Tornevall Networks

Medan Iran avrättar politiska fångar krävde svenska politiker och journalister att Anne Ramberg ska förlora sitt uppdrag för att hon stöttat den motståndsrörelse de avrättade tillhör. Vi är några av de barn som dessa debattörer påstår sig bekymra sig över. Vi känner inte igen oss och kan inte längre vara tysta medan drevet gör mullornas jobb.

Nyligen avrättade den iranska regimen sex politiska fångar med koppling till den iranska motståndsrörelsen, Folkets mujahedin, MEK. Samma vecka krävde ett fåtal svenska riksdagsledamöter att Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare skulle förlora sitt uppdrag som konsistoriets ordförande vid Uppsala universitet, för att hon stöttat just denna motståndsrörelse. Detta bör få oss att stanna upp.

När Anne Ramberg uttryckte stöd för kvinnors rättigheter i Iran vid en konferens arrangerad av iranska motståndsrörelsen, utlöstes ett medialt drev. Sverigedemokraterna krävde hennes avgång. I en ledarartikel utmålas motståndsrörelsen som en sekt som tvångsseparerat nästan tusen barn från sina föräldrar. Debatten har kretsat kring vittnesmål från ett fåtal personer. Deras berättelser har stått oemotsagda.

Vi är barnen som man bekymrar sig över

De flesta av oss kom till Europa utan våra föräldrar och växte upp hos fosterfamiljer. Våra erfarenheter skiljer sig från de berättelser som idag dominerar mediernas rapportering. Debatten har i hög grad byggt på ett begränsat antal vittnesmål som fått definiera hundratals andra barns historia och uppväxt. Dessa berättelser innehåller påståenden att barn skulle ha förts bort eller utnyttjats i organiserad form. Detta är allvarliga anklagelser. Den bild som förmedlas känner vi inte igen oss i.

Under Gulfkriget 1991 befann sig omkring 900 barn plötsligt i en krigszon i Irak, där den iranska motståndsrörelsen vid denna tid hade sin bas.  Deras familjer deltog i motståndsrörelsens kamp mot regimen i Iran. Enligt UNICEF dog hundratusentals irakiska barn under denna period till följd av kriget och sanktionerna.

I den verkligheten ställdes föräldrar inför ett smärtsamt val: att lämna tillsammans med sina barn eller stanna kvar för att kunna fortsätta kampen medan barnen skickades i säkerhet. Det var varje familjs eget beslut. Många valde det senare, att låta barnen resa iväg för att ge dem en tryggare tillvaro långt från kriget. Liknande beslut har fattats i andra krig. Under Vinterkriget och de efterföljande krigsåren skickades omkring 70 000 finska barn till Sverige. I vår egen tid har många föräldrar i Ukraina ställts inför samma svåra val.

Under andra världskriget genomförde Storbritannien “Operation Pied Piper” där strax under en miljon barn evakuerades från London till fosterfamiljer på landsbygden, för att undkomma de tyska bombningarna. Föräldrar skildes från sina barn under flera år, inte av grymhet, utan för att rädda deras liv. Ingen anklagar dessa föräldrar för att tillhöra en sekt.

Kämpat länge mot mullorna

MEK har under decennier kämpat mot mullornas regim och avslöjat deras brott mot mänskliga rättigheter, långt innan många andra orkade eller vågade höja sin röst. Det var också MEK som först avslöjade den iranska regimens hemliga kärnvapenprogram. Därför betalar de också ett högt pris. Många av dess anhängare har avrättats av regimen i Iran. Att beskriva denna rörelse som islamistisk är därför inte bara fel – det är en grov förvrängning av verkligheten.

Över 100 000 av dess anhängare har avrättats av regimen, ett pris som ingen annan rörelse har betalat i kampen mot just islamismen. Därför har regimen i årtionden bedrivit omfattande propaganda för att svartmåla rörelsen och tysta röster som stöttar den. Anklagelserna om sekterism och hjärntvätt är inte nya – de är hämtade från Teherans propagandamaskineri, som gör allt för att avlegitimera och försvaga organiserat motstånd mot den iranska regimen.

MEK terrorstämplades på begäran av den iranska regimen, men avfördes från terrorlistorna i EU 2009 och i USA 2012 efter att flera domslut slagit fast att listningen var olaglig. När svenska medier okritiskt återanvänder regimens narrativ går de rakt in i dess desinformationsfälla.

Att en diktatur i praktiken kan påverka terrorlistningen av en oppositionell motståndsrörelse i demokratiska stater väcker allvarliga frågor om rättssäkerhet och politisk påverkan i eftergiftspolitikens spår. Att dessa ogrundade anklagelser fortsätter att återkomma i en rättsstat, även efter att de prövats och underkänts i domstol, är ett underbetyg för debattörer som för vidare dessa narrativ.

Men det som oroar oss mest är metodiken.

Drevet är en utmattningsstrategi

Drevet mot Anne Ramberg följer ett välbekant mönster: högljudda anklagelser, krav på avsked, moralisk stigmatisering av alla som vågar uttrycka stöd – och framför allt målet att tysta människor med andra åsikter. Det är inte ett samtal. Det är en utmattningsstrategi. Syftet är att göra det så kostsamt att ta ställning att folk väljer tystnaden. Det är exakt så den iranska regimen alltid har arbetat: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra det för farligt att föra den. När den strategin nu replikeras i svensk offentlighet bör vi fråga oss hur det kunde gå så långt.

Samtidigt pågår en våg av avrättningar av politiska fångar i Iran. Människor döms till döden för sin anknytning till just denna motståndsrörelse. När stöd uttrycks för den iranska oppositionen borde diskussionen handla om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. I stället återanvänds gamla narrativ för att misstänkliggöra en hel motståndsrörelse, och indirekt oss som vuxit upp i den kontexten.

Att växa upp utan föräldrar i ett främmande land var inte lätt. Men våra liv vittnar inte om barn som går under. De vittnar om människor som, trots svåra erfarenheter, har byggt kunskap, yrkesliv och framtid. Några anslöt sig senare till motståndsrörelsen, andra gick sina egna vägar. Vi valde att bygga våra liv istället för att ta på oss offerkoftan. Bland oss finns läkare, ingenjörer, professorer, entreprenörer och andra yrkesverksamma.

