Tornevall Networks

Att hävda att 1800-talets tre stora ideologier liberalism, socialism och konservatism är på utgång sedan Kalla krigets slut och i en postpolitisk värld är så klart att slå in öppna dörrar. Även om ledare, partier och rörelser runtom i världen fortfarande bekänner sig till dessa ideologier så är liberalism numera detsamma som nyliberalism och socialism detsamma som marginaliserade mikropartier som en gång utgjorde masspartier alternativt en tilltagande nationalistisk TAN-vänsterpopulism medan konservatismen har kapats av radikalhögern.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/1.jpg

Samtidigt kräver även 2000-talet samlande idéer som mobiliserar och skapar enighet och som det verkar just nu verkar världens auktoritära ledare alltmer inriktade på att återuppliva några av 1900-talets -ismer.

För Europas del handlar det om nazismen och fascismen även om den inte benämns så längre för det går inte att säga något annat än att den paneuropeiska extremhögern härstammar från mellankrigstidens och krigsårens nazism och fascism på ett idéhistoriskt och i många fall även organisatoriskt och även personellt plan.

För USA:s del är det tydligt att Trumps regering gör allt för att återuppväcka en militant form av antikommunism som går tillbaka till Kalla krigets dagar och inte minst till McCarthy-eran på 1950-talet att döma av den internationella konferensen Ministerial on the Resurgence of Political Terrorism som nyligen ägde rum i Washington med representanter från runt 65 olika länder på plats. Det går till och med nästan att höra reminiscenser från den internationella konferensen för att bekämpa anarkism som gick av stapeln i Amsterdam 1907 med tanke på retoriken i Washington där just anarkister liksom antifascister och antirasister pekades ut som USA:s och ”den fria världens” svurna fiender. Och liksom under Kalla kriget planerar USA att inte bara implementera denna antikommunism, som i praktiken riktar sig mot allt som uppfattas som vänster, på hemmaplan utan den ska också exporteras till övriga världen och det på ett som det verkar synnerligen aggressivt sätt.

För Rysslands del är det som bekant antifascismen och antinazismen och delvis även antirasismen i en särskild så kallad eurasiatisk version som gäller som officiell statsideologi sedan 2022 och både på hemmaplan och inom utrikespolitiken. Det har bland annat inneburit att Moskva på sistone har stått värd för flera internationella antifascistiska konferenser och de tal och uttalanden som görs där ekar av de konferenser som Komintern och dåtidens europeiska kommunistpartier avhöll på 1930- och 40-talen.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/2-2.jpg

För Israels del har det på alla sätt och vis rättmätiga bekämpandet av antisemitism och antijudisk rasism kommit att bli ett politiskt verktyg för Netanyahu i dennes strävan efter att alliera sig med Europas och västvärldens radikalhöger som helt och hållet har dominerat de senaste årens internationella konferenser mot antisemitism i Jerusalem. För övrigt utnyttjar Turkiet, Iran och flera andra auktoritära muslimska länder den likaledes rättmätiga kampen mot islamofobi och antimuslimsk rasism på samma sätt som att Netanyahu exploaterar bekämpandet av antisemitism och Kina gör numera detsamma vad gäller antiasiatisk rasism. Det är naturligtvis bra att Beijing och Xis regering alltmer säger ifrån och till och med straffar olika västländer efter uppmärksammade händelser som rör rasism mot öst- och sydostasiater men det handlar också om en auktoritär ledare och regim som vill göra sig populär både på hemmafronten och inom den kinesiska och asiatiska diasporan och samtidigt visa musklerna på den globala arenan.

