Tornevall Networks

Allt färre av Socialdemokraternas väljare och LO-medlemmar går i tågen. Men Vänsterpartiet blir allt bättre på att mobilisera. Det visar nya siffror från SOM-undersökningen.

För första gången har SOM-undersökningen som genomfördes under 2025 (september – december) ställt mer detaljerade frågor om svenskarnas vana av att demonstrera. Det är Magnus Wennerhag, professor i sociologi vid Södertörns högskola och hans kolleger som har ställt frågor om vilken typ av demonstrationer som svenskarna deltagit i. Det visar sig att första maj toppar demonstrationslistan.

– Andelen svenskar som demonstrerat någon gång är nu uppe i 31 procent. Mer än hälften av dem, 17 procent, har demonstrerat på första maj, säger Magnus Wennerhag.

När frågan gäller om man har demonstrerat överhuvudtaget under de senaste 12 månaderna svarar 8,5 procent av de tillfrågade ja. Det kan jämföras med att siffran brukar ligga på mellan 5 och 8 procent. Av de som demonstrerat det senaste året hade 2,2 procent deltagit i en första maj-demonstration.

Många har demonstrerat

Det betyder att svenskar i ett europeiskt perspektiv ligger ungefär på medelnivå när det gäller att ha demonstrerat det senaste året, men över medel när det gäller att någon gång ha gått i en demonstration.

Magnus Wennerhag

– Det här krockar lite med föreställningen att det demonstreras så mycket i till exempel Frankrike och Sydeuropa. Vi demonstrerar en del här också, men det kanske är i lugnare sammanhang, på första maj eller Pride.

I Sverige har demonstrationer på arbetarrörelsens dag ordnats varje år sedan 1890. Under de första decennierna var demonstrationerna viktiga för att mobilisera kring frågor som kvinnors rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Efter andra världskriget sjönk engagemanget något, och nådde sedan en topp med rekordstora demonstrationer kring slutet av 1970- och början av 1980-talet. Enligt Magnus Wennerhag kan det ha att göra med att Sverige då fick sin första borgerliga regering på många decennier.

V har gått om S

Sedan 1990-talet har deltagandet i första maj-demonstrationer sjunkit. En annan trend är att Socialdemokraterna fått svårare att mobilisera sina väljare till tågen, medan Vänsterpartiets anhängare gärna går ut på gatorna. Hälften av V:s anhängare har någon gång gått och demonstrerat på första maj jämfört med 28 procent av S-anhängarna. För Miljöpartiets sympatisörer är siffran 26 procent.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är ännu större under det senaste året.

– Bland de som demonstrerat på första maj under det senaste året är det många fler Vänsterparti-sympatisörer: var femte, jämfört med bara tre procent av Socialdemokraternas sympatisörer. Traditionellt sett var VPK:s tåg mycket mindre, men uppenbarligen mobiliserar de en mycket större del av sin väljarkår nu, säger Magnus Wennerhag.

Fler tjänstemän

En tydlig tendens är att fackmedlemmar är mer benägna att delta på första maj än övriga befolkningen. 20 – 25 procent av LO-, TCO- och Saco-medlemmar har någon gång demonstrerat på första maj. Dessutom har medlemmar i tjänstemannafacken inom Saco tagit ledningen över LO-facken när det gäller att delta på första maj under det senaste året. Något som troligen hänger ihop med att de som läst på högskola är något mer benägna att demonstrera på första maj än övriga.

Det finns inget som tyder på att första maj-traditionen kommer att dö ut, enligt Magnus Wennerhag.

– En lite spännande sak är att det är 36 procent av unga som kan tänka sig att demonstrera på första  maj, även om de hittills inte gjort det. Det kan jämföras med 20 procent i hela befolkningen.

Bland de som demonstrerat det senaste året är det dock fler som deltagit i Pride än på första maj.

– Pride verkar ha gått om första maj om vi ser till det årliga deltagandet. Men fortfarande dra första maj folk. Fördelen med de årliga demonstrationerna är att folk kan ha dem för olika syften. Det kan handla om att visa sin ideologi, träffa vänner och markera ståndpunkt i en viss fråga.

Elsa Persson

Inlägget Så många svenskar har gått i ett första maj-tåg dök först upp på Dagens Arena.

Den franska svarta komedin lockar till skratt och riktar samtidigt en känga mot klassamhället. Jon Andersson har sett Antony Cordiers “Medelklassen”, med premiär 1 maj. 

Medelklassen

Philippe (Laurent Lafitte)  och Laurence (Élodie Bouchez) är ett par från övre medelklassen som brukar tillbringa somrarna i sitt flotta hus i södra Frankrike. Philippe är en självgod affärsjurist med borgerlig bakgrund. Han tror sig veta allt om mat, vin och finkultur. Något han gärna stoltserar med både för sin fru, dotter Garance ( Noée Abita ) och dotterns pojkvän Mehdi (Sami Outalbali), som är på besök i sommarhuset. 

