beskrivs som befolkat av flummare och elitister som inte förstår sig på ”vanligt folk”, eller för den delen näringslivets och industrins konkurrensutsatta vardag.
I den här antigröna-världen är vind och sol ett hot mot miljön och naturen, men kärnkraft en närmast allena saliggörande möjlighet att lösa allt, från behovet av mer el till minskade fossilutsläpp. Hanteringen av det radioaktiva kärnavfallet förbigås numera med tystnad.
Till detta kommer en rejäl dos populism. I förra valet utlovades lägre elpriser och lägre bränslekostnader vid pump. Det gick hem i slutet av valrörelsen, Tidöpartierna fick en liten övervikt.
Det är lite svårare att förstå sig på varför många i det ”anti-gröna expertlaget” är så kritiska till den gröna industriomställningen. Kanske har den blivit ett rött skynke av ett annat skäl. Inte minst många i facket och arbetarrörelsen har satt stora förhoppningar till den gröna industrin. Något som säkert kan ha triggat igång en och annan aversion.
På den borgerliga kanten vill man helst ha patent på näringslivsfrågorna. Därför har nätverket producerat föreställningen att de här projekten bygger på massiva statliga subventioner. Vilket är felaktigt, som Janne Sundling mycket riktigt påpekar. Men att väcka det gamla socialistspöket funkar fortfarande i vissa salonger. Särskilt om man lyckas måla en bild av det nu är fråga om ett nytt Stålverk 80 och dags för en statlig styrning (rent av planekonomi) igen. Det är sådant som mobiliserar känslorna på högerkanten. Uppenbarligen även när påståendena saknar verklighetsförankring.
Allt detta är mycket tragiskt och är i själva verket en politisk återvändsgränd. Att klimatet utgör och är en avgörande politisk utmaning står utom alla tvivel. Men den gröna industriomställningen bär på ytterligare en dimension. Sverige har utvecklats genom en diversifierad och högtutvecklad industrisektor, understödd av offentliga insatser vad gäller investeringar, infrastruktur och utbildning. Allt detta har gjort det möjligt för oss att forma en välfärdsmodell som skapar ökad tillväxt, nya jobb och bättre livsvillkor. Den gröna industriomställningen som minskar utsläppen är kungsvägen som kan säkra vår välfärdsmodell. Och som ger oss möjlighet att hantera klimatet. Den genererar redan arbetstillfällen där de behövs som mest. Arbetslöshet är låg i exempelvis Norrbotten. Den här dimensionen har gått det ”antigröna expertlaget” förbi.
Detta ska förstås som att inte utesluta kritik mot enskilda projekt eller hur de har skötts. Det finns mycket att säga om Northvolt. Jag skrev själv kritiskt för drygt ett år sedan.
Den ”antigröna” vågen är global. Tänk Donald Trump. Här i Sverige har Sverigedemokraterna fått med sig de tre andra borgerliga partierna och lyckats lägga om den svenska klimatpolitiken. Utsläppen har ökat. Inte minst från trafiken, när skatterna sänkts och reduktionsplikten minskat. Subventionerna av det förnybara har tagits bort. Utbyggnaden av vind och sol stannat av.
Fokus har i stället hamnat på att åter bygga ut kärnkraften. Som väntat tar det längre tid än vad regeringen hoppats på, som utlovade att spaden skulle sättas i marken före årets val. Så blev det inte. Ett skäl handlar förstås om att kärnkraften är dyr och osäker eftersom priserna går upp och ned.
Därför har regeringen utlovat företagen höga elpriser (!) framöver. Men också drivit igenom statliga stöd och garantier till kärnkraften. Man kan bara tolka det i rent politiska termer. Det som klassas som rött eller grönt ska inte subventioneras. Men det blåa laget har bestämt för att öppna statens kassakista för saker det gillar.
Det är hög tid att lägga om politiken, efter Tidöåren. Sverige ska ligga i fronten och investera i den nya gröna tekniken. Det skapar tillväxt, jobb och välfärd även i framtiden. Och skapar förutsättningar för att klara klimatmålen. Den ”antigröna”-kampanjen är en återvändsgränd som gör oss fattigare och skjuter den nödvändiga klimatomställningen på framtiden. Det har vi inte råd med.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Granskningen av antigröna expertlaget viktig bild dök först upp på Dagens Arena.
03556fc6b3e02c4eaa1faec2eb89923d73d935b4En utomordentlig film om kvinnoförtryck och ensamhet med klassisk musik som fond.
Inlägget Högsta betyg åt skildring av musik bakom galler dök först upp på Dagens Arena.
“Primavera” är en film med många bottnar. Inte minst är det en utomordentlig skildring av kvinnoförtryck, ensamhet och utsatthet med den klassiska musiken som fond. Det tycker Jon Andersson ger en femma i betyg åt Damiano Michielettos film, med svensk premiär i helgen.
