Tornevall Networks

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Miljardären Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i hundra år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Miljardären Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i hundra år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Miljardären Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i hundra år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Fredrik Wester: ”Jag är svag för galningar – då hamnar man på Bulletin”

DESCRIPTION:
Inför helgens val har Paradoxchefen Fredrik Wester gett sig in i debatten – från knutna nävar för techbrorsorna på Riche, till att räkna ut bolagets skatteinbetalningar. Nu sätter han sig frivilligt i Flammans grill för att prata miljardärsskatt – och förklara varför han aldrig tänker köpa en båt.

CONTENT:
Det började med ett bråk om lekprylar i Umeå.

Fredrik Wester är på fest i sin gamla hemstad när ett samtal om pengar, företagande och samhällsnytta hettar till. Till slut skriker en av gästerna åt honom att han bara driver ”ett jävla Buttericksbolag”. Dessutom känner personen minst 15 människor som är rikare än Wester. Sedan lämnade personen festen.

Fredrik Wester skrattar.

– Det är ändå en bra Rolodex. Fast Rolodex är ett jävla gammalt ord. En bra kontaktbok i Iphone, då. Jag tyckte att det var intressant, för det här var en person som är långt ut på vänsterkanten.

Förolämpningen fastnar.

– Jag började fundera på om det är så folk ser på Paradox. Som ett plojföretag som gör lite spel och egentligen inte bidrar med någonting. Och då började jag tänka: Vad har vi faktiskt bidragit med?

Efter festen gick Wester till företagets redovisningschef och bad om tio års skattesiffror.

Resultatet blev artikeln ”Så många miljarder har mitt bolag betalat i skatt” i Kvartal. (Wester äger strax under två procent av Kvartal och har stöttat tidskriften ekonomiskt sedan starten, något som redovisas under artikeln.)

Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. 

Där räknar han fram att Paradox och de arbetstillfällen bolaget skapat sedan 2016 har genererat omkring 2,62 miljarder kronor i bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, pensionsrelaterade skatter och uppskattad källskatt. Under första halvåret 2026 blev det drygt 150 miljoner.

Men då räknar ni också in de anställdas skatt?

– Källskatten, ja.

Det är alltså skatt som de betalar. Samt arbetsgivaravgifter?

– Fast inte skatt på utdelningar. Vi har plockat bort några saker också. Men allt som associeras direkt med kärnverksamheten. Sedan lastade jag upp det i Claude, min härliga…

Din bästa vän?

– Ja. Jag frågade vad man kunde göra med siffrorna. Vi debatterade lite fram och tillbaka. Claude sade att det här kunde bli en bra artikel för att förklara kopplingen mellan välfärd, skatteinbetalningar och entreprenörskap.

Så ni betalar skatt. Jättebra.

– Ja, kanon.

Och vari ligger problemet?

Problemet, svarar Wester, uppstår när skatten läggs på tillgångar som finns på papperet men inte på ägarens bankkonto. Ungefär samtidigt som han skrev artikeln hade Vänsterpartiets föreslagna miljardärsskatt blivit en valfråga.

Det var han själv som föreslog intervjun. Ingen presschef har skickat hit honom för att sona sina synder. Kameran börjar rulla.

– Du har varit med och byggt det svenska spelundret Paradox. Nu har du kommit till sista bossen: Flamman. Välkommen.

Diskussion. Fredrik Wester investerade först i Bulletin, men han drog sig tidigt ur. Nu är han en av ägarna till Kvartal. Foto: Flamman.

Några månader tidigare hade Wester väckt uppmärksamhet på första maj. Då åt han lunch på Riche tillsammans med Vois grundare Fredrik Hjelm och Spotifys medgrundare Martin Lorentzon. I bakgrunden syntes syndikalistiska demonstranter. De tre männen höjde knutna nävar och Hjelm lade ut bilden med hälsningen: ”Happy International Workers’ Day. Together we rise, divided we fall!” Glad arbetardag. Enade vi stå, söndrade vi falla.

– Om man tittar noga på bilden står det ”Vi hatar Ulf, Ebba och Jimmie” på en banderoll. Vi väntade in just den. Men tanken från min sida var inte att vi skulle ut och kulturkriga. Fredrik Hjelm tyckte att det var en rolig bild att posta.

