Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Flamman. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
2092ff9e88940198dac220dda5cd45727f1d8c19Vänstern letar efter arbetarklassen i lönestatistik och yrkestitlar. Men klass blir en kraft först när människor upptäcker att arbetet stannar om de gör det.
Får jag se ditt lönebesked? Jag ska bara kontrollera om du är arbetare nog. Under tiden har stålverksarbetaren som alla vill flörta med lämnat lokalen och röstat på Åkesson.
I Aftonbladet Kultur har Kira Josefsson och Rasmus Landström diskuterat vem som räknas till arbetarklassen. Josefsson går till Kommunistiska manifestet: den som inte äger produktionsmedlen är arbetare, också läkaren med miljonlön, så länge hon inte äger sin mottagning. Landström medger poängen men invänder att det är ett stort problem att så få med traditionella arbetaryrken söker sig till vänstern. Utan en socialistisk arbetarkultur, skriver han, är vänstern förlorad.
Båda har rätt i sak. Båda avgör frågan genom att räkna huvuden: Josefsson med ett juridiskt kriterium, Landström med utbildningsstatistik.
Men klass går inte att fastställa statistiskt. Varje kriterium man väljer, vare sig det är inkomst, yrke, ägande, går det genast att gradera i det oändliga och man får inte två klasser utan hundra, med folk som vandrar mellan dem under ett yrkesliv. Det är ingen brist hos enkäten. Klass är helt enkelt ingen egenskap hos individer som går att mäta i en enkät.
Människor svetsas inte samman av att ha läst Marx. De svetsas samman när de svetsar.
Vad det däremot är, är en ställning som är äldre än yrkena. Ingen föds till arbetare. Människor blev arbetare först när de förlorade allt annat: jorden, verktygen, möjligheten att försörja sig utan att sälja sin tid. Marx kallade det dubbel frihet. Fri att sälja sin arbetskraft och fri från allt man kunde sälja i stället. Den danska marxisten Søren Mau har kallat den makt som därefter verkar för tyst tvång: det behövs varken piska eller manipulation, det finns inga alternativ. Därför känns det som ett eget beslut. Det, och inte lönenivån, är vad läkaren och lagerarbetaren har gemensamt.
Vilket gör en annan fråga användbar: var uppstår politisk handlingsförmåga? Den kommer ur hur arbetet faktiskt är organiserat, aldrig tvärtom. Människor svetsas inte samman av att ha läst Marx. De svetsas samman när de svetsar. När de täcker för varandra på ett pass, när de maskar, när de upptäcker att stället stannar om de stannar.
Bilden till Landströms text, den gigantiska lageranläggningen i Morgongåva, säger därför mer än texten. Bemanning, hög omsättning, tunn facklig närvaro. Det är ingen förlorad värld. Den är bara oorganiserad.
https://www.flamman.se/pa-blocket-marker-jag-villaklassens-desperation/
På Blocket märker jag villaklassens desperation
Cecilia Verdinelli: Nu har krisen nått medelklassens loppislådor
Arbetarkulturen var ett resultat av sådan organisering, inte dess förutsättning. Folkets hus byggdes av folk som redan hade skäl att stå tillsammans, och skälen kom ur arbetet. Den räddade oss inte heller. Weimartysklands arbetarkultur var Europas rikaste, och fascismen tågade rakt igenom den.
Josefsson har rätt i att nyckeln är organisering, inte identifikation. Men organisering är varken att helikoptra in i valtider eller att skicka doktorander till Älgarås. Ett val är en skörd, och det som ska bli mandat måste ha vuxit dessförinnan.
Frågan är alltså inte om läkaren är proletär. Frågan är vad hon och undersköterskan kan göra tillsammans den dag de stänger avdelningen.
0a82fbe41eae3dafd2c39bbe381c9f8715751e4fMed bara ett fåtal opinionsundersökningar i augusti tycks mätinflationen ha passerat sin kulmen. Men fortfarande är opinionsmätningarna en central del av politiken, menar statsvetaren Jonas Hinnfors – som samtidigt vill nyansera kritiken mot ett av Sveriges mest kontroversiella mätinstitut.
När Sverige gick till val för fyra år sedan översköljdes väljarna med mätningar. Bara under augusti publicerades ett 40-tal mätningar av de stora instituten: Novus, Ipsos, Indikator, Demoskop och Sifo (i dag Verian).
– Det var ganska mycket debatt om att det kom alldeles för tätt. Några institut hade mätningar nästan varje dag, säger Jonas Hinnfors (bilden), professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Trenden hade märkts av redan under de föregående valen: 2014 publicerades ett tiotal mätningar i augusti, och 2018 var de nästan 30. Men 2022 verkar ha varit kulmen. I år är nämligen mätningarna betydligt färre – bara ett tiotal har hittills publicerats under augusti.
Henrik Ekengren Oscarsson (bilden), även han professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar dock att det främst handlar om vad media fokuserar på.
”Så länge medierna bedömer att de vill lägga resurser på att beställa mätningar så kommer det vara ett stort fokus.”
Han säger att han egentligen inte ser något minskat fokus på mätningar inför valet 2026.
