Tornevall Networks

TITLE:
Forskare: ”Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger”

DESCRIPTION:
Nya studier visar att segregation främst drivs av växande inkomstklyftor.

Inlägget Forskare: ”Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger” dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Det räcker inte att bygga blandat för att motverka segregation. Den drivs främst av växande inkomstklyftor och brist på gemensamma mötesplatser, visar nya studier från Malmö universitet.

Den politiska debatten om att främja social blandning genom att bygga områden med mer varierade boendeformer, på högersidan kallat ”tvångsblandning, har blivit en av valrörelsens mer polariserande. Socialdemokraterna gick ut redan för ett par år sedan om att man vill bygga bort segregationen med fler hyresrätter och blandade upplåtelseformer. Högerpartierna har rasat och varnar för att det skulle förstöra ”fungerande villaområden”.

Men frågan är inte ny. Blandade bostadsområden var uttalad politisk strategi redan på 1970-talet, påpekar Martin Grander, docent i Urbana studier vid Malmö universitet. Trots decennier av ambitioner kvarstår segregationen i Sverige. Martin Grander har i en ny studie av all nyproduktion i Malmö och Göteborg mellan 2012 och 2024 analyserat hur upplåtelseformer, inkomster och utbildning samspelar.

Under perioden ökar segregationen något i Malmö, medan utvecklingen i Göteborg har varit mer stabil. Resultatet visar att nyproduktion med blandade upplåtelseformer kan minska segregationen lokalt men att skillnaderna mellan stadsdelar ändå växer. Mellan delområdena Törnrosen och Bellevue i Malmö skiljer det nästan 500 000 kronor i disponibel medianinkomst.

– Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger, utan av supergentrifiering. Även om inkomsterna ökar kraftigt i de fattigaste områdena, ökar de ännu mer i de redan rikaste områdena, säger Martin Grander i ett pressmeddelande.

De rika drar ifrån

Det är alltså inte nya exklusiva bostäder som driver segregationen, utan växande inkomstklyftor. När höginkomsttagare koncentreras till ett område, eller blir rikare där de redan bor, drar de ifrån resten av staden.

Ett exempel Martin Grander lyfter är Bellevue, det rikaste av Malmös 136 delområden. Mellan 2012 och 2024 har det knappt byggts några bostäder alls där. Men inkomsterna har ökat mest i hela staden, med närmare 80 procent, jämfört med Malmögenomsnittet på 59 procent.

Samtidigt ser Martin Grander ett värde i blandat boende som ett sätt att bromsa segregationen. Om hyresrätter byggs i välbeställda områden, som i Limhamns sjöstad i Malmö, då sjunker områdets genomsnittliga inkomst relativt sett. Och om det byggs nya bostadsrätter i områden som domineras av hyresrätter då höjs den.

– Det är en rimlig strategi om man vill minska segregationen. Men vi kan inte förlita oss enbart på den, säger han.

Föreningslivet viktigt

Att det byggs blandat leder inte heller automatiskt till blandade liv. Människor kommer ändå röra sig i olika mönster, ha barn i olika skolor och handla i olika butiker. Det skapas små öar i området, poängterar Martin Grander. För att människor med olika bakgrund ska mötas behövs det skapas incitament för det, och där spelar föreningslivet en viktig roll, enligt honom.

– Idrott och kultur är sammanhang där alla kan känna sig välkomna och där människor med olika bakgrund kan träffas. I nybyggda områden finns det alldeles för få idrottsplatser och mötesplatser, särskilt för barn och unga. Det är ett viktigt uppdrag för både media och forskning att påpeka detta för planerare, säger Martin Grander.

Inlägget Forskare: ”Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger” dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Forskare: ”Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger”

DESCRIPTION:
Nya studier visar att segregation främst drivs av växande inkomstklyftor.

Inlägget Forskare: ”Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger” dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Det räcker inte att bygga blandat för att motverka segregation. Den drivs främst av växande inkomstklyftor och brist på gemensamma mötesplatser, visar nya studier från Malmö universitet.