Jag svarade med ledaren: ”Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!”.

Så ni är inte en rörelse? Techbrorsor som går i tåg med plakat och slogans?

– Entreprenörer är som katter. Det är omöjligt att fösa ihop dem till en hord. Jag vill inte väcka någon annans debatt, jag vill skapa min egen. Jag skriver aldrig under när någon lobbybyrå skickar runt en färdig text till 20 personer. Jag kanske håller med om innehållet, men jag vill stå som avsändare för mina egna grejer. Då kan folk som du ställa frågor direkt till mig och jag kan svara. Och så hamnar man här till slut, säger han med hänvisning till Flammans neonrosaskimrande studio.

Ändå är bilden svår att avfärda som ett skämt. Richetrion är god för över 100 miljarder och styr över storbolag som ger dem ett politiskt inflytande som löntagarna inte kommer i närheten av.

I sin vårbudget föreslår Vänsterpartiet en utredning om en särskild miljardärsskatt. Ekonomen Gabriel Zucman har internationellt förordat en lägsta effektiv skatt på två procent av miljardärers förmögenheter.

Vänsterpartiets slogan är: ”En miljardärsskatt drabbar ingen fattig.”

– Det är en bra slogan. Nej, vad heter det… det är bra copy.

Han tar Paradox 2012 som exempel. Bolaget kan då ha varit värt omkring 200 miljoner kronor och Wester ägde strax under hälften.

– Säg 50 procent för enkelhetens skull. Då hade jag tillgångar värda 100 miljoner och två procent blir två miljoner om året. Men vid den tiden hade jag inga pengar alls. Jag hade belånat min lägenhet för att köpa ut mina affärspartners. Jag låg back. Då har jag två val: Antingen dränerar jag bolaget på pengar som skulle ha gått till investeringar eller så lånar jag privat för att betala skatten.

Så skatten hade hindrat er från att expandera?

– Den hade tagit pengar från expansionen. Jag är helt på det klara med att folk som har pengar ska betala skatt. Men när man realiserar sin tillgång – säljer bolaget eller gör någon annan affär – då kan man betala. För då finns pengarna på kontot. Nooshi sade i en intervju att där sitter folk med pengar på sina konton och så kan man ge dem till knegarna så att de kan äta pizza. Det är inte en korrekt beskrivning av hur verksamheten ser ut.

Fast annars kan tillgångarna bara puttra vidare, invänder jag. Man betalar aldrig någon skatt på dem, trots att de är enorma, och sedan kan de gå vidare i arv. Sverige beskattar arbete och konsumtion ganska hårt. Samtidigt har förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten avskaffats, och vi har knappt någon fastighetsskatt heller. 

Är inte Sverige snarare ett paradis för er miljardärer?

– Det säger folk. Men vill man absolut ha låg skatt i Europa flyttar man till Italien. Irland är rätt bra också. Sedan vill man ju inte bo där.

Och där fungerar inte ens sophämtningen.

– Nej, det mesta i Italien fungerar väl lite sådär.

Wester har själv bott i Spanien i sju år, vilket han beskriver som ”motsatsen till ett skatteparadis”. I Sverige beskattas först bolagets vinst, sedan utdelningen.

– Tar man 100 kronor i ett bolag skattas de först med ungefär 21 procent. Sedan betalar mottagaren mellan 25 och 30 procent. Den faktiska skatten på hundralappen blir 40–44 procent. Man kan argumentera för att det är högt eller lågt. Man kan framför allt argumentera för att skatten på pengarna som hamnar på kroppen är för låg. Men man kan inte säga att de 100 kronorna knappt beskattas.

Samtidigt växte Paradox fram i ett land som ännu bar folkhemmets prägel. Skatterna var höga, universiteten gratis och internet byggdes ut med offentlig hjälp. Klarnas grundare Sebastian Siemiatkowski har i internationella medier pekat ut välfärdsstaten, hem-PC-reformen och bredbandsutbyggnaden som viktiga för den svenska it-scenen.

Du kan plugga gratis. Du kan misslyckas utan att hamna under en bro. Du har a-kassa och ett välfärdssystem som tar hand om dig. Är inte det gynnsamt för innovation?

