Tornevall Networks

Nytt avsnitt av Tisdagsmagasinet, det sista innan sommaren.

Keir Starmer avgår, men varför då, och hur hänger det och de senaste årens många avgångar ihop med Brexit? Och vad kan näste premiärminister, som troligen heter Andy Burnham, egentligen göra? Dessutom pratar vi om Fållöknastiftelsen och Tidöpartiernas möjlighet att få ett lyft under politikerveckan i Almedalen. Och Jesper berättar om sitt möte med Gösta Bohman och 15 raggare.

Med Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

Lyssna på avsnittet här.

Inlägget Starmer avgår, och kan Tidöpartierna resa sig under Almedalen? dök först upp på Dagens Arena.

Dagens Arena har pratat med Håkan A Bengtsson om den brittiske premiärministern Keir Starmers avgångsbesked.

På måndagsförmiddagen kom det väntade beskedet att Storbritanniens premiärminister Keir Starmer avgår.

Enligt Håkan A Bengtsson, Vd på Arenagruppen som följt brittisk politik under många år, finns det flera skäl till att Keir Starmer nu tvingas avgå. 

– Det handlar dels om Keir Starmer som person. Det är en hedervärd person med en bra moralisk kompass. Men han saknar politisk erfarenhet, vilket legat honom i fatet. De här två åren som han varit premiärminister har också varit väldigt röriga där flera ledande personer i staben och en del ministrar fått avgå. Han har även gjort en del ifrågasatta utnämningar. Inte minst utnämningen av Peter Mandelson, som ambassadör i USA. 

Inkonsekvent budskap

Det politiska budskapet från premiärministern och hans regering har dessutom varit långtifrån konsekvent. Något som Håkan A Bengtsson menar har skadat Starmer och hans parti.

– Man har inte haft någon tydlig politisk linje och har hattat fram och tillbaka när det gäller till exempel skattehöjningar och huruvida man ska skära i det sociala trygghetssystemet. Det faller i slutändan tillbaka på Starmer och hans omgivning. 

Men den avgående brittiske premiärministern har också haft en minst sagt tuff politisk verklighet att förhålla sig till.

– I grunden handlar det om ett land som under väldigt lång tid har brottats med stora ekonomiska utmaningar. Något det finns ett jättestort missnöje med bland väljarna. Labour gick till val på att man skulle få ekonomin att växa igen. Men det har varit lättare sagt än gjort. Det politiska handlingsutrymmet har varit ytterst begränsat. 

Stora ekonomiska utmaningar

Starmers och Labours popularitet har dalat sedan valet för två år sedan. Något som visat sig både i opinionsmätningarna och i de lokalval som hållits. Högerpopulistiska Reform ligger i dag på runt 30 procent i opinionsmätningarna. Med det brittiska valsystemet innebär det att partiet skulle få lika stor majoritet som Labour just nu har om det var val i dag. 

Nu talar det mesta för att Andy Burnham tar över som partiledare och premiärminister. Om han lyckas vända partiets negativa opinionssiffror återstår att se. 

– De ekonomiska utmaningarna kommer att vara detsamma. Men personlighet betyder mycket och där tror jag att han kan bidra med en mer folklig image. Sen om det innebär att han kan vända opinionssiffrorna är omöjligt att säga. Han måste visa att han kan åstadkomma förändring för vanliga britters ekonomi och liv. Det kommer att bli en mycket svår uppgift, oavsett vem som är premiärminister. 

Jon Andersson

Inlägget “Starmers efterträdare måste kunna åstadkomma förändring” dök först upp på Dagens Arena.

Starmers avgång blev till slut självklar, men vad vill den troligen efterträdaren?

Det kunde väl egentligen bara gå på ett sätt, och till slut blev det så. På måndagsförmiddagen meddelande Storbritanniens premiärminister Keir Starmer att han avgår som premiärminister.

Trycket på att han skulle lämna blev till slut för stort, och utmanaren Andy Burnhams seger i ett fyllnadsval till parlamentet, som gör att han på allvar kan utmana Starmer, blev en avgörande faktor.

Starmer fick sex år som partiledare för Labour och två år som premiärminister. Den senare uppgiften hade han svårt att axla. Han har framstått som byråkrat och förvaltare snarare än som en politiker med vilja att åstadkomma förändring. En förändring som britterna behöver, efter 20 års ekonomisk kräftgång och ett utträde ur EU som skadat landet både ekonomiskt och politiskt.

Styrt med framgång

Det är också intressant att notera att Labour inte var vaccinerat mot det politiska kaos som präglat landet sedan Brexitomröstningen för nästan exakt tio år sedan. Starmer är den sjunde premiärministern sedan folkomröstningen. En avgångstakt som man annars förknippat mer med länder som Italien eller de färskare demokratierna i östra Europa.

Nu framstår alltså Andy Burnham som den främste utmanaren om posten.

Burnham har försökt två gånger tidigare, men förlorat till först Ed Milliband och sedan Jeremy Corbyn. Den senare gången var han länge favorit, tills en omfattande och mer radikal gräsrotskampanj gjorde att Corbyn valdes.

