Tornevall Networks

Changes

Versions

1. 2023-02-07 13:27:44

   Discovered: 2023-02-07 15:34:09 Hash: 36b0be839d1f8f04f0cda3d2c074f54e63040671
   Title:

   Dagens tankeställare 164
   Description:

   Musik och folklynne. Ett tag på slutet av 80-talet semestrade jag på Kanarieöarna – mitt livs enda charterresa, jag fick den gratis, som bonus för ett försäljningsjobb. I övrigt låter jag mig inte vallas som ett får utan föredrar resor på egen hand. På ett diskotek, som de kallades på den tiden, spelade de någon […]
   Content

   Musik och folklynne.
   
   Ett tag på slutet av 80-talet semestrade jag på Kanarieöarna – mitt livs enda charterresa, jag fick den gratis, som bonus för ett försäljningsjobb. I övrigt låter jag mig inte vallas som ett får utan föredrar resor på egen hand.
   
   På ett diskotek, som de kallades på den tiden, spelade de någon låt som lät alldeles vansinnigt bra i mina öron. Jag gick fram till diskjockeyns bås och frågade vad det var för musik. ”Group. Swedish Group”, tyckte jag han sa i suset och duset. Det blev jag inte mycket klokare av.
   
   Väl hemkommen till Finland träffade jag en kompis en kväll. Killen hade nyss besökt Stockholm, och där vi småpratade berättade han om en låt som hade fått ”alla att bli helt tokiga” på de svenska inneställena. Han la LP-skivan på tallriken och, tamigtusan, det var samma låt som jag hade hört i Spanien.
   – Vad är det för nåt? frågade jag.
   – Orup, heter han. Jag blir hellre jagad av vargar.
   
   På hösten höll Orup konsert på Adlon i Helsingfors. Fullspikat med finlandssvenskar, jag tror inte det fanns särskilt många samer eller savolaxare bland publiken.
   
   Vid samma tider hade vi en kväll hemmafest med ett gäng finskspråkiga kompisar. Dystert och ordknappt. Eftersom jag råkade vara bostadslös så höll jag tillfälligtvis hus hos damen som bodde i lägenheten. En del av mina tillhörigheter hade jag i kassar och lådor i vrårna. Inklusive plattan av Orup. Nu jävlar skulle det bli fart på sittningen.
   
   – Nej! Ingen svensk bögmusik! tyckte någon.
   
   – Vafan! Är det nån musik för barnungar?
   
   Trots invändningarna vred jag volymknappen mot nordost, och så småningom började typerna komma in i stämningen. Mot slutet av kvällen hade några druckit sig stora på sig och lät sig fångas av känslan i musiken, till den grad att de vågade dansa på vardagsrumsgolvet.
   
   När jag tänker efter så spelade det inte så stor roll för mig att Orup sjöng på svenska. Det var känsloläget i musiken, energin och levnadsglädjen, som fångade mig. Och sådant vill inte gå hem hos finnarna.
   
   Oavsett vad de rödgröna försöker ituta oss, så är alla människor och nationer inte lika. Det finns något som heter folklynne.
   
   Rune Holmström
2. 2023-02-07 13:27:44

   Discovered: 2023-02-07 14:57:09 Hash: cd215563b4789a1324dc22d63ececdcb59d2c70b
   Title:

   Dagens tankeställare 164
   Description:

   Musik och folklynne. Ett tag på slutet av 80-talet semestrade jag på Kanarieöarna – mitt livs enda charterresa, jag fick den gratis, som bonus för ett försäljningsjobb. I övrigt låter jag mig inte vallas som ett får utan föredrar resor på egen hand. På ett diskotek, som de kallades på den tiden, spelade de någon […]
   Content

   Musik och folklynne.
   
   Ett tag på slutet av 80-talet semestrade jag på Kanarieöarna – mitt livs enda charterresa, jag fick den gratis, som bonus för ett försäljningsjobb. I övrigt låter jag mig inte vallas som ett får utan föredrar resor på egen hand.
   
   På ett diskotek, som de kallades på den tiden, spelade de någon låt som lät alldeles vansinnigt bra i mina öron. Jag gick fram till diskjockeyns bås och frågade vad det var för musik. ”Group. Swedish Group”, tyckte jag han sa i suset och duset. Det blev jag inte mycket klokare av.
   
   Väl hemkommen till Finland träffade jag en kompis en kväll. Killen hade nyss besökt Stockholm, och där vi småpratade berättade han om en låt som hade fått ”alla att bli helt tokiga” på de svenska inneställena. Han la LP-skivan på tallriken och, tamigtusan, det var samma låt som jag hade hört i Spanien.
   – Vad är det för nåt? frågade jag.
   – Orup, heter han. Jag blir hellre jagad av vargar.
   
