Tornevall Networks

Jag har precis läst färdigt boken Tills alla dör. Den är skriven av journalisten Diamant Salihu och beskriver en skrämmande utveckling som förortsgängen skapat åt sig själva och det svenska samhället.

Boken är välskriven, intressant och gräver sig djupt in i livet kring främst förortsgängen Shottaz och Dödspatrullen.

Vi får oss till delo en värld med ibland förtvivlade föräldrar. Vi får lära känna tonåringar som hanterar droger, går omkring i skyddsvästar beväpnade med pistoler och automatvapen. Tonåringar som visar sig helt känslokalla till mänskligt liv, som pekar finger åt rättsväsendet och som hotar omgivningen med diverse våldsbrott. Vi får också läsa om gängens huvudpersoner som lever lyxliv kring Medelhavet, som bär klockor värda miljoner och som ständigt lurar staten på det som bygger vår välfärd.

Gängen som boken beskriver, består nästan uteslutande av somalier, är också symbolen för en överdimensionerad asylinvandring, en misslyckad integration och den svenska statens kravlöshet.

Det är säkert inte Diamant Salihus syfte, men indirekt belyser boken ett problem som skapat gängen som sätter skräck i förorterna. Merparten av de ungdomar som lever rövare i förorterna är födda i Sverige, men av föräldrar som kommit hit som asylinvandrare. I boken beskriver Salihu föräldrar som snart skiljer sig efter ankomsten till Sverige, möjligen de ganska vanliga skenskilsmässor vi ibland läser om, även om Salihu inte använder ordet. Vi får läsa om ungdomar som misskött skolan, som medvetet väljer bort utbildning till förmån för snabba pengar. Arbetslöshet, trångboddhet och kravlöshet genomsyrar den verklighet som skapat gängen. Förklaringar vi ständigt får höra från de som försöker få alla hederliga medborgare att förstå.

En annan intressant detalj är när Salihu beskriver hur många försöker förmå sina kriminella barn att bosätta sig i hemlandet för att komma bort från det destruktiva levernet. Hemlandet där det enligt svenska myndigheter är för farligt att leva. Många äldre har också förklarat att de drömmer om att återvända till landet där de föddes och växte upp. Med rätt regering och rätt förutsättningar borde man kunna verkställa den drömmen.

Fast boken visar också på hur den värld som gängen skapat inte bara består av miljoner, lyxresor och makt. Att tonåringar skjuts till döds är givetvis tragiskt, oavsett vilka de är och var de kommer ifrån. Vi får veta hur tonåringar ständigt tittar sig om över axeln, hur rädslan ständigt lever sida vid sida med unga människor och hur kyrkogårdarna ständigt fylls på med bevis på ungdomar som gått bort i en alltför tidig död.

Att den av public service så hyllade gangsterrappen är en del av gängen råder inget tvivel om. Den har också varit ett bevis där rättsväsendet kunnat använda personer i videor och texter i undersökningar och domstolar.

I just domstolar flinar många åtalade rättsväsendet i ansiktet. De flata och närmast pinsamt låga straff som de svenska lagarna delar ut står i bjärt kontrast till de danska. Flera av de gängkriminella säger i boken att de inte bryr sig om de straff de får och att höga straff inte hjälper. Klart att de öppet använder den argumentationen och syftet är givetvis att skapa opinion mot fortsatt låga och milda straff. För innerst inne tror jag kriminella skräms av 15 – 20 år i fängelset. De ”svenska” ungdomar från förortsgänget Dödspatrullen hånade rätten i Danmark när de stod åtalade för dubbelmordet på två andra ”svenska” gängkriminella ynglingar. Jag tror inte de skrattade när domen på 20 års fängelse förkunnandes. I Sverige hade de fått fyra års sluten ungdomsvård och det straffet kunde säkert vara något att hånle åt.

Läs gärna boken Tills alla dör. Den är intressant och visar ett nytt Sverige som skapats av kravlöshet och naivitet. Just nu har jag påbörjat en annan bok om den importerade brottsligheten, Gangsterparadiset av Lasse Wierup.