Tornevall Networks

Semesterojämlikheten ökar, enligt LO. 16 procent av alla arbetare har inte råd att åka på en veckas semester, vilket är en fördubbling sedan 2021. Dagens Arena besökte två Stockholmsförorter med markant skilda levnadsförhållanden för att höra vilka sommarplaner de boende har.

16 procent av arbetarna och 5 procent av tjänstemännen har inte råd med en veckas semester borta från hemmet, där besök hos släktningar är inkluderat. Det visar LO:s semesterrapport för 2026.

Statistiken, som kommer från SCB (2025), visar att det har skett en kraftig ekonomisk försämring för många hushåll bara under de fem senaste åren. 2021 uppgav 7 procent av arbetarna och 1 procent av tjänstemännen att de inte hade råd att ta en veckas ledigt på annan ort.

Allra sämst ställt har arbetarkvinnorna det: nästan var femte i gruppen uppger att de inte har råd med en veckas semester. Det kan jämföras med att 13 procent av arbetarmännen ger samma svar.

DIagram från LO:s semesterrapport 2026.

LO hänvisar i sin rapport till forskning som visar att semester och miljöombyte ger ökad hälsa och välmående, och är ett skydd mot arbetsrelaterad stress och utbrändhet. Men semestern är ingen självklarhet. För att höra hur semesterplaner kan se ut för svenskar i områden med stora skillnader i livsvillkor åkte Dagens Arena till Skärholmen i nordvästra Stockholm och till Djursholm, som tillhör Danderyds kommun, norr om Stockholm.

Danderyd ligger i topp vad gäller hälsa och livslängd i Stockholm: här blir invånarna i snitt 86,3 år gamla och nästan 54 procent är höginkomsttagare.

Skärholmen ligger i andra änden av skalan: stadsdelen har lägst medellivslängd i Stockholm med 81,8 år, och 8 procent är höginkomsttagare. Statistiken kommer från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) i Region Stockholm och har redovisats i DN.

Det är fullt med liv och rörelse vid Skärholmens torg denna onsdagsförmiddag dagarna innan midsommar. Skollediga ungdomar strömmar genom gallerian, småbarnsföräldrar springer efter sina barn som är i färd att utforska fontänen på torget och pensionärer handlar frukt och grönt hos torghandlarna. På bänkarna runt fontänen sitter vänner och bekanta i solen och pratar glatt. Dagens Arena frågade några skärholmsbor hur deras semesterplaner ser ut i sommar.

Hacer Korucu

Hacel Korcu. Foto: Olle Bergvall.

– Jag har inte så många planer eftersom jag inte har en bra ekonomi. Jag ska resa inom Stockholm, besöka mina kompisar och vi ska ha picknick tillsammans. Jag hoppas att jag ska få ett sommarjobb, just nu är jag arbetslös, säger Hacer Korucu.

Hennes man har ett fast jobb men är anställd utomlands, så han jobbar på distans hemifrån Skärholmen i sommar, berättar Hacer Korucu. Deras två döttrar vill gärna att familjen reser utanför Stockholm i år, men det har de inte råd med, förklarar Hacer Korucu.

– Det har varit så de senaste fem åren, och inte bara för mig. Arbetslösheten ökar bland utrikesfödda kvinnor och det påverkar våra liv, vår livskvalitet och vår hälsa på ett dåligt sätt. Men vi kämpar på hela tiden, det går upp och ner. Skärholmen är ett väldigt fint område och det finns massor av aktiviteter för barn, kvinnor och familj. Jag älskar att träffa människor och kommunicera med andra. Vi försöker hitta roliga alternativ.

Hon berättar att många är kvar i Skärholmen under sommaren.

– De är lediga men har inte ekonomiska möjligheter att resa bort. Jag jobbar som volontär i en förening som arbetar för att stärka utrikes födda kvinnor i samhället. Vi kämpar för att skapa ett bra samhälle och en bra framtid för oss. Vi försöker också hitta alternativ till barnen så att de inte bara sitter hemma nu på sommaren. Digitaliseringen ökar och föräldrarna kan inte hålla koll på dem hela tiden, säger Hacer Korucu.

Celel Tamturk

Celel Tamturk. Foto: Olle Bergvall.

– Nej, jag har inga semesterplaner. Vi brukar åka bort tre-fyra veckor, men inte i år. Jag har lite aktiviteter här hemma, promenerar, tränar, inget mer, säger Celel Tamturk.

Celel Tamturk är arbetssökande. Han är snart 60 år och jobbade som lagerarbetare i nästan 40 år, berättar han. När han fick diskbråck för två år sedan kunde han inte omplaceras så han fick sluta efter en överenskommelse med arbetsgivaren. Sedan dess har det varit svårt att hitta ett nytt jobb, berättar Celel Tamturk. Men det är inte av ekonomiska skäl han stannar hemma i Skärholmen i år.

– Jag har ekonomin, det är inga problem. Men jag vill inte. Jag åkte nästan varje sommar när jag jobbade, men nu spelar det ingen roll. Jag trivs bra här. Jag väntar på min pension sen kan jag resa bort tre, fyra månader, säger Celel Tamturk.

Agnieska Julia Szymańska

Agnieska Julia Szymanska. Foto: Olle Bergvall.

– Om en vecka åker jag med min sambo och vår nioåriga son till Mexiko i sex veckor. Vi har bott där tidigare, min man är därifrån och jag är från Polen, säger Agnieska Julia Szymanska.

De har bott i Sverige i två år nu och det här blir deras första semester sedan de flyttade hit, berättar Agnieska Julia Szymanska. Hon tycker inte att det är för dyrt med semester.

– Priserna går upp lite men jag tror det är samma priser här som på andra ställen. Varför inte åka ut med familjen och göra någonting på stranden. Här i Sverige är det lite för kallt för mig också, säger Agnieska Julia Szymanska.

En dryg vecka senare, en fredagsförmiddag, besöker Dagens Arena Djursholms centrum: stadsdelen med flest höginkomsttagare i Stockholms län. Centrumet består av en huvudgata och ett par mindre torg. Stämningen är småslö, det är ganska tomt på människor och inte mycket ljud hörs. Trots stillheten finns ett flertal klädbutiker som inte tillhör någon kedja, bibliotek, en bokhandel, några restauranger och kafé. Vid 11-snåret håller flera butiker precis på att öppna. Marina Lembke bläddrar bland klädhängarna utanför en av dem.

Marina Lembke

Marina Lembke

– Vi har ett hus i Stockholms yttre skärgård och där är jag från och till, vi har hus här också, så man måste hem och kolla till huset också. Så fram och tillbaka, och sköta odlingarna, och hund och man.

