Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2022-01-17 13:57:39

   Discovered: 2022-01-17 17:04:19 Hash: 44d6b342826fa0ad2e4bd6f75df6161ca9289fb2
   Title:

   För 22 år sedan ville Miljöpartiet avveckla det militära försvaret
   Description:

   INRIKES. ”Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans”, är ett ordspråk som tillskrivs den kinesiske generalen Sun Zi som levde c:a 500 år före Kristus och var författare till en bok om krigskonst, men även andra har tillskrivits citatet. Dock ingen miljöpartist, de har nog inte ens hört talas om ordspråket […]
   Content

   INRIKES. ”Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans”, är ett ordspråk som tillskrivs den kinesiske generalen Sun Zi som levde c:a 500 år före Kristus och var författare till en bok om krigskonst, men även andra har tillskrivits citatet. Dock ingen miljöpartist, de har nog inte ens hört talas om ordspråket och verkar inte ha något emot att vi har någon annans armé i Sverige med tanke på deras invandringspolitik.
   
   Den 4 oktober 2000 lämnades Motion 2000/01:Fö206 in till Riksdagen med ett förslag om avveckling av militären. Inlämnare var Miljöpartisten Lars Ångström m.fl. in motion
   
   Förslag till riksdagsbeslut
   
   Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att ta fram en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle kunna genomföras på ett för samhället så smidigt sätt som möjligt.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar tidigare riksdagsbeslut om vidgad hotbild och omfattar förslag till hur miljöhot, IT-hot och hot från sönderrostande atomubåtar i Murmansk skall kunna mötas.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin kommande försvarsproposition presenterar ett nytt system för ett försvar byggt på frivillighet öppet för både män och kvinnor i stället för värnpliktssystemet.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar sitt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter med att se över möjligheten att skapa ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar sitt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter genom att se över möjligheten att skapa ett svenskt konfliktlösningscenter.
   
   Riksdagen begär att regeringen i enlighet med sitt handlingsprogram för en konfliktförebyggande politik verkar för Europaparlamentets beslut omen genomförbarhetsstudie för en europeisk civil fredskår.
   
   Riktig analys
   
   Fredsrörelsens och Miljöpartiets analyser under slutet av 1980-talet vad gällde den säkerhetspolitiska utvecklingen visade sig i stort vara riktiga. Förändringarna av det sovjetiska samhället var oåterkalleliga. Nedmonteringen av Berlinmuren och Sovjetkommunismens kollaps gjorde slut på
   det kalla kriget.
   
   Som en konsekvens av det kalla krigets slut kom de mellanstatliga krigen att nästan helt upphöra. Militärutgifterna halverades i Europa under 1990-talet och minskade med över 90 % i Ryssland.
   
   Miljöpartiet pekade på att hoten mot Sverige inte var militärt utan kom från omfattande miljöförstöring,
   sönderrostande atomubåtar i Murmansk och risken för IT-sabotage. I våra partimotioner föreslogs kraftigt minskade militärutgifter och en nedmontering av det militära invasionsförsvaret.
   
   Också dessa analyser och krav visade sig i grunden vara riktiga och stöddes några år senare av en riksdagsmajoritet. 1996 beslutade riksdagen på Miljöpartiets initiativ om en vidgad hotbild. 1999 delade Sveriges överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte längre existerade något
   militärt invasionshot. Först i mars 2000 stödde en riksdagsmajoritet Miljöpartiets krav på nedläggning av ett stort antal regementen och en, om än otillräcklig, minskning av militärutgifterna.
   
   Dyrbart med långsam riksdag
   
   Visst kan man känna tillfredsställelse över att ligga i den säkerhetspolitiska analysens framkant. Till och med försvarsministern medgav i riksdagens talarstol att regementsnedläggningarna och utgiftsminskningarna borde ha inletts långt tidigare. Det tråkiga är att övriga riksdagspartiers långsamhet helt i onödan kostat skattebetalarna åtskilliga tiotals miljarder under 1990-talet, miljoner som istället kunde ha använts inom vården och skolan som istället fick skära ner. Det var inte bra.
   
