Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
94073e8e8fd7206369060bea3a5f92f098f7f5d8Filmen berör alltifrån politik, till fusk och ren fotbollskonst.
Inlägget Underhållande dokumentär om fotbollsmatchen som hade allt dök först upp på Dagens Arena.
Filmen om matchen mellan England och Argentina i fotbolls-VM 1986 berör alltifrån politik, till fusk och ren fotbollskonst. Att göra en hel dokumentärfilm som fokuserar på den här klassiska matchen är ett genidrag. Det tycker Jon Andersson som sett “The Match”, med svensk premiär i helgen.
Det finns matcher och så finns det matcher. Matcher som är så speciella att de för alltid kommer att vara inpräntade i historien, hur långt det än har gått sedan de spelades. Frågan är om det någonsin i fotbollshistorien spelats en så ikonisk match som VM-kvartsfinalen mellan England och Argentina den 22 juni 1986 på Aztekastadion i Mexico City.
Alla som kan sin historia vet att det här var mycket mer än en vanlig fotbollsmatch. Det var en match som hade allt både på och utanför planen.
Filmen tar sin början 221 år innan matchen spelades. 1765 var nämligen året då Storbritannien för första gången upprättade en koloni på Falklandsöarna. Men ön var omstridd. Efter Argentinas självständighet på 1800-talet gjorde landet anspråk på ön. En konflikt som levde långt in på 1900-talet och nådde sin kulmen med Argentinas invasion av Falklandsöarna i april 1982. Något som ledde till det så kallade Falklandskriget som efter 74 dagar vanns av britterna. Kriget resulterade i hundratals dödade på båda sidor och satte av naturliga skäl djupa spår i de båda nationerna. Det dröjde ända till 1989 innan Storbritannien och Argentina återupprättade diplomatiska förbindelser.
När England och Argentina möttes i den där historiska matchen i juni 1986 hade det alltså bara gått drygt fyra år sedan kriget tagit slut. Något som förstås märktes av i rapporteringen inför matchen, även om spelarna och tränarna vill undvika att prata politik. Att det här var en match som handlade om så mycket mer än bara fotboll var uppenbart för alla.
Den engelske anfallsspelaren Gary Lineker fungerar som berättare men delar också med sig av sina minnen tillsammans med de andra spelarna. Foto: TriArt Film
Och vilken match det blev sedan. En match som totalt kom att domineras av Diego Maradonas två mål. Det första målet, som Maradona slog in med handen, för att det kom att förknippas med fusk och mygel. Det andra för att det skulle komma att betraktas som det snyggaste målet som någonsin gjorts i VM-historien. Fotbollens vackraste och fulaste sida. Personifierad av Diego Maradona. En fuskare och fotbollskonstnär i en och samma person.
När ett gäng spelare från båda lagen nu samlas för att berätta om sina minnen från den där dagen för 40 år sedan är huvudpersonen inte längre med oss. Diego Maradona gick bort 2020, endast 60 år gammal. Med i filmen är dock hans gamla nemesis målvakten Peter Shilton och flera andra spelare från båda lagen.
Det är ett smart upplägg. Intervjuer med spelarna, helt filmade i svartvitt, varvas med arkivbilder från uppladdningen och själva matchen. Den engelske anfallsspelaren Gary Lineker och hans argentinska motsvarighet Jorge Valdano fungerar som berättare men delar också med sig av sina minnen tillsammans med de andra spelarna.
Den argentinske anfallsspelaren Jorge Valdano fungerar som berättare men delar också med sig av sina minnen tillsammans med de andra spelarna. Foto: TriArt Film
Det märks att de flesta av de engelska spelarna har en ganska avslappnad attityd till matchen i dag. De kan både hylla Maradonas andra mål och samtidigt vara kritiska mot hur det första målet kom till och att det aldrig dömdes bort. Alla utom Peter Shilton, som fortfarande verkar bitter efter handbollsmålet och över att Maradona aldrig erkände eller bad om ursäkt. För de argentinska spelarna är det förstås lite lättare. De erkänner att det var handboll men är samtidigt glada för att de vann matchen och till sist också hela VM-turneringen.