Många i området har dyra semestervanor, säger Marina Lembke:

– Och så har de sommarställen i Båstad och Torekov och allt möjligt

Vad tänker du om de som inte har råd att åka på semester?

– Det är synd, det är tråkigt. Men man behöver inte ha sådana pretentioner, man kan ju åka på camping till exempel, man kan hyra via Airbnb. Man behöver inte alltid ha så dyra vanor, utan man kan ta det enkla. Man kan hälsa på släktingar eller vandra.

Att det skulle finnas hushåll som inte har råd med någon semester alls ställer hon sig tveksam till.

– Det låter konstigt. Jag tror att man kan ta en Waxholmsbåt, det kan inte vara så dyrt att åka ut till en ö och tälta till exempel. Om man vill så kan man. Det är bra att man tänker på att spara till en semesterkassa.

Är det för ojämlikt i Sverige?

– Ja, det hör man ju på tv hela tiden hur fruktansvärt polariserat det är. Men politikerna överdriver det, de vet inte vad de talar om. Vi har en otrolig välfärd, vi har socialbidrag, hyresbidrag och barnbidrag. Jag tror inte på den där fattigdomen. Om man vill så kan man ta enklare jobb.

Kaj och Gunilla Arildsson

Gunilla och Kaj Arildsson.

– Vi ska åka till några bekanta i Västerås nästa vecka, och sedan i mitten av juli ska vi åka på släktgolf i Åhus, säger Kaj.

– Annars blir vi mestadels hemma här, säger Gunilla.

De upplever att de flesta är bortresta under sommaren i Djursholm, det brukar vara tomt i centrum.

– Vintertid åker vi till Spanien och är där halva året och då tycker vi att vi kan vara hemma på sommaren. Sedan är det ju upptaget i Spanien, barn och barnbarn ska vara där. Och så tål vi inte värmen på samma sätt längre, säger Kaj.

Vad tänker du om de som inte har råd att åka på semester?

– Senast igår hörde jag talet från Almedalen. Tala om var bor de nånstans de här som inte har råd? Om du är i Täby centrum eller något annat centrum finns det hur mycket folk som helst som handlar, säger Kaj.

– De finns säkert, men de kanske inte är sådär jättemånga som man läser om att det tydligen är. Jag vet inte, säger Gunilla.

– Jag är skeptisk till de här uttalandena om barnfattigdom. Var finns de här fattiga? Det är det ingen som talar om. Bor de i Jukkasjärvi, eller bor de i Djursholm eller Göteborg eller var bor de? undrar Kaj.

Utanför en butik på centrumgatan sitter Niklas Nyström som inte vill vara med på bild. Han har hälsat på en bekant, och ska ta bussen hem.

– Jag har ett fritidshus i Skåne som jag ska åka till. Det är min enda plan, säger han.

Han tycker att folk generellt borde trappa ned sina förväntningar på semestern:

– Många har stora förväntningar på sin semester, och sedan blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag tror att man ska dämpa sina förväntningar och ta det lite som det kommer. Man ska inte planera för mycket, utan göra en sak som man bestämmer sig för att göra. Läsa en bok under semestern, inte tio, eller vad det nu kan vara.

Vad tänker du om att många uppger att de inte har råd att åka på semester en vecka?

– Det är ju hemskt att man inte har möjligheterna att göra det. Men då får man kanske ha en hemester istället, vara ledig och vara hemma. Ta det lugnt istället och göra saker man inte skulle göra i vanliga fall.

Om man inte har råd med någon semester alls menar Niklas Nyström att det beror på de egna val och prioriteringar man har gjort, snarare än att det är samhällets problem.

– Det tycker jag absolut att det är det egna ansvaret, hur man gör. Många väljer ju att ha ett yrke som kanske inte ger så mycket intäkter och då får man också anpassa matsäcken efter plånboken, så är det ju bara, säger Niklas Nyström.

Olle Bergvall och Elsa Persson

Inlägget Vad ska du göra på semestern? dök först upp på Dagens Arena.

Den 1 juli införs ett nytt lagstadgat aktivitetskrav för personer med försörjningsstöd. Utan massiva resurser till individanpassning riskerar reformen att förvandlas till en administrativ återvändsgränd för Sveriges kommuner, skriver Ankido Khano.

Syftet med det nya aktivitetskravet är i grunden gott: att stärka individens väg till egen försörjning genom tidiga och tydliga insatser. Det handlar om allt från språkträning och jobbsökande till praktik. Men att lagstifta om krav är den enkla delen. Den stora utmaningen ligger i det praktiska genomförandet ute i landets 290 kommuner, som nu bär ansvaret för att omsätta teorin i praktisk handling.

Omfånget på uppdraget är enormt. Enligt färsk statistik (2025) från Socialstyrelsen fick hela 145 500 hushåll i Sverige ekonomiskt bistånd under året, vilket totalt omfattar 251 400 personer. Bakom dessa siffror döljer sig en extremt varierad grupp människor. För vissa handlar det om tillfälligt stöd under en kortare övergångsperiod.

För en mycket stor del av gruppen handlar det dock om sammansatta och långvariga utmaningar kopplade till ohälsa, bristande språkkunskaper, ofullständig utbildning eller generationsöverskridande utanförskap.

Standardiserade program funkar inte

Detta innebär att reformen ställer monumentala krav på individanpassning. Att pressa in tiotusentals individer med helt olika förutsättningar i standardiserade program fungerar helt enkelt inte. Om en person tvingas till språkträning eller jobbsökarkurser utan att parallellt få stöd för underliggande ohälsa eller social problematik, uppnås inga långsiktiga resultat.

Den mest brännande frågan är hur kommunerna ska lyckas skaka fram tillräckligt många relevanta, högkvalitativa och meningsfulla aktiviteter och praktikplatser. Redan i dag vittnar kommunala arbetsmarknadsenheter om svårigheterna med att hitta meningsfulla praktikplatser inom näringslivet och det civila samhället. Om kraven ökar utan att utbudet av riktiga platser matchas, blir följden att kommuner tvingas skapa dolda sysselsättningar bara för att uppfylla lagens bokstav.

Kontroll och pinnstatistik

Förespråkare av reformen lyfter ofta att krav skapar struktur och motverkar passivitet. Det är ett argument värt att ta på allvar; struktur och förväntningar är viktiga verktyg. Men om kraven inte följs av reella resurser för meningsfulla insatser, riskerar fokus att flyttas från individens utveckling till ren och skär kontroll. Handläggare på socialkontoren kommer att tvingas lägga värdefull tid på att administrera, kontrollera och dokumentera närvaro, istället för att bedriva ett fördjupat, mänskligt förändringsarbete.

