Tornevall Networks

Jag hoppas att du blir sönderslagen och sönderskuren i ansiktet din jävla fitta.

Så skrev David_the_truth_78 efter att jag mött Markus Allard i en debatt i Youtubekanalen Studio 3. 

Markus Allard. Örebroaren som efter många års kamp att slå igenom politiskt äntligen har nått rampljuset genom att kalla människor för ”asociala invandrare”, ”babbejävlar” och ”idioter”.

Strategin är att ”våga säga det som ingen annan vågar säga” – samma som Jimmie Åkesson och gänget valde när de stöpte om Sverigedemokraterna och tog sikte på riksdagen. Men eftersom de redan har gjort det måste nästa populist gå ännu längre. Varje ny uppstickare måste flytta gränsen ytterligare.

Idén om att tillskansa sig makt genom att skrämma väljarna får aldrig sätta ramarna för politiken – hur högt Markus Allard än skriker.

Tidigare kunde partier gömma de grövsta utspelen hos någon perifer kommunpolitiker som föreslår att ”ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta” eller ”varför inte spränga varenda [moské]”. Nu är det partiledaren själv som skriker ”tortyrblatte” och ”sossejävel”.

Och som han skriker.

Fyra timmar efter att debatten ser min inkorg ut så här:

Jag önskar att du nån gång blir så grovt misshandlad så att du får äta med sugrör resten av ditt liv.

Din vidriga lilla hora.

Du är så vidrig så det finns inget straff som är hårt nog för dig.

Dö för fan, dö ditt skräp.

Jag och Markus tog båda studenten i Örebro 2009. Han från det praktiska gymnasiet Tullängsskolan, jag från musikestet på Risbergska.

16 år efter att vi sprang ut från våra gymnasieskolor går Rickard Andersson in på min och mördar tio personer. Åtta av dem med invandrarbakgrund. Knappt två veckor före min och Allards debatt går en 18-årig kille in på en skola 10 mil från vår gemensamma hemstad med ett svärd. Timmar före dådet har han enligt en internetvän frågat sina följare i sociala medier om han ska mörda invandrare eller kvinnor.

Allard älskar att hata politiker. Bara hälften av hans retorik bygger på att angripa invandrare – den andra hälften riktas mot det berömda ”etablissemanget”. Han ska sparka alla kommunala tjänstemän, sluta med hbtq-certifieringar och sänka politikerarvodena. Han utger sig för att vara arbetarnas företrädare – en man av det riktiga folket.

Eftersom jag varken hatar invandrare, bögar, kvinnor eller det faktum att skattepengar finansierar både välfärd och kultur, kan jag förstås aldrig göra anspråk på detsamma.

I hans värld spelar det ingen roll att jag växte upp med frånskilda lärarföräldrar som slet under 90-talskrisen, att jag började jobba som städerska när jag var 14 och i butik när jag var 16 eller att jag och min dåvarande man levde på varsin bruttoinkomst under 20 000 kronor i månaden när jag som 19-åring fick min första dotter.

Jag hatar ju inte invandrare. I Allards Sverige kan jag därför aldrig stå på knegarnas sida.

Själv växte han upp på en prästgård i välmående Adolfsberg – ja, det heter så – och är barnbarn till den socialdemokratiska talmannen Henry Allard. Han om någon är infödd i det politiska etablissemanget – eller ”transferiatet” som han själv kallar det. Ändå avgörs tillhörigheten till ”folket” inte av klass eller livserfarenhet, utan av vilka människor man är beredd att angripa.

https://www.flamman.se/techprofil-ger-miljoner-till-orebropartiet/

Techprofil ger miljoner till Örebropartiet

It-bolaget Mullvads grundare donerade fem miljoner – till parti som vill se ”storskalig återvandring”

Nyheter Jacob Lundberg, Liz Fällman

Det är alldeles uppenbart att politiken gjort alldeles för lite för alldeles för många. Vi måste göra mer för att göra livet gott för människor.

Men jag vägrar acceptera att vår tids stora politiska uppgift är att lära människor vilka andra människor de ska hata.

Vi ska möta populisterna med hård debatt, sakliga argument och en envis tro på politiken som det möjligas konst. Idén om att tillskansa sig makt genom att skrämma väljarna får aldrig sätta ramarna för politiken – hur högt Markus Allard än skriker.

Flamman kunde nyligen avslöja att Daniel Berntsson, delägare i Mullvad VPN och huvudfinansiär bakom Örebropartiets riksdagskampanj, lagt mångmiljonbelopp på fastigheter runt en nedlagd skola på den västgötska landsbygden. 

I Berntssons fastigheter har flera personer med bakgrund inom den libertarianska miljön flyttat in. Flammans granskning kunde samtidigt visa på flera högerextrema kopplingar, både bland de boende och i bolagets verksamhet. 

Bland dem finns personer med bakgrund som medlemmar i nynazistiska Svenskarnas parti och rasideologiska Det fria Sverige, liksom en man dömd för hets mot folkgrupp efter en koranbränning.

Skolbyggnaden ägs av ett aktiebolag där Berntsson är en av flera delägare, och har använts för högerradikala konferenser. Hösten 2021 tjänade den som övernattningsplats för ett evenemang hos Det fria Sverige.

Flamman kontaktade Berntsson redan i början av augusti för att ge honom möjlighet att berätta om sin bild av projektet, däribland hur han som finansiär till projektet och delägare i bolaget bakom skolfastigheten såg på överlappningen och samarbetet med högerextrema rörelser.

Trots flera försök att nå Daniel Berntsson återkom han inte innan publiceringen.

Nu bemöter han i stället reportaget med ett inlägg på sin personliga blogg. Där beskriver han granskningen som en ”smutskastningsartikel” med en ”negativ och felaktig helhetsbild”, och menar att Flamman ”till synes letat över allt de kunnat efter negativa saker att hänga på mig”. Han anklagar tidningen för att följa ett ”narrativ” genom att fokusera på de högerextrema inslagen.

Han pekar samtidigt inte ut några konkreta sakuppgifter som felaktiga, och besvarar inte de enskilda frågor han fått om personerna och händelserna.

Därför granskar vi Berntssons fastighetsaffärer

Flamman har tidigare avslöjat att Mullvads delägare och vd Daniel Berntsson skänkt fem miljoner kronor till Örebropartiet – en siffra som gör honom till Sveriges största enskilda politiska donator.

Att en förmögen techprofil inte bara ger sig in i politiken, utan dessutom i flera år köpt fastigheter för mångmiljonbelopp där ideologiskt likasinnade bildar vad de själva beskriver som en ”koloni”, är intressant att granska. Inte minst som det framkommit flera kopplingar till högerextrema miljöer.

I inlägget bekräftar han samtidigt sin centrala roll i projektet. Han beskriver också Martin Eriksson, som Flamman intervjuade i granskningen, som ”initiativtagare” till kolonin.

Han knyter samtidigt bosättningen runt skolbyggnaden till sin egen libertarianska ideologi:

”Ett av dessa områden jag investerar inom och haft ett långvarigt intresse för är den libertarianska idén om småskaliga samhällen, som Flamman skriver om i sin artikel. Tanken är att samhällen ska vara mycket små och att det ska finnas en stor mångfald i hur de fungerar.”

Han skriver också att han även gått in med pengar i en annan gemenskap:

”Är de närliggande kan människor som trivs med varandra bilda ett community. Ett sådant drivs, ägs och startades tillsammans med mig av en djupt troende muslim från Malaysia”, skriver Berntsson.

Angående de högerextrema kopplingarna, bland annat hos en person som fått omfattande fullmakter att sköta fastighetsköpen, ser han dem som oproblematiska:

“Jag har inte för vana att göra bakgrundskontroller på mina vänners vänner. Många av de saker som Flamman skriver om kände jag inte till”, skriver han, och fortsätter:

”Men! Om jag gjort bådadera hade det inte spelat någon roll. Det är okej att ha olika inställningar till livet och politik. Det är inte bara okej utan det är dessutom önskvärt”.

Han säger att detta är något positivt både för samhället och för honom personligen:

”Jag tycker om att omge mig med intressanta människor. Intressanta människor är sällan slätstruket harmlösa”, skriver han.

”Jag ber inte om ursäkt för något av detta.”