Underhållande satir 

Men snart får Mehdi, en nyutexaminerad affärsjurist med arbetarklassbakgrund, betydligt mer allvarliga saker att bekymra sig om än svärfaderns stroppiga attityd. Familjen hamnar nämligen i konflikt med vaktmästarparet Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy), som jobbar med att sköta om parets hus.

När Tony får ett utbrott riktat mot Philippe och Laurence får de nog. Deras första reaktion är att avskeda Tony och Nadine. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Philippe och Laurence har betalat svart under alla år. Dessutom under den rådande minimilönen. Tony och Nadine hotar att gå till domstol. Om de inte kan komma överens om en ordentlig kompensation förstås. In kliver Mehdi i rollen som medlare. Kan han som har fötterna i båda världarna lyckas få de båda sidorna att enas? 

Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy) blir avbrutna mitt i dottern Marylous (Mahia Zrouki) 20-årsfirande. Foto: Maywin Media

Den franske regissören Antony Cordiers “Medelklassen” är en underhållande satir om ett klasskrig i miniatyrformat. Philippes stroppiga och nedlåtande attityd får sig några rejäla kängor. Men det är inte bara han som framställs i dålig dager. Tony, Nadine och deras dotter Marylou (Mahia Zrouki) har visserligen sina principer. Fast det är principer de är villiga att rucka på om priset är det rätta. Mehdi ser också till sitt eget intresse. Något som blir uppenbart då han går med på att medla i konflikten mot att han får en praktik på svärfaderns advokatfirma. Det tillför en bra dimension till filmen, då alla karaktärer i princip är lika goda kålsupare.

Olika förutsättningar 

Ett annat plus med filmen är hur Cordier lyckas konstruera scener som illustrerar klasskonflikten. Ett exempel på det är en tidig scen i filmen, som sätter tonen för vad som komma skall. Mitt under firandet av Marylous 20-årsdag blir det stopp i Philippe och Laurence avlopp, vilket gör att Tony måste rycka in. Trots att han noga säger åt paret att ingen får använda avloppet under tiden han håller på och jobbar glömmer Laurence bort sig och häller ut vatten i diskhon, vilket leder till att finklädde Tony blir dränkt i bajsvatten. Ett annat mer subtilt exempel är kniven som Mehdi ger bort i present till sina svärföräldrar och som Laurence utan att blinka skänker till Tony och Nadine. Något som Mehdi såklart upptäcker då han ser kniven under ett besök hos vaktmästarparet. För de rika och stroppiga svärföräldrarna betyder gåvan ingenting. Att Mehdi lagt ner stor möda och mycket pengar för att ge dem en fin present tycks de inte bry sig om. 

Laurent Lafitte gör ett skickligt porträtt av Philippe, en självgod affärsjurist som tror sig veta allt om mat, vin och finkultur. Foto: Maywin Media

Men det finns också allvarliga sidor av filmen som riktar udden mot klassamhället. Garance tvekar till exempel inte att ljuga om sin bakgrund för att få en filmroll. Hon är utifrån sin klassbakgrund trygg i att allt kommer att ordna sig. Mehdi får å andra sidan känna på hur det är att inte ha en privilegierad bakgrund när han blir av med sin ursprungliga praktik på en stor advokatfirma, då den går till en storkunds dotter. Det gör att han tvingas böna och be sin svärfar om att få en praktik på dennes firma. Det visar på de olika förutsättningar karaktärerna i filmen har beroende av deras klassbakgrund. 

Samhällskritisk udd

Antony Cordier har beskrivit filmen som en svärdsduell mellan de olika karaktärerna. Det är en passande metafor. Ena stunden tycks den ena sidan ha övertaget. Men snart skiftar det över till den andra sidan. Det är roligt och skickligt gjort. För det mesta. Ibland blir det lite överdrivet och utstuderat.

Det känns som att Cordier  har velat gör någon sorts fransk version av  Bong Joon-hos “Parasit”. Det är dock långt ifrån lika raffinerat som i den sydkoreanska filmen. Men egentligen är det en orättvis jämförelse, då “Parasit” i mina ögon är kanske 2000-taltes bästa film. Det kanske  räcker med att konstatera att “Medelklassen” innehåller tillräckligt många underhållande och klasskritiska moment för att göra den till en helt klart sevärd svart komedi med en tydlig samhällskritisk udd. 

Jon Andersson

Inlägget Kul om klasskrig i miniatyrformat dök först upp på Dagens Arena.

Vad finns det för privata sponsorer i Tranås, Kalix eller Arboga?

Det börjar ofta med ett till synes rimligt konstaterande: staten räcker inte till. Därifrån är steget kort till nästa slutsats: då får andra kliva in.

I kulturpolitiken betyder det privata pengar.