Att göra en hel dokumentärfilm som fokuserar på den här matchen är ett genidrag. Filmskaparna lyckas på ett skickligt sätt förmedla alla intressanta detaljer kring matchen. Bland annat får vi veta varför de argentinska spelarna hade på sig tröjor inhandlade på en mexikansk marknad, hur ett samtal utanför en vägtull mellan Argentinas förbundskapten Carlos Bilardo och försvarsspelaren Julio Olarticoechea spelade en avgörande roll för matchens utgång, hur uttrycket “Guds hand” egentligen kom till och vad som hände med Maradonas tröja efter matchen. Plus en del andra detaljer.
Filmens styrka ligger i att filmskaparna lyckats samla de flesta viktiga nu levande aktörer från matchen på både den argentinska och den engelska sidan. Det ger en närvarokänsla som gör att det känns som att man nästan är där på plats på Aztekastadion den där dagen i juni 1986.
Juan Cabral och Santiago Francos film berör alltifrån politik, till fusk och ren fotbollskonst. Gillar ni sportdokumentärer är “The Match” ett måste.
Jon Andersson
Inlägget Underhållande dokumentär om fotbollsmatchen som hade allt dök först upp på Dagens Arena.
6cf7cad658535526fa4055db83b6b191c4a04882De rödgröna behöver kompromissvilja och tydlighet.
Inlägget RIksdagsvalet handlar om att stoppa fascismen dök först upp på Dagens Arena.
De fascistoida inslagen som finns i dagens politik kommer få mycket större genomslag om Sverigedemokraterna får regeringsmakt efter valet. Dagens opposition måste göra klart för väljarna att valet ytterst gäller den svenska demokratins framtid, skriver Carl Tham och Sverker Gustavsson.
Europas största politiska utmaning är hotet från högerradikalismen som har starka fascistiska inslag, framför allt i hatet mot ”främlingar”, förtalet av demokratin och rättsstaten, den fria debatten och massmedia. Orbans fall var ett glädjande steg i motsatt riktning,. Men ytterhögern förblir stark och ökar i styrka, i Frankrike, Tyskland, Italien och England.
Den påverkar hela det politiska fältet och har drivit fram en kamp mot invandrare som också präglar EU-politiken. SD:s ledande man på EU-fältet utropar ”äntligen deportationer”. I Tyskland pressas den borgerliga-socialdemokratiska regeringen hårt av AfD:s opinionsframgångar men den politiska borgerligheten tar ändå bestämt avstånd från samröre med ett parti som är ett hot mot den liberala demokratin och mänsklig anständighet.
Detta till skillnad från Sverige där borgerligheten bokstavligen kramar Afd:s svenska kollega SD och utlovar regeringsmedverkan om blocket får ny majoritet.
Detta är en historisk brytpunkt för den svenska borgerligheten. Inte ens under 30-talet då fascism och nazism triumferade i en rad europeiska länder med Tyskland som dominant gav den svenska högern vika för sin tydligt nazistiska ”ungdomsrörelse”, som uteslöts ur partiet. Det var detta beslut av partiledaren Arvid Lindman och Per Albin Hansons krispolitik som räddade Sverige från nazismen. Men det är uppenbart inget som imponerar på Kristersson.
Det förefaller som om de borgerliga partierna inbillat sig att SD är en mer beskedlig variant av den europeiska nyfascismen och att de kan hålla partiet i styr. Men allt som hänt under snart fyra år visar på motsatsen. Det är SD som angett tonen och bestämt i flertalet av de frågor som står på deras ideologiska dagordning. Alla inser att partiets makt blir ännu större om det också besätter 8-10 ministerposter.
Detta är den internationella och nationella ramen för årets val. Läget är på alla sätt allvarligt och hotande. För en gångs skull kan vi med rätta säga att det är ett ödesval. Vi måste också inse att Sverige inte är unikt. Ödesfrågan är europeisk och internationell.. Vinner SD-blocket kommer Sveriges framtid ges en ny riktning, bort från den liberal-sociala och demokratiska samhällsmodell som präglat Sveriges nutidshistoria.
