Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Stark regidebut av Kristen Stewart

DESCRIPTION:
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.

Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
The Chronology of Water

Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. 

Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?

 Stilmässig fullträff

“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. 

I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film

 

Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.  

“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. 

Eget uttryck

Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans  smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.

Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. 

Jon Andersson

Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Stark regidebut av Kristen Stewart

DESCRIPTION:
Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.

Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
The Chronology of Water

Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. 

Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?

 Stilmässig fullträff

“The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. 

I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film

 

Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.  

“The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. 

Eget uttryck

Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans  smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.

Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. 

“The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj.

Jon Andersson

Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-05-07 08:52:05

   Discovered: 2026-05-07 09:05:48 Hash: 5a09572790182b9a98958384424c77048f6d327d
   Title:

   Stark regidebut av Kristen Stewart
   Description:

   Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
   
   Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   The Chronology of Water
   
   Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. 
   
   Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
   
    Stilmässig fullträff
   
   “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. 
   
   I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
   
    
   
   Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.  
   
   “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. 
   
   Eget uttryck
   
   Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans  smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
   
   Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. 
   
   “The Chronology of Water” har biopremiär fredag den 8 maj.
   
   Jon Andersson
   
   Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-05-07 08:52:05

   Discovered: 2026-05-07 08:54:42 Hash: c6ae293e0da6dcc0971a0da8f2254dd28a77f490
   Title:

   Stark regidebut av Kristen Stewart
   Description:

   Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt.
   
   Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   The Chronology of Water
   
   Ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Jon Andersson är imponerad av “The Chronology of Water”, den amerikanska skådespelaren Kristen Stewarts debut som regissör. 
   
   Lidia växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och mamman är alkoholist. Storasystern är den enda trygga punkten i tillvaron, men hon lämnar familjen som tonåring. I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Det är också tack vare den som hon lyckas bryta sig loss från faderns grepp genom att få ett stipendium till ett college i Texas. Men väl där rämnar fasaden. Lidia börjar missbruka alkohol och droger och har ett utsvävande sexliv. Att hon lider av sviterna av pappans övergrepp är uppenbart. Men Lidia är också en duktig skribent. Kan skrivandet bli hennes räddning?
   
    Stilmässig fullträff
   
   “The Chronology of Water” är baserad på författaren Lidia Yuknavitchs memoarer med samma namn, och det märks tydligt att filmen bygger på en litterär förlaga. Det är med hjälp av Lidias texter som vi i filmpubliken släpps in i hennes själsliv med rader som “Hur många kilometer tar det att simma till ett jag” eller “Mitt sovrum rymmer all väta och mörker i min kropp. Det luktar svett och klor.” Texterna skapar tillsammans med bilderna en tydlig kontrast mellan fängelset i hemmet och fristaden i simhallen. 
   
   I simningen hittar Lidia sin enda tillflykt från övergreppen. Foto: Draken Film
   
    
   
   Faderns övergrepp hägrar som en mörk skugga över allt Lidia gör i sitt liv. Det gäller inte minst hennes skrivande. Men det är också övergreppen och den tuffa uppväxten som leder in henne på en mörk väg fylld av alkohol, droger och sexuella utsvävningar. Det är som att Lidia lever i ett konstant mörker.  
   
   “The Chronology of Water” är också en stilmässig fullträff. Inte minst gillar jag filmens innovativa berättarsätt. Ett genomgående grepp är att börja en ny scen innan den gamla är slut. På så sätt korsklipper filmskaparna mellan två olika tidsperioder som hör ihop med varandra. Det är både snyggt och effektfullt. Klippen är ofta snabba och historien är fylld av fragmentariska tillbakablickar och effektfulla övertoningar. Det är som att Lidias tankar spelas upp framför oss direkt på filmduken. Något som gör berättelsen ännu starkare. 
   
   Eget uttryck
   
   Skådespelarinsatserna håller genomgående väldigt hög klass. Imogen Poots är mycket bra i huvudrollen som Lidia. Hon lyckas gestalta den unga kvinnans  smärta på ett imponerande sätt. Michael Epp gör också bra ifrån sig som Lindas obehaglige far och Jim Belushi gör en kul biroll som författaren Ken Kesey.
   
   Det gör “The Chronology of Water” till ett välspelat och engagerande drama som övertygar både känslomässigt och stilmässigt. Bakom kameran står den amerikanska skådespelaren Kristen Stewart, som gör sin första film som regissör. Det är en mycket stark debutfilm. Stewart lyckas redan i debuten skapa ett helt eget uttryck. Något det för många tar ett helt liv att lyckas med. Det är minst sagt imponerande. 
   