På senare tid har de största och viktigaste länderna i det globala Syd organiserat sig i den mellanstatliga samarbetsorganisationen BRICS som ursprungligen bildades 2009 av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (därav förkortningen). Som en följd av krigen i Mellanöstern och inte minst i Gaza men också i Iran har BRICS under de senaste åren alltmer kommit att blåsa liv i den antikoloniala, antiimperialistiska och antirasistiska idévärld som också föddes under mellankrigstiden men som blommade ut först under efterkrigstiden i samband med avkoloniseringen. BRICS och dess ledande medlemsstater använder sig idag regelmässigt av en radikal antikolonial, antiimperialistisk och antirasistisk retorik och förespråkar med inspiration från dekolonial teori att världen måste dekoloniseras samt kritiserar både USA och Europa för att utöva rasism och diskriminering gentemot invandrare och minoriteter och inte göra tillräckligt för att stå emot de högerpopulistiska partierna vilka brännmärks som fascister och nazister.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/3-1.jpg

De klassiska 1800-talsideologierna må vara döende eller rentav redan döda men samtidigt är flera av 1900-talets -ismer uppenbarligen på frammarsch i detta nu uppbackade av världens auktoritära ledare och det återstår nu att se om dessa försök att hitta en mobiliserande idé från de auktoritära regimernas sida kommer att flyga eller ej. Åtskilliga amerikaner förstår till exempel sannolikt att vänstern inte utgör något större hot i USA och att antirasister inte är detsamma som kommunister, en hel del ryssar har trots allt genomskådat att Ukraina inte är en fascistisk stat, många israeler och judar i diasporan förstår mycket väl att Netanyahu spelar ett synnerligen cyniskt spel samtidigt som han ingår en faustisk pakt med Europas extremhöger och åtskilliga framför allt unga människor i BRICS-länderna i det globala Syd är hjärtligt trötta på att styras av korrupta och auktoritära ledare som likt asätare lever på arvet efter efterkrigstidens antikoloniala rörelser.

Sedan är det så klart inte något fel på att vara emot nazism, fascism, rasism, kolonialism och imperialism och inte heller är det fel att ta avstånd från kommunistiska bombattentat, politiska mord och terroristattacker om nu dessa fortfarande hade ägt rum än idag såsom var fallet på 70-talet men här handlar det enbart om att auktoritära ledare försöker hitta en mobiliserande idé som samtidigt ska dölja deras korruption, ekonomiska exploatering och brott mot mänskliga rättigheter.

ETC intervjuar idag bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa (M) som skarpt kritiserar SD:s migrationspolitiske talesperson Ludvig Asplings tidigare uttalande i ETC som löd som följer: ”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem”.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/d1.jpg

Både Asplings uttalande och Dousas reaktion på dennes uttalande sätter fingret på problematiken med den dominerande svenska färgblindheten som i årtionden har tabuiserat allt tal om ras. Det svenska tabubeläggandet av alla frågor som rör ras härrör från den svenska färgblinda antirasismen som växte fram i kölvattnet efter 68-revolutionen som en reaktion på det gamla Sveriges rastänkande och rasbesatthet och det handlar om den mest radikala, ortodoxa och militanta färgblindheten på jorden.

Denna svenska färgblindhet har bland annat kommit att resultera i att det rent språkligt inte går att tala om vita och icke-vita individer och grupper och inte heller om olika rasminoriteter. I stället har eufemismen eller omskrivningen ”etniska svenskar” uppstått i nutidssvenskan för att uttrycka att det handlar om vita personer samtidigt som ”ethnic Swedes” på engelska snarare betyder kulturella svenskar, vilket i sin tur reflekterar att åtskillnaden mellan ras och etnicitet har kollapsat fullständigt inom den svensktalande gemenskapen.

Jag har själv i åratal förespråkat behovet av att kunna skilja mellan hur alla vi just nu levande människor råkar se ut rent utseendemässigt och kroppsligen (det vill säga rasaspekten) och framför allt uppfattas av omgivningen rasligt sett samt hur alla vi just nu levande människor uppfattar oss själva kulturellt (det vill säga etnicitetsaspekten) och framför allt uppfattas av omgivningen etniskt sett. Det är med andra ord absolut nödvändigt att kunna skilja på ras (det vill säga utseendet och kroppen) och etnicitet (det vill säga allt som rör de kulturella aspekterna) men på grund av den svenska färgblinda antirasismen klarar inte de svensktalande att göra det och uttrycket ”etniska svenskar” är just ett utmärkt exempel på det.

Ett pedagogiskt exempel på varför denna åtskillnad är nödvändig är den grupp jag själv tillhör: De allra flesta utlandsadopterade ser kroppsligen annorlunda ut (det vill säga utifrån rasaspekten) samtidigt som att de till 100% är som vilka infödda majoritetssvenskar som helst på en kulturell nivå (det vill säga utifrån etnicitetsaspekten).

