Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2022-06-02 11:11:08

   Discovered: 2022-06-02 15:18:07 Hash: fbb0565c402ae89871c0c0efadc6b63e5f95c990
   Title:

   ”Avkolonialisera det ryska imperiet – annars väntar mer krig och dödande”
   Description:

   HISTORIA. Trodde väst att den ryska imperialismen upphörde i och med Sovjetunionens fall? De senaste årtiondena har omvärlden sett mellan fingrarna när Ryssland återtagit område efter område. För att undvika mer meningslöst blodsutgjutelse måste Kreml förlora det imperium som det fortfarande har kvar. Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski sa en gång att utan Ukraina […]
   Content

   HISTORIA. Trodde väst att den ryska imperialismen upphörde i och med Sovjetunionens fall? De senaste årtiondena har omvärlden sett mellan fingrarna när Ryssland återtagit område efter område. För att undvika mer meningslöst blodsutgjutelse måste Kreml förlora det imperium som det fortfarande har kvar.
   
   Trafikpolisen på det annekterade Krim kommer inte att bötfälla president Vladimir Putin för att ha kört motorcykel utan hjälm 2014. Minst två personer lämnade in klagomål till staden Sevastopols avdelning av Rysslands trafikpolis och hävdade att Putin borde bötfällas för överträdelsen. -Pettersson säger att Vladimir Putin bryr sig inte om internationella avtal han själv undertecknat och struntar i trafikregler.
   
   Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski sa en gång att utan Ukraina skulle Ryssland upphöra att vara ett imperium. Det är ett ynkligt uttalande, men det är inte sant. Även om Vladimir Putin misslyckas med att ta tillbaka Ukraina kommer hans land att förbli en slumpartad sammanslagning av regioner och nationer med enormt varierad historia, kulturer och språk. Kreml kommer att fortsätta styra över koloniala innehav i bland annat Tjetjenien, Tatarstan, Sibirien och Arktis.
   
   Rysslands historia är en nästan oupphörlig expansion och kolonisering, och Ryssland är det sista europeiska imperiet som har motstått till och med grundläggande avkoloniseringsinsatser, som att ge ursprungsbefolkningen självstyre och en meningsfull röst i valet av landets ledare. Och som vi har sett i Ukraina är Ryssland villigt att ta till krig för att återerövra regioner som de ser som sina rättmätiga ägodelar.
   
   Under och efter Sovjetunionens kollaps, när det ryska imperiet nådde sin moderna botten, vägrade USA att värna om flera postsovjetiska staters nyvunna självständighet, med hänvisning till felplacerad oro över att förödmjuka Moskva. Uppmuntrad av västvärldens motvilja började Moskva återta de land som de förlorat. Nu har Rysslands revanschism – med hjälp av vår passivitet och bredare okunnighet om den ryska imperialismens historia – återupplivat möjligheten till kärnvapenkonflikt och inlett den värsta säkerhetskrisen som världen har sett på decennier. När väl Ukraina avvärjer Rysslands försök att återkolonisera det, måste väst stödja full frihet för Rysslands imperialistiska undersåtar.
   
   USA hade en möjlighet att varva ner det ryska imperiet tidigare. I september 1991, när Sovjetunionen höll på att falla samman, sammankallade president George HW Bush sitt nationella säkerhetsråd. Inför mötet verkade Vita huset osäkert på hur den splittrade supermakten skulle hanteras. Några av Bushs närmaste rådgivare uppmanade till och med att försöka hålla ihop Sovjetunionen.
   
   Försvarsminister Dick Cheney var inte en av dem. ”Vi kan fortfarande få en auktoritär regim i Ryssland”, varnade han under mötet. ”Jag är oroad över att om ett år eller så, om allt går surt, hur vi kan svara att vi inte gjorde mer.” Hans slutmål var tydligt: ​​som biträdande nationell säkerhetsrådgivare Robert Gates senare skrev , Cheney ”ville se nedmonteringen inte bara av Sovjetunionen och det ryska imperiet utan av Ryssland självt, så det kunde aldrig mer vara ett hot mot resten av världen.”
   