”Det finns inget hittills som tyder på att det skulle vara något trendbrott i vare sig antalet mätningar eller antalet artiklar som bygger på opinionsmätningar”, skriver han i ett mejl till Flamman.
”Mätningar är ett omfattande inslag i svenska valrörelser. Och det verkar ligga stabilt 2002-2022 med undantag från 2014 då vi hade en kraftig nedgång. Det är vad medieforskarnas tidsserier och analyser visar.”
Ibland kokas det soppa på en spik, vilket man som väljare bör vara observant på.
– Opinionsmätningar utgör en väldigt viktig del av den politiska debatten och dynamiken, inte minst om det är partier som ligger nära fyraprocentsspärren, säger Jonas Hinnfors.
– Ibland kokas det soppa på en spik, vilket man som väljare bör vara observant på. Både instituten och medierna vill gärna att det ska bli rubriker på det man presenterar. Om det är så att ett parti ökar med 0,7 procentenheter presenterar man det som att ”nu vänder det”. Men sådana små förändringar är ofta inom den statistiska felmarginalen, så det är ganska ohederligt.
– Men i stora drag kan man säga att de är hyfsat bra på att visa långsiktiga trender. De visar om något parti systematiskt är på väg att öka eller minska.
Hur ska man göra då?
– Titta inte bara på ett institut och en mätning. Titta på flera, och ta de senaste fyra, fem mätningarna, slå ihop dem och gör ett genomsnitt. Då kommer man förmodligen lite närmare verkligheten.
Hur mottagliga tror du att väljarna är för de politiska vindar som opinionsmätningarna representerar?
– Ganska lite egentligen, tror jag. Man har mätt spurtförändringar, där man frågar samma personer fyra veckor före valet och sedan tittar på hur de faktiskt röstat. Då brukar upp- och nedgången ligga på mellan 0,5 och 1,5 procent.
Under de senaste åren har skarp kritik riktats mot Demoskop, bland annat kopplat till ägaren Peje Emilssons kopplingar till både friskolebranschen och Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Institutet har publicerat flera ifrågasatta undersökningar med utstickande resultat, bland annat en som visade ett högre väljarförtroende för Jimmie Åkesson än för Magdalena Andersson.
I vintras, efter Åkessons och Simona Mohamssons uppmärksammade presskonferens och kram, publicerade institutet en mätning där Liberalerna landade på 4,5 procent – en siffra som partiet inte varit i närheten av hos något annat institut.
https://www.flamman.se/professorerna-om-tido-2-0-lanseringen-nyliberal-nationalkonservatism/
Professorerna om Tidö 2.0-lanseringen: ”Nyliberal nationalkonservatism”
Inrikes Liz Fällman, Jacob Lundberg
Jonas Hinnfors har inte själv någon utarbetad uppfattning om kritiken mot Demoskops metoder, men hänvisar till att det diskuterats ganska ordentligt.
– Eftersom man har en självrekryterad panel kan det vara en del som rekryterar sig själva i något slags entusiasm, säger han till Flamman.
– Men att de medvetet skulle lyfta upp till exempel Liberalerna till en sådan siffra, det har jag inga indikationer på alls. Jag skulle inte tro att något institut riggar siffrorna på det sättet.
Skulle det finnas någon poäng med att manipulera mätningarna på ett sådant vis?
– Nej, det är tveksamt. När mätningen kom tänkte nog en del att nu har Mohamsson gjort rätt, och tyckte det var härligt. Men mycket snart var de liksom nere tydligt under fyra procent hos alla institut.
– Om entusiasmen ökar av en mätning så kan besvikelsen bli enorm av nästa.
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen.
Sverige föder för få barn.
Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
Christiansson vill hellre prata värderingar.
Så låt oss göra det.
För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
Men också på grund av värderingar.
Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
De stavas bara: socialism plus feminism.
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen. CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
Sverige föder för få barn.
Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
Christiansson vill hellre prata värderingar.
Så låt oss göra det.
För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
Men också på grund av värderingar.
Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
De stavas bara: socialism plus feminism.
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen. CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303eSverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
Sverige föder för få barn.
Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
Christiansson vill hellre prata värderingar.
Så låt oss göra det.
För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
Men också på grund av värderingar.
Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
De stavas bara: socialism plus feminism.
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen. CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […]
Sverige föder för få barn.
Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd.
Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet?
Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan.
Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar?
Christiansson vill hellre prata värderingar.
Så låt oss göra det.
För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande.
Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn.
Men också på grund av värderingar.
Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset.
Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn.
De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig.
Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder.
Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17.
Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan.
Så jag är helt för familjevänliga värderingar.
De stavas bara: socialism plus feminism.