Vi har inte råd med en reform som i slutändan bara genererar mer pappersarbete och pinnstatistik. För att aktivitetskravet ska leda till verklig samhällsnytta måste staten skjuta till resurser som gör det möjligt för kommunerna att erbjuda genuint individanpassat stöd. Annars riskerar vi att fördjupa utanförskapet för de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, samtidigt som de kommunala verksamheterna går på knäna under den administrativa bördan.

Ankido Khano, regionchef på Jobcenter in Sweden AB, debattör och sekreterare på Assyriska Kulturcenter i Jönköping.

Inlägget Nya aktivitetskravet riskerar att drunkna i administration dök först upp på Dagens Arena.

Samhället kräver att vi arbetar längre för att få en bra pension, men samtidigt upplever många att man väljs bort av arbetsgivare när man passerat 50. Varför accepterar vi att det ser ut så här? undrar Ulrika Eriksson.

Vi behöver börja prata ärligt om elefanten i rummet.

Samhället kräver att människor arbetar längre än någonsin. Pensionsåldern höjs, arbetslivet förlängs och budskapet är tydligt: vi behöver arbeta fler år.

Samtidigt verkar vi förvånansvärt bekväma med att många upplever sig bli mindre attraktiva på arbetsmarknaden redan när de passerar 50.

Hur går det egentligen ihop?

Ingen arbetsgivare skriver att du är för gammal. Ingen rekryterare säger det under en intervju. Ändå verkar samma känsla återkomma hos allt fler människor när de passerar 50-strecket.

Någonting har förändrats.

Ansökningar skickas, svar uteblir och intervjuerna blir färre. Människor som under årtionden byggt upp erfarenhet, kompetens och yrkeskunnande börjar plötsligt undra om just deras erfarenhet har blivit ett problem.

Och kanske är det just det som borde oroa oss.

För samtidigt som arbetsgivare talar om vikten av erfarenhet, kompetens och självständighet upplever många erfarna kandidater att de har allt svårare att ens få möjlighet att visa vad de kan.

Vi hör ständigt att det råder kompetensbrist. Företag skriker efter erfaren personal. Erfarenhet beskrivs som en bristvara.

Samtidigt vittnar många människor med 20, 30 eller 40 års arbetslivserfarenhet om att de inte ens blir kallade till intervju.

Om båda dessa saker är sanna samtidigt har vi ett problem som är större än enskilda rekryteringar.

Arbetssökande gör sig yngre i sitt CV

Kanske säger det också något om dagens arbetsmarknad att många arbetssökande aktivt försöker göra sig själva yngre på papperet. Personnumret tas bort från vårt CV. Examensår plockas bort. Tidiga anställningar stryks.

Människor som under årtionden byggt upp kunskap och erfarenhet känner sig ibland tvungna att tona ner just det som borde vara deras främsta tillgång.

Det är egentligen ganska märkligt.

I nästan alla andra sammanhang ses erfarenhet som något positivt. Vi vill ha erfarna läkare, erfarna hantverkare, erfarna ekonomer och erfarna chefer. Erfarenhet förknippas med kunskap, omdöme och trygghet.

Men på arbetsmarknaden verkar många uppleva att det finns en osynlig gräns där erfarenhet går från att vara en merit till att bli ett frågetecken.

Vi behöver våga ställa några obekväma frågor.

Om arbetsmarknaden verkligen skriker efter erfarenhet, varför upplever då så många människor att de inte ens kommer till en första intervju?

Om vi vill att människor ska arbeta längre, varför börjar många känna sig osynliga på arbetsmarknaden redan tio eller femton år innan pensionen?

Och om erfarenhet är så värdefull som arbetsgivare säger, varför känner då allt fler att de måste dölja delar av sin erfarenhet för att få en chans att bli sedda?

Vi talar ofta om människors skyldighet att arbeta längre. Betydligt mer sällan talar vi om samhällets ansvar att skapa förutsättningar för att de faktiskt ska kunna göra det.

Vem ska betala för år utan arbete?

Politiker talar gärna om höjd pensionsålder. Arbetsgivare talar gärna om vikten av erfarenhet. Men alldeles för få verkar vilja diskutera vad som händer med människor som hamnar mitt emellan dessa budskap.

För konsekvenserna stannar inte vid uteblivna intervjuer.

För den som står utan arbete år efter år handlar det till slut om ekonomi, trygghet och möjligheten att bygga upp de sista arbetsåren före pensionen. Vem ska bära kostnaden när fullt arbetsföra människor med lång erfarenhet inte längre anses tillräckligt attraktiva på arbetsmarknaden?

Självklart handlar inte varje utebliven intervju om ålder.

Men det är inte heller poängen.

Poängen är att samma upplevelse återkommer hos så många människor att vi inte längre kan avfärda den som enskilda tillfälligheter.

Vi kan inte fortsätta höja pensionsåldern, tala om arbetskraftsbrist och samtidigt blunda för att många människor upplever att deras möjligheter på arbetsmarknaden minskar långt innan arbetslivet egentligen ska vara slut.

För om samhället vill att vi ska arbeta längre, varför känns det då som att arbetsmarknaden vill något annat?

Har vi verkligen råd att låta erfarenhet bli något vi säger oss vilja ha, men i praktiken allt oftare väljer bort?

Ulrika Eriksson, frilansskribent

Inlägget Hur länge tänker vi låtsas att ålder inte spelar någon roll? dök först upp på Dagens Arena.

”Vi publicerar essäer, debatt och analyser hela sommaren.”

Sverige går mot semestertider, kanske blir det sol, bad och häng på uteserveringar? Även Dagens Arenas redaktion tar nu ledigt några veckor, men utgivningen av intressanta essäer, debattartiklar och analyser upphör inte. Under juli skickar vi ut två nyhetsbrev i veckan istället för varje dag. Det blir texter om demokrati, det svenska valet i höst, internationella frågor och mycket annat.

– Tidningen har haft ett mycket bra första halvår, läsningen har gått upp och vi når allt fler med vår journalistik. Under våren har vi också etablerat DA-tv som koncept och fått ett otroligt genomslag i sociala medier. Vi siktar på att bli ännu större i höst, säger Dagens Arenas chefredaktör Jesper Bengtsson.

– I augusti är hela redaktionen på plats igen och vi siktar på att bevaka och skriva om allt kring det svenska valet, tillägger han.

Inlägget Läs Dagens Arena i sommar! dök först upp på Dagens Arena.

Från 1 juli blir det dyrare att vara skyldig Försäkringskassan pengar. Då införs en sanktionsavgift på 25 procent av återbetalningsbeloppet. Men hanteringen av återkrav är redan idag rättsosäker, menar ISF och forskare.

