Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
84d6608790693b2bdc151c95f9028ed3e3e1ac58Svensk ekonomi är starkt beroende av utvecklingen på den inre marknaden. EU-samarbetet behöver stärkas och att öka den gemensamma budgeten...
Inlägget EU behöver kraft, fart och pengar dök först upp på Dagens Arena.
Svensk ekonomi är starkt beroende av utvecklingen på den inre marknaden. EU-samarbetet behöver stärkas och att öka den gemensamma budgeten är ett sätt att göra det möjligt. Det kan även krävas ett EU som går i olika takt.
Europadagen firas den 9:e maj och den är värd att fira. För hur det går för den europeiska ekonomin är helt avgörande för hur det går för den svenska ekonomin. Statistik från SCB visar nämligen att mer än två tredjedelar av den svenska exporten gick dit 2025 och mer än tre fjärdedelar av importen kom därifrån.
Det är viktigt att varor, tjänster, arbetskraft och kapital enkelt kan röra sig mellan medlemsländerna. En väl fungerande inre marknad stärker hela Europas utveckling och säkerhet.
Men EU:s grundläggande idé om öppenhet och samarbete utmanas av en omvärld som präglas av krig och protektionism. Dessutom verkar både USA och Ryssland aktivt för en splittring genom att stödja politiskt likasinnade ledare och på olika sätt undergräva samarbetet. Det finns även statschefer som ifrågasätter delar av samarbetet och, inte minst, stödet till Ukraina. Ungerns förre premiärminister Orbán var en av dem.
Ett flertal politiker använder EU som hävstång för sina egna politiska ambitioner. Men för Sveriges del bör vi inse att Europas framtid också är vår. Europapolitiken måste få större utrymme i den offentliga diskussionen.
Det pågår förhandlingar om EU:s långtidsbudget 2028–2034. Kommissionen bedömer att det behövs mer resurser för att öka takten i klimatomställningen, stärka innovationskraften och utveckla den inre marknaden. Mer resurser behövs också för utvidgningen. En del medlemsländer är tveksamma till att ge kommissionen större budget eftersom den då får större inflytande över fler beslut. Det finns också spänningar mellan länder där de med starka statsfinanser inte vill bidra till finansiering av insatser i länder med svaga finanser.
Förhandlingarna handlar egentligen om en ganska liten summa. Hela EU-budgeten uppgick 2024 till knappt 1 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalinkomster. Den svenska avgiften 2024 var cirka 0,5 procent av bruttonationalinkomsten, eller ungefär 40 miljarder kronor. En del av avgiften betalas sedan tillbaka i form av olika EU-satsningar i landet. Räknas sådana satsningar bort var avgiften nästan hälften så stor. Avgiften varierar från år till år beroende på EU:s utgifter och ekonomiska utveckling.
Exporten av varor och tjänster till EU ger en signal om värdet av medlemskapet. För svensk del uppgick den 2025 till ungefär 1 700 miljarder. Det är svårare att värdera vinsterna av att medborgare i ett EU-land kan bo, arbeta, studera och pensionera sig i vilket EU-land som helst. Det är också svårt att värdera betydelsen av forskningssamarbeten, fred och att 27 länder återkommande möts för att försöka lösa gemensamma problem som kan påverka generationer.
I dag kan viktiga framtidsbeslut försenas eller helt blockeras när ett land väljer att lägga sitt veto. Lösningen på det problemet måste ligga överst på den EU-politiska dagordningen. För världsläget gör att EU kan behöva fatta snabba beslut.
Utvecklingen av EU kanske kräver att vissa länder går före med ett fördjupat samarbete och andra följer efter. Det kan också vara det som behövs för en framgångsrik utvidgning.
En större budget och starkare mandat till kommissionen är ingen garanti för varken starkare konkurrenskraft eller en säkrare framtid. Men det är definitivt värt ett försök!
Sofia Rydgren Stale, ordförande Saco
Inlägget EU behöver kraft, fart och pengar dök först upp på Dagens Arena.
c072615da871a66b92bcc816d01ed0cb7001900bDags för partierna att visa vad de vill i EU.
