Precis som i Sverige har vi här i Finland ett otal hittepå-jobb och pysselsättningsåtgärder. En bekant åkte dit ett tag. Stora starka karln var närmast gråtmild när han berättade. ”Vi satt och klippte hjärtan i olika storlek av kartong, sen skulle de färgläggas med tuschpennor och slutligen klistras på ett stort papperslakan på väggen.” /Själv […]
Content
Precis som i Sverige har vi här i Finland ett otal hittepå-jobb och pysselsättningsåtgärder. En bekant åkte dit ett tag. Stora starka karln var närmast gråtmild när han berättade. ”Vi satt och klippte hjärtan i olika storlek av kartong, sen skulle de färgläggas med tuschpennor och slutligen klistras på ett stort papperslakan på väggen.”
/Själv har jag undgått förödmjukelserna med en enkel strategi. Så fort det börjat hetta till på arbetsförmedlingen så har jag frivilligt anmält mig till kommunens flytt- och transportgrupp. Hittills i fem omgångar om tre månader var. Ett redigt och maskulint jobb, inget tjafs. Arbetskamraterna brukar vara slitna och utslagna gubbar som sett en del av livet. Därtill är de flesta nationalistiskt lagda.
Jag minns första arbetsdagen under mitt första varv. Det gällde en skola som skulle renoveras och där kom vi in i bilden – lokaliteterna skulle först tömmas på möbler. På morgonen var vi fem-sex gubbar som stod i skolans korridor och väntade. Så kom chefen på plats, en hygglig karl som visste hur man handskas med folk och får saker och ting uträttade. ”Right! Matsalen här tömmer vi på möbler”, sa bossen och pekade med hela handen. ”Vi bär ut allt på gården vid utgången där”, fortsatte han och visade åter med hela handen. Skallarna våra följde handens pedagogiska rörelser, från chefen till höger, sedan via chefen till vänster, och slutligen tillbaka till honom. ”Saken är klar”, sa någon, och så tog vi på oss arbetshandskarna och satte igång.
Det här går inte att förklara. Antingen ser man det komiska i situationen eller så inte.