Frågan är om det är värt att några offrar allt för att en hel nation en dag ska kunna leva i frihet? Vi har redan besvarat frågan för oss själva. Men frågan bör inte riktas till oss – som barn till en motståndsrörelse – utan till ett framtida fritt Iran.

Vi är stolta över våra föräldrars mod att inte vika sig för en av världens brutalaste diktaturer. De valde att offra sin egen framtid för det iranska folkets frihet, samtidigt som de gav oss möjligheten att växa upp och utvecklas i demokratiska samhällen och göra våra egna val. Vi är också tacksamma mot Sverige och de andra länderna, samt mot de fosterfamiljer som tog emot oss som barn. Alternativet för oss hade varit att bli kvar i ett krig utan framtid.

Hanifeh Khayyeri, doktor i biomekanik och entreprenör, Sverige

Sara Zahedi, professor i numerisk analys, Sverige

Emad Bagarzadeh, ingenjör, Sverige

Zoha Saket, överläkare, Sverige

Massud Kiani, civilingenjör, Sverige

Sahra Rahbari, ekonom, HR-chef, Sverige

Reza Khansari, civilingenjör, Sverige

Maryam Ossati, socionom, Sverige

Milica Javdan, statsvetare med specialisering inom islamism, Norge

Maryam Hadizadeh, specialistutbildad socionom inom psykisk hälsa och missbruk, Norge

Hamid Motegi Taleb, familjeterapeut, Norge

Inlägget Vi är barnen ni talar om och drevet tjänar mullorna dök först upp på Dagens Arena.

Om Ali och Zakariya utvisas är det troligt att deras barn aldrig mer får träffa dem. Bedömningarna är inkonsekventa – en EU-lag har gjort att andra somaliska pappors utvisningsbeslut hävts av migrationsdomstolen.

I höstas avslöjade Sveriges Radio att hundra miljoner kronor ur biståndsbudgeten förts över från till Somalias regering för att landet ska förmås ta emot sina utvisade medborgare. Migrationsminister Johan Forssell talade om vikten av att bli av med personer som har begått brott. I ett inlägg på Facebook skrev han att deportationerna till Somalia femdubblats sedan Tidöregeringen tillträdde. ”Det har inneburit att somaliska medborgare som har begått allvarliga brott i Sverige, såsom våldtäkt mot barn, misshandel eller mordförsök har tvingats lämna vårt land.”

Påståendet om somaliers kriminalitet upprepades gång på gång.

Men av de utpekade hade den absoluta majoriteten levt skötsamma liv i Sverige. Av 34 somalier som i mitten av december satt inlåsta i förvar var färre än fem brottsutvisade, enligt uppgifter från Migrationsverket. Övriga skulle ut på grund av att de fått avslag på sina ansökningar om asyl.

Ali Abdi Magaale och Zakariya Ali Abdullah var två av dem.

Galen av frustration

Vi träffas några månader senare i Bergsjöns moderna kulturhus i norra Göteborg. Ali, som har varit i Sverige sedan 2012, berättar att två polismän kom och knackade på och frågade efter honom i juli förra året, men att han inte var hemma.

– Senare åkte jag själv till polisstationen. Skulle jag ha gjort det om jag vore kriminell?

Han frihetsberövades och låstes in på Migrationsverkets förvar i Mölndal.

Ali Abdi Magaale. Foto: Thord Eriksson

Han bor i närheten och har kommit dit tillsammans med sin tioåriga dotter Ilhaan och tolvåriga son Khalid.

– På grund av det Johan Forssell sa om oss blev till och med mina egna barn misstänksamma mot mig, säger han.

Barnen hälsade på honom i förvaret som med sina höga stängsel och låsta dörrar påminner om ett fängelse.

De sa: ”Pappa, var ärlig nu. Vad har du gjort?”

Frågan gjorde honom nästan galen av frustration och förtvivlan, säger Ali. Det gick så långt att han till och med frågade gränspolisen om de kunde prata med barnen och förklara att han inte var kriminell.

Men de sa nej.

Khalid och Ilhaan sitter med under intervjun.

– Jag var väldigt ledsen, säger Ilhaan när hon påminns om påståendena om hennes pappa.

Inspärrade hela hösten och vintern

Zakariya Ali Abdullah Foto: Thord Eriksson.

Zakariya Ali Abdullah har också med sig sina barn, 12-åriga Ruweda, 11-åriga Randa, 9-åriga Ridwan, 6-åriga Safwan och 5-åriga Marwan. Alla fem är födda i Sverige och är precis som sin mamma svenska medborgare. Marwan föddes med ryggmärgsbråck och är rullstolsburen.

Det var en morgon i början av augusti förra året som Zakariya blev hämtad av polisen, strax efter att de tagit Ali. Hela hösten och vintern satt de sedan inspärrade i väntan på att skickas ut ur landet. När polisen chartrat ett flyg till Somalia i mitten av oktober var det meningen att de skulle vara ombord. Men den planerade gruppdeportationen sammanföll med avslöjandena om biståndspengarna till den somaliska regeringen – och flyget lyfte inte.

Till slut släpptes de bara ut ur förvaret, efter sex respektive åtta månader, Zakariya i slutet av februari och Ali i mitten av mars, precis när ramadan var över.

– Han hann precis komma ut så att han kunde fira eid med oss, säger Zakariya.

Forssell upprepade påstående

Men hotet om utvisning fortsätter att hänga över dem. Två gånger i veckan går de till polisen för att anmäla sin närvaro.

”Polisens grundinställning från i oktober har inte förändrats. Då sade vi: Polisens grundinställning är att det fortfarande finns utsikter för att utvisningar till Somalia kan verkställas inom överskådlig tid”, skriver polisens pressavdelning i ett mejl.

Från november 2025 till mars 2026 har elva utvisningar till Somalia verkställts. Regeringen håller fast vid att fler somaliska medborgare ska tvingas lämna Sverige.