Kulturministern vill göra det enklare att finansiera museer med donationer, sponsring och stiftelser. I maj väntas den statliga utredningen som ska föreslå hur den icke-offentliga finansieringen kan öka genom ekonomiska incitament.

Det beskrivs som pragmatiskt, ansvarstagande och en modernisering. Men i praktiken är det en förskjutning av ansvar.

Politiken abdikerar

Kultur är inte vilken verksamhet som helst.

Det är en del av demokratins infrastruktur – platser där vi tillsammans formar berättelsen om vilka vi är.

Det ansvaret kan inte outsourcas. När finansieringen flyttas, flyttas också makten. Det betyder inte att privat finansiering alltid är fel. Men när den görs till lösning på ett politiskt problem – då abdikerar politiken. Samtidigt som regeringen öppnar dörren för mer privat finansiering finns ingen motsvarande vilja att stärka den offentliga. Tvärtom har kulturpolitiken präglats av nedprioriteringar och symboliska utspel.

Kulturministern säger att fler ska kunna bidra. Men det hon i praktiken gör är att göra kulturen mer beroende av vilka som vill – och kan – betala.

Privata pengar är inte neutrala. De följer intressen. Avkastning – om inte i pengar, så i inflytande och synlighet. Det påverkar vad som visas, vad som prioriteras och vad som väljs bort. Det som går att finansiera blir lättare prioriterat.

Dessutom vill företag synas där många ser dem. I stora städer. På välbesökta institutioner. I miljöer som stärker det egna varumärket. Men vad händer i förlängningen med kulturens möjligheter i Tranås, Kalix eller Arboga?

Med lokala kulturinstitutioner som inte erbjuder exponering, utan snarare bildning, sammanhang och tillhörighet?

De riskerar att hamna ännu längre bak i kön.

Kultur inte en lyx

Det är så ett offentligt uppdrag långsamt förskjuts. Inte genom beslut om innehåll – utan genom beslut om vad som överhuvudtaget får finnas. Att göra finansieringen mer beroende av privata intressen är inte att bredda kulturen. Det är att smalna av den.

Fri och tillgänglig kultur är inte en lyx. Den är en förutsättning för en levande demokrati.

Det är där människor möter perspektiv som inte är deras egna. Där historien sätts i sammanhang. Där makt kan granskas och ifrågasättas. Det är därför den måste vara gemensamt finansierad.

Inte för att staten ska styra innehållet – utan för att ingen annan ska göra det.

Kulturministern borde veta det.

Ändå väljer hon en väg där ansvaret glider bort från det offentliga, där finansiering blir en fråga om kontakter och kapital – och där kulturen riskerar att bli mindre fri, inte mer.

Veronica Palm

Inlägget Parisa Liljestrand gör kulturen mer beroende dök först upp på Dagens Arena.

När politiker talar om valfrihet låter det framåtblickande. Men när förslag i praktiken riskerar att minska jämställdheten och låsa fast gamla könsroller, handlar det inte om framtid – utan om att vrida klockan bakåt, skriver S-kvinnor i Stockholms stad.

Kristdemokraterna vill slopa de så kallade ”pappamånaderna” i föräldraförsäkringen. Ebba Busch kallar det valfrihet. Vi kallar det vad det är: ett försök att vrida klockan tillbaka för kvinnors frihet, barns rätt till båda sina föräldrar och ett mer jämställt Sverige.

Jämställdhet har aldrig kommit av sig själv. Kvinnor i Sverige har kämpat generation efter generation för rösträtt, rätt till arbete, egen inkomst, barnomsorg och möjligheten att kombinera familjeliv med yrkesliv. Varje reform som stärkt kvinnors ställning har mött motstånd. Nu ser vi ännu ett försök.

Pappamånader fungerar

Föräldraförsäkringen infördes för att ge barn trygghet och ge föräldrar möjlighet att dela ansvar. Men också för att bryta den gamla ordning där kvinnor förväntas ta huvudansvaret hemma och män på arbetsmarknaden. Därför infördes reserverade månader till pappan. Införandet av pappamånaderna visar att politisk styrning i föräldraförsäkringen fungerar: när dagar reserveras för män tar de också ut fler föräldradagar. De reserverade dagarna har flyttat normer om ansvar och omsorg. Men utvecklingen går fortfarande för långsamt.

Försäkringskassans statistik för 2025 visar att män tog ut 31 procent av föräldrapenningdagarna. Det innebär att kvinnor fortfarande tog ut omkring 69 procent. Trots decennier av reformer tar alltså kvinnor fortfarande mer än dubbelt så stor del av föräldraledigheten.

Vi lever i ett ojämställt samhälle. Där kvinnor tjänar mindre, går oftare ned i arbetstid och förväntas fortfarande ta ett större ansvar hemma, då blir “valfriheten” i praktiken att kvinnor betalar priset.