   Jon Andersson
   
   Inlägget Stark regidebut av Kristen Stewart dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval

DESCRIPTION:
Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism

Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.

Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.

Högerpopulism blivit rumsren

De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.

Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.

Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.

– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.

Från The Brexit Party till Reform UK 

Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.

Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.

Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.

Andrew Blick

 

Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.

Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:

– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.

I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.

Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.

Slutet för “first past the post”? 

Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.

I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:

– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.

Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.

Vad händer om de kommer till makten?

Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.

– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.

Pia Petersson

Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism

DESCRIPTION:
Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval.

Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.

Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.

Högerpopulism blivit rumsren

De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.

Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.

Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.

– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.

Från The Brexit Party till Reform UK 

Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.

Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.

Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.

Andrew Blick

 

Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.

Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:

– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.

I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.

Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.

Slutet för “first past the post”? 

Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.

I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:

– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.

Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.

Vad händer om de kommer till makten?

Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.

– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.

Pia Petersson

Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-05-06 13:28:12

   Discovered: 2026-05-06 15:48:42 Hash: 0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
   Title:

   Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism
   Description:

   Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval.
   
   Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
   
   Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
   
   Högerpopulism blivit rumsren
   
   De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
   
   Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
   
   Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
   
   – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
   
   Från The Brexit Party till Reform UK
   
   Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
   
   Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
   
   Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
   
   Andrew Blick
   
    
   
   Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
   
   Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
   
   – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
   
   I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
   
   Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
   
   Slutet för “first past the post”?
   
   Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
   
   I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
   
   – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
   
   Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
   
   Vad händer om de kommer till makten?
   
   Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
   
   – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
   
   Pia Petersson
   
   Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-05-06 13:28:12

   Discovered: 2026-05-06 13:35:45 Hash: 2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
   Title:

   Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval
   Description:

   Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism
   
   Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
   
   Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
   
   Högerpopulism blivit rumsren
   
   De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
   
   Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
   
   Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
   
   – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
   
   Från The Brexit Party till Reform UK
   
   Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
   
   Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
   
   Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
   
   Andrew Blick
   
    
   
   Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
   
   Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
   
   – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
   
   I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
   
   Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
   
   Slutet för “first past the post”?
   
   Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
   
   I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
   
   – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
   
   Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
   
   Vad händer om de kommer till makten?
   
   Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
   
   – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
   
   Pia Petersson
   
   Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval

DESCRIPTION:
Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism

Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.

Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.

Högerpopulism blivit rumsren

De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.

Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.

Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.

– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.

Från The Brexit Party till Reform UK 

Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.

Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.

Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.

Andrew Blick

 

Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.

Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:

– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.

I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.

Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.

Slutet för “first past the post”? 

Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.

I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:

– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.

Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.

Vad händer om de kommer till makten?

Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.

– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.

Pia Petersson

Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism

DESCRIPTION:
Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval.

Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.

Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.

Högerpopulism blivit rumsren

De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.

Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.

Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.

– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.

Från The Brexit Party till Reform UK 

Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.

Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.

Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.

Andrew Blick

 

Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.

Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:

– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.

I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.

Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.

Slutet för “first past the post”? 

Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.

I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:

– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.

Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.

Vad händer om de kommer till makten?

Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.

– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.

Pia Petersson

Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-05-06 13:28:12

   Discovered: 2026-05-06 15:48:42 Hash: 0c8fe7b3510f38fd862f6ab4dea8c7bc454b8df4
   Title:

   Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism
   Description:

   Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval.
   
   Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Farage och Reform UK spås vinna i brittiska lokalval, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
   
   Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
   
   Högerpopulism blivit rumsren
   
   De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
   
   Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
   
   Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
   
   – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
   
   Från The Brexit Party till Reform UK
   
   Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
   
   Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
   
   Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
   
   Andrew Blick
   
    
   
   Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
   
   Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
   
   – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
   
   I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
   
   Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
   
   Slutet för “first past the post”?
   
   Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
   
   I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
   
   – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
   
   Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
   
   Vad händer om de kommer till makten?
   
   Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
   
   – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
   
   Pia Petersson
   
   Inlägget Brexit öppnade dörren för brittisk högerpopulism dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-05-06 13:28:12

   Discovered: 2026-05-06 13:35:45 Hash: 2ac7637b5bd70ef19691e50e4f24c3a749938f61
   Title:

   Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval
   Description:

   Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism
   
   Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
   
   Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
   
   Högerpopulism blivit rumsren
   
   De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
   
   Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
   
   Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
   
   – När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
   
   Från The Brexit Party till Reform UK
   
   Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
   
   Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
   
   Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
   
   Andrew Blick
   
    
   
   Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
   
   Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
   
   – Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
   
   I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
   
   Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
   
   Slutet för “first past the post”?
   
   Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
   
   I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
   
   – Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
   
   Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
   
   Vad händer om de kommer till makten?
   
   Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
   
   – Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
   
   Pia Petersson
   
   Inlägget Högerpopulister spås vinna i brittiska lokalval dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Pappor som ska utvisas

DESCRIPTION:
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.

Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen.

I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”

Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.

Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.

Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.

Galen av frustration

Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.

– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?

Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.

Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson

 

Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.

– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.

Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.

De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”

Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.

Men de sa nej.

Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.

– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.

Inspärrade hela hösten och vintern

Zakariya Ali Abdullah
Foto: Thord Eriksson.

 

Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.

Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.

Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.

– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.

Forssell upprepade påstående

Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.

”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.

Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.

– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.

Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:

– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.

Godkänner inte identitetshandlingar

Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.

– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.

Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.

Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.

Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.

– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.

Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.

”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.

Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.

”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”

Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.

Inte konsekventa domar

Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.

Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.

Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.

– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.

Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.

– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:

– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.

Oklart vad det betyder för andra

Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.

Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.

Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.

– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.

Thord Eriksson

Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Pappor som ska utvisas

DESCRIPTION:
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.

Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg.

I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”

Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.

Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.

Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.

Galen av frustration

Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.

– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?

Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.

Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson

 

Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.

– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.

Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.

De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”

Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.

Men de sa nej.

Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.

– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.

Inspärrade hela hösten och vintern

Zakariya Ali Abdullah
Foto: Thord Eriksson.

 

Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.

Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.

Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.

– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.

Forssell upprepade påstående

Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.

”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.

Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.

– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.

Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:

– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.

Godkänner inte identitetshandlingar

Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.

– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.

Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.

Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.

Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.

– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.

Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.

”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.

Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.

”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”

Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.

Inte konsekventa domar

Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.

Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.

Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.

– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.

Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.

– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:

– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.

Oklart vad det betyder för andra

Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.

Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.

Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.

– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.

Thord Eriksson

Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-05-06 07:28:10

   Discovered: 2026-05-06 08:33:44 Hash: 52ae6b093e7bd9a2f0d125be0168db39849561dc
   Title:

   Pappor som ska utvisas
   Description:

   Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.
   
   Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen. Journalisten Thord Eriksson har träffat de två familjerna i Bergsjön, Göteborg.
   
   I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”
   
   Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.
   
   Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.
   
   Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.
   
   Galen av frustration
   
   Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.
   
   – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?
   
   Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.
   
   Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson
   
    
   
   Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.
   
   – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.
   
   Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.
   
   De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”
   
   Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.
   
   Men de sa nej.
   
   Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.
   
   – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.
   
   Inspärrade hela hösten och vintern
   
   Zakariya Ali Abdullah
   Foto: Thord Eriksson.
   
    
   
   Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.
   
   Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.
   
   Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.
   
   – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.
   
   Forssell upprepade påstående
   
   Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.
   
   ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.
   
   Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.
   
   – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.
   
   Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:
   
   – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.
   
   Godkänner inte identitetshandlingar
   
   Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.
   
   – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.
   
   Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.
   
   Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.
   
   Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.
   
   – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.
   
   Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.
   
   ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.
   
   Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.
   
   ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”
   
   Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.
   
   Inte konsekventa domar
   
   Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.
   
   Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.
   
   Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.
   
   – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.
   
   Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.
   
   – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:
   
   – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.
   
   Oklart vad det betyder för andra
   
   Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.
   
   Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.
   
   Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.
   
   – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.
   
   Thord Eriksson
   
   Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-05-06 01:24:10

   Discovered: 2026-05-06 01:24:46 Hash: 24adf2356efa5cf8d61bf61715bd881526c6af87
   Title:

   Pappor som ska utvisas
   Description:

   Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem.
   
   Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen.
   
   I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”
   
   Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.
   
   Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.
   
   Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.
   
   Galen av frustration
   
   Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.
   
   – Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?
   
   Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.
   
   Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson
   
    
   
   Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.
   
   – På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.
   
   Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.
   
   De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”
   
   Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.
   
   Men de sa nej.
   
   Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.
   
   – Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.
   
   Inspärrade hela hösten och vintern
   
   Zakariya Ali Abdullah
   Foto: Thord Eriksson.
   
    
   
   Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.
   
   Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.
   
   Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.
   
   – Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.
   
   Forssell upprepade påstående
   
   Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.
   
   ”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.
   
   Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.
   
   – Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.
   
   Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:
   
   – Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.
   
   Godkänner inte identitetshandlingar
   
   Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.
   
   – Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.
   
   Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.
   
   Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.
   
   Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.
   
   – Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.
   
   Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.
   
   ”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.
   
   Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.
   
   ”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”
   
   Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.
   
   Inte konsekventa domar
   
   Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.
   
   Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.
   
   Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.
   
   – Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.
   
   Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.
   
   – Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:
   
   – Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.
   
   Oklart vad det betyder för andra
   
   Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.
   
   Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.
   
   Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.
   
   – Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.
   
   Thord Eriksson
   
   Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.