Flammans frågor till Daniel Berntsson

• En av styrelsemedlemmarna i det bolag som äger skolfastigheten stod 2014 som riksdagskandidat för nynazistiska Svenskarnas parti. Känner du till hans bakgrund, och vad anser du som delägare i bolaget om att en person med den bakgrunden har en ledande roll i företaget?

• En av de boende i dina fastigheter är eller har varit aktiv i Det fria Sverige. Organisationens ledarskikt har uttryckt grov antisemitism – exempelvis att ett förbud mot förintelseförnekelse är skäl nog att “driva ut varenda jude ur Skandinavien”. Kände du till personens medlemskap i DFS, och vad anser du om organisationen i fråga? Hur ser du på att fastighetsbolaget där du är delägare låtit DFS använda skolbyggnaden för övernattning?

• En annan av de boende dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha lämnat en bränd koran utanför en moské. Han lade sedan ut en film som enligt tings- och hovrätten medvetet refererade till moskéskjutningen i Christchurch 2019. Vad anser du om den aktionen, och att Radio Bubbla uppmanade sina lyssnare att sluta upp vid rättegången till stöd? Hur ser du själv på domen?

• I Radio Bubbla har Martin Eriksson omtalat Det Fria Sverige och Aktivklubb i positiva ordalag. Han har föreslagit att bränna ned byggnader för att förhindra ”tvångsblandning” och beskrivit hur den som gör det skulle ses som en “folkhjälte”. Vad tänker du om de uttalandena, och hur ser du som delägare på att han sitter som styrelseledamot i bolaget?

Och på ett mer övergripande plan: Hur kommer det sig att det blev just dessa personer, med de tidigare nämnda kopplingarna och åsikterna, som flyttade in i de fastigheter som du köpt kring den nedlagda skolan?

Den som vill skriva om vår värld i dag gör bäst i att skriva science fiction, menar författaren Kim Stanley Robinson. Annars kommer hen att framstå som nostalgisk, förvirrad och sakna djup i sina iakttagelser. 

Kanske är det så man ska tolka Hanna Nordenhöks utveckling. 

Som romanförfattare inledde hon skrivandet med en serie historiska romaner, där den mörkt sagoaktiga Caesaria står som höjdpunkt. Därefter närmade hon sig samtiden med episodromanen Underlandet, där hon undersökte vårt autenticitetsvurmande på ett subtilt och intelligent sätt. I sin nya roman Det underjordiska biblioteket (Wahlström & Widstrand, 2026) testar hon dystopin, men inte för att fly in i framtiden – utan för att just borra sig djupare in i samtiden.

En kvinna och två barn går genom ett ödelagt landskap på jakt efter förnödenheter. Längs vägen står strandade elbilar likt stålfossiler, tomma elledningar river upp landskapet och i villorna – som bryts upp med kofot – hittar de konserver och fuktskadade glassvåfflor. 

Sällskapet är på väg mot ett underjordiskt bibliotek, varför får vi veta först mot slutet, och kvinnan funderar ständigt på att överge barnen, särskilt flickan med Downs syndrom. I ett tidigare liv var hon läkare, en roll som civilisationskollapsen avklätt henne, men möjligen binder den hippokratiska eden henne vid barnen. Eller kanske rör det sig om en seg empati, som slammet i en uttorkad brunn.

Vad har hänt? Genomgående är informationen knapphändig, men vi förstår att världen drabbats av ett fasansfullt virus – möjligen av zoonotisk karaktär. Likt Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse – den samtida dystopins urkund – rör vi oss baklänges i kronologin vilket gör att samhället långsamt kläs upp i sina utslitna trasor. I texten anar jag påverkan av J.G. Ballards ödelagda landskap och framför allt Cormac McCarthys Vägen med sina namnlösa figurer, sparsmakade dialoger och eruptioner av brutalt våld. Jag tycker mig även finna spår av en tv-serie som The last of us där karaktärerna bryter sig in i hus efter hus. I Nordenhöks roman ligger en aidssjuk man och dör i ett sådant hus, berövad sina antivirala mediciner i romanen. I ett annat hittar de resterna efter en äldre man och en ung kvinna med en flaska uppkörd i slidan. I en särskilt horribel scen flyr de en flock herrelösa hundar som sliter sönder en färdkamrat.

Att Hanna Nordenhök debuterade som poet syns i varenda mening. Hennes prosa är rytmisk och stämningsskapande, förtätad och mörk som en granskog. Ibland får jag känslan av att den svävar lite ovanför intrigen. Detta riskerar att bli ett problem, eftersom formsäkerhet lätt förvandlas till självtillräcklighet. Det underjordiska biblioteket faller i fällan. Själva spänningsmomentet ligger i sammanlänkningen med vår värld: hur började det, hur kollapsade allt, vad föranledde undergången? Som läsare sitter man på så sätt och väntar på en vardag med dagishämtningar, fiskpinnar och skärmtid så att händelsekedjan blir logisk.

Men i Det underjordiska biblioteket når vi aldrig fram till en igenkännbar samtid. Nordenhök tycks rädd för att låta det suggestiva stämningsmåleriet träda i bakgrunden – vilket gör att romanen aldrig blir något annat än en tillståndsbeskrivning.

Det gör att romanen framstår som konservativ i sin människosyn. Karaktärerna är reducerade till sina djuriska instinkter och de överlevande små enklaverna skyddar sitt – vilket understryks av att drönare emellanåt stirrar på sällskapet med kalla metallögon, till synes likgiltiga inför deras lidande. Skulle en civilisationskollaps gå till så? Troligen inte. Som Rebecca Solnit visat i sin katastrofstudie A paradise built in hell ställer sig butiksägare inte på verandan med hagelbrakare för att skydda sin privata egendom som i Hollywoodfilmer – i stället öppnar de upp butikerna och skänker bort varorna. 

https://www.flamman.se/svensk-ironisk-poesi-mar-bra/

Svensk ironisk poesi mår bra

Vad är en sommar utan hjärtesorg? Lejla Cato läser ”Schlager om sommaren”

Kultur Lejla Cato

Detta tror jag att Nordenhök egentligen vet, för i slutet av berättelsen förekommer ett citat av den marxistiska kulturkritikern Gramsci: ”Den gamla världen dör och den nya kämpar för att födas. Nu är monstrens tid.” Med detta programmatiska citat blir det tydligt att planen troligen var en mer politisk roman. Det underjordiska biblioteket gestaltar inte något interregnum, den innehåller ingen samhällskritik – bara människans eviga egoism och ett allas krig mot alla.

Den lilla byn ser inte särskilt annorlunda ut från andra små västgötska orter. Små men välskötta villor med plastmöbler på gården och solceller på taket. En anslagstavla med annonser för loppisar och föreningsmöten, intill ett Ica med lokal post- och apoteksombud. En busskur med avgångar tre gånger på morgonen, tre gånger på kvällen.

Längre ut: Tät blandskog. Smala vägar utan trottoar. Bondgårdar och böljande åkrar.

Men den här byn har något alldeles unikt: libertarianer.

– De verkar leva tillbakadraget och har inte utmärkt sig på något sätt vad jag vet, säger en lokal veteran till Flamman.

Han bor en bit bort och säger att han själv inte stött på någon av invånarna, men att de är välkända i trakten sedan de började flytta in för ett par år sedan. 

De flesta bor i ett kluster av sammanhängande tomter runt den gamla byskolan, som förvaltas av ett aktiebolag med fornnordiskt klingande namn. Den senaste inflytten skedde i våras.

Jag har tänkt att det måste finnas någon finansiär bakom det hela.

En annan person säger att han uppfattar de nyinflyttade grannarna som vänliga – men upplever dem samtidigt som hemlighetsfulla. Något som lett till ryktesspridning på orten om avsikterna bakom inflytten.

– Men jag kan inte tänka mig att de jag pratat med har kopplingar till sådana här fullkomliga knäppisar, säger den boende.

– Jag har däremot undrat varför de inte bara säger vad de håller på med, så att folk vet.

För några år sedan började han dock märka att ”fina bilar” samlades kring skolbyggnaden.

– Så jag har tänkt att det måste finnas någon finansiär bakom det hela. Det är ju folk med pengar. Men sedan har jag skitit i det där. Låtit dem hålla på.