– Vi avser att förlänga det här stödet till Somalia det samarbete vi har, för att kunna möjliggöra fler utvisningar, sa migrationsminister Johan Forssell till TV4 Nyheterna nyligen i samband med en utfrågning i konstitutionsutskottet om pengarna till Somalia.

Han upprepade samtidigt sitt påstående om somaliers kriminalitet:

– Det är personer som ofta har begått väldigt allvarliga brott i Sverige. Tidigare har de blivit kvar här, men nu ska vi verkställa deras utvisningar.

Godkänner inte identitetshandlingar

Om Ali och Zakariya tvingas tillbaka till Somalia kommer de sannolikt att vara för evigt skilda från sina barn.

– Här i Sverige pratar man mycket om barn och ungdomar som utvisas, men man borde också prata om barn som förlorar sina föräldrar, säger Zakariya.

Barnkonventionen slår fast att barn inte ska skiljas från sina föräldrar och har rätt att återförenas med sin familj om den splittras. Och Europakonventionen har en artikel som ska skydda privat- och familjeliv.

Trots dessa konventioner som Sverige har undertecknat är utvisningar av familjefäder möjliga.

Den springande punkten i Alis och Zakariyas fall är att Migrationsverket inte godkänner somaliska identitetshandlingar och att de därmed inte anses ha styrkt sin identitet. Inte heller det DNA-test Zakariya gjort för att visa att han är far till sina barn anses ha något värde.

– Min hustru har också gjort det, så att vi har kunnat visa att vi båda är ansvariga för barnen.

Kravet på identitet trumfar alltså internationella överenskommelser om barns bästa och rätt till familjeliv.

”Generellt sett kan sägas att det ska göras en intresseavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet mellan individens rätt till respekt för sitt familjeliv och det allmännas intresse”, skriver Didzis Melbiksis på Migrationsverkets pressavdelning.

Samma gäller det barnrättsliga perspektivet.

”Barnets bästa väger tungt men är inte alltid avgörande i förhållande till utlänningslagen och andra intressen.”

Men bedömningen av somaliska fäders rätt att stanna i Sverige är inte konsekvent och förutsägbar.

Inte konsekventa domar

Migrationsdomstolen i Malmö rev nyligen upp ett beslut om utvisning av en man i exakt samma situation som Ali och Zakariya. Han har också fru och barn som är svenska medborgare och förväntades återvända till Somalia eftersom han inte ansetts kunna bevisa sin identitet.

Det avgörande var att migrationsdomstolen tog fasta på EU-lagstiftningens regler om ”härledd uppehållsrätt”. Slutsatsen var att barnen är beroende av sin pappa och därför skulle behöva följa med honom till Somalia om han utvisas dit – men att detta inte får ske. Förklaringen är att deras svenska medborgarskap också gör barnen till EU-medborgare. De har därför rätt att ”åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet”, som EU-domstolen har uttryckt det i flera domar.

Barnens beroende av sin pappa och deras rätt att fortsätta leva i EU bedömdes av migrationsdomstolen väga tyngre än att mannen saknar id-handlingar som Sverige accepterar.

– Det man tog hänsyn till var alltså inte barnens bästa, utan man vägde Sveriges intresse av reglerad invandring mot unionsmedborgarens intresse av att inte behöva lämna unionen, säger mannens advokat Tove Järborg på Fridh advokatbyrå.

Mannen, som inte vill träda fram i den här artikeln, tar ett stort föräldraansvar, enligt Tove Järborg.

– Att han rycktes bort var ett jättestort trauma för båda barnen, säger hon och fortsätter:

– Det är hisnande att svenska myndigheter kan göra så här mot en barnfamilj. Om det varit en svensk, vit familj hade man aldrig kommit på tanken. Jag får en känsla av rasism och att göra skillnad på folk och folk, att man inte har något barnperspektiv och att barnkonventionen och principen om barnets bästa är tomma ord.

Oklart vad det betyder för andra

Ali och Zakariya har också åberopat EU-lagstiftningens regler om härledd uppehållsrätt. Men migrationsdomstolen i Göteborg, som i sina domar gått på Migrationsverkets linje om att de ska utvisas, anser till skillnad mot rätten i Malmö att barnens beroende av dem väger lättare än deras avsaknad av acceptabla id-handlingar.

Migrationsdomstolens avgörande fick omedelbar betydelse för mannen som släpptes ut ur förvaret. Han väntar nu på att få sitt uppehållstillstånd.

Vad domen innebär för andra somaliska pappor i samma situation är mindre klart eftersom migrationsdomstolarnas avgöranden inte är prejudicerande.

– Men med fler sådana här avgöranden kan det så klart få betydelse. Jag hoppas att det blir standard att man ser det på det här sättet. Styrkt identitet borde inte vara avgörande när det är omöjligt att visa, men faderskapet är fastställt, anser Tove Järborg.

Thord Eriksson

Inlägget Pappor som ska utvisas dök först upp på Dagens Arena.

Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten.

Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle.

Sverigedemokraterna i kommunen tycker att detta är partipolitisk verksamhet, som i så fall inte hör hemma i lokaler som är finansierade av kommunen.

Tyvärr är detta inte det enda exemplet på att SD naggar i kanten på förutsättningarna för att kunna föra samtal om politiska frågor, även när det handlar om kritik mot Tidöregeringen.

Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket.

Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta.

Odemokratiskt och något alldeles nytt

I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö.

I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson.

I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna.

Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt.

För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem?

Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång.

Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt.

Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel.

Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt.

Inte längre upplåtas åt politik?

I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter.

Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danielioch tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll.

Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang?

Ökade krav på att tysta

Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka.

Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt.

Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin.

För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten.

Jesper Bengtsson

Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.

Tidöföreträdare tycker allt oftare att det är rimligt att tysta röster som säger emot dem. De måste förstå att de inskränker yttrandefriheten.

Om några veckor ska författaren Peter Gustavsson föreläsa i Gävle om sin och Mats Wingborgs bok Hejdå Tidö. Flera organisationer inom arbetarrörelsen står som värdar för arrangemanget, som är tänkt att hållas på Musikhuset i Gävle.

