0f634d6b112ac1e51e112c0852d0e11502dabb0eThe National Park Service announced two deaths, one missing person and about 80 rescues after the August 2026 flooding in the popular national park.
The National Park Service announced two deaths, one missing person and about 80 rescues after the August 2026 flooding in the popular national park.
4e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
– Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon.
För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott.
Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum.
Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv.
– Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon.
2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats.
– Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon.
Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin.
Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio
Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen.
– En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon.
Varför var du där och filmade, även om det var så farligt?
– Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi.
”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp.
– Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi.
Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio
Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”.
– I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia.
Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig?
– Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset.
Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt.
– Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon.
Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen.
– Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck.
I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi.
– Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå.
Jon Andersson
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef76014e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra ”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c684c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601TITLE: “Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
– Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon.
För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott.
Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum.
Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv.
– Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon.
2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats.
– Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon.
Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin.
Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio
Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen.
– En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon.
Varför var du där och filmade, även om det var så farligt?
– Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi.
“De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp.
– Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi.
Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio
Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”.
– I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia.
Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig?
– Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset.
Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt.
– Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon.
Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen.
– Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck.
I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi.
– Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå.
Jon Andersson
Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef76014e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra ”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c684c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601TITLE: “Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c6Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS.
– Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon.
För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott.
Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum.
Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv.
– Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon.
2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats.
– Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon.
Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin.
Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio
Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen.
– En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon.
Varför var du där och filmade, även om det var så farligt?
– Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi.
“De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp.
– Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi.
Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio
Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”.
– I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia.
Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig?
– Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset.
Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt.
– Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon.
Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen.
– Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck.
I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi.
– Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå.
Jon Andersson
Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
84c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef76014e18ae3adf2d9305215311615c21e309369c3fe1TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra ”De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i ”De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen ”Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
28036d7a7c6d18d2b8a2bfe0e4d7726cafe2a6c684c98f1feaefe8745ad7288fc4a1447ff4ef7601TITLE: “Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen “Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I “De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget “Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” DESCRIPTION: Maryam Ebrahimi är aktuell med dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har träffat Maryam Ebrahimi, aktuell med en dokumentärfilm om kvinnorna som slogs mot IS. – Jag kände att jag måste berätta deras historia, säger hon. För dokumentärfilmaren Maryam Ebrahimi har kvinnors villkor ofta stått i centrum. Hon slog igenom 2012 med filmen ”Frihet bakom galler”, som hon gjorde tillsammans med sin före detta man Nima Sarvestani. Filmen skildrar kvinnor i Afghanistan som fängslats för så kallade moralbrott. Nu är hon aktuell med en ny dokumentär om kvinnors situation i Mellanöstern. I ”De levande döda i Rojava”, som går upp på svenska biografer nu i veckan, är det de kvinnliga soldaterna som stod i frontlinjen i kriget mot IS som står i centrum. Första linjen