– Absolut. Det tar jag också upp i artikeln. Skatt behövs för infrastruktur, lag och ordning, utbildning och allt annat ett samhälle kräver. Jag säger alltid till mina barn: ”Blunda, så får ni se vad som är gratis. Det heter inte gratis, det heter skattefinansierat.” Jag vet att det retar folk när man säger så, men jag håller med till 100 procent om att de här sakerna har varit gynnsamma.

Han har det senaste året ”nördat ned sig” i nationalekonomi.

– Det är kanske det jag borde ha jobbat med. Jag brinner lika mycket för det som för spel.

Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Under intervjun återkommer Wester till en jämförelse med Schweiz. Länderna kom ur andra världskriget utan sönderbombade industrier, men har sedan utvecklats olika. Han kopplar Sveriges svagare ekonomiska utveckling till de höga skatterna från slutet av 1960-talet och framåt, även om han betonar att något exakt orsakssamband är svårt att slå fast.

– Schweiz är fortfarande rikare. Spolar man fram till nu ligger Sverige på ungefär 72 procent av Schweiz köpkraftsjusterade BNP per capita. Någonting har hänt under tiden. Schweiz har stuckit uppåt och vi har stagnerat. Då kan man titta på hur många bolag som har grundats, när de grundades och vilka skatter som rådde. Jag försöker inte dra ett exakt kausalt samband, men det finns intressanta samband.

Det är svårt att jämföra ett land med ett annat. Det kan vara allt möjligt som skiljer. Men Sverige har samtidigt fått fram väldigt många framgångsrika teknikbolag. Vad var det som var gynnsamt här?

Wester återkommer till skattesänkningarna runt millennieskiftet. Jag återkommer till att företagen inte byggs av ägarna ensamma. De byggs av programmerare, grafiker, städare, ekonomer och administratörer – och av samhället omkring dem.

– Jag tror att alla kan vara överens om att vi vill bygga ett samhälle där så många som möjligt har det så bra som möjligt.

Nu har det blivit dags att dra fram Flammans miljardärskortlek.

Tidningen har nyligen tagit fram en kortlek med illustrationer av Sveriges 52 dollarmiljardärer. Där finns bland andra Martin Lorentzon, Daniel Ek, Markus Persson och Sebastian Siemiatkowski.

Wester är inte med.

Tyvärr. Vad ligger du på?

– Plats 82, kanske.

Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

– Du kanske kommer med i nästa upplaga, säger jag uppmuntrande.

Jag säger att jag har svårt att tro att Paradox drevs av en dröm om att bli rika. Omkring millennieskiftet försökte de bygga det ultimata strategispelet, med befolkningar, ekonomier och handel på en detaljnivå ingen annan försökt sig på. Att det skulle bli en vinstmaskin var svårt att föreställa sig.

Det här menar jag talar till er fördel. Ni drevs inte av girighet, utan av passion, har jag tänkt.

– Om du frågar Sebastian på Klarna tror jag inte att han huvudsakligen drevs av pengar heller. Han ville lösa ett problem. Sedan har Klarna fått en massa kritik för sena betalningar och sådant, men jag tror genuint att de ville lösa ett problem. Samma sak med Daniel och Martin på Spotify. Musikindustrin stod inför en enorm omvälvning och de ville visa att Sverige kunde stå i spetsen för den.

Men måste man ha 52 miljarder som belöning? De skulle väl göra det ändå om de bara fick 23? Måste man kunna bli så otroligt rik?

– Jag förstår vad du menar. Skatt på pengar man tar ut och konsumerar är självklart. Men jag ser inte samhällsvärdet i att beskatta pengar som ligger kvar i ett bolag man själv har grundat. Då kommer vi att få ett sjunkande entreprenörskap.

Min morsa är pensionerad sjuksköterska. Hon arbetade 50 år på samma sjukhus i Uppsala. Varför ska inte hon vara miljardär? Varför ska du vara det och inte hon?