– För den vanliga befolkningen här i byn så är vi inte särskilt hemlighetsfulla, säger libertarianen Martin Eriksson, när Flamman når honom över telefon.

Han är i tidiga 40-årsåldern och flyttade in i byn för ett drygt år sedan, efter flera år utomlands. Han försörjer sig som mjukvaruutvecklare och är en av två poddvärdar på Radio Bubbla, med ett par hundra prenumeranter. I dag sitter han dessutom i styrelsen för det bolag som äger den tidigare skolan.

– Många känner till att den gamla skolfastigheten köptes för ett antal år sedan. När folk frågar om det så berättar vi öppet och ärligt. Vi som bor här säger att vi känner varandra sedan tidigare och har valt att flytta till samma ställe för att vi ville vara närmare varandra. 

De boende har dock ett delat politiskt ursprung.

– Vi har en bakgrund inom den libertarianska politiska scenen. Det är den gemensamma nämnaren som har gjort att vi har lärt känna varandra, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Men i dag har vi ingen sådan verksamhet längre. Vi är vanliga svenssons. Vissa av oss har en bakgrund som politiskt aktiva, eller som i mitt fall inom alternativmedier. Men vi har lagt det där långt bakom oss. Vi är väldigt apolitiska.

Han ger också ett tydligt besked om vad han anser om den planerade artikeln om inflyttningarna till den lilla bygden:

– Vi som bor här vill inte att ni skriver om oss. Vi anser att ni gör ett övertramp, ett orättfärdigt intrång i våra privatliv.

Men bakom vännernas inflytt i den lilla bygden ligger ett mer omfattande projekt, som pågått i flera år – med omfattande finansiering inblandad.

Allt började hösten 2020. Då köptes byns nedlagda skola upp av ett nystartat bolag, som på bara några veckor hade fyllt kassan med en dryg miljon.

Namnet på det nya aktiebolaget refererade till ett mytologiskt horn som ska varna gudarna när världen står inför sin undergång. Pengarna kom från ett trettiotal delägare över hela Sverige. I styrelsen satt tre unga män: en läkare, en psykolog, en programmerare. Köpebrevet undertecknades av ytterligare en man, aktiv inom finansbranschen. Alla runt 30 eller yngre, ingen med synbar koppling till orten. 

Köpet gick igenom för strax under miljonen, och den stora byggnaden – komplett med storkök och gymnastiksal – började marknadsföras som hotell och konferenslokal med plats för ett femtiotal besökare. 

På hemsidan utlovas ett femtiotal bäddar och nio sovsalar, och lokalen uppges vara perfekt för ”kickoffer, ledningsgrupper, släktträffar och bröllopsförberedelser”. På en tysk uthyrningssida lockar ägarna lockar med löften om en klar stjärnhimmel långt ifrån stadens ljus. 

En familj vandrar i de västgötska skogarna. Personerna på bilden har ingenting med den libertarianska byn att göra. Foto: Christine Olsson / TT.

Men uthyrningen verkar ha gått trögt, och ägarna har under sex års tid inte anmält någon hotellverksamhet till myndigheterna. När Flamman försöker boka en natt på skolan via en tysk uthyrningssida landar kostnaden på strax under 10 000 kronor. Sett till företagets totala intäkter motsvarar det bara ett fåtal bokade nätter om året. 

Bolaget är i dag förlusttyngt. Årsredovisningarna visar att bolaget under drygt fem års tid endast dragit in strax över 400 000 kronor – samtidigt som förlusterna överstigit 1,2 miljoner. Vid slutet av 2025 hade man endast 101 kronor i kassan.

Bilden av en stillastående verksamhet bekräftas av en tidigare boende i området. Utöver de bilar som samlats utanför skolan under ett fåtal långhelger säger han att han varken uppfattat någon uthyrning eller att någon form av renoveringsprojekt ägde rum i skolan under åren efter köpet, utöver att ett par fönster målades om för några år sedan.

Jag frågade vilka de var och vad de skulle göra. Men om de hade ett svar ville de inte ge det.

– Man köper en stor skola och har två, tre möten om året. Driftkostnaderna måste vara otroliga i förhållande till intäkterna.

Hans fru bryter in, och berättar att hon försökte fiska lite i vad som låg bakom uppköpet av skolan – men utan framgång:

– Egentligen fick jag inget som helst svar vid något tillfälle. Jag frågade vilka de var och vad de skulle göra. Men om de hade ett svar ville de inte ge det.

Under 2010-talet var Martin Eriksson något av en profil inom svensk libertarianism. 2014 startade han den libertarianska nyhetsaggregatorn Bubbla tillsammans med sin flickvän, som vid tillfället var riksdagskandidat för Centerpartiet.

Under de följande åren drev kanalen högerut. Man samarbetade med högerlibertarianska Misesinstitutet och deltog på deras evenemang Freedomfest, tillsammans med profiler som M-strategen Martin Borgs, Lars Anders Johansson från Timbro och Bahnhofs vd Jon Karlung – men också feminismkritikern Tanja Bergkvist och den högerradikala konstnären Markus Andersson.

Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro, skriver i ett mejl till Flamman att kretsen kring Bubblaprojektet, Freedomfest och Misesinstitutet syntes i borgerliga kretsar för tio-femton år sedan, men att de ”ganska snabbt gled i väg i radikal riktning”. Deras idévärld beskriver han som en ”mycket, mycket liten” förgrening inom den svenska libertarianismen.

I en tid då vår omgivning blir alltmer våldsam, intolerant och repressiv mot traditionella och livsbejakande värderingar behöver vi skapa gemenskaper.

Mot slutet av 2010-talet somnade Freedomfest in. Men 2022 återkom konferensen, då omdöpt till ”Folkungatinget”. Bakom stod Misesinstitutets Klaus Bernpaintner och hans nya satsning, nättidningen Folkungen. Platsen konferensen hölls på var den nyligen uppköpta skolan.

Den här gången lyste profilerna från borgerlighet och näringsliv med sin frånvaro. Bland de inbjudna talarna fanns i stället Sven Valerio, medlem i Alternativ för Sveriges partistyrelse, och Joost Strydom, ordförande för den vita enklaven Orania i Sydafrika. 

Vid konferensen 2023 bjöd Folkungatinget in Nationalsocialistisk fronts tidigare propagandachef Björn Björkqvist för ett ”lättsamt framträdande” på kvällskvisten.

Samma konferens hade också ett tema: skapandet av ”egna utanförskapsområden”.

”I en tid då vår omgivning blir alltmer våldsam, intolerant och repressiv mot traditionella och livsbejakande värderingar behöver vi skapa gemenskaper, buffertar mot omvärlden och bygga där vi står i väntan på bättre tider”, skrev arrangörerna inför konferensen.

När de ideologiska föreläsningarna var över tog konferensen ett materiellt spår. På söndagen höll bolaget bakom skolan sin årsstämma och beslutade att ta in ytterligare en halv miljon kronor genom en nyemission, som tecknades av ett trettiotal aktieägare.

Efter Folkungatinget 2023 började det hända saker på allvar runt den lilla byskolan. En efter en började de kringliggande tomterna köpas upp. Och under de följande tre åren började nya människor, flera av dem barnfamiljer, flytta in i skolans direkta anslutning. 

Flammans kartläggning visar att majoriteten av de nya invånarna, likt paret bakom Bubbla, har en bakgrund inom den svenska libertarianska miljön.

Flera har också bakgrund inom it-branschen, och driver företag både i Sverige och utomlands – tre företag registrerade i Estland kan knytas till kretsen runt skolan.

Fakta: Berntssons fastighetsköp

Skolan september 2020 · 950 000 kronor. 

Köptes av bolaget bakom satsningen, där Berntsson är delägare. Har tidigare använts som lokal för Folkungatinget och användes vid ett tillfälle som övernattningslokal av Det fria Sverige.

Bostad 1 december 2023 · 860 000 kronor. 

Köptes av Daniel Berntsson med en av de boende som ombud. Även Martin Eriksson fick fullmakt att sköta köpet.

Bostad 2 juni 2024 · 900 000 kronor. 

Köptes av Daniel Berntsson med en av de boende som ombud.

Bostad 3 juli 2024 · 1,4 miljoner kronor. 