   Det var också svårt för regeringen att minska militärutgifterna i den omfattning som skulle behövas. Det saknades helt planer för avveckling av militära regementen. Kontrakt på extremt dyra vapensystem som alla motiverats av ett hot som inte längre existerade visade sig svåra att omförhandla.
   
   Som exempel kan nämnas JAS där förre överbefälhavaren ansåg att det behövs 60-80 flygplan men där regeringen beställt över 200 stycken. Alla till ett pris av en halv miljard styck. Det är inte heller bra.
   
   Lära av misstagen
   
   Riksdagen beslutade i mars 2000 att invasionsförsvaret inte längre var försvarets enda huvuduppgift. Vidare ger den militära underrättelsetjänsten vid handen att regeringens ståndpunkt om att inget militärt invasionshot kan uppstå inom en tioårsperiod bör förändras. Det accelererande sönderfallet inom rysk krigsmakt fortsätter och gör att risken för en negativ utveckling för varje dygn blir allt lägre. Den militära
   komponenten i totalförsvaret blir således allt mindre relevant.
   
   Utvecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet förband och militära utgifter. Resurser bör istället föras över till konfliktförebyggande politik, demokratistöd och försvar mot de andra hot mot samhället som riksdagen identifierat och där militära medel är irrelevanta.
   
   Det är viktigt att riksdagen drar slutsatser av tidigare dyrköpta erfarenheter. Långsamma riksdagspartier får inte kosta skattebetalarna tiotals miljarder i onödan en gång till. Vi vill inte höra landets försvarsminister en gång till säga att det man föreslår borde ha inletts för länge sedan. För att snabbare kunna genomföra neddragningar behövs konkret planering för var och hur man skall minska.
   
   Därför föreslår Miljöpartiet en avvecklingsplan för den militära delen av försvaret där en halvering på sex år förbereds.
   
   En försvarspolitik för 2000-talet
   
   Riksdagen skall 2001 fatta ett nytt försvarsbeslut.
   Miljöpartiet avvaktar därför det förslag som kommer att komma från regeringen. Vi utgår dock från att man kommer att ha konkreta förslag på hur den vidgade hotbilden med de icke-militära hoten kommer att påverka totalförsvarets utformning. Regeringen måste visa hur man tänker sig att utbildning och kompetens i till exempel miljöbrigader som Miljöpartiet föreslagit ska kunna utvecklas för att hantera
   nationella och internationella miljökatastrofer. Regeringen måste föreslå konkreta insatser för att minska samhällets sårbarhet som Miljöpartiet föreslagit. Det räcker idag med att angripa fyra vitala platser för eldistributionen för att helt lamslå landet i månader. Regeringen måste visa hur samhället
   konkret ska kunna skydda sig mot såkallat IT-sabotage där i princip enskilda individer kan åsamka stora skador på viktiga samhällsfunktioner.
   
   Det är viktigt att understryka att inget av dessa hot kan mötas med militära medel i en militär organisation. Det är i vissa fall direkt olämpligt med militär inblandning. Försvarsmaktens egen satsning på IT-systemet Orion slutade i ett totalt fiasko som åsamkade skattebetalarna mångmiljardförluster.
   
   Avveckla värnplikten
   
   I samband med försvarsbeslutet 2001 kommer regeringen att föreslå hur det framtida värnpliktssystemet skall se ut. Också här kommer Miljöpartiet att återkomma när regeringens förslag väl kommer att presenteras. Vår ståndpunkt är att det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör
   ett i grunden orättvist och idag helt otidsenligt system. För det första fullgör endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning, ca 18 000 av en årskull på ca 55 000. Två tredjedelar slipper. För det andra så omfattar det endast män – kvinnor ställs utanför. I Pliktutredningen tycks flera riksdagspartier ha uppenbara svårigheter att förhålla sig till den nya säkerhetspolitiska situationen. De föreslår till
   exempel tvångsplikt även för kvinnor trots att behovet av deltagare minskar.
   Regeringens förslag bör istället innehålla ett system som är byggt på frivillighet och som är öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt kvinnliga kompetenser och erfarenheter som förmåga till strategisk planering, logistisk erfarenhet och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt
   manliga tillgången av fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få hög kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen utveckla ett system som bygger på motivation och som är meriterande. Kanske är tiden mogen för Miljöpartiets mångåriga förslag om bättre
   ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng till högskolan?
   
