3f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bcMiljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm.
Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna.
Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning.
Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind.
Och pepp är det.
För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent.
– Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind.
Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010.
Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14.
– Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind.
Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare.
– Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm.
Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna.
– Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på.
Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska.
Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson.
Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna.
– Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel.
Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med.
– Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten.
Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare.
– Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll.
Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet.
Vi ställer oss vid bardisken.
Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också?
Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster.
Foto: Jesper Bengtsson.
Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten?
– Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik.
Där upplever många att det svängt i opinionen.
– Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det.
Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet?
– Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation.
Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger?
– Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet.
En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna.
– Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen.
Det är en vecka kvar till valdagen.
Jesper Bengtsson
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bd62f83c9f297258c8723413e8dbd666a179290232TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Pauline Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Pauline Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnden för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012–2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. ”Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valspurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet. Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket om regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blocken minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadsskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
02f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bdTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef702f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef7TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
3f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bc57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
8bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac678842303f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bcTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
2205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f978bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac67884230TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
bb54cac4bbf2790b248fedfabe2e90c808f4f6e02205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f97TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up, själv tycker jag att det känns lite som att kastas tillbaka till valfri alternativ rockscen i mitten av 1990-talet. En bardisk, låg scen, några bord och klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
8bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac67884230Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm.
Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna.
Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning.
Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind.
Och pepp är det.
För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent.
– Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind.
Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010.
Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14.
– Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind.
Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare.
– Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm.
Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna.
– Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på.
Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska.
Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson.
Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna.
– Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel.
Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med.
– Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten.
Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare.
– Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll.
Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet.
Vi ställer oss vid bardisken.
Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också?
Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster.
Foto: Jesper Bengtsson.
Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten?
– Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik.
Där upplever många att det svängt i opinionen.
– Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra.
Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet?
– Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation.
Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger?
– Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet.
En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna.
– Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen.
Det är en vecka kvar till valdagen.
Jesper Bengtsson
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bd62f83c9f297258c8723413e8dbd666a179290232TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Pauline Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Pauline Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnden för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012–2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. ”Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valspurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet. Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket om regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blocken minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadsskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
02f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bdTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef702f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef7TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
3f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bc57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
8bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac678842303f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bcTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
2205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f978bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac67884230TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
bb54cac4bbf2790b248fedfabe2e90c808f4f6e02205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f97TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up, själv tycker jag att det känns lite som att kastas tillbaka till valfri alternativ rockscen i mitten av 1990-talet. En bardisk, låg scen, några bord och klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
2205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f97Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm.
Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna.
Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning.
Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind.
Och pepp är det.
För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent.
– Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind.
Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010.
Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent.
– Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind.
Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare.
– Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm.
Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna.
– Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på.
Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska.
Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna.
– Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel.
Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med.
– Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten.
Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare.
– Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll.
Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet.
Vi ställer oss vid bardisken.
Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också?
Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster.
Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten?
– Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik.
Där upplever många att det svängt i opinionen.
– Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra.
Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet?
– Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation.
Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger?
– Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet.
En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna.
– Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen.
Det är en vecka kvar till valdagen.
Jesper Bengtsson
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bd62f83c9f297258c8723413e8dbd666a179290232TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Pauline Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Pauline Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnden för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012–2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. ”Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valspurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet. Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket om regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blocken minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadsskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
02f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bdTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef702f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef7TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
3f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bc57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
8bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac678842303f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bcTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
2205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f978bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac67884230TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
bb54cac4bbf2790b248fedfabe2e90c808f4f6e02205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f97TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up, själv tycker jag att det känns lite som att kastas tillbaka till valfri alternativ rockscen i mitten av 1990-talet. En bardisk, låg scen, några bord och klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
bb54cac4bbf2790b248fedfabe2e90c808f4f6e0Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat.
Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm.
Normalt är detta ett ställe för stand up, själv tycker jag att det känns lite som att kastas tillbaka till valfri alternativ rockscen i mitten av 1990-talet.
En bardisk, låg scen, några bord och klotter på väggarna.
Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning.
Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind.
Och pepp är det.
För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent.
– Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind.
Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010.
Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent.
– Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind.
Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare.
– Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm.
Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna.
– Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på.
Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska.
Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna.
– Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel.
Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med.
– Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten.
Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare.
– Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll.
Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet.
Vi ställer oss vid bardisken.
Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också?
Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster.
Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten?
– Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik.
Där upplever många att det svängt i opinionen.
– Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra.
Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet?
– Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation.
Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger?
– Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet.
En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna.
– Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen.
Det är en vecka kvar till valdagen.
Jesper Bengtsson
Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bd62f83c9f297258c8723413e8dbd666a179290232TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Pauline Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Pauline Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnden för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012–2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. ”Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valspurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet. Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket om regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blocken minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadsskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
02f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1356f94156fbb2cbc5a8ab5ae7416a9afe673f8bdTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? – Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart att det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef702f13ef9108cee504f65466fb9f28e931fc8cdc1TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112934e00cd7067ad3cd638008d5d66a04914468ef7TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det som att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
3f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bc57932c58fbbe86ba920bba96b02a21cfd3d6d112TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
8bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac678842303f0cac30cfb524a741000a6e5d3e5f94a81fe3bcTITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det går bra? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
2205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f978bd4f4d5da205703a1ae4b33b6c6e4ac67884230TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning blev det 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här, Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Paulina Lidén. Foto: Jesper Bengtsson. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Foto: Jesper Bengtsson. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
bb54cac4bbf2790b248fedfabe2e90c808f4f6e02205f2fef472dd013abf3ccd90a023f696b89f97TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up, själv tycker jag att det känns lite som att kastas tillbaka till valfri alternativ rockscen i mitten av 1990-talet. En bardisk, låg scen, några bord och klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Det ska bli roligt att byta regering” DESCRIPTION: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Miljöpartiet hoppas på sitt bästa valresultat. Det är torsdag kväll och vi befinner oss ovanpå restaurang Landet vid Telefonplan i Stockholm. Normalt är detta ett ställe för stand up. En bardisk, låg scen, några bord och något som ser ut som klotter på väggarna. Fast just den här kvällen är det bokat av Miljöpartiets lokala partiavdelning. Ett femtiotal personer är på plats för att lyssna på, mingla med och peppas av språkröret Amanda Lind. Och pepp är det. För just nu går det bra för Miljöpartiet. I Verians senaste opinionsmätning fick man 8 procent. – Vårt mål är att få vårt bästa valresultat någonsin, Det är klart inom räckhåll och det är väldigt sporrande, säger Amanda Lind. Det bästa resultatet hittills är 7,34 procent. Från valet 2010. Blandade reaktioner Särskilt bra går det i områden som det här. Telefonplan och Hägersten, relativt välbärgade men radikala Stockholmsförorter. I förra valet fick Mp nästan 15 procent av väljarstödet i valkretsen. Socialdemokraterna fick 32 och Vänstern drygt 14 procent. – Vi växer. Nu har vi över 500 medlemmar, säger en av arrangörerna från den lokala partiföreningen innan hon ger ordet till Amanda Lind. Timmarna innan minglet på Landet har de partiaktiva stått utanför tunnelbaneuppgången, delat ut material och pratat med väljare. – Det är förstås blandade reaktioner, men de många säger att de redan tänkt rösta på oss, och andra säger att de tänker rösta för att få bort Tidöregeringen, säger Pauline Lidén, av kampanjarbetarna som också är språkrör för Grön ungdom i Stockholm. Alla är förstås inte lika uppmuntrande. Utanför t-baneuppgången möter jag Peter, 37, som tackade nej till att ta mot material från de kampanjande miljöpartisterna. Han vill inte vara med på bild, men säger att han tänker rösta på något av Tidöpartierna. – Kärnkraftsfrågan, där delar jag inte