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Vill svenska män rädda födelsetalen? Sluta podda om maskulinitet och töm diskmaskinen. CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnors frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
TITLE: Vill högern ha fler barn får den börja diska DESCRIPTION: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla […] CONTENT: Sverige föder för få barn. Det tycker i varje fall socialminister Jakob Forssmed som i våras lanserade ”Utredningen för en framtid med barn”. För några dagar sedan kom larmande rubriker om att Sveriges befolkning i värsta fall kan minska med fyra miljoner till år 2100 – om vi fortsätter att välja bort barn och hålla gränsen stängd. Nu tror SCB:s huvudprognos förvisso på 12,6 miljoner svenskar vid sekelskiftet. Men frågan kvarstår: varför vill ingen ligga för fosterlandet? Sverigedemokraten Alexander Christiansson har ett tydligt svar. Han skyller på en ”aggressiv feminisering och feminism” som har ”slagit sönder familjen som kärnvärde för nationalstaten Sverige” och menar att man nu måste återupprätta den ”traditionella och trygga mansrollen” för att öka barnafödandet. Där ingår att avskaffa pappamånaderna och göra upp med den obligatoriska förskolan. Vänstern brukar prata om tråkigare saker. Har man råd med ett extra sovrum? Kan man få ett fast jobb? Finns det en förskola att lämna ungen på när jobbet börjar? Christiansson vill hellre prata värderingar. Så låt oss göra det. För den rafflande delrapporten ”Fertility trends across the OECD” ger honom faktiskt delvis rätt. Från 60-talet och framåt sjönk födelsetalen i väst, delvis som en följd av kvinnans frigörelse. Välfärd och feministisk kamp gjorde att kvinnor kunde jobba, tjäna egna pengar och lämna taffliga män. Problemet var att männen inte frigjorde sig från soffan i samma takt. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Kvinnor började lönearbeta men förväntades fortfarande ta hand om barnen och hemmet. När priset för ett barn till var ännu ett arbetspass efter jobbet blev det mindre lockande. Men sedan vände sambandet. I dag föds fler barn i rika länder där kvinnor lättare kan kombinera jobb och familj. Dels av ekonomiska skäl: en familj med dubbla löner har troligare råd att skaffa fler barn. Men också på grund av värderingar. Om mannen gärna vill ha tre barn men vägrar vidröra tvättkorgen är tre barn ett ganska dyrt erbjudande för kvinnan. Om han vabbar, nattar och vet var extrakläderna på förskolan ligger sjunker priset. Välfärden fungerar på samma sätt. Förskola, föräldraförsäkring och ekonomisk trygghet gör det helt enkelt mindre jobbigt och dyrt att ha barn. De idéer som brukar säljas som ”familjevänliga” på högerkanten är därför ett ganska bra recept om man vill få livmodern att snörpa ihop sig. Titta på Italien och Spanien. Där kan konservativa politiker som Giorgia Meloni tala hur varmt som helst om familjen, men ändå föds bara omkring 1,2 barn per kvinna. De nordiska välfärdsstaterna ligger högre – och var länge några av den rika världens mest barntäta länder. Det är kanske inte så konstigt. Kvinnor behöver knappast upplysas av Jakob Forssmed om att barn är mysiga. De behöver veta vem som går upp när barnet vaknar klockan 03.17. Den som vill att kvinnor ska skaffa fler barn får alltså komma med ett bättre erbjudande än att peka mot spisen. Återupprätta välfärden. Bygg bostäder som familjer har råd med. Och se till att nästa generation män fattar att ”familjevärderingar” också betyder att hämta på förskolan. Så jag är helt för familjevänliga värderingar. De stavas bara: socialism plus feminism.
7b1abc2c5b7cf9f2b70763d9c4ce05a2b5e9bc62
dee1e8bbc99513647eb7fad0d9d6d4f739a55f35
dd949293ca044a91f784739b76cc477e1ad1303e
5e9ddb8297102e1e37201288a196bf983a9c75d8
6764204aef54a66fca2af5e0f9ceb4c33a7bac4bKira Josefsson har rätt i att vänstern ska organisera prekariserade arbetare. Men en arbetarrörelse som lämnar landsbygden åt högern kommer aldrig att kunna förändra samhället.
”Fokusera på Starbucks-baristan med rosa hår.”
Så skrev Kira Josefsson i en replik på min artikel i Aftonbladet om att vänsterpartierna vunnit de välutbildade men förlorat arbetarna. Baristan må ha konstig frisyr, men tjänar 15 dollar i timmen och är betydligt lättare att organisera än stålverksarbetaren från rostbältet som tillbringar pendlingen med Glenn Becks radioshow, fortsatte Josefsson.
Givetvis har hon rätt. Jag har inga kritiska synpunkter på hur Democratic Socialists of America lägger upp sin strategi inför kommande valrörelser. På samma sätt tror jag att Vänsterpartiet gör rätt i att lägga mycket kraft på kampanjarbete i förorterna för att få röstskolkare till valurnorna. Det är rimligare än att prioritera platser som den jag skriver detta från: en by på Västgötaslätten där Sverigedemokraterna är största parti.
Men om vi lyfter blicken från valrörelsen behöver dessa kamper inte stå mot varandra. Att vänsterpartier över hela västvärlden förlorar lågutbildade arbetares sympatier är ett av arbetarrörelsens största problem. Det måste angripas på flera sätt.
En bred vänster måste också kunna ingjuta politiskt hopp i de människor som i dag söker sig till högern.
Arbetarflykten hänger samman med det som statsvetaren Peter Mair pekat på i Ruling the void (2013): Sedan 80-talet har de politiska partierna och fackföreningarna förlorat halva sitt medlemsantal i genomsnitt.
I USA håller utvecklingen på att vända, skriver Josefsson entusiastiskt. Men i artikeln hon hänvisar till står att arbetarnas organisationsgrad ökade från 11,1 till 11,2 procent mellan 2024 och 2025. Det är en ökning, men knappast något trendbrott.