Men inte om Sverigedemokraterna i kommunen får som de vill.

Tidöstyret ska enligt dem inte få kritiseras i en lokal ”som finansieras av kommunen”. Ett tydligare exempel på att Sverigedemokraterna inte förstår sig på detta med demokrati är svårt att hitta.

Men tyvärr är det inte det enda.

Nyligen ville SD i Lilla Edet stoppa författarna Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou från att föreläsa på stadsbiblioteket.

Och det är inte bara Sverigedemokrater som gör sig skyldiga till detta.

Odemokratiskt och något alldeles nytt

I Malmö kände sig Malmö Live tvingade att ställa in ett boksamtal med Magdalena Andersson, kort efter att hon släppt sin bok, efter påtryckningar från Moderaterna. ”Vi såg oss tvungna”, sade producenten för arrangemanget, som i stället fick flytta till ABF i Malmö.

I Göteborg var det Kristdemokraterna som ville stoppa ett framträdande av samma Magdalena Andersson.

I samtliga fall har argumentet för att stoppa arrangemang varit att de varit alltför politiskt partiska. Att den sortens arrangemang inte hör hemma i lokaler som finansieras av skattebetalarna.

Det argumentet är både odemokratiskt och något alldeles nytt i svensk politisk debatt.

För vad ska vi ha offentliga platser till om det inte går att arrangera politiska samtal på dem?

Invändningen brukar vara att det i så fall måste finnas en mångfald av åsikter. Kommunen eller staten ska inte upplåta plats åt bara en röst. Eller för att vara konkret: om Magdalena Andersson är på biblioteket måste minst en företrädare för högern vara där på samma gång.

Men så har kravet på opartiskhet inte tolkats historiskt.

Under mitt liv har jag varit på seminarier och möten i offentligt finansierade lokaler där både Carl Bildt, Ulf Kristersson, Magdalena Andersson, Jonas Sjöstedt och andra partiföreträdare framträtt utan att det suttit någon från ”den andra” sidan på samma scen, som något slags korrektiv. För att ta några exempel.

Det har aldrig varit något problem. Aldrig något ifrågasättande. Eftersom möten om politiska frågor är en del av demokratins fundament har det tvärtom uppfattats som något bra och i grunden eftersträvansvärt.

Inte längre upplåtas åt politik?

I grunden handlar det kanske om demokratisyn. En klassisk definition av demokrati är att den handlar om själva majoritetsprincipen. Att välja politiska företrädare där den som får över 50 procent kan bilda regering och driva igenom sin politik. Men för att de valen ska kunna göras av upplysta medborgare och demokratin fungera i praktiken krävs också ett antal förutsättningar. Som yttrandefrihet, politiska samtal, levande civilsamhälle, oberoende press, rättssäkerhet och andra medborgerliga fri- och rättigheter.

Det är några av de förutsättningarna som undergrävs i dag. Det är där Sverige tagit steg i fel riktning under de senaste åren. (En fråga som bland annat diskuterats nyligen i en intressant debattväxling mellan Timbros Adam Danielioch tidningen Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum.) ”Demokratin avgörs inte av magkänsla”, skriver Danilei i sin artikel, som driver tesen att demokratin trots allt gått åt rätt håll.

Nej, inte av magkänsla kanske, men möjligen kan Danieli ändå ställa upp på att demokratin blir lite svagare om offentliga lokaler inte längre ska upplåtas åt politiska samtal? Om Tidöföreträdare gång på gång ska lägga sig i hur bibliotek och kulturhus sköter sina samtalsarrangemang?

Ökade krav på att tysta

Opartiskheten i möten som hålls i offentliga lokaler har tidigare inte handlat om att alla måste få komma till tals hela tiden, utan om att ge en mångfald av röster tillgång till lokalerna över tid. Om någon kritiserar Tidöpakten på ett möte i Gävle i dag kan Timbro eller Oikos eller någon annan i paktens supporterklubb resa runt och prata om saken i nästa vecka.

Men kraven på att tysta röster och stoppa möten visar hur det offentliga samtalet ändrat karaktär. Företrädare för Tidöpartierna tycker numera att det är helt rimligt att försöka stoppa möten där författare och föreläsare ifrågasätter deras politiska projekt.

Det finns egentligen inga bra skäl till varför det skulle tolkas på något annat sätt i dag, om inte syftet är att undergräva förutsättningarna för demokratin.

För de måste rimligen förstå att det ett ingrepp i yttrandefriheten.

Jesper Bengtsson

Inlägget De vill tysta sina kritiker dök först upp på Dagens Arena.

SD vill förhindra ett samtal om boken “Hej då Tidö” som ska hållas i Gävle den 25 maj. Enligt SD strider samtalet mot bestämmelserna att lokalerna inte ska användas för partipolitiska budskap. Socialdemokraterna är kritiska. 

– Det är skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal, säger Lars-Erik Oxbacke (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden.

Den 25 maj är det tänkt att författaren och journalisten Peter Gustavsson ska komma till Gävle för ett boksamtal. Samtalet utgår från boken “Hej då Tidö”, där Gustavsson tillsammans med journalisten Mats Wingborg  går igenom vad som hänt under de fyra år som Tidöpartierna haft makten. Men nu vill SD i Gävle stoppa boksamtalet då de menar att det strider mot förbudet att använda lokalerna i Musikhuset i Gävle för partipolitiska budskap.

Angrepp mot arbetarrörelsen

Lars-Erik Oxbacke (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Gävle kommun är kritisk till SD:s agerande.

– Det är skillnad på partipolitisk verksamhet och ett författarsamtal. Det här är enbart en metod för att gå till angrepp mot arbetarrörelsen. Det är väldigt tydligt att det är det de gör, säger Oxbacke till Dagens Arena.

Lars-Erik Oxbacke är rädd att SD skulle vara beredda att gå betydligt längre om de vinner valet i höst.