alls de rödgrönas bild, säger han. Och skatterna. Med en rödgrön regering blir det skattehöjningar. Det är jag säker på. Tonårsutvisningarna vattendelare Miljöpartiet brukar beskrivas som ett parti där väljarnas inställning visar hur polariserat samhällsklimatet är. De som gillar partiet gillar det starkt, samtidigt som många är väldigt skeptiska, nästan hatiska. Men Paulina Lidén säger att hon inte märker av det lika mycket nu, i alla fall inte bland de yngre väljarna. – Det är klart att det finns de som köpt in sig på Tidös bild att kriminaliteten är det största problemet och att allt löser sig bara vi utvisar människor, men ännu fler säger att klimatet är en viktig fråga och ogillar den samhällsutveckling vi haft under flera år, med tonårsutvisningarna till exempel. Sara Grolander, ordförande i stadsdelsnämnde för Hägersten–Älvsjö, håller med. – Jag gick med i partiet runt 2012-2013 och då hade vi medvind och klimatfrågan var högt prioriterad. Sedan har det varit några år när det varit svårare, men nu känns det att något hänt i samhällsdebatten. Liksom Pauline Lidén nämner hon tonårsutvisningarna, att debatten om dem blev en vattendelare. – Där uppskattar många att Miljöpartiet hela tiden hållit en konsekvent linje, att vi inte ändrat oss för att vindarna blåst åt ett annat håll. “Vi kan prata om vad vi vill göra” Inne på stand up-klubben minglar Amanda Lind med partifolket. Den här kvällen är även SVT på plats för att följa henne i valkampanjen. Under ett par timmar. Rullar kameran och mikrofonen är på oavbrutet. Jag tänker att det måste kräva närmast totalt fokus från språkrörets sida. Även samtal med medarbetare och partivänner, eller för den delen intervjun med Dagens Arena, kommer finnas med på bandet. Vi ställer oss vid bardisken. Ni är starka i den här sortens områden, men hur ser det ut i andra delar av landet, har ni kampanjat där också? Jag har varit över hela landet, och det märks en skillnad. Vi åkte till exempel ur ganska många kommuner och regioner både 2018 och 2022, men även där ser det ut som att vi är på väg tillbaka. Och jag tycker det är väldigt roligt att vi kan driva en valrörelse och vara inne i en valpurt där vi kan prata om vad vi vill för Sverige och vår politik. Hur vi vill få ner utsläppen, hur vi vill stärka välfärden och öka jämlikheten. I stället för att vädja om taktikröster. Men vad tror du det är som gör att det blir högt? Klimatfrågan har ju inte riktigt tagit plats i valdebatten? – Det var en ganska stor diskussion i våras om att man ska bryta fossilberoende efter att krisen bröt ut i Hormuzsundet Sedan har vi haft en sommar med värmerekord och stora skogsbränder i södra Europa. Det är klart det påminner människor om att klimatet är en viktig fråga. Och att vi är det parti som på djupet engagerar oss i den här frågan. Men sen tror jag också att det jobb vi har gjort är att stärka oss i frågor som ekonomisk jämlikhet. Att vi står upp för en stark välfärd. Sen har vi såklart också haft den här diskussionen om utvisningspolitiken. Där vi har tagit stor plats om en human migrationspolitik. Där upplever många att det svängt i opinionen. – Ja, det har blivit en känsla hos många i Sverige att det räcker nu. Att det har gått för långt. Och då hör man att vi står för en annan riktning. Och det är väl det vi möter, att man längtar efter det. Och längtar kanske också efter ett parti som har visioner och pratar om sin egen politik snarare än att svartmåla andra. Ni har sluppit ganska mycket av det taktiska snacket som regeringsbildningen, det som Centern och Vänstern hela tiden möter. Varför är det så tror du, ni ska ju också vara med i den där konstellationen om ni vinner valet? – Jag tror att det handlar om att inget parti har satt upp röda linjer mot oss och vi har förhållit oss konstruktiva till alla partier i oppositionen. Vi ser att alla partier behövs på något sätt i en majoritetskonstellation. Men nu verkar det som att gapet mellan blockan minskar, och många säger att diskussionen om regeringsalternativen är en faktor. Kommer ni alla att komma överens vid en valseger? – Som sagt, det är inte hos Miljöpartiet spärrarna finns. Vi vill se en ny riktning för Sverige, det är väldigt viktigt för oss. Vi går till val på att byta statsminister. Vi vill gärna se Magdalena Andersson som statsminister, men vi vill också byta politik. Och det kommer ju att vara vårt fokus såklart, att det blir den här riktningsförändringen. Att vi får bort marknadskolan, att vi kan sänka utsläppen och får en klimatomställning värd namnet. En medarbetare knackar på Amanda Linds axel och säger att intervjun är klar. Det är dags att gå peppa valarbetarna. – Det ska bli roligt att byta regering, säger Lind innan hon går mot scenen. Det är en vecka kvar till valdagen. Jesper Bengtsson Inlägget ”Det ska bli roligt att byta regering” dök först upp på Dagens Arena.
c7b8fc38896310533ebab234b7535cd80a3ba2bfEn 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”.
Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.
Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader.
Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.
Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.
Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”
Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.
”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.”
Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom.
Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen.
Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”
Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.
Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.
Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.
Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.
Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?
https://www.flamman.se/kapitalismen-dansar-i-havanna-igen/
Kapitalismen dansar i Havanna igen
Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare.
Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.
För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213c7b8fc38896310533ebab234b7535cd80a3ba2bfTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
0225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acae5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
aca352d36c4eaf73934968524beadb1d9a7255100225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acaeTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”.
Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.
Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader.
Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.
Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.
Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”
Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.
”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.”
Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom.
Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen.
Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”
Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.
Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.
Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.
Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.
Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?
https://www.flamman.se/kapitalismen-dansar-i-havanna-igen/
Kapitalismen dansar i Havanna igen
Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv?
Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare.
Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.
För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213c7b8fc38896310533ebab234b7535cd80a3ba2bfTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
0225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acae5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
aca352d36c4eaf73934968524beadb1d9a7255100225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acaeTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
0225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acaeEn 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”.
Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.
Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader.
Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.
Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.
Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”
Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.
”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.”
Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom.
Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen.
Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”
Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.
Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.
Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.
Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.
Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?
https://www.flamman.se/kris-for-kubanska-cigarrer-importor-likvideras/
Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras
”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling
Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg
Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare.
Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.
För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213c7b8fc38896310533ebab234b7535cd80a3ba2bfTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
0225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acae5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
aca352d36c4eaf73934968524beadb1d9a7255100225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acaeTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
aca352d36c4eaf73934968524beadb1d9a725510En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset.
Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”.
Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet.
Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader.
Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag.
Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan.
Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.”
Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt.
”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.”
Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom.
Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen.
Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.”
Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den.
Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat.
Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism.
Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras.
Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut?
Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare.
Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra.
För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213c7b8fc38896310533ebab234b7535cd80a3ba2bfTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned under sommaren. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