   Utveckla konfliktförebyggande politik
   
   En allt viktigare del av säkerhetspolitiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikthantering. I Europa, som plågats av ett flertal lokala konflikter under 1990-talet, saknas fortfarande på såväl nationell nivå som inom OSSE och EU en samlad syn och beredskap på konfliktlösande och krigsförebyggande arbete. Detta illustrerades tydligt i Kosovo. Under nära tio års tid kunde Europa se vad som var i görningen. Kunskap, fakta, analyser och ”early warnings” fanns, men det resulterade inte i någon konfliktförebyggande
   politik. Först i elfte timmen och först efter det att den nationalistiska serbregimen börjat genomföra folkfördrivning och massmord inleddes diplomatiska förhandlingar. När det ansågs misslyckat återstod bara trubbigt militärt våld i form av Nato:s angrepp, som dessutom skedde utan stöd i
   internationell rätt.
   
   Dyrbar brist
   
   För denna brist på förebyggande politik och handling har vi fått betala ett mycket högt pris. Dels i form av alla de människor vars liv släkts, de hundratusentals som tvingades på flykt och svåra traumatiska upplevelser för nära en kvarts miljon barn. Men det har också kostat världssamfundet ofattbara summor. De militära insatserna, katastrofhjälpen, FN:s arbete i Kosovo de närmsta tio åren samt hela återuppbyggnadsprogrammet uppgår till flera hundra miljarder kronor.
   
   Ökat ansvar för europeiska länder
   
   Den efterföljande debatten har till stor del handlat om att Europa måste ta ett större ansvar för konflikter i sin egen region. Det militära våldet för att tvinga fram ett stopp för folkfördrivningen i Kosovo hade, oavsett FN-mandat eller inte, varit beroende av USA:s vilja att ställa resurser till förfogande. Under det så kallade flygkriget illustrerades också ett stort militärteknologiskt gap mellan USA och Europa. Slutsatserna många drar är att Europas länder måste satsa på en militärteknologisk upprustning, ökade militärutgifter och utvecklandet av gemensamma militära strukturer i EU.
   
   Miljöpartiet delar uppfattningen om att länderna i Europa tveklöst behöver ta ett ökat ansvar för att hantera konflikter i sin egen region. Men ett sådant ansvar leder inte med automatik till ökade militärutgifter, militärteknologisk upprustning eller skapande av ytterligare militära strukturer inom EU. Den stora bristen i säkerhetstänkandet ligger istället i den nästan totala avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila krigsföregripande handlingsprogram. Varje gång fredsskapande styrkor måste skickas till ett område efter krigshandlingar måste vi se det som kvittot på att vi misslyckats.
   
   Misslyckats med den förebyggande politiken.
   
   En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt förebyggande verksamheten, vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan politik saknas idag nästan helt.
   
   Att förebygga krig
   
   Sveriges regering har utarbetat ett långsiktigt svenskt handlingsprogram för att före-bygga väpnade konflikter. Det överensstämmer till stora delar med Miljöpartiets ståndpunkter. Det handlar om att främja en konfliktförebyggande kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad om konflikter och dess orsaker för att öka vilja och förmåga att agera förebyggande. Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer för att få en tidig varning är en förutsättning för konfliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya,
   förändrade samarbetsstrukturer och instrument inom allt från FN och OSSE till andra organisationer som EU.
   
   Nya icke-militära institutioner
   
   En del av detta görs förvisso redan i Europa. Men det saknas institutioner som samlar fakta, analyserar och föreslår åtgärdsprogram som till exempel ekonomiskt stöd, stöd till
   demokratiska institutioner och NGO:er, och konfliktlösningsarbete. Det är kanske inte så konstigt att det
   går snabbt att få fram förslag på militära aktioner. På det området finns militära institutioner, staber och militära högkvarter. Det måste finnas civila institutioner som på motsvarande vis kan föreslå och genomföra konkreta civila konfliktförebyggande åtgärder.
   