   På hösten höll Orup konsert på Adlon i Helsingfors. Fullspikat med finlandssvenskar, jag tror inte det fanns särskilt många samer eller savolaxare bland publiken.
   
   Vid samma tider hade vi en kväll hemmafest med ett gäng finskspråkiga kompisar. Dystert och ordknappt. Eftersom jag råkade vara bostadslös så höll jag tillfälligtvis hus hos damen som bodde i lägenheten. En del av mina tillhörigheter hade jag i kassar och lådor i vrårna. Inklusive plattan av Orup. Nu jävlar skulle det bli fart på sittningen.
   
   – Nej! Ingen svensk bögmusik! tyckte någon.
   
   – Vafan! Är det nån musik för barnungar?
   
   Trots invändningarna vred jag volymknappen mot nordost, och så småningom började typerna komma in i stämningen. Mot slutet av kvällen hade några druckit sig stora på sig och lät sig fångas av känslan i musiken, till den grad att de vågade dansa på vardagsrumsgolvet.
   
   När jag tänker efter så spelade det inte så stor roll för mig att Orup sjöng på svenska. Det var känsloläget i musiken, energin och levnadsglädjen, som fångade mig. Och sådant vill inte gå hem hos finnarna.
   
   Oavsett vad de rödgröna försöker ituta oss, så är alla människor och nationer inte lika. Det finns något som heter folklynne.
   
   Rune Holmström
3. 2023-02-07 13:27:44

   Discovered: 2023-02-07 14:31:14 Hash: 9532162a58d90d39f9853d2b2e8385cd57d568d3
   Title:

   Dagens tankeställare 164
   Description:

   Musik och folklynne. Ett tag på slutet av 80-talet semestrade jag på Kanarieöarna – mitt livs enda charterresa som jag fick gratis, som bonus för ett försäljningsjobb. I övrigt låter jag mig inte vallas som ett får utan föredrar resor på egen hand. På ett diskotek, som de kallades på den tiden, spelade de någon […]
   Content

   Musik och folklynne.
   
   Ett tag på slutet av 80-talet semestrade jag på Kanarieöarna – mitt livs enda charterresa som jag fick gratis, som bonus för ett försäljningsjobb. I övrigt låter jag mig inte vallas som ett får utan föredrar resor på egen hand.
   
   På ett diskotek, som de kallades på den tiden, spelade de någon låt som lät alldeles vansinnigt bra i mina öron. Jag gick fram till diskjockeyns bås och frågade vad det var för musik. ”Group. Swedish Group”, tyckte jag han sa i suset och duset. Det blev jag inte mycket klokare av.
   
   Väl hemkommen till Finland träffade jag en kompis en kväll. Killen hade nyss besökt Stockholm, och där vi småpratade berättade han om en låt som hade fått ”alla att bli helt tokiga” på de svenska inneställena. Han la LP-skivan på tallriken och, tamigtusan, det var samma låt som jag hade hört i Spanien.
   – Vad är det för nåt? frågade jag.
   – Orup, heter han. Jag blir hellre jagad av vargar.
   
   På hösten höll Orup konsert på Adlon i Helsingfors. Fullspikat med finlandssvenskar, jag tror inte det fanns många samer eller savolaxare bland publiken.
   
   Vid samma tider hade vi en kväll hemmafest med ett gäng finskspråkiga kompisar. Dystert och ordknappt. Eftersom jag råkade vara bostadslös så huserade jag tillfälligtvis hos damen som ägde lägenheten. En del av mina tillhörigheter hade jag i kassar och lådor i vrårna. Inklusive plattan av Orup. Nu jävlar skulle det bli fart på sittningen.
   
   – Nej! Ingen svensk bögmusik! tyckte någon.
   
   – Vafan! Är det nån musik för barnungar?
   
   Trots invändningarna vred jag volymknappen mot nordost, och så småningom började typerna komma in i stämningen. Mot slutet av kvällen hade några druckit sig stora på sig och lät sig fångas av känslan i musiken, till den grad att de vågade dansa på vardagsrumsgolvet.
   
   När jag tänker efter så spelade det inte så stor roll för mig att Orup sjöng på svenska. Det var känsloläget i musiken, energin och levnadsglädjen, som fångade mig. Och sådant vill inte gå hem hos finnarna.
   
   Oavsett vad de rödgröna försöker ituta oss, så är alla människor och nationer inte lika. Det finns något som heter folklynne.
   
   Rune Holmström