Inlägget Vad vill partierna med EU? dök först upp på Dagens Arena.
Inför riksdagsvalet i höst vore det välkommet med en så tydlig debatt som möjligt om EU:s framtid, skriver företrädare för Svenska Europarörelsen.
Vid denna tid för 81 år sedan tystnade vapnen i Europa. I Stilla havet fortsatte striderna ytterligare ett tag, men på vår kontinent var andra världskriget över.
Idag på Europadagen firar vi ett annat, enat Europa runt om inom EU bland annat med en Europafestival i Kungsträdgården i Stockholm. Vi gör det just den 9 maj till minne av den så kallade Schuman-deklarationen som lade grunden till EU.
Det var ur spillrorna av en sönderbombad kontinent det vi idag kallar EU skapades. I framtiden skulle relationen mellan Europas länder inte längre baseras på hot och vapenmakt utan på fred, frihandel och mänskliga rättigheter.
När den regelbaserade världsordningen idag krackelerar och autokratiska ledare tar för sig, är det europeiska samarbetet, byggt på en gemensam demokratisk värdegrund, viktigare än någonsin.
EU-lagstiftning och EU-beslut präglar numera den europeiska vardagen. EU-samarbetet är inte en utrikesfråga utan handlar i hög grad om att många inrikesfrågor numera beslutas gemensamt.
Kommissionen tar fram förslagen. Besluten fattas oftast gemensamt av regeringarna (i ministerrådet) och Europaparlamentet.
2024, för två år sedan, hade vi EU-val. Då utsåg vi svenska representanter i Europaparlamentet, det ena av unionens två lagstiftande organ. I höst är det åter EU-val. För när vi väljer riksdag, avgör vi samtidigt vilka som ska representera oss på den andra sidan förhandlingsbordet, i ministerrådet.
Men trots att många av de beslut som allra mest påverkar vår vardag beslutas på unionsnivå, och att riksdagsvalet ur ett EU-perspektiv snarast är viktigare än valet till Europaparlamentet, ger våra partier sällan besked till väljarna om vilket håll de vill driva EU åt om de får regeringsmakten. Det är talande att befintliga valkompasser bara i liten utsträckning tar upp sådant. Partierna talar inte om, och media glömmer att fråga.
Samtidigt vimlar det av viktiga EU-frågor där partierna borde visa korten inför höstens val. Några exempel:
– Om kravet på enighet i utrikesfrågor överges, skulle EU:s möjligheter att globalt balansera USA och Kina troligen stärkas, kortsiktigt skulle stödet till Ukraina kunna effektiviseras. Är partierna positiva, trots att utrymmet för Sverige att driva en egen linje i så fall begränsas?
– Att EU gått i spetsen för det globala klimatarbetet har varit avgörande, men kan ibland kosta på kort sikt. Bör EU slå av på takten och därmed minska ambitionerna att påverka globalt? Eller bör politiken tvärtom skärpas trots att det antagligen kräver högre priser på fossila drivmedel?
– Givet att Nato-samarbetet med USA är i gungning; vill partierna öka det militära samarbetet mellan EU-länderna också utanför försvarsindustrifrågor?
– I Sverige är enigheten stor om att Ukraina och andra kandidatländer snabbt bör integreras i EU. Är partierna beredda att acceptera ett mer flexibelt samarbete i EU för att möjliggöra detta? Och vilka konsekvenser kan det få för oss själva, t ex i eurofrågan?
– EU:s sjuårsbudget kommer att förhandlas intensivt i höst och nästa år. Ska Sverige fortsatt vara ”snålast i EU” eller behövs en alternativ, svensk linje?
– En väldigt konkret, men omdiskuterad fråga: Lägre elpriser skulle gynna ekonomin i alla medlemsstater. Bör export av billig, svensk el bidra, eller går låga priser på hemmaplan alltid före?