Någon kanske tycker att jag har hakat upp mig på dessa gammaldags fackföreningar. Men vi lever trots allt i ett kapitalistiskt samhälle. Och det finns inga exempel på folkrörelser som utan täta band till partier och fackföreningar har skapat bestående samhällsförbättringar. Trots framgångarna för radikala politiker som Zohran Mamdani är USA ännu långt ifrån en sådan utveckling.
Josefsson tycks vara mindre bekymrad än jag över en framtid där storstäderna blir röda oaser medan landsbygden förvandlas till en enda reaktionär flyover-stat. Men som sociologen Vivek Chibber visar i The class matrix (2022) beror den lantliga arbetarklassens rörelse åt höger inte på att den har omfamnat kapitalismen eller välfärdsstatens nedmontering. Den bottnar snarare i uppgivenhet inför utvecklingen.
Arlie Hochschild kommer fram till något liknande i sin studie av Tea Party-rörelsen, Strangers in their own land (2016). Till och med arbetare som kampanjade mot abort och förmögenhetsskatter vittnade om en känsla av att samhället hade övergivit dem.
En bred vänster kan därför inte bara vara en rörelse för storstädernas prekariserade baristor. Den måste också kunna ingjuta politiskt hopp i de människor som i dag söker sig till högern. Få uppgifter är viktigare än att utveckla en trovärdig vänsterpolitik för landsbygden. Även där har vi långt kvar.
https://www.flamman.se/miljardarerna-bjuder-in-till-klasskamp-vi-kor/
Miljardärerna bjuder in till klasskamp – vi kör!
Leonidas Aretakis: Vois vd Fredrik Hjelm har en poäng
Jag tänker ofta på en scen i Didier Eribons Tillbaka till Reims (2009). Eribon berättar hur hans fattiga föräldrar i den lilla nordfranska industristaden Reims brukade sitta framför tv och titta på politiska debatter. När en stalinistisk apparatjik rapade upp sovjetiska klyschor jublade de: ”Det där är vår man!”
Eribon lämnade staden. När han återvände på 2000-talet sade föräldrarna precis samma sak när en representant för Nationella fronten slängde ur sig rasistisk smörja i tv.
Scenen kan verka nattsvart, men Eribons slutsats rymmer också ett hopp. De hade ändrat sig en gång. Därför kan de göra det igen.
8f06b003552b39ad95e89af7f5945ca79aa4fdb1Det finns en tyranni som växer mer i lönndom och riktar sig mot det sköraste vi har: nyförlösta kvinnor.
Innan man får barn är det lätt att se mödraskapet som något som var förtryckande förr.
För 150 år sedan, när mammorna var tvungna att odla och plocka linet de sedan själva vävde till tygblöjor åt sina sju barn av, medan den åttonde låg och bakade i ugnen. Men nu, i nådens år 2026 då vi både har Pampers och pappadagar, hålls väl mammor inte längre i träldom? Ingen förväntar sig väl längre att en mamma ska ha krafter som en Marvelhjälte endast kan drömma om?
Fel.
Rapporterna haglar om hur jobbigt det är att vara förälder i dag. Mor och far förväntas detaljstyra barnens liv från första andetaget till första arbetsintervjun. Däremellan otaliga fotbollsträningar, lösa tänder och kvartsamtal.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar noll skärmtid för små barn, trots att den grupp som har de verkliga skärmproblemen – 50-talister på Facebook – lämnas okommenterad. Låt barnen lyssna på klassisk musik så blir de genier, trots att du aldrig gör det själv. Matar du dina tandlösa keruber med puréer i stället för plockmat som utvecklar deras orala motorik? Tillbaka till ruta ett med dig. Ditt monster.
Alla, i synnerhet kvinnor själva, har lärt oss att äcklas när kvinnokroppen visar spår av funktion över estetik.
Men det finns en tyranni som växer mer i lönndom och riktar sig mot det sköraste vi har: nyförlösta kvinnor.
Båda gånger då jag närmat mig vecka 37 i graviditeten, stor och tung som solen själv, började de plötsligt ploppa upp i mina flöden. Iförda omöjligt tajta träningskläder i funktionsmaterial som knappt blivit uppfunna än: mammafitness-influerarna.
Med utomjordisk peppighet och pastelliga veckoscheman vände de sig till mig då jag var som svettigast, tjockast och tröttast i mitt liv, och påstod att jag kan bli snygg igen om jag bara gör som de säger. Sedan nötte de på tills jag låg där på BB, med min färska bebis på bröstet och telefonen i handen (var det någon som sade skärmtid?), efter att ha fått mina murar mot vår dingdinga värld rämnade av det ofattbara i att ha fått barn. Och jag tänkte; ”Varför ser jag fortfarande gravid ut?”
Det är då kvinnor som @mani.fitgirls spänner ögonen i mig via en Instagram-story medan de andas genom ett sugrör och säger att om jag gör det här i två veckor kommer den där hängbuken försvinna. Den plats där skapelsens krona vilat i nio månader är, så fort hen blivit vräkt från livmodern, bara en tom påse med skinn, fett och separerade magmuskler.