– De förstår de här strukturerna. Att de väljer att blunda för det och ger de här signalerna till väljarna tycker jag är oprofessionellt. Jag undrar vad som händer om SD och deras samarbetspartier får makten i Gävleborg efter valet. Kommer de att plocka bort böcker från biblioteket om innehållet kritiserar Sverigedemokraterna då?

Det är inte första gången som SD-politiker i Gävle har försökt få bort kultur som de inte gillar. Tidigare har de bland annat krävt att ta bort offentlig konst,lägga ner Folteatern och strypa pengarna till Symfoniorkestern.

Dagens Arena har sökt Thomas Norrman (SD), ledamot i kultur- och fritidsnämnden för en kommentar.

Jon Andersson

Inlägget SD vill förbjuda boksamtal i Gävle dök först upp på Dagens Arena.

Svaret är inte mer utan mindre kommunikation från offentlig sektor. Det skriver Mats Alvesson, professor i organisationsteori i ett svar till Dagens Arenas Vilgot Österlund.

I ett inlägg den 7.april framhåller Vilgot Österlund, med anspelning på Leif Östlings berömda fråga “vad fan får jag för pengarna?” att “Du får så jävla mycket för pengarna”

Vilgot nämner så utgiftsposterna. Pengar går bland annat till socialt skydd, hälso- och sjukvård samt utbildning. Bortsett från högre bidrag och löner till offentliganställda önskar dock Vilgot mer kommunikation. “Det vi möjligen kan rikta kritik mot i svensk offentlig förvaltning är – vilket dock är en följd av dess effektivitet och uppdragsfokus – bristen på att kommunicera till allmänheten just hur kostnadseffektiv och omfattande verksamheten är.” Mildare än så kan nog inte kritik uttryckas.

Själv tycker jag det är bra med höga skatter. Högskatteländer har en mer tillfredsställd och välmående befolkning.  Och stöd till Ukraina, klimatfrågan och infrastruktur som järnvägen motiverar fler insatser. Det är bra att vi kan hålla igen på privatkonsumtionen. I överflödssamhället köps, konsumeras och slängs det för mycket, närmare dubbelt så mycket som för 30 år sedan. Skatt kan vara bra som konsumtionsdämpare.

Mycket byråkrati för pengarna

Men för att komplettera och nyansera Vilgots inlägg kan man anföra a) vi får djävligt mycket byråkrati för pengarna, b) det är si och så med kostnadseffektiviteten och c) kommunikationen är minst sagt omfattande.

För ett par år sedan undersökte en grupp överläkare som arbetar på Västra Götalandsregionen (förkortat VGR) hur förhållandet mellan personer som arbetar inom hälso- och sjukvården och personer som utför administrativt arbete hade förändrats under 20 år. Detta är vad de fann:

År 2001 fanns 42 837 årsarbetare, år 2021 är det 43 957. Det är en minskning, eftersom patientunderlaget under samma period ökat från 1,5 till 1,7 miljoner. VGR har minskat på vårdpersonal. Andelen av de anställda som är sjuksköterskor och undersköterskor sjönk från 52 procent 2001 till 39 procent 2021. Det betyder att vårdyrken ersatts med anställningar i annan verksamhet.

Vilka verksamheter har då vuxit i VGR? Där utmärker sig administrationen. År 2001 var posten administrativ personal 3958, en siffra som 2021 ökat till 5953. Bara i det som kallas “koncernkontoret” och närhälsans “stab” finns nästan 2000 anställda. Då de lönemässigt ligger högre (över 10 procent är chefer) blir deras årliga lönekostnad cirka 1,6 miljarder.

Av dessa 2000 personer är i princip ingen direkt inblandad i vård av patienter. Deras arbetsdag genomförs via datorer och möten, som genererar presentationer, rapporter och dokument. Men är de inte viktiga ändå? Det korta svaret är nej. Givetvis behövs personal inom övergripande funktioner så att till exempel IT och varuinköp fungerar. Men de sakerna behövdes också 2001.

Utvecklare behövs inte

Överläkarna skriver att aktiviteter utan patientkontakt har ökat på bekostnad av den reguljära vården. Till exempel är 600 personer på gruppkontoret och hundratals ute på sjukhusen anställda som ”utvecklare” i någon form. Idén att regionen behöver ”utvecklare” är en skrivbordsprodukt. Detta blev klart under covid-19-pandemin när hälso- och sjukvården behövde utveckla vården. Detta gjordes av vårdpersonalen, utan någon inblandning från regionens utvecklare.

De många lagren av anställda innebär tyvärr ofta en broms på utvecklingen. Många administratörer bidrar till att handlingskraften för initiativ från hälso- och sjukvården dör på vägen. Arbetet resulterar vanligtvis i fyrkantiga direktiv som stör patientrelaterade aktiviteter i sådan utsträckning att nettoeffekten för patienterna i slutändan blir negativ. I bästa fall produceras powerpoint-bilder eller ett meddelande på intranätet, framhåller läkarna. Mycket kommunikation således.

Polisen är också ökänd för låg effektivitet. En fördubbling av resurser verkar inte medföra bättre resultat. Vi kan, med Vilgots logik, vara glada för polisverksamhet för 45 miljarder. Gladare vore vi kanske om det lett till något gott. Som Hanne Kjöller noterar apropå krav på ökade anslag: “Men om polisen löste fler brott med en budget på 21 miljarder (2015) än med 45 miljarder (2025) – hur illa ska det då inte bli med en tredubbling till 2029?”

Kommunfloskler vi kan vara utan

Apropå kommunikationen om den offentliga sektorns förträfflighet så är det nog en paradgren för många. Vi lever i en tid som dyrkar grandiositet och yta. Offentlig sektor är här näringslivet i hälarna.  De tre stora kommunerna har 153 (Malmö), 289 (Göteborg) och 257 (Stockholm). Linköpings Universitet har 118 kommunikatörer – en tre-dubbling på tio år En hel del kraft går ut på att kommunicera fina visioner , värdegrunder och annat varumärkande. Några exempel på hur kommuner presenterar sig själva:

• ”Genom att lyssna, vara engagerade och visa respekt möter vi varje människa just där hon är”, skriver Norrköpings kommun.