   Ett första steg för att konkretisera det tänkande som finns i regeringens handlings-program vore att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet i kris- och konfliktområden.
   
   Utöver det förebyggande arbetet saknas också förmågan till civila föregripande insatser att använda efter det att förebyggande arbete och diplomati har misslyckats men före det att världssamfundet genom FN
   använder militärt våld. För Kosovos del en politik som skulle ha satts in mellan Madeleine Albrights diplomatiska misslyckande och de amerikanska bombplanen.
   
   Krigsföregripande insatser
   
   En ansats till sådant arbete, som av förklarliga skäl misslyckades, var OSSE:s beslut att skicka 2 000 civila och obeväpnade observatörer till Kosovo. Ett i princip klokt beslut men också ett beslut dömt att inte lyckas. Klokt därför att blotta närvaron av internationell civil personal har en dokumenterat dämpande effekt på våldsutövning och brott mot internationell rätt. Men dömt att misslyckas därför att de
   europeiska regeringarna helt saknade en beredskap för en sådan insats.
   
   Trots att det var tidsmässigt mycket akut om en upptrappning av den nationalistiska serbregimens våld skulle kunna stävjas hade OSSE tre månader efter beslutet fattats endast fått ihop 600 personer. Annonserna för att rekrytera den personal som inte existerade talar sitt eget språk. Sökanden skulle kunna engelska, skriva på dator och ha körkort. Intrycket skapades att det handlade om rekrytering av okvalificerad kontorspersonal. I själva verket hamnade observatörerna i en mycket komplex och svår arbetssituation med att medla konflikter, bidra till att bygga demokrati, övervaka de mänskliga
   rättigheterna, undersöka krigsbrott och ett brett polisiärt arbete. Man nådde aldrig upp till mer än 1 600 observatörer. Sveriges bidrag begränsade sig till blygsamma 73 personer. Det gick alltför långsamt, de var
   alldeles för få och de saknade till stora delar relevant utbildning för att kunna föregripa det våld som den serbiska nationalistiska regimen trappade upp.
   
   Studerar man de ekonomiska förutsättningarna är också de talande. OSSE:s budget är på 100 miljoner dollar. Nato:s budget är på 400 miljarder dollar.
   
   Civil fredskår i EU?
   
   Ett viktigt svenskt steg borde vara att ta initiativ till en civil fredskår för krigsföregripande insatser inom Europa. Målet ska vara en icke-militär multinationell insatsenhet tillgänglig ed kort varsel och med en beredskap att utvidga gruppens storlek beroende på situationens krav. Om en gemensam
   utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att utvecklas, trots välmotiverad kritik och riskerna med en sådan, bör denna fokuseras på att skapa civila föregripande instrument.
   
   Civila icke-militära insatsenheter likt de Per Gahrton och den gröna gruppen i EU-parlamentet förslagit om en civil fredskår, vilken också antagits av Europaparlamentet. Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs, civil administration, polisiärt arbete, konfliktlösning, demokratiska valprocesser, bidra till demokratiska samhällsfunktioner, mediebevakning och kunskap i lokala kulturer och språk.
   
   Bra förutsättningar
   
   För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i en civil fredskår bland annat genom den utbildning som bedrivs vid SWEDINT. Andra kunskapsresurser finns hos Räddningsverket, Sida och olika ideella organisationer som Green Forum och Läkare utan gränser, vilka har erfarenheter av konkret arbete i extrema situationer i konfliktområden. Den forskning och utbildning som bedrivs vid universitetens
   avdelningar för fred och konfliktforskning liksom utbildning om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av Röda korset och Raul Wallenberg-institutet är naturligtvis också viktig. Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell och gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna samordnas av ett institut för konfliktförebyggande internationell verksamhet i kris- och konfliktområden.
   Finansieringen av såväl ett institut som Sveriges del i en civil fredskårsstyrka bör ske över utgiftsområde 6, anslaget A2 ”Internationella fredsfrämjande insatser”.
   