Det är något med klassisk musik som gör sig extra bra på film. Två av de senaste årens bästa filmer: “Tár” (2022) och “De dödas symfoni” (2025) kretsar kring livet i en symfoniorkester. “Tár” lyckades dissekera myten om det konstnärliga geniet och spegla metoo-fenomenet på ett nytt sätt. Men det var också en film som till stor del handlade om spelet bakom kulisserna i en symfoniorkester. Vem får spela solo och varför och hur mycket spelar personliga band roll när hierarkin i orkestern bestäms? “De dödas symfoni” handlade mer om processen i att skapa ett musikstycke och den smärta som styckets upphovsman bar på.
Den italienska regissören Damiano Michieletto tar ett nytt grepp på det här temat i sin debutfilm “Primavera”, som går upp på svenska biografer i helgen. Huvudpersonerna i Michielettos film är långt ifrån några privilegierade och välbetalda musiker som i “Tár”. Den helt igenom kvinnliga orkestern består av barnhemsbarn som lämnats bort av sina föräldrar och som sedan ung ålder skolats till att bli klassiska musiker. Men bara tills de uppnått giftasvuxen ålder. Då ska de giftas bort med någon förnäm herre i Venedigs societet, och tvingas helt ge upp musiken.
Antonio Vivaldi skapade många av sina verk för ensemblen på Ospedale della Pietà. Foto: TriArt Film
Filmen bygger på den sanna historien om barnhemmet Ospedale della Pietà, som under 1700-talet skolade unga flickor i klassisk musik – främst fiol. Men restriktionerna var många. Förutom att flickorna kring 20-årsåldern tvingades ge upp musiken och gifta sig med den som betalade bäst, fick de inte visa sig i offentligheten under tiden på barnhemmet. Deras uppträdanden skedde antingen bakom ett galler på orgelläktaren eller så tvingades de bära masker om de uppträdde på andra ställen.
I förhandsreklamen har “Primavera” marknadsförts som “när Whiplash möter The Handmaid’s Tale på ett barnhem i 1700-talets Venedig”. Det ligger något i det. Samtidigt är det här en film som kan stå helt på egna ben.
Filmens huvudkaraktär heter Cecilia (Tecla Insolia) och är 20 år gammal. Hon har tillbringat största delen av sitt liv på barnhemmet och utvecklats till en skicklig violinist. Men Cecilia bär på en stor sorg och förlust. Varje natt går hon ned till en avskild plats på barnhemmet och skriver brev till sin okända mor, som lämnat bort henne. Hon har inte gett upp hoppet om att modern en dag ska komma och hämta henne.
När en ny dirigent och kompositör kommer till barnhemmet upptäcker han direkt Cecilias talang och utser henne till försteviolinist. Den nye dirigenten är ingen mindre än Antonio Vivaldi (Michele Riondino) som i verkligheten skapade många av sina verk för ensemblen på Ospedale della Pietà. De båda utvecklar en särskild vänskap, vilket blir ett av filmens bärande element. Tecla Insolia och Michele Riondino utvecklar ett fint samspel i de två huvudrollerna.
“Primavera” är en film med många bottnar. Inte minst är det en utomordentlig skildring av kvinnoförtryck, ensamhet och utsatthet med den klassiska musiken som fond. De unga kvinnorna som växt upp på barnhemmet har minst sagt begränsad handlingsfrihet. De mest begåvade får visserligen lära sig att spela ett instrument, men så fort de är tillräckligt gamla så säljs de som fru åt den man som erbjuder mest pengar. Det är viktigt att de är oskulder, vilket kontrolleras av en läkare innan det slutgiltiga beslutet om äktenskap fattas. Någon möjlighet att göra ett annat val och bestämma över sitt eget liv är i det närmaste obefintligt.
Kvinnor tvingas bära masker när de uppträder offentligt. Foto: TriArt Film
“Primavera” är också en mycket stark skildring av ensamhet och längtan efter att återförenas med sin biologiska mamma. Filmskaparna lyckas förmedla Cecilias längtan efter kärlek och bekräftelse på ett sätt som känns i hjärtat. Skildringen av barnhemmet som ett fängelse är också gripande. En av flickorna på barnhemmet sätter ord på det efter att Cecilia och hennes kamrater kommit tillbaka från ett uppträdande i stan.
– Vad är det för mening att smaka på livet om man ändå ska tillbaka hit.