“Konservativ reträtt”

Därför är det allvarligt att KD öppnar dörren för denna politik. Särskilt anmärkningsvärt är det att Liberalerna som historiskt varit med och drivit viktiga jämställdhetsreformer nu sitter i ett regeringsunderlag där pappamånaderna ifrågasätts. När jämställdheten attackeras räcker det inte att vara tyst.

Vi i S-kvinnor kräver en individualiserad föräldraförsäkring, där dagarna delas lika mellan vårdnadshavarna. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Kvinnor har rätt till ekonomisk frihet. Män har ansvar att ta sin del av omsorgen. När ansvar delas lika stärks kvinnors ställning på arbetsmarknaden, lönegapet minskar, pensionsgapet pressas tillbaka och barn får nära relationer med båda sina föräldrar.

Att slopa pappamånaderna är inte framtidspolitik. Det är konservativ reträtt. Vi tänker inte låta årtionden av kvinnors kamp monteras ned för att KD vill vinna billiga poänger. Sverige behöver en framåtblickande politik.

Tara Twana, ordförande S-kvinnor Stockholm stad

Julia Ekedahl, ordförande S-kvinnor Stockholms län

Nina Lindman Flores, ledamot i distriktsstyrelsen S-kvinnor Stockholm stad

Inlägget Ebba Busch, varför montera ned det som fungerat? dök först upp på Dagens Arena.

Syftet med skattebromsutredningen är att urholka välfärden.

Just nu är regeringens utredning om en så kallad skattebroms ute på remiss. Förslagen bygger på att kommuner ska “uppmuntras” att inte höja skatten. Den intresserade läsaren börjar förstås direkt fundera hur denna uppmuntran ska gå till. Ska statsbidragen höjas? Kommer kommunerna få lokalt förfogande över statliga skatteintäkter? Eller kommer staten ta över en del av de kommunala kostnaderna?

Nej, tyvärr.

Syftet är tydligt

Utredningens förslag är att kommuner som höjer skatten ska få statsbidraget sänkt med motsvarande 25 procent av vad skattehöjningen inbringar. Samtidigt ska den kommun som har möjlighet att sänka skatten få statsbidraget höjt med 25 procent av vad skattesänkningen kostar. Både utredningen och Tidöregeringen refererar gärna till att det redan i slutet av 1990-talet (1997-1999) fanns en så kallad kommunalskattebroms. Den hade en liknande utformning som den som nu föreslås, men den infördes parallellt med att de generella statsbidragen till kommunerna växte. På så sätt innebar förlagan till dagens förslag att kommunernas självstyre inte blev lika påverkat.

Redan i direktiven till utredningen framgår syftet tydligt: “analysera hur statliga åtgärder som motverkar höjning av skattesatser i kommuner och regioner…”. Och man drar sig inte från den viktiga frågan om självbestämmande: “analysera det rättsliga utrymmet för att genomföra åtgärder som begränsar den kommunala beskattningsrätten”.

Bakgrunden till utredningen är att högerpartierna tycks tro att kommuner höjer skatten för att det är roligt. Det är fel. De flesta kommuner som höjt skatten gör det för att det helt enkelt krävs för att klara det kommunala åtagandet och kostnadsökningarna. En del kommuner gör det för att höja välfärdsambitionerna, men ingen gör det bara för sakens skull. Det finns många problem med nuvarande skattesystem, men inget är kopplat till att det är för enkelt att höja skatterna.

Fokusera på utjämningssystemet

Den som tittar på diagrammet nedan, som ställer kommunalskattesatsen i Sveriges 290 kommuner mot respektive kommuns befolkningstäthet, kan fundera kring om kommunerna med över 35 procent i skattesats får samma förutsättningar att finansiera sitt kommunala åtagande som de som ligger 31 procent? Regeringen borde släppa tanken på en skattebroms och istället fokusera på hur det kommunala utjämningssystemet kan utformas för att mer rättvist kompensera för strukturella skillnader mellan kommuner.

Källa: SCB.

Johan Enfeldt konstaterar i blogginlägget Underkända bromsbelägg att utredningen använder felaktiga argument för att motivera behovet av en skattebroms. Den använder gamla och inaktuella regler för att beräkna den framtida försörjningskvoten, vilket i sin tur används som inteckning för att skatterna i framtiden kan tänkas höjas. Ett faktafel används som grund för ett möjligt scenario, som i sin tur används för att motivera lagändringar som uppmuntrar kommuner att skära i välfärden.

För det är vad det handlar om: våra skattemedel används till att finansiera välfärden och med lägre skatteintäkter kommer välfärden försämras.

Vilgot Österlund

Inlägget Högre skatter ger bättre välfärd dök först upp på Dagens Arena.

Låt oss lyssna på Mats Svegfors och verka för att vinden nu vänder.

Mats Svegfors inlägg på DN-debatt, med rubriken ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”, är ett starkt och berörande inlägg.

Kanske är det ett tecken i tiden och en möjlig vändpunkt i synen på migrationen och slutet på den allomfattande anpassningen till Sverigedemokraterna.