Direkt angränsande till skolfastigheten. Ägs av Berntsson, som själv skötte köpet.

Bostad 4 maj 2025 · 2,2 miljoner kronor. 

Direkt angränsande till skollfastigheten. Köptes först av Berntsson med Martin Eriksson som ombud. Såldes 2026 vidare till paret som flyttat in.

Skogsfastigheten maj 2025 · 17,5 miljoner kronor.

Drygt 100 hektar skogs- och jordbruksmark i närheten av skolan. Köptes av Berntsson med Martin Eriksson som ombud.

I Radio Bubblas egna sändningar beskrivs projektet som ett försök att samla barnfamiljer från nätverket i samma by, och dessutom arrangera återkommande träffar för den bredare miljön i den gamla skolbyggnaden. Vid flera tillfällen beskriver Martin Eriksson projektet som en ”koloni”.

”Vi har köpt ortens gamla skolanläggning. Vi har en stor fastighet gemensamt, och vi har börjat köpa fler fastigheter i närheten.”

I ett annat inslag slår han fast att projektet går bra:

”Vi har börjat etablera oss med besked.”

Libertarianismen har länge varit fixerad vid idén om parallellsamhällen och enklaver – från Ayn Rands bok Och världen skälvde, där ett gäng framgångsrika entreprenörer bosätter sig i bergen, till Prosperá på den honduranska ön Roatán, där penningstinna investerare försöker göra drömmen till verklighet. 

Ett av de mest kända exemplen är Free State Project, där 20 000 amerikanska libertarianer flyttade till en glesbefolkad delstat med målet att förändra både kulturen och politiken. I småstaden Grafton slutade det i katastrof, efter att staden invaderats av björnar – något som delvis skylldes på de nya invånarnas vägran att använda de soptunnor som rekommenderades av staten.

Men i kretsen kring Radio Bubbla heter husguden inte Ayn Rand, utan Hans-Hermann Hoppe – en av de mest radikala företrädarna för den högerkonservativa avknoppning som brukar kallas för paleolibertarianism.

”Libertarianer måste vara moral- och kulturkonservativa av det mest kompromisslösa slag”, skriver han i sitt stora verk Democracy: the god that failed.

I ett inslag i Radio Bubbla beskriver Martin Eriksson honom som sin personliga ”favoritfilosof”.

Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö beskriver Hoppe och hans anhängare som kontroversiella bland svenska nyliberaler och libertarianer.

– Mises ger vi fortfarande ut i vår klassikerserie. Hans lärjunge Murray Rothbard har jag inte sett nån anledning att prioritera, men jag får ofta önskemål. Rothbards lärjunge Hoppe tar alla avstånd från.

Hur ser du själv på Hoppe?

– Just Hoppe är jag inte jätteinläst på, men skulle spontant klassificera honom som både antiliberal och antidemokrat. Det är verkligen far out.

I Democracy: the god that failed, som tjänat som inspirationskälla för bland annat den amerikanska högerideologen Curtis Yarvin, förespråkar Hoppe att staten träder tillbaka helt till förmån för vad han kallar ”naturliga eliter”.

Drömmen om enklaver finns dock kvar, men i formen av avtalsgemenskaper (covenant communities) där invånarna förbinder sig till särskilda avtal för att få vara del av gemenskapen. Den yttersta makten att välja vilka som släpps in – och att sparka ut dem som anses bryta mot reglerna – har fastighetsägaren i samråd med ledargestalter bland de boende.

”[E]tt samhälle där rätten till exkludering helt återställts till ägarna av privat egendom skulle vara djupt ojämlikt, intolerant och diskriminerande”, drömmer Hoppe, och fortsätter:

”Nästan omedelbart skulle ett kulturellt och moraliskt normalläge återinställa sig”.

Hoppe menar visserligen att även socialt progressiva enklaver är möjliga i teorin, men att dessa till skillnad från de konservativa motsvarigheterna saknar inre stabilitet, och därför tenderar att misslyckas.

https://www.flamman.se/den-texanska-ideologin/

Den texanska ideologin

Nu söker teknikentreprenörerna sitt Lebensraum i bibelbältet.

Utrikes Fred Turner

Martin Eriksson har kallat Hoppe för den libertarianska rörelsens viktigaste levande tänkare. 2017 bjöds Hoppe in till Coraxconf, en internationell libertariansk konferens på Malta som Eriksson stod bakom. Enligt Eriksson själv åt de pizza tillsammans efteråt – filosofen ska ha beställt en funghi.

När Hoppe i ett tal under konferensen länkade samman libertarianismen och alternativhögern beskrev Eriksson det senare som ett ”kvitto” på att Bubbla rörde sig i samma intellektuella riktning som förebilden.

När Flamman frågar Martin Eriksson om det finns ett kontrakt för de boende svarar han dock nekande.

– Det finns inga avtal. Det finns ingen organisation. Det finns inga regler eller möten. Det finns ingenting sådant här.

I ett avsnitt från 2023 drömmer han däremot högt om ”en helt egen by utan några icke-likasinnade utbölingar”, men säger att han är för fattig för att få det att hända själv.

– Om det finns någon som är förmögen och kan dra i gång ett sådant projekt så kommer jag vara väldigt sugen på att ansluta mig, i en eller annan kapacitet.

Bara månader senare tecknades en fullmakt som gav honom befogenhet över köpet av en fastighet strax intill skolan – det första av tre tillfällen som Eriksson agerat ombud för fastighetsaffärer i byn. 

Sammanlagt har Eriksson getts fullmakter till fastighetsaffärer motsvarande 20 miljoner kronor (ett av köpen kom i slutändan att genomföras via ett annat ombud, som även han bor i byn).

Pengarna kommer från mångmiljonären Daniel Berntsson, delägare i techbolaget Mullvad VPN och huvudfinansiär av populistiska Örebropartiets valkampanj.

– Jag och Daniel är gamla vänner sedan mer än 20 år tillbaka. Vi träffades på någon träff för libertarianer och har känt varandra sedan dess, bekräftar Martin Eriksson för Flamman.

Berntsson beskriver sig som en ”libertariansk anarkist”, och har en lång historia i libertarianska sammanhang. I mitten av 2000-talet var han medlem i Klassiskt liberala partiet, och demonstrerade återkommande mot Socialdemokraterna på 1 maj. Vid ett tillfälle avlägsnades Berntsson från platsen av polisen, något myndigheten senare klandrades för av Justitieombudsmannen.

Sedan dess har han bland annat gästat podden Ankdammen (anka används ibland som skämtsam förkortning för anarkokapitalist) och föreläst på just Freedomfest – föregångaren till konferenserna på byskolan. 

Hjälmar i skumgummi på Mullvads kontor i Göteborg. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

I ett inslag från 2017 omnämns han som sponsor till just Coraxconf, det internationella möte på Malta för libertarianer som arrangerades av personerna bakom Radio Bubbla och där Hans-Hermann Hoppe fanns bland talarna.

Därefter skriver han ett fåtal blogginlägg om politik och ekonomi. Sedan försvinner hans få spår från den frihetliga högern – fram till sommaren 2026, då han lägger ut fyra längre inlägg i samband med att donationen till Örebropartiet uppmärksammades i Flamman. 

Men i tysthet fortsätter han engagera sig i den libertarianska rörelsen. Hösten 2020 går han in som storägare i det nybildade bolag som köper upp den gamla byskolan. Och tre år senare är det han som börjar köpa upp fastigheterna i skolans direkta anslutning.

Totalt har Berntsson lagt 5,4 miljoner på fastigheter i skolans direkta närområde. Inköpen gjordes mellan 2023 och 2025, och flera av husen har köpts till betydligt högre priser än vid föregående försäljning. 

Summan bleknar dock i jämförelse med Berntssons köp av en större skogsfastighet på drygt hundra hektar, bara någon kilometer från den gamla skolan. Den fastigheten såldes i maj 2025 för 17,5 miljoner från en tidigare ägare som bland annat använde den till skogsbruk. 

Inget av Berntssons bolag, eller de övriga bolagen i kretsen kring byn, är dock registrerat för skogsnäring. När Flamman ringer upp fastighetens säljare berättar han att han själv inte hade någon kontakt med Daniel Berntsson, och inte uppfattade vad planerna med köpet var. I stället undertecknades affären i köket hos Martin Eriksson, som talade om att rusta upp ett av torpen. 