– Det vore också välkommet med en så tydlig debatt som möjligt om EU:s framtid. Är den nuvarande avvägningen mellan mellanstatligt samarbete och överstatlighet den lämpliga också för de närmaste åren eller bör utrymmet för gemensamt beslutsfattande vidgas?
I september är det EU-val. Vad vill partierna göra?
Staffan Herrström, ordförande Svenska Europarörelsen
Lars Danielsson, vice ordförande Svenska Europarörelsen
Magnus Nilsson, styrelsemedlem Svenska Europarörelsen
Inlägget Vad vill partierna med EU? dök först upp på Dagens Arena.
fac6b9ea9b440561fc2c72dd04b87df64e9258afLennart Pehrsons nya bok visar på tydliga paralleller till den förgyllda eran.
Inlägget Tiden Trump drömmer sig tillbaka till dök först upp på Dagens Arena.
Lennart Pehrsons nya bok visar på tydliga paralleller till den förgyllda eran.
I januari 2025, under sin första dag som president, skrev Donald Trump under en presidentorder om att döpa om berget Mount Denali till Mount McKinley. Efter William McKinley, president mellan 1897 och 1901.
Berget i Alaska hette länge Mount McKinley, men bland Alaskas urbefolkningar hade namnet Denali alltid använts, och 2015 ändrade president Obama det officiella namnet till detta.
På ytan framstår återställandet av det tidigare namnet som ännu ett av många udda inslag i Trumps presidentskap. Men läser man journalisten Lennart Pehrsons nya bok Den förgyllda eran framstår det som både logiskt och starkt symboliskt för Trumps hela presidentskap.
President McKinleys främsta politiska fråga var att införa tullar mot omvärlden. Under 1890-talet, även åren innan han vann presidentvalet, byggde hela hans ekonomiska politik på den idén. Skydda amerikanska industrier, även till priset av att varor och tjänster blir väldigt dyra.
För Donald Trump, som så sent som i veckan på nytt hotade EU med kraftigt höjda tullar, är McKinley med andra ord en av de främsta inspirationskällorna.
Det är klart grabben ska ha ett berg uppkallat efter sig.
Den förgyllda eran (The gilded age) syftar på tiden mellan cirka 1870 och 1900 i USA:s historia. En period som kännetecknades av snabb industrialisering, utbyggnad av järnvägen och oljans inträde som avgörande energislag. Men också av framväxten av hyperrika industrimagnater, som John D. Rockefeller och Andrew Carnegie och Cornelius Vanderbilt, omfattande invandring och en dramatiskt ökande ojämlikhet.
Lennart Pehrson går igenom alla de aspekterna, och det bränner till extra i avsnittet om hur regeringen i samspel med rövarbaronerna slår ned alla betydande arbetarprotester och försök att organisera löntagarna fackligt.
Det är en skickligt upplagd berättelse. Dess inledning består i huvudsak av korta biografier över den tidens rövarbaroner (och av Mark Twain). Då känns boken spretig och lite futtig. Men efter hand växer likheterna med vår tid fram. De extremt rika som styr Vita husets politik. Den växande fattigdomen. Invandrarna, vid den tiden främst katoliker från östra och södra Europa, som anses alltför främmande religiöst och kulturellt för att passa in i det USA som byggts på vit, protestantisk grund, och på flera sätt får skulden för samhällsproblemen.
När alla de där trådarna vävs samman blir boken både folkbildande och en rik källa till tankar och fortsatt analys.
President McKinley kom till makten på med vallöften om att säkra vardagen för ”vanliga” amerikaner. Minska fattigdomen. Trygga amerikanska jobb.
Efter att han valts visade han sig vara en president främst för de superrika.
Likheterna med Trump är slående.
När Lennart Pehrson sedan skriver om McKinleys utrikespolitik blir det ännu tydligare. McKinley klev in i Vita huset när USA var på väg att bli en världsmakt att räkna med, samtidigt som det inte längre fanns några landområden kvar att erövra på den nordamerikanska kontinenten. Det fanns inte längre någon ”frontier”. I det läget expanderade USA i stället över haven, och började likna en klassisk kolonialmakt.