Det är också talande att en äldre person men lång politisk erfarenhet riktar en stark moralisk och humanistisk appell till dagens moderata politiker. Men också till politiker i allmänhet. Svegfors vänder sig direkt till ”Käre Ulf”, det vill säga Ulf Kristersson, statsminister och den nuvarande partiledaren för Moderaterna. För Moderaterna och Kristersson är detta ett hårt slag, något som säkert svider ända in i den moderata partisjälen. För två år sedan samtalade Svegfors med Kristersson om en anställning på statsrådsberedningen. Så blev det inte. En sjukdom kom emellan.

Tillhör Bildt-generationen

Mats Svegfors är inte vem som helst. Han har sedan början av 1970-talet varit en del av den inre moderata maktkretsen. Han tillhör Bildt-generationen. Var som mycket ung ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, en organisation som varit en plantskola för partiet i decennier. Han var sakkunnig och sedermera statssekreterare i den borgerliga regering som tillträdde 1976. Han har sedan hunnit med att vara VD för Timbro och politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, två av den borgerliga opinionsbildens mest centrala bastioner.

Är det någon som förtjänar beteckningen borgerlig intellektuell så är det Mats Svegfors. Det har kommit till uttryck i hans öppna förhållningssätt. Det har märkts i hans skrivande och i hans många böcker. Möjligen har han också skaffat sig en välbehövlig distans till den moderata partibunkern, och att han därmed kan vara lojal med idéerna snarare än strukturerna. Han har också varit VD för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland.

Mats budskap i artikeln är starkt av flera skäl. Han bor numera på ett omsorgsboende och konstaterar därför att välfärdens fokus är ”för svenskar av invandrare” och han skriver att ”jag tror inte att svenskar i gemen inser vilken besynnerlig skapelse vår välfärdsstat är”.’

Många lever i osäkerhet

Det är bara två av tio på Svegfors boende som är ”helsvenskar”. Men många av de andra ”befinner sig i ett slags invandringspolitiskt ingenmansland” och väntar på besked om de ska få vara kvar i Sverige. En av dem riskerar att utvisas till Kosovo, trots att hon bott i Sverige i åtta år, inte har någon koppling eller relation till sitt gamla hemland, har gått en svensk utbildning, pratar svenska och är totalt integrerad i Sverige och utför ett viktigt välfärdsjobb. Och hon är inte ensam. Många lever i samma osäkerhet. Många har redan utvisats.

Mats Svegfors kontrasterar allt detta med den humanistiska människosyn Moderaterna tidigare stod för. Som väl alla partier utom Sverigedemokraterna tills helt nyligen slöt upp bakom. Men skriver Svegfors med direkt adress till Ulf Kristersson: ”Du och Moderaterna har härvidlag svikit det som har varit centralt för den moderata tradition som attraherar mig”.

Behöver en annan balans

Flera personer i Svegfors egen familj har rötterna i andra länder och han framhåller att ”jag är oförmögen att se några avgörande skillnader mellan dem och deras klasskamrater”.

Detta är särskilt laddat eftersom Ulf Kristersson nu förklarat att han är beredd att leda en Tidöregering med Sverigedemokraterna där Jimmie Åkesson ska ansvara för migration och integration. Det vill säga, han öppnar för ännu hårdare tag under kommande mandatperiod. Sverige har gått från en liberal syn på migration till en radikal utvisningspolitik. Vi behöver en annan balans i synen på flyktingar, migration och invandrare. Det kommer att tjäna vårt land och alla som bor i Sverige. Det stavas solidaritet.

Svegfors utspel är alltså dåliga nyheter för Ulf Kristersson, och kanske beseglar hans politiska öde. Men det är lika mycket en uppmaning till de andra partierna. Ska vi hoppas på de grå eminenserna även i Kristdemokraterna och Socialdemokraterna gör sin röst hörd?

Författaren Niklas Rådström har skrivit att han skäms för Sverige. Personligen känner jag sorg och skam. Låt oss lyssna på Mats Svegfors och verka för att vinden nu vänder.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Ett hårt slag för Moderaterna och Kristersson dök först upp på Dagens Arena.

Hur har första maj utvecklats och förändrats genom åren och hur ser framtiden ut för arbetarrörelsens högtidsdag?

I veckans avsnitt av Magasinet analyseras första maj och vilken betydelse den har i dag.

Gäst: Ulf Bjereld, S-märkt statsvetare

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget “Första maj har visat en väldig överlevnadsförmåga” dök först upp på Dagens Arena.

På sju år har det genomsnittliga avståndet till ett arbetsförmedlingskontor fördubblats. Och antalet kontor har halverats. Det visar en ny rapport från fackförbundet Unionen.

– Vi är klart bekymrade, för vi ser att det personliga och nära mötet med arbetssökande är så viktigt. Framför allt för de långtidsarbetslösa, säger förbundsordförande Peter Hellberg.