– Det är en rimlig fråga. Rättvisa är ett väldigt brett begrepp. Frågar man en urkommunist säger den att alla ska ha samma utfall, oavsett vad de gjort. Sedan har du hardcorelibertarianen som säger: ”Jag ska behålla allt. Jag skiter i vad samhället har gjort. Ge mig mina pengar så drar jag.” Och någonstans i mitten befinner sig de flesta normala människor. Då måste man fråga vilken skattesats som under vilka omständigheter ger det bästa för så många som möjligt. Är det bästa ett samhälle med tillväxt, reallöneökningar och högre produktivitet? Om vi ska konkurrera med Kina och USA om AI, robotik och allt som händer nu måste vi titta på vad som bygger framtidens storbolag. Där lyckas Europa inte riktigt.

Det flyttar frågan från rättvisa till samhällsekonomi. Men pengar är inte bara konsumtion. De är makt.

Världens rikaste man äger X, där en stor del av det politiska samtalet äger rum. Tvåan och fyran styr världens största sökmotor. Trean äger Washington Post. Rika människor kan köpa medier, plattformar och uppmärksamhet – och vrida på rattar som andra inte kommer åt.

Det ser jag nästan framför allt som ett demokratiproblem. Vad tänker du om det?

Wester påpekar att X har publicerat koden bakom sin rekommendationsalgoritm.

– Det tycker jag är bra. Alla kan se hur nyheter förmedlas och vem innehållet riktas till.

Kritisk. Fredrik Wester ger vänstern rätt om att friskolereformen blev dålig. Foto: Flamman.

– Fast han boostar sitt eget innehåll.

– Jo, det gör han.

– Det är ju lite rattat.

Wester svarar med Zara Larsson.

– Hon har runt 60 miljoner lyssnare varje månad. När hon går ut och säger ”visst röstar vi vänster?”, är det också problematiskt? Det finns en ojämlikhet i plattformar. Jag har betydligt mindre plattform än Zara Larsson, även om jag köper en publikation.

Skillnaden är att Larsson inte äger Spotify. Forskare har dessutom funnit att Musks egen synlighet förstärktes kraftigt efter hans köp av X. Den som äger scenen har en annan makt än artisten som står på den.

Vi måste prata om dina medieinvesteringar. Vi tar den roliga först: Bulletin. Hur beskriver du själv vad det utvecklades till?

– En shitshow.

Bulletin lanserades i slutet av 2020 med ambitionen att bli ett finmedium på högerkanten. Sajten rekryterade Paulina Neuding, Alice Teodorescu Måwe, Per Gudmundson och Ivar Arpi. Kort därefter följde avhopp, interna strider, anklagelser om uteblivna betalningar och till sist konkurs i februari 2022.

Vad hände?

– Det roligaste av allt är min Wikipediaprofil. Jag har världens kortaste. Fredrik Wester, född den 2 juni 1974 i Umeå. Hans livsverk är Paradox Interactive. Han var en av dem som investerade i Bulletin. Det är ju också en jävla sammanfattning av vad jag har gjort i livet. Men okej, jag får äga den.

När det hamnar på Wikipedia är du fast.

– Då är du fast. Jag kan be någon radera det, men det är för roligt. Det kan jag ta.

Tino Sanandaji kontaktade honom genom en gemensam bekant och presenterade projektet som ett svenskt Wall Street Journal.

– Jag läser Wall Street Journal och gillar business. Det lät episkt. Sedan hörde jag att han hade sagt New York Times till någon annan. Eller så sade han New York Times och jag hörde Wall Street Journal. Det här var ett tag sedan. Jag kan ha hört vad jag ville höra.

När redaktionen fylldes med åsiktsjournalister började Wester undra vart projektet var på väg.

– Det såg mer ut som en debattplattform eller kanal för att få ut högeråsikter i medier. Men de här personerna hade redan plattformar på Expressen och Svenska Dagbladet. Tre månader efter lanseringen ringde jag Tino och sade: ”Nu vill jag ha tillbaka mina pengar. Det här är fan inte bra.” Han hittade en investerare som köpte ut mig. Jag var med i sex månader: tre före lanseringen och tre efter.

Sedan kom det ”okontrollerat skrikande” på videomöten och omgjutningar hit och dit.

– Den delen såg jag.

Efter ett tag kopplades en ”trippelmördare” in.

– Den biten missade jag. Då var jag redan ute.

Kvartal lockade av andra skäl. Där var Wester med och stöttade verksamheten redan 2016, när den ännu drevs som stiftelse.

Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. 

– De ville skriva långa samhällsinriktade artiklar. De kunde ha en debatterande ton, men det var samhällsdebatt i ett längre format. Det tyckte jag var intressant. Sedan frågade Ludde Hellberg om jag ville köpa en liten post. Det är högerlutande, det ska jag erkänna. Klassiskt liberalt. Det finns inget parti för mig i Sverige.

Är du libertarian? Konservativ?

– Inte konservativ. Men jag ska villigt erkänna en sak: Jag är svag för galningar. Jag tycker att människor som gör sådant ingen gjort förut är roliga. Sedan blir det så att man hamnar på Bulletin och tänker: Vänta, varför gjorde jag det här?

Skulle du kunna finansiera ett vänsterprojekt?

– Det beror på.

Vad skulle krävas?

Wester tar upp organisationen Hand in Hand, Percy Barneviks projekt för entreprenörskap och mikrolån. De reste bland annat till Kenya.

Första gången Wester skulle träffa Barnevik trodde han att det skulle vara ett större möte på Grand Hôtel. När han kom dit var det bara de två.

– När jag gick på Handelshögskolan i Göteborg var Percy den stora snubben som hade lyckats i näringslivet. Han var up there. Vi beställde kaffe och han frågade om jag hade provat frukosten. Jag sade: ”Nej, jag har lätt att gå upp i vikt och försöker hålla nere kalorierna, så jag äter bara lunch och middag.” Då sade han: ”Nu går du och tar frukost.” Så då gjorde jag det.

– Det är den auran.

Det finns något i den scenen om två generationer företagsägare.

– Han hade jobbat i Wallenbergsfären i 100 år. Han kom alltid i kostym och slips. Och så såg jag ut så här.

Är det techbrogrejen?

Wester säger att den äldre svenska överklassen försökte hålla sig under ytan. Dagens techmiljardärer poserar på Riche i t-shirt. Jag påminner om ett uttryck inom Wallenbergsfären som jag inte hittar någonstans och kan ha drömt fram: Valar som simmar upp till ytan riskerar att harpuneras.

Nu har du simmat rakt in till valfiskaren här, säger jag och pekar mot studion.

Ni ger er ut i debatten och drar uppmärksamhet till er rikedom och makt. Är ni inte rädda för att det ska bli klasskamp i valrörelsen?

– Nej, för jag tycker att frågorna är intressanta. Jag tror att vi i grunden vill bygga ungefär samma samhälle. Gamla pengar ville inte synas eftersom de hade sina små sidouppgörelser. På 1960-, 70- och 80-talen fick alla miljardärer plats på finansministerns kansli. Det får inte 500 miljardärer i dag.

Han målar upp ett tankeexperiment där staten beslagtar och säljer alla deras tillgångar.

– Då hamnar bolagen antagligen i kinesiska eller amerikanska händer. Och vet du hur länge staten kan drivas på pengarna? Ungefär nio och en halv månad. Vi är beroende av bolag som fungerar, drivs av människor, gör saker och växer.

Siffran är hans egen. Jag invänder att staten själv kan vara företagare. Under folkhemmets rekordår låg produktivitetsökningen betydligt högre än under 2000-talet. Staten har byggt järnvägar, energisystem och företag som LKAB. Privata miljardärer kommer inte att bygga ett andra spår på Malmbanan eller bygga ut Luleå hamn bara för att de vaknar på gott humör.

– Staten ska bestämma vad den ska vara bra på. Skolan är en sådan sak. Naturresurser och naturliga monopol som alla har nytta av är andra. Malmen är vår olja. Den ska komma alla till del.

Paradox har just presenterat LEGO Skylines på Gamescom. Under resan talade Wester med tyska företagsledare om landets ekonomi.

– Jag sade: ”Det hade varit mycket bättre om ni inte hade stängt alla kärnkraftverk.” Då svarade de: ”Du skulle bara veta vad vi betalar för el på vintern.”

Tyskland stängde sina tre sista kärnkraftverk den 15 april 2023, med resultatet att landet i stället gick över till brunkol. Något den tyska klimatrörelsen valde att fira som sin första seger.

Den är på vänsterns konto.