En annan sak som gör “Primavera” till en väldigt bra film är den lägger så mycket fokus på detaljer. Det handlar till exempel om den halva bild (ofta av ett helgon men ibland något annat motiv) som mödrarna lämnar in tillsammans med barnen på barnhemmet. En bild som ska gå att para ihop med den andra halvan om barnets mamma kommer tillbaka för att hämta sin dotter. En annan detalj är det brännmärke i huden som ges till alla barn som kommer in på barnhemmet. Ett evigt bevis på att de är föräldralösa och har tillbringat sin uppväxt på barnhemmet. Eller gallret på orgelläktaren som symboliserar det fängelse flickorna lever i. Dessa och andra symboler visar att filmskaparna på ett mycket skickligt sätt använder sig av filmen som ett bildmedium, där visuella symboler ges stor betydelse för handlingen.
Fotot är mycket bra. Gatorna, kanalerna och salongerna i 1700-talets Venedig är vackert iscensatta vilket bidrar till den närvaro som finns genom hela filmen. Allt ackompanjerat av Fabio Massimo Capogrossos fantastiska originalkompositioner.
Filmhösten har precis börjat, men jag har svårt att tro att många filmer kommer att komma upp i samma nivå. “Primavera” är utan tvekan höstens bästa film, så här långt.
Jon Andersson
Inlägget Högsta betyg åt skildring av musik bakom galler dök först upp på Dagens Arena.
ec11e3ff46513a9d9a1e8c8a6465c84bcfe34d59Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet?
Inlägget Vad svarar AI? dök först upp på Dagens Arena.
Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:
”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.
Hur experternas roll fungerar
Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.
Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.
Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.
Dubbla roller och intressekonflikter
När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.
Tack AI för ett bra svar!
Janne Sundling och Chat GPT
Inlägget Vad svarar AI? dök först upp på Dagens Arena.
b435eebe97a9aa1270ed658242bb5caab7e5be39Vi måste förbättra integrationen.
Inlägget Så bygger vi ett Sverige där fler får chansen dök först upp på Dagens Arena.
Sverige har misslyckats med integrationen sedan lång tid tillbaka. Vi behöver kunna validera invandrade akademikers utbildning, satsa på språkinlärning och göra yrkesutbildning till ett förstahandsval, skriver Vivek Noel Munigala, riksdagskandidat för Moderaterna.
Har vi gett upp på integrationen? Jag tror att det, mer än något annat, är den frågan svensk politik måste svara på nu. Redan för minst två decennier sedan misslyckades Sverige med integrationen. Då såg vi kvalificerade människor, chefer och personer med doktorsexamen arbeta som parkeringsvakter.
Problemet finns kvar: i dag har elva procent av utrikes födda i så kallade enkla jobb en forskarutbildning eller lång högskoleutbildning, mot tre procent bland Sverigefödda. Så vad behöver göras — och håller de förslag som nu diskuteras?
Aktivitetskrav är bra, återvandringsbidrag och tvångsblandning fel väg. Men dagens förslag behandlar invandring som en homogen fråga — det är grundproblemet. Vi måste lära oss skilja på människors förutsättningar, redan dag ett i Sverige.
Den som saknar formell utbildning från hemlandet ska snabbt in i enkla jobb — men på arbetsplatser där man medvetet blandar människor, så att ingen fastnar bland enbart sitt eget modersmål. Målet är inte i första hand att hitta ett jobb, utan att lära sig språket genom det.
Den som är kvalificerad — har utbildning och arbetslivserfarenhet från hemlandet — är den grupp Sverige i dag förlorar mest på. Alltför många hamnar i onödiga utbildningskrav i stället för att få sin kompetens erkänd. Saco uppskattar att det kostar 310 000 kronor att validera en invandrad akademikers utbildning — mot 2,45 miljoner för att utbilda motsvarande kompetens från grunden. En separat funktion för snabb validering skulle göra enorm skillnad.
Forskningen visar att det i dag kan ta upp till åtta år att etablera sig på svensk arbetsmarknad — orimligt, när tre år är ett rimligare mål om vi vågar bygga systemet för det.
Den som flyttar hit med en partner ska mötas av ett tydligt mål: två arbetstagare per familj, inte en — så överlever svensk välfärd, och så förblir Sverige ett av världens mest jämställda länder med en enorm kvinnlig arbetskraft. Sambandet är tydligt: ju bättre svenska, desto mindre risk att fastna under sin kompetensnivå — 36 procent av dem med goda språkkunskaper är överkvalificerade, mot 54 procent bland dem med sämre. Just därför är tiden att investera i språket nu, inte sedan.
Jag vet det på egen kropp. Som internationell student, mitt i arbetet med min uppsats i statsvetenskap, insåg jag plötsligt att jag hade prioriterat bort svenskan alldeles för länge. Det ledde till en stress jag sent glömmer, när deadline för att ansöka om förlängt uppehållstillstånd närmade sig samtidigt som uppsatsen skulle bli klar. Hade jag fått hela bilden dag ett hade jag sluppit den pressen.