   Bush betänkte. Istället för att påskynda det sovjetiska sönderfallet försökte han undvika att motverka Moskva, även när president Boris Jeltsins administration började driva på den anti-ukrainska personlighet som Putin nu förkroppsligar. I flera år – när Ryssland stabiliserades och så småningom blomstrade, och när Cheney skapade några av de mest katastrofala amerikanska utrikespolitiska besluten under de senaste decennierna – trodde många att Bush hade valt den bättre strategin. Armageddon, som en historiker uttryckte det, avvärjdes .
   
   2022, när Putin försöker återställa det ryska imperiet genom att skräpa ner med lik över Ukraina, verkar Bushs ställning vara närsynt. Han – och amerikanska beslutsfattare efter honom – misslyckades med att se slutet på Sovjetunionen för vad det var: inte bara ett nederlag för kommunismen, utan ett nederlag för kolonialismen. Istället för att slå sönder Rysslands imperialistiska strävanden när de hade chansen, såg Bush och hans efterträdare helt enkelt på och hoppades på det bästa. Som Bushs nationella säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft senare sa om den sovjetiska kollapsen, ”Till slut tog vi ingen ställning alls. Vi låter helt enkelt saker hända.”
   
   Den lyxen har vi inte längre. Väst måste slutföra det projekt som började 1991. Det måste sträva efter att helt avkolonisera Ryssland.
   
   Många av Rysslands tidigare kolonier, inklusive platser som Azerbajdzjan, Uzbekistan, Kazakstan och Armenien, lyckades uppnå och upprätthålla självständighet efter Sovjetunionens fall. Men bara Ukrainas självständighet har blivit en besatthet för Putin. Det är inte svårt att se varför. Ukraina, framstod som det största hindret för Kremls ansträngningar att återkonsolidera sitt imperium och upphäva självständighetsrörelserna i början av 1990-talet.
   
   Inte alla av Kremls kolonier var så framgångsrika i att uppnå självständighet under dessa år. Mängder av nationer – ”autonoma republiker” i ryskt språkbruk – undkom aldrig Kremls kontroll. För många gjorde processen av avkolonisering det bara halvvägs.
   
   Tjetjenien, till exempel, utstod flera fruktansvärda krig efter att ha förklarat sig självständighet i början av 90-talet. Men när det tjetjenska ledarskapet vände sig till väst för att få hjälp, tittade amerikanska tjänstemän åt andra hållet . Många i väst förblev blinda av ” saltvattenfelet ”, som hävdar att kolonier endast kan hållas i avlägsna, utomeuropeiska territorier. Istället för att se platser som Tjetjenien som nationer koloniserade av en diktatur i Moskva, såg västerländska tjänstemän dem helt enkelt som en förlängning av det egentliga Ryssland. Så istället för att erkänna tjetjenernas kamp som en del av den globala strävan mot avkolonisering, jämförde den amerikanske presidenten Bill Clinton dem till konfederationen och backade Jeltsin trots hans brutalitet. Clintons position sanktionerade inte bara effektivt de fasor som släppts lös mot oskyldiga tjetjener, utan den visade Putin, som då var en framväxande byråkrat, att den ryska styrkan skulle stå obestridd av västvärlden . Som den tidigare ryske premiärministern Yegor Gaidar sa kunde västerländska påtryckningar ha förhindrat våldet i Tjetjenien. Analytiker håller med . Ändå vred Washington på tummarna och Grozny blev tillplattad.
   
   Tjetjeniens berättelse är en av många. Nation efter nation – Karelen, Komi, Sakha, Basjkortostan, Chuvashia, Kalmykia, Udmurtia och många fler – gjorde anspråk på suveränitet när det sovjetiska imperiet föll runt dem. Även regioner som hade koloniserats av Kreml i århundraden pressade på för självständighet. I en folkomröstning i Tatarstan 1992 röstade nästan två tredjedelar av befolkningen för suveränitet, trots att sovjetiska myndigheter hade dragit ut republikens gränser för att utesluta cirka 75 procent av den tatariska befolkningen. Som valobservatörer skrev motiverades republiken av ”år av uppdämd förbittring” mot rysk kolonialism och såg ”enormt stöd” för folkomröstningen i etniskt tatariska regioner.
   
