Tornevall Networks

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

”Effektiv strategi för att ge påtryckningar  trovärdighet och vetenskaplig grund”

Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. 

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. 

Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här.

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

”Effektiv strategi för att ge påtryckningar  trovärdighet och vetenskaplig grund”

Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. 

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. 

Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här.

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

”Effektiv strategi för att ge påtryckningar  trovärdighet och vetenskaplig grund”

Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. 

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. 

Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här.

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

”Effektiv strategi för att ge påtryckningar  trovärdighet och vetenskaplig grund”

Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. 

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. 

Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här.

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter granskningen “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, Mellan 10 000 och 15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det antigröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medieexperterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

Bild: ChatGPT

 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. 

Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

Anna Tyllström. Foto: Institutet för Framtidsstudier.

 

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

PS. Vi frågade AI vad man gör om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga.

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen.

 Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

 

 

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Dagens Arena fortsätter sin granskning “Det gröna expertlaget”.

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

”Effektiv strategi för att ge påtryckningar  trovärdighet och vetenskaplig grund”

Vad gör man om man behöver en expert som kan utvärdera experter och deras oväldighet eller partiskhet? Vi började med en AI-fråga, som kom med ett överraskande bra svar:

”När experter används som lobbyister är det en effektiv strategi för att ge politiska påtryckningar en trovärdig och vetenskaplig grund. Beslutsfattare saknar ofta djupgående kunskaper inom komplexa områden och förlitar sig därför på sakkunniga. 

Hur experternas roll fungerar

Trovärdighet: Politiska organisationer, företag och PR-byråer anlitar forskare, ekonomer och branschexperter för att framföra budskap som gynnar deras intressen. En expert har en aura av objektivitet som vanliga lobbyister saknar.

Kunskapsunderlag: Experter skriver rapporter, debattartiklar och tar fram faktaunderlag som lyfter fram specifika lösningar, vilka i sin tur underlättar lagstiftning eller politiska beslut i en viss riktning.

Slussning till expertgrupper: Sakkunniga och branschrepresentanter sitter ofta med i statliga utredningar, kommittéer och rådgivande organ. Därigenom kan de påverka policyutformningen direkt inifrån beslutsprocessen. 

Dubbla roller och intressekonflikter

När experter agerar lobbyister väcker det ofta debatt kring transparens och jäv. Det kan vara svårt för allmänheten att urskilja vad som är strikt oberoende forskning och vad som är betald opinionsbildning. Denna typ av lobbying är mycket vanlig inom områden som klimatpolitik, hälso- och sjukvård samt bank- och finanssektorn, där regleringar har stor ekonomisk påverkan”.

Tack AI för ett bra svar!

Artikeln är en del i Dagens Arenas granskning av det antigröna expertlaget. Läs hela granskningen här.

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
När experten blir lobbyist

DESCRIPTION:
Forskare: "Det finns en enorm efterfrågan på expertis."

Inlägget När experten blir lobbyist dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
De är professorer, biträdande professorer, docenter, doktorer – ett slags legitimerade experter. Experter som dessutom finns på något av en högre nivå där de genom sin akademiska bildning, forskning och kunskap ska bidra med fakta eller rent av sanningen. Eller? För inte kan väl experten själv vara lobbyist och företräda ett visst intresse eller syfte? Jodå!

Av Janne Sundling

Artikeln är en del av Dagens Arenas granskning “Det antigröna expertlaget”.

 

De akademiska experterna dyker upp nästan när som helst och var som helst. Den akademiska världen har själv en uppsida i att synas i medierna, det ger status och fördelar även i universitetskorridorerna. Det kan i bästa fall också leda till utökade anslag. 

Den så kallade tredje uppgiften är rent av inskriven i högskolelagen. Tanken är att högskolorna ska samverka med det omgivande samhället och verka för att kunskap och kompetens kommer samhället till nytta.

Karriärväg

Det finns ungefär 6 500 professorer i Sverige, 10–15 000 docenter och någonstans runt 90 000 som erlagt doktorsexamen. De flesta av dem känner vi inte vid namn, ännu mindre vilka ämnen de specialiserar sig på. Men en liten skara från den akademiska världen dyker ständigt upp och kommenterar. Media älskar dem, de säger saker vi inte kan säga och gör det med expertens tyngd och trovärdighet. 

När Dagens Nyheter har återkommande artiklar med rubriken ”Fakta i frågan finns alltid ett tillägg: ”DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik [professor] och Lars Calmfors [professor emeritus], i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser”. 

Typiskt, för att förstärka sin trovärdighet vänder man sig till en expert, helst en professor, som kan avgöra om i det här fallet DN är rätt ute. 

Att bli en akademisk expert i media är startskottet till en karriär som tar experten utanför universitetens korridorer och gör att andra än de studenter som sliter med sina uppsatser lyssnar till dem. Det ger pluspoäng när experten söker anslag och stipendier och betyder ökad status också i den akademiska världen. Även om en del kollegor rynkar på näsan åt dem som “sjåpar sig i media” och tycker att de spenderar mer tid med journalister än på sin forskning. Men uppmärksamheten är ojämnt fördelad. Några få ämnen och experter syns mycket, de allra flesta syns inte alls.