Fenomenet är inte direkt nytt, appar som ”Mammamage” har funnits länge men språket har handlat om att bygga upp bålstyrka och bäckenstabilitet igen efter graviditet och förlossning. Det är det för all del fortfarande, men nu med tillhörande anorektiska influerare som lyckas ”bounce back”, alltså få tillbaka sin pregravida kropp, på rekordtid efter nedkomst.
Kvinnohat finns överallt förstås, det är äldre än både kapitalism och knäböj. Men när jag tittar på en sträng, armenisk trebarnsmamma med minus fem procent underhudsfett och revben som man kan spela xylofon på så vet jag åtminstone vad det är jag ser. En personlig tragedi som hon insett att hon kan slå mynt av. För alla, i synnerhet kvinnor själva, har lärt oss att äcklas när kvinnokroppen visar spår av funktion över estetik.
https://www.flamman.se/vem-orkar-ligga-utan-nagonstans-att-bo/
Vem orkar ligga utan någonstans att bo?
Elfva Barrio: Inga barn blir gjorda med en inneboende i garderoben
Värre blir det när samma äckel förpackats till hälsa: rutiner för funktionell träning och recept på chokladpudding gjord på keso med 14 gram protein, som du förväntas följa med en tvåveckors på armen och fem upphackade timmars sömn under bältet.
Vi lever i en tid då medicin, utseende och välbefinnande flyter ihop allt mer. Det är i dessa grumliga vatten vi finner postpartum-influerarna. Under wellnessflagg krängs samma gamla trötta mammamisogyni som alltid syftat till att hålla modern i schack.
Kom inte här och tro att du är något bara för att du har tillverkat en människa i din egen kropp.
Tillbaka till vävstolen och crosstrainern med dig.
e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fdFörst efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.
”Bra jobbat!”
Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.
Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.
Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.
Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.
– Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.
Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?
Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).
Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.
Vad menar du med avbegåvad?
– Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.
På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.
Begåvning.
– Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.
Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?
– Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?
Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.
Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson.
Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.
Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.
I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.
– Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.
– Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.
Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.
Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.
I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.
– Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…
Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.
Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.
Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.
Han kallar det för ett ”brus”.
När kom du själv på att du var intelligent?
– Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.
– Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.
Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?
– Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.
Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?
– Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.
IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.
Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson.
I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.
– Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.
Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.
Varningarna blev verkningslösa.
Kan man säga att IQ fungerar som valuta?
– Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.
Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.
Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion.
– Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.
Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.
– Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.
Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.
Saknar du landet?
– Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.
Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?
– Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.
Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.
– Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?
AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.
– Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.
https://www.flamman.se/roda-biffar/
Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.
Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?
– Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.
Har du förlåtit henne?
– Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72b
e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fd
TITLE: ”Getter är bättre lärare än skolan” DESCRIPTION: Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas. CONTENT: ”Bra jobbat!” Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta. Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer. Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp. Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel. – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man. Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom? Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026). Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör. Vad menar du med avbegåvad? – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara. På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar. Begåvning. – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det. Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning? – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen? Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte. Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter. Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare. I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”. – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet. – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”. Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”. – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism… Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald. Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola. Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång. Han kallar det för ett ”brus”. När kom du själv på att du var intelligent? – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig. – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre. Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel? – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk. Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle? – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering. IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas. Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet. – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen. Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet. Varningarna blev verkningslösa. Kan man säga att IQ fungerar som valuta? – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb. Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten. Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring. – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi. Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer. Saknar du landet? – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande. Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande? – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen. Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete. – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i? AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk. – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande. Röda biffar När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet? Inrikes Jacob Lundberg Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför. Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning? – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek. Har du förlåtit henne? – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
TITLE: ”Getter är bättre lärare än skolan” DESCRIPTION: Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas. CONTENT: ”Bra jobbat!” Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta. Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer. Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp. Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel. – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man. Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom? Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026). Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör. Vad menar du med avbegåvad? – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara. På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar. Begåvning. – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det. Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning? – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen? Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte. Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson. Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter. Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare. I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”. – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet. – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”. Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”. – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism… Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald. Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola. Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång. Han kallar det för ett ”brus”. När kom du själv på att du var intelligent? – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig. – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre. Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel? – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk. Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle? – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering. IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas. Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson. I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet. – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen. Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet. Varningarna blev verkningslösa. Kan man säga att IQ fungerar som valuta? – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb. Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten. Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring. – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi. Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer. Saknar du landet? – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande. Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande? – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen. Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete. – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i? AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk. – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande. Röda biffar När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet? Inrikes Jacob Lundberg Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför. Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning? – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek. Har du förlåtit henne? – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fd
e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72b
e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72bFörst efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas.
”Bra jobbat!”
Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta.
Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer.
Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp.
Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel.
– Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man.
Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom?
Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026).
Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör.
Vad menar du med avbegåvad?
– Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara.
På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar.
Begåvning.
– Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det.
Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning?
– Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen?
Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte.
Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen.
Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter.
Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare.
I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”.
– Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet.
– Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”.
Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen.
Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i.
I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”.
– Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism…
Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald.
Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola.
Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång.
Han kallar det för ett ”brus”.
När kom du själv på att du var intelligent?
– Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig.
– Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre.
Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel?
– Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk.
Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle?
– Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering.
IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas.
Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning.
I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet.
– Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen.
Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet.
Varningarna blev verkningslösa.
Kan man säga att IQ fungerar som valuta?
– Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb.
Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben.
Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion.
– Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten.
Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring.
– Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi.
Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer.
Saknar du landet?
– Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande.
Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande?
– Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen.
Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete.
– Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i?
AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk.
– Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande.
https://www.flamman.se/roda-biffar/
Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför.
Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning?
– Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek.
Har du förlåtit henne?
– Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72b
e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fd
TITLE: ”Getter är bättre lärare än skolan” DESCRIPTION: Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas. CONTENT: ”Bra jobbat!” Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta. Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer. Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp. Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel. – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man. Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom? Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026). Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör. Vad menar du med avbegåvad? – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara. På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar. Begåvning. – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det. Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning? – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen? Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte. Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter. Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare. I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”. – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet. – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”. Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”. – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism… Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald. Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola. Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång. Han kallar det för ett ”brus”. När kom du själv på att du var intelligent? – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig. – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre. Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel? – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk. Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle? – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering. IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas. Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet. – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen. Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet. Varningarna blev verkningslösa. Kan man säga att IQ fungerar som valuta? – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb. Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten. Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring. – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi. Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer. Saknar du landet? – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande. Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande? – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen. Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete. – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i? AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk. – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande. Röda biffar När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet? Inrikes Jacob Lundberg Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför. Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning? – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek. Har du förlåtit henne? – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
TITLE: ”Getter är bättre lärare än skolan” DESCRIPTION: Först efter att hans föräldrar skilt sig gick Roland Paulsen från medelmåtta till mönsterelev. I sin nya bok ”Avbegåvad” ställer han frågan varför vissa tycks förutbestämda att misslyckas. CONTENT: ”Bra jobbat!” Diodgröna bokstäver blinkar uppmuntrande på en mörk skärm inne på Tekniska museets filial i Tensta. Vid de knallgula stationerna kan besökarna, mestadels skolbarn från närområdet, träna på abstrakt, matematiskt tänkande med hjälp av olika övningar med pussel med oregelbundna månsidingar, kaospendlar och interaktiva grafer. Att ”bli bra i matte” ses som snabbspår för barns trygga framtid, något som på ett magiskt sätt ska trotsa klass och ursprung. Småttingarna i Tensta har enligt statistik lägre livschanser än genomsnittet i Sverige, så satsningen på just matte är inte en slump, snarare välvilja. Ändå tycks just matte ha den högsta tröskeln – det är har en aura av utvaldhet, som gjort för att de flesta av oss ska känna sig ”dumma” och ge upp. Roland Paulsen har just, med hjälp av ett par spakar, flyttat runt några linjer hit och dit och lyckats räkna ut hypotenusan av en triangel. – Det var inte så svårt, säger han ödmjukt och flyttar sig sedan på fotografens instruktioner till en kubmodell, där han viker ihop kroppen för att passa in i den. Som en kuvad vitruviansk man. Med en handfull uppmärksammade böcker och en tjänst som docent vid Lunds universitet kan väl intellektuellt självförtroende knappast vara ett problem för honom? Men självförtroendet bedrar. Sanningen är att han känt sig