   Istället för att stödja dessa framväxande nationer prioriterade USA stabilitet. Washington fruktade att all volatilitet i regionen kan få Rysslands kärnvapen och biologiska vapen att hamna i orätta händer. Administration efter administration gjorde samma misstag. I sitt ”Chicken Kiev” -tal varnade George HW Bush ukrainska separatister för ”självmordsnationalism” (som ukrainska separatister omedelbart ignorerade). Bill Clinton fortsatte med sina kompisar-och-mage-skrattförhållandet med Jeltsin medan ryska styrkor slaktade tjetjener i massor. George W Bush tog en hands-off-inställning till förskansningen av Putins regim, även när ryska styrkor ångrade in i Georgien. Barack Obamas blinkande ”återställnings”-politik satte scenen för Putins första invasion av Ukraina 2014. Donald Trump förundrade sig över Putin och underordnade Ukrainas intressen hans strävan efter inrikespolitisk vinning.
   
   Resultatet: Tjetjenien domineras fortfarande av en Kreml-utnämnd despot. Tatarstan såg alla anspråk på suveränitet avskaffas av Putin . På och på Moskva marscherade, återerövrande nationer desperata att undkomma dess famn. I Ukraina ser vi samma historia . Moskva kommer sannolikt inte att stanna där .
   
   Rory Finnin: Det största hotet mot Putins kontroll över Krim
   
   Ryssland är inte den enda polyglotnationen som har misslyckats med att ta itu med sitt arv av kolonisering. Kina övervakar för närvarande det största koncentrationslägersystemet världen har sett sedan förintelsen, dedikerat till att eliminera uigurer som en distinkt nation. Och mycket av USA vägrar fortfarande att se sin egen historia som en av imperialistiska erövringar, från grundarna som beslagtar ursprungsländer till den pågående koloniala statusen för platser som Puerto Rico.
   
   Men det är Ryssland – och mer specifikt den ryska imperialismen – som utgör det mest akuta hotet mot internationell säkerhet. Nu kommer lagförslaget att tillåta Moskva att behålla sitt imperium, utan att ta hänsyn till dess koloniala historia.
   
   Att avkolonisera Ryssland skulle inte nödvändigtvis kräva en fullständig demontering, som Cheney föreslog. Strävan mot avkolonisering skulle istället kunna fokusera på att göra den typ av demokratisk federalism som utlovas i Rysslands konstitution till mer än ett ihåligt löfte. Detta skulle innebära att se till att alla ryska medborgare, oavsett region, äntligen skulle få en röst i valet av sina ledare. Att bara erkänna Rysslands koloniala förflutna – och nutid – skulle göra viss skillnad. ”Så mycket som att avkolonisera Ryssland är viktigt för de territorier som det tidigare ockuperade, är upparbetning av dess historia också nyckeln för Rysslands överlevnad inom dess nuvarande gränser”, skrev forskarna Botakoz Kassymbekova och Erica Marat nyligen .
   
   Men tills Moskvas imperium störtas kommer regionen – och världen – inte att vara säker. Inte heller Ryssland. Europa kommer att förbli instabilt, och ukrainare och ryssar och alla de koloniserade folken som tvingas slåss för Kreml kommer att fortsätta att dö. ”Det finns inget sätt för Ryssland att gå vidare med Putin och det finns inget sätt för Ryssland att gå framåt utan att ta upp sitt imperialistiska förflutna och nutid”, twittrade analytikern Anton Barbashin nyligen . ”Ge upp imperiet och försök att trivas eller hålla fast vid det och fortsätt förnedra.”
   
   Ryssland har inlett det största krig som världen har sett på årtionden, allt i imperiets tjänst. För att undvika risken för ytterligare krig och mer meningslöst blodsutgjutelse måste Kreml förlora det imperium som det fortfarande har kvar. Projektet med rysk avkolonisering måste äntligen avslutas.
   
   Avkolonisera Ryssland – The Atlantic
   
   Casey Michel är en författare baserad i New York. Han är författare till American Kleptocracy: How the US Created the World’s Greatest Money Laundering Scheme in History .
   
