HISTORIA/INVANDRING. Bloggen har publicerat detta flera gÃ¥nger tidigare, men jag tycker det är dags igen i dessa tider när historielösa politiker och journalister pÃ¥stÃ¥r att de inte sÃ¥g det komma och att de varit naiva. Enoch Powell, var en brittisk politiker, representant for det konservativa partiet mellan 1950 och februari 1974. Powell hade starka Ã¥sikter […]
Content
HISTORIA/INVANDRING. Bloggen har publicerat detta flera gånger tidigare, men jag tycker det är dags igen i dessa tider när historielösa politiker och journalister påstår att de inte såg det komma och att de varit naiva.
Enoch Powell, var en brittisk politiker, representant for det konservativa partiet mellan 1950 och februari 1974. Powell hade starka åsikter om invandring, nationell identitet, ekonomi och EU.
Den 20 april 1968, alltsÃ¥ för över 50 Ã¥r sedan höll Enoch Powell ett tal ”Rivers of blood” och fick erfara konsekvenserna av att säga obekväma sanningar.
Tyvärr fick Enoch Powell rätt.
Rivers of Blood , svensk översättning. Länk till det engelska originalet HÄR.
Den främsta uppgiften för statsmannaskap är att förhindra sådant ont som går att förhindra. I försöken att göra så stöter man på hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Det onda märks inte förrän det har visat sig, och i varje dess steg finns rum för dispyter huruvida det är verkligt eller imaginärt.
De dagsaktuella problemen tar uppmärksamheten; frestelsen inom politiken är stor för att bekymra sig för det omedelbara, på bekostnad av det framtida.
Framför allt är folk benägna att se varningar för problem som orsaken till problem, och även att man önskar problem. ”Om bara”, älskar de att tänka, ”om bara folk lät bli att tala om det sÃ¥ skulle det nog inte inträffa”. Kanske gÃ¥r denna vana tillbaka till en primitiv övertygelse om att ordet och saken, namnet och objektet, är samma sak.
I alla händelser är inte diskussionen om framtida undviklig ondska särskilt populär bland politiker, men den är i hög grad nödvändig. De som smiter från den diskussionen förtjänar fördömanden från dem som kommer efter.
För en eller ett par veckor sedan hamnade jag i en diskussion med en av mina väljare, en medelÃ¥lders vanlig man anställd i en av vÃ¥ra nationaliserade industrier. Efter ett par meningar om vädret sa han plötsligt att ”Om jag hade pengar skulle jag resa iväg, jag skulle inte stanna i detta land”. Jag svarade avvärjande att den nuvarande regeringen inte sitter i evighet; men han tog inte intryck av det utan fortsatte, ”Jag har tre barn, alla har klarat läroverket, och tvÃ¥ av dem är gifta, de har familjer. Jag fÃ¥r ingen ro förrän jag sett dem bosätta sig i ett annat land. I vÃ¥rt land kommer om 15 till 20 Ã¥r den svarte mannen att hÃ¥lla piskan över den vite mannen”.
Jag kan redan höra kören av förbannelser. Hur vågar jag säga något så fasansfullt? Hur vågar jag orsaka problem och upprörda känslor genom att återge en sådan diskussion?
Svaret är att jag inte har rätt att lÃ¥ta bli. Här har vi en anständig, vanlig, hygglig engelsman, som i fullt dagsljus i min egen stad säger till mig, hans riksdagsman, att detta land kommer inte att vara värt att leva i för hans barn. Jag har helt enkelt inte rätt att bara skaka pÃ¥ axlarna och tänka pÃ¥ nÃ¥got annat. Det han säger, säger tusen eller hundra tusen andra – kanske inte över hela Storbritannien, men i omrÃ¥den som redan hÃ¥ller pÃ¥ att totalt transformeras i en utsträckning som det inte finns nÃ¥gra paralleller till ens i tusen Ã¥r av engelsk historia.
Inom 15 till 20 Ã¥r kommer, om trenden stÃ¥r sig, tre och en halv miljoner samväldesimmigranter och deras avkomlingar att finnas i detta land. Det är inte min siffra; det är en officiell siffra frÃ¥n Parlamentet genom dess talesman för Registrar General’s Office.
Det finns ingen jämförande officiell siffra för år 2000, men den torde hamna någonstans mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondedel av hela befolkningen, och närma sig det som Storlondon har. Men naturligtvis kommer den inte att vara likformigt fördelad mellan Margate och Aberystwyth, eller mellan Penzance och Aberdeen. Men hela områden, städer, och delar av städer, tvärs över England, kommer att upptas av immigranter och deras avkomlingar.