Därefter har Burnham under nio år och med stor framgång styrt Manchester. Han framstår, i kontrast mot Starmer, som en folklig politiker, med bägge fötterna i den nordengelska myllan, eller möjligen på gatorna i de slitna nordengelska städerna.

Och den här gången saknar Burnham starka motkandidater. Dessutom är det inte bara posten som partiledare som väntar. Nästa val kan dröja tre år och han får tid på sig att sjösätta ett eget politiskt program.

Frågan är vad ett sådant program kommer bestå av. Brittiska BBC gjorde nyligen en genomgång av några tänkbara svar på den frågan.

Sparsam policy

Som Håkan A Bengtsson nyligen konstaterade i Dagens Arena står Burnham rent politiskt i mitten i Labour. En bra position för den som vill vinna stöd.

Han har sagt att han som premiärminister kommer följa de finanspolitiska regler som finansminister Rachel Reeves har satt upp. Konkret betyder det att han inte planerar att öka statens upplåning. Dessutom håller han fast vid Labours löfte att inte höja flera av de stora skattesatserna.

Det skapar ett ekonomiskt politiskt problem, för den brittiska ekonomin är hårt pressad, och dessutom planerar landet att göra som alla andra europeiska länder och höj försvarsutgifterna. Ett område där han aviserat ökade intäkter för staten är äldreomsorgen, där han vill införa en progressiv avgift, alltså högre för de rika, som skulle ge statskassan ökade muskler, om än oklart hur mycket.

I hans politiska program finns också punkter om att återindustrialisera norra England, bland annat genom sänkta företagsskatter, och att återta den nationella och demokratiska kontrollen över vatten- och avloppssystemen, liksom över järnvägssystemet, en fråga som även Starmers regering drivit. Under sin tid i Manchester har Burnham ökat den offentliga kontrollen över lokaltrafiken där.

Ett annat område Burnham lyft fram är behovet av nya bostäder, och han vill sjösätta ett omfattande program för att bygga kommunala bostäder.

Blir han vald?

Burnhams egna erfarenheter från ledarstriden med Corbyn gör att han inte kan ta ut något i förskott, men allt tyder på att det blir han som blir ny premiärminister.

I sitt avskedstal sade Keir Starmer att en ny person på posten bör finnas på plats innan hösten.

Sedan återstår att se om Andy Burnham kan styra skutan med en tydligare linje än Starmer har klarat av att göra.

Man brukar säga att människor helst av allt röstar på politiker de skulle vilja ta en öl med. Starmer såg de nog med som en tillförlitlig familjeadvokat.

Återstår att se hur långt Andy Burnhams starkare folkliga framtoning räcker.

Jesper Bengtsson

Inlägget Vilken är Andy Burnhams politik? dök först upp på Dagens Arena.

Regeringens förslag för att ändra de hårt kritiserade tonårsutvisningarna är ingen lösning, bara en förskjutning i tid. De flesta har liten chans att få stanna i Sverige när de fyllt 21, skriver Flyktinggruppernas riksråd (FARR) och Civil Rights Defenders.

I början av juni presenterade regeringen efter flera månaders påtryckningar tilslut sina lösningar på problemet med tonårsutvisningar. Vi välkomnar att regeringen gett uttryck för att vilja lösa det problem de själva varit med att skapa.

Trots vissa lättnader är lagförslagen dock utformade på ett sätt som riskerar göra att många ungdomar faller mellan de olika kategorierna av lösningar. De så kallade lösningarna angriper inte heller den grundläggande problematiken med dagens migrationspolitik.

I grunden innebär regeringens förslag inte en lösning, utan en förskjutning. Ventilen för 18-21 åringar ger visserligen möjligheten för många ungdomar att slutföra gymnasiet, men när de har fyllt 21 skulle de ställas inför exakt samma situation som 18-åringar befinner sig i idag. Regeringen menar att en gräns måste dras någonstans, men att utvisas från sin familj är naturligtvis inte mindre traumatiskt bara för att man fyllt 21.

För att en ungdom över 21 ska beviljas arbetstillstånd krävs en lön på 33 390 kr i månaden, alltså långt över de flesta 21-åringars inkomst. Yrken såsom undersköterska, vårdbiträde och svetsare undantas lönekravet, men kravet på att hitta en långvarig anställning och varaktig försörjning kvarstår.

Svårt få stanna för både arbete och studier

Trots regeringens iver att distansera sig från gymnasielagen är konsekvenserna för de berörda slående lika – oavsett arbetsmarknadens omständigheter behöver du snabbt hitta arbete som uppfyller alla krav eller riskera utvisning. För ungdomar som istället söker uppehållstillstånd för högskolestudier kvarstår problemet att många får avslag bara för att de har sin familj i Sverige.

Vi är flera organisationer som har lyft att avskaffandet av särskilt ömmande omständigheter 2023 förvärrade situationen och bidrog till fler inhumana utvisningar. Migrationsministern påstår att utökade humanitära skäl inte skulle lösa problemet med tonårsutvisningar eftersom den tidigare lagstiftningen inte nämnde tonåringar.