   Stockholm den 4 oktober 2000
   Lars Ångström (mp)
   Kia Andreasson (mp)
   Per Lager (mp)
   Marianne Samuelsson (mp)
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
2. 2022-01-17 13:57:39

   Discovered: 2022-01-17 14:59:11 Hash: 73519fbfda373232065c67e17f11cefcc96d45c3
   Title:

   För 22 år sedan ville Miljöpartiet avveckla det militära försvaret
   Description:

   INRIKES. ”Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans”, är ett ordspråk som tillskrivs den kinesiske generalen Sun Zi som levde c:a 500 år före Kristus och var författare till en bok om krigskonst, men även andra har tillskrivits citatet. Dock ingen miljöpartist, de har nog inte ens hört tala som ordspråket […]
   Content

   INRIKES. ”Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans”, är ett ordspråk som tillskrivs den kinesiske generalen Sun Zi som levde c:a 500 år före Kristus och var författare till en bok om krigskonst, men även andra har tillskrivits citatet. Dock ingen miljöpartist, de har nog inte ens hört tala som ordspråket och verkar inte ha något emot att vi har någon annans armé i Sverige med tanke på invandringspolitiken.
   
   Den 4 oktober 2000 lämnades Motion 2000/01:Fö206 in till Riksdagen med ett förslag om avveckling av militären. Inlämnare var Miljöpartisten Lars Ångström m.fl. in motion
   
   Förslag till riksdagsbeslut
   
   Riksdagen begär att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att ta fram en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle kunna genomföras på ett för samhället så smidigt sätt som möjligt.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar tidigare riksdagsbeslut om vidgad hotbild och omfattar förslag till hur miljöhot, IT-hot och hot från sönderrostande atomubåtar i Murmansk skall kunna mötas.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin kommande försvarsproposition presenterar ett nytt system för ett försvar byggt på frivillighet öppet för både män och kvinnor i stället för värnpliktssystemet.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar sitt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter med att se över möjligheten att skapa ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet.
   
   Riksdagen begär att regeringen i sin försvarsproposition konkretiserar sitt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter genom att se över möjligheten att skapa ett svenskt konfliktlösningscenter.
   
   Riksdagen begär att regeringen i enlighet med sitt handlingsprogram för en konfliktförebyggande politik verkar för Europaparlamentets beslut omen genomförbarhetsstudie för en europeisk civil fredskår.
   
   Riktig analys
   
   Fredsrörelsens och Miljöpartiets analyser under slutet av 1980-talet vad gällde den säkerhetspolitiska utvecklingen visade sig i stort vara riktiga. Förändringarna av det sovjetiska samhället var oåterkalleliga. Nedmonteringen av Berlinmuren och Sovjetkommunismens kollaps gjorde slut på
   det kalla kriget.
   
   Som en konsekvens av det kalla krigets slut kom de mellanstatliga krigen att nästan helt upphöra. Militärutgifterna halverades i Europa under 1990-talet och minskade med över 90 % i Ryssland.
   
   Miljöpartiet pekade på att hoten mot Sverige inte var militärt utan kom från omfattande miljöförstöring,
   sönderrostande atomubåtar i Murmansk och risken för IT-sabotage. I våra partimotioner föreslogs kraftigt minskade militärutgifter och en nedmontering av det militära invasionsförsvaret.
   
   Också dessa analyser och krav visade sig i grunden vara riktiga och stöddes några år senare av en riksdagsmajoritet. 1996 beslutade riksdagen på Miljöpartiets initiativ om en vidgad hotbild. 1999 delade Sveriges överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte längre existerade något
   militärt invasionshot. Först i mars 2000 stödde en riksdagsmajoritet Miljöpartiets krav på nedläggning av ett stort antal regementen och en, om än otillräcklig, minskning av militärutgifterna.
   
   Dyrbart med långsam riksdag
   
   Visst kan man känna tillfredsställelse över att ligga i den säkerhetspolitiska analysens framkant. Till och med försvarsministern medgav i riksdagens talarstol att regementsnedläggningarna och utgiftsminskningarna borde ha inletts långt tidigare. Det tråkiga är att övriga riksdagspartiers långsamhet helt i onödan kostat skattebetalarna åtskilliga tiotals miljarder under 1990-talet, miljoner som istället kunde ha använts inom vården och skolan som istället fick skära ner. Det var inte bra.
   