• ”Vår kommuns värdegrund bygger på tre centrala värdeord: engagerade, omtänksamma och utvecklande”, heter det i Marks kommun.

• ”Lidköping ska vara en öppen, trygg och hållbar plats där alla är välkomna. Med kvalitet, miljö, ekonomi och säkerhet i fokus arbetar vi”, framhåller kommunen.

Vi inser att vi också får många floskler för skattepengarna. Kanske känns det bra för en del men vår studie av värdegrunder visade att arbete med sådana knappast har någon effekt. Folk vet inte vad vaga ord betyder, kommer inte ihåg dessa och de gör ingen skillnad. Utöver att hålla ledning och kommunikatörer sysselsatta.

Således: gärna mer kommunikation av faktiska resultat, men först bra sådana. Gärna mer skatt men först kan vi söka att få mer för pengarna.

Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare, professor vid University of Bath och Lunds Universitet, och författare. Han har nyligen publicerat Tomhetens triumf (Atlas, 3 upp), The Art of Less (Bloomsbury, m André Spicer) och Värdet av värdegrunder (Fri Tanke, m Blom & Jansson).

Inlägget Offentlig sektor är ineffektiv och kommunicerar floskler dök först upp på Dagens Arena.

Tidös och de rödgrönas hantering av krisen är som natt och dag.

Häromdagen blev jag approcherad av en valarbetare från Moderaterna. Hon beskrev ett pågående vanstyre i Region Stockholm och Stockholms stad, där man enligt henne totalt tappat kontrollen. Enligt valarbetaren växer skulderna för Stockholms stad med 2 miljoner kronor i timmen.

Det låter ju väldigt illa, men samma beräkning för regeringen ger 20 miljoner kronor i ökad statsskuld varje timme.

Det visar sig dessutom vara en stor skillnad på vad som driver skuldtillväxten i Stockholm jämfört med i staten.

Skenar på grund av skattesänkningar

Under mandatperioden 2022–2026 har konjunkturen varit besvärlig och arbetslösheten hög. Hanteringen av den ekonomiska motvinden är som natt och dag när man jämför Tidöstyret på nationell nivå med de rödgröna styrena i region- och kommunfullmäktige.

Medan Stockholms skuld växer på grund av investeringar – vilket är bra såväl för konjunktur och arbetsmarknad som för framtidens invånare – skenar underskotten på nationell nivå på grund av skattesänkningar.

För det mesta är skattesänkningar en trubbig och dyr metod för att få fart på konjunkturen, men med korrekt utformning går det att få en viss effekt på den ekonomiska aktiviteten. Riktas skattesänkningarna enbart mot personer som kommer använda pengarna till ökad konsumtion, till exempel pensionärer med låga inkomster eller resurssvaga barnfamiljer, ja då kommer pengarna från en skattesänkning snabbt ut i ekonomin. Det är dessvärre inte så som Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Elisabeth Svantesson valt att agera.

Gör skillnad för människor

Istället är det:

Skattesänkningar till personer som tjänar över 65 000 kronor i månaden, vilket man åstadkom genom den slopade avtrappningen i jobbskatteavdraget (det gav Ulf, Jimmie och Elisabeth själva 4 500 kronor mer i plånboken varje månad).

Skattebefrielse för de redan besuttna, genom det skattefria beloppet på det redan skattemässigt fördelaktiga ISK.

Subventioner av lyxkonsumtion, genom det utökade rotavdraget under 2025.

Skatterabatt för miljonärer, genom beställningsuppdraget om lägre skatt för så kallade carried interest-ersättningar.

De olika prioriteringarna syns även i valrörelsen. Medan regionen går fram med gratis SL-kort för gymnasieelever från och med höstterminen 2026 vill Tidö prata burkaförbud och köttgaranti, helt absurt.

Politik kan göra skillnad. I Stockholm visar de rödgröna styrena vägen och gör skillnad för människor. Regeringen gör istället sitt bästa för att skapa skillnad mellan människor.

Vilgot Österlund

Inlägget Ulf har mycket att lära av Stockholm dök först upp på Dagens Arena.

Samtidigt som antalet personer som får livränta på grund av fysiska sjukdomar minskar har antalet personer som får ersättningen för psykisk ohälsa ökat. Det visar nya siffror från Försäkringskassan.

Sedan slutet på 90-talet har antalet personer som får livränta – en ersättning man kan få för en arbetsskada – minskat drastiskt. Det visar nya siffror från Försäkringskassan. År 1999 fick omkring 91 000 personer livränta, jämfört med endast 14 700 personer år 2025. Det är en minskning med 84 procent.

Malin Junestav, analytiker på Försäkringskassan, framhåller att det är två parallella spår som ligger bakom utvecklingen. Det långsiktiga spåret – arbetsskadeförsäkringen har funnits i över hundra år – handlar om ett förändrat arbetsliv och generella förbättringar i framför allt den fysiska arbetsmiljön, menar hon.

– Det var de som hade farliga kroppsliga arbeten som var livräntans målgrupp från början. I och med globaliseringen har de allra tyngsta jobben inom industrin, som tung tillverkningsindustri och grävande efter metaller, flyttat utomlands, säger Malin Junestav.

Mer samordnat tidigare

Det andra spåret, som ligger mer i närtid, handlar om förändringar i lagstiftningen. Efter en lagändring den 1 januari 2003 samordnade inte längre Försäkringskassan utredning av förtidspension (numera sjukersättning) med prövning av rätten till livränta. Personen måste sedan dess själv ansöka om livränta på eget initiativ. Och 2008 avskaffades den tidsbegränsade sjukersättningen. Tidigare var kravet på varaktighet – minst ett års nedsatt arbetsförmåga – samma för både livränta och sjukersättning, vilket innebar att den naturliga tidpunkten för att ansöka om livränta försvann.

– Det var mer samordnat tidigare. Nu är det särkopplat och livräntan ett spår och sjukersättningen ett annat, säger Malin Junestav. 