Sedan 2019 har antalet kommuner med ett arbetsförmedlingskontor halverats, från 170 till 81 kommuner. Det genomsnittliga avståndet till ett kontor har fördubblats från 12 till 24 kilometer. Det visar en ny rapport från fackförbundet Unionen där man undersöker konsekvenserna av myndighetens digitalisering, nedskärningar och privatisering. 

– Det här är inte en situation som uppstått här och nu utan det har pågått under en lång period med flera regeringar och strategiska beslut om Arbetsförmedlingens roll. Att lägga ut delar av verksamheten på privata aktörer och att dra ner resurserna har medverkat till att myndigheten behövt fatta beslut som gjort att man kommit längre ifrån det personliga mötet. Vi menar att det är felaktiga beslut som inte är till gagn för att få ner arbetslösheten i Sverige utan snarare bidragit till att få upp den, säger Peter Hellberg, förbundsordförande på Unionen.

Det började 2014 när Arbetsförmedlingen inledde ett internt utvecklingsarbete i syfte att skapa en mer effektiv myndighet. En central del handlade om IT-utveckling för att förbättra myndighetens e-tjänster så att kontakt med arbetssökande och arbetsgivare huvudsakligen kunde ske digitalt. ”Digitalt först” blev ledordet. Mellan 2015 och 2017 lades 78 kontor ner. 

Allt färre anställda

I december 2018 röstades Moderaternas och Kristdemokraternas budget igenom i riksdagen. Den innebar att Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag minskade med 790 miljoner kronor. Mellan 2018 och 2023 minskade antalet anställda i myndighetens lokala förmedlingsverksamheter från cirka 12 140 till cirka 6 780. 88 kontor runt om i landet lades ner under perioden.

I och med januariavtalet mellan S, MP, C och L 2019 skulle Arbetsförmedlingen ”reformeras i grunden”. I huvudsak skulle myndigheten kontrollera arbetssökande och fristående aktörer skulle rusta och matcha arbetssökande för arbetsmarknaden. Men samtidigt som Arbetsförmedlingen har gjort reträtt på flera håll i landet visar rapporten att privata aktörer inte har mött upp frånvaron utan främst etablerat sig i större städer. Inte där behovet är som störst.

– Det är ett väldigt logiskt hanterande av en marknadssituation. Är du ett vinstdrivande företag på en marknad försöker du etablera dig där du har störst inkomstmöjligheter. Det är ett av skälen till att vi behöver en statlig aktör för att hela Sverige ska ha tillgång till det stöd man behöver. Det är svårt att rulla på marknadsmässiga grunder i ett så stort och spritt land som Sverige, säger Peter Hellberg.

”Klart bekymrade”

I dag saknas Arbetsförmedlingen helt i 83 kommuner. Man har varken kontor eller samarbetslösningar med kommunen eller Statens servicecenter, där arbetssökande kan få enklare service. I och med budgeten 2025 har Statens servicecenter fått minskat anslag och planerar därför att lägga ner 35 av 148 kontor. Hittills har 23 kontor lagts ner, enligt rapporten.

Mer än 90 procent av befolkningen bor i en kommun där avståndet till närmaste fast bemannade arbetsförmedlingskontor ökat sedan 2019. 320 000 personer bor i en kommun där avståndet ökat med mer än 30 kilometer jämfört med innan nedskärningarna. I rapporten lyfter Unionen tidigare forskning som visar på att fler möten med arbetsförmedlare leder till lägre arbetslöshet. En bristande lokal närvaro kan alltså påverka arbetslösheten negativt, menar Unionen.

– Vi är klart bekymrade, för vi ser att det personliga och nära mötet med arbetssökande är så viktigt. Framför allt för de långtidsarbetslösa. Vi ser det bland våra arbetslösa medlemmar som rapporterar att de inte får det stöd man behöver när man befinner sig i långtidsarbetslöshet, säger Peter Hellberg.

För detaljstyrt

Han påpekar att övergången till att låta privata leverantörer sköta matchning och stöttning inte har gett det resultat man hade förväntat sig. Det har inte blivit billigare och leverantörerna klarar inte uppdraget bättre än Arbetsförmedlingen gjorde tidigare, framhåller Peter Hellberg. Något även IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, konstaterade för två år sedan. 

Unionen menar att staten behöver gå in och täcka upp i de områden där det saknas kontor för att säkerställa likvärdigt stöd i hela landet. Den personliga kontakten med arbetssökande och arbetsgivare behöver förbättras, säger Peter Hellberg. Han påpekar också att man inte vill tillbaka till hur Arbetsförmedlingen var förr.

– Vi behöver en modern myndighet som kan kombinera det digitala med det personliga och analoga nära arbetet. Man behöver också en större flexibilitet och fler verktyg för att kunna utforma sin verksamhet så att den blir effektiv. Det är alldeles för detaljstyrt med regleringsbrev från regeringen. Det betyder att man inte kan förflytta pengar från delar som inte funkar så bra till det som funkar bättre, som subventionerade anställningar och arbetsmarknadsutbildning, säger Peter Hellberg. 