Mer än något annat visar argumentet på bristande politisk vilja. Om man vill utforma lagstiftning av humanitära skäl så att det motverkar att personer som rotat sig i Sverige utvisas, är det fullt möjligt.

Det kvarstår att grundorsaken till tonårsutvisningarna är övergången från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd som skett de senaste åren, vilket regeringen inte alls tar hänsyn till. Hade de berörda ungdomarna likt tidigare fått permanenta uppehållstillstånd som barn skulle de idag kunna fokusera på gymnasiet i stället för att oroa sig för att bli utvisade. Att fler som levt länge i Sverige får utvisningsbeslut idag än tidigare, beror i de flesta fall på att man nekas just förlängning.

Regeringen vill göra det svårare att anhöriginvandra

Det som på riktigt skulle lösa de problem vi ser idag är permanenta uppehållstillstånd, men där går utvecklingen åt helt motsatt håll. Då lösningarna för tonårsutvisningar presenterades gick regeringen också vidare med det starkt kritiserade förslaget om försörjningskrav för anhöriginvandring även vid förlängning. Förra veckan avskaffade regeringen också permanenta uppehållstillstånd för asylsökande och deras anhöriga.

Vi vill vara tydliga med att båda dessa lagändringar kommer utvidga problematiken med inhumana och godtyckliga utvisningar till helt nya grupper av migranter.

Det är mycket positivt att protesterna mot tonårsutvisningar fick regeringen att backa och presentera lösningar. Om man på riktigt vill gå till botten med problematiken av rättsosäkra och inhumana utvisningar krävs dock mer än lappande och lagande. Det som idag saknas är politisk vilja att se över de grundläggande problemen som de senaste åren byggts in i migrationspolitiken.

Vi ser ett starkt behov av humanitära skäl som faktiskt går att nå upp till och för permanenta uppehållstillstånd som huvudregel fortsatt. Omröstningen av regeringens lagförslag lär ske efter riksdagens sommaruppehåll. Ett tungt ansvar vilar nu på regeringspartierna att visa att de lyssnar på de drabbade ungdomarna och att de inte sviker dem ännu en gång.

Markus Henriksson, ordförande Flyktinggruppernas Riksråd (FARR)

John Stauffer, chefsjurist på Civil Rights Defenders

Inlägget Ingen lösning att skjuta fram tonårsutvisningar till 21 år dök först upp på Dagens Arena.

Synen på människor har förändrats. Men systemskiftet började inte med Tidöavtalet. Efter flyktingkrisen 2015 började Sverige röra sig i en ny riktning. Det skriver Juan Fonseca.

Under snart två decennier har jag suttit mittemot människor som försökt bygga sina liv i Sverige. Jag har mött ungdomar som gått hela sin skolgång här. Föräldrar vars barn är födda i Sverige. Arbetstagare som försörjt sig själva i många år. Företagare som skapat arbetstillfällen och betalat skatt.

Leder till tillhörighet

Gemensamt för dem har varit tron på att etablering leder till tillhörighet. Att den som arbetar, följer lagen, bildar familj och blir en del av samhället också gradvis blir en del av Sverige.

Den tron är svårare att upprätthålla i dag. Under det senaste decenniet har svensk migrationspolitik genomgått ett systemskifte. Debatten har ofta handlat om enskilda lagar och reformer, men det som skett är större än så. Det handlar om att synen på människor har förändrats.

Från integration till kontroll. Från långsiktighet till tillfällighet. Från inkludering till villkorad tillhörighet.

Sverigedemokraterna har varit den tydligaste drivkraften bakom denna utveckling. Med Tidöavtalet fick partiet ett inflytande över migrationspolitiken som saknar motstycke i modern svensk historia. Men om vi ska förstå hur vi hamnade här måste vi också våga tala om socialdemokratins ansvar.

Började inte med Tidö

Systemskiftet började inte med Tidöavtalet. Efter flyktingkrisen 2015 började Sverige röra sig i en ny riktning. Åtgärder som presenterades som tillfälliga blev permanenta. Undantag blev norm. Steg för steg flyttades den politiska mittpunkten. När Tidöpartierna tog över fanns redan grunden lagd.

Under de senaste åren har reformerna avlöst varandra. Spårbytet har avskaffats. Permanenta uppehållstillstånd har monterats ned. Familjeåterförening har försvårats. Kraven för medborgarskap har skärpts. Återreseförbud används i situationer som för bara några år sedan hade framstått som orimliga. Varje reform har motiverats för sig. Men tillsammans berättar de en större historia. Den som en gång fick möjlighet att bygga ett liv i Sverige skulle också ges möjlighet att stanna. I dag möter många i stället ett system där tillfälligheten blivit permanent.