   Det var också svårt för regeringen att minska militärutgifterna i den omfattning som skulle behövas. Det saknades helt planer för avveckling av militära regementen. Kontrakt på extremt dyra vapensystem som alla motiverats av ett hot som inte längre existerade visade sig svåra att omförhandla.
   
   Som exempel kan nämnas JAS där förre överbefälhavaren ansåg att det behövs 60-80 flygplan men där regeringen beställt över 200 stycken. Alla till ett pris av en halv miljard styck. Det är inte heller bra.
   
   Lära av misstagen
   
   Riksdagen beslutade i mars 2000 att invasionsförsvaret inte längre var försvarets enda huvuduppgift. Vidare ger den militära underrättelsetjänsten vid handen att regeringens ståndpunkt om att inget militärt invasionshot kan uppstå inom en tioårsperiod bör förändras. Det accelererande sönderfallet inom rysk krigsmakt fortsätter och gör att risken för en negativ utveckling för varje dygn blir allt lägre. Den militära
   komponenten i totalförsvaret blir således allt mindre relevant.
   
   Utvecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet förband och militära utgifter. Resurser bör istället föras över till konfliktförebyggande politik, demokratistöd och försvar mot de andra hot mot samhället som riksdagen identifierat och där militära medel är irrelevanta.
   
   Det är viktigt att riksdagen drar slutsatser av tidigare dyrköpta erfarenheter. Långsamma riksdagspartier får inte kosta skattebetalarna tiotals miljarder i onödan en gång till. Vi vill inte höra landets försvarsminister en gång till säga att det man föreslår borde ha inletts för länge sedan. För att snabbare kunna genomföra neddragningar behövs konkret planering för var och hur man skall minska.
   
   Därför föreslår Miljöpartiet en avvecklingsplan för den militära delen av försvaret där en halvering på sex år förbereds.
   
   En försvarspolitik för 2000-talet
   
   Riksdagen skall 2001 fatta ett nytt försvarsbeslut.
   Miljöpartiet avvaktar därför det förslag som kommer att komma från regeringen. Vi utgår dock från att man kommer att ha konkreta förslag på hur den vidgade hotbilden med de icke-militära hoten kommer att påverka totalförsvarets utformning. Regeringen måste visa hur man tänker sig att utbildning och kompetens i till exempel miljöbrigader som Miljöpartiet föreslagit ska kunna utvecklas för att hantera
   nationella och internationella miljökatastrofer. Regeringen måste föreslå konkreta insatser för att minska samhällets sårbarhet som Miljöpartiet föreslagit. Det räcker idag med att angripa fyra vitala platser för eldistributionen för att helt lamslå landet i månader. Regeringen måste visa hur samhället
   konkret ska kunna skydda sig mot såkallat IT-sabotage där i princip enskilda individer kan åsamka stora skador på viktiga samhällsfunktioner.
   
   Det är viktigt att understryka att inget av dessa hot kan mötas med militära medel i en militär organisation. Det är i vissa fall direkt olämpligt med militär inblandning. Försvarsmaktens egen satsning på IT-systemet Orion slutade i ett totalt fiasko som åsamkade skattebetalarna mångmiljardförluster.
   
   Avveckla värnplikten
   
   I samband med försvarsbeslutet 2001 kommer regeringen att föreslå hur det framtida värnpliktssystemet skall se ut. Också här kommer Miljöpartiet att återkomma när regeringens förslag väl kommer att presenteras. Vår ståndpunkt är att det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör
   ett i grunden orättvist och idag helt otidsenligt system. För det första fullgör endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning, ca 18 000 av en årskull på ca 55 000. Två tredjedelar slipper. För det andra så omfattar det endast män – kvinnor ställs utanför. I Pliktutredningen tycks flera riksdagspartier ha uppenbara svårigheter att förhålla sig till den nya säkerhetspolitiska situationen. De föreslår till
   exempel tvångsplikt även för kvinnor trots att behovet av deltagare minskar.
   Regeringens förslag bör istället innehålla ett system som är byggt på frivillighet och som är öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt kvinnliga kompetenser och erfarenheter som förmåga till strategisk planering, logistisk erfarenhet och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt
   manliga tillgången av fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få hög kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen utveckla ett system som bygger på motivation och som är meriterande. Kanske är tiden mogen för Miljöpartiets mångåriga förslag om bättre
   ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng till högskolan?
   