Försäkringskassans undersökning visar också en stor könsskillnad i vilka som får livränta. 60 procent av de som får livränta är män och 40 procent är kvinnor. Bland männen är det vanligast inom branscher som bygg, transport och lager medan det för kvinnor är vanligast inom omsorgsyrken som undersköterskor och vårdbiträden.

Bättre kunskap

Samtidigt som antalet personer som får livränta på grund av sjukdomar i rörelseorgan, förgiftningar och skador har minskat har antalet personer som får ersättningen på grund av psykiatriska diagnoser ökat, främst bland kvinnor. Det är en avspegling av arbetsmarknaden där fysiskt farliga arbeten minskar medan stressrelaterad ohälsa ökar, framhäver Malin Junestav.

– År 2016 var kunskapsläget ganska sådär om hur man kan kopplar till exempel posttraumatisk stress till något som hänt på arbetsplatsen. Men i och med att det uppstår fler sådana situationer behövdes mer kunskap. SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) har gjort utredningar som Försäkringskassan dragit nytta av för att förstå kopplingen mellan arbete och att psykiatriska sjukdomar uppstår, säger hon.

Olle Bergvall

Inlägget Rapport: Drastisk minskning av personer som får livränta dök först upp på Dagens Arena.

Merparten av de klimataktivister från nätverket Scientist Rebellion som åtalades för en aktion mot privatflygplan frias av tingsrätten. Demonstrationsfriheten bidrar till att mildra handlingen, enligt domstolen.

Det var den 17 september 2023 som 17 aktivister från nätverket Scientist Rebellion ställde sig vid ingången till terminalen för privatflyg på Bromma flygplats. Aktionen filmades av aktivisterna och filmen är en stor del av bevismaterialet som åklagaren använt i åtalet.

Filmen visar hur två av aktivisterna sprutar färg på terminalen, och de två har också erkänt gärningen. Men åklagaren menade att samtliga kollektivt var skyldiga till skadegörelsen och åtalade för det. Argumentation går ut på att övriga deltagare i aktionen bland annat skulle ha hållit väskor åt de som sprejade färgen eller ha filmat och spridit information om aktionen.

Lättnad och glädje

Tingsrätten friar dock samtliga aktivister från brottet skadegörelse, utom de två som själva kastat färgen. Domstolen konstaterar att det finns möjlighet att döma fler för brott än de som har utfört en viss handling. Men i det här fallet menar domstolen att övriga aktivisters handlingar och uttalanden, samtidigt och efter att färg kastades, får anses vägas upp av demonstrationsfriheten och det övergripande syftet med protesten.

– Jag är framför allt lättad för egen del, men också för demonstrationsrätten. Jag är fortsatt glad och stolt att jag deltog i den här protestaktionen. Om det är något jag ångrar är det att jag inte engagerar mig mer, säger Jeanette Eggers, skogsforskare vid SLU och en av de friade aktivisterna.

Pia Björstrand, som försvarat en av de åtalade aktivisterna, Isabelle Letellier, är också nöjd med domen. Hon anser att domen är korrekt, och att demonstranter inte ska hållas ansvariga för vad andra demonstranter gör vid samma tillfälle.

– Det är med lättnad och glädje jag ser att Solna tingsrätt upprätthåller vår starka svenska demonstrationsfrihet och de internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till, som FN:s konvention för mänskliga rättigheter, Europakonventionen för mänskliga rättigheter och Århuskonventionen. Demonstranter måste få protestera fredligt utan att vara rädda för följderna.

Vilkorlig dom och skadestånd

De två aktivister som kastat färgen döms till villkorlig dom tillsammans med 50 dagsböter vardera. Att det inte blir fängelse beror till stor del på att handläggningen av domen tagit så lång tid. Något som anses vara skäl för att mildra påföljden. De ska också tillsammans ersätta Grafair för kostnader för rengöring av färgen motsvarande 76 500 kronor. Aktivisterna har hävdat att det handlade om vattenlöslig färg som inte krävt rengöring med kemikalier. Men domstolen anser att aktivisterna inte kunnat bevisa att färgen kunnat tvättas bort enklare.

Åklagaren Ellen Hansson hade yrkat på fängelse för en av de två aktivister som döms för skadegörelse, Björn Paxling, eftersom han tidigare dömts till fängelse.

– Vad gäller de som har dömts konstaterar jag att tingsrätten i väsentliga delar gjort samma bedömningar som jag har gjort. Att gärningen omfattas av straffbestämmelsen om skadegörelse, och att grundläggande fri- och rättigheter inte står i strid med detta. Och att man inte kan gå fri på grund av nöd, säger Ellen Hansson.

Hon har ännu inte tagit ställning till om hon ska överklaga domen i någon del.

Björn Paxling, en av de två aktivister som döms för skadegörelse, säger att det viktigaste är att 15 personer frikänns. Men han påminner om att Isabelle Letellier redan straffats genom att nekas medborgarskap under tiden som utredningen pågick. Något som Dagens Arena berättat om tidigare. Sin egen dom kommenterar han så här:

– Jag hade väl räknat med att bli dömd, även om jag hade jublat mer om jag blivit frikänd. För klimatkampen tror jag det hade varit bättre att dömas till fängelse, det verkar få bättre genomslagskraft. Men som förälder är jag jätteglad att få fira med familjen. Jag ska göra det ikväll.

“Avfärdar inte helt nödvärn”

I mål mot klimataktivister i Sverige har det blivit regel att hänvisa till nödvärn. Det innebär att aktivisterna ser på klimatkrisen som ett nödläge, vilket de menar gör det motiverat att handla – även genom aktioner som kan innebära civil olydnad. Domstolarna menar i regel att det är för långsökt att hävda samband mellan enstaka aktioner och målet att stoppa miljöskadlig verksamhet, som till exempel koldioxidutsläpp.

I det aktuella målet har försvaret hänvisat till just privatflygs koldioxidutsläpp och har satt det i relation till hur många människor som dör i förtid vid en viss mängd koldioxidutsläpp. Det är så konkret man kan bli i att hävda rätt till nödvärn vid klimataktioner, menar Jeanette Eggers.