Det var nu Hawaii blev en del av USA. Krig mot Spanien ledde till att USA annekterade Puerto Rico och Guam och i praktiken kunde kontrollera Kuba, och dessutom, efter ett blodigt krig mot lokalbefolkningen, lade man under sig Filippinerna.
Det var också under den här tiden som USA drev på det arbete som ledde till att Panamakanalen öppnades.
Många experter och analytiker har blivit förvånade över att Donald Trump, som i valrörelsen framstod som en isolationist, har startat anfall och krig mot flera länder.
Men kanske finns svaret den gåtan i hans första beslut att döpa om Mount Denali. Kanske vill han faktiskt efterlikna president McKinley på fler sätt än bara när det gäller förkärleken för tullar.
Hans tal om att lägga under sig Grönland och (återigen) Panamakanalen. Anfallet mot Venezuela för att ta kontrollen över oljan. Och hans ord om Kuba: ”We´re going to take it.”
”Vi kommer att ta det.”
President McKinley hade känt sig hemma.
Jesper Bengtsson
Inlägget Tiden Trump drömmer sig tillbaka till dök först upp på Dagens Arena.
40cf8e1f61a43f1c8701ccd0c8fb5ada0a9ad976Kriminalpolitiken är osvensk och otroligt kostsam.
Inlägget Regeringens brottssyn handlar om ideologi – inte kunskap dök först upp på Dagens Arena.
Regeringens kriminalpolitik med kraftigt höjda straff skulle placera Sveriges fängelsebeläggningen bland de högsta i Europa och i samma grupp som icke-demokratiska stater som Belarus och Ryssland. Det är en osvensk politik och den är en skam för Sverige, skriver Henrik Tham.
Det kanske tydligaste uttrycket för Tidöregeringens paradigmskifte i kriminalpolitiken är förskjutningen från en instrumentell till en expressiv strafflagstiftning. Kriminaliseringar och straffskärpningar berättigas inte främst med hänvisning till lagstiftningens brottsförebyggande effekt utan att regeringen härigenom ger uttryck för rättvisa, samhällets avståndstagande, det allmänna rättsmedvetandet eller för att upprätthålla tilltron till straffsystemet. Den stora straffreformutredningen (SOU 2025:66), vars förslag nu ska bli lag, skulle enligt direktiven åstadkomma ”en mer påtaglig ökning av repressionsnivån” för att bättre återspegla brottens allvar.
Det är inte helt enkelt att här förstå regeringens argumentation. Vilken grunden är för att påstå att straffen måste höjas för att bli mer rättvisa eller tydligare markera brottets allvar är högst oklart. Vem samhället måste markera mot för att visa att grova våldsbrott inte är acceptabla framgår inte.
Den slentrianmässiga hänvisningen till att medborgarna kräver hårdare straff saknar empirisk grund och överensstämmer inte med forskningen på området. Påståenden om behov av skärpta straff för att allmänheten inte ska tappa tilltro till rättsväsendet förefaller ogrundade, då återkommande undersökningar visar att tilltron är hög och också stigande.
Det är kanske något förvånande att satsa på straff för dess egen skull när målet för svensk kriminalpolitik är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Nu förefaller syftet med regeringens kriminalpolitik främst vara att bidra till en allmän högerpopulistisk politik. Statsvetare identifierar ett antal karaktäristiska drag i högerpopulistisk politik: alarmism, auktoritarism, emotionalism, nationalism och antielitism. Dessa allmänna drag illustreras pedagogiskt väl genom Tidöregeringens kriminalpolitik.
Alarmismen uttrycks som att den organiserade brottsligheten är systemhotande och en fara för demokratin. Detta har nu sagts i tjugo år i budgetpropositionen och sedan varje år följts av påståenden att denna brottslighet blivit grövre och mer omfattande. Det är förvånande, givet dessa bilder, att Sverige fortfarande håller samman. Internationella utblickar visar att Sverige är ett tryggt land och som jämförelse kan nämnas att antalet dödsskjutningar i förhållande till folkmängden är tretton gånger högre i USA.