dum nästan i hela sitt liv. Det är därför han skrivit essäsamlingen Avbegåvad (Albert Bonniers förlag, 2026). Roland går lydigt runt bland intelligensövningarna, testar dem omsorgsfullt och låter sig fotograferas. Med sin emo-frisyr och sävliga aura framstår han mer som arketypen för en mönsterakademiker än en antiauktoritär vänsterdebattör. Vad menar du med avbegåvad? – Ja men tänk på hur ojämlikt samhälle vi lever i. Hur kommer det sig att vi som vuxna accepterar ekonomisk orättvisa med sådana som Elon Musk? Helt tvärtemot barn som ju har en otroligt stark känsla för rättvisa. De blir olyckliga om ett annat barn har en leksak mer än de själva. Men när vi blir vuxna, när orättvisorna blir kännbara på riktigt, då tänker vi hellre att det är så det måste vara. På vägen till vår mötesplats passerar vi Moderaternas valaffischer. ”Ansträngning ska löna sig”, står det på dem. Det är klart att ett sådant påstående känns cyniskt när man vet att samma politiker gett sig själva och sina kompisar positioner och förmånliga investeringsmöjligheter. Ingen tror egentligen längre på att de bara jobbar hårt. Det är något annat som gör oss övertygade om att vi förtjänar samma lön som för tio år sedan och att det är rätt att Elon ensam sitter på 946 miljarder amerikanska dollar. Begåvning. – Trots dumheterna han uttalar får man hela tiden höra hur smart han är. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. Man kan se det som en självuppfyllande profetia. Om jag tänker att jag är obegåvad på något så kommer jag också att bli det. Men vissa människor kan ju inte sjunga en ren ton medan andra lär sig nya instrument och absolut gehör. Är inte det begåvning? – Begåvning är bara ett fruset ögonblick. Man kan säga att den och den personen sjunger bättre än en annan. Men det vi inte kommer att se är rörelsen. Hur mycket har man spelat innan? Hur mycket har någon sjungit för den personen? Avbegåvningen, alltså känslan av att vara ohjälpligt dum och därmed dömd till de lägst betalda yrkena börjar, menar Roland, i skolan. Den tjänar nämligen ett samhälleligt syfte. Testad. Skolan, IQ-test och intelligensbegreppet är till för att fjättra människor vid fattigdom, menar författaren Roland Paulsen. Foto: Lisa Mattisson. Vartannat kapitel i boken går igenom intelligensens historik: status som befriare, människosortererare och fängelse och i vartannat kapitel får läsaren följa med i Rolands barndom och uppväxt. Den luktar boskapsspillning och pölsa och utspelar sig i Yttermalung, med många jämnåriga släktingar runt middagsbordet, hårdhänta pojklekar och de vuxnas svek och otroheter. Och de underliga samtalen han kom att ha med sin excentriska kändisfarmor, som för den läsare som är gammal nog till slut inser, är författaren och politikern Marit Paulsen. Vi kommer till det senare. I boken beskriver Roland Paulsen avbegåvningsprocessen som en nedstigning liknande Dantes komedi och hans kretsar i helvetet: ”Frysning”, ”Självtvivel”, ”Missmod”, ”Aversion”, ”Bräcklighet” och slutigen ”Identifikation”. – Självtvivel har de flesta av oss upplevt. För hur ska vi veta om vi är begåvade? Det finns inget blodprov som kan bevisa om vi är dumma eller smarta. Det finns ingen gen som går att lokalisera i hjärnan. Vi kan bara gissa. Verkar jag vara dålig i matte, då vill jag inte heller utsätta mig för det och jag kan också göra det till min identitet. – Så det enda vi kan gå på är framgång och misslyckande. Om vi inte klarar ett prov, får sparken, eller inte hänger med vad läraren säger, då kanske vi tänker att vi inte har ”det”. Föreställningen om att begåvning är något man föds med är seglivad, menar Roland Paulsen. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. I Nicolas Lunabbas Blir du ledsen om jag dör (2022), finner hans protegé Elija och hans vänner styrka och gruppkänsla i att ”vara sämst”, vilket effektivt stänger dem ute från ett bättre liv, det som de vet att de ändå inte kan få. En händelsekedja som i Rolands bok kan sorteras in under ”Aversion” och ”Identifikation”. – Där har psykiatrin i dag fått en funktion. Man sätter etiketter, du har dyskalkyli, dålig social förmåga, autism… Rolands barndom kretsade kring farmoderns välvilja och att bevittna föräldrarnas underkastelse. Det är också hon som introducerar Roland till vuxenvärldens uppdelning av människor i intelligenta och ”lite efter”. Länge uppfattar han sig som utvald. Farmor Marit Paulsen (1939–2022) var författare och politiker som gjorde resan från vänstersosse till folkpartist och var ledande i att baxa Sverige in i EU. I sin självbiografiska Liten Ida (1979) har hon bland annat berättat om sin fattiga och skamfyllda uppväxt som ”tyskunge”, alltså dotter till en norsk kvinna som fick barn med en SS-soldat under ockupationstiden. Hennes klassresa inleddes med studier på Brunnsviks folkhögskola. Men för Roland innebar Marits framgångar inga nepo baby-privilegier. Familjen levde på inkomsterna från en getgård med en ständig oro för hur pengarna skulle räcka till. En oro som Roland menar påverkade hans skolgång. Han kallar det för ett ”brus”. När kom du själv på att du var intelligent? – Jag ser mig inte som intelligent. Skolan var ett enda stort misslyckande. Det var först på gymnasiet när mina föräldrar skilde sig som det vände. Det var det värsta som kunde hända i mitt liv och jag gick ständigt och oroade mig över det. När det blev ett faktum kunde jag äntligen börja koncentrera mig. – Visst tänkte jag när jag började få bättre betyg att jag kanske var begåvad, men samtidigt anade jag redan då att begåvning är nog inte så fast. Det finns tester som visar att låginkomsttagare presterar sämre på IQ-test om man stressar dem med tillägg i uppgiftsbeskrivningen där storleken på kostnaderna plötsligt stiger kraftigt. Oron fick dem att prestera sämre. Dåligt självförtroende kan också göra att man underpresterar. Känner du självtvivel? – Jag vet inte riktigt, men jag tror inte jag har den sortens respekt för framgång. Inte