   Putin och hans vänner på ockuperade Krim 2014.
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
2. 2022-06-02 11:11:08

   Discovered: 2022-06-02 13:14:07 Hash: 64c1a7e7f3a8f42191cc0073aede9b518ceafd9f
   Title:

   ”Avkolonialisera det ryska imperiet – annars väntar mer krig och dödande”
   Description:

   HISTORIA. Trodde väst att den ryska imperialismen upphörde i och med Sovjetunionens fall? De senaste årtiondena har omvärlden sett mellan fingrarna när Ryssland återtagit område efter område. För att undvika mer meningslöst blodsutgjutelse måste Kreml förlora det imperium som det fortfarande har kvar. Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski sa en gång att utan Ukraina […]
   Content

   HISTORIA. Trodde väst att den ryska imperialismen upphörde i och med Sovjetunionens fall? De senaste årtiondena har omvärlden sett mellan fingrarna när Ryssland återtagit område efter område. För att undvika mer meningslöst blodsutgjutelse måste Kreml förlora det imperium som det fortfarande har kvar.
   
   Trafikpolisen på det annekterade Krim kommer inte att bötfälla president Vladimir Putin för att ha kört motorcykel utan hjälm 2014. Minst två personer lämnade in klagomål till staden Sevastopols avdelning av Rysslands trafikpolis och hävdade att Putin borde bötfällas för överträdelsen. -Pettersson säger att Vladimir Putin bryr sig inte om internationella avtal han själv undertecknat och struntar i trafikregler.
   
   Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski sa en gång att utan Ukraina skulle Ryssland upphöra att vara ett imperium. Det är ett ynkligt uttalande, men det är inte sant. Även om Vladimir Putin misslyckas med att ta tillbaka Ukraina kommer hans land att förbli en slumpartad sammanslagning av regioner och nationer med enormt varierad historia, kulturer och språk. Kreml kommer att fortsätta styra över koloniala innehav i bland annat Tjetjenien, Tatarstan, Sibirien och Arktis.
   
   Rysslands historia är en nästan oupphörlig expansion och kolonisering, och Ryssland är det sista europeiska imperiet som har motstått till och med grundläggande avkoloniseringsinsatser, som att ge ursprungsbefolkningen självstyre och en meningsfull röst i valet av landets ledare. Och som vi har sett i Ukraina är Ryssland villigt att ta till krig för att återerövra regioner som de ser som sina rättmätiga ägodelar.
   
   Under och efter Sovjetunionens kollaps, när det ryska imperiet nådde sin moderna botten, vägrade USA att värna om flera postsovjetiska staters nyvunna självständighet, med hänvisning till felplacerad oro över att förödmjuka Moskva. Uppmuntrad av västvärldens motvilja började Moskva återta de land som de förlorat. Nu har Rysslands revanschism – med hjälp av vår passivitet och bredare okunnighet om den ryska imperialismens historia – återupplivat möjligheten till kärnvapenkonflikt och inlett den värsta säkerhetskrisen som världen har sett på decennier. När väl Ukraina avvärjer Rysslands försök att återkolonisera det, måste väst stödja full frihet för Rysslands imperialistiska undersåtar.
   
   USA hade en möjlighet att varva ner det ryska imperiet tidigare. I september 1991, när Sovjetunionen höll på att falla samman, sammankallade president George HW Bush sitt nationella säkerhetsråd. Inför mötet verkade Vita huset osäkert på hur den splittrade supermakten skulle hanteras. Några av Bushs närmaste rådgivare uppmanade till och med att försöka hålla ihop Sovjetunionen.
   
   Försvarsminister Dick Cheney var inte en av dem. ”Vi kan fortfarande få en auktoritär regim i Ryssland”, varnade han under mötet. ”Jag är oroad över att om ett år eller så, om allt går surt, hur vi kan svara att vi inte gjorde mer.” Hans slutmål var tydligt: ​​som biträdande nationell säkerhetsrådgivare Robert Gates senare skrev , Cheney ”ville se nedmonteringen inte bara av Sovjetunionen och det ryska imperiet utan av Ryssland självt, så det kunde aldrig mer vara ett hot mot resten av världen.”
   