   Utveckla konfliktförebyggande politik
   
   En allt viktigare del av säkerhetspolitiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikthantering. I Europa, som plågats av ett flertal lokala konflikter under 1990-talet, saknas fortfarande på såväl nationell nivå som inom OSSE och EU en samlad syn och beredskap på konfliktlösande och krigsförebyggande arbete. Detta illustrerades tydligt i Kosovo. Under nära tio års tid kunde Europa se vad som var i görningen. Kunskap, fakta, analyser och ”early warnings” fanns, men det resulterade inte i någon konfliktförebyggande
   politik. Först i elfte timmen och först efter det att den nationalistiska serbregimen börjat genomföra folkfördrivning och massmord inleddes diplomatiska förhandlingar. När det ansågs misslyckat återstod bara trubbigt militärt våld i form av Nato:s angrepp, som dessutom skedde utan stöd i
   internationell rätt.
   
   Dyrbar brist
   
   För denna brist på förebyggande politik och handling har vi fått betala ett mycket högt pris. Dels i form av alla de människor vars liv släkts, de hundratusentals som tvingades på flykt och svåra traumatiska upplevelser för nära en kvarts miljon barn. Men det har också kostat världssamfundet ofattbara summor. De militära insatserna, katastrofhjälpen, FN:s arbete i Kosovo de närmsta tio åren samt hela återuppbyggnadsprogrammet uppgår till flera hundra miljarder kronor.
   
   Ökat ansvar för europeiska länder
   
   Den efterföljande debatten har till stor del handlat om att Europa måste ta ett större ansvar för konflikter i sin egen region. Det militära våldet för att tvinga fram ett stopp för folkfördrivningen i Kosovo hade, oavsett FN-mandat eller inte, varit beroende av USA:s vilja att ställa resurser till förfogande. Under det så kallade flygkriget illustrerades också ett stort militärteknologiskt gap mellan USA och Europa. Slutsatserna många drar är att Europas länder måste satsa på en militärteknologisk upprustning, ökade militärutgifter och utvecklandet av gemensamma militära strukturer i EU.
   
   Miljöpartiet delar uppfattningen om att länderna i Europa tveklöst behöver ta ett ökat ansvar för att hantera konflikter i sin egen region. Men ett sådant ansvar leder inte med automatik till ökade militärutgifter, militärteknologisk upprustning eller skapande av ytterligare militära strukturer inom EU. Den stora bristen i säkerhetstänkandet ligger istället i den nästan totala avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila krigsföregripande handlingsprogram. Varje gång fredsskapande styrkor måste skickas till ett område efter krigshandlingar måste vi se det som kvittot på att vi misslyckats.
   
   Misslyckats med den förebyggande politiken.
   
   En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt förebyggande verksamheten, vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan politik saknas idag nästan helt.
   
   Att förebygga krig
   
   Sveriges regering har utarbetat ett långsiktigt svenskt handlingsprogram för att före-bygga väpnade konflikter. Det överensstämmer till stora delar med Miljöpartiets ståndpunkter. Det handlar om att främja en konfliktförebyggande kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad om konflikter och dess orsaker för att öka vilja och förmåga att agera förebyggande. Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer för att få en tidig varning är en förutsättning för konfliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya,
   förändrade samarbetsstrukturer och instrument inom allt från FN och OSSE till andra organisationer som EU.
   
   Nya icke-militära institutioner
   
   En del av detta görs förvisso redan i Europa. Men det saknas institutioner som samlar fakta, analyserar och föreslår åtgärdsprogram som till exempel ekonomiskt stöd, stöd till
   demokratiska institutioner och NGO:er, och konfliktlösningsarbete. Det är kanske inte så konstigt att det
   går snabbt att få fram förslag på militära aktioner. På det området finns militära institutioner, staber och militära högkvarter. Det måste finnas civila institutioner som på motsvarande vis kan föreslå och genomföra konkreta civila konfliktförebyggande åtgärder.
   