mot IS Ebrahimi berättar att hennes intresse för ämnet väcktes redan 2015 då hon för första gången såg kvinnorna som krigade i Kobane på tv. – Det var en väldigt mörk tid. Fylld av krig och tortyr, med kvinnor som såldes som slavar i Syrien. Jag blev väldigt fascinerad av de här kvinnorna som stod i första linjen mot IS soldater. Det var något jag inte kunde glömma bort, säger hon. 2019 blev hon tipsad av två bekanta, som också hjälpte till med research i inledningsskedet av filmproduktionen, om den samhällsmodell som hade byggts upp i trakterna kring Kobane efter att IS hade besegrats. – Under tiden som de kämpade mot IS så var det en revolution som formades där. Efteråt lyckades man bygga upp ett samhälle som styrdes av jämställdhet och respekt för miljön, där det var kvinnor som hade mest makt, berättar hon. Riskfyllt och farligt Maryam Ebrahimi bestämde sig för att hon ville åka till Rojava, som området heter, och skildra kvinnorna i en dokumentärfilm. Det skulle dock visa sig bli ett minst sagt mödosamt uppdrag. Filmen tog hela fem år att slutföra och projektet fick avbrytas flera gånger, bland annat på grund av pandemin. Maryam Ebrahimi under inspelningen. Foto: Guillaume Briquet/Folkets Bio Det var också ett riskfyllt och farligt arbete. Att IS besegrats innebar inte att det blev fred i området. I stället attackerades det kurddominerade området av drönare från Turkiet. Attacker som pågick under tiden som Maryam Ebrahimi befann sig på plats i Rojava för att göra filmen. – En dag när jag precis kommit hem efter att ha varit där en månad fick jag veta att en drönare bränt upp en bil som jag åkte med varje dag, säger hon. Varför var du där och filmade, även om det var så farligt? – Eftersom jag måste berätta. Jag känner att om jag blir fast med en berättelse som måste komma ut som en film, då måste jag göra den, säger Ebrahimi. Hjälpte varandra “De levande döda i Rojava” kretsar kring fyra kamrater som alla skadades i slaget i Kobane. Fadakar som blev av med sina ben, Rojda som förlorade synen, Zarin som tappade minnet efter att ha blivit skjuten i huvudet och Sorkhin som blev av med ett öga och fick delar av skelettet ersatt med metall. I filmen beskrivs det som att de fyra kamraterna fungerar som en kropp. – Det var som att de hjälpte varandra. Till exempel Zarin som tappat minnet, men som hade en jättestor del i Kobanes befrielse. När jag såg henne för första gången 2019 på sjukhuset kunde hon inte prata. Men tack vare att de andra var med och pratade med henne så började hennes hjärna funka igen. De hade bara kunnat lämna och glömma henne. Men det gjorde de inte. Det var så vackert, säger Maryam Ebrahimi. Rojda förlorade synen och Fadakar blev av med sina ben i kriget mot IS. Foto: Folkets Bio Maryam Ebrahimi berättar att hon som dokumentärfilmare har lätt att leva sig in i de människoöden hon skildrar. Något som märks tydligt i “De levande döda i Rojava”. – I filmen beskriver jag de här fyra huvudpersonerna som en del av samma kropp. När jag var där och gjorde filmen kände jag att jag automatiskt blev en del av den där kroppen. Jag kände att jag måste berätta deras historia. Kriget som de utkämpade mot IS. Kan man beskriva det som ett feministiskt krig? – Ja, det var det faktiskt. De menade att om vi ska kämpa för en bättre framtid för kvinnor, så måste kvinnor också vara med och delta. Sen var det också så att IS-männen trodde att om de blev dödade av en kvinna så skulle de inte hamna i paradiset. Det var också något som triggade de här kvinnorna. Att de inte skulle låta IS-soldaterna komma till det där jävla paradiset. Inspiration Maryam Ebrahimi menar att kvinnorna som krigade mot IS i Kobane blev en inspiration för kvinnor i hela Mellanöstern. Enligt Ebrahimi var det där fröet såddes till den stora protestvågen i Iran några år senare, då folk gick man ur huse för att protestera under parollen “Women, Life, Freedom”. En proteststorm som startades då den kurdiska kvinnan Mahsa Amini dödats, efter att ha arresterats av moralpolisen för att inte ha burit sin hijab på rätt sätt. – Efter Mahsa Aminis begravning började hela Iran ropa de här slagorden och sen spred det sig vidare till Saudiarabien och Afghanistan. Det blev som en stor feministisk rörelse. Allt det började i Rojava, säger hon. Maryam Ebrahimi är född i Teheran 1976 och flyttade till Sverige 2004. Hon känner därför väl till hur det är att leva under den islamistiska diktaturen. – Jag var bara två år när islamiska revolutionen skedde i Iran. Landet var som ett fängelse. Särskilt för kvinnor. Det här har blivit en del av mig. Det är därför så många av mina filmer handlar om kvinnor som kämpar mot förtryck. I samhällen med ett så starkt kvinnoförtryck är det inte konstigt att kvinnor tar till drastiska metoder, enligt Maryam Ebrahimi. – Det är inte Sverige eller Europa vi pratar om. Många kvinnor har inte de här grundrättigheterna som man måste ha. Då är det lätt att förstå att de tar till vapen och kämpar för kvinnors framtid. Jag säger inte att det är bra att militarisera kvinnor, men om man tänker på vilket samhälle de lever i och vad de kämpar för är det lite lättare att förstå. Jon Andersson Inlägget ”Jag kände att jag måste berätta deras historia” dök först upp på Dagens Arena.
8dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). ”Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det.
Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”.
En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han.
Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter.
Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar.
Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten.
Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju densamma även om klassen har en eller ett par elever färre.
När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen.
Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död.
I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor.
I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar.
Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket.
Lisa Pelling
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd078638dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). ”Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju densamma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd07863Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng.
Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det.
Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”.
En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han.
Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter.
Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar.
Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten.
Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre.
När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen.
Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död.
I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor.
I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar.
Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket.