Om den nya kursen kan det knappast råda något tvivel. De fascistoida inslagen som finns i dagens politik kommer få mycket större genomslag. Hatet mot invandrare och ”främlingar”, föraktet för rättsstaten och sakkunniga, attacker mot forskning som inte stämmer med den rådande ideologin liksom mot förvaltningens rättsstatlighet och objektivitet.
Nedtrappning till en slutlig nedläggning av stödet till folkbildning och folkhögskolor, nya begränsningar i kampen mot den fossila miljökatastrofen, fortsatt minskade anslag till biståndet och förvridning av dess syfte. Begränsningar av Sveriges internationella samarbete, nya neddragningar av det fria kulturlivet, minskade resurser till och politisk styrning av Sveriges radio och TV samt lagar och påbud som direkt är riktade mot socialdemokratin– allt detta och mer ingår i SD-paketet.
Dagens opposition måste göra klart för väljarna att valet ytterst gäller den svenska demokratins framtid. Partierna har naturligtvis olika ståndpunkter i en rad frågor men just i detta avseende måste de vara eniga och tydliga. Huvudmålet måste vara att försätta Tidöpartierna i minoritet och därmed rycka undan grunden för SD:s starka politiska inflytande.
Den nya majoritetens partier måste ingå i eller stödja en ny regering. Socialdemokratin blir genom sin storlek den naturliga regeringsbildaren. Men Vänstern, De Gröna och Centern måste också ta ansvar för att en handlingskraftig regering kommer till stånd. Alla partier måste kompromissa, självfallet också socialdemokratin. Att då i valrörelsen utfärda drakoniska krav och dra röda linjer hit och dit är oförsiktigt. Att låsa sig så att man till sist börja leka med nyvalstanken är grovt ansvarslöst, ett svek mot väljarna och skulle med all säkerhet ytterst gynna Sverigedemokraterna.
Vi måste utgå ifrån att något sådant inte kommer att hända och att dagens oppositionspartier förstår vilket farligt läge vi befinner oss i och handla därefter.
Sverker Gustavsson, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet
Carl Tham, tidigare utbildningsminister (S) och generaldirektör
Inlägget RIksdagsvalet handlar om att stoppa fascismen dök först upp på Dagens Arena.
4ad35e290c86592d9103b3c0f8eab42c58757995Det är en helt annan Robin Hood än den klassiska hjälten.
Inlägget Fokus på skuld och försoning i ny film om Robin Hood dök först upp på Dagens Arena.
Det är en helt annan Robin Hood än den klassiska hjälten vi möter i regissören och manusförfattaren Michael Sarnoskis “The Death of Robin Hood”.
Året är 1247. Den engelske banditen Robin Hood (Hugh Jackman) är gammal och trött. Han ägnar tiden åt att ströva runt i skog och mark i jakt på något bytesdjur eller någon han kan råna.
En dag stöter han på sin gamle kamrat Lille John (Bill Skarsgård), som han inte sett på många år. Det visar sig att John numera kallar sig William, efter en bonde som han dödat. John undrar om Robin kan hjälpa honom med en sista tjänst. Att återta hans bondgård och rädda hans fru och dotter, som är tillfångatagna av familjen som äger marken. Robin tackar ja. Han är ändå trött på livet. Han kan lika gärna dö i strid. Men Robin överlever den våldsamma striden och blir tagen till ett kloster för att läka från skadorna han ådragit sig.
Historien om Robin Hood har filmats otaliga gånger. “The Adventures of Robin Hood” från 1938 med Errol Flynn i huvudrollen är en av de mest klassiska. Efter det har skådespelare som Sean Connery, Kevin Costner och Russell Crowe alla gestaltat den legendariske rövaren. Lägg där till Disneys version från 1970-talet och Mel Brooks 90-talsparodi “Robin Hood: Men in Tights”. Då har jag ändå bara tagit med en bråkdel av alla filmatiseringar om banditen, som enligt legenden tar från de rika och ger till de fattiga.