När Aspling använder termen ”etniska svenskar”, som alla som talar svenska som förstaspråk associerar till utseendemässiga och kroppsliga aspekter, förstår Dousa samtidigt att personer som han själv som har en turkisk far och en slovakisk mor och som är uppvuxen i ett miljonprogramsområde som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund, inte åsyftas och det är därför han rättmätigt reagerar som han gör. På en utseendemässig och kroppslig nivå (det vill säga rasaspekten) kan Dousa inte helt och hållet passera som en vit majoritetssvensk och inte heller kan han det helt och hållet på en kulturell nivå (det vill säga etnicitetsaspekten) på grund av att han har två invandrade föräldrar och har växt upp i ett miljonprogramsområde, vilket innebär att han bland annat har tillgång till fler språkgemenskaper än enbart svenska språket och till fler kulturella referensramar än enbart den svenska kulturella referensramen (som infödda majoritetssvenskar i båda fallen är mer eller mindre helt begränsade till).

Slutligen säger Dousa tydligt i ETC-intervjun att han själv identifierar sig som svensk och han gör därmed anspråk på att få inkluderas i den svenskhet som fram tills nu har haft mycket svårt att även till fullo innefatta personer som inte helt och hållet kan passera som vita svenskar.

Anders Svenssons senaste sammanställning över de största svenskspråkiga vänstersajterna ger fortsatt vid handen att ETC är överlägset störst följd av Dagens Arena men därefter är det långt till de andra sajterna mätt i antalet (i tusental) besök under juni månad. Visserligen är det sommaruppehåll nu och många sajter uppdaterar därför dåligt men det är trots allt ändå ett valår och jämfört med högersidans svenskspråkiga sajter står sig vänstersidan fortsatt slätt.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/storst.jpg

Till exempel uppnådde Fria Tider 2,4 miljoner besök i juni och Samnytt 1,4 miljoner och även Epoch Times (240 800 besök) och Nordfront (143 000 besök) gjorde bra ifrån sig jämfört med flertalet vänstersajter. Därtill erhöll Kvartal 575 600 besök, Bulletin 333 100 besök och 100% 223 500 besök. Visserligen har alternativmediesajterna inte en chans mot Aftonbladet med runt 25 miljoner besök men det ska samtidigt sägas att inga vänstersajter har hittills lyckats ”spränga” enmiljongränsen.

Samma dominans gäller inte bara på internet utan även i sociala medier där framför allt SD och den SD-associerade sfären dominerar mer eller mindre fullständigt på bland annat Youtube, X och Tiktok. Riks har exempelvis 168 000 prenumeranter medan Katalys har 11 500 prenumeranter på Youtube där SD även har 102 000 prenumeranter vilket kan jämföras med S’ 39 000 och V:s 6320 prenumeranter. Och på Facebook har SD över 400 000 följare att jämföra med S’ 268 000 och V:s 158 000 följare.

Det talas ibland om att 2026 års val kommer att bli ett sociala medier-val i större utsträckning än någonsin tidigare mot bakgrund av att en så hög andel av framför allt den unga delen av väljarkåren nästan helt och hållet har slutat att läsa tidningar, lyssna på radio och titta på tv och överhuvudtaget att läsa längre texter (såsom tidskrifter, magasin, böcker och så vidare). I stället får de sina nyheter och framför allt sina politiska nyheter enbart via internet och sociala medier och inte minst via memes, klipp och visuell kommunikation.

Den digitala världen är naturligtvis fortfarande inte hela världen och det betyder fortfarande mycket att exempelvis få in en debattartikel i DN och att delta i en radio- och tv-debatt men antagligen betyder det allt mindre bland de unga väljarna. Det kan tyckas som att oppositionen går mot en promenadseger den 13 september i år men det är inte skrivet i sten utan allt kan hända när valrörelsen väl drar igång efter industrisemestern.  