ens akademin är särskilt meritokratisk. Hur viktigt är begåvning i vårt samhälle? – Det fyller en ideologisk funktion. Överallt ser vi till exempel IQ som ett så viktigt mått och som är så förekommande vid rekrytering. IQ har gjort en grandios återkomst – gärna i sällskap med avdammade rasteorier. Som i fallet med den nyligen avlidne Cambridge-professorn Jason Arday där det senare visat sig att källan till nyheten kom från biologen och ”rasrealisten” Nathan Cofnas. Godkänd! Matematik har en särställning inom intelligensfältet. Roland Paulsen ifrågasätter ämnets mystiska laddning. Foto: Lisa Mattisson. I kapitlet ”Avbegåvningens intelligensbegrepp” berättar Roland Paulsen för läsaren om IQ-testets överraskande historia, en uppfinning av en timid barnpsykolog vid namn Alfred Binet. – Binet var psykolog av en sort som i dag blir allt mer sällsynt. Han såg intelligens som en viljans kategori snarare än något fixerat. Det är nog slutsatsen i min bok, alltså vad det innebär att ta in agens som fenomen och se hur vi själva kan sätta saker i rörelse på sätt som inte går att förutse. Det är en kraft som inte finns med i den dominerande biologin. Ändå är det någonting som vi hela tiden erfar. Vad ska jag göra med mitt liv? är en fråga som är väldigt närvarande i våra liv men som det inte finns plats för i vetenskapen. Binet insåg riskerna med att hans test kunde användas fel och användas för att kuva vissa grupper i stället för att hjälpa, vilket han varnade för det i sina texter. Anledningen till att han uppfann testet var tvärtom för att få en indikation på att ett barn kunde behöva extra stöd när skolplikten introducerades i Frankrike i slutet av 1800-talet. Varningarna blev verkningslösa. Kan man säga att IQ fungerar som valuta? – Det finns forskning som visar att IQ korrelerar med skolframgång och att skolframgång korrelerar med ekonomisk inkomst. Då kan man säga att IQ är ett mått på hur bra det kommer gå i livet. Alltså oavsett jobb. Testet, som alltså var till för att jämna ut nivåskillnader mellan små barn, fick en annan funktion, en som gick att använda för mer samhällsingenjörsmässiga syften. 16 procent kommer alltid att hamna under en viss nivå i IQ. De kan inte klassas som intellektuellt funktionshinder men fortfarande är de under medel. En perfekt ”massa” för de lågkvalificerade jobben. Begåvningen ursäktar framgången och fyller därmed en viktig ideologisk funktion. – Testen är konstruerade för att få det här resultatet, eftersom testen hela tiden ändras. Människor vet mer i dag än för 50 år sedan, det kallas Flynn-effekten. Syftet, menar Roland Paulsen, är också att göra lågbegåvning till ett samhällsekonomiskt problem. I ett visst samhällsklimat kan vikande resultat, som i Pisa-undersökningar som genomförs regelbundet, skyllas på invandring. – Ett annat exempel som jag tar upp är avhandlingen IQ and Immigration Policy av Jason Richwine som bygger på att personer med spansktalande bakgrund i USA, enligt hans teori, har lägre IQ än vita och då handlar allt om att konstruera ett mått på hur mycket BNP sjunker beroende på immigrationskvot. Rasism förvandlas till en fråga om rationalitet och ekonomi. Roland Paulsen växte upp med en mamma, en pappa och en syster. Även om familjen kämpade med ekonomin och Roland led av ångestladdade tvångsföreställningar om att pengarna skulle ta slut eller andra katastrofescenarier, är ändå stunderna av familjegemenskap omgivna av ett utopiskt skimmer. Saknar du landet? – Absolut. Jag saknar djuren. Getter är som hundar, sociala. Så fort du går mot en killinghage rusar de emot dig. Så det finns väldigt mycket kärlek med just getter. Man blir lite mindre beroende av samhällets erkännande. Tror du att skolan skulle kunna bli bättre på att uppmuntra till lärande? – Skolan är inte en autonom enhet, utan hänger ihop med samhällets syn på arbete. Inom ramen för det här systemet är jag ungefär lika cynisk och pragmatisk som de andra. Vissa elever måste tryckas ned. Man måste sätta låga betyg på vissa elever för att de sedan ska kunna ta enkla jobb som de inte ser någon mening i. Skolan fyller en viktig funktion för kapitalismen. Som Roland Paulsen varit inne på i sina tidigare böcker är grunden vår syn på arbete. – Är det rimligt att arbetsplatser fungerar som diktaturer, att vi går till jobb som vi inte ser någon mening i? AI, menar Roland Paulsen, kommer sannolikt att lösa många teoretiska uppgifter i framtiden. Och det gör honom faktiskt optimistisk. – Jag tror att det kommer att visa sig vad människan är kapabel till mer än abstrakt tänkande. Röda biffar När högern flexar sina muskler tar vänstern strid – med hantlar och boxningshandskar. I Malmö växer en ny rörelse där solidaritet, styrka och proteinpulver går hand i hand. Men sker revolutionen verkligen på gymmet? Inrikes Jacob Lundberg Sådant vi kan göra som inte syns i ett IQ-test. Den personen som får högst IQ-värden kommer ju inte kunna mäta sig mot en maskin. Så vad är det som finns utöver det? Det är verkligen en intressant utveckling. Så kallade smarta människor ställer sällan frågan varför. Vad har uppväxten med din farmor lärt dig om begåvning? – Att jag ville beskriva farmor i så hög grad i boken beror på att mycket sker i familjen. Arketypen är ju den dömande, stränge fadern som man behöver bevisa sig för. För mig var det farmor. Hon menade att mina föräldrar var fattiga för att de var obegåvade, medan hennes framgång berodde på hennes begåvning. I själva verket gick det dåligt för mina föräldrar på grund av att hon höjde hyran på gården när hon blev ovän med min mamma. Jag ville beskriva att det finns stora marknadskrafter och globala krafter, ekonomiska kriser och sådant. Men i många fall kan det också vara personligt svek. Har du förlåtit henne? – Ja. Hon hade väldigt många fina kvaliteter också. Man hade kunnat tro att klassresan hade en ödmjukande effekt, men så var det inte.
e02888c870a9264aa8dd9707c3d6820afd6356fd
e36147e829a64485da23306a18e120a455ffd72b