Hugh Jackman som Robin Hood och Jodie Comer som nunnan syster Brigid. Foto: Noble Entertainment
Det är en helt annan Robin Hood än den klassiska hjälten vi möter i regissören och manusförfattaren Michael Sarnoskis “The Death of Robin Hood”, med svensk premiär i helgen. Enligt filmen är Robin Hood inte alls den hjälte han uppges vara enligt legenden. Robin är egentligen bara en simpel stråtrövare som mördar och stjäl som vilken bandit som helst. Historierna om hur han stått upp för de svaga är bara skrönor. Många av dem har Robin själv hittat på.
Det är en intressant vinkling på legenden om Robin Hood. I stället för att vara en hjälte i kampen mot den onde sheriffen av Nottingham är det i stället Robin Hood som är skurken. Åtminstone delvis.
En stor del av filmen utspelas på klostret, där Robin får tid att reflektera över sina gamla synder. Hugh Jackman gör en stabil insats som den hårdföre Robin Hood som drabbas av allt större samvetskval. Ju närmare han kommer syster Brigid (Jodie Comer), som driver klostret, ju värre blir det.
“The Death of Robin Hood” blir därför ett drama som fokuserar mindre på våld och action (även om det finns en del sådant i filmens första del) och mer på skuld och försoning. Det gör “The Death of Robin Hood” till ett välkommet och delvis nytt verk om den gamle rövaren.
Jon Andersson
Inlägget Fokus på skuld och försoning i ny film om Robin Hood dök först upp på Dagens Arena.
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss.
Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden.
Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet.
I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff.
Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”.
Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto.
Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna.
Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet.
Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal.
Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus.
Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet.
Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa.
Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken.
Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson.
Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av.
För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen.
Jesper Bengtsson
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Fluffiga motbilder Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Fluffiga motbilder Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss.
Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden.
Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet.
I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff.
Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”.
Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto.
Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna.
Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet.
Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal.
Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus.
Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet.
Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa.
Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken.
Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson.
Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av.
För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen.
Jesper Bengtsson
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Fluffiga motbilder Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Fluffiga motbilder Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
b907f8ecbc5be4ac82b24602b63450f0eef47b3fRisk att Havs- och vattenmyndigheten inte kan agera opartiskt.
Inlägget Storskaliga fiskare riskerar att få för stor makt över fiskekvoter dök först upp på Dagens Arena.
Sveriges system med köp-och säljbara fiskekvoter med stort marknadsvärde kräver en oberoende granskning av makt, inflytande och miljöeffekter för att värna svenskt Östersjöfiske. Annars riskerar vi vår livsmedelsförsörjning vid kris eller krig, skriver forskaren Cecilia Solér.
Inför det stundande valet har en mycket viktig demokratisk fråga kommit i skymundan. Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har fått regeringens uppdrag att utvärdera överlåtbara fiskerättigheter, så kallade ITQ:s (Individual Transferrable Quotas) inom det pelagiska fisket som omfattar fiske av till exempels strömming och skarpsill som lever i stora stim ute i havet.
ITQ-systemet innebär att en gemensam naturresurs, i detta fall svensk fisk i havet, fördelas som individuella fiskerättigheter som kan köpas och säljas. När ITQ-systemet infördes gjordes rätten att fiska till en handelsvara. De som ville eller tvingades lämna det pelagiska fisket på grund av kvottilldelningen, sålde sina rättigheter till större och mer kapitalstarka aktörer. På så sätt flyttades fisket från många små till medelstora fiskebåtar utmed den svenska Östersjökusten till färre och större fiskefartyg. Resultatet blev en kraftig koncentration av de pelagiska fiskerättigheterna till västkusten, särskilt runt Göteborg
Regeringens initiativ att utvärdera ITQ-systemet är bra. Men att ge detta uppdrag till HaV väcker en demokratisk fråga: kan en myndighet ensam granska ett system som den själv har varit med och förvaltat? Och vad händer när myndighetens starka kopplingar till storskaliga pelagiska intressen riskerar att sättas före vår framtida livsmedelsförsörjning och utveckling av kusten utmed Östersjön?