Framför allt har fortfarande runt 15% av väljarna ännu inte bestämt sig vilket parti de kommer att rösta på och framför allt rör det unga väljare. Det ska påminnas om att förstagångsväljarna och de unga vuxna väljarna är fler i årets val än i något annat svenskt val bakåt i tiden. Även om det visserligen kallt går att räkna med att åtskilliga av dessa osäkra unga väljare lär bli soffliggare och röstskolka den 13 september så är det ändå antagligen de 100 000-tals än så länge osäkra unga marginalväljarna som kommer att avgöra om Kristersson får sitta kvar ännu en mandatperiod eller ej och om så sker så kommer det sannolikt tyvärr att bero på högerdominansen inom den digitala världen.

Det blev tyvärr (och så klart) jackpot för Marine Le Pen och hennes parti RN efter domen och efter hennes trotsiga besked att hon kommer att ställa upp i nästa års franska presidentval för är det något som gör att framför allt arbetarklassen och den lägre medelklassen flockas runt radikalhögern så är det när dess ledare och partier slår underifrån utifrån underdogpositionen. Le Pen ser just nu ut att ta hem nästa års presidentval oavsett vilken kandidat hon kommer att tävla emot och på samma sätt är RN numera mycket nära en egen majoritet i den franska nationalförsamlingen – det fattas just nu endast 16 mandat för att uppnå det enligt den senaste opinionsundersökningen.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/fr.jpg

På samma sätt blev det även jackpot för den brittiska radikalhögerns okrönte kung på andra sidan kanalen efter att Nigel Farage anklagades för att ha tagit emot mutor och därefter avstod från sin plats i det brittiska underhuset, vilket innebär att det snart kommer att hållas ett fyllnadsval i Farages valkrets. Enligt den senaste brittiska opinionsmätningen skulle Farages parti Reform UK fullständigt dominera det brittiska underhuset om det hade varit brittiskt parlamentsval idag och detta på grund av det valsystem som gäller i både Frankrike och Storbritannien (liksom i USA) att ”vinnaren tar allt”.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/2.jpg

Och som om inte det vore illa nog så fortsätter AfD att slå i taket i Europas mäktigaste och rikaste land (Frankrike och Storbritannien kommer då på silver- och bronsplats i sammanhanget) efter beskedet att vänsterpopulistiska BSW vill alliera sig med AfD för att tillsammans en gång för alla slå sönder hela det tyska efterkrigstida politiska landskapet. I stora delar av före detta Östtyskland ligger AfD numera på 45-60% utanför gamla Östberlin och progressiva Leipzig och i före detta Västtyskland växer antalet valkretsar stadigt där AfD numera kan räkna med ett stöd på åtminstone 30-35% efter att de tyska arbetarna och den tyska lägre medelklassen närmast fullständigt har vänt de gamla partierna ryggen.

Det klassmedvetande som den infödda majoritetseuropeiska arbetarklassen har ärvt från 1900-talet spelar helt enkelt radikalhögern i händerna varje gång densamma framstår som ett underdog-offer för det så kallade etablissemanget.

Idag skedde något historiskt i Paris i samband med den traditionella 14 juli-militärparaden som äger rum varje år på Frankrikes nationaldag till minne av stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789: Dels deltog en trupp bestående av ukrainska soldater i paraden och dels deltog ett svenskt Gripenplan samt 21 svenska soldater från Södra skånska regementet (P7) tillsammans med representanter för ytterligare 34 länder som ingår i det som kallas De villigas koalition (Coalition des bonnes volontés eller Coalition of the willing). På plats var bl a jämställdhetsministern Nina Larsson (L), äldre- och socialförsäkringsministern Anna Tenje (M) samt Sveriges överbefälhavare Michael Claesson och årets militärparad i Paris handlade för värden president Emmanuel Macrons del om att manifestera att större delen av Europa står bakom och stöttar Ukraina och inte Moskva och det trots Washingtons ryssvänliga linje.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/14-juli.jpg

Sverige är det land i Europa där andelen invånare som är 0-14 år gamla har minskat allra minst sedan 1975 och detta beror i praktiken enbart på den utomeuropeiska invandringen:

År 1975 utgjorde 0-14-åringarna 21% av totalbefolkningen och förra året (det vill säga 2025) utgjorde samma åldersgrupp 17% av totalbefolkningen. I alla andra länder i Europa har minskningen av andelen 0-14-åringar jämfört med den totala folkmängden varit mycket kraftigare mellan 1975-2025 och särskilt gäller det länderna i Syd- och Östeuropa.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/111.jpg

År 1975 var Sverige ett av de länder i Europa som uppvisade den allra lägsta andelen invånare som var 0-14 år gamla på grund av den så kallade 68-revolutionen som innebar att födelsetalen minskade dramatiskt i landet. Faktum är att antalet infödda majoritetssvenskar, definierade som samtliga inrikesfödda invånare som har två föräldrar som i sin tur är inrikesfödda, peakade just kring 1970 – därefter har antalet majoritetssvenskar gradvis minskat mätt i absoluta tal. Det har med andra ord aldrig funnits så många majoritetssvenskar i Sverige och i svensk historia som kring år 1970 och sedan dess har antalet majoritetssvenskar stadigt gått ned i antal.

I kölvattnet efter 68-revolutionen pågick det också en idag tämligen bortglömd politisk debatt rörande den dåtida kraftigt fallande svenska så kallade fruktsamheten. En del av debattörerna menade att det enda som kunde rädda en kommande demografisk katastrof för svensk del var en utökad invandring och det var också vad som kom att ske till slut.

Att den svenska folkmängden har ökat sedan 1970-talets andra hälft och framåt beror med andra ord enbart på invandring och framför allt på den utomeuropeiska invandringen som under 2000-talet tidvis gjorde att Sverige uppvisade den snabbaste folkökningen i hela Europa. Därtill uppvisar landets invånare med utomeuropeisk bakgrund en betydligt högre så kallad fruktsamhet än den som gäller bland majoritetsinvånarna.

Idag är Europa den kontinent på planeten som uppvisar de allra lägsta födelsetalen. Större delen av Europa domineras redan av medelålders och äldre invånare som inte längre är i så kallad fertil ålder på grund av den sedan flera decennier tillbaka kraftigt fallande så kallade fruktsamheten bland Europas majoritetsinvånare.

Dramatiskt fallande födelsetal gäller även för Sveriges del men tack vare de senaste årens utomeuropeiska invandring så står den svenska befolkningspyramiden ännu inte på ända (det vill säga den är ännu inte uppochner-vänd) såsom är fallet i flertalet andra europeiska länder och framför allt i Syd- och Östeuropa.

Även om uppemot 200 000 barn kommer att ”försvinna”/”fattas” innan år 2035 på grund av den rekordlåga svenska så kallade fruktsamheten, vilket i sin tur kommer att innebär en skoldöd utan dess like (och det från förskolor till högskolor och alla skolformer däremellan), så ser det ändå bättre ut för den svenska försörjningskvoten (det vill säga relationen mellan andelen barn plus pensionärer och andelen invånare som är i arbetsför ålder, vilka förväntas försörja barnen och pensionärerna) än vad det gör för de andra europeiska länderna.

Idag är redan runt 25% av totalbefolkningen i länder som Italien, Portugal, Grekland, Finland, Serbien och Tyskland över 65 år gamla och snart är det också fallet i länder som Belgien, Frankrike, Spanien och Nederländerna. Och år 2050 kommer över en tredjedel av samtliga invånare i större delen av Europa att vara över 65 år gamla såvida inte dagens unga vuxna majoritetseuropeiska kvinnor föder 7-8 barn vardera alternativt att den utomeuropeiska invandringen ökar dramatiskt under de kommande åren men inget av det kommer sannolikt att ske.

För svensk del kommer den demografiska brytpunkten vad gäller försörjningskvoten i form av att antalet invånare som är 0-17 år gamla plus över 65 år gamla är lika många som antalet invånare som är 18-64 år gamla först att uppnås kring år 2100 men i större delen av övriga Europa kommer denna brytpunkt att inträffa långt tidigare än så. Kort och gott så innebär det att den allt snabbare befolkningsminskningen i Europa, som i nuläget är den snabbaste på planeten, kommer att drabba våra grannländer och hela Europa mycket snabbare (och därmed mycket hårdare) än vad den drabbar oss i Sverige.