Den enda politiska frågan som jag bryr mig om är att stoppa folkutbytet.

Enligt en fullmaktshandling som Flamman tagit del av fick Eriksson omfattande befogenheter att sköta köpet av skogsfastigheten. Liknande befogenheter har även överlåtits till Eriksson vid två andra köp. I ytterligare två fall har en annan boende i byn fått fullmakter av Daniel Berntsson.

Berntsson bor inte själv i någon av de inköpta fastigheterna, utan är bosatt utanför Göteborg. Enligt handlingar från länsstyrelsen har Berntsson inte meddelat att han själv kommer att bosätta sig på fastigheten under den närmaste tiden, och inte heller att köpet ska främja sysselsättningen på orten. Inga förfrågningar om bygglov har heller skickats in angående fastigheten under året efter köpet.

Likt förebilden Hans-Hermann Hoppe har Martin Eriksson och Radio Bubbla närmat sig den radikala nationalisthögern under de senaste tio åren. 

”Den mångkulturella pestens dagar är räknade”, skriver en av de boende i skolbyn på Facebook i början av augusti. Synen delas av Martin Eriksson:

– Den enda politiska frågan som jag bryr mig om är att stoppa folkutbytet, sade Eriksson i ett inslag från förra hösten.

I podden har han också vänt sig mot vad han kallar ”tvångsblandning”, och lyft fram en möjlig lösning i form av att ”bränna ned alla byggnaderna” – hotell, lägenhetskomplex, flyktingförläggningar – innan någon hunnit flytta in.

– Det kan vara värt det, det kan vara en ganska rimlig sak att göra. Och om man gör det så kommer man ha enormt mycket uppbackning. Man kommer vara en folkhjälte. Och man kommer få väldigt mycket ekonomiskt stöd.

Till Flamman säger han att han står fast vid kritiken mot invandring:

– Det stämmer att jag ser massinvandringsprojektet som svenska politiker har orkestrerat i ett antal årtionden som ett väldigt stort problem.

Han har också uttryckt sympati för den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som han förra sommaren beskrev som ”en fantastisk sak”. När Flamman berättar att flera av medlemmarna dömts för våldsamma angrepp tar han avstånd från dem:

– Jag trodde att aktivklubbarna var folk som gymmade ihop. Kanske kampsportsträning, men det är väl något annat än våld. Om de håller på med något annat så kan jag bara säga att det känner inte jag till.

För omkring ett decennium sedan började vi se hur högerextrema ideologer och opinionsbildare började intressera sig allt mer för högerradikal libertarianism.

Flammans genomgång visar samtidigt flera kopplingar mellan personer i kretsen kring skolan och radikalhögern. Särskilt utbyte har man haft med Det Fria Sverige, som sedan nio år tillbaka driver lokalen Svenskarnas hus i närbelägna Älgarås. Organisationens ledarskikt har sin bakgrund i Nordiska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti, två öppet nynazistiska organisationer. 

I ett avsnitt från 2023 lyfter Eriksson fram den högerextrema gruppens försök att ”bygga nya samhällen utanför samhället”.

– Det är precis det som jag själv vill göra, det är precis det som jag uppmuntrar andra människor att göra.

Jonathan Leman, utredare på Expo, spårar överlappningen mellan libertarianska och högerextrema miljöer till mitten av 2010-talet:

– För omkring ett decennium sedan började vi se hur högerextrema ideologer och opinionsbildare kopplade till framför allt Det fria Sverige och Nordisk alternativhöger började intressera sig allt mer för högerradikal libertarianism och de gemensamma beröringspunkterna. 

Men överlappningen är inte bara ideologisk. Hösten 2021 användes skolan som övernattningslokal i samband med konferensen Fria ord på Svenskarnas hus, enligt en intern chatt som Flamman tagit del av via Expo.

– DFS har utnyttjat den gamla skolbyggnaden som vandrarhem i samband med en större aktivitet i Svenskarnas hus i Älgarås, bekräftar Jonathan Leman. 

– Bubblaprofilen Boris Benulic har framträtt i DFS-sammanhang och en av Bubblaprojektets mest hängivna aktivister är eller har även varit medlem i Det fria Sverige, säger Jonathan Leman. 

Via Expo har Flamman tagit del av internt material som bekräftar påståendet, som gäller en av de drivande medlemmarna i projektet kring skolan – som vid två tillfällen fått fullmakter av Daniel Berntsson att sköta fastighetsköp. 

Bland annat har han i en profiltext på DFS:s interna forum beskrivit sig som ”hårdhögerlibertarian” och mångårig medarbetare vid Bubbla.

Han är inte den enda i kretsen kring byn som varit aktiv i Det fria Sverige. I styrelsen för bolaget som driver skolan ingår en tidigare kandidat för öppet nynazistiska Svenskarnas parti, som dock själv är bosatt på annan ort. Även han ska enligt Expos underlag ha en bakgrund i DFS.

En tredje man, som 2021 fick lämna sitt arbete som tjänsteman för SD efter att ha avslöjats som medlem i DFS, har arrangerat loppmarknader i skolans gymnastiksal. Vid en av dem ska en av medlemmarna i vikingasekten ha deltagit, enligt lokala källor.

En av de boende i byn har dessutom en tidigare dom för hets mot folkgrupp, efter att ha lämnat en bränd koran utanför en moské. Enligt polisens förundersökning hade han medvetet tonsatt filmen från aktionen med musik som refererade till terrordådet mot moskén i Christchurch 2019, då 51 personer mördades.

I ett inslag från 2023 uppmanade Eriksson Bubblas lyssnare att sluta upp för honom i samband med rättegången.

Strax innan Flammans tänkta publicering går Martin Eriksson själv ut med ett inlägg i den lokala Facebookgruppen med tretusen medlemmar.

”Nyfikenheten är helt naturlig och vi vill gärna stilla den”, skriver han.

Där beskriver han hur personerna bakom skolköpet ”lärde känna varandra över internet för att vi lyssnade på samma podcast”. 

”Skolan blev som en stor sommarstuga som vi ägde gemensamt och kunde vara i lite som det passade.”

Att de inte berättat om ideologin bakom projektet motiverar han också i inlägget:

”Våra något ovanliga filosofiska uppfattningar håller vi oftast för oss själva. Dels för att det är privatsaker men också för att vi inte vill vara till besvär i vår nya hemort.”

Jag frågade min vän Daniel om han kunde hjälpa mig att köpa huset. Jag är lyckligt lottad att ha en sådan vän.

Han berättar också om finansieringen av fastigheterna och sin relation till Daniel Berntsson:

”Han är en del av vår vänkrets och hälsar ofta på här i byn”, skriver han, och förklarar att Berntssons köp av fastigheten handlade om att paret bodde utomlands och inte kunde ansöka om bolån.

”Så jag frågade min vän Daniel om han kunde hjälpa mig att köpa huset. Jag är lyckligt lottad att ha en sådan vän.”

Flamman har sedan början av augusti sökt Daniel Berntsson. Vi har bett honom att berätta om bakgrunden till finansieringen av projektet, och frågat hur han ser på de högerextrema kopplingarna hos de boende och det bolag som driver skolan.

Berntsson har själv inte återkommit, men efter att frågorna skickats återkommer Martin Eriksson med ett mejl. Där skriver han att anser att Flammans artikel är avsedd att skada dem och beskriver granskningen som en ”smutsig hit piece”. I det svar redaktionen fått pekar han inte ut någon av de aktuella sakuppgifterna som felaktig.

Stiftenseln Expo bidrog med underlag till artikeln. Flammans reporter Liz Fällman bidrog med research.

Därför granskar vi Daniel Berntssons fastighetsaffärer

Flamman har tidigare avslöjat att Mullvads delägare och vd Daniel Berntsson skänkt fem miljoner kronor till Örebropartiet – en siffra som gör honom till Sveriges största enskilda politiska donator.

Att en förmögen techprofil inte bara ger sig in i politiken, utan dessutom i flera år köpt fastigheter för mångmiljonbelopp där ideologiskt likasinnade bildar vad de själva beskriver som en ”koloni”, är intressant att granska. Inte minst som det framkommit flera kopplingar till högerextrema miljöer.

