Undrar ni som jag varför ingen journalist intervjuar Per Bolund och Märta Stenevi om det faktum att man nu utvinner mer olja och att bensinpriserna väntas sjunka? Det vore intressant, men nu har Miljöpartiet åter börjat fokusera på flyktingfrågan. Annika Hirvonen (Mp) har besökt gränsen mellan Ukraina och Polen. Glatt konstaterar hon att det svenska […]
Content
Undrar ni som jag varför ingen journalist intervjuar Per Bolund och Märta Stenevi om det faktum att man nu utvinner mer olja och att bensinpriserna väntas sjunka? Det vore intressant, men nu har Miljöpartiet åter börjat fokusera på flyktingfrågan.
Annika Hirvonen (Mp) har besökt gränsen mellan Ukraina och Polen. Glatt konstaterar hon att det svenska samhället inte går under om Sverige visar samma solidaritet med de ukrainska flyktingarna som polackerna gör.
Många familjer öppnar nu sina hem, asylbaroner som Bert Karlsson vädrar ånyo morgonluft och samtliga partier är eniga om att vi ska ta emot de som flyr kriget i Ukraina.
Så långt är allt väl, men det handlar om volymer även om många inte vill höra ordet.
Många av de ukrainska kvinnor och barn som kommer över gränsen till Polen, ämnar inte stanna där, utan vill vidare till andra länder. De som kommer till Sverige har också Sverige som slutdestination.
Där är en skillnad. En annan skillnad är att Sverige redan tagit ett större ansvar och mottagit fler asylsökande migranter från Afrika och andra utomeuropeiska områden per capita än något annat land i Europa. En tredje skillnad är Sverige biståndspolitik, Sveriges nettobetalningar till EU och att Sverige är det ledande landet när det gäller kvotflyktingar.
Dessa tre skillnader förstår inte en miljöpartist som bara använder känslor som argument. 2015 sade den socialdemokratiska regeringen stopp och införde en av Europas mest strama asylregler. Idag går de flesta partiledare upp i talarstolen och säger att Sverige inte ska tillbaks till samma situation som 2015. Bara Mp och V ställer sig utanför de orden.
Fast nu är vi där igen. Fler än 200 000 flyktingar från Ukraina väntas hit innan sommaren, om nu Migrationsverkets prognos slår in. Lägg därtill alla de som fortfarande anländer från Afghanistan, Mellanöstern och en rad Afrikanska länder.
Vi klarade inte mottagandet av 162 000 asylsökande 2015. Ett faktum både kommuner och myndigheter brottas med än idag. Nu väntas åtskilligt fler hit än då, så hur anser Annika Hirvonen (Mp) att det svenska samhället ska klara det?
Just nu ställer frivilliga och kommuner upp på ett bra sätt, men kommer viljan vara lika stor när hösten kommer och mångdubbelt fler anlänt än hittills?
1939 – 1945 tog Sverige emot cirka 200 000 flyktingar. Skillnaden mellan dåtidens flyktingströmmar och den som drog in över landet 2015, är att de flesta återvände till hemlandet när kriget var slut. Merparten av de som kom 2015 kommer inte att återvända och oacceptabelt många av dem kommer heller inte att bidra.
Där finns säkerligen en skillnad mellan 2015 års flyktingvåg och årets. Ukrainare är bättre utbildade och har levt i en kultur som påminner om vår svenska. Fast verkligheten är att 200 000 ukrainare ska ha bostad, arbete, vård och skola.
Klarar det svenska samhället av det Annika Hirvonen?