ITQ-systemet infördes 2009 med syftet att minska överkapaciteten, öka lönsamheten och skapa en mer rationell fartygsstruktur inom det pelagiska fisket. När fiskerättigheter görs överförbara uppstår samma företagsekonomiska mekanismer som på andra marknader: kapitalackumulation och ägarkoncentration. Kvoterna får ett marknadsvärde, kan överlåtas och fungerar i praktiken som ekonomiska tillgångar som kan användas som grund för investeringar. Politiska beslut som syftar till att omfördela, begränsa eller återta fiskerättigheter riskerar därför att leda till stora ekonomiska förluster för de aktörer som byggt sin verksamhet kring dessa tillgångar.
Samtidigt är Östersjöns fiskbestånd hårt pressade. Bestånden påverkas av övergödning, klimatförändringar, syrebrist, miljögifter och förändrade ekosystem. Det är inte fastställt att ITQ-systemet ensamt har orsakat nedgången. Därför måste utvärderingen undersöka hur ägarkoncentration, storskalighet, fiskemönster och kvotfördelning påverkar ekosystem och småskaligt fiske.
Frågan om fiskets roll i svensk beredskap gör detta ännu viktigare. Det räcker inte att säga att Sverige behöver ett fungerande fiske. Vi måste också fråga vilken sorts fiske som stärker beredskapen. Är det ett system där kvoter, kapital och fångster koncentreras till ett fåtal stora aktörer, eller ett mer diversifierat fiske där fler båtar, kustsamhällen och regionala beredningsled kan bidra i kris?
Det storskaliga pelagiska fisket har ingen formell rätt till större inflytande än kustfisket, miljöorganisationer eller lokalsamhällen. Men stora kvotinnehavare har helt andra resurser. När fiskerättigheter blir mycket värdefulla – som i fallet med hur ITQ-systemet möjliggjort trålning i industriell skala i Östersjön och svenskt delägande i dansk foderindustri – skapas starka incitament att påverka hur systemet beskrivs, försvaras och utvärderas.
Det är inte fel att branschen deltar i remisser, samråd och myndighetskontakter. Berörda aktörer ska få yttra sig. Men myndighetsbeslut måste vila på saklighet, opartiskhet, tillräckligt beslutsunderlag och transparenta kriterier.
Här finns en risk som inte bör underskattas. Fiskeriverket, som avvecklades 2011, var centralt i framtagandet av systemet tillsammans med företrädare för det pelagiska fisket. Flera förvaltningsuppgifter inom Fiskeriverket fördes därefter över till HaV. Sedan ITQ-systemet infördes har branschföreträdare för det pelagiska fisket haft stort inflytande i frågor om kvotfördelning, överlåtelser och ägarkoncentration. Det betyder inte att något otillbörligt har skett. Men det skapar risker för informationsövertag, informella nätverk och intressekonflikter som än idag påverkar HaV:s arbete med och syn på ITQ-systemet.
Det handlar inte om att utestänga näringen, utan om att ingen aktör ska få oproportionerlig möjlighet att definiera problemet eller påverka tolkningen av resultaten. Om Östersjöns kris främst beskrivs av företrädare för det pelagiska fisket relaterat till klimat, övergödning och miljögifter (GP Debatt, 22 maj, 2026) riskerar en utvärdering av hur fiskets organisering påverkar Östersjön att hamna i skymundan.
Som forskare har jag själv erfarit hur känsligt detta område är. I forskningsprojekt om det pelagiska fisket har jag mött påtryckningar, bland annat krav på representation i styrgrupper och försök att påverka villkor för forskningsfinansiering. Det visar varför en utvärdering av ITQ-systemet måste inkludera en genomlysning av makt, inflytande och transparens inom ramen för ITQ-systemet.
Regeringens uppdrag till HaV bör därför kompletteras med skyddsmekanismer: extern vetenskaplig granskning, full offentlighet kring möten och underlag, tydlig jävsprövning och lika tillgång för olika intressen. Kustnära fiske, miljöorganisationer, oberoende forskare och lokala samhällen måste få påverka vilka frågor som ställs och hur resultaten tolkas.
Frågan handlar ytterst inte bara om fiskekvoter. Den handlar om förtroendet för svensk förvaltning. När rätten att fiska får högt ekonomiskt värde får staten ett särskilt ansvar att visa att besluten inte styrs av dem som har mest att vinna på att dagens system bevaras. Detta är också en valfråga.