– Alla blev lika förvånade. Man har 30 minuter för ett affärsmöte och så börjar Paradox vd prata kärnkraft. Men det är en del av varför Tyskland avindustrialiseras. Industri är elintensiv.

Han berättar också att en tysk företagare sagt att anställda måste vara ”certifierade AI-användare” för att använda Claude, Chat GPT eller Mistral.

Det finns inget parti för mig i Sverige.

– Det här är bara anekdotisk bevisföring. Jag kan inte gå ut och hävda att det är sant. Men jag har träffat kinesiska utvecklare också. De behöver inte certifieras. De bara kör.

(EU AI-regler ställer krav på att företag arbetar med personalens AI-kunnande, men något särskilt certifikat krävs inte.)

Jag förklarar att jag håller med till viss del. Att jag tillhör byggvänstern. Europa har börjat producera regleringar, men jag vill att de ska bygga fabriker.

– Jag flyttade från Umeå, som är intellektuell vänster, till Göteborg när jag var 19. Göteborg var väldigt hands-on. Det var arbetarvänstern på riktigt: hamnen, Volvo och SKF. Folk som byggde och transporterade saker. I Umeå är det ingen som gjort ett hederligt handtag på länge.

Akademiker som sitter på Bokcafé Pilgatan?

– Nu var jag taskig mot Umeå. Jag ber om ursäkt till alla där. Det var onödigt och dumt.

Du kommer att få höra det när du åker tillbaka.

– Då blir det skrikmatch igen.

Wester återkommer till Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör”, senare känd genom Ebba Grön som ”Staten och kapitalet”.

– Jag förstod inte hur genial texten var när jag var 17. När man läser den nu är den väldigt välskriven, välavvägd och balanserad. Väldigt bra samhällskritik. Den skrevs mitt under perioden när staten gav pengar till Wallenberg för att öppna fabriker samtidigt som vanliga svennar hade låga reallöneökningar.

Kanske finns en öppning mellan byggvänstern och byggkapitalet. Europa behöver investeringar i AI, energi och industri. Staten måste bygga sådant det privata kapitalet inte kommer att bygga. Samtidigt kräver Wester snabbare tillstånd och färre regler.

LKAB uppger att fyndigheten Per Geijer utanför Kiruna innehåller omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetaller.

In med borren.

– Drill, baby, drill, som någon sade. Nej, men om jag förstått det rätt är det en av världens största fyndigheter. Och det kommer att ta 15 år innan man ens får ned något i marken.

Fyndigheten ligger samtidigt i Sápmi och en gruva skulle påverka renskötseln.

– Vi ska måna om miljön. Det är en sak Sverige gör väldigt bra. Men vi kan inte piska oss till oigenkännlighet medan Kina bara kör.

Finns det någon fråga där vänstern faktiskt har rätt?

– Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan. Även om det finns bra friskolor tycker jag inte att friskolereformen som helhet är toppen. Oj, oj, oj. Nu kommer jag att få ångra det här inför många av mina vänner. Men det ska vara mer statlig kontroll över skolan. Skolan ska också styra innehållet mer och säga: Det här har vi behov av. Den gamla vänstern kunde säga att vi behöver fler ingenjörer, därför puttar vi in folk där.

Han tar upp en studie om att det fanns fler kvinnliga ingenjörer i det gamla östblocket än i väst.

– Vad beror det på? Var det tvång? Det vet jag inte. Eller finns det ett grupptryck i väst som gör att man inte väljer något man egentligen hade kunnat välja? Det är intressant.

Jag ger vänstern en hel del rätt i skolfrågan.

Det ligger inte långt från en vänster som betraktar utbildning som samhällsplanering snarare än en marknad där elever reduceras till skolpeng. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program kräver ett slut på marknadsskolan och en mer jämlik, demokratiskt styrd utbildning.

Wester lägger till en brasklapp.

– Jag representerar inte Paradox. Jag representerar mig själv. Det lovade jag vår IR-kille att säga.

Så att det inte kommer arga samtal från Kina?

– Arga samtal kan komma överallt ifrån. Paradox har åsiktspluralitet. Folk får tycka vad de vill så länge de respekterar varandra. Det jag säger här är mina personliga preferenser och idéer.