Den kanske tydligaste symbolen för denna utveckling är vandelslagen. Tidigare har staten i huvudsak bedömt människor utifrån vad de gjort. Nu öppnas möjligheter att i större utsträckning bedöma människor utifrån hur de anses leva sina liv. Gränsen mellan konkreta handlingar och mer allmänna värderingar av en människas levnadssätt blir mindre tydlig. Det är inte bara en ny lag. Det är ett nytt synsätt.

Rättssäkerhet

Men systemskiftet handlar också om rättssäkerhet. Svensk rätt bygger på att människor ska kunna planera sina liv utifrån de regler som gäller. Den som arbetar, betalar skatt, bildar familj och investerar sin framtid i Sverige måste rimligen kunna utgå från att spelreglerna inte förändras i grunden efteråt. Ändå är det just detta som många invandrare har upplevt.

Människor som kommit hit under ett regelverk har senare fått sina liv prövade enligt helt andra regler. Formellt är detta kanske inte retroaktiv lagstiftning i juridisk mening. Men för den som drabbas blir effekten ofta densamma. Livsval som gjorts under en uppsättning regler bedöms senare utifrån en annan. Det har skapat något som borde oroa alla som värnar rättsstaten.

Migrationsrätten har gradvis utvecklats till ett område där principer om förutsebarhet och berättigade förväntningar väger lättare än på många andra rättsområden. För svenska medborgare framstår det som självklart att staten inte ska förändra villkoren för grundläggande rättigheter i efterhand. För många invandrare har osäkerheten blivit en del av vardagen.

Därmed riskerar vi att skapa två nivåer av trygghet inför lagen. En för dem vars tillhörighet aldrig ifrågasätts och en annan för dem vars rätt att stanna alltid kan omprövas.

Svenska modellen har påverkats

Även den svenska modellen har påverkats av utvecklingen. När staten införde ett lönegolv för arbetskraftsinvandring flyttades makt från arbetsmarknadens parter till politiken. I generationer har arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen försvarat principen att löner ska sättas genom förhandlingar mellan parterna och inte genom politiska beslut. Trots det accepterades ett statligt fastställt lönekrav för en särskild grupp arbetstagare utan någon större principiell debatt.

Även detta är ett systemskifte.

Men om Sverigedemokraterna har varit motorn bakom utvecklingen måste socialdemokratin våga granska sin egen roll. Under många år kom partiet att anpassa sig till en politisk dagordning som i hög grad formulerades av motståndarna. I stället för att formulera ett tydligt alternativ diskuterades ofta hur restriktionerna skulle utformas snarare än om de borde införas.

Steg för steg flyttades gränserna för vad som ansågs möjligt och acceptabelt. Det är en självkritik som mitt eget parti behöver våga göra.

Vilket Sverige vill vi ha?

Jag har bott i Sverige i snart femtio år. Jag blev svensk medborgare 1983. Under större delen av den tiden har Sverige varit ett land som utgått från att människor som arbetar, bildar familj och engagerar sig i samhället också ska få möjlighet att bli en del av det. Det är inte längre lika självklart.

Därför handlar debatten inte bara om migrationspolitik. Den handlar om vilket Sverige vi vill vara. Ett samhälle där människor gradvis växer in i gemenskapen och blir en självklar del av landet. Eller ett samhälle där tillhörigheten för vissa grupper alltid är tillfällig, villkorad och möjlig att ompröva.

Det är kanske den viktigaste frågan av alla. Inte därför att den handlar om invandring. Utan därför att den handlar om vilket Sverige vi håller på att bli.

Jag skriver detta som socialdemokrat, men framför allt som någon som under många år mött människorna bakom lagarna, statistiken och de politiska besluten.

Juan Fonseca

Inlägget Det stora systemskiftet som förändrade Sverige dök först upp på Dagens Arena.

Vi frågade PR-konsulten Paul Ronge, med anledning av att Almedalsveckan drar igång i dag.

Vilken betydelse har Almedalen för de politiska partierna när det är valår?

De politiska partierna får ofta en rejäl massmedial uppmärksamhet. Om de lyckas kanalisera den till valvinnande utspel så kan det ha stor betydelse. Det är ju hård konkurrens om utrymmet så partierna kan vara glada om åtminstone ett utspel lyfter i media.

Kan det partierna gör i Almedalen påverka valutgången? 

Jag tror valutgången ändå bara kan påverkas på marginalen, framför allt om någon av partiledarna sticker ut på ett oväntat sätt, positivt eller negativt.

Har Almedalsveckan minskat i betydelse?

Ja, jag tror det har blivit för mycket av en tummelplats där alltför många kämpar om uppmärksamheten. Men för politiker är det fortfarande en viktig arena. Jag tror många opinionsbildare, lobbyister, föreningsmänniskor och lokalpolitiker ser ett stort värde i att det är så lätt att knyta kontakter. Men betydelsen att påverka den stora allmänheten politiskt minskar. SVT och de stora dagstidningarna är inte längre de lägereldar de en gång var.

Jon Andersson

Inlägget Vilken betydelse har Almedalen för de politiska partierna? dök först upp på Dagens Arena.