Allt efter hand kommer denna andel – som är immigrantavkomlingar, födda i England pÃ¥ samma sätt som alla vi andra – att öka snabbt. Det är sÃ¥dana fakta som gör att vi mÃ¥ste agera nu, just med den typ beslut som är svÃ¥rast för politiker att fatta; för Ã¥tgärder där svÃ¥righeterna är omedelbara, men där fördelarna ligger flera parlamentsval framÃ¥t i tiden.
Det naturliga och rationella för en nation som konfronteras med sÃ¥dana framtidsutsikter är att först frÃ¥ga sig: ”Hur kan följderna reduceras?” även om de inte helt kan undvikas. Kan de begränsas med beaktande av att antal är det väsentliga, att betydelsen och följderna av att främmande element bosätter sig i ett land, är oerhört beroende av om dessa främmande element utgör en procent eller tio procent. Svaret pÃ¥ denna enkla och rationella frÃ¥ga är lika enkel som rationell; genom stopp för fortsatt inflöde och samtidigt uppmuntran till maximalt utflöde. BÃ¥da svaren är delar av det Konservativa partiets politik.
Det är närmast ofattbart att det nu till Wolverhampton varje vecka kommer 20 till 30 nya immigrantbarn frÃ¥n andra världsdelar – och som kommer att innebära 15 till 20 nya familjer om ett eller ett par decennier. De som gudarna vill förstöra, görs först galna. Vi mÃ¥ste vara galna, verkligt galna, när vi som nation tillÃ¥ter ett Ã¥rligt inflöde av bortÃ¥t 50.000 understödstagare, människor som till största delen utgör en grund för framtida tillväxt av immigrantbefolkningen. Det är som att se en befolkning lägga ved pÃ¥ sitt eget begravningsbÃ¥l. Vi är faktiskt galna nog att tillÃ¥ta ogifta personer immigrera för giftemÃ¥l med personer de aldrig ens träffat.
Vi fÃ¥r inte inbilla oss att flödet av understödstagare kommer att försvinna per automatik. Tvärtom, även med den nuvarande inflödestakten av bara 5000 personer per Ã¥r som fÃ¥r kuponger, sÃ¥ finns tillräckligt underlag för ytterligare 25.000 understödstagare per Ã¥r i evighet, och det utan att räkna in den stora gruppen som redan finns här – och de illegalt ankomna. Under sÃ¥dana omständigheter kommer inget att vara tillräckligt med mindre det totala inflödet för bosättning här reduceras till försumbara proportioner, och att nödvändig lagstiftning och administrativa Ã¥tgärder tas utan dröjsmÃ¥l.
Jag betonar orden ”för bosättning”. Detta har inget att göra med ankomst av medborgare frÃ¥n Samväldet eller utlänningar till detta land för studier eller för förbättring av deras kvalifikationer, som t.ex. de läkare inom Samväldet som förtjänstfullt av deras hemländer möjliggjort en snabbare expansion av vÃ¥r sjukhusservice, än vad som annars varit möjlig. Dessa är inte immigranter, och har aldrig varit det.
Jag återvänder till återvandring. Om all immigration upphörde i morgon skulle tillväxttakten bland immigrantbefolkningen och deras avkomma bli ordentligt reducerad, men den framtida storleken av denna grupp av befolkningen skulle fortfarande lämna den fundamentala karaktären av denna nationella fara oberörd. Detta måste åtgärdas eftersom en förhållandevis stor del av totalen fortfarande består av personer som invandrat till detta land under de senaste tio åren eller så.
Därför denna nödvändighet att inleda den andra delen av det Konservativa partiets politik; uppmuntran till återvandring. Ingen kan uppskatta det antal som genom generöst stöd kan fås att antingen återvända till sina hemländer, eller resa till andra länder som är mer angelägna om att få in den arbetskraft och skicklighet de representerar. Ingen vet, eftersom inga sådana försök gjorts. Jag kan bara säga att även i nuvarande läge kommer ibland immigranter i min egen valkrets till mig och frågar om jag kan finna något sätt att hjälpa dem att återvända hem. Om en sådan politik blev införd och genomdriven med den övertygelse som allvaret i frågan motiverar, kunde det resulterande utflödet kanske ändra framtidsutsikterna.
Den tredje delen i det Konservativa partiets plan innebär att alla som vistas i detta land som medborgare ska vara lika inför lagen, och det ska inte finnas nÃ¥gon diskriminering eller nÃ¥gra skillnader inför myndigheterna – eller som Mr Heath uttrycker det – inga första klassens och inga andra klassens medborgare. Detta innebär inte att immigranten och hans barn ska hissas upp till en privligierad eller speciell klass, eller att medborgaren ska nekas sin rätt att sköta sina egna affärer, eller bli utsatt för pÃ¥bud om varför han hellre uppträder pÃ¥ det ena lagliga sättet framför det andra.