Auktoritarismen visar sig i att regeringen, efter att närmast ha frammanat behovet av ett undantagstillstånd, förväntar sig att medborgarna ska acceptera frihetsinskränkningar som är främmande för Sveriges rättstradition. Det handlar till exempel om preventiv övervakning, visitationszoner, vandelsprövning och ansiktsigenkänning i realtid.
Emotionalismen tar sig uttryck i att enskilda allvarliga brott får dominera motiven för lagstiftningen i stället för systematiska beskrivningar av brottsligheten och kostnaderna för längre straff. Både justitieministern och andra företrädare för Tidöpartierna lyfter återkommande fram den så kallade Nytorgsmannen och pedofiler som skäl för att införa livstid för upprepad våldtäkt men utan att ange hur många som återfaller.
Nationalismen i kriminalpolitiken är mer än uppenbar. Genom att knyta brottsligheten till personer med utländsk bakgrund skapas argument för att stoppa invandringen och i ökande utsträckning utvisa dem som begått brott. Brottslighet görs till den dominerande egenskapen hos invandrare när andelen som är engagerade i de gängrelaterade dödskjutningarna rör avsevärt mindre än en promille av den invandrade delen av befolkningen.
Antielitismen visar sig tydligast i lagförslagen. Här anges att remissinstanserna som Lagrådet, Polismyndigheten, domstolar, Kriminalvården och universiteten, motsätter sig propositionernas förslag. Denna redovisning följs sedan regelmässigt av att regeringen ger myndigheterna fingret genom att säga att man inte håller med remissinstanserna. Det är ett brott med den expert- och ämbetsmannatradition som byggts upp under lång tid och som ansetts central för en fungerande demokrati i Sverige.
Vad gäller den lagstiftning som direkt motiveras som medel för brottsbekämpning har dessa förhoppningar på goda grunder kritiserats av remissinstanserna. Förväntningarna på att fängelsestraff på något avgörande sätt skulle påverka brottsnivåer eller brottstrender saknar helt enkelt empiriskt stöd. Regeringen har heller inte gjort troligt att några sådana effekter skulle uppnås.
Samtidigt är kostnaderna för genomförd och planerad strafflagstiftning enorma. Antalet fångar har redan fördubblats sedan tio år tillbaka. Kriminalvården planerar för att antalet som ett resultat av strafflagstiftningen kommer att öka 2,4 gånger från 2025 till 2034. Kostnaderna för antalet fångar skulle då på tio år ha ökat med 30 miljarder per år, kostnader för fängelsebyggandet oräknade.
För denna kostnad hade till exempel 30 000 lärare eller 50 000 biträden inom äldrevården kunnat anställas, barnbidraget höjas med 1 000 kronor i månaden, ett 30-tal JAS 39 Gripen skickas till Ukraina varje år och för kostnaden under två år hade stambanorna kunnat rustas upp för att få bukt med tågeländet. Tidöregeringen väljer att prioritera en höjd repressionsnivå för att visa att man ser allvarligt på brott.
En sådan utveckling skulle placera Sveriges fängelsebeläggningen bland de högsta i Europa och i samma grupp som icke-demokratiska stater som Belarus och Ryssland. Det är inte i överensstämmelse med svenska värden. Det är en osvensk politik och den är en skam för Sverige.
Henrik Tham, professor emeritus vid Stockholms universitet
Inlägget Regeringens brottssyn handlar om ideologi – inte kunskap dök först upp på Dagens Arena.
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57Därför svängde Sverige och blev som de andra.
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.
Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.
– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.
Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.
Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.
Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.
– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.
– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.
I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:
– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.
Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.
– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.
Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:
– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.
Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.
– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.
I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:
– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.
Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.
– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.
Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.
– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett... Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Därför svängde Sverige och blev som de andra. Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett...
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.
Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.
– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.
Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.
Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.
Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.
– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.
– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.
I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:
– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.
Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.
– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.
Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:
– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.
Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.
– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.
I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:
– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.
Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.
– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.
Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.
– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!
Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett... Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok DESCRIPTION: Därför svängde Sverige och blev som de andra. Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan. Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan. – Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld. Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem. SD:s tillväxt spräckte undantaget Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld. Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt. – Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors. – Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld. I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten: – När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan. 2015 blev en förevändning Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik. – Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors. Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett: – Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack. Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken. – Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld. Stabilitet som argument I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet: – Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan. Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli. – Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld. Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik. – Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut! Inlägget Tidöavtalets påverkan på Sverige granskas i ny bok dök först upp på Dagens Arena.
a982d6f90243aede557155fecfe9724d2609ed57
2a7a3f79b942ead2dcb84aba41fd299e9b8b07d3
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden.
Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt.
Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet.
”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio.
Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen.
Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker.
För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson:
”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida.
De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn)
Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen.
(Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst).
Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda?
Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus.
Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning.
Lisa Pelling
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Vem inbillar sig? Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffddDet svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden.
Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt.
Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet.
”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio.
Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen.
Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker.
För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson:
”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida.
Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn)
Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner.
Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen.
(Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst).
Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda?
Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus.
Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning.
Lisa Pelling
Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Kaliber har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. Några av producenterna i Sverige, som Gotlandssnus AB och Skruf Snus AB är svenska företag. Men de största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Regeringen sitter i tobaksindustrins knä DESCRIPTION: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Tobaksindustrin är skickliga lobbyister. Det är sedan gammalt. Men regeringen borde lyssna på sin egen expertmyndighet Folkhälsomyndigheten i stället för att upprepa tobaksindustrins påståenden. Sveriges Radios Ekot har gjort en bra och viktig granskning av hur tobaksindustrins argument letar sig in i den svenska regeringens politik. Det handlar om nikotinpåsar, det vita snuset, som är tobaksindustrins senaste räddningsplanka bort från det nödvändiga och på sikt oundvikliga: ett förbud mot det skadliga och beroendeframkallande nikotinet. I alla produkter. Överallt. Det stämmer inte Nikotinpåsar är bra, menar tobaksindustrin, eftersom de får folk att sluta röka. I och för sig är snusare fortfarande beroende av nikotin, men de slipper de skadliga effekterna av att röka tobaken. Harm reduction, är argumentet. ”Det är ett mekaniskt resultat” ekar Sveriges utrikeshandelsminister Benjamin Dousa om förhållandet mellan snusning och rökning. ”Om färre väljer att röka och fler väljer att snusa så får det då resultatet att det leder till lägre tobaksrelaterad dödlighet”, säger han till Sveriges radio. Att fler snusare leder till färre rökare bygger på föreställningen att de som börjar snusa annars hade börjat röka. Men det stämmer inte. Högstadie- och gymnasieungdomar i Sverige var på väg att bli helt nikotinfria. Sedan kom det vita snuset. Och användning av vitt snus slipar ner trösklarna till rökningen. Just nu ökar snusandet kraftigt bland tonåringarna – samtidigt som rökandet har slutat minska. Mellan 2021 och 2023 uppmättes till och med en ökning av andelen elever som röker. För att citera Folkhälsomyndighetens avdelningschef Josefin Päiviö Jonsson: – Det finns ingenting i forskningen som visar på att snus eller det nu vita snuset är ett effektivt rökavvänjningsverktyg. På tobaksindustrins sida ”Den här regeringen kommer alltid stå på den svenska snusarens sida” säger Benjamin Dousa. Mer ärligt skulle vara att säga att han vill stå på den globala tobaksindustrins sida. De största snustillverkarna i Sverige ägs av multinationella British American Tobacco (varumärket Velo) och Philip Morris (som äger Swedish Match och varumärket Zyn) Snusindustrin är inte en obetydlig arbetsgivare i Sverige. Det handlar om ett par tusen arbetstillfällen. Men det svenska svaret på industrier som måste avvecklas är omställningsstöd, inte exportsubventioner. Det är vad snusproducenterna får i dag: statligt subventionerad marknadsföring. Glad att jag inte blev diplomat som jag drömde om en gång i tiden. Tänk att springa i Bryssels korridorer och på franska UD med budskapet att även deras tonåringar ska börja sova med en nikotinpåse under läppen. (Om man inte måste lobba för att sänka skatten på fossila bränslen under EU:s miniminivå. Vet inte vad som skulle vara värst). Vem inbillar sig? Se till att de som vill sluta röka får tillgång till evidensbaserade metoder för rökavvänjing. Inför verkningsfullt förbud mot marknadsföring riktad mot barn och ungdomar – vem inbillar sig att en vuxen rökare lockas att byta till snus för att det smakar hallonsoda? Och som min kollega Vilgot Österlund har argumenterat för på den här sidan tidigare: Sluta subventionera det vita snuset – beskatta det som traditionellt snus. Vive la France! och ¡Viva España! som gör det enda rätta: satsar på nikotinfrihet istället för ännu en tobaksprodukt som sänker trösklarna till rökning. Lisa Pelling Inlägget Regeringen sitter i tobaksindustrins knä dök först upp på Dagens Arena.