Den politiska debatten om att främja social blandning genom att bygga områden med mer varierade boendeformer, på högersidan kallat ”tvångsblandning”, har blivit en av valrörelsens mer polariserande. Socialdemokraterna gick ut redan för ett par år sedan om att man vill bygga bort segregationen med fler hyresrätter och blandade upplåtelseformer. Högerpartierna har rasat och varnar för att det skulle förstöra ”fungerande villaområden”.

Men frågan är inte ny. Blandade bostadsområden var uttalad politisk strategi redan på 1970-talet, påpekar Martin Grander, docent i Urbana studier vid Malmö universitet. Trots decennier av ambitioner kvarstår segregationen i Sverige. Martin Grander har i en ny studie av all nyproduktion i Malmö och Göteborg mellan 2012 och 2024 analyserat hur upplåtelseformer, inkomster och utbildning samspelar.

Under perioden ökar segregationen något i Malmö, medan utvecklingen i Göteborg har varit mer stabil. Resultatet visar att nyproduktion med blandade upplåtelseformer kan minska segregationen lokalt men att skillnaderna mellan stadsdelar ändå växer. Mellan delområdena Törnrosen och Bellevue i Malmö skiljer det nästan 500 000 kronor i disponibel medianinkomst.

– Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger, utan av supergentrifiering. Även om inkomsterna ökar kraftigt i de fattigaste områdena, ökar de ännu mer i de redan rikaste områdena, säger Martin Grander i ett pressmeddelande.

De rika drar ifrån

Det är alltså inte nya exklusiva bostäder som driver segregationen, utan växande inkomstklyftor. När höginkomsttagare koncentreras till ett område, eller blir rikare där de redan bor, drar de ifrån resten av staden.

Ett exempel Martin Grander lyfter är Bellevue, det rikaste av Malmös 136 delområden. Mellan 2012 och 2024 har det knappt byggts några bostäder alls där. Men inkomsterna har ökat mest i hela staden, med närmare 80 procent, jämfört med Malmögenomsnittet på 59 procent.

Samtidigt ser Martin Grander ett värde i blandat boende som ett sätt att bromsa segregationen. Om hyresrätter byggs i välbeställda områden, som i Limhamns sjöstad i Malmö, då sjunker områdets genomsnittliga inkomst relativt sett. Och om det byggs nya bostadsrätter i områden som domineras av hyresrätter då höjs den.

– Det är en rimlig strategi om man vill minska segregationen. Men vi kan inte förlita oss enbart på den, säger han.

Föreningslivet viktigt

Att det byggs blandat leder inte heller automatiskt till blandade liv. Människor kommer ändå röra sig i olika mönster, ha barn i olika skolor och handla i olika butiker. Det skapas små öar i området, poängterar Martin Grander. För att människor med olika bakgrund ska mötas behövs det skapas incitament för det, och där spelar föreningslivet en viktig roll, enligt honom.

– Idrott och kultur är sammanhang där alla kan känna sig välkomna och där människor med olika bakgrund kan träffas. I nybyggda områden finns det alldeles för få idrottsplatser och mötesplatser, särskilt för barn och unga. Det är ett viktigt uppdrag för både media och forskning att påpeka detta för planerare, säger Martin Grander.

Inlägget Forskare: ”Segregationen drivs inte främst av hur vi bygger” dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, den amerikanske historikern Robin D. G. Kelley, den sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet var lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska, och trycktes i en brittisk tidning.

– Brevet var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, den amerikanske historikern Robin D. G. Kelley, den sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet var lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska och trycktes i en brittisk tidning.

– Det var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar, undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner såsom Angela Davis (tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello, med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar, undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner såsom Angela Davis (tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello, med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, amerikanska historikern Robin D. G. Kelley, sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet vara lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska, och trycktes i en engelsk tidning.

– [Brevet] var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, den amerikanske historikern Robin D. G. Kelley, den sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet var lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska, och trycktes i en brittisk tidning.

– Brevet var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, den amerikanske historikern Robin D. G. Kelley, den sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet var lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska, och trycktes i en brittisk tidning.

– Brevet var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, den amerikanske historikern Robin D. G. Kelley, den sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet var lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska och trycktes i en brittisk tidning.