Olle Bergvall

Inlägget Ny rapport: Arbetsförmedlingen försvinner på flera håll i landet dök först upp på Dagens Arena.

Sverige har tidigare varit en av de starkaste internationella rösterna för nedrustning. När FN håller konferens i maj bemödar sig utrikesministern inte ens med att närvara. Det ökar risken för att kärnvapen åter ska användas, skriver Svenska Freds och Svenska Läkare mot Kärnvapen.

I över fem decennier har icke-spridningsavtalet för kärnvapen varit det centrala ramverket för globala ansträngningar för att förhindra spridningen av kärnvapen. Genom icke-spridningsavtalet har världen jobbat för att förhindra upprustning samt främja nedrustning i syfte att uppnå en värld fri från kärnvapen.

Men efter år av försummelse och passivitet från kärnvapenstaterna står avtalet nu inför en osäker framtid. Hotet i dag handlar dock inte enbart om upprustning, eller ökade geopolitiska spänningar. Det handlar också om att centrala icke-kärnvapenstater – inte minst Sverige – rör sig bort från avtalets förpliktelser.

Sverige uteblir från mötet

Mellan den 27 april och 22 maj hålls översynskonferens för icke-spridningsavtalet på FN i New York. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har beslutat att inte närvara vid den kommande översynskonferensen. Det är ett smärtsamt tydligt bevis på regeringens svala intresse för kärnvapennedrustning. Senast en svensk utrikesminister uteblev från en översynskonferens var 1995.

Sverige har historiskt sett varit en av de mest profilerade rösterna för kärnvapennedrustning. Från Olof Palmes initiativ om en kärnvapenfri zon i Norden till Carl Bildts ansträngningar att nedrusta de utplacerade kärnvapnen i Europa. Sveriges utrikespolitik har vilat på en tydlig princip: kärnvapen är inte legitima säkerhetsinstrument, utan massförstörelsevapen som aldrig får användas igen. Den principen har också varit central i Sveriges nedrustningslinje.

För första gången på flera decennier saknades kärnvapennedrustning i den svenska utrikespolitiska deklarationen som presenterades i februari i år. Samtidigt förs politiska diskussioner om ett fördjupat europeiskt kärnvapensamarbete. Det är en fundamental förskjutning från det nedrustningssverige som vi länge har känt.

Civilsamhället är på plats

Till skillnad från utrikesministern kommer Svenska Freds och Svenska Läkare mot Kärnvapen att vara på plats i New York. Vi ser avtalets vikt i den osäkra omvärlden och menar att världssamfundet nu mer än någonsin måste arbeta för att stärka avtalet.

Att det i dag är civilsamhället – snarare än den svenska regeringen – som driver på för att stärka och upprätthålla avtalet är djupt oroväckande.

Den svenska regeringens allt svagare stöd för kärnvapennedrustning är i sig oroande. Men när regeringsföreträdare och stödpartier går så långt som att diskutera möjligheten att utveckla svenska kärnvapen eller hysa andra länders kärnvapen på svenskt territorium är vi ute på djupt vatten. Och att regeringen bestämt sig för att delta i en kärnvapendialog med Frankrike står dessutom i direkt konflikt med icke-spridningsavtalet.

Ökar risken för att kärnvapen faktiskt ska användas

När stater som Sverige – som historiskt varit drivande för nedrustning – börjar acceptera en kärnvapenbaserad säkerhetslogik försvagas avtalets politiska tyngd samtidigt som risken för att kärnvapen återigen kan komma att användas ökar.

Samtidigt bryter kärnvapenstaterna redan nu mot avtalets grundläggande syfte genom upprustning och minskad transparens av sina kärnvapenarsenaler.

Diskussioner om europeiska kärnvapen och gemensamma kärnvapensamarbeten riskerar att skapa en ny och förstärkt normalisering av kärnvapen i europeisk säkerhetspolitik. Detta är inte bara politiskt kontroversiellt – det undergräver icke-spridningsavtalet och de europeiska staternas trovärdighet inom avtalet.

Återuppliva den nordiska nedrustningspolitiken

Världen känner alltför väl till de katastrofala konsekvenserna av kärnvapen. Detta borde i sig vara tillräckligt för Sveriges regering att ta konkreta steg för att stärka avtalet. Det är hög tid för ett gemensamt nordiskt initiativ för kärnvapennedrustning. Vi behöver nu se:

• En tydlig deklaration av nordens kärnvapenfria hållning vid mötet i New York.

• Införande av nationellt juridiskt bindande förbud mot införsel, placering eller transitering av kärnvapen, både i freds- och krigstid.

• Ett aktivt främjande av en nordisk kärnvapenfri zon i enlighet med icke-spridningsavtalets handlingsplan och Stockholmsinitiativet.