423a1056ab98d6a6fafb82bf1bf5242388157561
e1753a5968f435f8d299a867d315edb51f5dffdd
ff2b0a369f4d7668200e4187e8231763b4b4803cFilmen är sevärd utan att nå de där riktiga höjderna.
Inlägget Finstämt drama om vandring och fattigdom dök först upp på Dagens Arena.
Filmen är sevärd utan att nå de där riktiga höjderna. Det tycker Jon Andersson som sett den brittiska filmen “Saltstigen”, med premiär i helgen.
Raynor (Gillian Anderson) och hennes make Moth (Jason Isaacs) blir vräkta från farmen de bor på och förlorar alla sina tillgångar efter att ha blivit lurade att spendera pengar i ett misslyckat affärsprojekt. Deras enda inkomst är 40 pund i veckan i socialbidrag. Men paret har inte bara pengaproblem. Moth har också blivit diagnostiserad med den obotliga sjukdomen CBD, som påverkar såväl rörelser som minnet.
Trots dessa svårigheter bestämmer sig paret för att ge sig ut på en hundra mil lång vandring längs den engelska kusten. Det blir ett sätt för dem att leva billigt och ger dem tid att tänka ut vad de ska göra härnäst.
Det är en fröjd att se Gillian Anderson och Jason Isaacs samspel som de äkta makarna Raynor och Moth Foto: TriArt Film
“Saltstigen” är baserad på Raynor Winns bok med samma namn och utgår från Raynor och Moths riktiga historia. En del av sanningshalten i historien har dock blivit ifrågasatt. Enligt en granskning som tidningen The Observer gjorde så ska paret ha förlorat sitt hem efter att Raynor stulit pengar från sin arbetsgivare. I granskningen ifrågasätts också om Moth verkligen lider av den obotliga sjukdomen.
Oavsett sanningshalten i historien är “Saltstigen” en i mångt och mycket engagerande film. Det är klart att man störs lite av det faktum att historien kanske inte stämmer till fullo, men det finns ändå mycket att gilla med filmen. Det är vackert filmat och den engelska naturen visas upp från sin bästa sida. Dessutom är det en fröjd att se Gillian Anderson och Jason Isaacs samspel som de äkta makarna Raynor och Moth. En annan förtjänst med filmen är hur den på ett öppet och osminkat sätt beskriver fattigdom.
“Saltstigen” är på det hela taget ett finstämt drama om vandring och fattigdom. En ovanlig kombination som fungerar förvånansvärt bra. Filmen når dock aldrig de där riktiga höjderna som skulle krävas för ett högre betyg.
Jon Andersson
Inlägget Finstämt drama om vandring och fattigdom dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327dEtt välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör.
Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen.
I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.
“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare.
Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande.
“The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj.
Jon Andersson
Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stark regidebut av Kristen Stewart DESCRIPTION: Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Chronology of Water Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning? Stilmässig fullträff “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker. “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. Eget uttryck Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey. Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. “The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj. Jon Andersson Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490