Genom mitt tidigare arbete på Arbetsförmedlingen såg jag paradoxen: samtidigt som hundratusentals står utan jobb uppger sju av tio företag att de saknar rätt kompetens. Matchningsuppdraget måste bli vassare, yrkesutbildning förstahandsval snarare än reservlösning, och fler arbetsgivare våga anställa genom enklare regelverk, praktik och lärlingsanställningar. Det ska alltid löna sig mer att arbeta än att stå utanför.
Sverige har inte råd att låta en enda person — ung, nyanländ eller kvalificerad — bli kvar i väntan. Så länge det finns ett inflöde av människor till Sverige behöver vi en integrationspolitik — men en som kombinerar krav med vägledning, inte den gamla politiken byggd på godtycke och frivillighet. Det är bra för Sverige, och för varje människa som äntligen får sitt första riktiga jobb.
Vivek Noel Munigala, riksdagskandidat för Moderaterna, Stockholms län, tidigare anställd på Arbetsförmedlingen
Inlägget Så bygger vi ett Sverige där fler får chansen dök först upp på Dagens Arena.
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen.
Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!
Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.
De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag.
Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.
Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet.
När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”.
Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute.
Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.
Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.
Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.
– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.
Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.
– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.
Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?
– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.
Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.
– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.
Men har de och deras medverkan betydelse?
– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.
Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.
Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår.
När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.
– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle.
Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:
”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.
Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”.
– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.
Janne Sundling
PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:
”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.
Hur experternas roll fungerar
Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.
Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.
Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.
Dubbla roller och intressekonflikter
När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.
Tack AI för ett bra svar!
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling ”Effektiv strategi för att ge påtryckningar trovärdighet och vetenskaplig grund” Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här. Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4fForskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen.
Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!
Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.
De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag.
Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.
Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet.
När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”.
Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute.
Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.
Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.
Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.
– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.
Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.
– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.
Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?
– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.
Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.
– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.
Men har de och deras medverkan betydelse?
– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.
Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.
Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår.
När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.
– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle.
Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:
”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.
Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”.
– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.
Janne Sundling
PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:
”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.
Hur experternas roll fungerar
Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.
Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.
Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.
Dubbla roller och intressekonflikter
När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.
Tack AI för ett bra svar!
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling ”Effektiv strategi för att ge påtryckningar trovärdighet och vetenskaplig grund” Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här. Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cdForskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen.
Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!
Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.
De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag.
Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.
Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet.
När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”.
Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute.
Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.
Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.
– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.
Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.
– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.
Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?
– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.
Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.
– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.
Men har de och deras medverkan betydelse?
– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.
Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.
Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår.
När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.
– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle.
Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:
”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.
Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”.
– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.
Janne Sundling
PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:
”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.
Hur experternas roll fungerar
Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.
Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.
Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.
Dubbla roller och intressekonflikter
När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.
Tack AI för ett bra svar!
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling ”Effektiv strategi för att ge påtryckningar trovärdighet och vetenskaplig grund” Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här. Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275fForskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen.
Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!
Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.
De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag.
Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.
Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet.
När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”.
Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute.
Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.
Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.
Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.
– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.
Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.
– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.
Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?
– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.
Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.
– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.
Men har de och deras medverkan betydelse?
– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.
Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.
Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår.
När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.
– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle.
Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:
”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.
Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”.
– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.
Janne Sundling
PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:
”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.
Hur experternas roll fungerar
Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.
Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.
Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.
Dubbla roller och intressekonflikter
När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.
Tack AI för ett bra svar!
Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. Bild: ChatGPT När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling ”Effektiv strategi för att ge påtryckningar trovärdighet och vetenskaplig grund” Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar: ”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. Hur experternas roll fungerar Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar. Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning. Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. Dubbla roller och intressekonflikter När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”. Tack AI för ett bra svar! Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här. Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När experten blir lobbyist DESCRIPTION: Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis." Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå! Av Janne Sundling Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”. De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta. Karriärväg Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls. Vetenskaplig retorik Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen. – De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades. Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner. – Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström. Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj? – Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer. Enorm efterfrågan Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia. – Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne. Men har de och deras medverkan betydelse? – Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer. Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver. Anpassar sig Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande. – Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här: ”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”. Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. – För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet. Janne Sundling Artikeln är en del av
878b66d96b7f18a4b597c489f6df55c86e526584
31b9e771035b74c03cb14fd10af694ec6ea23b4f
d059638e8d9d984f4b6a917d38f3b178cc3424cd
93533d88856cb2e6249f11ed35b7da7105a8275f
f4eed078cab9e6050ea9acc544ebcd6e4c2726eb
81f232945e66c4b2168f11030c012487e9ea9039
4d3e4594a01e21032a5e6f18bf09796df5d1757b
59cad941e11ff8886255707ddf699464b6d49c24
95f083486a595afc54998c6d6b39d00ff93764b0
04a3b9b27087196b3ec376f68826b1896d01c9ae