Lisa Pelling
Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
d13997e20e9e53e0b006537789ef7568bfd078638dc23231511b4f4cbb4bb85ad1dd0b79db732ba7TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). “Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju det samma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Marknadsskolan är byskolans död DESCRIPTION: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Kommuner skär ned för att ha råd med stigande skolpeng. Svend Dahl, chefredaktör för Timbros nättidning Smedjan, har besökt byn Kubbe i Örnsköldsviks kommun på jakt efter Centerpartiets själ. Byn ligger i valdistriktet Norrflärke-Solberg som är Centerpartiets starkaste fäste i landet (C fick 24,3 procent i riksdagsvalet 2022 i det här valdistriktet). ”Många röstar på C för att värna byskolan” skriver Dahl, och han kan ha rätt i det. Det finns fortfarande en föreställning om att friskolesystemet är bra för byskolorna, det var ju inte minst för att göra det möjligt att fortsätta driva små skolor på landsbygden som skolpengen infördes i början av 1990-talet. Friskolornas införande fick draghjälp av striden kring skolan i Drevdagen, som kommunen ville lägga ner och föräldrarna i den lilla byn i norra Dalarna slogs för att ha kvar. I proposition 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor drömmer den moderata skolministern Beatrice Ask om ”nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap”. En ny rapport, Skolvinstkompassen, framtagen av min ledarskribentkollega, statistikern och utredaren Vilgot Österlund, visar att friskolor framförallt finns på större orter. Det gäller särskilt de vinstdrivande skolorna. I 150 av Sveriges 290 kommuner finns inga vinstdrivande skolor alls, konstaterar han. Det är helt enkelt inte lönsamt för de vinstdrivande skolorna att etablera sig på små orter. Så skapas vinsterna Skolvinstkompassen visar pedagogiskt hur vinsterna skapas. Det handlar om att friskolorna anställer färre lärare, i högre utsträckning låter undervisningen skötas av obehörig personal, och på att friskolorna har mindre skolgårdar. Tricken är enkla, och de stora skolkoncernerna har haft ett par decennier på sig att förfina koncepten. Vinstdrivande friskolor etablerar sig också i tätorter där de kan rekrytera tillräckligt många elever för att fylla klassrummen till max (varken mer eller mindre, skulle det bli barn över ställs de i kö och vältras över på de kommunala skolorna, som är skyldiga att ta emot dem). Fulla klassrum sänker kostnaden per elev. Samtidigt splittras kommunens elever upp på fler skolor. När en, två, fem elever från varje skola på landsbygden får skjuts in till Internationella Engelska Skolan eller en Academediaskola (de heter sådant som Innovitaskolan, Prolympia och Vittra) i stan så ökar kostnaden per elev. Kostnaden för själva skolbyggnaden och för lärarna är ju densamma även om klassen har en eller ett par elever färre. När kommunens kostnader per elev ökar, måste de öka skolpengen till friskolorna. Katshing och klirr i kassan för skolkoncernerna, en ond cirkel för kommunen. Som blir tvungen att göra nedskärningar för att ha råd med den stigande skolpengen. Ofta är det just de mindre skolorna på landsbygden utanför kommunens större tätorter – landsbygdsskolorna – som måste läggas ner. Marknadsskolan är byskolans död. Siffror på sveket I ljuset av detta är det svårbegripligt att Centern, (det forna) landsbygdspartiet, så hårdnackat försvarar vinster i välfärden och vinstdrivande skolor. I en nystartad podd möter DNs politiska chefredaktör Amanda Sokolnicki vännen och komikern Kirsty Armstrong. Sokolnicki försöker förstå varför Armstrong övergett liberalismen, varför hon som är uppvuxen på landet lämnat Centerpartiet och gått åt vänster. För att Centerpartiet har svikit landsbygden, är Kirsty Armstrongs svar. Skolvinstkompassen sätter siffror på det sveket. Lisa Pelling Inlägget Marknadsskolan är byskolans död dök först upp på Dagens Arena.
1762baf65852618ff09fb4b5240303acfcbd9667Maj. John “Alex” Klinner died in a plane crash in Iraq. His wife said benefits for his family "are being dictated by semantics and public perception."
Maj. John “Alex” Klinner died in a plane crash in Iraq. His wife said benefits for his family "are being dictated by semantics and public perception."
1ad37912e0c7d4e4b5b52e7e2c4885899df44ef4The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
f8c88032d5e0e05393da2c2020af1c4931fb90ff1ad37912e0c7d4e4b5b52e7e2c4885899df44ef4TITLE: Did Trump order weeping willows to be cut down outside Kennedy Center? DESCRIPTION: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down." CONTENT: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
TITLE: Did Trump order that weeping willows be cut down outside Kennedy Center? DESCRIPTION: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down." CONTENT: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
f8c88032d5e0e05393da2c2020af1c4931fb90ffThe center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
f8c88032d5e0e05393da2c2020af1c4931fb90ff1ad37912e0c7d4e4b5b52e7e2c4885899df44ef4TITLE: Did Trump order weeping willows to be cut down outside Kennedy Center? DESCRIPTION: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down." CONTENT: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
TITLE: Did Trump order that weeping willows be cut down outside Kennedy Center? DESCRIPTION: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down." CONTENT: The center's vice president of facilities told a court in April 2026 that the center removed the trees "because they were falling down."
2809ee660e3107894f6591a767b9a8e198e0da6fSocial media users claimed the chemical is a "known carcinogen." There's not enough data to say for sure.
Social media users claimed the chemical is a "known carcinogen." There's not enough data to say for sure.