OBS – det gör den till slut även för oss men vi får så att säga en längre respit på grund av den utomeuropeiska invandringen och på grund av att andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund är mycket större i Sverige än i de andra europeiska länderna (och landets invånare med utomeuropeisk bakgrund får då oftare både barn och fler barn i jämförelse med majoritetssvenskarna varibland många aldrig får barn och får de barn så får de numera generellt få barn). Detta är avslutningsvis en aspekt av den stora utomeuropeiska invandringen till Sverige och av den höga andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund i Sverige som det sällan talas om i en samtid när utomeuropéerna nästan enbart ses som ett problem.

Från och med idag börjar ett flertal nya lagar gälla som innebär att Sverige numera kan ”ståta” med EU:s mest restriktiva invandringspolitik. Detta ska då jämföras med att Sverige tidigare uppvisade inte bara EU:s utan västvärldens utan konkurrens allra mest generösa invandringspolitik (och dessutom i flera årtionden på raken).

Därmed har SD nått vägs ände i den meningen att det är svårt för partiet att göra särskilt mycket mer inom det migrationspolitiska området för att decimera andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund så mycket det bara går liksom så fort det bara går för att motverka det så kallade folkutbytet.

Det som återstår är, som Åkesson själv har sagt, att försöka få igång en massiv ut- och återvandring av utomeuropéerna liksom att skruva åt tumskruvarna så mycket det bara går för de som är kvar i landet genom att montera ned västvärldens en gång (och för inte särskilt länge sedan alls) mest progressiva integrationspolitik. Målet är helt enkelt att göra livet så j-vligt som möjligt för invånarna med utomeuropeisk bakgrund så att de inte längre vill stanna kvar i Sverige.

SD:s grundare i form av de som en gång i tiden bildade BSS 1979, som utgör SD:s direkta ursprung, liksom även vad gäller de som grundlade dagens SD 1988 hade med all säkerhet aldrig kunnat drömma om att detta skulle kunna ske och dessutom på rekordtid efter att SD fick med sig den gamla, svenska borgerligheten på tåget så sent som 2022. Detsamma gäller även (och säkerligen än mer) grundarna av hela den svenska så kallade nationella rörelsen som SD härstammar ifrån som tog sina första försiktiga steg i Värmland för snart 102 år sedan. SD har med andra ord och under Åkessons ledning lyckats slutföra hela den samlade nationella rörelsens ultimata önskedröm på knappt fyra års tid på grund av att M, KD och L valde att gå med på det.

Eftersom förändringen har gått så extremt fort är det slutligen svårt både för SD:arna och för alla oss andra som bor och lever i Sverige och som inte röstar SD att ta in att allt detta nu är genomfört och fullbordat.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/sd.jpg

Från och med idag börjar ett flertal nya lagar gälla som innebär att Sverige numera kan ”ståta” med EU:s mest restriktiva invandringspolitik. Detta ska då jämföras med att Sverige tidigare uppvisade inte bara EU:s utan västvärldens utan konkurrens allra mest generösa invandringspolitik (och dessutom i flera årtionden på raken).

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/sd.jpg

Därmed har SD nått vägs ände i den meningen att det är svårt för partiet att göra särskilt mycket mer inom det migrationspolitiska området för att decimera andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund så mycket det bara går liksom så fort det bara går för att motverka det så kallade folkutbytet.

Det som återstår är, som Åkesson själv har sagt, att försöka få igång en massiv ut- och återvandring av utomeuropéerna liksom att skruva åt tumskruvarna så mycket det bara går för de som är kvar i landet genom att montera ned det som är kvar av västvärldens en gång (och för inte särskilt länge sedan alls) mest progressiva integrationspolitik. Målet är att göra livet så j-vligt som möjligt för invånarna med utomeuropeisk bakgrund så att de inte längre vill stanna kvar i Sverige.