   Bush betänkte. Istället för att påskynda det sovjetiska sönderfallet försökte han undvika att motverka Moskva, även när president Boris Jeltsins administration började driva på den anti-ukrainska personlighet som Putin nu förkroppsligar. I flera år – när Ryssland stabiliserades och så småningom blomstrade, och när Cheney skapade några av de mest katastrofala amerikanska utrikespolitiska besluten under de senaste decennierna – trodde många att Bush hade valt den bättre strategin. Armageddon, som en historiker uttryckte det, avvärjdes .
   
   2022, när Putin försöker återställa det ryska imperiet genom att skräpa ner med lik över Ukraina, verkar Bushs ställning vara närsynt. Han – och amerikanska beslutsfattare efter honom – misslyckades med att se slutet på Sovjetunionen för vad det var: inte bara ett nederlag för kommunismen, utan ett nederlag för kolonialismen. Istället för att slå sönder Rysslands imperialistiska strävanden när de hade chansen, såg Bush och hans efterträdare helt enkelt på och hoppades på det bästa. Som Bushs nationella säkerhetsrådgivare Brent Scowcroft senare sa om den sovjetiska kollapsen, ”Till slut tog vi ingen ställning alls. Vi låter helt enkelt saker hända.”
   
   Den lyxen har vi inte längre. Väst måste slutföra det projekt som började 1991. Det måste sträva efter att helt avkolonisera Ryssland.
   
   Många av Rysslands tidigare kolonier, inklusive platser som Azerbajdzjan, Uzbekistan, Kazakstan och Armenien, lyckades uppnå och upprätthålla självständighet efter Sovjetunionens fall. Men bara Ukrainas självständighet har blivit en besatthet för Putin. Det är inte svårt att se varför. Ukraina, framstod som det största hindret för Kremls ansträngningar att återkonsolidera sitt imperium och upphäva självständighetsrörelserna i början av 1990-talet.
   
   Inte alla av Kremls kolonier var så framgångsrika i att uppnå självständighet under dessa år. Mängder av nationer – ”autonoma republiker” i ryskt språkbruk – undkom aldrig Kremls kontroll. För många gjorde processen av avkolonisering det bara halvvägs.
   
   Tjetjenien, till exempel, utstod flera fruktansvärda krig efter att ha förklarat sig självständighet i början av 90-talet. Men när det tjetjenska ledarskapet vände sig till väst för att få hjälp, tittade amerikanska tjänstemän åt andra hållet . Många i väst förblev blinda av ” saltvattenfelet ”, som hävdar att kolonier endast kan hållas i avlägsna, utomeuropeiska territorier. Istället för att se platser som Tjetjenien som nationer koloniserade av en diktatur i Moskva, såg västerländska tjänstemän dem helt enkelt som en förlängning av det egentliga Ryssland. Så istället för att erkänna tjetjenernas kamp som en del av den globala strävan mot avkolonisering, jämförde den amerikanske presidenten Bill Clinton dem till konfederationen och backade Jeltsin trots hans brutalitet. Clintons position sanktionerade inte bara effektivt de fasor som släppts lös mot oskyldiga tjetjener, utan den visade Putin, som då var en framväxande byråkrat, att den ryska styrkan skulle stå obestridd av västvärlden . Som den tidigare ryske premiärministern Yegor Gaidar sa kunde västerländska påtryckningar ha förhindrat våldet i Tjetjenien. Analytiker håller med . Ändå vred Washington på tummarna och Grozny blev tillplattad.
   
   Tjetjeniens berättelse är en av många. Nation efter nation – Karelen, Komi, Sakha, Basjkortostan, Chuvashia, Kalmykia, Udmurtia och många fler – gjorde anspråk på suveränitet när det sovjetiska imperiet föll runt dem. Även regioner som hade koloniserats av Kreml i århundraden pressade på för självständighet. I en folkomröstning i Tatarstan 1992 röstade nästan två tredjedelar av befolkningen för suveränitet, trots att sovjetiska myndigheter hade dragit ut republikens gränser för att utesluta cirka 75 procent av den tatariska befolkningen. Som valobservatörer skrev motiverades republiken av ”år av uppdämd förbittring” mot rysk kolonialism och såg ”enormt stöd” för folkomröstningen i etniskt tatariska regioner.
   