Leviticus

Filmskaparna använder ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans. Det tycker Jon Andersson som sett den australiensiska skräckfilmen ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag.

Skräckfilm har allt mer blivit synonymt med kvalitet. En viktig del i den utveckling som förvandlat skräck från en  b-filmsgenre med dåligt anseende till kvalitetsfilm har att göra med hur filmskaparna blivit allt bättre på att väva in samhällskritik i berättelserna. 

Följer tradition

En regissör som gått i bräschen för detta är amerikanen Jordan Peele, vars debutfilm ”Get Out” (2017) inte bara var en välgjord skräckis utan också en satir över rasismen mot svarta i USA. Med ”Us” (2019) och ”Nope” (2022) har Peele fortsatt att göra skräckfilmer med samhällskritiska budskap. Ett annat exempel är ”Sinners” (2025) som var en av förra årets bästa filmer, inte minst på grund av skildringen av rasism och vitt appropriering av svart kultur. 

Det är med den bakgrunden som jag sätter mig ner i biosalongen för att titta på australiensiska ”Leviticus”, med svensk premiär på fredag. Det står ganska snart klart att det här är en film som följer i samma tradition som ovan nämnda filmer. Dock med ett lite annat tema.  

En mardröm

Naim (Joe Bird) och Ryan (Stacy Clausen) växer upp i ett strikt religiöst samhälle någonstans i Australien. De båda killarna upptäcker snart att de är dragna till varandra. Något som såklart är strikt förbjudet i den fanatiskt kristna miljö de lever i. 

När det uppdagas att Naim, Ryan och ytterligare en kamrat har homosexuella böjelser bestämmer sig föräldrarna för att de ska göra allt de kan för att ”bota” killarna. En så kallad ”Deliverance Healer” kallas in för att lösa problemet. Det blir början på en mardröm för de båda killarna. 

Joe Bird i huvudrollen som Naim. Foto: Rio Pictures

Australisk skräckfilm har blivit omtalad på senare år. Framför allt tack vare tvillingparet Danny och Michael Philippou, som gjort stor succé med skräckfilmerna ”Talk to Me” (2022) och ”Bring Her Back” (2025). Bakom såväl bröderna Philippous filmer som ”Leviticus” står det australienska produktionsbolaget Causeway Films. Ett bolag som gjort sig kända för att satsa på unga australienska filmskapare, gärna med skräcktema.

”Leviticus” är ytterligare en lyckad film från produktionsbolaget. Långfilmsdebutanten Adrian Chiarellas film innehåller såväl ömhet som skräck. Men framför allt är det en kritik mot religiös fanatism och mot alla de som inte tycker att människor ska få ha rätt att älska den de vill. 

Smart och annorlunda grepp 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer med Naim och Ryan. Det räcker med att säga att helaren ”lyckas” med sitt uppdrag. Efter att de två tonårskillarna genomgått helarens behandling kommer de snart att frukta det de älskar mest – varandra. Det är ett smart och annorlunda grepp för att beskriva samhällets intolerans och den fanatiskt kristna uppfattningen om att homosexualitet är synd. 

En stor behållning med filmen är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird. Foto: Rio Pictures

En annan behållning är det fina samspelet mellan Stacy Clausen och Joe Bird, som slog igenom redan som fjortonåring i ovan nämnda ”Talk to Me”. De båda skådespelarna bidrar i högsta grad till att kärlekshistorien känns äkta. Något som är en förutsättning för att man på allvar ska beröras och skrämmas av filmen. 

Min enda stora invändning med filmen är att manuset skulle behövt en twist eller två till. Nu känns det lite som att filmen går på tomgång efter ett tag. Betyget stannar därför på en stark trea. 

Jon Andersson

Inlägget Samhällskritisk skräckis om homofobi i kristen miljö dök först upp på Dagens Arena.

Medan afghanska pass är giltiga som id-handling nekar svenska myndigheter afghaner möjligheten att få sin utbildning från landet godkänd i Sverige. Varför skapas inget alternativt sätt att verifiera utbildningar från Afghanistan? undrar Najwa Alimi.

”Universitets- och högskolerådet kan inte bedöma din utbildning.”

Detta standardiserade svar skickade Universitets- och högskolerådet (UHR) till mig efter att ha mottagit mitt diplom i kemi från Kabuls universitet. UHR tar nämligen inte utbildningsdokument med afghanskt ursprung på allvar.

Under de senaste åren har UHR inte kunnat bedöma utbildningshandlingar från Afghanistan, eftersom det inte finns möjlighet att kontrollera och verifiera dem. Jag är inte den enda som drabbats av UHR:s hållning och agerande. Konsekvenserna har varit direkta och omfattande för många afghanska migranter i Sverige. Personer som har studerat under flera år i hemlandet betraktas i praktiken som om de saknar utbildning.

Vilka alternativ finns då för att fortsätta studera eller arbeta när utbildningshandlingar inte kan bedömas? Många tvingas gå om sin utbildning från början i Sverige och lägga flera år på att nöta grundskole- och gymnasiebänkar i onödan.