Som Dagens Arena har rapporterat ökar antalet återkrav som Försäkringskassan skickar till Kronofogden. 2025 handlade det om 18 600 återkrav som berörde över 15 000 personer.

När Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) på hösten 2025 publicerade en rapport om Försäkringskassans arbete med återkrav fann de brister i 59 procent av de drygt 200 granskade ärendena. Bristerna fanns i flera olika steg i handläggningen. I nära hälften av fallen fanns rättsliga brister i bedömningen av huruvida en betalning överhuvudtaget varit felaktig.

– Det är det mest grundläggande. Då riskerar Försäkringskassan att kräva tillbaka pengar de inte har rätt till. Den andra stora gruppen fel är återkommande brister i hur Försäkringskassan motiverar att det gjorts en felaktig utbetalning. Det gör det svårt för individen att förstå beslutet och att överklaga, säger Sofie Cedstrand, enhetschef på ISF.

Eftersom bristerna var genomgående i både enkla och komplexa ärenden, och ärenden med höga och låta återbetalningsbelopp, bedömde ISF att det finns “en genomgående problematik i handläggningen av återkrav”.

Sanktionsavgift och bidragsspärr

Från 1 juli införs en sanktionsavgift motsvarande 25 procent av det belopp som ska återbetalas till Försäkringskassan. Det finns också möjlighet att införa en bidragsspärr, vilket innebär att en person stängs av från socialförsäkringen i mellan 3 månader och 3 år. För att bli spärrad krävs att någon lämnat felaktiga uppgifter medvetet eller agerat med grov vårdslöshet, vilket är högre krav än för sanktionsavgiften.

Sofie Cedstrand, ISF. Bild: Anna Högborg Sigvardsson.

Försäkringskassan räknar med att när reformen med sanktionsavgift om några år har fått full effekt kommer 51 000 – 56 000 ärenden om sanktionsavgift behandlas varje år. Reformen väntas ge upphov till ett behov av 88 nya årsarbetskrafter på Försäkringskassan.

Clara Bergstrand är doktorand i offentlig rätt vid Göteborgs universitet och skriver en avhandling om Försäkringskassans återkrav. Hon har stora farhågor om införandet av sanktionsavgifter. Det grundar sig i att hon ser att hanteringen av återkraven redan är rättsosäker, och att det idag inte görs någon ordentlig prövning av huruvida en individ medvetet orsakat ett fel. Det leder till att enskilda som inte förstått att de gjort fel kan bli skyldiga att återbetala stora summor, menar hon.

– Det är ett komplicerat system med många bestämmelser som den enskilde förväntas ha koll på, säger hon.

Reglerna svåra att förstå

Att införa en sanktionsavgift ovanpå de brister som redan finns i handläggningen av återkrav riskerar att leda till allvarliga ekonomiska konsekvenser för enskilda. Försäkringskassans beslut i olika fall är inte konsekventa eller förutsägbara, och därför räcker inte informationsinsatser riktade till enskilda om hur reglerna fungerar.

– Man utgår i utredningen från att Försäkringskassan har en perfekt handläggning och att kommuniceringen till enskilda fungerar. Men många har svårt att förstå vad och när man ska anmäla, säger Clara Bergstrand.

Clara Bergstrand ifrågasätter också de siffror om felaktiga utbetalningar som används för att motivera reformer mot fusk, som sanktionsavgiften är. Regeringen använder ofta siffran om fusk och bidragsbrott för 10-15 miljarder kronor årligen i skattemedel. Men enligt Clara Bergstrand är siffran dåligt underbyggd, och dessutom gäller den felaktiga utbetalningar – vilket inte nödvändigtvis är detsamma som fusk.

Clara Bergstrand

Enligt Clara Bergstrand är talet om bidragsfusk förenklat, eftersom de problem som leder till felaktiga utbetalningar ser olika ut för olika förmåner.

– Felaktigheten är alltid kopplad till hur en ersättning är konstruerad. När det gäller sjukpenning kan det bli fel i allt från bedömningen av den enskildes arbetsförmåga till beräkningen av SGI:n. Det finns inget allmänt ”bidragsfusk” – personer gör fel i en väldigt specifik bestämmelse. Det är mycket mer komplext än vad man menar i utredningen av sanktionsavgift, säger Clara Bergstrand.

Kan avskräcka från att söka ersättning

ISF tillstyrkte i sitt remissvar införandet av sanktionsavgifter i socialförsäkringen. Samtidigt skriver myndigheten att sanktionsavgifter innebär en risk att personer avskräcks från att söka ersättning från socialförsäkringen, vilket bedöms påverka de mest som redan har en ansträngd ekonomisk situation.

– Om bristerna i Försäkringskassans handläggning kvarstår kommer det inte bara betyda att man felaktigt behöver betala tillbaka återkrav, men också 25 procent avgift ovan på det. Den ekonomiska bördan blir alltmer omfattande för enskilda och då blir det av desto större vikt att besluten håller hög kvalitet, säger Sofie Cedstrand på ISF.

Tv4-nyheterna har rapporterat om en person som varit öppen med sin situation och beviljats sjukpenning från Försäkringskassan. Men i efterhand har myndigheten gjort en ny bedömning och krävt tillbaka en kvarts miljon kronor. Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) säger till Tv4 att det inte är ”tillräckligt lätt att göra rätt”, och att det är därför Försäkringskassan har möjlighet att bevilja eftergift. Det innebär att den som fått återkrav slipper betala tillbaka hela eller delar av beloppet.

I dag kan en bedömning av möjlighet till eftergift bland annat ta hänsyn till orsaken till den felaktiga utbetalningen och den enskildes ekonomiska förhållanden. Men enligt Clara Bergstrand är det alldeles för svårt att få eftergift.

– En bärande del i propositionen om sanktionsavgift är att man hänvisar till att man kan bevilja eftergift. Men problemet är att Försäkringskassan bara beviljar eftergift i sju procent av alla återkravsärenden, säger Clara Bergstrand.

ISF ifrågasätter också i sin tidigare nämnda rapport hur eftergift används. Myndigheten skriver att det finns brister i en femtedel av de granskade ärendena vad gäller hur återkravshandläggare tagit ställning till om den sökande varit i ”ond tro”(alltså om den insett eller skäligen borde ha insett att den gjort fel) och i bedömningar om rätt till eftergift. Bristerna leder ofta till negativa konsekvenser för den enskilde, skriver ISF. Myndigheten finner också att Försäkringskassan ofta använder schabloniserade bedömningar, och att besluten ofta är formulerade kortfattat utifrån en mall.