Martin Eriksson har motsatt sig en publicering av artikeln, med hänvisning till ortens litenhet. I inlägget i den lokala gruppen skriver han att journalister inte har ”mitt tillstånd att citera något jag skrivit här.” 

Flamman har tagit hänsyn till önskemålen genom att inte nämna orten eller mindre framträdande boende med koppling till skolan vid namn.

Endast den onda litteraturen är god, påstod filosofen Georges Bataille. Dent menade han, avslöjar varats sanna, tragiska natur. Allt annat är förljuget. 

Jag tänker på honom, när jag läser Lee Chia-Yings omtalade En bra dag att stoppa huvudet i ugnen (Wahlström & Widstrand, 2026), en skickligt skriven roman som handlar om sin egen tillblivelse, men framför allt om självbiografisk etik. 

Chia-Ying skildrar en kvinnas minnesbearbetning av en barndom i Taiwan. Hennes klasskamrater skriver en lista med tio dödssynder, som går ut på att visa varför hon inte får delta i deras lekar, och föräldrar håller på att skiljas. 

Det hela låter som en klassisk barndomsskildring.

Om det inte hade varit för att huvudpersonen väljer att spåra upp sina forna klasskamrater för att förhöra dem om huruvida hon minns rätt eller inte, ett slags civilrättslig auktoritetskontroll av det egna medvetandet. Greppet påminner om performancekonstnären Anna Odells film Återträffen (2013), där hon ställer sina forna mobbare mot väggen, med den enda skillnaden att berättarjaget i romanen är betydligt mer diplomatisk och mer notarie, som om hon anlitat sina barndomsminnen som vittnen och nu vill ha dem edsvurna.

Hur hade litteraturen sett ut om alla författare gjorde på det här viset? Förmodligen hade böckerna blivit betydligt kortare, eftersom halva mänskligheten hade tillbringat sina liv med att övertala sina plågoandar om att de själva har rätt, långt innan de skrivit färdigt sina böcker. 

Det vore lätt att hävda att Chia-Ying inte litar på sin egen auktoritet som författare, men det hon egentligen gör, med en skicklighet som gränsar till det sadomasochistiska, är att hon behandlar sina egna minnen som ett rättsfall under utredning, som om det verkligen gick att fastställa en känslas sanning. 

I bokens mest generande, och mest lysande, scen sitter huvudpersonen på ett kafé mitt emot en barndomskamrat och lägger fram sina utskrivna manussidor som ett förhörsprotokoll, för att få dem bekräftade rad för rad. Kamraten läser, skrattar generat, minns fel, minns rätt, blir generad över att hon minns fel.

Etiskt sett är det svindlande. För vem äger ett minne när två personer förväntas minnas samma korridor, samma toalett, samma lapp med tio skäl till varför man inte fick vara med och leka, men gör det helt olika? Chia-Ying svarar inte på frågan, hon iscensätter den om och om igen, som en enmansversion av ett rättsprocessdrama där hon spelar både åklagare, försvarare och det gråtande vittnet i boxen. Resultatet är inte terapeutiskt på det där skönlitterärt tillrättalagda sättet av typen ”jag konfronterade mitt trauma och blev hel”, utan snarare underhållande. För metoden, viljan att vara både etisk och moralisk, tar här över och smittar alla minnena. 

Det hjältinnan egentligen söker hos sina forna klasskamrater är kanske inte sanningen om barndomen, utan en blick, bekräftelsen på att någon annan såg henne lida, för ett trauma man är ensam om att minnas är inget trauma alls, bara en overifierad känsla som svävar runt utan adress. Det är kanske just här som romanens verkliga dödssynd döljer sig – den hon begår mot sig själv, i tron att någon annans minne kan rädda hennes eget från att vara påhittat.

Mitt i alltihop dyker författaren Sylvia Plath upp. Som tonåring läser huvudpersonen en biografi om Plath och missförstår den totalt. Hon tror att Plath ”grillade” sitt huvud i ugnen när hon begick självmord, ett slags stekt-huvud-martyrskap värdigt en actionfilm. Sedan förstår hon att det handlade om gas och kolmonoxid. Plath hade matat barnen, täppt till dörrens glipa för att gasen inte skulle läcka ut till dem, lagt en handduk i ugnen för att kunna somna in bekvämt, och sedan satt på gasen. 

https://www.flamman.se/ingen-fortjanade-lady-lazarus/

Ingen förtjänade Lady Lazarus

Linda Skugge: Ville man ha drag under galoscherna ringde man mig

Kultur Linda Skugge

Plaths tragedi får agera spegel för huvudpersonens egen symboliska död mellan 13 och 15 år, en period boken konsekvent beskriver som en långsam kvävning, även om det här och var dyker upp vackra erotiska scener med en annan ung kvinna. Att låna en verklig, mytologiserad kvinnas mest privata dödsögonblick som liknelse för sin egen skoltrötta tonårsångest är både genialt och en smula skamlöst. Bataille hade säkert gillat det, men han hade sagt åt henne att släppa lite på överjaget, för ingen bra litteratur skrivs med goda intentioner. Den sanna litteraturen är oförsonlig, även om man till slut måste stoppa huvudet i ugnen för att äntligen bli hörd. 

Mika Fredholm är bara 15 år, men är en van aktiesparare. Nu har han skrivit Easynomics (Fri tanke, 2026), som utlovar ”spartips och noll vuxenspråk” för unga mellan 12 och 17 år. Läsaren guidas i privatekonomins grunder, som att göra en budget och tänka efter före ett köp, men också om hur man får pengar att växa genom att investera i aktier och fonder. 

En bok om aktiesparande för tonåringar låter väldigt mycket som en Timbro-gimmick, men chockvärdet är egentligen inte så högt: unga har hängt på börsen ett bra tag nu. Föreningen Unga Aktiesparare grundades redan 1990 och Fabian Svorono släppte låten ”Ränta på ränta” 2021. Investeringssparkonton lanserades 2012 och är skattefria sedan i år. På min första dag på gymnasiet, 2009, minns jag att två blonda killar satt i datasalen och kollade börsen. I dag äger hela 31 procent av unga män aktier, jämfört med 15 procent för befolkningen som helhet. 

I en tid av hög ungdomsarbetslöshet, stagnerande löner och där utbildning inte längre är en självklar biljett in i medelklassen, är det inte konstigt att aktiesparande och investeringar lockar unga mer än den där asienresan. När sociala skyddsnät urholkas tar man till individuella strategier. Livsmålet är ”fuck-off-kapital” eller något som kan hålla en flytande när a-kassa, sjukförsäkringen och den allmänna pensionen låter som forntida legender. Ungas börssparande kan till och med ses som en form av ”ekonomiskt självförsvar”, som Ruben Lind kallade det i Aftonbladet för ett tag sedan.

Mot denna bakgrund kommer Easynomics. Boken håller vad den lovar, tilltalet är trevligt och jordnära. Fredholm presenterar enkla tumregler för sparande, och förklarar pedagogiskt ränta på ränta-effekten (hur du tjänar pengar på både ditt sparade kapital och den avkastning det ger) och skillnaden mellan olika fonder (en korg som samlar många olika aktier eller räntor) och aktier (andel i ett företag). Tonåringen som vill börja spara sin veckopeng eller sommarjobbslön (som inte måste spenderas eftersom mamma betalar), får med sig det mesta den behöver. Den som tror att det är ett techmanifest som ska förvandla läsaren till morgondagens Gordon Gekko blir nog besviken. Fredholm uppmanar till ett mer klassiskt lågrisksparande. 

Jag läser boken som ett sätt att göra finansiell kunskap tillgänglig för en ung generation, i en tid när sparande och skuldsättning kryper ned i åldrarna. Här finns en stark tilltro till att det går att lära sig att göra kloka investeringar och bli en vinnare på aktiemarknaden. Som Fredholm säger till Mitt i Stockholm: ”Jag vill att förutsättningarna för att förstå ska vara lika oavsett utbildningsmässig eller ekonomisk bakgrund.”