   Istället för att stödja dessa framväxande nationer prioriterade USA stabilitet. Washington fruktade att all volatilitet i regionen kan få Rysslands kärnvapen och biologiska vapen att hamna i orätta händer. Administration efter administration gjorde samma misstag. I sitt ”Chicken Kiev” -tal varnade George HW Bush ukrainska separatister för ”självmordsnationalism” (som ukrainska separatister omedelbart ignorerade). Bill Clinton fortsatte med sina kompisar-och-mage-skrattförhållandet med Jeltsin medan ryska styrkor slaktade tjetjener i massor. George W Bush tog en hands-off-inställning till förskansningen av Putins regim, även när ryska styrkor ångrade in i Georgien. Barack Obamas blinkande ”återställnings”-politik satte scenen för Putins första invasion av Ukraina 2014. Donald Trump förundrade sig över Putin och underordnade Ukrainas intressen hans strävan efter inrikespolitisk vinning.
   
   Resultatet: Tjetjenien domineras fortfarande av en Kreml-utnämnd despot. Tatarstan såg alla anspråk på suveränitet avskaffas av Putin . På och på Moskva marscherade, återerövrande nationer desperata att undkomma dess famn. I Ukraina ser vi samma historia . Moskva kommer sannolikt inte att stanna där .
   
   Rory Finnin: Det största hotet mot Putins kontroll över Krim
   
   Ryssland är inte den enda polyglotnationen som har misslyckats med att ta itu med sitt arv av kolonisering. Kina övervakar för närvarande det största koncentrationslägersystemet världen har sett sedan förintelsen, dedikerat till att eliminera uigurer som en distinkt nation. Och mycket av USA vägrar fortfarande att se sin egen historia som en av imperialistiska erövringar, från grundarna som beslagtar ursprungsländer till den pågående koloniala statusen för platser som Puerto Rico.
   
   Men det är Ryssland – och mer specifikt den ryska imperialismen – som utgör det mest akuta hotet mot internationell säkerhet. Nu kommer lagförslaget att tillåta Moskva att behålla sitt imperium, utan att ta hänsyn till dess koloniala historia.
   
   Att avkolonisera Ryssland skulle inte nödvändigtvis kräva en fullständig demontering, som Cheney föreslog. Strävan mot avkolonisering skulle istället kunna fokusera på att göra den typ av demokratisk federalism som utlovas i Rysslands konstitution till mer än ett ihåligt löfte. Detta skulle innebära att se till att alla ryska medborgare, oavsett region, äntligen skulle få en röst i valet av sina ledare. Att bara erkänna Rysslands koloniala förflutna – och nutid – skulle göra viss skillnad. ”Så mycket som att avkolonisera Ryssland är viktigt för de territorier som det tidigare ockuperade, är upparbetning av dess historia också nyckeln för Rysslands överlevnad inom dess nuvarande gränser”, skrev forskarna Botakoz Kassymbekova och Erica Marat nyligen .
   
   Men tills Moskvas imperium störtas kommer regionen – och världen – inte att vara säker. Inte heller Ryssland. Europa kommer att förbli instabilt, och ukrainare och ryssar och alla de koloniserade folken som tvingas slåss för Kreml kommer att fortsätta att dö. ”Det finns inget sätt för Ryssland att gå vidare med Putin och det finns inget sätt för Ryssland att gå framåt utan att ta upp sitt imperialistiska förflutna och nutid”, twittrade analytikern Anton Barbashin nyligen . ”Ge upp imperiet och försök att trivas eller hålla fast vid det och fortsätt förnedra.”
   
   Ryssland har inlett det största krig som världen har sett på årtionden, allt i imperiets tjänst. För att undvika risken för ytterligare krig och mer meningslöst blodsutgjutelse måste Kreml förlora det imperium som det fortfarande har kvar. Projektet med rysk avkolonisering måste äntligen avslutas.
   
   Avkolonisera Ryssland – The Atlantic
   
   Casey Michel är en författare baserad i New York. Han är författare till American Kleptocracy: How the US Created the World’s Greatest Money Laundering Scheme in History .
   
   Putin och hans vänner på ockuperade Krim 2014.
   
   ***
   
   Stöd bloggen
   
   Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
   
   Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
   
   Från andra banker konto 8257-933415168
   
   Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.
   
   Du kan även SWISHA till 0760 858 480 
   
   IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168