Björn Paxling anser att domstolen i det här målet resonerar intressant kring nödvärn, och inte helt avfärdar aktivisternas hänvisning till detta.

– Det öppnar för att det vore intressant att se hur hovrätten resonerar. Jag skulle vilja spetsa till resonemanget lite mer, men jag fattar inte beslut om överklagande innan jag har firat.

Vid ett eventuellt överklagande skulle han också vilja få skadeståndet prövat, då han menar att färgen hade kunnat tvättas bort utan så höga kostnader.

Jeanette Eggers hoppas att den friande domen mot 15 aktivister kan väcka eftertanke hos polisen, som hon menar agerat alltför hårdfört mot aktivisterna.

– Hur vi blivit behandlade av polisen med kroppsvisitationer, beslagtagande av telefoner och misstanke för flygplatssabotage känns ju ännu mer absurt nu i efterhand när man ser till domen. Hoppas det kan väcka eftertanke hos polisen.

Elsa Persson

Inlägget Två klimataktivister döms för skadegörelse – 15 frias: “Lättad” dök först upp på Dagens Arena.

EU har en viktig uppgift inför dagens hot mot fred och en hållbar framtid. Frågan är om den uppfattningen delas av riksdagens tre största partier?

De senaste åren har världsläget allvarligt försämrats. Demokratin och rättsstaten är på tillbakagång. Antalet demokratier minskar. Konflikterna har ökat i antal och det pågår krig i Europa, Mellanöstern och i andra delar av världen. Rysslands angrepp på Ukraina fortsätter med oförminskad styrka, och Ryssland hotar även andra oberoende stater i Europa. USA är under president Trump en aggressiv stormakt som för krig mot Iran och hotar flera länder i Latinamerika liksom Grönland.

Respekten för den internationella rättsordningen och folkrätten manifesterad i FN-konventionen och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, Genèvekonventioner, den internationella domstolen mm. har minskat och FN:s roll har försvagats. Det sker en global upprustning och ett ökat kärnvapenhot, medan fredssträvanden och fredsförhandlingar ofta är frånvarande.

Klimatkatastrof hotar

Det finns en stor, och tyvärr högst befogad, oro för klimatförändringarna som riskerar att leda till en katastrof om inte de fossila utsläppen drastiskt minskar. Det är vi i den rika världen som har orsakat klimatkrisen och därför är det också vi som har ansvaret att lösa den. Det behövs mer än vackra ord.

Medvetenheten om de förödande följderna av klimatförändringarna har ökat och världens nationer har ingått Parisavtalet 2015 i syfte att begränsa utsläppen av koldioxid. Trots det visar forskningsrapporter att utvecklingen mot ett fossilfritt samhälle går alltför långsamt. Vi närmar oss en rad ”tipping points” som innebär oåterkalleliga och katastrofala naturförändringar orsakade av växthuseffekten.

I denna tid har EU, som bygger på demokrati och rättsstatens principer och som bildades som ett fredsprojekt efter Andra världskrigets förödelse, en viktig roll som fredsaktör och försvarare av folkrätten. EU har också genom sina bindande klimatmål varit en ledande global aktör för att minska utsläppen av koldioxid. Utan handlingskraft och tempo i de viktiga EU-processerna blir det dock svårt att nå de ambitiösa mål som vi efterlyser.

Vetorätten bör slopas

Nuvarande beslutsregler och enskilda staters vetorätt skapar onödiga låsningar. Betydligt mer beslut behöver kunna fattas med kvalificerad majoritet. Mycket talar därför för att själva fördraget behöver revideras. Det är rimligt att detta sker i samband med en ytterligare utvidgning av medlemskretsen.

För att EU i dagens konfliktfyllda värld ska fungera som ett fundament för folkrätt, demokrati och hållbarhet krävs enligt vår mening:

• Att EU konsekvent står upp för demokrati och internationell rätt. Brotten mot den internationella rätten är lika allvarliga, vare sig de utförs av Ryssland, USA, Israel eller någon annan stat.

• Att EU tar varje tillfälle i akt att initiera förhandlingar om fred och nedrustning.

• Att EU håller fast vid och även skärper de klimatmål som krävs för att hejda den globala uppvärmningen och vara ett föredöme för resten av världen.

• Att EU:s beslutskompetens förstärks.

Vi är en studiegrupp som har träffats regelbundet under de senaste två åren. ”Europaresan” har vi kallat oss. Gruppen är opolitisk och utan partianknytning. Inför det stundande valet i september är det enligt vår mening viktigt att de politiska partierna redovisar sin inställning till de globala hoten som beskrivs ovan och vilken roll EU bör spela. Vi har därför vänt oss till de politiska partierna för att ta eda på hur de ställer sig till dessa frågor. Svaren blir vägledande för oss när vi ska rösta i höstens val.

Svar uteblir från flera partier

Ett aktivt och helst ökat engagemang för Europa och EU har varit vårt huvudfokus. Nära koppat till detta är den ytterst viktiga klimatfrågan.

För att veta var de står har vi skrivit till samtliga riksdagspartier med konkreta frågor. Breven har varit ställda till partiledarna och också gått till partikanslierna och respektive EU-parlamentariker.

Glädjande är engagerade och tydliga svar från C, KD och MP. Från SD kom besked att de inte avser svara. Att inget av riksdagens tre största partier har svarat är en stor besvikelse. Naturligtvis har vi förståelse för hur upptagna våra politiker alltid är och inte minst nu inför ett stundande riksdagsval.

Men, kan det vara så att vi måste tolka uteblivna svar från S, SD och M som lågt engagemang i de angelägna frågor som vi tog upp? Vi hoppas verkligen att så inte är fallet.

Göran Collste, professor emeritus i tillämpad etik

Lars Egstam, lång erfarenhet av ledande positioner i finanssektorn

Johan Lind, tidigare diplomat, infodirektör och vd

Ola Vettergren, tidigare informationsdirektör och konsult

Inlägget Slopa vetorätten för ett handlingskraftigt EU dök först upp på Dagens Arena.