Missuppfattningen om realiteterna kan inte vara större än den är bland dem som skränande kräver lagstiftning mot vad de kallar diskriminering, oavsett de är ledarskribenter av samma sort, och ibland på samma tidning, som år efter år på 30-talet försökte att förblinda detta land från det kommande onda som var i antågande, eller ärkebiskopar som lever i sina palats skönt fjärran, med sängkläderna dragna rakt upp över ansiktet. De har förstått det helt fel.
Diskrimineringen och utanförskapet, känslan av upprördhet och harm, ligger inte hos immigrantbefolkningen; utan bland sådana av dem som har kommit och fortfarande kommer. Att lagstifta om detta nu vore som att riskera föra en tändsticka till en kruttunna. Det snällaste man kan säga om dessa som föreslår och stöder det, är att de inte vet vad de gör.
Inget är mer missledande än jämförelsen mellan Storbritannien och den amerikanske negern. Negerbefolkningen i USA, som fanns redan innan USA bildades som nation, startade bokstavligen som slavar och fick senare rösträtt och andra rättigheter som följer ett medborgarskap, något som de bara gradvis gör bruk av och som fortfarande inte är fullständiga. Samväldesimmigranten kom till Storbriannien som fullständig medborgare, till ett land som inte kände någon diskriminering mellan en medborgare och en annan, och han fick omedelbart varje medborgares rättigheter, från rösträtt till fri hälsovård. Eventuellt av immigranten upplevda nackdelar härrörde inte från lagstiftning eller från politik eller från administrationen, utan från personliga omständigheter och olyckor som orsakar, och alltid kommer att orsaka, framgång och erfarenhet för en person, och annat för en annan.
Men medan inresa för immigranten till detta land innebar tillgång till hett eftertraktade privilegier och möjligheter, var följderna för den existerade befolkningen helt annorlunda. Av orsaker som de ej kunde ta till sig, och i enlighet med en praxis för vilken de aldrig tillfrågats, fann de sig själva ha blivit främlingar i sitt eget land.
De fick finna sig i att deras fruar inte kunde finna sjukhusbäddar vid barnafödande, deras barn inte finna skolplatser, att deras hemmiljö och grannskap förändrats i grunden, och se sina planer och framtidsutsikter omintetgjorda; pÃ¥ arbetsplatsen fann de att arbetsgivaren tvekade vad gällde kraven pÃ¥ immigrantarbetarna pÃ¥ den disciplin och kompetens som krävdes av de inhemska arbetarna; de började sÃ¥ smÃ¥ningom höra fler och fler röster som sa dem att de nu var oönskade. De erfar att det enkelriktade privilegium som ska genomföras i Parlamentet – en lagstiftning som inte kan, och inte är ämnad att fungera som ett skydd för dem eller stilla deras farhÃ¥gor – görs för att ge främlingen, den missnöjde och ombudsprovokatören, kraften att hänga ut dem.
I hundratals av de brev jag mottagit sedan jag senast talade i detta ämne för två eller tre månader sedan, finns en sak som jag fann i stort sett ny och olycksbådande. Parlamentsdelegater är vana vid typiskt anonyma brevskrivare; men det som överraskade och upprörde mig var den höga andelen ordinära, hyggliga, förståndiga människor, som skrev rationella och ofta välskrivna brev, som trodde att de måste utelämna sin adress eftersom det var farligt att ha utlämnat sig själva i skrift till en medlem av Parlamentet där de samtyckte i åsikter som jag framfört, och att de kunde riskera böter eller reprisalier om de blev identifierade. Känslan av att vara en plågad minoritet, som nu är stadigt ökande bland vanliga engelsmän i utsatta områden, är något som de som är utan direkt erfarenhet inte kan ta till sig. Jag tänker låta en av dessa hundratals människor tala för mig …
På en respektabel gata i Wolverhampton såldes för åtta år sedan ett hus till en neger. Idag bor endast en vit person kvar på den gatan, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är hennes historia: Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon omvandlade sitt sjurumshus, hennes enda tillgång, till ett slags pensionat. Hon arbetade hårt, hade framgång, betalade av lånen och började lägga undan medel för sin ålderdom.
Då började immigranterna komma. Med stigande oro såg hon hur det ena huset efter det andra togs över. Den lugna gatan blev en plats av oljud och förvirring. Bedrövade flyttade hennes vita hyresgäster ut.