   Ett första steg för att konkretisera det tänkande som finns i regeringens handlings-program vore att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet i kris- och konfliktområden.
   
   Utöver det förebyggande arbetet saknas också förmågan till civila föregripande insatser att använda efter det att förebyggande arbete och diplomati har misslyckats men före det att världssamfundet genom FN
   använder militärt våld. För Kosovos del en politik som skulle ha satts in mellan Madeleine Albrights diplomatiska misslyckande och de amerikanska bombplanen.
   
   Krigsföregripande insatser
   
   En ansats till sådant arbete, som av förklarliga skäl misslyckades, var OSSE:s beslut att skicka 2 000 civila och obeväpnade observatörer till Kosovo. Ett i princip klokt beslut men också ett beslut dömt att inte lyckas. Klokt därför att blotta närvaron av internationell civil personal har en dokumenterat dämpande effekt på våldsutövning och brott mot internationell rätt. Men dömt att misslyckas därför att de
   europeiska regeringarna helt saknade en beredskap för en sådan insats.
   
   Trots att det var tidsmässigt mycket akut om en upptrappning av den nationalistiska serbregimens våld skulle kunna stävjas hade OSSE tre månader efter beslutet fattats endast fått ihop 600 personer. Annonserna för att rekrytera den personal som inte existerade talar sitt eget språk. Sökanden skulle kunna engelska, skriva på dator och ha körkort. Intrycket skapades att det handlade om rekrytering av okvalificerad kontorspersonal. I själva verket hamnade observatörerna i en mycket komplex och svår arbetssituation med att medla konflikter, bidra till att bygga demokrati, övervaka de mänskliga
   rättigheterna, undersöka krigsbrott och ett brett polisiärt arbete. Man nådde aldrig upp till mer än 1 600 observatörer. Sveriges bidrag begränsade sig till blygsamma 73 personer. Det gick alltför långsamt, de var
   alldeles för få och de saknade till stora delar relevant utbildning för att kunna föregripa det våld som den serbiska nationalistiska regimen trappade upp.
   
   Studerar man de ekonomiska förutsättningarna är också de talande. OSSE:s budget är på 100 miljoner dollar. Nato:s budget är på 400 miljarder dollar.
   
   Civil fredskår i EU?
   
   Ett viktigt svenskt steg borde vara att ta initiativ till en civil fredskår för krigsföregripande insatser inom Europa. Målet ska vara en icke-militär multinationell insatsenhet tillgänglig ed kort varsel och med en beredskap att utvidga gruppens storlek beroende på situationens krav. Om en gemensam
   utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att utvecklas, trots välmotiverad kritik och riskerna med en sådan, bör denna fokuseras på att skapa civila föregripande instrument.
   
   Civila icke-militära insatsenheter likt de Per Gahrton och den gröna gruppen i EU-parlamentet förslagit om en civil fredskår, vilken också antagits av Europaparlamentet. Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs, civil administration, polisiärt arbete, konfliktlösning, demokratiska valprocesser, bidra till demokratiska samhällsfunktioner, mediebevakning och kunskap i lokala kulturer och språk.
   
   Bra förutsättningar
   
   För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i en civil fredskår bland annat genom den utbildning som bedrivs vid SWEDINT. Andra kunskapsresurser finns hos Räddningsverket, Sida och olika ideella organisationer som Green Forum och Läkare utan gränser, vilka har erfarenheter av konkret arbete i extrema situationer i konfliktområden. Den forskning och utbildning som bedrivs vid universitetens
   avdelningar för fred och konfliktforskning liksom utbildning om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av Röda korset och Raul Wallenberg-institutet är naturligtvis också viktig. Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell och gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna samordnas av ett institut för konfliktförebyggande internationell verksamhet i kris- och konfliktområden.
   Finansieringen av såväl ett institut som Sveriges del i en civil fredskårsstyrka bör ske över utgiftsområde 6, anslaget A2 ”Internationella fredsfrämjande insatser”.
   
   Stockholm den 4 oktober 2000
   Lars Ångström (mp)
   Kia Andreasson (mp)
   Per Lager (mp)
   Marianne Samuelsson (mp)
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168