Ingen människa kan känna annat än sorg och empati när vi nu åter ser hur människor flyr ett krig. Framför allt tåras ögonen när små barn upplever något de aldrig ska behöva uppleva. Stora flyktingströmmar är åter på väg till de europeiska länderna och åter ekar orden ”vi kan”, ”vi har råd”. Åter används orden […]
Content
Ingen människa kan känna annat än sorg och empati när vi nu åter ser hur människor flyr ett krig. Framför allt tåras ögonen när små barn upplever något de aldrig ska behöva uppleva. Stora flyktingströmmar är åter på väg till de europeiska länderna och åter ekar orden ”vi kan”, ”vi har råd”. Åter används orden ”rasister”, ”bakåtsträvare” till alla som inte öppnar sina hjärtan. Men har vi råd….?
163 000 sökte asyl i Sverige 2015. Merparten från länder i Mellanöstern och Afrika, från vilka man tagit sig hundratals mil. Nu kommer flyktingströmmarna från ett europeiskt land vars huvudstad ligger 230 mil med bil från vår egen.
2015 höll det svenska samhället på att kollapsa och redan kända problem eskalerade. Än idag påverkas både skola, vård och omsorg tillsammans med bostadsmarknaden, segregationen och kommunernas ekonomi. EU har nu bestämt sig för att införa det massflyktsdirektiv som infördes 2001.
Direktivet innebär att flyktingar från Ukraina får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på ett år, men som kan förlängas till tre. Jämför detta med de stora asylvågorna från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika där permanenta utdelats på löpande band.
Det innebär också att alla medlemsländer åtar sig att ta emot en viss andel av de flyktingar som nu väntas hit. Även om Magdalena Andersson nyligen stod i TV och förkunnade att Sverige inte kan det stora ansvaret den här gången, så hörde jag en siffra i veckans TV-sändningar om att 80 000 ukrainare kan komma att söka asyl i Sverige.
Två saker ska vi då ha i åtanke. Prognoser är en sak, verkligheten en annan. Det behöver givetvis inte bli så många som söker sig till Sverige, men det kan samtidigt bli det dubbla antalet. Minns att regeringen ”inte såg det komma” 2015 och hur det slutade vet vi.
Oavsett hur många som söker asyl i Sverige så ska det ordnas fram boenden, vård, skolor, arbeten etc. Även om direktivet ger de ukrainare som söker sig hit, möjligheten att stanna i tre år, så lär verkligheten bli densamma. Personligen tror jag att ukrainare har en större vilja att återvända för att bygga upp sitt land, än vad araber och afrikaner har. Samtidigt tror jag att många inte tänker återvända, framför allt inte om deras anhöriga också lyckas ta sig hit.
Personligen har jag en mer nära tillhörighet till den pågående flyktingvågen än den som drog genom Europa 2015. Här talar vi om européer som flyr. Människor från en liknande kultur som vår. Människor med en högre utbildningsnivå än de som anlänt tidigare. Människor som inte ser bidrag som en stadig inkomstkälla. Människor som lär bli betydligt enklare att integrera. Dessutom vet vi att detta är riktiga flyktingar och inte ekonomiska migranter som anländer utan id-handlingar.
Oavsett hur många som kommer från Ukraina lär kostnaden bli hög. ”Vi har råd” tjoar många unisont.
Har vi?
Klart är att politiker, myndighetschefer, höga tjänstemän, näringslivets toppar och de som använder känslor i alla sina argument har råd. Fast alla de som dagligen kämpar med sina ekonomiska förutsättningar har nog svårt att ta till sig orden. Inte minst i dessa tider så klingar orden ganska falskt.
Bensin- och dieselpriserna skjuter i höjden. Elpriserna likaså. Vissa livsmedelspriser har redan stigit och andra väntas följa. Reallönerna minskar stadigt. Vårdköerna är fortsatt långa. Arbetslösheten är fortsatt en av de högsta i EU. Bostadskrisen är fortfarande ett faktum. Vi hör snart varje dag om nya och kostsamma integrationsprojekt. De låga pensionerna är fortfarande ett hett samtalsämne kring frukostborden. Exemplen är många, men visst….
…så länge politiker, höga chefer och samhällets toppskikt anser sig ha råd, så är väl allt i sin ordning.