Dagen efter att den siste flyttat väcktes hon klockan sju pÃ¥ morgonen av att tvÃ¥ negrer ville använda hennes telefon för att kontakta sin arbetsgivare. När hon vägrade, som hon skulle gjort envar sÃ¥ dags pÃ¥ dygnet, blev hon hotad och fruktade att hon skulle ha blivit attackerad om det inte var för kedjan i dörren. Immigrantfamiljer har försökt att hyra rum hos henne, men hon har hela tiden vägrat. Hennes smÃ¥ besparingar försvann, och efter att ha betalt sin skatt hade hon tvÃ¥ pund per vecka kvar att leva pÃ¥. Hon ville dÃ¥ ha en skattereduktion och den unga damen som tog emot hennes ansökan, föreslog att hon skulle hyra ut delar av sitt hus. När hon svarade att de enda hon kunde fÃ¥ var negrer, sa den unga damen att ”rasistiska fördomar leder ingenstans i detta land”. DÃ¥ hon gick hem.
Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne sÃ¥ gott de kan. Immigranter har erbjudit sig att köpa huset – till ett pris som den presumtive köparen skulle vara i stÃ¥nd att fÃ¥ igen frÃ¥n sina hyresgäster pÃ¥ ett antal veckor, eller högst nÃ¥gra mÃ¥nader. Hon börjar bli rädd att gÃ¥ ut. Fönster blir sönderslagna. Hon finner avföring tryckt genom sin brevlÃ¥da. När hon gÃ¥r till affären följs hon av barn, charmerande bredsmilande negerbarn. De kan inte tala engelska, men ett ord kan de, ”Rashatare”, ropar de. Denna kvinna är övertygad om att när den nya rasrelationslagen antas kommer hon att sättas i fängelse. Och har hon fel? I börjar undra.
Det andra farliga självbedrägeriet som de med uppsÃ¥t eller blindhet lider av, kan summeras i ordet ”integration”. Att bli integrerad i en befolkning betyder i alla praktiska betydelser att man inte avviker frÃ¥n dess andra medlemmar. Nu, när det finns utmärkande fysiska skillnader, speciellt i hudfärg, är integration svÃ¥r om inte omöjlig. Det finns bland samväldesimmigranterna de som har bott här de senaste femton Ã¥ren eller sÃ¥, mÃ¥nga tusen vars högsta önskan och varje tanke och strävan inriktas pÃ¥ att bli integrerade. Men att föreställa sig att sÃ¥dana saker föresvävar den stora och växande majoriteten av immigranter och deras barn är ett orimligt och farligt missförstÃ¥nd.
Nu ser vi en tillväxt av övertygade krafter agerande emot en integration, mäktiga intressen för bevarande och skärpning av rasliga och religiösa skillnader, i syfte att bevara den nuvarande dominansen, först över andra immigranter och sedan över resten av befolkningen. Molnet, inte större än en manshand som snabbt kan täcka skyn, har nyligen setts i Wolverhampton och har visat tecken på att sprida sig snabbt. Orden som jag nu tänker använda, ord för ord som de förekom i lokalpressen den 17 februari, är inte mina, de är de av en labourledamot, minister i Parlamentet i den nuvarande regeringen…
”Kampanjen frÃ¥n sikhernas brödraskap för att fÃ¥ behÃ¥lla i Storbritannien opassande seder är värd att beklaga. I en anställning i Storbritannien, speciellt inom statlig verksamhet, mÃ¥ste de vara beredda att acceptera villkoren för sin anställning. Att kräva speciella rättigheter, (eller ska vi säga riter?) leder till en farlig splittring i samhället. Det är frätande och mÃ¥ste bli kraftigt fördömt.”
Ett erkännade till John Stonehouse för att ha haft insikten att ta det till sig, och modet att säga det.
För dessa farliga och splittrande element är den lagstiftning som är föreslagen i ”the Race Relations Bill” vad de behöver för att blomma ut. Här är medlen för att visa att immigrantsamhällen kan organiseras att befästa sina medlemmar, att agitera och kampanja emot andra medborgare, och skrämma och dominera resten, med de legalitetens vapen som de okunniga och oinformerade försett dem med.
När jag ser framÃ¥t fylls jag av förutsägelser; som romarna tycker jag mig se en ”Tiberfloden skummande av blod”. Detta tragiska och motspänstigt förnimbara som vi Ã¥ser med skräck pÃ¥ den andra sidan Atlanten men som där är invävd i historien och statens själva existens, kommer till oss här av vÃ¥r egen vilja och vÃ¥r egen försummelse. Verkligen, det är här. I numerära termer, det kommer att vara av amerikanska proportioner lÃ¥ngt innan slutet av detta Ã¥rhundrade.
Endast resolut och brådskande handling kommer att avvärja det. Huruvida det kommer att bli allmänhetens vilja att kräva det, vet jag ej. Vad jag vet är att se det, men inte tala om det, skulle vara ett stort förräderi.
Enoch Powell 20 april 1968
Här finns de engelska originalet
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter. Se till höger i datorn och längre ned i mobilen.