0225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acae5665cb50dc2e59f8df9a0d7dfa09faadcf709213TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kapitalismen dansar i Havanna igen Håller den kubanska revolutionen på att avskaffa sig själv? Reportage Julia Neima Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
aca352d36c4eaf73934968524beadb1d9a7255100225d58eabb2447913f6f541232b5cb592d7acaeTITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
TITLE: Vita huset projicerar sina demoner på Kuba DESCRIPTION: En 100-sidig rapport från Vita huset anklagar Kuba för att sprida kommunism och underminera Västerlandet. Men det riktiga hotet kommer inifrån det egna huset. CONTENT: Efter många månaders skramlande damp den till slut ned i förra veckan. Den 100-sidiga rapporten Cuba: The capital of 21st century communism, som Vita huset har tagit fram för att bevisa att Kuba utgör ”ett unikt hot mot amerikansk nationell säkerhet”. Vad detta hot består i är vid första anblick inte uppenbart. Bläddrar man igenom rapporten får man lätt intrycket av att författarna lider av ontologisk dissonans. Kuba har sedan revolutionen 1959 kanske aldrig varit fattigare och svagare än det är i dag. Efter 60 års ekonomisk blockad av USA har ekonomin reducerats till intet. Sedan kidnappningen av Venezuelas president Nicolás Maduro vid årsskiftet har situationen dessutom blivit akut, då de viktiga oljeleveranserna därifrån upphört. Kuba har drabbats av tre heltäckande strömavbrott på sex månader. Till detta kommer misslyckade satsningar på turism och en illa utförd penningpolitisk reform, i kombination med en hårdnande internationell isolering. Bara dagar innan rapporten släpptes införde USA nya sanktioner mot turistdepartementet och flera statliga företag. Det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. Men för Vita huset är sådana realiteter inte poängen. ”Att förväxla Kubas fattigdom med ofarlighet är att helt missförstå hotet. Dess materiella svaghet var aldrig måttet på dess farlighet.” Hotet ska inte förstås som militärt eller ekonomiskt. Kubas farlighet ligger i stället i dess förmåga att inspirera ideologiskt. ”Kubas angrepp på USA handlade i grund och botten aldrig om en kamp om ekonomisk politik, suveränitet eller ens äganderätten till ett visst territorium. Det var en revolution mot själva den västerländska civilisationen – en revolution som delvis fördes genom den nya och lömska metoden att förmå västvärldens barn att vända sig mot sitt eget arv.” Det handlar alltså om en viss ideologis uppsving i USA självt. Luntan består av en lång litania av inhemska fenomen och personer som Kuba anses ligga bakom. Bland de ”[k]ubanska agenter och operatörer” som ”upprätthåller ett fotfäste i hundratals täckorganisationer, aktivistgrupper, solidaritetscenter samt ideologiska nätverk av icke-statliga och ideella organisationer” nämns bland andra New Yorks borgmästare Zohran Mamdani, videoskaparen Hasan Piker, programledaren Amy Goodman, Amazon-fackföreningsgrundaren Chris Smalls och Ben & Jerry’s-grundaren Ben Cohen. Över tre sidor ägnas åt vänsterrörelsen Democratic socialists of America (DSA). Organisationen anklagas för att upprätthålla ”ett starkt, nästan religiöst engagemang för den kubanska regimens sak – inte för att gruppen kontrolleras av kubanska agenter i sig, utan för att det engagemanget nu helt enkelt är den de facto politiska ortodoxin inom den amerikanska extremvänstern.” Tanken att en liten ö som knappt lyckas försörja sig själv skulle ligga bakom alltifrån Svarta pantrarna till George Floyd-upproret och Black Lives Matter är hopkokt på så stark cigarrtobak att man tvingas ta till psykologiska verktyg för att förstå den. Mer precist Freuds idé om paranoia som en form av projektion: det vi inte kan erkänna hos oss själva tillskriver vi någon annan. I Schreberfallet beskrev han hur en förbjuden kärlek förvandlades till övertygelsen om att den andre i stället hatade och förföljde honom – för att legitimera hans eget hat. Det är inte svårt att göra denna tolkning av utrikesminister Marco Rubio, som är son till exilkubaner och som under sin politiska karriär i stort sett varit besatt av Kuba och antikommunism. Men processen gäller även för civilisationer, enligt Freud: kulturer uppfinner demoner och gudar som externa bärare av skuld och aggression som människor inte kan hantera. I Trumpadministrationens fall är det de allt mer organiserade inhemska reaktionerna på USA:s allt vildare och destruktiva kapitalism som inte kan accepteras. Därför behövs en extern fiende som kritiken kan projiceras tillbaka på. Och vad passar bättre än den en gång älskade, USA-allierade lilla paradisön strax söderut? Kris för kubanska cigarrer – importör likvideras ”Upp i rök”: cigarrimportör avvecklas efter ekobrottskoppling Aktuellt/Inrikes Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg Vita husets monsterrapport om Kuba signalerar i värsta fall att ön blir nästa måltavla i Trumps globala militära turné. Men längden och den bisarrt inåtblickande hållningen antyder att den också är ett uttryck för något djupare. Det är uppenbart att USA:s styrande klass inte vet hur den ska hantera det faktum att landet för första gången på ett halvt århundrade har en växande och välorganiserad socialistisk rörelse innanför sina egna gränser. Snarare än att aggressivt söka efter en extern syndabock bör denna klass fråga sig vad den själv har med saken att göra. För, som Freud också sagt: ”Jaget är inte herre i sitt eget hus.”
d2358912f0c3ffcbaa169f3cf563ec4e7563de05Judge John Z. Lee said he was bound by precedent, citing two U.S. Supreme Court decisions from 1969 and 2002.
Judge John Z. Lee said he was bound by precedent, citing two U.S. Supreme Court decisions from 1969 and 2002.
3301646741c2ca72e4ea74ba45691824798a147cDe fejkade konflikterna, medias förakt för väljarna, lögnerna om muslimer som aldrig granskas, skuldbeläggandet av enskilda yrkesgrupper och en socialdemokrati som vägrar berätta om sina socialdemokratiska idéer. Årets valrörelse är inte bara deprimerade. Jan Scherman är nära total uppgivenhet.
De fejkade konflikterna, medias förakt för väljarna, lögnerna om muslimer som aldrig granskas, skuldbeläggandet av enskilda yrkesgrupper och en socialdemokrati som vägrar berätta om sina socialdemokratiska idéer. Årets valrörelse är inte bara deprimerade. Jan Scherman är nära total uppgivenhet.