Tar inte hänsyn till individuella fall

– Vi såg att man gjorde bedömningen förenklat och utan att ta hänsyn till helheten i det individuella fallet, säger Sofie Cedstrand på ISF.

”I dag är det få personer som får eftergift, vilket väcker frågan om tillräckligt många får eftergift.” skriver ISF vidare i rapportens avslutande diskussion.

När förslaget om sanktionsavgift röstades igenom i riksdagen röstade bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej. Socialdemokraterna tryckte ja, men med ett särskilt yttrande.

– Det är klart att man måste kunna bedriva ett aktivt arbete mot den organiserade brottsligheten i våra välfärdssystem. Men det vi ser och det vi är lite oroliga för är att regeringens förslag riskerar att träffa någon som har försökt göra rätt, men där det sedan har blivit fel. Och vi vill verkligen inte att oskyldiga personer ska drabbas, utan det är välfärdsbrottsligheten vi vill åt, säger Ida Karkainen (S), gruppledare i socialförsäkringsutskottet.

Clara Bergstrand menar att det narrativ som görs gällande av politiker om reformerna mot fusk kräver tydliga gränsdragningar kring rätt och fel inom olika socialförsäkringsförmåner – men sådana klara gränser finns inte.

– När jag gick in i mitt avhandlingsprojekt tänkte jag att jag skulle göra en guide för hur man ska kunna hantera sjukpenning och återkrav. Om jag efter fem år inte kan dra upp de här linjerna tyder det på att vi har en rättsosäker tillämpning av återkraven.

Inlägget Försäkringskassan inför sanktionsavgift vid återkrav dök först upp på Dagens Arena.

Moderaternas grundkoncept är alltid sänkta skatter och bidrag.

Min första upplevelse av politikerveckan i Almedalen är från 1982. Jag var på Gotland med min familj för att vara med i Tredagars, en årlig orienteringstävling.

Vi bodde i husvagn och såg mest skogarna och naturen, men en kväll åkte vi in för att promenera runt i Visby. När vi kom till Almedalen visade det sig att moderatledaren Gösta Bohman höll tal just då.

Det var innan Politikerveckan utvidgades till dagens megaformat. Ett femtiotal moderater, kanske något fler, hade samlats framför scenen. Ett tiotal kraftigt överförfriskade raggare satt ute på gräset, drack Pripps direkt ur burkarna och skrek okvädningsord mot moderatledaren.

Moderaternas generalrecept

Några raggare sågs inte till när Ulf Kristersson höll sitt tal, men på flera punkter påminde Kristerssons budskap ändå om Bohmans.

Det är som om Moderaterna fastnat i en tidsloop där sänkta skatter och sänkta bidrag alltid är generalreceptet på samhällets problem. På Bohmans tid såväl som nu.

Inför valet lovar partiet sänkt skatt specifikt för barnfamiljer, och ett bidragstak för de som inte arbetar.

All expertis har i och för sig sågat Kristerssons argument runt det där med bidragstak, det är inte så lätt att få massor av pengar i stöd från staten som de påstår.

Men idén att hungriga vargar jagar bättre är och har alltid varit stark i Moderaterna, oberoende av om väljarna, som nu, kanske främst ser bristerna i välfärden som den stora frågan inför valet.

Annars ägnade statsminister Kristersson stora möda åt att måla ut den rödgröna oppositionen som ett hot. Jag har skrivit det efter de andra Tidöledarnas tal också. Strategin är uppenbarligen synkroniserad.

Problemet för Kristersson och de andra är att väljarna inte gillar Tidöpolitiken bättre för att de hotar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Det är mycket som blivit sämre i samhället under Tidöregeringen, alldeles oavsett om skjutningarna blivit färre under en given månad eller två.

Det ser människor.

Är väljarna verkligen så rädda?

Men hotbilden återkommer gång på gång, och vi lär få höra den upprepas ända fram till den 13 september.

Kristersson raljerade med att Magdalena Andersson är medvetet vag om vilken regering hon föredrar vid en valseger. Han frågade om någon tror att Vänstern kommer släppa fram en S regering utan att de också får inflytande.

Återigen: det bygger på att väljarna är lika livrädda för ett sådant inflytande som Kristersson och hans partikamrater, och opinionsundersökningarna tyder ju på att väljarna snarare ser Sverigedemokraterna som det stora hotet.

Men, sade Kristersson, V kommer få inflytande, och i ett lite ansträngt försök att skämta:

”Dörrmattornas tid är förbi i svensk politik!”

Verkligen? frågar sig den samvetsgranne.

Är det inte just dörrmatta Kristerssons eget parti varit åt Sverigedemokraterna under de senaste fyra åren?

Jesper Bengtsson

Inlägget Kristersson missbedömer väljarnas rädsla dök först upp på Dagens Arena.

En lagändring från 2022 gör att fler hamnar hos Kronofogden, eftersom Försäkringskassan ska driva in skulder snabbare. Nya siffror som Dagens Arena tagit fram visar att återkraven, efter en viss nedgång under 2024, ökar. Nu föreslår en ny utredning att ännu fler ska betala tillbaka – utan att skälen prövas till vem som orsakat en felaktig utbetalning.

Sedan 2022 ska återkrav till Försäkringskassan betalas tillbaka snabbare, och myndigheten ska inom två månader skicka obetalda skulder till Kronofogden. Det här ledde till en mångdubbling av skuldsatta personer som hamnade hos Kronofogden under det första året med nya regler. 2023 skickades knappt 15 500 återkrav till Kronofogden från Försäkringskassan.

2024 minskade antalet något, till drygt 14 300, men 2025 ökade återkraven till 18 600. Det visar nya siffror från Kronofogden som Dagens Arena begärt ut. Återkraven för 2025 berörde 15 500 personer, vilket betyder att en hel del personer fått fler än ett återkrav. Återkraven gäller framför allt obetalda skulder till Försäkringskassan medan ett fåtal berör Pensionsmyndigheten.

Bostadsbidrag dominerar

Den absoluta merparten av återkrav som skickas till Kronofogden, nästan 10 000 för 2025, gäller bostadsbidrag. Därefter kommer aktivitetsstöd ( drygt 1 800), underhållsstöd (knappt 1 400) och sjukpenning (drygt 1 100).

Till och med början av juni 2026 hade drygt 8 000 återkrav skickats till Kronofogden, vilket tyder på en nivå i linje med 2025.

Davor Vuleta, Kronofogden.

– Man kan säga att lagstiftarens intention var att skulderna skulle drivas in snabbare, så på det sättet fungerar lagen. Det som kanske inte var meningen, men som har skett, är att betydligt fler hamnar hos Kronofogden och många för första gången. Det kan ställa till det för människor i det långa loppet som gör att de till exempel inte kan låna pengar eller teckna abonnemang, säger Davor Vuleta, privatekonomisk talesperson på Kronofogden.