Högutbildade tvingas börja om

UHR:s hjärtlösa agerande har påverkat många svensk-afghaners liv. En av dem som drabbats hårt är den 32-årige Hamid Formuli som arbetade i över fem år som inspektör  på Finansdepartementet i Kabul. Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan kom han till Sverige 2022.

”Trots att jag redan har studerat och klarat mina kurser måste jag nu börja om. Det gör att jag förlorar tid och inte kan gå vidare med mina planer”, säger Hamid.

Den 22-årige Husna Opiani som kom till Sverige 2025 efter att ha arbetat inom medierna i Afghanistan:

”Min utbildning stoppades redan 2021 av talibanerna. När jag kom till Sverige var min förhoppning att kunna fortsätta där jag tvingades sluta. Det här beslutet sätter stopp för mina studier igen – inte på grund av bristande förmåga, utan på grund av omständigheter som jag inte kan påverka”, säger hon till mig.

Situationen har lett till hopplöshet bland svensk-afghaner. Åratal av utbildning och arbetslivserfarenhet förlorar i praktiken allt sitt värde och människor behandlas som om de saknar erfarenheter. Det påverkar både deras möjligheter att studera och att få ett arbete.

Vem som helst förstår att utan en formell bedömning blir vägen till kvalificerade yrken svår. Många tvingas ta arbeten som inte motsvarar deras kompetens och går in i okvalificerade jobb. På sikt riskerar detta att skapa en grupp med outnyttjad kompetens i samhället.

Denna fråga har också en djupare innebörd. Samtidigt som kvinnor i Afghanistan förvägras rätten till utbildning möter vissa av dem, som har lyckats studera, ytterligare hinder i Sverige på grund av att deras dokument inte erkänns. Det får både psykologiska och ekonomiska konsekvenser och försvårar integrationen i det nya samhället.

Varför accepteras afghanska pass men inte andra dokument?

Och situationen är minst sagt motsägelsefull. Afghanska identitetshandlingar, som pass, accepteras i Sverige – men utbildningsdokument kan inte ens prövas. Samtidigt är Afghanistans ambassad i Sverige aktiv och erbjuder konsulära tjänster.

32-åriga Muska hade väldigt fina arbeten i Afghanistan, först som ekonom och sedan som distributionschef inom ett privat företag. Hon kom till Sverige för nästan tre år sedan och har drabbats hårt av att hennes utbildning i hemlandet  inte räknas i Sverige.

”Denna situation har haft stor påverkan på mitt liv, både tidsmässigt och psykiskt. Flera år har gått åt till att försöka lösa detta, och det har lett till stress, hopplöshet och psykisk press”, säger hon.

Den centrala frågan kvarstår: varför har inget alternativ utvecklats när verifiering av utbildningsdokument inte är möjlig?

Om målet med ett utbildningssystem är att skapa lika möjligheter, måste systemet också kunna hantera särskilda situationer. Det är orimligt att kräva att människor som redan har gått igenom krig och kriser ska börja om från noll – enbart för att deras dokument inte kan verifieras.

Det svenska utbildningssystemet behöver utveckla alternativa vägar. Bedömningar kan baseras på erfarenhet, arbetsprover och faktisk kompetens. Om inget görs riskerar vi att skapa en generation som inte saknar förmåga, men som hålls tillbaka av administrativa strukturer.

Till sist: Förstör inte fler svensk-afghaners liv, UHR!

Najwa Alimi, svensk-afghansk journalist

Översättning från engelska och svensk bearbetning: Kurdo Baksi

Inlägget Svenska myndigheter sätter stopp för svensk-afghaners liv dök först upp på Dagens Arena.

Labourpolitikern står inför stora utmaningar om han tar över efter Starmer. 

Andy Burnham vann fyllnadsvalet i Manchester, med en överraskande stor majoritet. Men de politiska utmaningarna som hans parti Labour står inför är många och svåra. Något han själv inför nästa val  måste hitta en gångbar formel för. Om han blir partiledare och premiärminister, vilket av allt att döma framstår som högst troligt. 

Oklart var han står

Ingen av de andra kandidaterna som vill ta över partiledarposten förefaller ha ett tillräckligt brett stöd. 

Den ena, Wes Streeting, uppfattas vara lite för mycket New Labour. Och den andra, Agnela Rayner, kanske står lite för långt till vänster, och hon tvingades ju avgå på grund av att hon missat betala in en skatt. Andy Burnham då, vad står han för? Ja, han har väl varit lite ”all over the place”. 

Det finns en historia som berättas i Manchester, och brittisk humor är ju en sida av saken som gör att man har fördragsamhet med mindre smickrande sidor av detta lands historia och förmåga att hantera samhälleliga utmaningar. Den går ungefär så här: Tony Blair, Gordon Brown och Jeremy Corbyn kommer in på en pub i Manchester. Vi talar om tre representanter för tre olika falanger i Labour. Då säger bartendern: Hello, Andy!