Valet är tydligt. Antingen bidrar Sverige till att stärka den globala normen mot kärnvapen – eller så bidrar vi till att underminera den. I en tid där risken för kärnvapenanvändning ökar har vi inte råd med otydlighet. Sverige måste återta sin roll som en tydlig röst för nedrustning.

Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds

Vendela Englund Burnett, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen

Inlägget Regeringens passivitet i FN kan urholka icke-spridningsavtalet dök först upp på Dagens Arena.

En flod av rapporter från näringslivsfinansierade tankesmedjor.

Det är en smärre bomb som Linda Jerneck, biträdande politisk chefredaktör för liberala Expressen, låter brisera på ett seminarium om Tidöregeringens Stockholmspolitik: “Jag har nog inte erkänt det här i offentligheten tidigare”, säger hon, “men jag röstade på Socialdemokraterna i förra valet”.

Anledningen, förklarar hon, var den tidigare Moderatstyrda regionens sjukvårdspolitik. ”De rusade på med ideologiska skygglappar, och privatiserade för privatiseringens skull”.

Trötta på nedskärningspolitik

Linda Jerneck är nog ganska representativ för en viktig grupp väljare som bytte sida förra valet. Personer som var trötta på Iréne Svenonius nedskärningspolitik, och Moderaternas dogmatiska försvar av vinstdrivande företag inom vården. Trots larm om fusk, ovetenskapliga metoder och välfärdsbrottslighet.

Det är väljare som i ju för sig röstade på ett parti på andra sidan blockgränsen, men som – kan man anta – egentligen gillar valfrihet och privata aktörer. Allmänborgerliga väljare som gett upp om att de borgerliga själva skulle klara av att vårda valfrihetsreformerna och få bort oegentligheter och avarter.

Det är blockbytare som förmodligen är mottagliga för skrämselpropaganda om att den försiktiga reformering av några av Region Stockholms 38 vårdval i själva verket är en ”socialiseringsvåg”.

Åtminstone tror nog den marknadsliberala lobbyn det.

Det senaste halvåret har det kommit en mindre flod av rapporter från näringslivsfinansierade tankesmedjor som Timbro och Synaps som excellerar i uppräkningar av hur Mittenstyret ”av ideologiska skäl” ”lagt ner vård” i Region Stockholm. Den senaste i raden är en rapport med rubriken ”Dyrare och sämre” författad av Stefan Stern, tidigare Socialdemokrat som numera är styrelseordförande för det privata vinstdrivande vårdbolaget Mando.

Mycket pragmatiskt styre

Mittenstyret består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, och Sveriges mest nyliberala parti, Centerpartiet. Reformerna av vården i Stockholm har därför varit mycket pragmatiska. Några få vårdval har lagts ner, ytterligare några har organiserats om. Ett antal företag har inte fått förnyade avtal.

Men nej, det har inte skett någon nedläggning av vård av ideologiska skäl. Timbro slåss mot vårdpolitiska väderkvarnar.

Den nödvändiga omläggningen har inte alltid gått smidigt. Det i sig är en påminnelse om faran med att privatisera något så viktigt som vård. Ett exempel är ambulansen. När regionen bestämde sig för att ta tillbaka ambulansen – snacka om samhällskritisk infrastruktur – upptäckte man till exempel att en del ambulanssjuksköterskor jobbade olagligt långa arbetspass. En del jobbade dessutom på flera av de olika ambulansbolagen samtidigt. Inte bara olagligt, utan också en fara för patientsäkerheten När regionen tog över kunde man ju inte gärna beordra de anställda att jobba olagligt länge. Så under några veckor uppstod luckor i schemat (och visst missnöje hos några anställda som fick färre och kortare pass, och därmed mindre betalt). Inte bra, men övergående.

Steg i rätt riktning

Nu tar regionen nästa steg, och tar över även dirigeringen av ambulanserna. “Ett fantastiskt steg i rätt riktning för arbetsmiljön”, säger ambulanssjuksköterskan Emil Skoglund, huvudskyddsombud för ambulanssjukvården i Stockholm.

Tonläget är högt i debatten. Och det kan vara svårt för både Linda Jerneck och andra väljare att navigera. Köerna har ökat, hävdar Timbro, Stefan Stern & co. Tvärtom, de har minskat, säger Socialdemokraterna och citerar regionens egen statistik.

Det blev väldigt förvirrat när jag mötte Stefan Stern i SvD:s podd Ledarredaktionen häromdagen. Men patienterna är inte så förvirrade. Nio av tio är nöjda med specialistsjukvården i Stockholms län, visar den senaste nationella patientundersökningen från SKR. På samtliga områden har betyget förbättrats sedan 2023. Trots alla skrämselrapporter från privatiseringslobbyn.

Lisa Pelling

Inlägget Nöjdare patienter – trots skrämselrapporter dök först upp på Dagens Arena.