Hur mycket pengar som faktiskt drivs in av de återkrav som går till Kronofogden från socialförsäkringen vet man inte än, eftersom återbetalningstiden är satt till fem år. Men det är tydligt att betydligt fler som nu hamnar hos Kronofogden inte har några tidigare skulder hos myndigheten:

– Före lagändringen var det ungefär 3 procent av dem som hamnade hos Kronofogden som var där för första gången. Men efter lagändringen var det mellan 15 och 17 procent som hamnade hos Kronofogden för första gången, säger Davor Vuleta.

Perspektivskifte

Förra veckan överlämnades en utredning till regeringen som kan leda till ännu fler återkrav. Huvudförslaget är att så kallad strikt betalningsskyldighet införs för alla socialförsäkringsförmåner. I dag gäller det bara bostadsbidrag och underhållsstöd. Det innebär att utgångspunkten är att alla felaktiga utbetalningar ska återbetalas, oavsett vad som är orsaken eller vem som har orsakat att det blivit fel.

Enligt utredaren Petrus Tired innebär förslaget en förenkling då samma regler om återkrav föreslås gäller alla förmåner.

– Lagförslaget innebär ett perspektivskifte, där man ska betala tillbaka det som har blivit felaktigt utbetalt. Man tolererar inte felaktiga utbetalningar, men det ska finnas en balans som gör att personer inte drabbas på ett orimligt sätt.

Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) kommenterade utredningens förslag i ett pressmeddelande med bland annat orden att det ska vara ”lätt att göra rätt”. Men enligt Petrus Tired har utredningen inte haft som uppdrag att se över om reglerna kan bli enklare för de som ansöker om ersättning inom enskilda förmåner. Regler som Tired beskriver som “ofta snåriga”.

– Lätt att göra rätt handlar bara om vad man behöver kunna förstå när man ska göra rätt, och vilka uppgifter man ska lämna. Vår utredning ska göra det mer begripligt. Om man har fått återkrav på flera förmåner blir det obegripligt för den enskilde: varför ska jag betala tillbaka på den förmånen och inte denna? säger Petrus Tired.

Inte enklare

Clara Bergstrand, doktorand i offentlig rätt, som skriver en avhandling om Försäkringskassans återkrav,  säger att enskilda personer som får ersättning från Försäkringskassan inte alls kommer att få det enklare.

– Man ändrar inte i reglerna utan det är fortfarande lika svårt att förstå regelverket för till exempel sjukpenning för den enskilde, säger hon.

Effektiviteten i förslagen ligger helt på Försäkringskassans sida, enligt henne.

Clara Bergstrand

– Man förenklar för myndigheten, som ska slippa göra långa bedömningar. Det man gör i idag är en bedömning av om Försäkringskassan orsakat felet och om den som fått betalningen varit i god tro – då behöver man inte betala tillbaka. Den bedömningen försvinner nu.

Utredaren bedömer själv att utredningens förslag kommer att leda till fler återkrav. Det ska i sin tur balanseras upp av möjligheten till eftergift, det vill säga att slippa betala hela eller delar av återkrävt belopp.

– Det handlar om att tydliggöra vad som talar för en eftergift. En faktor är ekonomisk förmåga att betala tillbaka, den andra är om det är myndighetens handläggning som på ett väsentligt sätt bidragit till felet och det tredje är om man skäligen kunnat förstå att man gjort fel, givet individuella faktorer. Syftet är att det ska bli mer förutsägbart, säger Petrus Tired.

Rättsliga brister

Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) fann ien rapport från 2025 rättsliga brister i 59 procent av alla granskade ärenden om återkrav hos Försäkringskassan. När det gäller prövning av eftergift och om någon varit i ond tro (det vill säga om en person insett eller skäligen borde ha insett att den lämnat fel uppgifter) brister Försäkringskassans handläggning, enligt rapporten.

– Vi såg att man gjorde bedömningen förenklat och utan att ta hänsyn till helheten i det individuella fallet, säger Sofie Cedstrand på ISF.

Petrus Tired menar att eftersom färre fall kommer att bedömas för eftergift med hans förslag, kommer det kunna göras en noggrannare prövning i varje enskilt fall.

– Vårt förslag innebär att om någon aktivt har lämnat fel uppgifter eller inte meddelat ändrade förhållanden ska det kunna vara ett hinder för eftergiftsprövning. Det gör att det blir färre situationer där det är möjligt att pröva frågan om eftergift men när man väl gör det kan man ha god kvalitet i den prövningen, säger Petrus Tired.

Angående Petrus Tireds då pågående utredning om återkrav skrev ISF (2025) att det inte är säkert att en strikt återbetalningsskyldighet bör införas för alla förmåner, bara för att regelverket är komplicerat:

”Det kan många gånger vara helt rimligt att det är svårt för Försäkringskassan att visa att den enskilde har orsakat felet. I enlighet med regelverket finns ju då möjligheten att pröva om det finns återbetalningsskyldighet på grund av ond tro.”

Om en strikt återbetalningsskyldighet införs är det viktigt att eftergiftsfunktionen fungerar väl, konstaterar ISF.

Dagens Arena har sökt äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje

Elsa Persson

Inlägget DA granskar: Återkrav till Försäkringskassan ökar dök först upp på Dagens Arena.

Trots de stora lagändringar som gjorts sedan Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringen har ingen drastisk nedmontering av demokratin skett i Sverige. Skälet är att den snäva nationalism som präglar SD har svagt stöd i befolkningen, skriver sociologen Daniel Gabrielsson.

Under Tidöåren har Sverige fått se vad som händer när SD-nationalism blir regeringspolitik. Migrationspolitiken har skärpts, permanenta rättigheter har gjorts osäkra och likhet inför lagen har fått stå tillbaka för frågan om vem som anses höra till nationen. Ändå har Sverige inte genomgått någon demokratisk nedmontering av ungerskt slag, där rättsstaten, mediernas frihet och den politiska jämlikheten steg för steg urholkas.

Skälet är inte att de borgerliga partierna har fungerat som demokratins grindvakter. Skälet är snarare att den snäva nationalism som präglar SD har svagt stöd i befolkningen, i alla fall än så länge. Det gör höstens val till en fråga om vilken sorts gemenskap Sverige ska vara: en demokrati byggd på jämlikt medlemskap i nationen, eller en nationalistisk gemenskap som på sikt underminerar demokratin?