Samtidigt tror jag att spelplanen för unga aktiesparare redan är riggad, vilket mer finansiell utbildning inte råder bot på, hur tillgänglig och pedagogisk den än är. Med arvspengar kommer du längre, snabbare i börskarriären än utan. Det är vanligare att unga med bra familjeekonomi har ett sparande, något som Ungdomsbarometern uppmärksammat. Det ger en hint om vilka tonåringar som kommer att nås av Easynomics spartips.

Och medan en liten del av dagens tonåringar börjar spara till miljonen, fastnar andra med konsumtionsskulder. Kronofogden larmade år 2022 om att det totala skuldbeloppet bland unga män hade ökat med 25 procent på tio år och hela 80 procent bland unga kvinnor under samma period. När ”fintech”-sektorn växer och lån, krediter och börsen är mer tillgängliga än någonsin blir aktiesparandet och skuldsättningen faktiskt två sidor av samma mynt. Den som är rationell, sparsam och har en del arvspengar blir vinnare, de impulsiva, slösaktiga och lottlösa har desto mer att förlora. 

https://www.flamman.se/en-snygg-kaftsmall-at-matjattarna/

En snygg käftsmäll åt matjättarna

Elina Pahnkes bok är en snygg käftsmäll åt matjättarna

Kultur Ella Petrini

Under läsningen funderar jag också på vilka politiska rörelser som blir möjliga för Avanza-generationen. Att försöka svara på den frågan är en balansgång med två fallgropar: å ena sidan ett boomeraktigt avfärdande av allt som inte är den fordistiska arbetarklassen, å andra sidan ett naivt hyllande av Gamestop-aktivister som dagens antikapitalistiska avantgarde eller Financial Independence, Retire Early-killar som sparar för ekonomisk självständighet före 50-strecket som arbetskritikens främsta fanbärare. De försöker lura systemet, snarare än att förändra det. För en generation som drömmer om att checka ut tidigt från ett alienerande arbetsliv, men som verkar ha gett upp hoppet om det gemensamma, behöver vänstern komma på ett framtidslöfte värt att tro på. 

”Är din skola hotad?”

Den frågan möter elever som går in på hemsidan ”Rädda Min Skola”. Svaret går att lista ut med hjälp av en sökbar karta.

”1 335 skolor i Sverige drivs som aktiebolag. Sök din skola eller din kommun och se om den är en av dem som kan tvingas stänga.”

Kampanjen frontas av Kaj Marinov, MUF-aktiv och tidigare ordförande för Moderat Skolungdom. Men kampanjen beskriver sig som oberoende, och som Marinov själv skriver på hemsidan hade initiativet ”inte varit möjligt utan stöd och hjälp från Almega Utbildning”.

I ett sms till Flamman beskriver sig Kaj Martinov som ”jättetacksam” för deras hjälp:

”Att organisationer som tror på det fria skolvalet stödjer ett sånt här initiativ tycker jag är naturligt. Vi har fått hjälp med fakta och merch”, skriver han.

På instagramkontot @raddaminfriskola kan man följa hur kampanjen besöker flera privatägda gymnasium i Göteborg – Sjölins, NTI, Klara Teoretiska och Sigrid Rudebecks – samt även i Sundsvall. De poserar med elever, som fått gratis t-shirts med ”I

Inom Vänsterpartiet och Miljöpartiet finns det en tro att Socialdemokratins tid är förbi. Man tror att partiet gör allt för makten och att man endast lyssnar på pr-strateger. Hilda Förare Bergs ledare i Flamman den 18 augusti är ett exempel på en sådan hållning.

Men vad har då hänt med Socialdemokraterna? Har man satt marknaden före människan? Svaret är enkelt, nej. Det som vi socialdemokrater går till val på är tvärtom klassisk arbetarpolitik. Vi har tre prioriteringar inför detta val. Jag uppmanar läsaren att titta på politiken. Vad är det som inte är sossigt? 

För det första: vi vill ta tillbaka kontrollen över välfärden. Vinstjakten i skolan, äldreomsorgen. HVB-hemmen måste ägas gemensamt igen. Att de ägs av gängkriminella är helt fel, och ett tecken på en misslyckad privatisering. Vi vill att kommunerna ska driva HVB-hemmen och att vi ska köra ut alla privata aktörer ur Sverige! Det om inget annat är riktig välfärdspolitik.  

Det demokratiska ska i slutändan vara det som bestämmer över vår gemensamma välfärd. Vi går till val på att den sjuka vinstjakten i skolan ska stoppas. 

Vi kommer att sikta mot framtiden. För Socialdemokratins bästa dagar ligger framför oss!

För det andra vill vi ha en stark och rättvis ekonomi. Vi vill investera i Sveriges norra delar och i den gröna industrin för att kunna sikta mot framtiden och samtidigt få ner den skyhöga arbetslösheten. För att alla ska dra sitt strå till stacken vill vi införa en bankskatt så att övervinsterna kan investeras i vår välfärd. Detta utan att räntorna ökar. För att inte nämna att vi var det partiet som på 80-talet avskaffade karensen. Och nu är vi först med att vilja göra det igen. Bara det förslaget är ett exempel på när fackföreningsrörelsen krokar arm med socialdemokratin. När gjorde Miljöpartiet senast något sådant?

Vår tredje prioritering är svenska folkets trygghet. Jag kan konstatera att Socialdemokraterna är det enda partiet som har som partikongressklubbat mål att vår nation ska ha noll utsatta områden. Det är ett mål vi kommer att uppfylla. Jag vill påstå att det är rätt vågat att påstå att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är radikala när de inte ens har som ambition att Sverige inte ska ha några utsatta områden. Ännu värre när man vet att de inte heller har sakpolitiken för att göra det. 

https://www.flamman.se/en-rost-pa-v-ar-en-rost-pa-tido/

En röst på V är en röst på Tidö

Vänsterpartiet har inte förtjänat socialdemokratiska röster, skriver Carl Gerken. Den som vill se en S-ledd regering bör rösta på Socialdemokraterna – inte på ett parti som hotar att fälla den.

Rörelsen Carl Gerken

Vi socialdemokrater kommer att satsa på skolan genom små klasser på lågstadiet så att alla barn blir lyfta och sedda av en lärare. Ingen unge ska hamna på glid. Vi vill rusta upp och bygga ut våra utsatta områden så att inget barn växer upp i trångboddhet. Socialtjänsten måste förbättras för att den ska kunna hjälpa alla familjer i utsatthet. Segregationen ska krossas och Sverige ska enas. Detta kan bara Socialdemokraterna åstadkomma.

Avslutningsvis kan jag konstatera att även om V och MP har vissa bra sakförslag, så saknar de en vision för landet. Vilket Sverige vill vi vara? Socialdemokraterna vill skapa det jämlika Sverige genom det starka samhället. Vi kommer inte att titta tillbaka på fornstora dar och drömma om folkhemmet. I stället lyfter vi blicken mot morgondagen. Vi kommer att sikta mot framtiden. För Socialdemokratins bästa dagar ligger framför oss!

Att det av många anledningar finns en stor irritation både utanför och inom socialdemokratin är inte något nytt. Ett exempel på dessa irriterade röster utifrån är Hilda Förare Berg som i sin ledare Sossarna slarvar bort oss unga i Flamman den 18/8 i mångt och mycket säger det alla andra också säger. Vi är trötta på Socialdemokraternas högersväng såväl historiskt som i nutid och vi saknar tiden då de stod för en ”äkta socialdemokrati”.

Jag själv delar denna bild.

Men för mig är det en anledning att stoppa folk från att överge skeppet och i stället arbeta tillsammans med tusentals andra att hålla det stadigt i den storm som svensk politik är och inte tappa bort oss. Den bilden delar jag dock inte med Hilda Förare Berg, som anser att förstagångsväljare i stället bör se till partier såsom Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att möta deras behov av en äkta socialdemokrati.

Enligt mig vore det ett misstag.

Mer än något annat vill jag att de ska organisera sig för att behålla våra segrar och göra dem fler.

Miljöpartiet har sedan de bildades varit ett kappvändarparti som när det gäller i kommunerna kan byta sida från de rödgröna till de borgerliga i utbyte mot att de får något symboliskt i gengäld, exempelvis en cykelväg. Det hände bland annat i Stockholm 2018.