Han har ju varit minister i såväl Blairs som Brown regeringar. Och anpassat sig till Corbyns ledarskap. Så gör kanske alla politiker som vill överleva och göra karriär i ett parti. Han har ställt upp i två tidigare partiledarval, men inte blivit vald. Vad han står för i den nationella politiken är därför lite oklart. 

Mer folklig 

Som borgmästare i Manchester har han lyckats lyfta staden vilket gjort honom till landets mest populära politiker. Det är ingen dålig egenskap i politiken. Han är mer folklig än Starmer, mer avslappnad och klär sig i svarta bomberjackor och t-shirts. Snart blir det mer kostymer, det vill säga om han blir premiärminister. 

Han har lokalt sett till att staden Manchester har återtagit kontrollen över lokaltrafiken. Kanske en indikation om att staten och det offentliga måste ta ett större ansvar för service och infrastruktur, om han blir högsta hönset. Det ligger väl i och för sig i linje med vad Labour sagt under senare år. 

Det rimligaste är nog att säga att Andy Burnham befinner sig i Labours mittfåra, lite till vänster om Blair-Brown-åren men inte långt till vänster. Han vill se mer decentralisering av den brittiska förvalningen och argumenterar för att reformera hela valsystemet och överge dagens majoritetsval, till ett proportionellt system som det vi har i Sverige. Men om eller snarare när han ställer upp som kandidat till partiledarposten, vilket lär ske mycket snart, kan man tänka sig att vi får veta mer hans politiska prioriteringar.

Ingen enkel resa

Icke desto mindre kommer det med intill visshet gränsande sannolikhet inte att bli en enkel politisk resa för honom när han väl sitter på premiärministerposten. Att leda en regering och ett land som Storbritannien är inte någon enkel uppgift. Särskilt som de ekonomiska utmaningarna är enorma. Ekonomin är svag. Statens skuldbörda mycket tung. Det är därför dyrt att låna. Det finns stora behov av investeringar i infrastruktur och offentlig verksamhet. Britterna är innerligt trötta på alla år av allt knaprare levnadsvillkor. 

Och ovanpå allt detta ska försvaret rustas upp. Ingen enkel ekvation för den som ansvarar för statens budget. Brittisk ekonomi skulle kort sagt behöva några goda år och därmed högre skatteintäkter. Det står nog på alla politikers önskelista just nu.

Den politiska utmaningen blixtbelyses i utvecklingen i den valkrets Andy Burnham just vann. Makerfield är klassisk Labour-terräng. Men i denna nästan helvita valkrets har Reform nu ett starkt stöd, och fick 32 procent redan 2024.

Manual för politiska strider

I nästa val kommer Labour nationellt att ställas inför ett nytt högerfenomen, en populistisk höger som attraherar vanliga väljare i mycket högre grad än Tory som ju varit mer överklassigt. Som i Makerfield. Frågan är om Reform och uppstickaren Restore Britain konkurrerar bort vandra på högerkanten. Och om Tory kan återhämta sig. Allt handlar ju om att bli tillräckligt stora för att få många mandat, i ett valsystem som det brittiska. 

För Andy Burnhams är utmaningen att inympa nytt mod i det skadskjutna Labourpartiet. Det hänger förstås på vilket politiskt program en ny regering under hans ledning sätter i sjön, och om ekonomin utvecklas väl. Och om Labour kan dra till sig väljare som gått till de Gröna och andra partier på den progressiva sidan av politiken. Men även att vinna väljare i valkretsar som Makerfield. Det är sannerligen ingen enkel uppgift.

Det vi nu kan iaktta i Storbritannien är en slags manual för framtidens politiska strider. På ena kanten allt starkare högerradikala och högerpopulistiska partier. Och på den andra progressiva partier som behöver ta sig samman, som är pragmatiska men också kan utlova förändring, inte bara i ord utan också i handling. Därför gör vi klokt i att noga följa händelseutvecklingen på de brittiska öarna. För förr eller senare kommer den hit. Om den inte redan har gjort det.

Inlägget Nu talar allt för att Andy Burnham blir premiärminister dök först upp på Dagens Arena.

Mittpunkten i brittisk politik har snabbt förskjutits högerut

I dagarna är tio år sedan folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU. Britterna röstade för Brexit. Senare samma år vann Donald Trump presidentvalet i USA. Det var inledning på en ny era, eller möjligen var det bekräftelse på politiska förändringar som vi kunnat se under ett antal år. 

Högerradikal era

Vi lever i en högerradikal era, där nationalismen på olika sätt utmanar globalismen, där den ena krisen har följt efter den andra. Där många ekonomier har stått och stampat och gjort levnadsomkostnadsfrågan till en brännande fråga och där invandrarkritiken dominerar den politiska agendan. Och i en värld där våldet blivit en del av politiken på ett helt annat sätt än tidigare. Inte bara i USA. 

Under folkomröstningskampanjen 2016 mördades Labours parlamentsledamot Joe Cox. Så här tio år senare kan det mordet ses som ett förebud om vad som skulle komma. Hon mördades av en man med psykiska problem, men som också hade kopplingar till ett högerextremt parti och nynazistiska organisationer. 