Med nationalism menar jag här den klassiska form som gör nationstillhörighet till en fråga om ursprung och fixering vid idén om ”ett folk, en nation”. I ett globalt perspektiv finns ett tydligt mönster: ju mer nationalism, desto svagare demokrati. Min och mina kollegors forskning, baserad på data från över 60 länder under tre decennier, visar att en nationalistisk politisk elit har en negativ inverkan på demokratin. Sambandet är särskilt starkt i fattigare länder med mindre robusta institutioner.

Andel nationalister i befolkningen har också betydelse. Ju större andel nationalister, desto svagare demokrati. Samma relation mellan nationalism och demokrati finns på individnivå. Nationalister visar svagare stöd för demokrati som statsskick och föredrar en stark ledare som inte behöver bry sig om demokratiska val. Om ett land har både en nationalistisk regim och nationalistisk befolkning är utsikterna för demokrati mycket små.

Demokrati står i motsats till nationalism

Förklaringen är enkel. Motsättningen mellan nationalism och demokrati är principiell. Demokrati förutsätter politisk jämlikhet: medborgare är jämlika inför lagen och har samma grundläggande rättigheter och skyldigheter. Nationalism bryter med detta när nationstillhörighet knyts till ursprung. Då görs vissa medborgare till mer självklara medlemmar än andra och avsteg från likhet inför lagen blir lättare att motivera. När nationalism kodifieras i lag försvagas demokratin.

SD:s nationalism som präglar Tidöregeringen handlar inte bara om en stram migrationspolitik. Åkesson knyter svenskhet till släktled som har ”slagits och ätit bark för denna jordplätt” och hävdar att fullt praktiserande muslimer inte kan vara svenskar. Det är precis denna typ av nationalism som påverkar demokratin negativt. Vi ser att konflikten återkommer på område efter område.

Migrationspolitiken handlar inte längre bara om att reglera inflödet. Den har blivit ett redskap för att urskilja dem som fullt ut anses höra till nationen. Därför ser vi tonårsutvisningar, bebisutvisningar, slopat spårbyte, hot om att riva upp permanenta uppehållstillstånd och retroaktivt vandelskrav. Vurmen för ”ett folk, en nation” sätts över likhet inför lagen och jämlikt medlemskap i nationen.

Det märks också i synen på rättsstaten. Remissinstanser, Lagråd och juridisk expertis behandlas inte längre som legitim kontroll utan som politiskt motstånd. Regeringen driver igenom förslag trots massiv kritik om retroaktivitet, gummiparagrafer, bristande proportionalitet och svag förutsebarhet. Befolkningsfrågan tillåts trumfa rättssäkerhet och demokratins kärnvärden.

Men varför har Sverige ändå inte blivit Ungern? Sveriges demokrati rankas ju fortfarande högt. För det första tar demokratisk nedmontering tid. För Orbáns Ungern tog det mer än ett decennium.  För det andra har Sverige robusta demokratiska institutioner. Men det viktigaste skälet ligger sannolikt i svenskarnas sätt att tänka om vem som tillhör nationen.

Data från International Social Survey Programme (2023) visar att andelen som knyter tillhörighet till ursprung är 64 procent i Ungern. I Sverige är siffran 16 procent. Om kristendom också inkluderas som krav för nationstillhörighet, i linje med SD syn på svenskhet, är siffrorna 43 procent i Ungern och 4 procent i Sverige. Det är enklare att via majoritetsprincipen köra över de principer som möjliggör demokrati om majoriteten av befolkningen är nationalister.

Tidös ambitioner hindras av befolkningen

Att det är Sveriges invånare, snarare än de borgerliga partierna, som utgör demokratins grindvakter blir tydligt när den nationalistiska politiken omsätts i praktiken. I Novus mätningar för Göteborgs-Posten och TV4 motsätter sig 76 procent tonårsutvisningarna, medan 58 procent säger nej till att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I efterdyningarna av Jokkmokksupproret har 165 kommuner tackat nej till att samarbeta med regeringens samordnare om återvandringsbidraget. Protesterna mot tonårsutvisningarna speglar att nationalismen inte bär i folkdjupet.

Tidöregimen kan utmana demokratin, men dess negativa effekter blir begränsade när befolkningen inte delar den snäva synen på vem som hör till nationen. Därför är det av yttersta vikt att civilsamhället försätter att organisera motstånd när demokratis kärnvärden försummas.

Här finns en lärdom för oppositionen. Det är tämligen riskfritt att uttrycka en demokratisk nationell identitet som i huvudsak bygger på språket och respekt för lagar och institutioner som frivillig grund för samhällsgemenskapen. Det är inte bara enkelt att försvara, eftersom samma princip kan gälla alla, utan ligger också nära hur en stor del av befolkningen redan anser att nationstillhörighet bör definieras. Forskningen visar att det är just en sådan nationell identitet som stärker demokratin över tid.

Alltså, sett ur ett perspektiv som värdesätter demokrati är problemet inte bara SD:s nationalism, utan även att de traditionella partier som borde vara demokratins grindvakter har släppt in den i regeringspolitiken. Forskningen visar att nationalism hos politiska eliter försvagar demokratin, särskilt där institutionerna är svaga och befolkningen är nationalistisk. När politikerna sviker blir det folkets mer inkluderande syn på svenskhet och tjänstemännens skyldighet att upprätthålla saklighet och opartiskhet som begränsar Tidöregeringens negativa inverkan på demokratin.

En viktig fråga i årets val är därför vilken sorts gemenskap Sverige ska vara, en demokrati byggd på jämlikt medlemskap i nationen, eller en nationalism som är oförenlig med en fullt utvecklad liberal demokrati.

Daniel Gabrielsson, doktor i sociologi och lektor vid Mittuniversitetet vars avhandling handlar om relationen mellan nationell identitet och demokrati

Inlägget Varför har Sverige ännu inte blivit Ungern efter fyra år med Tidö? dök först upp på Dagens Arena.

Rebuilding

Det är de små nyanserna som gör filmen sevärd. Det tycker Jon Andersson som sett  Max Walker-Silvermans ”Rebuilding”, med svensk premiär i dag.

Hur återuppbygger man sitt liv efter att ha förlorat allt i en eldsvåda? Den frågan får Dusty (Josh O’ Connor) ställa sig redan i inledningen av Max Walker-Silvermans ”Rebuilding”, med svensk premiär i dag. När vi kommer in i handlingen har en rasande skogsbrand precis förstört hela hans farm. Det är inte bara Dustys hem utan också hans livsverk. Att förlora sin identitet som cowboy är minst lika smärtsamt som de ekonomiska förlusterna. 