– Det var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar, undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner såsom Angela Davis (tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello, med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar, undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner såsom Angela Davis (tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello, med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, amerikanska historikern Robin D. G. Kelley, sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet vara lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska, och trycktes i en engelsk tidning.

– [Brevet] var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.

TITLE:
Öppet brev till iranska fångar kritiseras – undertecknare drar tillbaka sina namn

DESCRIPTION:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera. Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två […]

CONTENT:
The Guardian publicerade häromveckan ett öppet brev i solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet är undertecknat av flera framträdande vänsterpersoner som Angela Davis (själv tidigare politisk fånge), Mumia Abu-Jamal (nuvarande politisk fånge), Ruth Wilson Gilmore, Michael Löwy, Judith Butler, Walden Bello med flera.

Brevets budskap är att det iranska folket är ”fast mellan de två saxbladen”: den islamiska republiken å ena sidan och USA:s och Israels krig å den andra.

Författarna beskriver Irans motstånd mot USA-imperialismen som ”ihåligt” eller ”falskt” och kritiserar landets styre, ”som påstår sig motverka imperialistisk makt, samtidigt som de använder sig av samma dominanslogik och dess system för fängslande, tortyr och avrättning”.

Brevet har väckt stor debatt, inte minst på sociala medier. Återkommande i kritiken är att brevet likställer Iran med världens ledande imperialistmakt.

”Felet med saxen ligger inte bara i att dess blad är olika långa. Det ligger i att bilden framställer angriparen och den angripna som parallella källor till samma fara, vilket utplånar den historia och hierarki som förbinder dem”, skriver den indiske historikern och marxisten Vijay Prashad:

”[USA-imperialismen] är den kraft som har omringat Iran, ödelagt regionen, beväpnat Israel, infört sanktioner mot en hel befolkning och nu bringat krig till iranskt territorium.”

Den palestinska författaren Susan Abulhawa kritiserar också brevets likställande av Iran, som driver ”en existentiell antiimperialistisk kamp”, med den amerikansk-israeliska axeln:

”Detta är en helt orättvis framställning av vad som i verkligheten är en djupgående maktassymetri”, skriver hon.

Efter den kraftfulla motreaktion brevet väckt har fem av undertecknarna dragit tillbaka sina namn: den irakiske författaren Sinan Antoon, den amerikanske historikern Robin D. G. Kelley, den sudanesiska professorn Nisrin Elamin samt Columbiaprofessorerna Rashid Khalidi och Nadia Abu El-Haj.

– Jag har tagit bort mitt namn från brevet som påstods vara ett uttalande om antiimperialistisk solidaritet med politiska fångar. Det var mitt misstag, säger Robin D. G. Kelley i en inspelad film på Instagram:

– Omständigheterna under vilka vi ombads att underteckna brevet var lite skumma. Det som publicerades var inte exakt det jag ursprungligen hade sett.

I ett inlägg på X, som numera är borttaget, skriver Nisrin Elamin: ”Mitt namn står inte längre på brevet och borde aldrig ha stått där från början. Jag håller inte med om innehållet eller om det sätt på vilket mitt namn lades till i brevet, och anser att den likställning som görs mellan Israel och Iran är skadlig och helt felaktig”.

Flera, däribland Vijay Prashad, har även ifrågasatt huruvida Mumia Abu-Jamal verkligen skrev under brevet.

– Det finns väldigt få personer som står i direkt kontakt med Mumia, och jag tvivlar på att någon faktiskt fick honom att ta del av det slutgiltiga utkastet och skriva under det. Det finns något riktigt fult här, säger han i en intervju med den amerikanska politiska kommentatorn Briahna Joy Gray.

– Jag skulle vilja utmana de personer som faktiskt skrivit brevet att visa mig bevis på att Mumia och de andra har undertecknat det. Vi vet inte vem som har författat det här brevet.

Prashad påpekar även att det öppna brevet skrevs på engelska, publicerades på engelska, och trycktes i en brittisk tidning.

– Brevet var faktiskt feladresserat. Det var inte riktat till iranska politiska fångar. Det här är egentligen riktat till västerländska liberaler i en tid då folk tappar tron på Trumps krig, säger Vijay Prashad i en intervju med BreakThrough News.