Det finns skäl att påminna om att det inte var kravaller eller våldsdåd mot högerradikala grupper eller personer med psykisk ohälsa. Till skillnad från i dag då knivdåd mot vita britter utförda av personer med invandrarbakgrund eller som är asylsökande lett till omfattande kravaller och våld riktat mot invandrare. Molotovcocktails kastas mot hus i i områden där det bor många invandrare. Våldet har alltså drabbat asylsökande som inte har något med dessa förfärliga våldsdåd att göra. Vi har sett våld på en rad orter i Storbritannien, nu senast i Belfast. 

Våldet har eldats på av högerpopulister och högerradikala, som har talat om att det är hög tid för ”vit vrede”.

Komplex bild

Framgångarna för högerpopulister och den radikala högern sätter sin prägel på Storbritannien just nu, efter all turbulens kring Tories regeringsperiod och Labours oförmåga att leva upp till förväntningarna. Väljarna har förflyttar sina sympatier högerut. Invandringen har länge varit en laddad fråga, och var en viktig faktor bakom Brexit. Men den har fått nytt bränsle av att invandringen ökat igen efter Brexit och pandemin. 

Men bilden är komplex om man ser till hela befolkningens politiska preferenser. Det finns undersökningar som vittnar om att toleransen för pluralism och acceptansen för olikhet har ökat under senare år. 93 procent anser till exempel att man inte behöver vara vit för att vara britt. Fler än tidigare säger att de skulle vara glada om deras barn gifter sig med någon med en annan etnisk bakgrund.

Men det finns också andra bilder. Kanske särskilt efter Nigel Farages enorma framgångar på sistone. I rapporten “State of Hate 2026. It could happen here” (Hope) kartläggs högerradikala grupper och partier i Storbritannien, det vill säga partier som står längre till höger än höger-mittenpartier som Tory eller Moderaterna här i Sverige. Det här är något annat än gammal hederlig eller nattstånden konservatism. 

Odemokratiskt synsätt 

En viktig pusselbit i dagens högerradikalism är att den åtminstone hittills accepterar demokratins formella sida (rösträtten) men att den vill montera ner värden och lagstiftning som vi förknippar med den liberala demokratin, som minoriteters rättigheter och i en vidare bemärkelse den samhälleliga pluralism som kännetecknar en levande demokrati. Det mönstret märks också i Sverige i form av sverigedemokratiska politiska instinkter. 

Hopes rapport vittnar också om att ett odemokratiskt  synsätt har ett överraskande stort stöd i den brittiska befolkningen. 40 procent av britterna tycker att det är bättre att ha en ledare som har auktoritet att köra över parlamentet. Bland anhängarna till den högerextreme Tommy Robinsson, en ökänd högeraktivist som varit med i British National party och bildade English Defence League, är det 59 procent som anser att det vara rimligt att använda våld för politiska syften, bara 22 procent är emot, 18 procent svarade att dom inte visste.

Och som sagt den politiska mittpunkten har snabbt förskjutits högerut. Brexit radikaliserade också Tory. Men Farages nya parti Reform är i dag största parti, har flest medlemmar och mest pengar. Partiet skulle få en stor egen majoritet om det vore val i dag. 

Nytt parti

Men i början av året bildades ett nytt parti till höger om Reform, som under kort tid lyckats attrahera många väljare. Partiet bildades av Rupert Lowe, som har en plats i underhuset, han valdes in för Reform 2024.  Partiet heter Restore Britain och har i grunden samma politik som Reform, som massdeportation av invandrare och återinförande av dödsstraffet. 

Det verkar ha skurit sig mellan Farage och Lowe, vilket förklarar brytningen. Men det nya partiet attraherar också många av de radikalaste högeraktivisterna, som Tommy Robinsson. Farage har tidigare distanserat sig ifrån honom och de mest extrema högeraktivisterna. 

Det var också skälet till att Elon Musk bröt med Reform som han tidigare backade upp. Nu ger han Restore Britain sitt helhjärtade stöd. Han sänder ut tweets där han ”informerar” om var demonstrationerna ska äga rum. Konkurrensen mellan Reform och Restore radikaliserar också Nigel Farage. 

Så går det till när höger radikaliserar sig själv. Farage har efter knivdåden mot vita britter sagt att invandringen lett till att ”vita liv betyder mindre än liv från etniska minoriteter”. Våldet i dess olika skepnader är kort sagt i dagen politisk realitet.

Hope har också ställt frågan om britterna tror att det kan bli ”inbördeskrig” i landet de närmaste fem åren. 66 procent av Reforms sympatisörer tror det. Så ligger landet tio år efter Brexit. Så ser de politiska utmaningarna ut. Det handlar inte bara om att minoriteter attackeras när de utsätts för kollektiv skuldbeläggning. Även demokratin är satt under hård press.

Inlägget Den radikala högern sätter sin prägel på Storbritannien just nu dök först upp på Dagens Arena.