Fin kemi

Sällan har en film haft ett så passande namn. Rebuilding, betyder ju som bekant bygga upp eller att återuppbygga något. Och det är precis det Dusty ägnar sig åt under hela filmen. Det handlar dels om att bygga upp ett nytt hem och en ny tillvaro, men också att bygga upp relationen med hans nioåriga dotter Callie Rose (Lily LaTorre). En relation han inte vårdat väl efter separationen från dotterns mamma. 

Det är här i relationen mellan Dusty och dottern som filmens emotionella kärna ligger. Lily LaTorre är ett fynd i rollen som Callie Rose och har en fin kemi med Josh O’ Connor i rollen som Dusty. Att Dusty planerar att flytta till Montana för att jobba på en ranch och lämna sin dotter, så att hon endast får bo hos sin mamma,  är svårt att förstå.  Ser han inte hur bra han och dottern har det och hur mycket han betyder för henne? Vad ska krävas för att han ska upptäcka det innan det är försent? 

Josh O’ Connor i huvudrollen som Dusty. En man som förlorat sin farm i en skogsbrand. Foto: Lucky Dogs

Eftersom Dusty blivit av med sin bostad tilldelas han snart ett tillfälligt boende på en trailerpark tillsammans med andra som också förlorat sitt hem i branden. Här byggs en fin gemenskap och solidaritet upp mellan de boende. Dusty får hjälpa ett äldre par, som saknar dator, med att göra en anmälan till deras försäkringsbolag på internet. Han får i sin tur hjälp att få igång vattnet i hans trailer med hjälp av en man som är rörmokare. På kvällarna har de nya grannarna gemensam grillning och delar med sig av sina erfarenheter. 

Värme och närhet

Filmen har jämförts med “Nomadland”, som vann Oscar för bästa film 2021. Och det finns vissa likheter. Inte minst i den solidaritet som uppstår mellan de boende på den trailerpark som Dusty bor på. De befinner sig alla i samma situation och nu försöker de hjälpa varandra för att klara vardagen så gott det går. Filmen visar på ett tydligt sätt hur mycket lättare saker och ting blir när man hjälps åt i stället för att försöka klara sig själv utan hjälp från andra. Ett fint budskap i tider då individens egna intressen ofta får företräde framför det kollektiva och gemensamma. 

Dusty (Josh O’ Connor) våndas över att han snart kanske kommer att behöva lämna sin dotter Callie Rose (Lily LaTorre) för att flytta till Montana.

Omgivningarna och naturen där Dusty befinner sig är fint filmat och det countrydoftande soundtracket bidrar till filmens melankoliska och vackra atmosfär. “Rebuilding” bjuder mestadels inte på någon större dramatik, men det är egentligen bara positivt. Det är de små nyanserna som gör filmen sevärd. Som när Dusty, Callie Rose och hennes kompis sätter upp stjärnor som lyser när det blir mörkt på trailerns väggar eller när far och dotter ligger på flaket på Dustys truck och läser högt ur en bok. 

Slutet känns möjligen en aning sockersött. Samtidigt har jag svårt att inte unna människorna i filmen en hoppfull framtid. Det säger ändå något om filmens styrka att filmskaparna lyckas skapa en sådan värme och närhet till karaktärerna på bara drygt en och en halv timme att jag så gärna vill att det ska gå bra för dem. Det är långtifrån alla filmer som lyckas med det. 

Jon Andersson

Inlägget Melankoliskt och vackert om solidaritet, förlust och föräldraskap dök först upp på Dagens Arena.

Jämlikheten och välfärden dominerande Magdalena Anderssons tal.

Magdalena Andersson valde jämlikheten som sitt bärande tema i Almedalen. Det är logiskt. Ett kraftigt ökat fokus på jämlikhet, eller om man så vill ett samhälle som håller ihop bättre, har varit ett av de bärande benen i den politik Andersson drivit sedan hon tillträdde.

Nu handlade det om pensionerna. Tidigare under dagen lanserade Socialdemokraterna ett förslag som ska ge pensionärer som måste ta ut sin pension i förtid bättre ekonomiska villkor.

Det är lite oklart hur det skiljer sig från det förslag som partiet presenterade redan för några år sedan, influerat av den danska så kallade Arne-pensionen, men oberoende av vilket är det välkommet.

Nytt tonfall

Andersson talade också om att minska antalet elever per lärare i lågstadiet till tolv och att satsa på välfärden i allmänhet. Egentligen vad man kan förvänta sig av en socialdemokratisk statsministerkandidat, men inte alltid framfört med sådan konsekvens.

Det var också intressant att notera ett skifte i tonfall kring migrationsfrågorna. Hon upprepade visserligen vikten av ”stram migration” men betonade också att tonåringar som är ”skötsamma och välintegrerade” måste få stanna.

Ett tydligt tecken på att Socialdemokraterna tagit åt sig av det senaste halvårets debatt och vindkantring i just den frågan.

Låt mig därför också ge ett tips inför valrörelsen.

I augusti kommer Tidöregeringen gå fram med ett nytt förslag om att sänka straffrättsålderna. När det kom till kritan fanns det ingen majoritet för att sänka den till 13 år, som Gunnar Strömmer och andra ministrar argumenterat för med stor emfas under minst ett år.

I stället kommer de lägga fram ett förslag om att sänka den till 14 år. Det har Socialdemokraterna tidigare sagt jag till. Ja, de har till och med drivit frågan med stor kraft genom sin talesperson Teresa Carvalho.

Gör en positionsförändring

Givet det enorma motståndet från experter, jurister, professorer och människorättsorganisationer kommer den hållningen bli svår att upprätthålla med självrespekten i behåll.

Så passa på nu. Gör en positionsförändring. Säg att ni tagit till er av den massiva kritiken.

Magdalena Andersson talade också om grön teknik och satsningen på gröna näringar, ett sätt att möta både klimathotet och vara en del av utvecklingen.

Där kan Socialdemokraterna ändå möta Miljöpartiet, vars språkrör Daniel Helldén talade tidigare på dagen.

Hans tal handlade till 80 procent om klimatfrågan, men också om vikten av ökad jämlikhet.

Oberoende av hur Magdalena Andersson förhåller sig till Vänsterpartiet efter en eventuell valseger kommer hon rent matematiskt med största säkerhet att behöva stöd av Miljöpartiet. Om det inte blir samarbeta med Moderaterna, men det är knappast troligt.

Då kan gröna näringar bli en brygga. För utöver det var Anderssons tal fritt från klimatfrågor och klimatpolitik.

Det handlade om jämlikheten och välfärden.

Exakt där Socialdemokraterna vill att valdebatten ska hamna.

Jesper Bengtsson

Inlägget Dags att vända även om 14-åringarna dök först upp på Dagens Arena.