SD:s grundare i form av de som en gång i tiden bildade BSS 1979, som utgör SD:s direkta ursprung, liksom även vad gäller de som grundlade dagens SD 1988 hade med all säkerhet aldrig kunnat drömma om att detta skulle ske och det på rekordtid efter att SD fick med sig den gamla, svenska borgerligheten på tåget så sent som 2022. Detsamma gäller även (och säkerligen än mer) grundarna av hela den svenska så kallade nationella rörelsen som SD härstammar ifrån som tog sina första försiktiga steg i Värmland för snart 102 år sedan. SD har med andra ord under Åkessons ledning lyckats slutföra hela den samlade nationella rörelsens önskedröm på knappt fyra års tid på grund av att M, KD och L valde att gå med på det.

Eftersom förändringen har gått så extremt fort är det slutligen svårt både för SD:arna och för alla andra av oss som bor och lever i Sverige och inte röstar SD att ta in att allt detta nu är fullbordat.

Dagens SvD innehåller en helsidesannons som SD har betalt för och står bakom. I helsidesannonsen använder sig ett alltmer radikaliserat SD nu öppet av idén om den så kallade omvända rasismen eller om den så kallade svenskfientligheten, det vill säga idén att det idag är majoritetssvenskarna som utsätts för rasism och diskrimineras och inte invandrarna och minoriteterna.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/sd-11-juli-2026.jpg

SD kalkylerar helt enkelt med att tillräckligt många majoritetssvenskar eller ”etniska svenskar”, som i praktiken är ett kodord för vita svenskar, i Storstockholm numera känner sig så utsatta för rasism och diskriminering att de ska känna så mycket vrede (och kanske till och med hat) av budskapet i helsidesannonsen att de lägger sin röst på partiet den 13 september i år.

För den som vill läsa mer om hur idén om den så kallade omvända rasismen eller om den så kallade svenskfientligheten har sitt ursprung i den svenska naziströrelsen och hur den kom att anammas av SD med Åkesson i spetsen – se Peter Wikströms och min rapport från 2024 som går att läsa och ladda ned gratis här: https://arenaide.se/rapporter/iden-om-svenskfientlighet-en-rapport-om-sds-omvanda-antirasism

I rapporten, som har två år på nacken, spekulerar vi i att idén om svenskfientligheten mycket väl kan komma att få sitt stora genombrott i politiken inom en snar framtid och det är uppenbart att vi (tyvärr) fick rätt i det. Ett radikaliserat SD går nu helt enkelt till val på en giftig blandning bestående av idén om folkutbytet (och den vidhängande idén om tvångsblandningen) och idén om svenskfientligheten (det vill säga idén om den omvända rasismen).

I samtliga fall pekas en elit ut som påstås vilja maximera andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund så att majoritetssvenskarna till slut hamnar i minoritet (det vill säga idén om folkutbytet) och som samtidigt utsätter majoritetssvenskarna för rasism och diskriminering och favoriserar invånarna med utomeuropeisk bakgrund (det vill säga idén om svenskfientligheten). Därtill vill samma elit tvinga majoritetssvenskarna att bo granne med invånare med utomeuropeisk bakgrund (det vill säga idén om tvångsblandningen).

Ett besök på Korfu betyder också ett besök till Achilleion eller Akillespalatset som Österrike-Ungerns näst sista kejsarinna Elisabeth eller ”Sisi” lät uppföra efter att hennes (och kejsar Frans Josefs) skandalomsusade son Rudolf hade begått självmord på jaktslottet Mayerling 1889. Den språkbegåvade och romantiskt lagda kejsarinnan spenderade en stor del av sitt liv på resande fot och lärde sig även grekiska hjälpligt och efter att hon mördats av en italiensk anarkist när hon befann sig i Genève 1898 kom palatset att tas över av den tyske kejsaren Wilhelm II för att slutligen övergå till den grekiska statens ägo. I souvenirbutiken går det att inhandla porträtt, vykort, affischer och diverse andra ”Sisi”-varor liksom en guidebok som finns att tillgå på de stora Österrike-Ungern-språken (tyska, ungerska, rumänska, tjeckiska, kroatiska, italienska, polska och så vidare) vilket skvallrar om vilken typ av besökare som lockas av Achilleion.

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/img_5797.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/img_5781.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/ddd-1.jpg

https://tobiashubinette.wordpress.com/wp-content/uploads/2026/07/img_5812.jpg