Trots sin socialistiska etik, har Vänsterpartiet stött förslag nationellt och i EU som skulle slå hårdast mot facken via förslag som Lex-Tesla i EU och Kvinnolönelyftet i Sverige. Ett förbud mot att ta in strejkbrytare från ett annat land skulle resultera i att ett liknande förbud måste införas på arbetstagarnas organisationer, som exempelvis ett förbud mot sympatiåtgärder utomlands. Detta på grund av hur den svenska modellen fungerar. Kvinnolönelyftet skulle försvaga fackets roll som lönesättare då nu staten skulle börja spela en större roll i det. Vänsterpartiets förslag om att dela upp matjättarna för att i stället ge utrymme för små lokala företag skriker av småborgerlig ideologi så att man blir döv.

Splittringar och avhopp har alltid varit rikligt förekommande i vänstern, händelser som visat sig katastrofala. Aldrig har en avsplittring från Socialdemokraterna lyckats ta dess plats och i allmänhet så bör man själv förstå att om eldsjälarna lämnar S kommer det bara att resultera i att antalet högersossar ökar i relation till de eldsjälar som är kvar.

Om alla lokala sossar i arbetarekommunenerna hade lämnat så hade vi inte fått partiet att ta en klar ställning mot tonårsutvisningarna. Om det inte vore för eldsjälarna i de interna förbunden hade vi inte fått det som Ulf Kristersson beskrev som en ”farlig vänstersväng” hos Socialdemokraterna.

https://www.flamman.se/jag-ar-sosse-darfor-rostar-jag-pa-v/

Jag är sosse – därför röstar jag på V

Jag gick med i SSU – nu jag ser fram emot att svika Magdalena Andersson

Rörelsen Gabriel Nylander

Om sådana som Hilda Förare Berg inte väljer att se denna sväng och därmed försvaga S till i värsta fall en valförlust. Självklart tycker jag att förstagångsväljare ska rösta på Socialdemokraterna, men mer än något annat vill jag att de ska organisera sig för att behålla våra segrar och göra dem fler. För att citera min hushjälte Joe Hill ”Sörj inte, organisera er”.

Det är så som vi kan få en äkta socialdemokrati.

– Tyvärr är alla gravar redan fulla. Jag har rast just nu. Jag kan gräva en ny snart. Men jag måste vila lite.

Den ende mannen på scenen är dödgrävare och har ingen större lust att begrava någon som fortfarande lever. Runt honom står en grupp unga kvinnor. Scenen upplöses i en drömsk dans och snart vet varken de eller publiken riktigt vad som är lek och vad som är allvar.

Det är repetition av Decamerone, en adaption av Giovanni Boccaccios märkliga 1300-talsverk om en grupp unga aristokrater som flyr undan pesten i Florens. Verket har fascinerat läsare i århundraden, dels som en ögonblicksbild av en fruktansvärd pandemi, dels genom sitt oväntade grepp. I stället för att skildra tragedin drar sig ungdomarna tillbaka till en villa på landet och berättar historier för varandra – flera av dem ganska sexuella.

Med sex personer på scenen samtidigt är det mycket som ska klaffa. I bakgrunden följer levande pianomusik dramatiken. Premiären på Teater Tribunalen närmar sig.

Bakom uppsättningen står scenkollektivet Rostvit: Elin Smedman, Dina Lagerman, Kema Rausner och Nina-Jane Jacobson. Lagerman regisserar, men alla fyra står som producenter. Att de är fyra kvinnor är ingen slump.

Alla utom Elin följer med in i köket, där vi sätter oss efter repetitionen. Gruppens tidigare föreställningar har mötts av lovord som ”seriöst och sexigt”.

Varför valde ni att göra teater av en 700 år gammal text?

– Jag hörde den i P3 Klassikern och tyckte att det var ett roligt grepp med en massa aviga ungdomar som åker ut på landsbygden och bara berättar historier för varandra. Det är lekfullt när de byter karaktär mitt i, beroende på historia, säger Dina.

På Boccaccios tid var digerdöden en pågående katastrof. Omkring hälften av Florens befolkning dog. Men tanken på ett hot utifrån, som inte bryr sig om några gränser, har fått ny aktualitet. Liksom frågan om vilka som har privilegiet att fly undan när katastrofen kommer.

– Det speglar vår samtid. De har det skoj medan människor ligger och dör. Det är krig, kris och katastrofer, medan vi sitter här i Stockholm och arbetar med en pjäs. Vi har konsten för att fly verkligheten, säger Kema.

– Det är en otrolig ignorans som vi tycker är väldigt intressant. Och samtidigt det där med att alla bara hakar på. Den med högst status, Pampinea, leder de andra.

Finns det fler paralleller till samtiden?

– Jo, också hur olika grymheter drabbar olika människor. För de flesta tyskar var Nazityskland inte så hemskt. Om man bara gjorde sina plikter, gick till jobbet, inte opponerade sig och var en god tysk så var det ganska bra. På det sättet kan man nog tänka om USA. Om man bara gör som Trump vill … Om man inte ifrågasätter framväxten av fascismen går det ju bra för vissa grupper.

Att välja ett medeltida verk är ett sätt att lättare närma sig den politiska samtiden, menar de. Rostvit har arbetat på liknande sätt tidigare. Förra året satte de upp AB OVO, baserad på Iliaden, och Shakespeares En midsommarnattsdröm. Gruppens första pjäs hade premiär för två år sedan och byggde på 1800-talsförfattaren Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan.

– I AB OVO gestaltade vi berättelsen ur den sköna Helenas perspektiv.

En av Rostvits drivkrafter är behovet av en teater som skiljer sig från de stora institutionerna, som Dramaten och Stadsteatern.

– Vårt formspråk är ganska drömskt eftersom vi tycker att väldigt mycket i dag är autofiktion och verklighetsbaserat. Det vi går igång på mest är stora uttryck, färg, lekfullhet och att få gå in i ett universum.

Rostvit föddes 2024. Även namnet pekar bakåt i historien, mot den medeltida tyska nunnan Hrotsvitha von Gandersheim.

– Hon räknas som den första kvinnliga dramatikern. I hennes klosterböcker har man hittat olika dialoger som man tror var avsedda att iscensättas.

Hrotsvitha blev Rostvit. Men namnet rymmer också en annan kontrast: rost och vitt.

– Lite som hora och madonna.

Gruppen är uttalat feministisk och vill skapa scenkonst av och för kvinnor.

– Gjort av kvinnor, med ett feministiskt perspektiv och en feministisk analys. Det känns som att det har kommit en backlash efter 2014 och hela metoo-rörelsen, inte minst inom teatern.

Vad vill Rostvit bidra med?

– Alla som är på institutionerna nu är 40 plus. Bara de får göra grejer. Och om man tittar på hur många kvinnliga regissörer som finns på de stora scenerna är det kanske en per spelår. Kvinnliga roller finns inte heller i samma utsträckning. Resten får man skapa själv.

https://www.flamman.se/och-anda-finns-frihetsteatern-i-jenin/

Och ändå finns Frihetsteatern i Jenin

Ann Ighe: Teatern på Västbanken ger en strimma av hopp

Kultur Ann Ighe

Men problemet ligger inte bara hos institutionerna, menar de. Kulturpolitiken spelar också en roll.

– När man är underfinansierad blir man försiktig, lutar sig mot klassikerna och vågar inte ta politiska risker. Det säljer inte.

Vad har ni emot Dramaten?

– Vi har inget emot institutionerna i sig och skulle gärna framträda där. Men vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama. Vi vill att folk ska komma till våra föreställningar och känna: Gud, jag vill vara feminist, vad coolt! Men vi är inte plakatiga, så som man kanske tror att feministisk teater är, säger Nina-Jane Jacobson.

Men Decamerone är ju en klassiker om något.

– Samtidigt skrev Boccaccio textsamlingen i realtid. Kanske tänkte han att den skulle vara inaktuell inom ett år.

Så blev det som bekant inte. Decamerone blev tvärtom så kontroversiell att den hamnade på katolska kyrkans index över förbjudna böcker, inte minst på grund av satiren över präster och munkar och de många sexuella berättelserna. En av de mest berömda handlar om en man som låtsas vara stum för att få arbete i ett nunnekloster – och snart upptäcker att nunnorna har andra planer för honom.

– Den scenen har vi med!