Den 13 september är det val. Om vänstersidan vinner kan miljardärsskatten bli verklighet.

Om skatten höjs, skulle du kunna lämna Sverige? Och är det inte rätt opatriotiskt att lämna landet bara för att man inte gillar regeringen?

– Om det vore för bolagets bästa skulle jag överväga det. Om jag måste dränera bolaget på pengar som annars gått till tillväxt för att betala skatt. Men jag vill inte lämna Sverige. Jag vill vara med och bygga Sverige till det bästa land det kan vara. Jag vill använda pengarna jag tjänar till att bygga nya bolag. Jag har investerat i över 30 företag och sponsrar tre fotbollsklubbar. Vi ska vinna VM, inte vara nöjda med en åttondelsfinal. Vi noterade också Paradox här för att vi ville vara ett svenskt bolag. Vi hade kunnat välja Nasdaq i New York.

Men om vänstersidan vinner valet?

– Då vill jag att de går igenom hur skatterna ska se ut och varför. Om målet är högre jämlikhet vill jag veta hur pengarna ska nå dem som har det sämst. Om målet är högre produktivitet, mer tillväxt och innovation måste skattesystemet göra det möjligt. Jag vill se uträkningen innan jag gör en bedömning.

Om pengarna går till rätt saker, kan du tänka dig att betala mer?

– Absolut. Jag är ingen skattevägrare. Jag tänker inte flytta bara för att betala noll i skatt. Då hade jag bott i Monaco eller Italien. Liechtenstein har jag inte ens varit i, men det är säkert skittråkigt. Där ska man inte bo.

Förlåt till alla liechtensteinska tittare.

– Och Luxemburg ska vi inte glömma. Där bor ju bara banker.

Nu mobbar du småländerna.

– Exakt. De har inte så många divisioner, som [Mussonlinis] Italien hade sagt.

Någon gång tänker Wester ändå lämna Sverige under delar av året. Inte på grund av skatten, utan klimatet.

Det finns inte en tillräckligt stor hamn här för dina stora båtar?

– Den dag jag säger att jag ska köpa en båt får folk skicka mig och lobotomera mig. Jag vill inte ha någon båt. Jag tycker inte att båtar är roliga. Jag är uppväxt i Umeå. Vi åkte skoter och vad man nu åker.

Jag tar upp Valves vd Gabe Newell, vars 92,8 meter långa superjakt Leviathan passerade den bohuslänska skärgården i augusti och misstänktes för att bryta mot lotsplikten. Den är så stor att den behöver en mindre jakt, Draak, som åker in i hamnen.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Välfärdsmiljardär donerar 200 000 till Moderaterna

 
 

 
 Finansmannen Per Josefsson är en av delägarna i kontroversiella Attendo
 
 

 Nyheter
 Jacob Lundberg, Liz Fällman, Frida Dunell 
 

 

	

– Ja, den ligger på släp. Men båtar är inte min grej. Bilar är inte heller min grej.

Har du ingen sjuk lyxvana?

– Jag har inte det. Eller jag har inte riktigt lagt till en nolla på alla vinpriser, men jag är otroligt svag för bra röda viner. Där köper jag dyra viner. Vi har köpt en bra lägenhet i Stockholm och det är mer än de flesta har råd med. Men jag har ingen bil. Jag känner mig som en hippie när folk frågar vad jag kör. Jag kör ingenting. Jag bor mitt i stan, promenerar överallt och tar en Uber ibland. Eller en Taxi Stockholm, rättar han sig.

Det var så nära att du klarade det.

– Aj, aj, aj. Jag åkte en Tesla hit också.

När han ska gå räcker jag över miljardärskortleken.

– Jag ska ta med den och få den signerad av dem jag känner. Extra spicy.

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kapitalismen dansar i Havanna igen

 
 

 
 Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
 
 

 Reportage
 Julia Neima 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.” 

TITLE:
Vita huset projicerar sina demoner på Kuba

DESCRIPTION:
En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.

CONTENT:
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. 

Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.

Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. 

Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.

Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.

Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”

Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.

”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” 

Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. 

Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. 

Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”

Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.

Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.

Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.

Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.

Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras

 
 

 
 ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
 
 

 Aktuellt/Inrikes
 Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg 
 

 

	

Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. 

Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.

För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”