Cecilia Solér, docent i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Inlägget Storskaliga fiskare riskerar att få för stor makt över fiskekvoter dök först upp på Dagens Arena.
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711bUppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik.
Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv.
Men retorisk som få.
Och taktisk.
Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt.
Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna.
Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården.
”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer.
Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan.
För det gör hon.
Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig?
Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här.
Så nej, hon vill inte utvisa honom.
Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det?
Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa.
För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet.
Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt.
Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna.
Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar.
Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson.
Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige.
Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare.
På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti.
Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal.
Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat.
Jesper Bengtsson
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat. Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik.
Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv.
Men retorisk som få.
Och taktisk.
Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt.
Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna.
Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården.
”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer.
Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan.
För det gör hon.
Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig?
Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här.
Så nej, hon vill inte utvisa honom.
Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det?
Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa.
För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet.
Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt.
Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna.
Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin.
Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson.
Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige.
Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare.
På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti.
Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal.
Känns inte det lite fattigt som politisk strategi?
Jesper Bengtsson
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat. Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
0945913502729ed0422746f81c6411a7e3ea5ef9Hitta sätt att validera den långa erfarenhet som kvinnojourer har.
Inlägget Replik: Kvinnojourer behöver tid att anpassa sig till nya krav dök först upp på Dagens Arena.
Tiden har sprungit ifrån de ideellt drivna kvinnojourerna, skriver Magnus Falkman från Mansfrid Sverige. Men kvinnojourerna har en ovärderlig kompetens som behöver kunna valideras på ett bättre sätt, skriver sex forskare.
Regeringen hävdar att de tar kvinnors våldsutsatthet på allvar. I en debattartikel den 4 juni uppmanar vi den att visa det genom att ta kvinnojourernas långvariga och väldokumenterade kunskapsbyggande och lagändrande arbete på allvar.
Vi påpekar att den så kallade tillståndsplikten för skyddade boenden tvärtom underminerar skydd av våldsutsatta. Genom att tillåta marknadsaktörer att leverera skyddat boende har behov av regelverk i syfte att förhindra oegentligheter uppstått.
Tillståndsplikten hanteras av IVO i form av standardiserade mallar som inte omfattar kvinnojourerna särskilda kompetens. Det innebär att den rörelse som byggt upp kunskap och kompetens om skyddets utformning får avslag på sina ansökningar med hänvisning till att de saknar kunskap. I sin nuvarande utformning riskerar marknadsanpassningen leda till att allt färre kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet och/eller på grund av människohandel kan erbjudas adekvata stödåtgärder.
Vi föreslår att regeringen säkrar att kvinnojourernas kompetens tas tillvara genom validering av kvinnojourskompetens, samt långsiktig finansiering. Kvinnojourerna bör få möjlighet att förändra sin verksamhet i enlighet med de nya kraven och inte tvingas stänga under tiden som de arbetar för att uppfylla de nya kraven.
Uppmuntrad av vår debattartikel har Magnus Falkman skrivit om andra gruppers behov av skydd, som vi inte berör i vår debattartikel. Vi berör inte heller de globala, neoliberala samhällsförändringar som genom minskad jämlikhet och jämställdhet har gjort livet allt farligare för världens utsatta med allt vad det innebär av våld och utnyttjande av flickor och kvinnor. Men givetvis också för andra grupper, för vilka flertalet samspelande ojämlikheter har avgörande betydelse.
Allas rätt till ett våldsfritt liv är ett självklart mål för allt våldsarbete. Samtidigt tar inte våldet ledigt under tiden som ett stödsystem förändras och förnyas. Ingen får det bättre av att våldsarbetet hanteras som ett nollsummespel där grupper ställs emot varandra.
Åsa Eldén, Fil.dr i sociologi, forskare Uppsala universitet
Rúna í Baianstovu, Fil.dr i socialt arbete, forskare Örebro universitet
Dolores Calvo, Fil.dr i sociologi, Uppsala universitet
Eva Diesen, Jur.kand. Stockholm universitet
Linnea Bruno, Fil.dr i sociologi och docent i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Carin Holmberg, Fil.dr i sociologi
Inlägget Replik: Kvinnojourer behöver tid att anpassa sig till nya krav dök först upp på Dagens Arena.