Vetenskaplig retorik 

Anna Tyllström är universitetslektor på Uppsala universitet och forskar om lobbying, företagsinflytande på politik och politisk rådgivning, och verkar även på Institutet för framtidsstudier. Hon menar att sociala media skapat ett slags lekmannaexpertis som kan komma från ganska okonventionella ställen.

– De nya virala experterna har en vetenskaplig retorik och det de säger kan se vetenskapligt ut, men är inte grundat i vetenskaplig praxis eller belagt med referenser. I de fall referenser angavs var det uteslutande de delar av resultaten som passade deras egna åsikter som refererades.

Hon och en kollega gjorde under pandemin en studie av vilka som tog sig expertroller under covid, och lyckades bygga följarskaror på Facebook från att tidigare varit okända privatpersoner.

– Det var nästan alltid män. Flera var läkare, men de var absolut inte infektionsläkare eller epidemiologer, men kände ändå att de hade ett berättigande att uttala sig och utfärda detaljerade råd. Men för vanligt folk som konsumerar de här medierna kan det vara svårt att skilja de här sociala medie-experterna från riktiga experter med sakkunskap, säger Anna Tyllström.

Dagens Arena visade i en tidigare artikel att det antigröna expertlaget medverkat minst 280 gånger i högerextrema alternativmedia från 2021 till i dag. Är det mer av en slump med välvilliga experter som känner för att dela med sig av sin kunskap eller en högst medveten lobbykampanj?

– Det är nog en blandning. Dels så finns det kampanjdrivna delar, dels så finns det akademiker som verkligen tycker så här och har gjort det länge, vars inlägg plockas upp av intresseorganisationer.

Enorm efterfrågan

Tyllström noterar att har skett en förskjutning, det är uppenbarligen mer okej i dag att medverka i alternativmedia.

– Kanske är en omsvängning på gång. Det finns en enorm efterfrågan på expertis. Många i den akademiska världen kanske också känner att ”jag tycker ju så här och äntligen är det någon som lyssnar på mig”. Och sociala media är lite av vilda västern, du kan utan vanliga media bygga upp en expertposition, eller som akademiker uttala dig om något annat än ditt eget huvudsakliga forskningsämne.

Men har de och deras medverkan betydelse?

– Uppenbarligen finns en potential i de här nya kanalerna, men det förvånar mig ändå att forskare medverkar i medierna längst ut till höger, de förlänar de här plattformarna legitimitet. Och även om de tycker sig ha på fötterna i just det de uttalar sig om så kan samma kanaler sprida ganska vilda idéer.

Att bli en medieexpert betyder att stiga upp från högskolevärldens rätt anonyma miljö till att vara med och tolka och döma i samhällsdebatten. Och ju mer de framgångsrika experterna har att göra desto mer får de att göra. För har journalisterna – och nu sociala alternativmedier – börjat ringa kan experten räkna med att telefonen kommer att gå varm framöver.

Anpassar sig 

Akademin börjar allt mer anpassa sig till mediernas behov, Göteborgs universitet var först med en speciell tjänst för att “Hitta experten”. Fler har tagit efter. Göteborgs universitets paradgren i synlighet i media är statsvetenskap. På Sprängkullsgatan i Haga finns landets mest citerade akademiker. Det har de varit länge, men ökar alltid ett valår. 

När Filip Svensson började läsa statsvetenskap i Göteborg 2013 slogs han av hur ofta hans lärare uttalade sig i medierna. Det fick honom att skriva sin C-uppsats om det: Vad säger statsvetarna? Fast när han studerade vad de uttalade sig om var högskolans tredje uppgift, att föra ut forskningen, inte alls dominerande.

– Jag fann att endast 6 procent av statsvetarnas uttalanden kunde kopplas direkt till forskning, berättade han senare i Dagens Samhälle. 

Nationalekonomerna är förmodligen den akademiska grupp som anlitas näst mest som experter. En sådan, Villy Bergström, som i tio år var chef för FIEF, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (där f ö Magnus Henreson var en av forskarna) beskrev sin egen kår så här:

”En nationalekonom [är] en person med en doktorsgrad i ’liberalism’. … Ofta framträder nationalekonomerna i den politiska debatten … som någon slags siare eller orakel. Storslagna prognoser om den politiska utvecklingen framläggs i vetenskaplig drapering”.

Och ibland behöver experten inte vara den han eller hon utger sig för att vara. På 90-talet lyckades Leif Bolling, då anställd på biblioteket i Vännäs, lura de flesta av de större redaktionerna. TT, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter citerade Bolling som doktorand, docent, kulturhistoriker, vägdirektör, pensionerad hamnkapten, syssling till Lisbeth Palme och som ”knuten till Umeå universitet”. 

– För att journalisterna ska lyssna måste man vara någon, är man en vanlig Medel-Svensson så är det ingen som bryr sig om vad man säger, förklarade han sig senare i Aftonbladet.

Janne Sundling

Artikeln är en del av