9acffdf5cca0e4dd699b4c5b6553d3618b380127Vi behöver en omfördelande politik, men också större folkligt motstånd.
Inlägget Högerns girighet drar Sverige isär dök först upp på Dagens Arena.
För att minska fattigdomen och klyftorna mellan fattiga och rika behövs en omfördelande politik. Det krävs också att politikerna lyssnar mer till folkviljan än till lobbyisterna, skriver Tommy Naumovski.
730 000 människor i Sverige lever i dag i materiell och social fattigdom enligt Statistiska centralbyrån. Det betyder att många saknar resurser för sådant som de flesta av oss betraktar som självklart: att betala en oväntad utgift, att hålla hemmet varmt eller att delta i sociala aktiviteter.
Sverige var en gång ett land som byggde bort fattigdomen. Genom arbete, starka trygghetssystem och en generell välfärd. I dag ser vi i stället hur klyftorna växer och hur allt fler människor pressas in i fattigdom.
Det är ingen naturlig utveckling. Det är resultatet av politiska beslut.
För den här regeringen gör oss vanliga människor fattigare samtidigt som den gör sig själv rikare. Storbankerna och storgrossisterna har gjort rekordvinster under de hårda ekonomiska åren under 2020-talet, samtidigt som SD-regeringen höjt sina arvoden och gett sig själva skattebonusar.
Tyvärr stannar det inte där.
Högern arbetar hellre emot folkviljan än att säga nej till lobbyisterna. För trots att omkring 74 procent av svenskarna vill förbjuda vinstdrivande företag från att driva skolor, väljer högern, från SD till ”skolpartiet” Liberalerna, att ha kvar detta system. Ett system som är världsunikt – inget annat land vill driva skolor med så ansvarslös skattehantering.
Inte ens det räcker.
Den borgerliga tankesmedjan Timbro och SD-kopplade tankesmedjan Oikos föreslår i sitt dokument ”Tidö 2.0” att man borde införa terminsavgifter på universitet och höja lånedelen i studiemedlet. Istället för att se till att alla ska ha en chans att få plugga oavsett social bakgrund vill man skrämma bort unga från mindre bemedlade familjer från att söka sig till en högre utbildning.
Att sedan höja lånedelen i studiemedlet, när många studenter redan idag börjar sina vuxenliv med tunga studieskulder, skapar ännu högre trösklar för den som växer upp utan stödkapital från sina föräldrar.
Det här är kärnan i högerns politik: att ge mer till de som redan har, på vanliga människors bekostnad.
Girigheten, där de rika bara vill ha mer, drar Sverige isär.
När klyftorna växer minskar också tilliten. Forskning visar gång på gång att jämlika samhällen är starkare samhällen, med bättre hälsa, lägre kriminalitet och högre ekonomisk tillväxt. Ändå väljer regeringen en väg som medvetet ökar skillnaderna.
Högern talar gärna om ansvar. Men de tar inte ansvar för helheten. De tar ansvar för sina egna plånböcker, inte för Sverige.
Vi skulle kunna göra annorlunda.
Vi skulle kunna investera i fler lärare och mindre klasser. Stärka trygghetssystemen så att människor faktiskt kan leva, inte bara överleva. Se till att den som arbetar kan ha tid och råd med mat, medicin och tandvård, men också med en familjeresa någon gång eller nya kläder när det behövs.
Men för att det ska bli verklighet krävs ett kraftfullt motstånd från folket. Vi måste visa att vi har fått nog.
Jag är övertygad om att det är vad som kommer hända i september. Sveriges medborgare kommer att visa att vi är ett solidariskt samhälle i grunden. Att vi är människor som står upp för varandra. Det är vad valet i höst handlar om.
Solidaritet eller girighet. Sammanhållning eller splittring. Jag vet vad jag väljer.
Vad väljer du?
Tommy Naumovski, universitetsstudent och nuvarande praktikant på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
Inlägget Högerns girighet drar Sverige isär dök först upp på Dagens Arena.